Från nervös debutant till förlagskonsult

Idag gästas vi av Mattias Kvick, en av 2021 års debutantbloggare!

”Ett år går fort mellan höghusen” som Håkan sjöng. Inte för att jag befinner mig mellan några höghus, men ändå – ett år går fort. Eller inte, jag kan samtidigt känna att det var längesedan jag bloggade här. Tiden är opålitlig i vanlig ordning.

Då bloggtiden här höll på att ta slut, insåg jag hur mycket jag skulle komma att sakna det. Jag gillade verkligen det där med att alltid ha en text på gång. Någonstans att göra av skrivlusten. Bloggen hade visat sig vara ett perfekt sätt att hålla i gång mitt skrivande. Det hela löste sig snart som tur var – mitt förlag föreslog att jag skulle fortsätta att blogga på deras hemsida. Ett trevligt förslag! Och på det viset har jag kunnat hålla i gång skrivandet under det år som nu gått, även under perioder då jag inte skrivit på något annat.

I våras tog jag ett rejält kliv rakt in i bokbranschen och skrev på ett konsultavtal för mitt förlag – med titlar som lektör, redaktör, illustratör, distributör, och andra trevliga -ör jobbar jag numera på uppdrag åt Lange Forlag. Från nervös debutant till förlagskonsult. Livet är spännande! 

Jag har under året läst in min debutbok Pensionat Solvändan som ljudbok. Den kommer ut i november i år. Den tryckta boken kommer när den kommer (det har varit en del strul där, men tiden finns ju ändå bara som idé så varför stressa?). När jag inte läser andras manus jobbar jag för närvarande med illustrationerna till en uppföljare om Algot/Beatrice i Pensionat Solvändan. Jag skriver nu dessutom på ytterligare ett tredje manus. Det var inte min tanke från början att skriva en bokserie om Algot, men han är ihärdig och vill inte riktigt att jag ska släppa honom än. Han kommer med nya idéer, säger att det inte är färdigt ännu, och då är det ju bara för mig att fortsätta skriva och teckna. Ingen är gladare än jag.

Uppdraget som lektör är utmanande och ibland nervöst. Jag tänker ibland att jag jobbar som ”professionell gnällspik” (och tänker att författaren ska hata mig), men uppdraget innebär så klart så mycket mer än så. Framför allt handlar det ju om ett samarbete där vi tillsammans strävar efter att manuset ska bli så bra som möjligt. Det är oerhört utvecklande att tvingas sätta ord på både potential och brister. Det handlar ju om att komma med något konstruktivt till författaren – något att arbeta vidare med i manuset. Jag är inte helt varm i kläderna än, men för varje uppdrag känner jag mig lite mer säker och bekväm i rollen.

Det är som vanligt bara att jobba på och se var man hamnar. Det är ingen idé att stressa och det är ingen idé att jaga vare sig hjärtan eller likes. Ett like irl är bättre än tiotusen på nätet, som ordspråket numera lyder. Tiden rinner sakta förbi och allt blir som det blir, vilket antagligen är bra och helt i sin ordning. 

Ta hand om er!

Finns det någon läsare som är extra viktig för dig?

Tua: Det är alltid kul om folk som står en nära gillar boken, men egentligen tycker jag att det är allra viktigast att boken når sin målgrupp: läsare av historisk romance. Genren är en vattendelare, vissa älskar, andra hatar, så älskarna är dubbelt så viktiga som i en bredare genre som t ex deckare.

Samuel: Drömmen vore att det man producerar, vare sig det är litteratur, musik, bildkonst eller något annat, når in i samtliga mottagare, oavsett bakgrund, förförståelse och så vidare, inte för att det är strömlinjeformat, inte för att det ska innehålla ”något för alla”, utan i kraft av något annat, något direkt, ett tilltal från en människa till en människa. Därför är egentligen alla läsare extra viktiga.

Men det är klart. Familj är familj.

Per: Mina närmaste, såklart. Jag vill att de ska läsa och tänka att det är bra!

