Den här apan säger hej då!

Att kliva in i rollen som författare är ett stort steg. Från att ena dagen vara någon som försöker med tusentals andra aspiranter till att nästan bli offentlig kort därefter. För en tid sedan sa åttaåringen ”Nu får du sluta skriva böcker, det är inte roligt längre.” Det som inte var kul var att höra av barn att jag var en kändis, vilket var att ta i, men det räckte tydligen för henne att någon ens yppade det. Alla känner apan you know. Den här apan har lärt sig mycket under året. Man brukar säga att författarens skola är att läsa. Jag skulle vilja säga att författarens skola är att bli antagen med allt som följer med det. Otroligt lärorikt på alla plan.

Kommande debutanter kommer att få en rolig tid framför sig. Korret på boken, omslaget, baksidestexten, intervjuerna och recensionerna. Att få hålla i boken och läsa sitt namn på omslaget är en oslagbar upplevelse.

Ingenting blir som man tänkt sig. Jag har en ödmjukare inställning till hela grejen, känner mig inte lika hetsig och trots att jag tänkte att jag skulle försöka ta recensionerna med ro höll jag på att dö innan jag fick läst lektörsomdömet från BTJ. (Jag höll på att dö i onödan.)

Aspiranterna under året ska fortsätta att kämpa. Vägra ge upp. Skaffa en sandsäck att boxa på när det är som värst och tänk på att jag rodde hem det hela. Ingenting är omöjligt! Skriv på!

Jag har världens roligaste jobb. Det var kul att få en inbjudan till Författarförbundets julfest trots att jag inte alls hade möjlighet att gå, det var löjligt kul att springa förbi sin bok på Akademibokhandlen och dessutom notera att den var satt som lästips. Det är kul att se barnen rycka i sina pappors och mammors jackor när de ser mig. Är det inte hon som har skrivit Punkpapporna? Vinka då!

2011. Ett nytt år. Nya möjligheter. Nya projekt. Nya debutanter. Det finns ingenting jag kommer att sakna från mitt debutantår trots allt det roliga. Jag ser så otroligt fram emot nästa år att jag med glädje lämnar över till nya stjärnor.

Tusen tack alla för 2010. Jag kommer att fortsätta på min blogg att skriva om författandet, hoppas vi ses där! Och glöm inte vem som hade bloggen ”Refuserad som fan!” Just det, don’t give up!

Liz

2010

Alla pratar om 2010. Året, slutet, vad händer 2011? Jag undrar bara; Vad i helvete hände överhuvudtaget? Jag har inte hunnit med alls. Det är först nu jag har börjat landa. Det är först nu på projekt tre som jag känner att det här kanske är på riktigt. 2010 blev för mig fullkomligt ofattbart. När Alle på förlaget ringde och förklarade hur superbra Punkpapporna var trodde jag nästan att någon gjorde narr av mitt slit. När förlag två antog mig undrade jag var den dolda kameran satt. När jag blev tillfrågad att skriva i debutantbloggen, bloggen jag följt vecka efter vecka funderade jag över varför just jag blivit utvald. De som skrivit och skrev i bloggen var ju riktiga författare som vi dödliga kunde kommunicera med. Att sedan bli invald i Författarförbundet fick mig att slutligen börja förstå att allt är sant.

Jag är kvar i månad mars som ett stolpskott. Jag klarade aldrig riktigt av att blogga i debutantbloggen på det sätt jag föreställt mig, jag hann aldrig skriva manus i den takt jag trodde jag skulle hinna, Thomas säger att han inte fattar hur jag hunnit med allt. Jag fattar det inte själv. Jag har sökt en veckas tjänstledighet för att skriva. En ynka vecka för att försöka hinna ifatt. Jag har varit naiv. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva ta ledigt för att skriva och jag trodde inte jag skulle få skrivkramp.

Allt är inte bittert och nattsvart om jag får det verka så. Det mesta är kul, men att bli författare var både bättre och värre än jag trodde det skulle vara. Från att ha spytt ut text efter text, gillat det jag skrivit, sett potential i historierna till att vara tveksam till mycket, fått skrivkramp och fått ett extremt ifrågasättande till det mesta jag skriver. Övergående tack och lov.

