Emma om sin releasefest

I förgrunden SVT:s litteraturkritiker Magnus Utvik och Emmas förläggare Nina Wadensjö. Foto: Augustin Erba

Kära debutantkollegor!
Alla borde ha en releasefest! Även om man inte ska ge ut en bok eller släppa en skiva borde man få ha en ordentlig fest. Efter releasefesten för min bok ”Och allt är förvridet” tycker jag att fester är ett primärbehov.
Eller i alla fall en mänsklig rättighet.

Att ha en releasefest är ungefär som att gifta sig med sig själv. Man bjuder alla man tycker om. Man ser människor från jobb, skrivarkurser, skolor, familjen, släkten och barndomen samlas under ett tak (fyllt av ballonger) och umgås med varandra. Alla är glada. Det är kärlek i luften.

Eller så är det kanske som att få vara med på sin egen begravning. Det hålls tal om ens allra bästa och lite smådåliga sidor, känslor blottas, folk rörs till tårar (alltså inte bara jag) och man vågar säga det där man aldrig har sagt förut. Också den enorma mängden blommor jag fick påminner mer om en begravning än ett bröllop. Det kan inte finnas så många blommor ens i en Inter Flora-butik.

Men releasefester kan också vara ett sorts dop. På eftermiddagen var jag ingen särskild. 90 gäster, 300 ballonger, 150 varmkorvar och oklart antal sålda böcker senare är jag en författare. Det tar ett tag att smälta. Nu släpper allt som jag har laddat för under ett helt år. Inom några dagar finns boken i handeln och snart kommer recensioner både från kritiker och vanliga läsare. Det kan jag inte göra något åt.

Boken är släppt, den är inte bara min nu. Men jag har inte tänkt på att alla mina vänner ska läsa boken. Och deras reaktioner kan jag inte bortförklara. Vad de tycker om boken bryr jag mig faktiskt mycket om.
Det är stort att debutera. Det går en inte obemärkt förbi. Det krävs en fest för att markera förändringen. Och nu är jag gift med mig själv, döpt av Alfabeta, och alldeles levande begravd.

Det var allt som jag någonsin hade drömt om.

/Emma

Read Full Post »

Emma Ångström om twittrifieringen av sin debutroman

Hej debutanter,

En mikroroman? Två karaktärer, 140 tecken per inlägg under ett år, minst
ett inlägg om dagen, ibland så många som tre? Totalt blir det ungefär 1500
inlägg. Jag blev svimfärdig av bara tanken.

Men idén var så galen att jag var tvungen att försöka. Jag valde tidigt
att inte ha ”litterära” ambitioner. Jag ville inte, som hos några
utländska förlagor, att miljöbeskrivningar och händelseförlopp skulle
blandas med repliker. Det blir ofta bara ett svårförståeligt kaos, och jag
tycker inte att 140 tecken räcker till den formen av uttryck. Istället
reducerades berättelsen till bara Minas och Eriks repliker, och handlingen
drivs långsamt framåt med deras funderingar. För mig var det intressant
att se Erik och Mina som ”riktiga” personer och låta dem tala och bete sig
som folk på twitter gör mest. Och bara efter några inlägg insåg jag att
Erik och Mina hade fått ett eget liv. Sådär löjligt, som man hör att
författare säger ibland: ”Den här berättelsen ville skrivas, karaktärerna
blev levande för mig”. Att skriva om karaktärerna igen, på ett nytt sätt,
från ett annat perspektiv, har fått mig att förstå dem ännu bättre.

