Jag förstod att Twitter skulle bli stort redan 1997.
Jag har ett svagt minne av en lång rödhårig viking som reste sig från det plundrade liket av en uråldrig isdrake och skrek att prinsessan var död. Prinsessor dog som flugor och jag var upptagen med att slå ihjäl en ovanligt stor och bitsk kanin, så jag brydde mig inte om att lyssna.
Men sen, när någon annan skrek att prinsessan hade dött i en trafikolycka, då lyfte jag händerna från tangentbordet.
Den enda trafik som fanns i den Tolkien-inspirerade sagovärld som jag prövade online, skedde till fots eller till häst. När Englands ros blev ihjälkörd av en berusad chaufför hörde jag det som ett digitalt skrik.
Nu är det tolv år senare och det digitala vrålandet har blivit allas egendom. Twitter är som cc funktionen på din mejl. Du kan cc:a dina 140 tecken till hela världen på en och samma gång.
I alla tider har våra berättelser styrts av det medium som berättelsen måste underkasta sig. För några tusen år sedan var det versmåtten som hjälpte oss att komma ihåg berättelsen. Gutenberg släppte lös de långa böckernas massproduktion med boktryckarkonsten.
Spelfilmernas akter har styrts av hur mycket film som ryms på en rulle. TV-seriernas format har styrts av reklampauserna. Under senare år har genren flash fiction fått mycket utrymme på Internet, eftersom den korta berättelsen, ofta några hundra ord, ryms utmärkt på en sida.
Nu ser en ny litterär genre dagens ljus: Twitter. Flera jämför Haikun med Twitter, och visst finns det likheter – Haikun är också kort och det är också många som twittrar om vädret vilket ju påminner om betydelsen av årstidsord i Haiku.
En av gästbloggarna på debutantbloggen, Emma Ångström, publicerar nu sin roman i Twitter-version.
Genren har redan fått lingo – ”Tweet” är det du skickar iväg; ”Twoosh” är när din text är exakt 140 tecken; ”Bittertwittra” är när du bara twittrar om sjuka barn och jobbiga chefer.
Den vanligaste tanken människor verkar få när de börjar twittra är: ”Vad ska jag med det här till?” och deras nästa tanke är: ”Jag tror jag twittrar om det”. Det är en ständig flod av nykomlingar som yrvaket landar i den digitala världen och sedan säger till hela planeten: ”Vad ska jag med det här till?”
I det gamla online-spelet där jag hörde om prinsessan Dianas död var mängden skrik du kunde leverera avhängigt av hur lång tid du hade tillbringat i spelet. Det var för att nykomlingar inte skulle ägna hela dagarna med att skrika ”kul spel!!!” och ”hur använder man den här skrikfunktionen?” till varandra, trots att alla andra hört det många, många gånger.
Jag undrar vad som skulle hända om den funktionen las till på Twitter.
/Augustin
