Dagens gästbloggare är två till antalet och heter Ricard A R Nilsson och Pierre D Larancuent. Tillsammans har de skrivit kriminalromanen ”Män utan Nåd”. Boken som är en uppgörelse med ett Sverige där mänskliga rättigheter inte respekteras har nyligen kommit ut på Lindelöws förlag.
Det finns antagligen lika många vägar till publicering som det finns författare i världen, för att inte tala om hur många olika skäl man kan ha för att skriva. För oss började skrivprocessen i fängelse – i två celler på Tidaholmsanstalten, närmare bestämt.
Till en början skrev vi flera böcker var för sig – fantasy, kriminalromaner, poesisamlingar och historiska romaner – innan vi bestämde oss för att slå våra påsar ihop.
Orsaken till detta beslut var att vi såg vilka fruktansvärda orättvisor som en av våra medfångar utsattes för. Omgivna av betong på alla sidor funderade vi över vilka sätt det fanns att offentliggöra denna rättsskandal.
Vrede, maktlöshet och hämndbegär var de drivkrafter som fick oss att till sist skriva boken Män utan nåd – ord för ord, mening för mening. Sett i backspegeln var det antagligen de bästa bundsförvanter ett par debutanter kan ha, för hela boken skrevs klart på några få månader.
Det faktum att vi var två om att skriva den, istället för en, visade sig också vara avgörande. För att vara två om att skriva innebär att man ständigt bedömer, granskar och kritiserar sin text – vilket inte alltid blir fallet då man skriver ensam. Och när det är som i vårt fall, det vill säga att båda parter klarar av att ge och ta konstruktiv kritik, så betyder det att man i slutänden får en långt bättre text än man hade klarat av att skriva på egen hand. Att vi var två som skrev medförde också att manuset var så genomarbetat när vi väl skickade in det att det i princip var klart för publicering.
Men vad för slags bok är det då vi har skrivit? Män utan nåd är en actionfylld kriminalroman, samtidigt som den är ett debattinlägg som tar ställning mot främlingsfientlighet och dödsstraff. Det är brutal betonglitteratur av ett slag som inte tidigare har publicerats i Sverige. Men framförallt är Män utan nåd ett tidsdokument, en ögonblicksbild av de rasistiska underströmmar och politisk-kulturella tendenser som kan skönjas i dagens Europa.
Boken är en uppgörelse med ett Sverige där mänskliga rättigheter inte respekteras och där makt går före rätt. Därför var det inte heller någon slump att det blev just Lindelöws bokförlag som valde att publicera vårt manus.
Som alla vet är steget från att ha skrivit en bok till att få den publicerad långt. Så var det även för oss. Vi skickade manuset till de största förlagen och fick flera refuseringar. Fast redan i detta skede insåg vi att Män utan nåd höll en hög klass, för till skillnad från standardrefuseringarna fick vi svarsbrev som visade att förlagen noga övervägt för- och nackdelar med en publicering.
En av förlagsjättarna hade vi fortlöpande kontakt med under flera veckors tid medan manuset diskuterades i olika manusgrupper. I slutänden blev det dock refusering även där.
Som debutant är det lätt att bli nedslagen av varje refusering. Det finns dock ingen anledning att ge upp. Ett manus som är tillräckligt välskrivet kommer att ges ut, förr eller senare. Det är vi levande exempel på. Marknaden för svenska kriminalromaner är övermättad idag, vilket gör det extra svårt att bli utgiven inom just denna genre. Och utan en solid “författarplattform” – det vill säga ens förmåga att sälja böcker tack vare att man redan är känd för något annat än sina litterära talanger (tänk “Zlatan”) – blir det ännu svårare. Om man därtill är ökänd och sitter inne för grovt narkotikabrott respektive mord, så är det lätt hänt att man ger upp i tron att situationen är helt hopplös. Särskilt som det finns gott om människor här i världen som verkar ha gjort det till sin uppgift att slå hål på andras drömmar. Men när man verkligen vill något i livet, finns det inga ursäkter för att inte sträva efter detta mål.
För att lyckas förverkliga sina drömmar måste man dessutom ignorera mängder av personer som säger att det inte är möjligt. Det gäller bara att hitta rätt förläggare för rätt manus, vilket dessvärre kan vara lika svårt som att hitta sin själsfrände här i livet. Men en sak är säker: sökandet blir inte lättare för att man ger upp.
