Att skriva en barnbok

Oskar,

Tack för ditt brev! Du frågar hur man gör när man skriver en bok på 127 ord. Det vet jag inte. Däremot kan jag berätta om hur jag gjorde. Andra får avgöra om mina erfarenheter går att generalisera till hur ”man” gör. Detta är min erfarenhet.

Det som skulle bli boken om Adam började som alla berättelser med ett tomt pappersark och en idé. Det var mitt i natten. Jag skrev. Sedan sov jag. Läste. Strök. Ändrade. Och så vidare. Eftersom jag redan från början visste att jag ville skriva för små barn försökte jag vara så kortfattad som möjligt. Det visade sig vara svårare än jag hade trott.

I ett tidigt skede inledde jag en dialog med förlaget och fick feedback på texten. Mitt största problem var att jag blandade normallånga meningar med riktigt korta. Min förläggare anmärkte. Jag ändrade. Hon var fortfarande inte nöjd. Jag ändrade mer.

Till slut fick jag ihop en text som hade en jämn språknivå rakt igenom. Alltså: Korta meningar. Två-tre ord. Inte mer. Inga onödiga adjektiv. Inga konstiga meningsbyggnader. Ofta bara subjekt och verb: Adam kliar. Pappa läser.

Upprepning visade sig vara användbart. Samma fras flera gånger. Ett mönster som återkommer. Det är också förutsättningen för knorren på slutet. Jag etablerar ett mönster. Sedan bryter jag mot det.

Nu låter det kanske väldigt enkelt, som klippt ur någon handbok för barnboksförfattare. Men under arbetet var jag förvirrad. Arbetade med flera historier om Adam parallellt. Den som nu kommer att ges ut kom till i ett sent skede, efter att jag hade skrivit om andra vardagsäventyr i Adams liv. Jag tror att det var viktigt. Att skapa en helhetsbild av vem killen är. Hur hans familj ser ut. Vad de bor. För även om allt inte ryms i den här boken, så är det förutsättningarna för att skriva fler berättelser. Som Augustin en gång skrev här på bloggen: ”När texten är skriven, stryker vi det som behövdes för att skriva texten, men som inte behövs för att läsa den.” Jag behövde skriva ganska mycket innan jag kunde avgöra vilka ord som tillhörde läsaren.

I slutskedet visade sig en checklista från Amanda Hellberg göra stor skillnad för mitt manus. Jag tog fasta på hennes riktlinjer vad gäller omfång och gjorde helt enkelt en tabell med två kolumner, tolv rader. I vänsterkolumnen skrev jag ”Uppslag 1” osv.  I högerkolumnen lade jag in texten. Det gjorde susen. Dels fick jag en känsla för hur berättelsen utvecklade sig över uppslagen. Dels blev det övertydligt när det var för mycket text på en sida. Det gjorde det lättare att stryka onödiga ord.

I slutändan blev manuset något kortare än 12 uppslag. Den sista redigeringen gjordes när illustrationerna fanns och förlaget hade koll på exakt hur många sidor boken skulle innehålla. De fyra första sidorna blev två. Illustrationerna sa mycket och det gick att stryka flera meningar.

En sista betraktelse gäller illustrationerna. Många som vill skriva barnböcker verkar tänka mycket på hur de ska se ut, vem som ska göra dem och hur förlaget ska förstå författarens vision. Jag är av den uppfattningen att manuset bör gå att läsa helt utan bilder. Texten i sig ska introducera karaktärerna, beskriva ett problem, visa vad huvudpersonen gör för att lösa problemet, bjuda på en upplösning och gärna en oväntad knorr. I de fall då en viss poäng bygger på samspelet mellan bild och text kan man skriva en kort kommentar inom parentes, det gjorde jag. I övrigt strävade jag efter att låta texten vara så öppen som möjligt, för att illustratören skulle kunna göra sitt jobb. Texten får inte berätta allt. För det är i samspelet mellan text och bild som bilderbokens magi uppstår.