Att twittra fram en roman är ungefär motsatsen till att skriva en bok på
riktigt. Jag hade manuset bredvid mig, gick igenom scen för scen, sida för
sida. Om det är fredag kväll i boken och Erik sitter ensam och gråter över
en Capricciosa twittrar han givetvis om det. Pappersboken utspelar sig
under ett år – lika länge som mikroromanen pågår. Att mikroromanen pågår
så länge är projektets styrka. Inlägg för inlägg lär man känna
karaktärerna, och jag tycker om trögheten i det långsamma läsandet.
Läsare kan alltså följa huvudkaraktärerna i boken i ”realtid”. Man kan
börja läsa mikroromanen nu tills den riktiga boken kommer ut och sedan
läsa dem parallellt. Mikroromanen kan självklart också läsas fristående,
men tillsammans med den riktiga boken förstår man inläggens fullständiga
mening. Det läggs till ytterligare en dimension – mikroromanen blir ett
mervärde. En liten present från mig till dig.

”Och allt är förvridet” är först och främst en relationsroman. Med hjälp
av twittrandet fördjupas och förtydligas deras relation, både för mig och
för läsarna som tar del av den. Men boken är också en spänningsroman och
problemen med ett sådant här experiment är många. Dels kan den fiktiva
Erik följa den fiktiva Mina, och det är bärande för pappersboken att Erik
är ovetande om Minas reaktioner. Dels är boken en spänningsroman, och
inläggen får inte avslöja för mycket av handlingen. För mycket information
skulle kunna spoliera läsupplevelsen av den fysiska boken helt. Samtidigt
måste det ju hända någonting. Bara en massa lösryckta repliker utan mening
eller mål är ointressant.

Sedan fanns det också rent praktiska problem. I boken blir man ibland
påmind om vilket datum det är, men eftersom texten utspelar sig under
hösten 2008 till sommaren 2009 och twittrandet i nutid blir det en viss
förskjutning av dagarna. Den 21 juni är ju en söndag i år, men i boken är
det en lördag. Varför sitter de och super till på en söndag? Ska de inte
upp och jobba? Är de alkoholister hela bunten? Jag har tvingats bläddrat
en hel del i kalendern för att få ihop allt.
Lite pyssel helt enkelt. Men det var det värt. Hoppas att ni tycker detsamma.

/Emma

Read Full Post »

Twitter ny litterär genre. WTF?!

Jag förstod att Twitter skulle bli stort redan 1997.

Jag har ett svagt minne av en lång rödhårig viking som reste sig från det plundrade liket av en uråldrig isdrake och skrek att prinsessan var död. Prinsessor dog som flugor och jag var upptagen med att slå ihjäl en ovanligt stor och bitsk kanin, så jag brydde mig inte om att lyssna.

Men sen, när någon annan skrek att prinsessan hade dött i en trafikolycka, då lyfte jag händerna från tangentbordet.

Den enda trafik som fanns i den Tolkien-inspirerade sagovärld som jag prövade online, skedde till fots eller till häst. När Englands ros blev ihjälkörd av en berusad chaufför hörde jag det som ett digitalt skrik.

Nu är det tolv år senare och det digitala vrålandet har blivit allas egendom. Twitter är som cc funktionen på din mejl. Du kan cc:a dina 140 tecken till hela världen på en och samma gång.

I alla tider har våra berättelser styrts av det medium som berättelsen måste underkasta sig. För några tusen år sedan var det versmåtten som hjälpte oss att komma ihåg berättelsen. Gutenberg släppte lös de långa böckernas massproduktion med boktryckarkonsten.

Spelfilmernas akter har styrts av hur mycket film som ryms på en rulle. TV-seriernas format har styrts av reklampauserna. Under senare år har genren flash fiction fått mycket utrymme på Internet, eftersom den korta berättelsen, ofta några hundra ord, ryms utmärkt på en sida.

Nu ser en ny litterär genre dagens ljus: Twitter. Flera jämför Haikun med Twitter, och visst finns det likheter – Haikun är också kort och det är också många som twittrar om vädret vilket ju påminner om betydelsen av årstidsord i Haiku.

En av gästbloggarna på debutantbloggen, Emma Ångström,  publicerar nu sin roman i Twitter-version.