Emma: Min pappa. Jag förlitar mig på att om han säger att något jag skriver är bra, då är det så. Han ger alltid tips om han tycker att något kan förbättras. 

Victoria: Extra viktiga känns de läsare som verkligen tar till sig Härifrån. Både för min egen del såklart, men även för att jag ibland märker att temat i boken, det om utanförskap och utsatthet, har träffat en punkt av igenkänning hos dem, berört något som kanske legat begravt länge. Det känns fantastiskt fint att kunna öppna för det samtalet, visa att det finns fler som känt så. Därför är jag så otroligt tacksam över de människor som tagit sig tid att skicka ett litet meddelande, och de som kommit fram och pratat med mig på olika sätt. Att känna att jag har berört någon är det absolut bästa med att ha debuterat. 

Jag vet att det blir spretigt …

… men jag gör såhär ändå. För att det är kul. För att jag inte planerar att bygga en författarkarriär, jag tänker bara skriva för att det är roligt och för att det finns läsare som gillar det jag skriver. Just nu har jag fyra manus i luften. Jag jonglerar dem inte skickligt, men jag håller alla fyra manus flytande och jag gör det på olika sätt.

Manus nummer ett: Uppföljaren till min feelgoodroman En man till Amanda ligger längst ned på prioriteringslistan just nu. Jag ska hitta ett förlag till den på något sätt, eller ge ut den själv. Planen är att läsa igenom hela manuset, redigera om det behövs och sedan skicka det till nya förlag. Kanske vill någon ge ut den som ljud? Jag inväntar lite mer julstämning och sedan ska jag ge det manuset min fulla uppmärksamhet.

Manus nummer två: Det manus som nyligen antogs av Idus förlag är just nu i händerna på redaktören. Väntar med spänning på förbättringsförslag. Tänk att jag skriver för målgruppen 9-12 år. Jag nyper mig själv i armen, tänker att det är spretigt att vara feelgoodförfattare och barnboksförfattare. Men vem bryr sig?

Manus nummer tre: Tillsammans med en tonåring (ingen random, utan just den här personen tillhör familjen men föredrar att vara typ anonym) har jag skapat en värld som utspelar sig 200 år in i framtiden. Mind-blowing! Jag – en science-fiction-författare? Ja, varför inte? Manuset längtar efter ett slut och vi turas om att peppa varandra att skriva klart. Det är helt klart en utmaning att skriva något som har så lösa ramar och samtidigt är det helt sanslöst roligt, så jag lägger även den genren till min portfölj.

Science fiction – ett sätt att se på sig själv och samhället utifrån.

Manus nummer fyra: Ett helt nytt projekt håller på att växa fram. Kanske det viktigaste jag skriver på just nu, om jag måste rangordna. Eller så bara det känns så eftersom jag inte har kommit så långt på det än. Det finns fortfarande möjlighet att jag skriver på ett mästerverk. Jag tänkte mig fem böcker först. Första boken för 70-talet och så vidare fram till 2010-talet. Men det blev för stort och för svårt. Så jag drog ner det till femtio år i samma bok. Hanterbart. Och otroligt spännande att följa sina karaktärer från 20-års ålder till över 70. Jag får draghjälp från en manusgrupp där vi byter kapitel med varandra varje vecka. Både roligt och läskigt, jag brukar inte dela med mig i så här tidigt skede. Risken är att man får feedback som gör att man tappar sugen. Men jag har tur! Mina manuskompisar förstår vad det är jag vill ha sagt och uppmuntrar mig att skriva vidare.

Mina manus spretar. Jag borde kanske hålla mig till min genre och fortsätta skriva feelgood och bygga upp ett författarskap kring det. Men jag vill inte. För jag gör som jag vill, och det borde du också göra. Det ska vara roligt, lustfyllt, utvecklande och utmanande att skriva. I alla fall om man som jag mest skriver för att det är kul. Har du andra ambitioner med ditt skrivande ska du inte lyssna på mig utan på dem som har kommit längre i sin författarkarriär. Jag är inte säker på att jag kommer någonstans, kanske går jag bara runt i cirklar. Men jag kommer ha riktigt roligt medan jag gör det.