Jag förstår hur lyckligt lottad jag är. Jag har fått möjligheten att förmedla ett budskap (Punkpapporna). Jag har fått möjligheten att förmedla tramsig underhållning (I ett grovt rep). Jag har fått ett erkännande (Författarförbundet). Jag har fått möjligheten till att berätta om detta (Debutantbloggen). Som sagt.

Jag har en liten aning om 2011. Det ser fint ut, men jag har en ödmjuk inställning till kommande år. Nu är jag författare och måste försöka ta det därifrån.

Jag lär väl spotta ut något inlägg till här i bloggen, men vill ändå passa på att tacka alla mina läsare. Tack!

//L

1986

1986, det året fyllde jag elva år, jag fick en lillebror i april samt ett brev från Birgitta Sjöquist, redaktör på Rabén & Sjögren. Min klass väntade nämligen besök av Siv Cedering som skrivit en bok, lite på uppdrag från vår klass. Boken heter Grisen som ville bli julskinka och är tillägnad klassen. Jag har kvar brevet, boken som är signerad, tidningsartiklarna och fotografiet på Siv och klassen.

Att jag skulle sitta tjugofyra år senare som författare var något jag inte kunnat drömma om, men som jag faktiskt drömde om. ”Har du alltid gillat att skriva?” Det är en fråga jag får ganska ofta. Jag tror inte riktigt jag har insett hur långt tillbaka jag har pratat om att bli författare. När vi flyttade i april hittade jag brev skrivna till min man Thomas. Han och jag träffades första gången när jag var tretton år och vi har hängt ihop sedan dess. I breven berättar jag om mina drömmar att bli författare.

Jag är ganska imponerad. Jag förstår inte hur jag kunde drömma om att bli författare då, jag hade absolut ingenting att berätta. Som alla vet – läste var någonting jag inte gjorde. En recension under skoltiden fick jag ihop genom bokens baksida, det var liksom inte mycket till fantasi.

Hur kommer det sig att man börjar skriva? Vem blir författare? Jag trodde länge att de var de som läste och de som kunde stava. Jag hoppas verkligen inte jag vaknar upp ur en jävligt behaglig dröm.

/Liz

Att inte tro på sin text kan vara en insikt

Jag arbetar ofta med flera manus samtidigt. Jag kan inte bestämma mig för vilket  jag ska lägga fokus på. Det kan gå mindre än ett dygn mellan att vara bombsäker på ett manus för att sedan totaldissa samma text.

Nedan är ett utdrag ur ett manus som var bombsäkert. Ett manus som någon ville läsa. Ett manus det fanns nyfikenhet på trots att jag inte skrev i genren. Det slutade med att jag inte själv trodde på historien och därför kunde inte heller motparten göra det. Så kan det också gå. Idag vet jag inte vad jag tror mer än att texten ser helt förjävlig ut. Men det bjuder jag på eftersom förjävliga texter är vardagsmat hos mig. Men det är ju snart jul och hela den historien.

”Jag smög fram mot soffan samtidigt som jag fumlade efter mobilen i fickan. Han andades tungt. Långa djupa andetag. Jag funderade på att slå ihjäl honom, eller smyga ut och hämta polisen. Huvudet låg vänt mot ryggstödet och höger hand vilade på magen. Jag böjde mig över honom och studerade hans tatueringar på handleden. Hans långa hår låg utspritt över dynan. En idiot som jag hade kunnat slå ihjäl och känna att jag gjort rätt. Skulle någon sakna honom? Han hade ju dessutom brutit sig in. Olaga intrång och allt vad det heter. Hur fan kunde jag ens tänka tanken att mörda någon? Jag borde spärras in bara för att jag ens … sen fick jag en sådan lust att känna på honom, kanske stryka på hans kind. Han såg så vänlig ut där han låg och drog sina djupa andetag som vilken normal människa som helst. Jag petade på hans bröstkorg och tände samtidigt golvlampan med foten. Ett skarpt klick hördes mot golvet från strömbrytaren och han flög upp och smällde bort kniven ur min hand. Kniven flög långt och slog i väggen så det blev ett jack i tapeten. Jag blev så jävla rädd att jag skrek och fäktade med armarna. Han tog tag i mig och jag fortsatte att sparka och skrika som en galning.”

 

Liz

I vilket fack ska jag?

