Har det redan gått tio år? Tio år sedan Sagan om Ringen gick upp på biograferna? Otroligt. Jag minns det som igår, hur ryktena flög över nätet, och diskussionerna gick höga bland kompisarna. Vi hade alla sett Peter Jacksons tidigare filmer, Braindead och Bad taste. Men hur skulle en man som kommit upp sig genom sina (visserligen helt fantastiskt roliga) B-filmer kunna leverera ett så episkt skådespel som Sagan om Ringen?
Vi tittade på de få trailers vi kunde komma över. Och vi var ju tvungna att erkänna att det såg bra ut. Vackert, stämningsfullt och vemodigt. Precis i linje med vad vi hoppades. Någon i gänget fick tag i en ”behind the scenes”-dokumentär och vi bänkade oss framför datorn för att kolla. Vi häpnade över den hängivenhet som Jackson och hans team verkade ha inför sin näst intill omöjliga uppgift.
För det är en omöjlig uppgift att göra alla nöjda. Vi är så många som har en personlig relation till J R R Tolkiens verk. Själv läste jag böckerna första gången när jag var tolv och de fascinerade mig totalt. Aldrig tidigare hade jag läst något som var så storslaget, så ödesmättat, så fullt av kamp och lidande, och så obönhörligt vackert. Det fångade mitt hjärta.
Nu, många år senare, kan jag se bristerna. Det finns saker i Tolkiens författarskap som man aldrig skulle komma undan med idag. Ta bara hela första delen av första boken, som kan få vem som helst att somna av uttråkning. Eller det smaklösa sätt på vilken världen delas upp mellan ”goda” och ”onda” raser. Eller den romantiska hyllningen av ”den sanna Kungen” vars tillträde till tronen kommer att ställa allt till rätta. Så fungerar det inte i verkligheten.
Men trots allt detta, så kan ingen ta ifrån mig min första upplevelse av böckerna. De skapade en värld inför vilken jag fortfarande kan känna både hängivenhet och ödmjukhet. Och oavsett om jag vill det eller inte, så kommer Tolkien på något sätt, för alltid, att påverka mitt författarskap.
Det finns miljoner Midgårdsälskare. Människor som, liksom jag, fångats av kärlek till denna karga värld. Att blidka oss alla med en filmatisering vore omöjligt. Men ändå var det precis vad Jackson lyckades med. Eller nästan i alla fall. Visst fanns det de som hatade filmerna. Och i slutändan kan jag nog bara tala för mig själv och mina kompisar. Men vi älskade dem. Alla tre. Även om nog första filmen var den bästa.
Bilderna var inte exakt som jag hade tänkt dem. Men de var nära nog. När jag såg Fylke, Hoberna, Gandalf, Vattnadal, Moria och de svarta ryttarna, så var det så nära min fantasi de kunde ha kommit. Och när Balrogen klev ut på stenbron för att möta Gandalf, så jublade jag. Jag mindes Tolkiens ord, om Balrogen som både eld och skugga. Jag trodde aldrig att de skulle kunna ordna den kombinationen. Men de gjorde det!
Jag har DVD-boxarna i min bokhylla. Extended version. Jag har inte sett dem på många år. Undrar just vad jag skulle tycka om dem idag? Har kanske min smak förändrats? Har de åldrats med värdighet? Jag vet inte. Kanske dags att ta reda på saken.
Detta inlägg inspirerades av den bloggsatsning som Drömmarnas berg gjorde igår, där de lät 20 personer säga något om deras upplevelse av Sagan om Ringen.