Att redigera med en redaktör

Nu i november har jag jobbat med vad man skulle kunna kalla den andra rudan av redigering av min bok ”Förrädarna”. Första var direkt efter att jag skrivit den för att fixa till manuset i toppform innan min redaktör såg det. Den andra var efter att förlaget läst och kommit med feedback, alltså en ”riktig” redigering på så sätt att jag hade skarpa kommentarer att förhålla mig till. Det var bra och gjorde i slutänden manuset så mycket bättre. Idag tänkte jag blogga lite om hur de kommentarerna kan se ut, mest för att det kanske är kul för andra att se.

En utmaning med att ta upp det här i ett blogginlägg är ju att startsträckan kan vara lång. Du har inte läst manuset så vad säger en kommentar egentligen när du bara läser den rakt av? Kanske en hel del, hoppas jag. Du ser i alla fall vilken sorts grejer som kommenteras. På vilket sätt. Och så kanske lite hur jag löste problemet (utan att visa upp för mycket av en kommande bok). Jag blurrar en del saker som har med handlingen att göra för att inte spoila, men det mesta kan ni läsa rakt av

Okej, vi hoppar rakt in i manuset och kikar lite. Vid första anblick är det fullt med ändringar, men det mesta är på språk. En del felstavningar. Och så alla mina egenheter som jag har för mig. Ganska snart ser jag mönster i mina fel. Jag envisas med att skriva ”någonting” på ställen där det blir bättre och rappare med ”något”. ”Sådant” blir ”sånt”. Jag trycker in en del onödiga ”att” här och var. Såna grejer är tacksamma att justera. Man trycker bara ”Acceptera ändring” och så är det löst. Skönt.

Min redaktör undrar också hur jag förhåller mig till att prologen utspelas i Ukraina, på Krimhalvön. Jag, som skrev den innan kriget, vill inte byta miljö eftersom jag hittat den perfekta platsen för ett möte precis där, på Svarta Havets kust. Boken handlar inte om kriget, men jag vill ändå ha kvar prologen där. Så den kommentaren blir det ett vänlig ”låt stå” på från mig, en av ytterst få gånger då jag väljer att inte justera en sak

I en andra bok i serien kan det bli en del tillbakablickar för att man vill fånga upp den läsare som glömt allt eller hoppar rakt in på tvåan. Men, det får inte ske på bekostnad av tempot i början så att boken blir seg och man lägger den ifrån sig. Det var en del sån feedback i början som jag fick rätta till (bild ovan).

Jag har notoriskt många namn i mina böcker, så redaktören frågar på ett senare ställe om jag behöver namnge två poliser som bara förekommer i förbifarten i handlingen. Jag håller med henne och stryker. Det är flera som sagt något liknande som feedback på min debut, så jag försöker hålla ner namnen. Dessutom stryker jag två till i prologen som redaktören inte kommenterat för att slimma det ytterligare. Skönt!

I ett senare kapitel blir jag för omständig i slutet och redaktören stryker, men flaggar för att slutet därmed blir för tvärt. Jag accepterar strykningen och broderar ut slutet lite, ”enligt order” (bild ovan).

En av mina karaktärer uttrycker sig på ett sätt som min redaktör inte tycker känns typiskt honom. Finns det en bättre synonym till ordet ”torpedera”? Jo, det gör det. Hon har ju rätt. Jag byter ut ordet och känner att det blir mer ”in character” på köpet. Små saker som gör skillnad.

Jag får mycket positiv energi som feedback också (bild ovan). På några ställen skrattar redaktören och skriver ut det för att visa mig. Det gör mig riktigt glad. Man behöver en del glada tillrop också för att orka redigera och jag har fått många såna i texten också. Och just det: skriv gärna mejl istället för mail. Okej da.