Skriv gärna igen,

Annelie

Read Full Post »

Augustin: Ett meddelande från andra sidan

Äntligen borstade den bastanta damen vintern ur kläderna. Hon ställde sig bredvid mig i receptionen till Bonnierförlagens högkvarter på Sveavägen i Stockholm. Kanske var hon i femtioårsåldern, jag har för mig att hon hade en mörk pälsmössa på sig, men jag kanske såg fel. Hon ställde ner sin väska på den klädda stolen mittemot min och drog upp blixtlåset till väskan.

Jag är numera vad som kallas en framgånsrik författare, men det känns inte så. På väggen i mitt skrivrum har jag satt upp en recension från den läsare på boktipset.se som skrev att hon älskade min bok från den första sidan till den sista. Min roman var en kritikerframgång. Den vann till och med ett pris.

Min nästa bok kom ut i höstas och är en försäljningsframgång. Inte bara journalister och journaliststudenter har köpt den. Tydligen har min ambition att den skulle vara en hjälp för alla människor som skriver och bloggar lyckats ta sig igenom mediebruset. Det verkar som om många gett ‘Så blir du en bättre journalist (och gladare)‘ i julklapp till skrivande människor.  Det hade jag inte väntat mig och det gör mig glad. Men det får mig inte att känna mig som författare.

I entrén till finrummet för författare väntar jag på att få träffa min förläggare som kommer att säga uppmuntrande ord om det utkast som kanske blir min nästa roman. Jag är tidig, neurotiskt tidig, så jag kommer sitta i entrén i en halvtimme med tjocka vinterkängor på. Damen som delar några av minuter av min väntan drömmer om författarskapet. Hon säger det inte högt, men ur sin väska tar hon ett av tre bruna kuvert som har den välbekanta manustjockleken. Jag ser på sättet hon håller bunten att det inte är en fackbok. Det här är en roman, en berättelse om något personligt som hon lämnar i okända händer.

Det har gått två år sedan jag var med och startade Debutantbloggen, och drygt ett år sedan jag debuterade och det glädjer mig att se hur bra det har gått för er att fortsätta med bloggen. Många människor läser debutantbloggen, många får sin tröst i att inte vara ensamma i sin längtan efter att förstå sig på sitt eget skrivande.

Jag känner mig inte längre lika löjlig när jag säger att jag behöver skriva, men jag har fortfarande svårt att presentera mig som författare. Oftast säger jag att jag är byråkrat på Sveriges Radio.

Jag visste, intellektuellt så visste jag, att jag skulle vara samma person på andra sidan publiceringen. Men det är samma upptäckt som jag gör när jag rest bort ett längre tag. När förtjusningen över de nya omgivningarna lagt sig, så inser jag att resesällskapet är samma gamla Augustin som hemma i Sverige.

Kvinnan lyfte upp det gula, tjocka kuvertet och räckte fram det till sekreteraren som satt med headset bakom en rundad disk.

‘Det är ett manus’, sa hon.

Det hördes att hon visste att Bonniers får över tusen manus varje år.

‘Tack’, sa sekreteraren och tog emot det.

Damen stängde sin väska och virade in sig för att möta snömodden utanför. Jag vill säga någonting, för jag har själv varit i samma situation som hon, jag har själv lämnat över mitt manus till en obekant receptionist och gått hem till en evighetslång väntan.

‘Lycka till’, slank det ur mig.

Hon tittade på mig, först förvånat, men sen nickade hon ett tack tillbaka.

Jag vet inte vilken berättelse som gömmer sig i det tjocka kuvertet, men gissar att hon har skrivit länge, för det var tjockt. Jag gissar att det har kostat henne tid och kraft att skriva. Ni vet allesammans att romaner inte skriver sig själva. Kanske kommer hon, som jag, upptäcka att personen som väntar på andra sidan publiceringen är hon själv.

Och kanske är det alldeles tillräckligt.

/Augustin

Read Full Post »

Augustin säger farväl

Det ryckte i brevlådan. Jag vaknade genast, för när jag var barn sov jag ytligt de där första åren efter att pappa hade dött. Någon skrek in i vår lägenhet.

Jag och min syster smög upp ur våra sängar. Vår raggiga schäfer, som alltid skällde som galen så fort posten kom, var knäpptyst. Klockan var tre på morgonen och snart stod hela familjen viskande i hallen. Det bankade på dörren igen.

