Hur gick det sedan? Magont, sömnbrist och Den Hemliga Litterära Polisen

När jag i december 2008 slogs av idén till det som skulle bli Debutantbloggen var det för att jag mådde skit. Jag hade svårt att äta, svårt att sova ¬– och förstod inte varför. Men en sak visste jag, att jag ville ha mer kontroll över mitt debutantår.
Nu mår jag bättre, och jag går och undrar: varför mådde jag så dåligt?
Jag har ett par teorier:
För det första trodde jag att min bok skulle stöta på patrull hos språkpolisen. Mina tidiga inlägg här på bloggen, där jag skojade om Den hemliga litterära polisen, var nog inte bara på skoj. Jag var rädd för att Sverige kanske inte var moget för en blandspråksbok. Men ack så fel jag hade! Det visade sig bara vara Förläggareföreningen som inte ville ha med den att göra.
Jag befarade också att boken skulle bli ignorerad. Att allt mitt arbete, alla dessa nätter då jag somnade mitt i en mening med pennan i handen, långt efter min familj hade gått och lagt sig – tänk om allt skulle vara förgäves? Men nu blev det inte så. Jag hade den osannolika turen att som författare på ett litet förlag bli recenserad på första dagen. Jag är fortfarande överlycklig.
Och nu mår jag som sagt mycket bättre. Fast det känns som om jag inte sovit på hela hösten.
Debutantbloggen har blivit mycket större än vad jag någonsin kunnat tro. Att vi är tre stycken som skriver om vår ångest… det stämmer såklart inte längre, och kanske borde framtida bloggare lämna över staffettpennan när de inte längre känner för att delta. Men att bloggen fått mig att må bättre, det kan jag intyga.
Inget mer magont.
Äntligen.

Read Full Post »

”Alltför kort är sommarns nådatid”*

De första tio åren skrev jag på kvällar, nätter, helger, sommarlov, vinterlov, semestrar, lunchraster och – ibland – i smyg på jobbet. Jag satt vid mina bärbara datorer, mina anteckningsblock och mina skrivböcker och skrev dikter, noveller och romanutkast. Jag ville skriva, så det var inte svårt att prioritera bort annat.

Ju mer jag skrev, desto längre tid tog det att skriva.

Min första bok skrev jag böjd över en grön skrivmaskin av märket Halda där stålarmarna som stämplade bokstäverna på det vita pappret ofta fastnade i varandra. Det tog fjorton dagar. Sen tyckte jag att jag var klar. Jag tyckte att omarbetning var för mesar. Resultatet blev därefter.

Norman Mailer skrev att man bör skriva halv miljon ord innan man kan skriva vettigt. En vän till mig sa att det krävs tiotusen timmar innan man blir bra på något. Det är två timmar om dagen i ungefär tio år.

Mitt första provkapitel till Ensamhetens broar skrev jag julen 2001. Det är åtta år sedan. Och det är ungefär lika länge sedan som jag blev pappa och då hade jag redan ändrat mitt liv. Jag bestämde mig för att det inte spelade någon roll hur fattig jag blev, eller hur det gick med karriären, för jag och mitt skrivande behövde tid.

Jag tycker inte att jag är en tillräckligt bra förälder; jag fräser åt mina barn för ofta, jag skäller på dem när jag är stressad och jag tycker att jag leker för sällan med min dotter. Långt innan jag fått uppleva mina tillkortakommanden som pappa visste jag att om jag försökte skriva med den ambition med skrivandet som jag har, samtidigt försökte ha ett stimulerande heltidsjobb och dessutom vara en närvarande pappa, skulle jag misslyckas med allt.

Därför arbetar jag sedan snart tio år sällan mer än halvtid med mitt ”vanliga” jobb. Andra halvan skriver jag. De första åren jag skrev på halvtid fortsatte jag att skriva på kvällar, nätter, helger, sommarlov, vinterlov, semestrar, lunchraster och – ibland – i smyg på jobbet. Jag betraktade den halvtid som jag skrev som semester, och det tog tid för mig att förstå att jag levde i förnekelse. Jag jobbade inte halvtid. Jag jobbade heltid. En halvan var ett avlönat arbete. Andra halvan var oftast oavlönat. Likväl var båda arbeten.

Då införde jag mitt sommaruppehåll. Sedan några år skriver jag inte längre på somrarna. Ni som känner mig vet att detta är en lögn, eftersom jag skriver dagböcker, dikter och anteckningar ändå. Och ibland så måste jag skriva en novell som dyker upp i huvudet, men den stora skillnaden är att jag aktivt undviker skrivande. Jag planerar inget skrivande. Jag vill slippa kraven på mig själv under åtminstone några veckor varje år.

Jag hoppas att ni inte tycker att jag sviker er nu, Kalle och Kevin, men jag behöver min ledighet även denna sommar. På torsdag börjar jag min årliga skrivpaus och jag kommer inte att skriva på bloggen förrän den 10:e augusti.