Genren har redan fått lingo – ”Tweet” är det du skickar iväg; ”Twoosh” är när din text är exakt 140 tecken; ”Bittertwittra” är när du bara twittrar om sjuka barn och jobbiga chefer.

Den vanligaste tanken människor verkar få när de börjar twittra är: ”Vad ska jag med det här till?” och deras nästa tanke är: ”Jag tror jag twittrar om det”. Det är en ständig flod av nykomlingar som yrvaket landar i den digitala världen och sedan säger till hela planeten: ”Vad ska jag med det här till?”

I det gamla online-spelet där jag hörde om prinsessan Dianas död var mängden skrik du kunde leverera avhängigt av hur lång tid du hade tillbringat i spelet. Det var för att nykomlingar inte skulle ägna hela dagarna med att skrika ”kul spel!!!” och ”hur använder man den här skrikfunktionen?” till varandra, trots att alla andra hört det många, många gånger. 

Jag undrar vad som skulle hända om den funktionen las till på Twitter.

/Augustin

Read Full Post »

Gästdebutant Emma Ångström: Våra texters liv

Hej Kalle,

 

Jag läste texten om att din bok fortsätter att leva och det väckte minnen:

 

 Efter studenten arbetade jag ibland som vikarierande nöjesredaktör på Vestmanlands Läns Tidning. (Jag utgjorde också hela nöjesredaktionen. Nedskärningarna hade redan börjat.) Den där gången hade jag precis satt ihop ett potpurri med årets nöjeshändelser till nyårsbilagan. Jag hade jobbat i fyra, fem dagar med att leta i arkivet och klippa och klistra och försöka hålla koll på vad som hade hänt med Killinggänget och Britney Spears under året som gått. I nyårsbilagan blev det ett helt uppslag. Jag var nöjd. Det såg bra ut.

 

                      På trettondagshelgen åkte jag ut till en hunduppfödare. Det är oklart varför. Jag minns bara att det var något om en parning. Min väns hund skulle ligga med en annan hund helt enkelt, och jag var nog mest med för att titta på valparna. Jag älskar valpar. Valpar får mig att vilja säga upp mig och flytta ut på landet och bara springa omkring och kasta apport hela dagarna.

 

I källaren förbereddes parningen och hunduppfödaren och min väns far stod bredvid och tittade på. Jag höll mig på våningen ovanför. Jag var tillräckligt generad över att höra uppfödarens uppmuntrande ”Sådär ja, nu börjar han komma igång ordentligt här” och ”Jodå, hon ser ut att tycka om det”. Jag ville inte behöva se det också.

 

                      Jag tyckte att jag kände doften av valpar och letade mig fram till köket där ett litet staket hade satts upp för att hålla valparna i styr. De var ungefär åtta stycken. De var bedårande allihop. Jag dog av kärlek till livet. Men så stelnade jag plötsligt till. Där, i valphagen, under högar och pölar av kiss och bajs och kräks, låg nyårsbilagan med min artikel uppslagen. Det låg en klick av något oidentifierbart över min bild-byline.

 

Först tyckte jag att det var lite gulligt. ”Kul att man kan vara till nytta för nåt, liksom.” Men sedan var det någonting som brast. Jag blev sårad. Jag var yesterdays news. Och om någon skulle få för sig att använda ”Och allt är förvridet” som pisskydd skulle jag nog behöva kräva något sorts skadestånd. Jag skulle känna mig kränkt. Trots min obegränsade kärlek till valpar.

  

Emma Ångström

Read Full Post »

Gästdebutant: Emma Ångström

Kära debutantkollegor.

Jag har läst er blogg med stigande intresse. Er kommande utgivning verkar
fylld av ångest och vånda.

