Dagens gästbloggare är Susanne Bengtsson som precis har debuterat med Vilmers första tävling på Rabén & Sjögren. Hon är journalist, har två söner som kör cross och tycker att det saknas böcker för barn som gillar motorsport.
Illustrerad av Johan Unenge
Vilmers första tävling. Så heter min barnboksdebut som släpptes den första augusti i år. Att boken handlar om sport är kanske inte så förvånande eftersom jag jobbat som sportjournalist i många år. Men att Vilmer är en liten pojke som kör motocross är kanske inte helt naturligt eftersom motorsport aldrig existerat i min idrottsvärld.
Men slumpen har format många liv. När jag som relativt nybliven sportreporter skulle bevaka mitt livs första motocross-tävling blev en hjälpsam tävlingsledare min räddning. Han förklarade reglerna, försåg mig med resultatlistor och korrläste min artikel innan den gick i tryck i Ljusdals-Posten, lokaltidningen som jag jobbade på. Denne hjälpsamme tävlingsledare blev senare far till mina barn. Hans motorintresse smittade av sig och nu kör båda sönerna motocross i Täby MK.
Även om jag jobbat som sportjournalist i många år så är ändå litteratur mitt stora intresse. Därför tänkte jag att jag kunde dra mitt strå till stacken genom att läsa böcker om motocross för grabbarna. Att mecka och köra med släpvagn var inte min grej. Jag sökte i boklådor och på bibliotek, men hittade knappast någon barnlitteratur om motorsport. Jag hade upptäckt en lucka i barnboksutbudet. Idén om att skriva något eget grodde länge i huvudet, men det var först när jag gick på Skrivarakademin som karaktären Cross-Vilmer föddes.
Fakta, kunskap och inspiration till manuset har jag hämtat på crossbanan i samband med barnens träningar och tävlingar. Att stå vid sidan av banan och känna de höga hastigheterna, se vurporna och höra det öronbedövade motorljudet har varit rena terapin för mig. Jag själv var nämligen ett otroligt försiktigt barn. Jag satt på mitt rum och skrev brev, dagbok och dikter. Inte ett benbrott, inte ett stygn under mina uppväxtår. För att inte tala om hur rädd jag var om mina långa naglar!
Mina söner har visat mig en annan – mer actionfylld – sida av livet. Men glädjen i deras ögon när de grenslar sina crossar är uppenbart densamma som den glädje jag känner när jag får sätta mig vid datorn och försvinna in i min sagovärld.