Kära debutantkolleger – ni har hjälpt mig under en tung period i mitt liv då det kändes som min tillvaro stod på spel och för det kommer jag vara er evigt tacksam. Den här våren har debutantbloggen skrivit in sig i det litterära samtalet i Sverige och jag är stolt och glad över att ha fått vara med.

Ha en skön sommar och jag ser fram emot en spännande höst som rivstartar med Kevins debut. /Augustin

* Citatet hämtat ur Lena R. Nilssons översättning; ”Sonetter” (2006)

Read Full Post »

Gästdebutant: Anders Sundin

Hej debutanter,

Den här boken hade jag gett precis vad som helst för att slippa skriva.

Har följt debutantbloggen lite så där på avstånd under den tid den funnits. Tänkt, ja, jag ska ju också debutera som författare, konstigt att jag inte känner den stolthet, skaparglädje och spänning som de gör inför sin debut. Jag och Augustin gick på Journalisthögskolan tillsammans mellan 1989 och 1992 och han hörde av sig och undrade om jag kunde skriva ett gästinlägg för någon vecka sedan.

”Om vadå?” undrade jag surmulet.

”Om din debut förstås”, sa han.

”Jo, ja, det kanske jag kan göra, men du vet ju att jag önskar att jag aldrig behövt skrivit den här boken. Skrivprocessen har varit bland det värsta jag varit med om…”

För så är det. Den här boken hade jag gett precis vad som helst för att slippa skriva. ”Kärlek i cancerns tid” (W&W) kommer ut den 8 oktober och handlar om hur Karin och jag träffas precis när 1980-talet växlat över till 1990-tal fram tills hon dör i mina armar 16 år senare på sin namnsdag 2006, 38 år gammal. Cancer. Hon fick sina första symptom dagen före vår sons sexårsdag och dör sju månader senare. Det gick mycket fort.

Jag började skriva för två år sedan och tänkte inte mer än att jag bara måste berätta om Karin för vår son. Någon gång i framtiden kommer han att vilja veta mer om sin mamma och hur hon och hans pappa (jag) träffades. Jag skrev en bit i taget med enorma mentala förberedelser inför varje litet stycke: jag led, jag grät, jag chockades och paralyserades över vad jag varit med om när jag såg det på papper. Men jag kände någonstans att det var nödvändigt att skriva ner det. Boken har legat orörd i långa perioder, det har varit nödvändigt för att få nödvändig distans till vad jag skrivit och för att jag skulle kunna gå in i texten och arbeta med den som just text och strunta i det jobbiga som faktiskt stod där.

”Det är en jättefin kärlekshistoria och ingen sorgbok du skrivit, Anders”, sa min förläggare när jag suttit stum en lång stund efter att hon bad mig beskriva vad jag skrivit för något. Jag kunde inte komma på någonting att säga när hon sa att hon ville ge ut den och slängde ur sig frågan. Jag tror inte att är sant nu heller. Men i dagarna får jag det första korrekturet efter att vi redigerat tufft och strukit i texten. Jag hoppas att jag då förstår att det är på riktigt.

Karin älskade böcker mer än någonting annat. På ett sätt är boken bygd kring hennes böcker och bokintresse.

Nu är boken snart färdig och min kärleksförklaring och hyllning till Karin bli tillgänglig för vem som helst. Lite stolt är jag över boken trots allt, men allra mest stolt är jag över att Karin valde mig i sitt alldeles för korta liv. Tack Karin, jag vet att du kommer att gilla boken.

/Anders

Read Full Post »

Fest ovan finlandsbåtarna

Det är märkligt men för en gångs skull hade SMHI rätt. Det brukar inte hända. ”Vad tänkte Augustin, att vi ska stå här i regnet?!” sa femåringen, sådär ärligt som bara barn kan. Men sedan hittade vi in under partytälten, tog små värmepauser i skrivarstugan och korven på grillen blev färdig. Utsikten över Stockholm var vidunderligt vacker och all växtlighet runt de små husen så intensivt grön som den är den här tiden. Och alla människor. Folk från bloggen som bara varit bild och text, plötsligt fick de även en röst. Människan bakom författarfotot, henne fick vi träffa, och höra lite av hennes debutanthistoria. Travarna med böcker som snabbt minskade, kön med gratulanter och blommor överallt. Den här dagen som började med en död fågelunge på dagisgården slutade med ett fuktskadat signerat exemplar av Ensamhetens broar att ställa i bokhyllan. Det är bra. Det är rätt. Tack för att du bjöd in oss, Augustin!

/Familjen Frato

Read Full Post »

Iskuber och glasrutor: att debutantplåtas

Hej Augustin och Kalle,

I höstas när jag blev fotograferad inför mitt debutantportätt, stod jag och frös och tänkte på iskuber.

En skrivarkompis till mig i Philadelphia, som jobbar som kameraman, berättade för mig en gång om en reklamfilmning han gjort. Tagningen gjordes utomhus:

“The director had ice cubes, but the actress said it was so cold she didn’t need them.”
“Ice cubes? Why?”
“Actresses use ’em to make themselves look, uh, sexier. See?  But she said she was already so cold, her nipples could cut glass, man!”

