En bok är en bok är en bok. Eller?

Just nu sitter jag och knåpar ihop låtlistor på Spotify. En låtlista för varje karaktär i Det går bara inte för att vara exakt. Tanken föddes i en taxibil på väg ut till Farsta i november förra året. Jag och min redaktör var på väg till BTJ:s bokhandel där hon skulle presentera vårens bokutgivning från förlaget och jag skulle ge en liten intervju. Man kan ju säga att marknadsföringen började redan där, i november, innan boken ens var tryckt. Visserligen var det ett ganska litet spektakel, med runt 40 bibliotekarier i publiken. Men jag om någon vet att man aldrig ska underskatta en bibliotekaries makt. Många av de roligaste uppdragen jag haft som cirkelledare och skribent har jag fått tack vare dem. Och som ungdomsboksförfattare är man mer beroende av biblioteksinköp och utlåning än vad vuxenförfattarna är. Så naturligtvis sa jag ja direkt då jag blev tillfrågad. Även om det innebar att jag måste stiga upp klockan fem på morgonen för att hinna med flyget till Stockholm. Förlaget stod för alla kostnader, allt jag behövde bidra med var mig själv. För det mesta är det ju så det funkar när det är dags att marknadsföra en bok. Du har boken och du har dig själv, gör något av det.

Men låtlistorna då? Hur kommer de in i det hela? Jo, chauffören som körde visade sig vara en trevlig herre som ställe flera intressanta frågor om bokutgivning när han upptäckte att han hade en bokredaktör och en författare i bilen. Bland annat började vi prata om vad som händer nu när allt mer av bokutgivningen blivit digital. Pappersböcker är inte lika heliga längre, och det finns andra sätt för en författare att synas än i dagspressen. Efter att vi stigit ur taxin fortsatte jag och min redaktör att prata, bland annat om vad man skulle kunna göra med min bok. Det är där låtlistorna kom in. Musik är viktigt för de flesta av karaktärerna i boken och medan jag skrev den lyssnade jag ofta på deras favoritmusik. Tack vare sociala medier är det nu superlätt att sprida detta vidare till andra. Jag lägger bara upp listan på bloggen, och vips kan alla andra också lyssna.

Boken finns i bokhandeln. Extramaterialet finns på bloggen

För marknadsföringen behöver inte längre innebära enbart boken plus författaren. Det kan vara boken plus författaren plus låtlistorna plus något annat. DVD marknadsförs med hjälp av extramaterial. Låtlistorna blir på sätt och vis min boks extramaterial. Något som ger läsaren något mer att ägna sig åt, efter att själva boken är utläst. Jag tror att det passar väldigt bra till just ungdomsböcker som riktar sig till en publik som är vana vid att söka på nätet. En annan sak som jag funderat på att göra är att skriva några mininoveller om karaktärerna i Det går bara inte. Också extramaterial. Bortklippta scener, eller vad man kan kalla det. Något som gör att läsarna söker sig till min blogg och har man väl fått dit dem finns det hur många möjligheter till marknadsföring som helst. För bloggen är förstås också ett marknadsföringsverktyg. Det ska vi inte sticka under stolen med.

Numera finns det ju boktrailers också. Jag skulle gärna pröva på att göra en men mina tekniska kunskaper brister. Det får bli till en annan bok. Till bokmässan kanske jag kan komma på något annat kul att locka med. Tygkassar är en klassiker, liksom tablettaskar. I mina borde det vara saltlakrits, eftersom det är Emelies favoritgodis. Eller varför inte lakrits och hallon, det matchar bokomslaget.

Men innan vi kommer så långt ska jag ha en temakväll på Stadsbiblioteket i Halmstad (det är de där bibliotekarierna igen) där jag ska prata om hur det funkar att ge ut böcker. Det blir kanske en mer indirekt marknadsföring, eftersom det inte officiellt ska handla om Det går bara inte. Samtidigt gör det ju det, jag kan bara prata om bokutgivning ur mitt eget perspektiv. Förhoppningsvis får jag signera lite också. Precis som alla andra tar jag alla chanser jag kan få.

Read Full Post »

Vill du blogga på debutantbloggen under 2012?

Det känns märkligt att tänka sig, men snart är 2011 över. Under 2012 kommer det att komma nya intressanta böcker, och spännande debutanter. Precis som vi en gång tog över från förra årets debutantbloggare, är det snart dags för ett nytt gäng.

Debuterar du under 2012? Eller kanske känner du någon som gör det? Debutantbloggen innebär mycket jobb, men det är också fruktansvärt roligt. Dessutom får man möjligheten att träffa så mycket skönt folk från hela den svenska bokbloggosfären.

Hör av dig till oss!

Skicka ett mail till:
debutantbloggen@gmail.com

Välkommen med din ansökan!