När man ansöker till Författarförbundet får man önska vilken sektion man vill tillhöra om man blir invald. Det gjorde inte jag eftersom jag blev väldigt osäker på vad jag var för sorts författare egentligen och det kändes onödigt att fundera över det eftersom jag inte förväntade mig att få ett välkomstbrev. Det finns fyra sektioner varav två som jag kan tillhöra – skönlitterära eller BUS (Barn och ungdom).

Invald blev jag med stor förvåning, vilken sektion de placerar mig i vet jag inte. Min nyfikenhet tog överhand. Jag mejlade förbundet i lördags och frågade. Svar borde jag få måndag. Vad tror ni? Vad är jag för författare?

Liz

Invald

I dag ringde min man till mig. Jag hade fått ett brev från Författarförbundet. Jag svarade något i stil med ”Oj, vad trist, jag blev inte invald…” Thomas undrade om han skulle öppna brevet. Självklart, sa jag.

De meddelade att styrelsen hade invalt mig i förbundet och hälsade mig välkommen.

Okej. 2010 blev ett högst märkligt år. På alla sätt och vis.

//Liz

Liz söker sig till förbundet

Jag har ansökt till Författarförbundet. Det är med dubbla känslor. Jag vill så klart bli medlem, annars skulle jag inte söka. Men jag kan inte riktigt motivera varför jag absolut vill bli det. Vad finns där som jag anser jag behöver? Blev det bara en ny tävling som jag absolut måste se om jag fixar?

Samtidigt är jag emot att någon ska behöva bli invald. Eller ännu värre – att några blir bortvalda. För att få ansöka måste man ha minst två böcker utgivna på förlag. Jag tycker att bara det borde öppna för att de som vill bli medlem ska få bli det. Räcker det inte med att man lyckats ta sig igenom nålsögat kan inte jag låta bli att fundera över hur bedömningen görs. Om någon har insyn i detta, vänligen informera mig om vad som krävs. Men vem ska ha insyn när allt är konfidentiellt?

När man ansöker fyller man i en blankett. Namn- och adressuppgifter, eventuellt pseudonym, de verk man skrivit och sedan får man önska vilken sektion man vill tillhöra. Böcker skickar man inte med, de ”kallar in” böcker om de vill läsa. Jag la blanketten på lådan i början på veckan och tänkte på en fridfull jul. Jag tänkte att blanketten skulle ligga på ett skrivbord i Stockholm tills i mars ungefär, samtidigt som jag skulle förstå att det är dags att julmaten ska motioneras bort. Så blev det inte. Innan veckan var slut hade jag ett mejl från förbundet som önskar läsa de böcker jag åberopar. Det var ett vacker mejl och jag svarade med exakt grammatik, kommatering, de rätta orden and so on. Jag ville fråga hur länge det tar innan man får veta om man blivit invald, men jag hejdade mig, på något sätt kändes det oprofessionellt och inte särskilt nödvändigt att veta heller.

Vad betyder det att vara medlem, och en ännu intressantare fråga är vad det betyder att man inte blir invald? Vad faller det på? Vad har en invald som jag inte har (om jag får nobben)?

Om någon vet någonting. Berätta. Please. Vet du vad de har för kaffe på kontoret blir jag nöjd. Bara någonting. Okej?

Hur når man ut?

Jag funderar mer och mer hur man ska nå ut i mängden. Det blev påtagligt när jag insåg att det inte var ”så bara” att få sin bok inköpt till en bokhandel eller butik. Jag  tar min signering på Konsum som exempel. Inköpschefen öppnade för försäljning av min bok i den butik jag signerade i (efter jag personligen ringt honom). Efter signeringen, som gick så pass bra att alla böcker tog slut, kontaktade jag inköpschefen igen bara för att uppdatera honom om att den gick bra. Först då öppnade han så att alla butiker i det området kunde ta in boken. Toppen! Men sedan funderade jag om butikerna visste att boken fanns att köpa in. Det var inte alls självklart. Därför kontaktade jag personligen alla butiker via ett mejl för att kort berätta om Punkpapporna.

Självklart gör förlaget sitt för att sälja in boken, men jag har inga problem att hjälpa till på den fronten. Det här är ett av alla bakom-kulissen-jobb.

