Oskar,
Tack för ditt brev! Du frågar hur man gör när man skriver en bok på 127 ord. Det vet jag inte. Däremot kan jag berätta om hur jag gjorde. Andra får avgöra om mina erfarenheter går att generalisera till hur ”man” gör. Detta är min erfarenhet.
Det som skulle bli boken om Adam började som alla berättelser med ett tomt pappersark och en idé. Det var mitt i natten. Jag skrev. Sedan sov jag. Läste. Strök. Ändrade. Och så vidare. Eftersom jag redan från början visste att jag ville skriva för små barn försökte jag vara så kortfattad som möjligt. Det visade sig vara svårare än jag hade trott.
I ett tidigt skede inledde jag en dialog med förlaget och fick feedback på texten. Mitt största problem var att jag blandade normallånga meningar med riktigt korta. Min förläggare anmärkte. Jag ändrade. Hon var fortfarande inte nöjd. Jag ändrade mer.
Till slut fick jag ihop en text som hade en jämn språknivå rakt igenom. Alltså: Korta meningar. Två-tre ord. Inte mer. Inga onödiga adjektiv. Inga konstiga meningsbyggnader. Ofta bara subjekt och verb: Adam kliar. Pappa läser.
Upprepning visade sig vara användbart. Samma fras flera gånger. Ett mönster som återkommer. Det är också förutsättningen för knorren på slutet. Jag etablerar ett mönster. Sedan bryter jag mot det.
Nu låter det kanske väldigt enkelt, som klippt ur någon handbok för barnboksförfattare. Men under arbetet var jag förvirrad. Arbetade med flera historier om Adam parallellt. Den som nu kommer att ges ut kom till i ett sent skede, efter att jag hade skrivit om andra vardagsäventyr i Adams liv. Jag tror att det var viktigt. Att skapa en helhetsbild av vem killen är. Hur hans familj ser ut. Vad de bor. För även om allt inte ryms i den här boken, så är det förutsättningarna för att skriva fler berättelser. Som Augustin en gång skrev här på bloggen: ”När texten är skriven, stryker vi det som behövdes för att skriva texten, men som inte behövs för att läsa den.” Jag behövde skriva ganska mycket innan jag kunde avgöra vilka ord som tillhörde läsaren.
I slutskedet visade sig en checklista från Amanda Hellberg göra stor skillnad för mitt manus. Jag tog fasta på hennes riktlinjer vad gäller omfång och gjorde helt enkelt en tabell med två kolumner, tolv rader. I vänsterkolumnen skrev jag ”Uppslag 1” osv. I högerkolumnen lade jag in texten. Det gjorde susen. Dels fick jag en känsla för hur berättelsen utvecklade sig över uppslagen. Dels blev det övertydligt när det var för mycket text på en sida. Det gjorde det lättare att stryka onödiga ord.
I slutändan blev manuset något kortare än 12 uppslag. Den sista redigeringen gjordes när illustrationerna fanns och förlaget hade koll på exakt hur många sidor boken skulle innehålla. De fyra första sidorna blev två. Illustrationerna sa mycket och det gick att stryka flera meningar.
En sista betraktelse gäller illustrationerna. Många som vill skriva barnböcker verkar tänka mycket på hur de ska se ut, vem som ska göra dem och hur förlaget ska förstå författarens vision. Jag är av den uppfattningen att manuset bör gå att läsa helt utan bilder. Texten i sig ska introducera karaktärerna, beskriva ett problem, visa vad huvudpersonen gör för att lösa problemet, bjuda på en upplösning och gärna en oväntad knorr. I de fall då en viss poäng bygger på samspelet mellan bild och text kan man skriva en kort kommentar inom parentes, det gjorde jag. I övrigt strävade jag efter att låta texten vara så öppen som möjligt, för att illustratören skulle kunna göra sitt jobb. Texten får inte berätta allt. För det är i samspelet mellan text och bild som bilderbokens magi uppstår.
Skriv gärna igen,
Annelie





