Nu är det inte långt kvar tills min bok släpps och när som helst kan den komma, den första läsarrecensionen. Det känns lite som att vänta på att ett plåster ska rivas av. Hur kommer det egentligen att gå och tänk om det gör ont?
Alla som skickat in ett manus känner säkert igen känslan: självförtroendet sviktar och man börjar tvivla på sin egen förmåga. Kommer någon att förstå det jag skrivit, kommer någon att tycka om det och därmed bekräfta att jag faktiskt är bra på det jag älskar att göra allra mest?
Min rädsla arbetar på flera plan.
1. Jag är rädd för att någon/några kommer skriva så elaka saker om min bok att jag helt tappar tron på mig själv och aldrig mer vågar skriva igen.
2. Jag är rädd att boken inte fyller sitt syfte, att ingen kommer att skratta åt mina skämt, dras med i min kärlekshistoria och tycka att historien är lika spännande som jag gör.
3. Jag är rädd för att småfel förstör läsupplevelsen (när texten sattes delades t.ex. två ord utan bindestreck = särskrivning, en petitess som får mig att kallsvettas).
Nu har jag blottat mig totalt. Det här så här det känns att ge ut en bok, fantastiskt och läskigt på en och samma gång. Nu förstår jag dem som aldrig läser recensioner. Och de som kallar sina verk för barn. Det känns faktiskt så, som om Charlotte Hassel lever ett eget liv och jag hoppas att hon får den behandling som hon förtjänar.