Lite längre fram i boken blir kommentarerna färre i takt med att jag får upp drivet i berättelsen och kommer mer in i storyn. Jag har skrivit boken som folk läser den, från början till slutet, och det märks i språket. Jag blir bättre ju längre in i manuset jag kommer. De glada kommentarerna från redaktören blir fler. Men sen, i sista tredjedelen, blir det kommentarer igen. De flesta glada tillrop, men på ett ställe hänger redaktören inte med. Jag har skrivit ett sidospår som bara krånglar till saker och ting. Behövs det? Nej. Jag stryker och förenklar. Vad mycket bättre det blev! (bild nedan)

Feedbacken avslutas på sista meningen med en lång kommentar med positiva ord och en sammanfattning om vilka nya frågor som dykt upp i läsningen av min andra bok, saker som vi ska spinna vidare på i nästa. Och så ett konstaterande att alla frågetecken (nästan) från bok ett besvarats i tvåan.

Så kan det se ut när man får feedback. Jag gissar att det är lite olika beroende på vilken redaktör du har och vilken sorts bok du skrivit. Förra gången fick jag till exempel också ett långt brev med en sammanfattning av feedbacken, en slags utlåtande, från min redaktör. Andra förlag/författare kanske föredrar att ses ansikte mot ansikte och prata om saken över en räkmacka, men det finns nog en del röda trådar som de flesta förlag/redaktörer delar ändå. Man får både ris och ros. Och manuset blir bra mycket bättre efteråt. Det är en lyx att få jobba med en redaktör om precis som en själv brinner för det man skriver. Det kan behövas i en värld där det finns så många ”förståsigpåare” som tycker att man skriver om helt fel saker.

Twist och nåd

Författarlivet är fullt av lotterier. Att bli antagen är ett. Att bli läst är ett annat. Att få boken recenserad är ytterligare ett. Att få den filmatiserad är egentligen flera på rad. Och så vidare. 

Nu gick jag och hoppades på en ny lotterivinst, nämligen att få bli en av 2022 års debutantbloggare.

Och det blev jag ju! Hurra! 

För säkerhets skull hade jag förberett en lista med rubriker och stödord som skulle räcka till ett helt år av tillbakablickar. Så fort beskedet kom skrev jag rent alltihop. Det tog ett bra tag, men jag var förkyld och hade svårt att sova, så det passade perfekt.

Allt jag hittills publicerat under rubriken ”DÅ” skrevs alltså för snart ett år sen, i december 2021. 

Även detta.

Vilken twist!

(Det är förresten inte för sent att bli en av 2023 års bloggare! Se här!) 

NU

Att ge ut en bok är att släppa ner en sten i en brunn och lyssna efter ett plums som kanske aldrig kommer, påstod en klok man en gång.

Sju månader har gått sedan jag släppte min bok, eller min sten. Har det kommit något plums?  

Förvånansvärt många tidningar har skrivit om Linnés arvinge, och dessutom i positiva ordalag. Det känns fantastiskt.

Nomineringen till Årets deckardebut var också väldigt kul att få.

När det gäller bokbloggar hade jag hoppats på lite större genomslag. Sin allra finaste och mest omsorgsfulla hyllning har boken dock fått av en bloggare.  

Sedan har vi ju alla andra läsare, i och utanför vänskapskretsen. Därifrån kommer en ojämn ström av återkoppling. Jag blir glad varje gång, och när boken tycks ha nått ända in i en läsare blir jag förstås överlycklig.

Sammantaget: Mitt bekräftelsebehov är uppfyllt. Med råge. Jag behöver inte längre stå vid brunnen och lyssna, spänd och skör. Det är en lättnad och en nåd.

Stormen Doris, Gävlit och starstruck

I onsdags morse, vid den okristliga tiden 06.00, drog Stormen Doris in över Sundsvall. Eller åtminstone in i mitt, sambons och våra katters liv. Våra goda vänner skulle åka till Island, och vi fick äran att vara hundvakt!