Med vänlig hälsning
/Oskar, Annelie och Frida

Read Full Post »

Drakhornet bryter 500-spärren

Draken bryter genom glastaket i Harry Potter 7

Då har det hänt! Drakhornet har sålt över 500 exemplar. Något jag personligen är väldigt tacksam och lycklig över. Det är ungefär samma känsla som när draken bryter genom glastaket i senaste Harry Potterfilmen. Men vad är det som är så speciellt med 500 ex? Varför är det så viktigt?

För det första har det att göra med ett internetrykte. Det sägs nämligen att en vanlig debutant på ett helt vanligt förlag säljer i medel runt 500 ex. Det är svårt att få fram korrekt statistik då många förlag inte ger ut sina försäljningssiffror, men det är vad jag hört. Nu när jag gjorde research inför den här artikeln så hittade jag istället siffran 800, men det spelar egentligen inte så stor roll. Det viktiga är känslan av att ha lyckats.

När jag planerade utgivningen av Drakhornet var nämligen 500 sålda ex det mål jag satte upp. Det var den gräns som jag ville passera för att kunna titta på hela projektet och säga: ”Wow! Vad coolt! Det gick ju faktiskt att göra själv!” Nu är gränsen sprängd och boken gjorde det på fem månader. Säljer den mer härefter (och jag är övertygad om att detta bara är början) så är det ren bonus. :-)

För det andra så har boken nu betalat sig själv. Jag behövde ungefär 500 ex för att få tillbaka satsade pengar. Nu är varje såld bok vinst som går till framtida investeringar. Jag planerar ju att ge ut uppföljaren i november, och då kommer det finnas gott om räkningar att betala.

Framförallt känner jag mig väldigt tacksam. Det är så många människor som har hjälpt till på vägen, som gett mig tips och idéer, som öppnat dörrar. Det finns människor som … om det inte hade varit för dem, hade det inte blivit någon fantasyserie överhuvudtaget.

Så till er alla … vänner, stöttepelare och bollplank. Ni med hjälp, stöd och glada tillrop. Ett oändligt stort tack! Det hade aldrig gått utan er.

Read Full Post »

Omslaget på min debutbok

Ett viktigt steg i utgivningen av en bok är formgivningen av bokens omslag. För mig som debutant var detta en väldigt spännande process att få vara med om. Då jag fick se förslag på omslag med bokens titel och mitt namn på kändes det faktum att jag skulle bli utgiven för första gången verkligt.

Jag vet inte hur det ser ut på andra förlag men jag fick vara delaktig i omslagsprocessen från början till slut.

Det första vi gjorde var att välja en formgivare och efter att vi diskuterat olika alternativ frågade min förläggare Nina Leino om hon hade möjlighet att göra mitt omslag. Nina tackade ja och vi började att bolla idéer. Jag ville gärna ha ett kvinnoansikte på omslaget och det blev utgångspunkten för de olika förslagen.

Då Nina skapat två potentiella omslag fick vi se dem och ge feedback. Båda var otroligt fina och efter att vi diskuterat hur de kunde utvecklas bestämde vi oss för att gå vidare med det ena. Jag deltog aktivt i den här processen och vi var överens om det mesta. Hade vi inte varit överens hade jag dock överlåtit de stora besluten åt min förläggare eftersom jag inte har någon erfarenhet av bokförsäljning och marknadsföring.

När framsidan var klar formgav Nina även resten av omslaget och infogade baksidetexten som jag skrivit och en bild på mig och små detaljer som färgen på pärlhalsbandet och bokens titel justerades.

 

Här ovan ser ni resultatet. Vad tycker ni? Blir ni sugna på att läsa den?

Read Full Post »

Vilmers första tävling

Dagens gästbloggare är Susanne Bengtsson som precis har debuterat med Vilmers första tävling på Rabén & Sjögren. Hon är journalist, har två söner som kör cross och tycker att det saknas böcker för barn som gillar motorsport.

Illustrerad av Johan Unenge

Vilmers första tävling. Så heter min barnboksdebut som släpptes den första augusti i år. Att boken handlar om sport är kanske inte så förvånande eftersom jag jobbat som sportjournalist i många år. Men att Vilmer är en liten pojke som kör motocross är kanske inte helt naturligt eftersom motorsport aldrig existerat i min idrottsvärld.

Men slumpen har format många liv. När jag som relativt nybliven sportreporter skulle bevaka mitt livs första motocross-tävling blev en hjälpsam tävlingsledare min räddning. Han förklarade reglerna, försåg mig med resultatlistor och korrläste min artikel innan den gick i tryck i Ljusdals-Posten, lokaltidningen som jag jobbade på. Denne hjälpsamme tävlingsledare blev senare far till mina barn. Hans motorintresse smittade av sig och nu kör båda sönerna motocross i Täby MK.