Fick en fråga om hur man marknadsför sig. Jag hade mycket att säga men lite som gav ett rakt svar på frågan. Jag kastar ut frågan till er. Hur marknadsför man sig och sin bok så man inte försvinner i mängden med alla andra?

Liz

Jag funderar (för mycket)

Och de gånger jag tänker efter, i den enorma trötthet jag bär omkring på, lever jag vidare på all positiv respons jag får på mitt enorma arbete jag lagt ner som författare (eller vad man väljer att kalla sig) till min bok. Toppen! För mig har det bara varit positiva ord, vilket får mig osmakligt att fundera över hur jag kommer, i den enorma trötthet jag bär omkring på, att reagera på det första negativa. Om någon varit med om någon dålig recension eller dålig kommentar på sina publicerade verk; hur reagerade ni? Jag tror jag kommer att gråta. Eller vad?

Min första boksignering

Jag skippade Bokmässan och drog på boksignering istället. Jag blev omfrågad om en åtta timmars signeringstid under fredagen och tyckte det lät väldigt länge, men sade givetvis ja. Jag hade nog kunnat sitta åtta timmar till, för det kom folk hela tiden. Butiken tömde sitt Punkpappor-lager och jag fick ta böcker hemifrån (som jag klokt nog hade kånkat med mig) för att alla som ville skulle få möjlighet att köpa boken. Och jag signerade till sista stund. Kul!

Flertalet som kom förbi och hälsade hade redan köpt och läst boken och de var otroligt positiva (tur). Jag hade då aldrig trott att responsen skulle vara på den nivån. Några var väldigt imponerade över hela saken med att skriva en bok, jag kontrade med att jag inte kunde någonting annat (och egentligen knappt det).

Det var övervägande vuxna som hade läst boken, och de allra flesta vuxna som köpte den skulle ha den tillägnad sig själv. Tanken har aldrig slagit mig att det kan finnas ett intresse för vuxna att läsa den. De som läst den talade om både humorn och igenkänningsfaktorn i boken. Och det är klart, jag skulle själv gärna läsa en kapitelbok för barn som jag hade roligt åt.

Mitt i allt stegade Peter Stormare med fru och barn förbi. Jag försökte givetvis få honom att köpa Punkpapporna, men han sa nej, han hade redan köpt boken. Hoppla!

Nästa signering är nu på lördag, söndag och måndag. Hoppas jag får lika trevligt då.

Liz

En annan känsla

Nu är poesiboken satt och det var ju en intressant upplevelse. I somras fick jag lämna förslag på hur jag ville att framsidan skulle se ut. Jag hade en ganska tydlig bild. Förlaget köpte idén och tiden gick. Lite förseningar gjorde att jag ganska nyligen fick se boken satt i pdf. Jag blev så jävla lycklig av att läsa de bittra, eländiga, uppkäftiga och humoristiska dikterna, än mer lycklig över förlagets hyllande ord över dem. Sedan gick en dag till och framsidan låg i inkorgen en morgon. Jag satte morgonkaffet i fel strupe. Väldigt enkelt. Väldigt tydligt. Väldigt svårt att låta bli att undra vad i helvete det är för bok. Jag orkar inte ens fundera över recensionerna. Jag är så himla nöjd! Så kan det tydligen också kännas.

Liz

Jag är författare!

I förra veckan satt jag hos min chef. Underskrifter och kopior skulle avverkas. Lagom tråkiga saker i trevliga samtal. Då trillar ett sms in i mobilen ”Punkpapporna har kommit”. Allt började snurra. Herregud, där satt jag och var författare. Min bok hade kommit. Allt blev så verkligt och snurrigt och tokigt och hjälp!

Jag sa till min chef att jag måste ringa hem. Innan maken hann svara inbillade jag mig att han bara skojat, fast han aldrig gör så mot mig då det gäller mitt skrivande. Ett sjukt skämt då jag var som mest sårbar, sönderstressad, åt helvet… och så svarar han och allt var sant.

Kom till mitt jobb med böckerna nu! Får jag äta först? Nej, är du galen!?