Jag känner igen mig. Jag har också haft ångest över skrivandet. Min allra
största ångestattack kom när jag tittade på ett avsnitt av Sex in the City
och översköljdes av avund och missunnsamhet. Men min ångest var inte, som
så många andra flickors, sprungen ur avundsjuka på Carries garderob eller
pojkvänner. Jag ville inte ha hennes glittriga skor, hennes vildlockiga
hår eller charmiga lap top. Min ångest berodde på att Carrie, helt
nonchalant, som om det inte var den största grejen i världen, gjorde sig
redo för en lunch med sin förläggare. Sin FÖRLÄGGARE! En livs levande
person som vill ge ut ens böcker! Jag skulle ha kunnat döda för en sån!

Jag dagdrömmer mycket. Jag tror att det är ett effektivt sätt att sätta
upp mål och försöka uppnå dem, lite som en elitidrottare innan en tävling
föreställer sig hur han eller hon står på prispallen. Förut drömde jag om
ögonblicket då ett förlag skulle ringa och säga att de älskade mitt manus.
Jag tänkte att jag skulle samla alla mina vänner och dricka champagne hela
natten. De där dagdrömmarna slogs sönder gång på gång. Jag vet inte hur
många gånger jag i tårar har ringt min syster på vägen hem från närmsta
postutlämning med en hög refuserade manus under armen.

Men så ringde det en dag. Jag arbetade första dagen på mitt nya jobb och
tryckte irriterat bort det där 08-numret som ringde och störde hela tiden
när jag satt i mitt första måndagsmöte och låtsades vara professionell.
Till slut svarade jag, som vanligt med lite ångest i bröstet.
- Hej, jag ringer från förlaget Alfabeta, vi skulle gärna vilja träffa dig
och prata om att ge ut din bok.
- Va, sa jag. Vilket då?
- Ja, alltså… Alfabeta, sa hon i telefonen.
- Det fattar jag väl, sa jag. Men vilken bok?
Det var alltså många olika manus som cirkulerade på förlagen. Jag skickade
texter hej vilt med förhoppningen om att någon, någon gång, skulle nappa.
Hundra knack, ett ja tack, eller vad det är man säger.

Men för att komma till saken. Min ångest tog slut i exakt samma ögonblick
som jag fick det där telefonsamtalet. Då började istället glädjen. Jag
kände mig som den lockiga dockan i Kalle Ankas jul som får ett stort OK
stämplat i baken. Och jag gjorde som jag alltid har drömt om: jag samlade
mina vänner och vi drack champagne.
– Äntligen! sa hälften av dem jag berättade för.
– Redan? sa de som inte hade fått mina tårfyllda telefonsamtal på väg hem
från Posten.
Sedan åkte jag ut i skärgården och drack vin och åt ost på klipporna med
solnedgången som någon sorts surrealistiskt romantisk fond. Jag cyklade
omkring på grusvägar och fick solbränna och gick månskenspromenader och
var lycklig. Ingen ångest någonstans. Poff!

Den har ännu inte kommit tillbaka. Inte ens när jag öppnade manuset till
det som nu är min debutroman kom hjärtklappningarna tillbaka, trots att
jag då inte hade läst det på fyra år och texten var långt ifrån
utgivningsklar. Det kändes bara kul att sätta tänderna i den igen.
Ett förlagsavtal visade sig ha en mycket stimulerande effekt på mitt
skrivande.

Jag vill skriva jämt. Jag tog ett sabbatsår från mina studier för att
kunna skriva på heltid. Jag lever under existensminimum för att kunna
skriva på heltid. Därför dagdrömmer jag inte så mycket längre. Och om jag
gör det handlar det mest om att kunna köpa något. Att ha hundra kronor
över varje månad när hyran är betald sätter verkligen igång nya fantasier
om Carries liv, men nu är jag såklart mer avundsjuk på de där svindyra
skorna.

Jag måste sluta nu. Jag har bråttom till en lunch med min förläggare. Men
inga lik kantar min väg. Än.

/Emma Ångström

Read Full Post »