Även om jag jobbat som sportjournalist i många år så är ändå litteratur mitt stora intresse. Därför tänkte jag att jag kunde dra mitt strå till stacken genom att läsa böcker om motocross för grabbarna. Att mecka och köra med släpvagn var inte min grej. Jag sökte i boklådor och på bibliotek, men hittade knappast någon barnlitteratur om motorsport. Jag hade upptäckt en lucka i barnboksutbudet. Idén om att skriva något eget grodde länge i huvudet, men det var först när jag gick på Skrivarakademin som karaktären Cross-Vilmer föddes.

Fakta, kunskap och inspiration till manuset har jag hämtat på crossbanan i samband med barnens träningar och tävlingar. Att stå vid sidan av banan och känna de höga hastigheterna, se vurporna och höra det öronbedövade motorljudet har varit rena terapin för mig. Jag själv var nämligen ett otroligt försiktigt barn. Jag satt på mitt rum och skrev brev, dagbok och dikter. Inte ett benbrott, inte ett stygn under mina uppväxtår. För att inte tala om hur rädd jag var om mina långa naglar!

Mina söner har visat mig en annan – mer actionfylld – sida av livet. Men glädjen i deras ögon när de grenslar sina crossar är uppenbart densamma som den glädje jag känner när jag får sätta mig vid datorn och försvinna in i min sagovärld.

Read Full Post »

Vägen till utgivning – del 4 (sista delen)

Samtalet kom en fredag i mitten på maj. Tidigare hade jag alltid varit enormt nervös i kontakten med förlag och jag hade t.ex. aldrig vågat ringa någon förläggare och fråga hur det gick med läsandet av mitt manus, men den här gången var jag ovanligt lugn. Kanske berodde det på att det kändes som att allt hemskt som kunde redan hade hänt, eller kanske på att jag redan tidigare hade varit i kontakt med Eva Fallenius och hade förtroende för henne.

Förläggaren sa att hon tyckte mycket om mitt manus, Charlotte Hassel, och lovade att titta närmare på det under helgen och sedan höra av sig igen följande måndag. Ni må tro att det blev en lååång lördag och söndag. Återigen kastades jag mellan hopp om att bli utgiven och förtvivlad oro över att manuset inte skulle hålla måttet. Saken blev inte bättre av att telefonen låg tyst under hela måndagen. Inga missade samtal, inga meddelanden i röstbrevlådan. Vad betydde det? Hade förläggaren ångrat sig?

Under tisdagen blev jag allt oroligare, men försökte hålla känslorna i schack. Jag hade trots allt varit med om detta förut och visste dels att det kunde ta tid, dels att världen inte gick under vid en refusering. Fast visst var det ett synnerligen grymt öde att gång på gång komma så nära sin dröm att den gick att ta på, för att sedan tvingas se den gå upp i rök.

Som tur var behövde jag inte det. Då jag gick på lunch efter tre långa timmars undervisning såg jag att jag hade ett meddelande på mobilen. Det var Eva som hade ringt. Hon tyckte att Charlotte Hassel var en jättebra bok och hon ville gärna ge ut den!

Jag kunde knappt tro att det var sant. Äntligen, äntligen, äntligen! Min bok skulle komma ut och förhoppningsvis bli läst. Jag ville bara skrika ut min glädje, men samtidigt insåg jag att jag hade en viktig uppgift vid sidan av att hoppa och dansa. Om jag skulle ha chansen att bli författare måste jag tänka som en författare, eller kanske snarare som en försäljare. Om det var något jag hade lärt mig från andra författare så var det att det inte räckte med ett bokkontrakt för att lyckas, man måste även ha en plan. Av den anledningen började jag, på något stapplande ben, att förklara hur jag tänkte mig marknadsföringen av Charlotte Hassel och vad jag hoppades på. Min blivande förläggare lyssnade och kom med kompletterande förslag och redan då kände jag i maggropen att det här skulle bli bra.

Jag hade självklart skickat manuset till flera förlag och hade redan varit i kontakt med en lektör vid ett annat förlag, men så snart jag hade ett påskrivet kontrakt kontaktade jag alla de andra bokförlagen och förklarade att jag redan hade blivit antagen och att de kunde sluta läsa Charlotte Hassel. Detta var en minst sagt overklig händelse som jag, ärligt talat, många gånger drömt om att få uppleva.

Så snart all planering var färdig började vi jobba. Eftersom boken kommer ut i oktober blev det bråda dagar. Bl.a. skulle manuset redigeras och korras, omslaget skulle göras och säljtexter skulle skrivas. Otroligt nog hann vi precis klart innan min dotter föddes den 5 juli, mycket tack vare en effektiv förläggare, och nu väntar jag med spänning på att för första gången få hålla min debutroman, Charlotte Hassel, i handen!

