Det går framåt!

Jag har arbetat lite på Punkpapporna i helgen. Förlaget mejlade över manuset på lördag (branschen sover aldrig) som de hade gått igenom sedan mitt senaste korr (som innehöll en bifogad doktorsavhandling i kommentarer som jag hade på mina ändringar, andra funderingar samt en uppriktig ursäkt på alla mina fel jag gjort inklusive en ursäkt på doktorsavhandlingen. Skulle inte förvåna mig om jag bad om ursäkt för att jag skrivit manuset också).

Hur som helst, jag skulle läsa manuset och säga vad jag tyckte. Skulle helst skynda mig lite. Boken ska nämligen sättas inför tryck. Jag blev fantastiskt glad då jag läste. Så där överraskande glad. Det var inga större ändringar. Lite andra ordval, ändrade meningsuppbyggnader m.m. och det fick hela berättelsen att flyta på så jäkla bra. Hoppas jag lär mig någon gång att göra så där på riktigt rätt – helst på en gång.

Dessutom fick jag se det färdiga bokomslaget och då blev jag jublande glad. Hade det inte verkat lite drogpåverkat hade jag rusat omkring här på bostadsområdet och skrikit av glädje. Men det är klart, har jag nyktert legat i en blomkruka så centralt det kan bli, borde jag väl kunna rusa runt kvarteret lite också.

Det är riktigt kul att korra manus. Och nu kommer det att gå undan. Fan vilken bra barnbok jag skrivit liksom.

Read Full Post »

Djupdykning

Ungefär så här kaotiskt kan det bli då man ska korrigera för (förhoppningsvis) sista gången. Stress!

Fredag eftermiddag. Manuset på barnboken Punkpapporna trillar in i inkorgen för en sista bearbetning innan sätt. Självklart ville förlaget ha det i retur snarast möjligt och jag lovade att det skulle vara klart under helgen. ”Jag har ju hela helgen på mig” kändes löjligt. Det här var fixat innan fredagens slut. Optimistidiot. Skrattretande tanke. Natten mot måndag låg jag i sängen med datorn på magen. I panik och långt ifrån klar. Måndagens inlägg till debutantbloggen var bara att fetglömma om jag skulle överleva. Inte för att mitt förlag skulle dräpa mig utan av kroppsliga signaler.

I värsta stressen på väg in till Konsum för att få en bit mat under startskedet av arbetet lyckades jag ramla i en stor blomkruka så centralt som det kan bli. Tonåringen hoppades att jag drev med honom och skulle inte visa sig ute på flera dagar om det var sant det jag sa. Ungefär alla vet vem jag är i den här kommunen, så mina ungar kopplas direkt i hop med puckot ”författaren” i blomlådan. Men är det så lätt att hålla tonåringar hemma under helgerna är jag beredd att ramla i en blomkruka varje fredag förmiddag. Det jobbigaste var väl att jag också skulle till Systembolaget… det bästa var att jag blev fast och stillasittande med manuset. Det fanns inte ben till att ränna i annat efter det fallet. Utan en dykning i blomlådan hade jag nog fortfarande suttit med manuset.  

Nu är jag på den nivån att jag har noll koll på grammatik. Noll koll på meningsuppbyggnad. Tempus? Vad är det? En ny lågprisbutik? 

Helgfrukosten inleddes med ett meddelande från Styx att de nu i veckan ska sätta poesiboken. Trevligt. Verkligen. Men det tillförde även lite mer ångest. Det börjar ju bli så nära nu.  

På torsdag börjar min ”semester”. Jojo…

//Liz

PS. Manuset är ”klart” och inskickat. (Tillsammans med fyra A4 sidor med kommentarer…)

Read Full Post »

Två nycklar

Skrivaryrket är ett ensamyrke. Man övar mycket på att hantera sig själv och sin ensamhet när man matar ur sig historier, fiktiva vanligtvis, med verklig grund i ens eget liv. Ensamhet. Men värdet i andra människor är svårt att ens gradera.

När vi lever är det i mötet med andra som vi blir medvetna om oss själva, också historierna, och idéerna. I kontrast till det stimmiga, röriga med andra människor blir ensamheten levande, ett andrum, inte ett tomrum.

Responsperioden har nu tagit vid på min skrivarkurs. Med Inga-Lina Lindqvists hjälp går jag igenom manuset en sista gång, och vad hon hittar, som jag har missat, är viktiga saker. Saker som kan strykas och saker som kan vidareutvecklas och saker som jag inte ens varit medveten om att jag skrivit. Utan hennes hjälp skulle jag skickat manuset som det är nu, till förlagen och förmodligen blivit refuserad eftersom förlagen idag letar efter manus som är näst intill perfekta. Eller har det där unika, som ingen tidigare skrivit om, och att de då blir beredda att bearbeta det.

När jag skriver kan jag ibland bli frustrerad, liksom försöka tvinga ur mig text, för jag vet ju vad som ska hända och det är bara att berätta. Men jag har lärt mig att trots att skrivaryrket är ett ensamyrke, måste vi leva, vi också. Jag får lov att tvinga ut mig själv på promenader istället, tvinga iväg mig på fikor, tyvärr tvinga, åtminstone när jag skriver och det är svårt att släppa. Tvinga mig till att leva externt, inte enbart internt, möta människor och inspireras, och ta hjälp av de som kan bättre. Som lyckats. Om man får den chansen.

Därför är hantering av ensamhet, och mötet med andra människor, två nycklar till ett färdigt manus.

Read Full Post »