Jag har en gammal iBook G3, en sådan halvrund som i USA kallas för ”toasitsmodellen” som jag fortfarande använder för att knappa in mina handskrivna manussidor. Tangentbordet är slitet; vill jag ha versal får jag trixa lite innan det registreras. Mellanslagstangenten håller på att lägga av. Ibland får jag koppla in ett externt tangentbord. Men till skillnad från senare modeller är hela datorn avrundad, vilket gör att den känns mer organisk, nästan levande, som med träslöjd; och dessutom är det ganska bökigt att koppla upp den till nätet.
Därför får jag mer gjort på den. Och just nu har jag en hel del att göra.
Jag vet att det låter lite grottbjörnsaktigt att skriva för hand. Vissa anklagar mig för att vara Amish (ni som varit i Ohio eller Pennsylvania och träffat Amish förstår att detta är en enorm överdrift, men okej, det stämmer att jag gillar papper och penna). Klart att det tar längre tid att skriva texter för hand och sedan knappa in dem. Men kanske är det som förlagsfolk i New York brukar fråga när de ska på lunch: hinner vi åka taxi? I Manhattan brukar det gå snabbare att promenera.
När jag har bråttom, vill jag skriva långsamt. Sedan kan jag redigera bort onödiga, tjafsiga, pinsamma delar av berättelsen genom att låta bli att föra in dem. Om jag däremot hade skrivit direkt på datorn, hade jag tvärtom behövt leta upp och ta bort sådant. Klart att det går, men i åratal blev jag stirrig av att försöka redigera på det sättet. Det fungerar för andra, jag vet, men jag tröttnade på det.
Nå, jag har börjat knappa in manussidor igen. Blir det någon andra bok? frågar folk.
En debutants värsta fråga. Eller plåga. Mitt svar?
Jag hoppas att tangentbordet håller ett tag till.
