”If it took him eleven years to write his first novel, what was he doing the whole time?”
Det ville vi alla veta efter att ha lyssnat på författaren Nadeem Aslam på Kulturhuset i Stockholm i onsdags. Den pakistansk-engelske författaren hade under kvällen berättat att debutromanen Maps for Lost Lovers (Kartor för vilsna älskande) hade krävt elva år av hans liv. Dessutom brukade han isolera sig i uppemot ett halvår – utan att prata med en enda människa – under skrivandet av sina romaner. Han börjar skriva vid elva-tiden på kvällen, när alla andra gått och lagt sig, och somnar själv inte förrän två-tre tiden på eftermiddagen. Fast om han någon gång lär sig skriva bättre, om han får bättre självförtroende, då kanske han vågar leva normalt, sa han.
Dåligt självförtroende? Där kände jag igen mig. Fast det tycker jag inte att han ska ha: Nadeem Aslam må skriver på sitt andra språk men prosan är vidunderligt vacker, precis som det ibland kan bli hos folk som tvingas väga vartenda ord med lexikon i ena handen och pennan i andra handen. Han reciterade ett långt stycke från minnet och hans sjungande brytning gjorde berättelsen än mer lyrisk. Kanske tog boken elva år att skriva, om han valt orden så pass noggrant som det verkade.
Nadeem Aslam diskuterade även alla böcker som han kommer att skriva i framtiden, som om de redan fanns med. Som en del av hans författarskap. Som om han redan vet att det blir flera böcker, att han kommer att skriva livet ut. Det kanske är skillnaden mellan England och Sverige, tänkte jag. Att en debut i England ger möjligheten till att skriva ostört vidare, utan att behöva ta pendeln till jobbet varje morgon. Utan att behöva jämnt och ständigt ifrågasätta sitt egenvärde som författare. ”Does Sweden really need another book from me?” kan jag stundvis undra. När upplagorna och – marginalerna – för en svensk debutant är så små, är det inte alltid så lätt att veta.
Samtidigt är jag ändå tacksam över att jag inte har råd att bli skrivarmunk. Vem skulle hämta barnen?
Och inte heller tror jag på det där med att Nadeem Aslam inte pratar med en människa månader i sträck. Vem levererar maten? Vem lagar toan? Men vilken berättelse. Vilken berättare.