Doris är en förtjusande och älskvärd unghund. Hon är också ett energiknippe. Likt en orkan far hon fram, totalt oblyg, och vänder upp och ner på alla normala rutiner. Smeknamnet KrokoDoris föll sig naturligt, eftersom allt (inklusive människohänder och fötter) förr eller senare hamnar i Doris mun. Men vi använder aldrig vår dörrstopp, så det må vara hänt att den nu gått till de sälla jaktmarkerna tillsammans med några klena kattleksaker som inte var designade för att överleva Doris käftar. Hennes egen leksak (passande nog en krokodil) är tillverkad i en extremt tålig plastgummiblandning men eftersom Doris är envis som en åsna så hade hon snart amputerat både nos och svans på den stackars reptilen.

Jag och sambon hade gjort en plan för att dela upp lägenheten i en hund- respektive kattzon under natten. Ingen av oss var sugen på att väckas av oväsendet från artöverskridande reviruppgörelser. Jag och Doris tog sovrummet och sambon och katterna gästrummet. Vi tvåbeningar hade dock glömt att förankra arrangemanget med katten Jojo. Precis när jag och Doris somnat hoppade han på handtaget och öppnade sovrumsdörren. Doris studsade ur sängen, redo för lek. Yrvaken klev jag upp och låste ut Jojo. Då sjöng han opera, högt och ljudligt, vilket omöjliggjorde all sömn. Sambon och jag beslutade att upprätta en demilitariserad zon. Katterna förpassades bakom halldörren, ett snäpp längre från sovrummet, men tyvärr inom hörhåll. Jojo tacklade halldörren om och om igen. Bonk, bonk, bonk. Humanoiderna kapitulerade, katterna fick sova med matte och Doris med husse i gästrummet. Dagen efter satte sig Jojo i respekt genom att jaga Doris genom lägenheten. Sedan la han sig på soffan och stirrade ut Doris så att hon inte vågade sig in i vardagsrummet. Äntligen fick jag och sambon en lugn stund framför TV:n. Jojo höll sin post på divanen, stolt som en tupp. Han är numera Väktaren, beskyddaren av husse och matte, de hjälplösa varelserna som inte förmår styra upp en tillfällig gäst med bristande vandel.

Vad har Doris och Jojo med skrivande att göra?

Inget, och samtidigt allt. Deras obändiga viljor är något att ta efter för oss som skriver. Ge aldrig upp om det du vill åstadkomma! Och om ditt manus beter sig som en yster unghund, var inte rädd för att ta hjälp av ett proffs. Väktare, lektör, det går på ett ut!

På lördag lämnade jag det lågskaliga inbördeskriget i lägenheten och drog till Gävle på bokmässa. Jag är djupt imponerad över den fina service som vi författare fick! Jag blev hämtad på tågstationen. Lokalen var jättemysig och stolarna sköna, otroligt tacksamt för rumpan eftersom man sitter i många timmar. Vi bjöds på go’fika av en mycket trevlig ”kökstomte” och mässvärdar gick runt bland borden och frågade om man behövde hjälp med något. Jag satt mellan Annika R. Thorén (Den ovala pakten) och Tiina Holmqvist (I Klingvalls hage), båda debutanter. Givetvis blev det en massa trevligt skrivsnack oss emellan!

Författaren Anders Danell (Föraktad blir fursten) och jag framför min roll-up. Fotot ger en känsla av dubbelseende!

Dagens höjdpunkt var att Katarina Widholm, författare till Räkna hjärtslag och Värma händer (här är hennes gästinlägg på bloggen), kom fram och hälsade på mig! Jag hade hållit utkik efter henne, men hon hann före. Starstruck! Jag blev så överväldigad att jag glömde berätta för henne att det är hennes fel att jag äter alltför många kardemummaskorpor. När jag var liten bjöd ofta mormor mig på sådana, men jag hade glömt bort hur goda de är, tills jag läste Räkna hjärtslag där huvudpersonen Betty bakar skorpor med kardemumma. Alltsedan dess vräker jag i mig skorpor i orimliga mängder. Så gott!