Ett decenniums ensamskrivande senare stod jag framför en kamera i Stockholm och frös och tänkte på iskuber och glas. Det skulle se ut som en höstbild trots att det var nästan vinter. Var detta begynnande författarfåfänga?

När jag blev antagen frågade min förläggare mig vilken slags författare jag ville vara inför allmänheten; spontant sa jag: Inte som Stieg Larsson. Men jag tänkte på honom då, på bilden som Britt-Marie Trensmar tog av honom strax innan han dog: han lutar sig framåt, han ler generat. Vad tänkte han? Hur trodde han att hans liv som författare skulle bli? Jag tänkte på en bild jag sett på Camilla Läckberg där hon ligger i badkaret nerbäddad i badskum. Jag tänkte på reklampelaren från förra sommaren med Jan Guillou i badbrallor. Var det här första steget? Skulle det sluta med mig i badbrallor, mitt i vintern, med iskuber och en glasruta och en fotograf? En pappa med barnvagn gick förbi. Ursäkta, tänkte jag. Ursäkta att jag skrivit en bok och blockerar trottoaren.

Och medan fotografen dirigerade tänkte jag även på dig, Augustin, som jag hade träffat för första gången på Bokmässan. Jag tänkte, ”I was a fool at his party, I stood like an idiot in the corner. He said I should come to lunch sometime. Everybody in Sweden says stuff like that, but he’ll never invite me. Never.”

Men det gjorde du. Några veckor senare blev det dagens rätt i din personalmatsal; och det blev dagen då allting gick rätt. Efter tio år i Sverige hittade jag hem — äntligen ett skrivarhem — i samtalet med dig. Senare blev det än mer så när Kalle kom med i bilden. Och bloggen! Inte anade jag då hur mycket den skulle komma att betyda. Inte anade jag att trots våra olika förlag, olika bakgrund, olika böcker skulle vi ha så mycket gemensamt. Och inte förstår jag hur andra debutanter härdar ut ensamma – Författarförbundet är bara till för de som gett ut två böcker. Men det är kanske debutanterna som är mest utsatta, mest i behov av gemenskap.

När jag blev plåtad tänkte jag på hur stressad jag kände mig. På hur det ibland knep till i bröstet. Stieg Larsson – med tre debutböcker framför sig — måste ha känt sig tre gånger så stressad.

Jag tänkte på iskuberna.

Read Full Post »

Herrejävlar vilken månad

För en månad sedan var jag outgiven, orecenserad, ointervjuad och obloggad. Det är jag inte nu. Jag har kapat alla o:n, och jag har fan i mig gjort det med råge. 

Det första o:et som rök var det som står framför bloggad. Debutantbloggen har varit ett terapiverktyg, ett nöje och en varm hand att hålla i. Här har ångesten kanske inte botats, men i alla fall lindrats. Bloggen har varit en stor hög med bomull att falla ner i.   

I sådär en tre veckor lullade jag på. Skrev lite här. Fick ett och annat mejl från förlaget:

”Det ser bra ut.”

”Det blir nachos på releasefesten.”

”Han som ska intervjua dig på scen är magsjuk.”

Jag hade, som jag skrivit tidigare, ett upphöjt lugn i mig. Som fick ett abrupt slut i och med releasefesten. För om jag inte sagt det tidigare (det har jag, jag vet, men jag vill gärna säga det igen) så var det en av de absolut bästa kvällarna i mitt liv. I stort sett alla jag kände var där. Och deras vänner var där. Min familj var där. Mina släktingar var där. Alla hade trevligt. Jag var i centrum. Jag fick presenter, gratulationer, ovationer och skrivkramp av alla dedikationer. Ljuvligt.

Och sen! Intervjuer! Jag har fått prata mig varm om min bok. I SVT, P3, Aftonbladet (kommer på söndag), Metro, nån liten enkätgrej i DN, lokaltidningen i min hemort. Befrielsen över att få svara på frågor om mig själv efter 15 år som journalist är obeskrivlig. Som att trycka på en knapp: visa mig en mikrofon och jag pratar tills den rostar. Det här ska jag skriva mer om vid ett senare tillfälle.  

Sen kom RECENSIONERNA. Jag sov väldigt få timmar den natten och jag trodde jag skulle bli helt bortom mina sinnen av bitterhet över de sågningar jag visste skulle komma. Men det var helt uthärdligt. Det var faktiskt det. Jag höll med om mycket av invändningarna, även om vissa lämnade en aningens sur eftersmak (hej Aftonbladet). Andra gjorde mig helt överlycklig (hej Expressen och Arbetarbladet!).

Och nu är det över. Som alltid när något omvälvande och stort händer, infinner sig en viss tomhet efteråt. Så det är lite tomt nu.

Men samtidigt alldeles … alldeles … underbart.

/Kalle

Read Full Post »

Det ser fint ut…

…tycker jag. 

Att ha böcker som bild i en tid när det verkar som om e-boksläsaren kommer ta över bokbranschen är en bra signal. Om bara tio år kommer vi som gillar hur böcker känns bära oss åt som de som fortfarande handlar vinylskivor.

Read Full Post »