Dagens gästbloggare är Peter Bergting som har en mångårig karriär bakom sig som illustratör och serietecknare. Han har skapat oräkneliga boksomslag men ligger även bakom ett antal serieböcker, som t.ex. Gängkrig 145 (med Jens Lapidus). Nu debuterar han som skönlitterär författare på Semic förlag med fantasyboken Legenden om Morwhayle: Häxmästaren. Den handlar om Arteil och Malda, ett tvillingpar som hamnar på var sin sida i en konflikt som hotar sätta hela världen i brand.
Jag ska vara ärlig, jag satte ribban högt med en gång. Jag skulle inte “eventuellt” bli utgiven, nej min debutbok skulle var starten på en ny karriär efter 20 år som illustratör. Det fanns inga alternativ.
Jag visste ju att jag kunde berätta en historia (min första serieroman, The Portent, gick efter omständigheterna helt okej) och jag hade fått bra feedback på mina första, trevande prosaförsök.
Det första utkastet till Legenden om Morwhayle skrevs under julen 2009. Min dåvarande agent fick läsa det, blev eld och lågor, och sade åt mig att fortsätta. Vi satsade på en normal ungdomsroman i omfattning, cirka 60,000 ord och jag var redan från första sidan inställd på att göra allting enligt alla mallar som fanns. Min vision var inte att skriva något för mitt eget höga nöjes skull – det måste gå att sälja sedan. Därför var jag noga med att se till så att kapitlen var lika långa, höll ungefär rätt mängd ord osv. Jag byggde upp storyn efter Syd Fields Paradigm och läste allt jag kunde komma över om hur man faktiskt skriver en bok på riktigt. Om man plockade bort allt annat ur boken skulle den fortfarande vara oklanderligt skriven.
Min agent var speciellt förtjust i reseskildringar i fantasy och jag höll med. Långa vandringar genom landskapet fick fläska ut passager som var onödigt korta och gav nu tyngd åt världen. Boken hade från början sin bas i “vår värld” men ju säkrare jag blev på handlingen, ju mer kände jag att boken skulle må bra av att ha mer gemensamt med t ex Stormbringer än Narnia. Så, portvakter, soprum och taxibilar försvann ur prologen och resterande trådar som överlevt in i handlingen eldades upp och försvann. Min agent fick agera redaktör och vi gjorde två eller tre omskrivningar innan vi var redo att skicka ut resultatet.
Det var många förlag som var intresserade av att läsa den färdiga boken men förutom att flera tackade nej ville några av dem göra boken till något jag inte var bekväm med. Till slut blev det Semic som fick ge ut den. De fattade poängen direkt och hade förslag på ändringar som till och med jag tyckte skulle ta resultatet till en helt ny nivå.
Nu började omskrivningarna. Det första jag gjorde var att kapa karaktärer för att få ner persongalleriet vilket ledde till mer redigering än jag tänkt mig då flera passager i boken rasade rakt ner i en avgrund. Lösningen fick bli att andra karaktärer i boken fick större roller eller mer dialog.
Grundstoryn i boken, relationen mellan Malda och Arteil behövde förtydligas och här var förlaget verkligen till hjälp. De ställde frågor som jag förvisso visste svaret på men inte hade skrivit ut. Genom att gå igenom hela berättelsen noga, gång på gång kunde jag bygga upp en från början ganska vacklande historia och genom gester och dialog få fram en levande relation mellan syskonen. Med allt mystiskt och övernaturligt som händer i en fantasyvärld måste basen vara stabil som urberget. Och genom det där, lilla, mänskliga fick drakarna och ärkemagikerna en grund att stå på som inte fanns innan.
En sak jag fick kritik för av ett av de förlag som refuserade boken initialt var att den formligen vältrade sig i “berättande”. Exakt, den där gamla trasan med “show not tell”. Men jag älskar ju att berätta och hade nöjt lutat mig bakåt mot en trave H.P. Lovecraft. Men nu kunde jag inte värja mig längre. Jag fick gå in och skriva om och skriva om. Alla dessa passager där “jag” var berättarröst fick skrivas om till att bli mera “visa”. Jag är inte säker på att jag håller med alla dessa redaktörer som hakar upp sig på detta. Jag tycker fortfarande att det finns ett värde i att måla upp scenerier och handling i ord. Men jag har skärpt till mig och inser att det finns mycket som blir bättre av att låta karaktärerna få ta över och att jag som författare ibland bör stå tillbaks.
Jag har insett att man inte behöver ha en skrivarlya med ett gediget skrivbord (även om jag vill det) för att kunna skriva. Istället tar jag alla chanser som finns: När jag steker fiskpinnar, framför TV’n när jag låtsas umgås med familjen eller på iPhonen när jag åkt fel på pendeln (jag skrev två kapitel i minusgrader någonstans utanför Sollentuna).
Jag är stolt över resultatet, jag har faktiskt skrivit en hel bok på egen hand och fått ut den på ett av mina favoritförlag. Om den får taskiga recensioner eller säljer skitdåligt spelar inte så stor roll, för det kommer alltid att vara min första bok. Men jag hoppas såklart fortfarande på att det ska vara startskottet på en ny karriär, för det där med tecknandet kan jag nu.
Peter Bergting
Read Full Post »
Även om jag jobbat som sportjournalist i många år så är ändå litteratur mitt stora intresse. Därför tänkte jag att jag kunde dra mitt strå till stacken genom att läsa böcker om motocross för grabbarna. Att mecka och köra med släpvagn var inte min grej. Jag sökte i boklådor och på bibliotek, men hittade knappast någon barnlitteratur om motorsport. Jag hade upptäckt en lucka i barnboksutbudet. Idén om att skriva något eget grodde länge i huvudet, men det var först när jag gick på Skrivarakademin som karaktären Cross-Vilmer föddes.