”Släpp in mig”, skrek den okända mansrösten genom lådan. Och sen sluddrade han något vi inte förstod. Brevlådan öppnades och stängdes. Klack-klack. Klack-klack.

Jag var så rädd att när jag andades lät det som om jag väste. Mamma ringde polisen. På den tiden var Fisksätra ett nybyggt miljonprojekt och många av de som flyttat in kunde inte få någon lägenhet någon annanstans. Vi visste att det kunde dröja flera timmar innan vi skulle få någon hjälp. Jag önskade att min pappa varit i livet, för jag tänkte att han kanske hade vetat vad man skulle göra. Vi hörde mannens stönanden i brevlådan och jag smög fram till det titthål vi låtit borra i dörren efter senaste gången någon försökt bryta sig in. Titthålets vidvinkel gjorde mannen skev och grotesk, men jag såg att han låg på golvet och hängde sig fast i brevlådan med ena armen. En vuxen, arg man som stinker sprit är mer än vad tre barn och en nybliven änka kan hantera mitt i natten.

Till slut somnade mannen.

Vi ringde polisen några gånger till.

När de äntligen kom var det ljust ute, tror jag, och jag skulle gå till skolan.

Det var någon gång på den tiden som jag skrev titeln på det första pappersarket. På det andra skrev jag ”Första boken”. På det tredje skrev jag ”Del 1″.

Sen fylldes jag av en mäktig känsla av rymd. Som om världen öppnade sig och låg framför mina fötter och jag kunde forma den som jag ville.

Det blev inte skrivet mer än så på ”Den femte musketören”. För jag var ju inte mer än en liten krullhårig pojke som flydde från de skränande fyllona i Fiskätra till det inre livet i mitt huvud.

Nu är jag vuxen och jag är starkare nu, inte så stark att min tillvaro inte kan slås sönder, men starkare än jag var då. Ändå var året då Ensamhetens broar kom ut ett av de mest påfrestande jag haft. Det hade varit ännu tyngre om jag inte fått så mycket stöd och uppmuntran från er som varit på Debutantbloggen.

Tack Kalle och Kevin för att vi bildade en första mur mot allt som en debutant översköljs av. Jag har försökt vara ett stöd åt er också, kanske räckte det inte hela vägen, men jag gjorde vad jag förmådde.

Tack fru Frato och min egen fru, för att ni obarmhärtigt blottlade oss när ni gästade bloggen och fick mig att förstå vilka hopplösa krav vi, i vår strävan efter författarskap, ställt på er.

Tack Marika King. Du har naket och prestigelöst bjudit oss på glädje och ilska mot recensenter och försett åratal av debutanter med ett föredöme om hur ett följebrev ska skrivas.

Jag vill också tacka Simona Ahrnstedt, Kalle Lind, Emma Ångström, Anders Sundin, Sara Paborn, Erik Helmerson, Johan Erlandsson, Paola Gemma Francesca, Kristina Hård, Sofia Bager-Charleson och alla andra som delat med sig i inlägg och kommentarer.

Vi som debuterade ’09 kommer alltid höra ihop. Ni kommer aldrig vara främlingar och vill ni höra av er så uppdateras mina kontaktuppgifter regelbundet på min ordinarie webbplats www.augustinerba.com.

Med detta inlägg avslutar jag mitt bloggande. Tack för sällskapet.

/Augustin, debutant ’09

Read Full Post »

Augustin ger perspektiv på hyllningar och hatattacker

Det är en samling av de allra hetaste, tidens crème de la crème, de lovande, de framgångsrika och de legendariska. Det är en uppslagsbok med Sveriges viktigaste författare:

Sven Alfons framstår som en av efterkrigstidens främsta lyriker

och

Paul Andersson var den klarast lysande stjärnan i föreningen Metamorfos anmärkningsvärt talangfulla svärm av debutanter (…)

Boken är  gammal och jag fylls av vemod över alla dessa drömmar, alla dessa män (för det är flest män) som bläddrade igenom sidorna av den nyutkomna upplagan för att se om de var med. De som sörjde för att de glömts bort och de som yvdes över sin framgång. Många av de som hyllades då, som de jag nämnde ovan, känner jag inte till. En av de som jag känner till beskrevs så här:

NN:s författarskap ger ett slående belägg för hur mycket den litterära smaken och den offentliga uppfattningen om vad som går att trycka har ändrat sig på kort tid. Om han framträtt fem, sex år tidigare, skulle säkerligen på båda punkterna ha funnits övermäktiga hinder för hans böcker. Om de kommit ut skulle de förmodligen ha orsakat en ”läsarstorm”.