 

Missa inte mitt nästa inlägg då jag delar med mig av mina bästa tips för att få ett manus antaget!

Read Full Post »

Det börjar bli nervöst

Det närmar sig slutet. Det har varit en lång process att förvandla det där manuset i datorn till en riktig bok. Men snart är det bara dagar kvar innan jag håller det första provexemplaret i handen. Idag har jag mailat fram och tillbaka med min grafiska designer och gjort små justeringar på den sista versionen av omslaget.

Jag är så nöjd med omslaget att jag nästan spricker. Som jag tidigare berättat så kommer Drakhornet att ha ett omslag i mangastil. Dessutom är det inspirerat av John Bauers konst, så det blir lite Bauermanga. ;-) Jag hoppas att denna mix av det genuint svenska och det lite ungdomligt coola slår an rätt strängar hos de potentiella läsarna.

Överhuvudtaget börjar jag faktiskt bli nervös. Det är inte något jag brukar vara. Men detta känns så pass stort och viktigt att det tar sig förbi mina vanliga emotionella barriärer och får mig att bli lite ängslig och rastlös.

För det är ju på sätt och vis nu som jobbet börjar. Det är nu, när man har den färdiga boken i handen, som man måste lyckas höja sig över mediabruset så att människor upptäcker dess existens. Man kan ha världens bästa bok, men om ingen känner till den, så spelar det ingen roll. Men jag har några idéer vad gäller marknadsföring, som jag tror kommer att bli riktigt bra. En idé är riktigt djärv, jag tror ingen har gjort något liknande förut i Sverige. Men mer om det senare.

Men vad händer om det inte funkar? Om läsarna uteblir? Hur mycket jag än intalar mig att det egentligen inte spelar någon roll, för jag har ändå publicerat min egen bok, så säger mina känslor något annat. Nu har jag lagt ner så mycket tid och energi på det här, och min grafiska designer har lagt ner så mycket tid och energi på det här, att jag längtar efter en rejäl framgång.

Det är inget konstigt att hoppas på goda resultat. Vilken författare gör inte det? Vilken författare vill att hans/hennes böcker ska glömmas bort och arkiveras i något underjordiskt valv. Eller rensas ut och skickas till pappersåtervinningen? Nej! Man längtar efter att orden ska få sträcka sig ut och möta andra människor. Att orden ska få beröra, förvandla och inte minst underhålla. Är det inte därför man skriver?

Så jag börjar bli nervös. Fast när jag tänker efter, så är det nog ett sundhetstecken. Tänk vad tråkigt det vore att gå rakt genom allt detta och bara vara blasé. Nej, då är jag hellre nervös, även om det kan kännas lite olustigt.

Read Full Post »

Förlagschefen älskade idén!

Ett nytt gästinlägg av Therés Stephansdotter Björk. Hon är  en så kallad ”ständig gäst” på debutantbloggen och kommer regelbundet med nya inlägg under 2011. Hon debuterar under våren med ”Jacks Rockiga Resa.” på Kalla Kulor Förlag.

Det finns två traditionella vägar för att bli publicerad. Skicka ditt manus till ett förlag eller publicera det själv.

För mig gällde inget av dessa alternativ.

Jag gick en mediautbildning med 26 praktikveckor uppdelade på tre perioder. På min andra praktik delade företaget jag satt på lokal med ett bokförlag. Jag gillade snabbt förlagschefen och började på måfå droppa lite bokidéer utan någon egentlig tanke bakom. Jag hade ju länge skrivit lite olika saker, fått några låttexter och artiklar publicerade. Men jag hade aldrig vågat närma mig den klassiska författardrömmen.

Så kom den där idén en dag i duschen då allt bara verkade falla på plats. Jag har jobbat med barn, jag älskar musik. En musikorienterad barnbok! Inriktningen skulle vara rock och hårdrock. Varför har ingen tänkt på det förut? Någon måste ha gjort det tidigare. Jag började googla men hittade inget som liknade min tanke. Hur säker jag än var på min idé kände jag ändå en bitande känsla i magen då jag bestämde mig för att försöka sälja in idén till förlaget. Den känslan hade jag helt i onödan.

Förlagschefen älskade idén. Det tog en tid innan jag fått klartecken att börja och det blev ett första utkast. Ett av slutligen sex stycken. Men efter det andra utkastet när jag förstod att det faktiskt skulle bli en bok och förlagschefen godkänt det som en bra början blev jag galet glad. Jag har nu jobbat med boken i ett år och har således länge vetat om att jag ska bli publicerad. 1,5 år efter min idé kommer boken äntligen släppas i april. Det enda lite tråkiga med detta är att jag inte känner samma lycka nu som då. Men jag har en känsla av att när jag väl har boken i handen kommer känslan återinfinna sig i hela kroppen.