I skrivande stund (söndag mitt på dagen) är sambon ute med KrokoDoris och letar Pokémons. Så nu ska jag nyttja lugnet till att skriva vidare på Konungens befallning, den tredje och avslutande delen i Konungens-trilogin.

Naturligtvis med eftermiddagspaus för te och skorpor.

Sista veckan för att ansöka om att bli Debutantbloggare 2023! Läs om hur du gör här.

Små stunder av magi

Året är 1984, kvällstid, i en villa på Lidingö. Jag är fem år och ligger uppochner i vår vita träsoffa med gulochvitrandiga dynor och jag håller på att krypa ur skinnet för att det är så fruktansvärt trååååkigt. Det är nämligen dags för kvällens högläsning och för tillfället läser vi Kastrullresan (av Edith Unnerstad) och jag lider mig igenom varenda sida. Min syster däremot, som är två år äldre, tycker att det är jättespännande och jag är så irriterad på henne som vill att vi ska fortsätta med den där urtråkiga boken. Jag ägnar stunden åt att försöka knipa med tårna om knapparna i soffdynorna, dra fingrarna mot vår vävda tapet och leka med en näsduk som är knuten till något litet djur och som jag fått på en teater vi varit på med dagis. (Jag minns att jag kallade den Tröstetrasan och vid en googling får jag fram att det var en pjäs av Staffan Westerberg, och så var bilden av tidigt åttiotal liksom komplett.)

Den här scenen är så levande för mig, trots att det är nästan fyrtio år sedan. Jag känner rastlösheten, samtidigt som högläsningsstunden var dagens höjdpunkt, att få ha min mamma nära. Lyssna på hennes röst. Leva mig in i andra världar, karaktärer. Och jag minns att hon såg hur ofokuserad jag var och att hon då sa att det berodde på att jag var för liten för hänga med i Kastrullresan. Jag minns också att jag blev förolämpad, liten? Jag? Det var inte alls mig det var fel på, utan boken. Men några år senare läste jag Kastrulleresan själv och då insåg jag att både min mamma och syster hade rätt. Det är en bra bok och jag var för liten.

Tyvärr minns jag ingen topplista bland högläsningsböckerna, men jag vet att vi läste Pricken (Margret och H.A Rey) och att den varje gång träffade i hjärtat, jag identifierade mig så mycket med den lilla vita kaninen i den prickiga familjen (Prickens motsats), min tydligaste bild är den där hon gömmer sig under en sopborste. Och jag minns att vi skrattade åt Med Lill-Klas i kappsäcken (Gunnel Linde), och älskade förstås Ronja Rövardotter, Emil-böckerna (mest jag) och Bröderna Lejonhjärta (mest min syster, jag tyckte den var läskig). Fina stunder var det i alla fall, och jag tror att mitt intresse för böcker och läsande och skrivande grundlades där.

När jag själv blev mamma var det en av sakerna jag verkligen längtade till, att få läsa högt för mina barn. Och så många mysiga, spännande, läskiga och roliga stunder vi har haft tillsammans. Det var den där tiden när vi baxade hem kilovis med bilderböcker från biblioteket, jag brukade säga max fyra var, men det var en regel vi i slutändan aldrig kunde hålla, det fanns ju alltid en bok till som bara MÅSTE med. Sedan läste vi intensivt samma tolv till tjugo böcker under tre veckor, för att sedan återvända till biblioteket och låna nya, eller ibland låna om favoriterna en vända till. Plus barnens egna böcker såklart, vissa läste jag så många gånger att jag fortfarande kan dem utantill (t.ex. Pang! sa det av Grethe Rottböll). Och vissa skulle alltid jag läsa, medan det fanns andra barnen bara valde om det var min mans tur att natta.