De hyllade är bortglömda och de föraktade, som NN, är vår nationalskatt.

/Augustin

Read Full Post »

Augustin d.y. får råd av Augustin d.ä.

Hej Augustin 20 år,

Det är Augustin 41 år, publicerad författare, som skriver till dig. Jag vet inte riktigt hur du ska få det här brevet, men kanske, i framtiden, kommer en tidsmaskin kunna skicka det till dig.

Inom kort kommer du sätta dig ner och skriva din första roman och jag skulle vilja bespara dig en del bekymmer. Här är mina råd:

1. Sluta genast gå på Teknisk Fysik. Du har ju inte roligt och du kommer inte få någon större glädje av det du lär dig.

2. Skriv inte vad du tror är romaner. Skriv om det som finns i ditt huvud istället. Skriv ner historien om er galna hund och hur den bets så blodet forsade. Skriv om hur din pappa kom hem och dog. Skriv om din mormor som dog en månad efter din pappa. Skriv om hur ledsen du är. Skriv om hur arg du är. Skriv dig fri.

3. Det där ordbehandlingsprogrammet du har konstruerat för att kunna skriva dina noveller utan problem – ring Apple, Cupertino, USA, och fråga efter Steve.

4. Marilynne Robinson undervisar på Iowa Writers’ Workshop – skriv tills du platsar på den skrivskolan.

5. Om du skickar dina texter någonstans, strunta i att alla just nu letar efter den nye Ulf Lundell eller den nye Klas Östergren.  Försök inte vara någon annan, skriv på ditt sätt – skriv som du ritar. Få linjer, men där de betyder något.

Bonusråd: Du har ju klippt dig korthårig under senare år och aldrig varit långhårig. Jag får ju inte avslöja något om framtiden, men jag bara säger att chansen till hårpiska eller dread-locks längre fram kanske inte är fullt så självklar som du tror.

/Augustin

Read Full Post »

Augustin om att alla vill bli författare

Det sägs att författarna är de nya rockstjärnorna och det är förstås intressant att debutera i en sådan tid. Jag ser hur debutanten som fenomen möter ett växande intresse på internetsajter – och det mottagande vi fick på bokmässan visar tydligt trenden.

Senast författare var av allmänt intresse var väl på 20-talet. Sedan dess har det varit piloter, vetenskapsmän (som det kallades då), rockstjärnor, filmstjärnor, popstjärnor, idrottsstjärnor, TV-stjärnor, såpastjärnor, dokusåpastjärnor och ståuppstjärnor.

Alex Schulman, Sofie Fahrman och Ebba Von Sydow är planetens härskare – de har med sina mediekarriärer parkerat sig i samhällets gräddfil. Och vad väljer de att göra då? Köpa sig en resa till rymdstationen? Gifta sig med en fotomodell? Flytta till Malibu?

De väljer att debutera som författare.

Förr hade det varit tvärtom. Då hade de gett ut böcker och sedan, liksom Guillou eller GW, fått en egen TV-serie. För på den tiden, när det knappt fanns några TV-kanaler och en filmkamera kostade som en bostadsrätt och youtubes skapare bara var en glimt i sin mammas öga, på den tiden var det TV som var hett.

/Augustin

Read Full Post »

Augustins farväl till bokhyllan

Det är flera år sedan jag tankade in mina CD-skivor i datorn.

Adjö CD-ställ – ni var alla fula; adjö plastförbrukning; adjö trasiga omslag och repor. Adjö skivor i fel fodral.

Adjö till att tillräckligt många måste ha identisk musiksmak med mig, för att skivan jag vill köpa ska finnas i en affär i min närhet.

Adjö till att själv behöva sortera i bokstavsordning eller i genrer, men ändå aldrig kunna hitta den skiva jag letar efter eller ens något att lyssna på.

Nu kommer rapporter om att böckerna ska gå samma väg.

