För någon vecka sedan skrev Oskar ett inlägg om hur viktiga hans alfaläsare som korrläser hans manus är för honom. Själv har jag, för första gången i mitt liv, genomlevt att redigera och korra ett manus inför utgivning. Detta är en process som många författare bävar inför, förmodligen eftersom det innebär otroligt hårt arbete som man aldrig blir riktigt färdig med. För det är precis så det känns när man redigerar, så snart man kommer till sista sidan så är det bara att börja om från början igen och vid varje genomläsning hittar man nya saker som behöver ändras eller som kan snyggas till.
Ett dunderfel jag gjorde när jag skrev Charlotte Hassel var att göra indrag med hjälp av mellanslagstangenten istället för tab-tangenten vid varje nytt stycke och vid talstreck. Andra misstag var att jag inte i förväg hade bestämt om jag t.ex. skulle särskriva tidsadverbial som igår eller använda la eller lade respektive sa eller sade. När man skriver en hel bok under en längre tid och inte bestämmer den här typen av saker i förväg så händer det lätt att man blandar olika former istället för att vara konsekvent.
Efter att ha genomgått processen och tillbringat löjligt mycket tid på att välja mellan la och lade kan jag inte hjälpa att undra hur många misstag en potentiell läsare accepterar. Är det okej om det finns små slarvfel, om man är inkonsekvent eller om det saknas en bokstav eller ett skiljetecken? Hur mycket står en läsare egentligen ut med innan han/hon förlorar förtroendet för författaren och slutar läsa? Jag är övertygad om att alla som skriver en bok vill att den ska vara så felfri som möjligt när den trycks, men efter ett tag blir man blind för sin egen text och det är lätt att missa de enklaste saker.
Har ni någonsin slutat läsa en bok för att språket inte håller eller den har för många fel och vems ansvar är det egentligen att ett manus som går till tryck är tillräckligt ”färdigt”?
