Igår gick Stora Ljudbokspriset av stapeln, därför tänker jag ägna veckans inlägg åt det som jag tycker är speciellt med att skriva för ljud.
Min bok, Stockholm Psycho, är inte bara en ljudbok, det är en ljudboksserie. Producerad exklusivt för lyssning.
Vad är det? tänker du nu. Eller som min far sa vid frukostbordet nyss ”Din bok verkar ha ett annat upplägg än det jag är van att lyssna på.” (Han lyssnar på Hemingway, Peter Englund, Dostojevskij och en hel drös historiska alster). Och han har helt rätt i sin analys. Stockholm Psycho är uppdelad i tio entimmesavsnitt och har en tydlig dramaturgi. Tempot är högt och varje avsnitt avslutas med en cliffhanger. Detta är ingen slump. Man skulle kunna säga att formatet flirtar en del med tv-serierna som finns på exempelvis Netflix. (Vilket inte alls är en jämförelse som hjälper min sjuttioåriga pappa som aldrig har hört talas om Netflix).
När jag berättar att jag har skrivit en ljudboksserie brukar jag få lite blandad respons. En del frågar bekymrat ”Men ska det inte bli en riktig bok?” En del konstaterar kort ”Då kan jag inte ta del av den för jag gillar inte ljudböcker.” Från min kursledare har jag också anat en viss negativ inställning. Han utbrast: ”Vad är det för skit, allt ska tydligen vara serier nu för tiden och massa jävla cliffhangers. Det förstör bra litteratur.” (Vi kör med en rak och uppriktig kommunikation i vår lilla skrivargrupp).
Ändå valde jag att klippa om hela mitt färdiga manus för att det skulle passa för formatet. Det är sant. Jag hade sönder och skar bort halva texten för att pressa in det i den förutbestämda serieformen. (Det finns en orimlig scen som utspelar sig på en räkbåt som tyvärr fick stryka på foten. Karin är på trivseldag med kontoret och försöker under knarkrus göra sig av med en avhuggen arm som Viktoria tvingat på henne. Mycket stressigt. Jag kanske släpper den senare, som ”bloopers”, vem vet.)
Detta mayhem på mitt manus gjorde jag inte i ett utfall av tonårstrots mot min kursledare. (Han är en person vars uppfattning jag verkligen värdesätter.) Jag valde vägen för att jag själv tror på konceptet.
Jag gillar historier. Att få läsa en riktigt bra bok är helt underbart men när jag upptäckte ljudböcker blev jag frälst. Det är inte samma sak som att läsa men det är en möjlighet att ta del av bra berättelser vid tillfällen då det inte finns utrymme att sätta sig ned med en roman. På väg till och från jobbet, på promenaden, när jag kör bil eller när jag är trött och bara vill krypa ner i sängen, blunda och lyssna.
För att kunna hålla koncentrationen uppe och leva sig in i berättelsen har jag märkt att det har väldigt stor betydelse vem som läst in texten. Alla böcker passar inte heller för lyssning.
Storytel Originals, som jag skriver för, är ett koncept som är framtaget särskilt för ljud. Berättelserna följer ett rakt berättande, de innehåller sparsamt med tillbakablickar och tidshopp och endast ett fåtal karaktärer står i centrum. Tempot är högt och historien går i presens. Språket är avskalat och miljöbeskrivningarna återhållsamma.
Jaha, men det låter ju bottenlöst och förenklat, tänker du kanske nu.
Faktum är att formatets begränsningar också är en utmaning som åtminstone jag triggas av. Man har bara 50 000 tecken på sig i varje avsnitt – allt oviktigt måste bort. När jag klippte ner mitt manus var ”skala, skala, skala – men ha samtidigt kvar innehållet” ledorden. ”Osthyvla” berättandet kallade en av redaktörerna det. Att osthyvla är att inte säga samma sak flera gånger. Ohyvlade böcker är faktiskt riktigt vanligt. Tro mig, jag har kollat sen redaktören delade med sig av knepet, (Jag kan visa på några exempel i något framtida inlägg). Oftast är bristande osthyvling vad som gör att i alla fall jag själv lägger ifrån mig en bok eller börjar ”ögonbläddra”.
Att säga så lite som möjligt men samtidigt få fram buskapet är en konst. För mig som är jurist har det varit oerhört lärorikt att jobba så. Kanske skulle man kunna kalla ljudboksserien konstens motsvariget till karikatyr. Tecknar man karikatyr gäller det att hitta det som utmärker karaktären och sen skala bort att allt annat som brusar bilden. Träffar man rätt krävs det bara ett streck eller två för att betraktaren ska förstå motivet och fånga känslan. Fundera på det. Att ta bort bruset innebar för mig att stryka allt som inte byggde karaktär eller drev handlingen framåt.
Dialogerna måste ge inläsaren utrymme att dramatisera. Skådespelaren adderar ytterligare en dimension som gör historien intressantare och lättare att följa.
Jag tycker verkligen att Storytel Originals är lättlyssnade och levande utan att för den sakens skull sakna mening och djup. Hur min serie står sig får ni själva bedöma men jag kan rekommendera en som jag fastnade för. Maskeradstaden. Det är en finstämd skildring om livet och villkoren i en helt annan del av Stockholm. Dialogerna är fantastiska och Alexander Salzberger läser som en dröm.
Det ena utesluter förstås inte det andra och ljudboksserier ersätter inte annan litteratur, men det är en trend inom bokbranschen som jag tror är här för att stanna.
Netflix, som är en relevant jämförelse i sammanhanget, startade för tjugo år sedan med att hyra ut DVD via post. För cirka tio år sedan började företaget erbjuda strömningstjänster över internet, främst till en nischad publik. Några år senare producerade de egna serier. För fem år sedan stod de egenproducerade serierna för den största delen av omsättningen på 4,4 miljarder US-dollar. Idag har den siffran stigit och fler har hakat på. Härom veckan kom en rapport från Storytel som visade att 40 procent av de ljudböcker som lyssnades och lästes i tjänsten under 2016 var deras eget innehåll. Storytel Originals.
Det skulle inte förvåna om Nextory, Bookbeat eller någon annan aktör hakar på trenden med egenproducerat innehåll i serieformat.
Stockholm Psycho kanske aldrig blir ”en riktig bok” att hålla i handen men jag är otroligt stolt över resultatet och att få vara del av det nya greppet inom litteraturen.
Hur det än är, bok eller ljudboksserie, handlar allt om att berätta en historia.
Vi debutanter solar oss i glansen av att ha uträttat något svårt. Det finns dock en plats i Sverige där du inte är särskilt unik om du har publicerat en bok – på Bokmässan.
Debutantbloggen 