Första gången jag såg min bok i internetbokhandlarnas digitala skyltfönster blev jag förförd av illusionen. Jag tänkte: Jag kommer inte ens behöva korrläsa den, för – titta – där står den ju. Den ser färdig ut.

Nu har jag sett boken i ett skyltfönster av glas och jag känner mig tacksam över att bokbranschen ännu inte blivit digital. Visst kommer jag, så snart det är möjligt, skaffa en digital bokläsare för att kunna läsa facklitteratur. Tänk att kunna ha med hela sitt bibliotek på semestern, på samma sätt som jag har med skivsamlingen i min iPhone.

Men det är vackert att en idé får ett fysiskt uttryck – att den abstraktion som är en berättelse blir ett konkret uttryck.  Böckerna lagras i kod på hårddiskar och visst kan det kallas lika fysiskt som någonsin bläck på papper, så jag antar att det är en generationsfråga.

Vi läsare som är födda före 2000: för oss kommer ljudet av en bläddring, denna konsekvens av två pappers försiktiga friktion, alltid påminna oss om vår ungdom.

/Augustin

Read Full Post »

Augustin bakom bokmässans kulisser

Jag är som en inbrottstjuv i den övergivna mässhallen.

Klockan är 08.15 på lördagsmorgonen; om fyrtifem minuter öppnar mässan. Om några timmar kommer kanske tjugotusen människor trängas här. Jag hör ljudet av steg och ett lågmält samtal och går mot rösterna. Är det nattens barn som dröjt kvar?

Jag vaknade tidigt trots att vi kom i säng sent i natt. Erik sov och jag duschade tyst för att inte väcka honom, åt en snabb frukost och skyndade till mässan för att få nytta av min namnskylt.

För första gången i livet hade jag en graverad namnskylt. Den gav mig tillträde till mässområdet dygnet om och det tänkte jag utnyttja.

Det avlägsna sorlet får mig att fortsätta; jag går mot ljudet. På vägen möter jag Fredrik Strage iklädd T-shirt med texten Strage. Hans ögon glittrar när han berättar att vakterna på hotellet försökte fösa in folk i hissarna för att utrymma stökiga svitfester. När de äntligen fått iväg den ena hissen så öppnas den andra hissen och nya gäster väller in i de korridorer som ska vara tysta om natten.

Några meter bort, det är därifrån ljudet kommer. Jag upptäcker att jag befinner mig i mitt eget förlags monter. Här springer, ja springer, femton rödklädda människor och packar ner, packar upp, flyttar och anpassar montern till dagens författarframträdanden. Flera hundra författare och tiotusentals böcker finns hos förlaget under de här dagarna. Om de som lyssnat till en författare snabbt ska kunna hitta det de letar efter måste uppställningen anpassas.

Samarbetet påminner om när ett team intar kontrollrummet inför direktsändning. Alla vet vad de ska göra, alla tar ansvar och jag blir stående.

Jag hinner inte stå mer än någon minut förrän någon kommer fram till mig och frågar hur jag har det.

Medan vi pratar inser jag att han naturligtvis har mycket att göra, att han naturligtvis inte gått upp klockan fem för att prata med mig, men att han i detta ögonblick väljer att prioritera författaren Augustin Erba. Jag avlägsnar mig snabbt ifrån montern för att inte störa arbetet och jag tänker på Linda Skugge som, om hon fick bestämma, vill ge hälften av de här människorna sparken för, som hon verkar tycka, att de inte gör nytta.

Något säger mig att Skugge inte varit på bokmässan före nio.

Jag njuter av de tomma gångarna och kan titta på böcker i lugn och ro på ett sätt jag aldrig upplevt på bokmässan.  Jag traskar iväg mot Sekwa förlags monter som de delar med Elisabeth Grate förlag. Här märks den intellektuella nivån inte bara på att de ger ut underbara franska romaner utan också på att de anländer en akademisk kvart efter mässans öppnande. Jag fantiserar om att de förstår att njuta av stunden och äter chokladöverdragna croissanter på hotellet i god parisisk stil.

När de kommer får jag ett antal rekommendationer och går iväg med fler böcker än jag tänkt. Sekwa/Grate har den inverkan på mig, ända sedan jag slutade kräva av mig själv att jag borde läsa deras böcker på originalspråk.

