När jag var sju bestämde jag mig för att jag en dag skulle skriva böcker för sjuåringar. När jag fyllde åtta ångrade jag mig: det skulle bli böcker för åttaåringar. Nu ligger det en låda med böcker i hallen, och de är inte för åttaåringar. Vad var det som hände?
När jag kommer hem från jobbet rotar treåringen igenom min ryggsäck och frågar, ”Har du skriva mycket på din lista idag?”
Min lista?
”Yeah” svarar jag. ”I did some writing today”.
Jag har även en åttaåring, och det har inte blivit några böcker till honom. Jag har missat chansen. Men kanske böcker till honom som tio-elva-åring? Det är nämligen så att det här med att skriva böcker inte är så enkelt som jag trodde. Under närmare ett år efter att jag blivit antagen kände jag mig utbränd, distraherad, ofokuserad. Under skrivandet av min debutbok hade jag gått miste om så mycket sömn som jag aldrig riktigt tagit igen; och nu hade jag svårt att kristallisera mina nya idéer på pappret. Jag hade förväntningar på mig själv, förväntningar som inte var samma sak som berättarlust. Jag skrev och skrev, men det kändes inte som förr. Och det varade i närmare ett år. Så pass lång tid tog det för mig att anpassa min självbild och återhämta mig.
Sedan i somras har det klarnat, jag förstår att jag får kalla mig för the f-word: författare. Många har gillat min bok. Andra inte. Det får vara så. Men jag känner att mitt eget intresse i min debutbok har börjat avta i takt med att nya berättelser tar dess plats. Nu kan jag ibland glömma bort att jag ens skrivit en bok. Får det vara så? Eller ska jag jämt vara beredd att diskutera den med grannar, kolleger, dagisföräldrar – ingår det i författarplikten?
Jag skriver. Jag jobbar. Men lika lite som jag gillar att pliktläsa gillar jag att pliktskriva. Att skriva kräver en hel del jobb, men jag har redan ett jobb. Så här ett par månader efter debuten känns skrivandet återigen som en del av mitt liv. Det är så det ska vara. Och kanske en dag blir det böcker till mina barn.