Sedan blev det kapitelböcker, färre och färre bilder, men mer härlig text att sjunka in i. Och hur ofta har jag inte hört: ”Snälla, bara ett kapitel till!” Så småningom blev det svårare att hitta böcker som passade alla (det skiljer 4,5 år mellan min äldsta och yngsta), så ibland blev det två högläsningsomgångar, vilket inte gjorde mig någonting. Jag kan fortfarande sakna de stunderna, att få läsa högt, introducera nya världar och karaktärer för mina barn. Men vi har kvar konceptet i sig, bara det att vi har bytt ut böckerna mot att streama ett avsnitt av någon serie tillsammans i soffan innan läggdags. Och att det är jag som går och lägger mig, inte tonåringarna …

På en av mina tidigare arbetsplatser hade vi en otroligt engagerad och kunnig skolbibliotekarie som varje föräldramöte rullade fram statistik och poängterade vilken tjänst man gör sina barn om man läser högt för dem. Jag tyckte att det var väldigt fint, samtidigt som jag såg att många föräldrar skruvade på sig, och några tyckte att det är väl ändå skolans ansvar? Samma åsikter som dök upp när novemberlovet döptes om till läslov, herregud, läsning ska man väl inte behöva syssla med hemma, då har skolan misslyckats! Vilket ju är en trist inställning. Läsning är livet, skulle jag säga. Men jag vill också passa på att poängtera att på alla skolor jag har jobbat på så har högläsning legat högt upp på prioriteringslistan. På den skola där jag jobbar nu pratar vi om läsning hela tiden, om fiktionen som verktyg för att närma sig svåra frågor, för att skapa gemenskap, öka förståelsen, utmana normer, och förstås skapa intresse för litteratur. Det läses högt i vartenda klassrum varenda dag och det gör mig varm i hjärtat. Så länge det finns läsning finns det hopp.

Själv minns jag även högläsningsstunderna i skolan som dagens höjdpunkt. Och jag avslutar inlägget med en efterlysning, ett hopp om att någon kan hjälpa mig identifiera en bok vi läste när jag gick i fyran (slutet av åttiotalet, alltså). Den handlade om en hund eller möjligtvis en varg som på något sätt kom bort från sin pojke och gav sig av på en lång vandring för att hitta hem. Alternativt så rymde de tillsammans. Den drabbade mig i alla fall otroligt starkt, jag minns fortfarande en scen där hunden/vargen hittar en klar källa att dricka ur, det var så vackert att jag började gråta i klassrummet. (Och skämdes, såklart.) Jag har flera gånger försökt lista ut vilken bok det kan ha varit, det var inte Varghunden (Jack London) och jag tror inte att det var Den otroliga vandringen (Sheila Burnford), för jag minns bara en hund. Förslag?

”Jag är en mycket bättre författare idag än när jag debuterade”

Idag gästas vi av Gudrun Furumark, en av 2021 års Debutantbloggare! Foto: Helena Lindegren

Nu har det gått mer än ett år sedan jag lämnade ifrån mig manuset till min debutroman smartare smalare snyggare rikare. Och det är snart ett år sedan jag skrev mitt sista inlägg här. Vad har jag då sysslat med när jag inte haft vare sig blogg eller redigering att fylla de svarta hålen i min själ med? Börjat styketräna, gjort karriär, blivit en mer närvarande förälder, styrt upp mitt hem eller engagerat mig i någon av alla de humanitära kriser som pågår omkring oss i detta nu? Nej. Jag har börjat skriva på roman nummer två. Och börjat gå på skrivarkurs igen, närmare bestämt Romanskrivalinjen på Färnebo folkhögskola. Jag blev först jätteglad över att jag kom in. Och sen lite extra nöjd när jag förstod jag att läraren Hans Carstensen hade delat in klassen i grupper; en nybörjargrupp, några avancerade grupper och en för de som skrev på sin andra roman. Perfekt upplägg – jag skulle få börja ”i skolan igen” men ändå vara i den ”creddiga” gruppen med de redan publicerade. Lite som att vara tillbaka på högstadiet men nu garanterad en plats med tuffa gänget i rökrutan (även om det med tanke på hur skrivande människor är sannolikt skulle vara många av de debuterade som var snälla nördar snarare än tuffingar).