Jag kan inte låta bli att åter gå förbi mitt förlags monter – nu laddar de för signering med Katarina Wennstam. Flera rödklädda frågar hur jag har det, om jag är nöjd.

Ja, visst är jag nöjd, för jag är på bokmässan, jag har en bok som människor verkar förstå och jag står någon meter ifrån den. Min bok står i hyllan med framsidan vänd mot mig i en horisontell trave.

En tant ställer sig mellan mig och min bok och beskådar den stora bokhyllan. Hon talar i telefon samtidigt och säger något i stil med att nej, den finns inte någonstans.

Hon skenar iväg och återvänder med en rödklädd kvinna i släptåg.

”Ser du, här står den”, säger den rödklädda förlagskvinnan och pekar på en tjock bok som står i tredubbla travar i ögonhöjd. Nu ser jag att namnet på boken är likadant som namnet på tantens skylt – jag känner inte till henne och har inte läst hennes böcker.

”Den borde stå här också”, säger tanten. Hon pekar på ett bord mitt i montern där flera bästsäljare är staplade i stora högar.

Med ett vänligt leende hämtar den rödklädda böcker.

Jag plockar åt mig Lotta Lotass och Steve Sem-Sandbergs senaste. Båda utsökt formgivna. Ytterligare någon i rött stannar till bredvid mig och frågar om jag har det bra.

Säcken med böcker jag släpar hem väger många kilo, men det är en lätt börda.

/Augustin

Read Full Post »

Augustin: Efter bokmässan

Fram tills idag har det oftast varit Kevin, Kalle och jag som skrivit historien om de tre debutanterna. Inte längre; både DN och Sydsvenskan har skrivit var sin version. Lika lite som vi äger våra böcker, lika lite äger vi snart historien om Debutantbloggen. En historia som tar slut om tre månader – i alla fall för oss.

Jag vill tacka er som kom förbi vårt seminarium för att lyssna. Jag hoppas att ni fick svar på era frågor. Om våra erfarenheter kan vara till nytta för den som drömmer om att utveckla sitt skrivande så tycker jag att det är bra.

Kalle och Kevin, det var en fröjd att ser er i sviten. Ni hörde hemma där.

Vi hörs.

/Augustin

Read Full Post »

Jag tänker inte be om ursäkt

Jag tänker faktiskt inte det. Även om jag kanske borde. Det var alldeles för länge sedan jag skrev på bloggen. Sommaren kom emellan, den där känslan jag bara kan relatera till som skrivkramp kom emellan. Och var det inte det, så hade någon annan datorn den dan. Bredbandet kärvade. Disken skulle göras. Är det inte Seinfeld nu?

Och så vidare. Men nu skriver jag, och det är ingen idé att be om ursäkt. Ni har ju fyllt bloggen så bra utan mig.

Snart bokmässa. Jag har fått namnbricka. Jag har fått hotellrum. Det är på riktigt, det här är på riktigt. Jag har skrivit en bok och jag ska åka till bokmässan. Som författare. Det är lätt att glömma det, och kanske är det därför jag inte skrivit så mycket som jag borde. Allt blir till slut normalt, till och med ens största dröm. Till och med det man aldrig trodde skulle hända kan bli vardag, normalitet och lite halvtrist. Jag skriver på min andra roman och det är rätt kul.

Trodde aldrig jag skulle skriva något sådant om mig själv.  Men nu är det så, och jag tänker mingla skiten ur mig i Göteborg. Jag tänker lystet hälla i mig gratisvin och flotta ner händerna med chips i varenda monter som vill ha mig. Jag tänker ofreda intet ont anande kändisar och presentera mig som författare. Jag tänker sola mig i den glans som är min egen, och som inte en jävel kan ta ifrån mig.

/Kalle

Read Full Post »

Augustin: Författarens tio budord…

…på bokmässan.