Att bli publicerad eller inte tror jag handlar mycket om tur och timing ihop med ett riktigt bra manus. Du kan ha ett riktigt bra manus men det garanterar ingenting. Så refuseringsbreven behöver inte alls vara ett tecken på att ditt manus inte är attraktivt. Många egenutgivare har blivit refuserade åtskilliga gånger och sedan sålt riktigt bra när de själva gett ut boken. I mitt fall var insäljandet av idén ett stort avgörande. Redan innan boken ens börjat skrivas var alltså sälj en avgörande faktor. Det kommer det att vara under hela processen.

Jag jobbar nu som marknadsassistent på ett förlag där sälj är en viktig del och jag ser hur svårt det kan vara. En intervju eller artikel kan vara avgörande för att någonting ska hända. Samtidigt kan man få till massa publicitet som inte leder speciellt långt alls. Även här är kunskap men även timing viktigt. Underskatta inte heller användandet av kontakter. En tid innan och en tid efter det att boken blivit publicerad är marknadsföringen och säljet runt boken det som kan få den att höjas till skyarna eller falla i glömska. Detta styrs ofta av förlaget.

I ett mindre förlag har du förmodligen mer att säga till om själv och kan även göra en hel del av arbetet själv. Hittar du ett egenutgivarförlag är det en fördel om de har folk som jobbar med detta knutna till sig. Ger du ut boken på ett helt eget förlag se till att hitta någon eller några som kan hjälpa dig med detta.

Hitta folk som kan läsa igenom ditt manus och komma med feedback. Om du är rädd för vad folk ska tycka, tänk då på vad de som läst flera hundra manus kommer att tycka.

Tro stenhårt på din idé/manus och sälj, sälj, sälj!

Read Full Post »

Jante kan ta sig i arslet!

Vi har den stora glädjen att presentera en ny gästbloggare på debutantbloggen. Therés Stephansdotter Björk är en så kallad ”fast gäst” och planerar att regelbundet komma med nya inlägg framöver. Hon debuterar under våren med ”Jacks Rockiga Resa.” på Kalla Kulor Förlag. Vi är glada att ha henne med oss och önskar henne all lycka i bloggandet.

Min debut är en barnbok om en pojke, Jack, som dras in i ett musikaliskt äventyr där han tillsammans med sina rockidoler försöker rädda landet Metallien från den onda professor Vridnér. När jag fick höra att boken sålt in ungefär tre gånger så mycket som en debutant brukar borde jag ha blivit väldigt lycklig. Kanske jag blev också. Men snabbt tog realisten i mig tag i vilken känsla jag nu än hade och sa att ”Ja vi får väl se hur det går. Den ska ju sälja också.” Detta samtidigt som Jante satte stöveln mot mitt öra, tryckte ner mitt huvud mot marken och väste ”Du ska inte tro att du är något.” Varpå jag svarade ”Jag är en människa som alla andra, obetydelsefull för många, viktig för vissa. Men jag har satsat på en dröm och det är jag glad för! Så du kan ta din lag och trycka upp den i arslet! Dock ligger det inte i min natur att skryta om något. Men jag är stolt att jag uppnått en av mina drömmar, stolt och glad… och skitskraj!

Med perspektiv är det inte speciellt stort att ha skrivit en barnbok i Sverige. Därför struntar jag i perspektivet här och försöker bara vara glad för min egen skull. Jag har några vänner att tacka för att jag vågat ge Jante ett första slag på käften. De är glada för min skull, således vågar jag också vara glad. Drömmar är viktiga, men riktig vänskap och kärlek är viktigare. Inget kan ändra på det. Men når man någon eller den enda av sina drömmar har man all rätt att känna glädje och stolthet. Just i skrivande stund känner jag verkligen att Jante kan ta sig i arslet. Jag har en väldigt stark personlig motivation som inte handlar om pengar och framgång utan något som ger en mycket större och hetare eld. Men når ingenstans och ingenting genom att säga ”inte ska väl jag”.

Ambivalensen i reaktionen mot Jante och respekten för realisten i mig är ett tydligt exempel på att jag i sanning är en blandning mellan Kräfta och Lejon, Vatten och Eld. Jag är ambivalent och jag kan ana bipolära tendenser när jag verkligen går in för något och inte alls vill släppa det. Jag kan samtidigt ha svårt att syssla med vissa saker en längre tid. Trots att jag kan ha problem med detta har jag paradoxalt nog en fäbless för kontraster i alla dess former.

