”Varför gör jag det här?” tänker jag ofta. Särskilt när jag går upp for att skriva klockan fem på morgonen innan familjen vaknar. ”Vad driver mig till det här? kan jag undra, medan jag famlar mig fram i mörkret mot datorn likt en alkoholist efter flaskan.
I sådana stunder påmins jag om Frank Smiths bok The Writer and Writing. I skrivandet, hävdar Smith, både förstår vi och skapar mening med tillvaron. Smith skriver ”it is wrong to regard writing ability as a particulary esoteric skill that only a few can achieve” . Skrivandet avmystifieras och legitimeras som en nästan nödvändig syssla;
“Writing can be an extension and reflection of all our efforts to develop and express ourselves in the world around us; to make sense of that world, and to impose order upon it”
Detta kanske inte resonerar med alla. Men att se skrivandet som ett sätt att både förstå och skapa meningsfulla sammanhang tilltalar mig. Kanske för att man kan intala sig att man nästan gör något ”nyttigt” eller smått oundvikligt? I stil med att ”jag skriver därför är jag” -var det kanske rentav det som Descartes avsåg med sitt ”Corgito Ergo Sum”?
Faktum är, att utan skrivandet är jag som en fisk utan vatten; jag vet varken ut eller in. När jag skriver så sammanflätas dåtid med nutid på ett sätt som får framtiden att klarna. Saker hänger ihopa och jag blir oftast både lugn och glad.
Min egen barndom var inte särskilt sammanhängande, vilket möjligen bidrog till att skrivandet fick en sådan stor plats på ett så pass tidigt stadium i mitt liv. Det påstås att jag skrev min första ”novell” innan jag kunde läsa. Jag vet inte om det är sant –men att jag skrev innan jag kunde stava är uppenbart med tanken på titeln ”Den bårtapade vanten”.
Min första romanansats tog plats i början på åttiotalet, runt tjugoårsåldern. Oturligt nog hade jag inte läst Smiths bok om skrivandet ännu. När jag skickade mitt (obearbetade) manus till Bonniers så hade jag en slags rysk roulette-aktig inställning. Om jag blev antagen så var jag en författare, vilket i mitt sinne var synonymt med en talang; naturbegåvning … liksom ”förutbestämd” att vara just författare. Besvikelsen kom som på beställning. Refuseringsbrevet var uppmuntrande, men mellan raderna läste jag in betydelsen ”du är ingen författare”. En naturbegåvning ska väl inte behöva skriva om ett manus flera gånger? Boken ska väl liksom ”halka” ur författare; friktionsfritt, porlande?
Jag kanaliserade skrivandet på andra saker. Under de kommande åren utvecklade jag något som mina vänner kallade ett ”kurs-beroende”. Jag tog kurser på löpande band och tror nu att det var uppsatsarbetet som lockade mest! Jag blev radioproducent, forskare och så småningom psykoterapeut. Jag arbetar nu även själv som handledare för forskarstuderande psykoterapeuter på Middlesex University och Metanoia institutet i London.
Så, jag skriver alltid.
För ett par år sedan började allt kännas tungt; en slags medelålderkris. Barnen växer upp och här sitter jag utanför London … hur hamnade jag här? Den typen av tankar. Lite ”bårtapad”, som då jag var liten.
Till slut bestämde vi oss härhemma för att experimentera; försöka något nytt. Vi kom överens om att skära ner på utgifter så att jag kunde gå ner i tjänst ett tag, för att ”skriva-på-allvar-på-försök” som min dotter sammanfattade det.
Jag blev som ett barn på julafton. Varje dag kändes plötsligt jättespännande. Kunde inte komma ur säng snabbt nog för att fortsätta skriva! Saker föll på sin plats, hängde ihop; så att livet med alla dess upplevelser och roller inte bara kändes hanterligt utan synnerligen meningsfullt. Precis som Smith lovat!
Och på den vägen är det. Romanen Gränslös kärlek, som släpps i september, är en övervägande mörk bok; där dock tragedi och komik är två sidor av samma mynt. Boken bygger på riktiga händelser såsom jag sett, uppfattat och tolkat dem. Det innebär ju att verklighet och fantasi blandas, eftersom vi –som ju Smith påpekar, både skapar och förstår verkligheten genom våra tankar.
Skrivandet är mer likt syre för mig nu, jämfört med den framgång och förtattarstatus som såg när jag var tjugo. Jag är inte den första att hävda att ”jag skriver för att jag måste”; men klichen gäller för mig såväl som alla andra författare.
Jag skriver numera nästan på heltid och garderar mig ekonomiskt genom att skriva fackböcker vid sidan om prosan.
”Money is for the writer time to write,” är ju ett annat inte ovanligt talesätt. Och så käns det inför debuten. Jag hoppas ju att Gränslös kärlek säljer -men då särskilt för att garantera mer skrivtid. Vi har ett litet hus på Österlen där jag sitter och skriver ibland. Härhemma i England delar jag kontor med våra tre barn. Kontrasterna inspirerar … och ja, jag trivs helt enkelt. Jag skriver. Och därför är jag. Varken mer eller mindre.
Read Full Post »