1. Du skall icke missbruka din förläggares namn, även om det må giva dig gratis inträde på festen.

2. Du skall icke ha begär till din nästas upplagesiffror

3. Du skall icke bära falsk vittnesbörd, ej ens om det gäller dina egna upplagesiffror.

4. Du skall icke ha begär till din nästa – inte ens om nästan är lika snygg som Jonas Hassen Khemiri.

5. Du ska inte ha begär till din nästas förlag, även om ditt eget just skurit ner på din marknadsföringsbudget.

6. Du skall icke vittna falskt, och framför allt inte med för många adverb.

7. Du skall icke vittna falskt. Dialekten avslöjar ändå att du är från Göteborg.

8. Du skall icke dricka dig redlös på gratis vin, på det att du icke förmår dricka gratis påföljande dag.

9. Du skall icke begå kontraktsbrott, inte ens om Sigge Sigfridsson lockar med 50% av intäkterna.

10. Tänk på vilodagen. Nej, förresten, tänk inte på den. Lev i stunden i stället. Det är bara bokmässa en gång om året.

/Augustin

Read Full Post »

Augustin möter ett spöke

Bondegatan hade under några magiska timmar förvandlats till en gata i Kairo. ”Bondens loppis” lockade folk till de annars ödsliga gatorna och det tummades och prutades på tyger, taklampor och TV-spel.

Jag hade köpt ett Guitar Hero för 250:- till sonens födelsedag i oktober; jag hade fingrat på en golvlampa och jag hade köpt ett tummat exemplar av Kicki & Lasse.

Då såg jag gengångaren.

På träbordet framför mig, bland tygerna och bråten, stod en grön skrivmaskin av märket Halda. Det var just en sådan Halda på vilken jag för tjugo år sedan skrev min första roman. Jag bor i innerstaden, där varje extra rum kostar en miljon eller mer; jag har inte råd att ha plats, så för flera år sedan bar jag ner min skrivmaskin till återvinningen.

Den kändes tyngre än vanligt och jag visste att med den försvann ytterligare en länk till min personliga historia.

På Bondegatan, medan människorna myllrade omkring mig, kom de över mig; de tiotusentals timmar av skrivande som jag lagt bakom mig sedan jag skrev på Haldan.

Nu har du kommit ut med din första bok, Kevin, liksom jag redan gjort och från och med nu är vi inte längre vad vi var, när vi startade den här bloggen. Vi är alla utgivna och åtminstone i andras ögon är vi författare.

Nuet har obarmhärtigt blivit det förflutna. När jag om tjugo år går förbi en loppis och får syn på ett grånat exemplar av Ensamhetens broar, kommer jag förlora mig i ögonblicket och minnas att det var en storslagen tid att ha evigheter av skrivande framför sig.

/Augustin

Read Full Post »

Foton från Kevins fest

Tack för igår och grattis till de fina recensionerna.
Jag tycker att din förläggare höll ett bra tal när hon sa att du hade tänjt gränserna för vad som är en svensk roman.

Du har med din roman gett röst åt ett språk som inte brukar få komma till tals.

 Knackig svenska anses vara ett handikapp. Knackig engelska anses vara ett världsspråk.

Jag hoppas att din bok kan inspirera de som inte tycker att deras röst duger till att göra sig hörda.
/Augustin

Read Full Post »

Inför din releasefest, Kevin…

Snart är det ett år sedan jag träffade dig och din fru för första gången. Din fru hittade jag på bokmässegolvet och hon var precis så klok och rolig som läsarna av den här bloggen också tycker.

Dig träffade jag senare, på efterfest i sviten; du pratade med några av förra årets debutanter och det kändes som om du tyckte att det som ska hända i morgon låg ett millennium bort.

Nu kommer du förhoppningsvis översvämmas av åsikter om din bok. Jag hoppas du kan komma ihåg att du skrivit en bok och att det är det enda som räknas. Vad andra tycker är inte relevant; du bestämmer hur du ser på dig själv och ditt skrivande.

Du har inte nyss börjat ditt författarskap, för det har pågått i alla år som du har skrivit, men ditt författarskap tar ett viktigt steg framåt.

I morgon är det fest.

De som följt dig längre än jag, de som varit med om dina refuseringar, de som sett dig mödosamt plita ner dina texter för hand i tummade anteckningsböcker; de kommer i morgon och de kommer vara stolta över dig och stolta över att känna dig.

Med rätta.

/Augustin

Read Full Post »

Framme.

I en bokaffär nära mig. De gör, liksom vi, sällskap.

Read Full Post »