En gång när jag rodde hem från en kompis (uppväxt i skärgården) tog det, vad som vanligen tog tio minuter, istället 45 minuter. Jag rodde bokstavligen i motvind. En fin metafor, då helt sann. Min personlighet kan vara en stark motvind eller en lika stark medvind. Alla jobbar vi med något hos oss själva och jag är väldigt glad att jag trots det nämnda lyckats ro ett stort projekt i hamn. Att ha skrivit en hel bok (kom 80 sidor på en roman för några år sedan) är stort för mig i sig, utan publiceringen inräknad. Jag hoppas på att få skriva fler böcker om min huvudperson Jack’s äventyr men i framtiden kanske även en längre roman.

Read Full Post »

Den här apan säger hej då!

Att kliva in i rollen som författare är ett stort steg. Från att ena dagen vara någon som försöker med tusentals andra aspiranter till att nästan bli offentlig kort därefter. För en tid sedan sa åttaåringen ”Nu får du sluta skriva böcker, det är inte roligt längre.” Det som inte var kul var att höra av barn att jag var en kändis, vilket var att ta i, men det räckte tydligen för henne att någon ens yppade det. Alla känner apan you know. Den här apan har lärt sig mycket under året. Man brukar säga att författarens skola är att läsa. Jag skulle vilja säga att författarens skola är att bli antagen med allt som följer med det. Otroligt lärorikt på alla plan.

Kommande debutanter kommer att få en rolig tid framför sig. Korret på boken, omslaget, baksidestexten, intervjuerna och recensionerna. Att få hålla i boken och läsa sitt namn på omslaget är en oslagbar upplevelse.

Ingenting blir som man tänkt sig. Jag har en ödmjukare inställning till hela grejen, känner mig inte lika hetsig och trots att jag tänkte att jag skulle försöka ta recensionerna med ro höll jag på att dö innan jag fick läst lektörsomdömet från BTJ. (Jag höll på att dö i onödan.)

Aspiranterna under året ska fortsätta att kämpa. Vägra ge upp. Skaffa en sandsäck att boxa på när det är som värst och tänk på att jag rodde hem det hela. Ingenting är omöjligt! Skriv på!

Jag har världens roligaste jobb. Det var kul att få en inbjudan till Författarförbundets julfest trots att jag inte alls hade möjlighet att gå, det var löjligt kul att springa förbi sin bok på Akademibokhandlen och dessutom notera att den var satt som lästips. Det är kul att se barnen rycka i sina pappors och mammors jackor när de ser mig. Är det inte hon som har skrivit Punkpapporna? Vinka då!

2011. Ett nytt år. Nya möjligheter. Nya projekt. Nya debutanter. Det finns ingenting jag kommer att sakna från mitt debutantår trots allt det roliga. Jag ser så otroligt fram emot nästa år att jag med glädje lämnar över till nya stjärnor.

Tusen tack alla för 2010. Jag kommer att fortsätta på min blogg att skriva om författandet, hoppas vi ses där! Och glöm inte vem som hade bloggen ”Refuserad som fan!” Just det, don’t give up!

Liz

Read Full Post »

Efterlysning: Nya bloggare!

Snart är 2010 över och vårt debutår likaså. Precis som vi en gång i tiden tog över från bloggens grundare, har det blivit dags för nya debutanter att ta över bloggen nästa år.

Debuterar du under 2011? Eller känner du någon annan som gör det? Är du sugen på att dela med dig av din debutantupplevelse med andra debutanter och hågade läsare? Rentav lite pepp på att hamna i krakel med kommentatorer och branschbloggare? Och fixa till din Google-rank så att den där pinsamma forumtråden från 2004 äntligen begravs på sidan två?

Tveka inte att skicka ett mail till någon av oss!

Skicka till någon av följande:
nene.ormes  @  gmail.com
kontakt  @  marcuspriftis.se
lizwennberg  @  hotmail.com
debutantbloggen  @  gmail.com (kollas minst ofta)

(vi gör inga länkar av omsorg om våra bräckliga spamfilter, ta bort mellanslagen när ni skickar)

Välkommen med din ansökan!

Read Full Post »

Ge aldrig upp

Skulle kunna börja mitt första inlägg med att berätta hur tacksam jag är över att få skriva här och allt som har med det att göra, men det tror jag ni redan förstår. Därför går jag raskt över till november 2009.

Någon gång i mitten av november, på en ganska perfekt dag att ge upp sitt skrivande, efter hundra år av refuseringar ringer det på min mobil. Jag var på jobbet, på väg ner i källaren och svarade med andan i halsen. ”Hej, det är från Svenska Dagbladet, jag tänkte om jag får göra en intervju med dig angående ditt skrivande?”

Jättekul, verkligen. Har inte folk bättre för sig än att driva med en utsvulten vill-bli-författare? Inget svar var lämpligare än ”Och jag har rastaflätor i näsan”.