Min chef skulle ta en snabblunch och ta med sig hennes kollegor för att komma och se på boken. Sedan sa hon ”Tänk att jag sitter här mittemot en författare och poet”. Vem jag? Var det lite över påståendet. Som om jag måste vända mig om och se efter om det fanns någon annan i det stora kontoret. Chefen förundrades över att man kunde få ihop en hel bok. ”Jag kan ingenting annat”, svarade jag. ”Jag kan bara skriva.”

Senare satt vi där och såg i boken. Mitt namn stod på den. Min bok. Sverige, här kommer det; Hej, jag heter Liz Wennberg och är författare!

//Liz

Analys 2

Jag sitter och bearbetar ett manus som jag ska skicka in till ett förlag i september (om gudarna vill, och om jag fixar det). Jag kan lätt erkänna att jag är sönderstressad. Jag har ingen aning om vad huvudpersonens pappa heter. Jag har även tappat åldern på huvudpersonen. Men hon är runt trettio. Kan vara tjugoåtta, kan vara trettiotvå. Flertalet namn fick jag leta upp i texten så sent som idag. (Detta är en av nackdelarna då man inte för ordentliga anteckningar under skrivprocessen. Jag planerar att ändra på den saken per omgående.)

Jag har varit inne på att ha speciella skrivtimmar. Lite som; Nu går jag till jobbet som författare. Dessutom lära mig att koppla av. Tillåta mig att se en film. Gå ut på en simpel promenad för fan. Men det är svårt. Ska jag palla att jobba heltid och dessutom skriva böcker i olika genrer, bortsett från att jag faktiskt också ska föreställa trebarnsmamma, borde jag (rent logiskt) strukturera upp. Eller?

Men så är man ju författare dygnet om årets alla dagar. Det finns inte en chans att jag skulle se Kalle Anka på julafton om jag kom på någonting som jag måste ändra på i manuset. Hur fan orkar min man? Jag kan lugnt titulera mig hysterisk hyena om jag inte får min skrivdos. Mannen sa rätt nyligen att han trodde jag tagit på mig för mycket. Det var den gången jag grät så förtvivlat för att allt hade stockat sig i huvudet.

Och ändå vill jag ha mer. Jag vill skriva för någon tidning, jag vill att någon ska vilja att jag ska blogga för dem (som här på sidan – fantastiskt!) jag vill vara delaktig på någon skrivsida, jag vill ha ett uppdrag!

Kan det vara så att jag helt enkelt fungerar bäst med pistolen mot tinningen? Hur fungerar ni andra skrivande? Är det verkligen så jävla facebook-muntert hela tiden?

Eller vad? Jag misstänker att mycket bottnar i att jag är så förbannat ursäktande. Jag har skrivit två böcker som ska ges ut. Förlåt så mycket. Och så gråter jag på det. Såååå synd om mig. Äh!

Nä. Men hörni, förutom mitt nattygsbord kan ni analysera det här också. Jag blir inte klok på mig själv.

// Liz

Det går framåt!

Jag har arbetat lite på Punkpapporna i helgen. Förlaget mejlade över manuset på lördag (branschen sover aldrig) som de hade gått igenom sedan mitt senaste korr (som innehöll en bifogad doktorsavhandling i kommentarer som jag hade på mina ändringar, andra funderingar samt en uppriktig ursäkt på alla mina fel jag gjort inklusive en ursäkt på doktorsavhandlingen. Skulle inte förvåna mig om jag bad om ursäkt för att jag skrivit manuset också).

Hur som helst, jag skulle läsa manuset och säga vad jag tyckte. Skulle helst skynda mig lite. Boken ska nämligen sättas inför tryck. Jag blev fantastiskt glad då jag läste. Så där överraskande glad. Det var inga större ändringar. Lite andra ordval, ändrade meningsuppbyggnader m.m. och det fick hela berättelsen att flyta på så jäkla bra. Hoppas jag lär mig någon gång att göra så där på riktigt rätt – helst på en gång.

Dessutom fick jag se det färdiga bokomslaget och då blev jag jublande glad. Hade det inte verkat lite drogpåverkat hade jag rusat omkring här på bostadsområdet och skrikit av glädje. Men det är klart, har jag nyktert legat i en blomkruka så centralt det kan bli, borde jag väl kunna rusa runt kvarteret lite också.

Det är riktigt kul att korra manus. Och nu kommer det att gå undan. Fan vilken bra barnbok jag skrivit liksom.