För fyra år sedan, när Drakhornet fortfarande var ett frö i mitt inre, var jag på SF-bokhandeln i Göteborg. Jag tittade runt lite, hamnade borta bland serietidningarna och lyckades till min stora glädje knipa åt mig några Valhallalbum av Peter Madsen. Bredvid dem stod ett konstalbum med fantastiska mangateckningar. Där och då slog tanken mig. ”Min bok ska ha ett mangaomslag!”
Akira. En av de största kultanimerna. Framtida dystopi, revolution, hemliga experiment, psykokinetiska krafter som löper amok, ond bråd död. Definitivt inget för barn.
Egentligen var idén förståelig. Jag har under många år varit en stor animenörd. Har slukat hundratals och åter hundratals timmar av små tecknade japanska pärlor. Det finns något i det japanska berättandet, som just genom att det stundtals skiljer sig så radikalt från hur det fungerar i väst, också gör det attraktivt. De vågar tänja på gränser vi inte kommer i närheten av, där finns världar vars fantasifullhet och märkliga design är så långt från en västerländsk tankevärld att man stundtals hissnar. Sedan är det säkert så att vi är lika intressanta, och stundtals besynnerliga, för dem. Fast omvänt.
Tyvärr köpte jag inte det där mangaalbumet. Det var ganska dyrt och jag tänkte väl att jag egentligen inte behövde det. Vad jag har ångrat det beslutet. Men idén fanns kvar. Mitt omslag skulle vara i mangastuk.
Så har det också blivit. Under de senaste månaderna har jag i nära samarbete med mina illustratörer Darlene van der Heiden och Morten Ravnbo jobbat fram ett omslag som jag är mycket nöjd med. Jag har tidigare berättat om min kärlek till John Bauer. För att försöka få fram en nordisk atmosfär har vi tittat mycket på hans konst och skapat en slags japansk variant av en Bauerskog.
Det finns fördelar med att ha sitt omslag i mangastil. Läste nyligen att 9% av all litteratur ungdomar läser idag är manga. Den japanska tecknartraditionen är oerhört stark och har under senare år gjort sitt segertåg över världen. Mangan är ett språk som dagens ungdomar förstår.
Men det finns klara nackdelar också. Det finns många äldre som inte känner till kulturen. Det är inte konstigt. I väst är vi vana vid att tecknat är något för barn. I japan finns det manga för alla åldersgrupper. Manga för vuxna är en självklarhet. En typisk japansk mangateckning med (i våra ögon) söta karaktärer, med stora ögon, bedöms därför i väst lätt som lite barnslig. Med ett sådant omslag kan man tro att boken är till för en yngre målgrupp än vad som är tänkt.
Neon Genesis Evangelion. Tonårsångest, blodiga strider och världsvid armageddon. Definitivt inget för barn.
Jag tror att det helt enkelt beror på hur gammal man är och hur mycket mangakultur man utsatts för. Det har också visat sig i reaktionerna när jag visat en teaser på omslaget för några betaläsare. De yngre betecknar den som ”Jättebra! Mörk, mystisk och fantasy.” Medan en av mina äldsta läsare ifrågasatte om det verkligen var representativt för innehållet då hon fick associationer till något barnprogram.
Jag tror stenhårt på omslaget. Jag tror att det passar perfekt för målgruppen, ungdomar och unga vuxna. För det är också de som mest influerats av mangakulturen. Men det är lite av ett högriskprojekt, det kan bli total succé, eller floppa. Men samtidigt måste man ju våga satsa lite! Hur ska man annars sticka ut?