Det var SvD. Och jag hade inga rastaflätor i näsan. Inga hjärnceller heller vilket säkert blev noterat. Tid för intervju bokades dagen efter. Jag kände mig utvald. På frågan hur han hittat mig bland andra mycket mer erfarna och duktiga refuserade blev svaret ”Du var länkad från en sida, inget märkvärdigt med det”. Vilken sida det var vet jag inte och det är mindre viktig. Men märkvärdigt var det – för mig.

Intervjun publicerades i en kulturbilaga ett par veckor senare. Året nådde sitt slut. Det var liksom bara att ge upp det här med att skriva. Jag menar, jag hade kämpat som fan. Försökt lära mig kommatera, stava och tänka rätt. Läsa en bok? Hur gjorde man då liksom? Astrid Lindgren vet man vem det var, men där går gränsen. Det kändes ut som om hela världen var full med mer begåvade som alldeles snart skulle vifta med ett avtal. 2010 skulle dessutom bli året då färre debutanter skulle ges ut. Färre än vad? Hur små summor finns det egentligen. Tack och hej. Skriv ni som ids och orkar, nu går jag och knypplar.

Januari. Antagen. Mars. Antagen – igen. Ge inte upp för sjutton! Skriv!

//Liz

Read Full Post »

Anders Sundin om dagarna efter debuten

Hej igen debutantkompisar. Hoppas att allt är bra. Min bok ”Kärlek i cancerns tid” har nu kommit ut och jag har fått några bra och någon mindre bra recensioner. Det är helt okej och väldigt väntat. Jag hade förresten inte förväntat mig några recensioner alls. En som precis fattat undertexten är i alla fall Maria Küchen i Sydsvenskan.

Jag har blivit intervjuad både här och där och det har varit både roligt och väldigt jobbigt eftersom det blivit mycket fler intervjuer än jag trodde. Boken handlar trots allt hur jag förlorade mitt livs kärlek på bara drygt sju månader. Att sitta där och svara på frågor som ”Vad som var värst?”, ”Varför jag skrev boken?”, ”Om något parti var svårare att skriva än något annat?” och ”Vad skulle Karin ha sagt?” är inte helt okomplicerat. Men jag har gjort det vänligt och gått därifrån och känt mig helt tömd.

Allra märkligast är det att bli intervjuad i morgonsoffan. Då har man liksom inte ens träffat programledaren mer än en minut före direktsändningen. De har researchers som ringer och gör intervjun först så att säga. Här måste jag kanske tillägga att Jenny Östergren på Nyhetsmorgon TV4 ringde mig personligen och gjorde researchintervjun. Det var gulligt. Några har också duckat lite inför det tunga ämnet har jag känt.

I tidningstexter har jag några gånger reagerat över den bild som målats upp av mig, jag har liksom inte känt igen mig. Men jag visste om att det skulle bli så. En journalistkompis som skrivit en utlämnande bok varnade mig för det. Hon hade rätt. Men jag har snällt ställt upp och tänkt på hur många gånger jag ringt olika människor när jag var nöjeschef på Svenska Dagbladet och mer eller mindre krävt att de ska ställa upp på intervjuer. Så det var lite av payback time nu, så fort någon ringt så har jag sagt ja. Det har slitit men jag har också försökt lära mig något av att sitta på andra sidan så att säga. Det har varit också varit skrämmande eftersom det blivit väldigt annorlunda mot vad jag trodde några gånger. Någon har också chansat och lagt ord i min mun som jag vet att jag aldrig skulle sagt.

Men jag är ändå glad över mottagandet och alla mejl och brev som ramlar in som tackar mig för min bok.

/Anders

Read Full Post »

Gästdebutant Johan Erlandsson: Därför fick jag ångest av mina 20 recensioner

Del 1: Så blev det en bok.

Det är den enda sajten jag vet där det spelar roll om man skriver in adressen med versaler eller gemener. Svensk Bokhandels recensionssamling. Det ska stavas svb.se/Recensioner. Knappar man in svb.se/recensioner blir det error i rutan.

Jag har hängt där en del den här sommaren.

I juli 2005 satt jag rätt sysslolös i mitt arbetsrum på Kommunalarbetaren. En idé kom och jag började samla fakta för en biografi om en av våra mest folkkära skådespelare, Allan Edwall. Intervjuade 79 pers. Fick låna en unik klippsamling av Allans härliga syster. Fick flimriga ögon av mikrofilmen på KB. Försökte bjuda Gösta Ekman på köpebullar, det ville han inte ha. Fick via sagolika Marie Nyreröd (som Norén och Donner nu spyr galla på) Ingmar Bergmans ord om Allan.

Tre år och nio månader gick. Jag jobbade kvar på tidningen, var tjänstledig sex veckor.

Åtta minuter över nio på kvällen den 4:e mars 2009 mejlade jag två obehagligt tunga word-dokument (ett med själva prosatexten, ett med alla källor) till fantastiska Caroline Åberg på Atlas förlag. Efter korr och form och bildblock och två teveintervjuer höll jag måndagen den 27 april boken i min hand. Jag går ut på Drottninggatan, svänger upp mot Tegnérlunden. Papperskassarna med friexen är tunga i mina båda händer. Är jag författare nu?

Del 2: Så övergav jag den.

Det är som de säger: Man ger inte ut en bok, man överger den. Recensionsdagen skulle infalla den 14:e maj. Den 13:e maj tokgooglade jag förstås. Den för mig helt okände Stig Åke Stålnacke hade skrivit en recension i Läsarnas Fria Tidning. Stig Åke, om du mot all förmodan läser det här: jag är ännu ordlös. Men jag blev så glad.

Även om jag förstås förstod att förhållandevis få följer Läsarnas Fria slaviskt. Det spelade just då inte den minsta roll.

Timmarna gick, recensiondagen kom.

Nästa dag, den 14:e, kom jag till jobbet på tidningen som vanligt. I fikarummet satt alla och läste Gunilla Brodrejs stort uppslagna förstadagsrecension i Expressen under rubriken Allan åt oss alla. Jag var lite försenad – fortfarande efter två dagar svårt releasefestbakis, det erkännes – och hade ingen aning vad nån hade skrivit. DN hade inget på morgonen.

Om Stig Åke gjorde mig ordlös gjorde Gunilla mig detsamma. Hon saknade Allans privatliv (med rätta), men skrev vackert att hon genom hela boken hörde Edwalls röst som om det var igår.

Mina kolleger teg inte. Lättnad. Skratt. Leenden. Tårta? Underbara underbara kolleger.

(Och, det här är som synes en parentes: Men är det nåt jag unnar en debutant så är det att ha en redaktion att gå till.)

Sen kom strömmen.

Jag har först långt senare förstått att det finns listor på hur många recensioner en bok får. På vissa wikipediasidor om författare står det stolt att han eller hon minsann har satt rekord i antalet recensioner i dagspressen.

Om mig skrev de allihopa. Det beror alldeles självklart på föremålet för min biografi, Allan själv, jag säger inget annat. Men ändå. DN skrev, BLT skrev, Aftonbladet skrev, fan och hans moster skrev. Till och med halva Lars Kepler skrev (i Göteborgs-Posten)! Genomgående rätt välvilliga. Helsingborgs Dagblad var negativ, boken var ”tråkig” och ”slarvig”. Tidningen Kulturen tyckte inte ens att det var en bok. Och Ingemar Unge, åh, Ingemar Unge. En finsk bloggare gillade min bok, Dalademokraten gjorde det inte.

Men hur ska man kunna överge sin bebis till såna här vargar? Jag tror jag kom på det idag, detta skrivs den 5:e september. Fyra månader sent publicerade Svenska Dagbladets Lars Ring, en av landets mest betydande teaterrecensenter, idag en recension. Ring tyckte att min bok var ”charmig”, ”lättillgänglig, ”inte dålig”.

Men problemet – det var jag. Jag kan inget om teater och Lars Ring undrar varför jag som inte kan ”relatera till den svenska Stanislavskijtraditionen” får skriva den här boken. Två gånger bankar han in den spiken. Boken saknar fördjupning och kunskap om teater. Ett rätt hårt hugg trots allt.

Det var då jag gjorde det förbjudna.

Jag skrev ett mejl till Lars Ring. Och i samma stund övergav jag min bok. För att göra ett halvlångt mejl kort skrev att han hade rätt. Jag tackade ”uppriktigt för en rättvisande recension”. Jag är trots allt en sketen murvel i fackförbundspressen, ingen teatervetare.

Nu du bok lilla. Nu är du vargamat!

/Johan Erlandsson

Länkar:

Läsarnas Fria, Expressen, DN, BLT, Aftonbladet, GP, HD,

Kulturen, Vi, SvD

Read Full Post »

Hur många författare behövs för att skruva i en glödlampa?

1 för att skruva i lampan.

7 för skriva att man måste skruva åt rätt håll.

31 för att skriva att man borde få skruva åt vilket håll man vill, bara den lyser.

11 som tycker att det är larvigt att skriva manifest.

35 som tycker att glödlampsbyte “känns gjort”.

26 som säger att det är förläggarens fel att det är mörkt.

45 som skruvat i sin första lampa och nu har prestationsångest inför att skruva i sin andra.

38 som säger att det är förlagets bristande marknadsföring av lampan som gör att den inte lyser.

1 (Jan Guillou) som protesterar mot glödlampor och menar att riktiga romaner skrivs i skenet av stearinljus.

/Augustin

Read Full Post »