I samband med senaste kurstillfället passade jag på att ställa några frågor till en av de andra deltagarna, Johanna Bergström som också debuterade 2021. 

Johanna, nu går vi ju i samma klass på romanskrivarlinjen på Färnebo men jag är nyfiken på dina tidigare erfarenheter. Vilka utbildningar har du gått vad gäller skrivande, och hur har de påverkat ditt sätt att jobba med text? 

Vad gäller tidigare skrivarutbildningar har jag gått en skrivarlinje med grafisk formgivning på Sörängens Folkhögskola, olika kurser i kreativt skrivande samt denna Romanskrivarlinje, (jag påbörjade min första termin på Romanskrivarlinjen hösten 2019). Jag är också utbildad journalist och har arbetat på lokaltidning. Jag har även själv lett en sommarkurs i skrivande på Forsa Folkhögskola.

Alla utbildningar inom skrivande har gett mig konkreta och bra verktyg för att ta mitt skrivande vidare. Det handlar om att kunna se texten med distans, att särskilja den från sig själv. Ju mer jag lär mig om skrivande, desto fler bottnar upptäcker jag, och det är kul!

Jag vet ju att du debuterade 2021 med Utan mig har hon ingen på Verbal förlag. Vad var det som fick dig att söka dig till Färnebo igen, trots att du redan är publicerad?

Efter min debut 2021 var jag redan igång med två nya projekt, dels en barnbok och ett romanmanus. Hans var bussig nog att ställa upp som bollplank, och det blev naturligt för mig att söka till fler terminer. Det ger mig massor att arbeta så processutvecklande med text, att få feedback och att diskutera text med andra som också skriver.

Och sist – vill du berätta lite om det manus du jobbar med nu?

Just nu jobbar jag med ett romanmanus som både är ett fristående manus, men som också kan ses som en koppling till min debut. I min nya roman upptäcker jag vem min biologiska mamma kan ha varit. Den är helt fiktiv, och tar läsaren till en barndom i början av 50-talet. Även här möter läsaren ett barn som kämpar för sin överlevnad, men på helt andra villkor än i Utan mig har hon ingen.

Gudrun, Hans och Johanna. Foto: Helena Lindegren

Vår kursledare, Hans Carstensen, ställde också upp på en liten intervju.

Hans, det här är ju första terminen som du är min lärare, men jag har märkt att många i klassen gått hos dig tidigare. Vad, enligt din erfarenhet, är det som motiverar folk att fortsätta gå skrivarkurs efter skrivarkurs?

Jag tror att man måste skilja på olika slags skrivarkurser. En del är nybörjarkurser, där författaren lär sig grunderna i litterärt skrivande – gestaltning, undertext, dramaturgi och så vidare. Och dessa kurser är superviktiga. Här får många en helt ny syn på vad text är och vad det faktiskt går att skriva om. Utan sådana kurser skulle många hållas utanför det litterära skrivandet, och få svårt att ta sig vidare till mer projektinriktade kurser. Jag hade en kursdeltagare för sjutton år sedan som aldrig gått en skrivarkurs, lärde sig grunderna och sedan skrev manus till en Oscarsnominerad film. 

Andra skrivarkurser handlar mer om att skriva sitt liv, utan en tanke på publicering.

Dessa sysslar mer med personlighetsutvecklande skrivande. Medan påbyggnadskurser, som min Romanskrivarlinjen, är helt projektinriktade. En sådan kurs kan du ju gå så länge du tycker att du och dina romaner utvecklas. Så jag ser ingen motsättning med att gå skrivarkurs efter skrivarkurs, det hjälper dig att utveckla ditt hantverk. Etablerade bildkonstnärer, skådespelare, dansare och komiker går kurser hela tiden, men inom skrivandet är det som om det är något som en bara gör innan en är färdig att publicera sig.

För dig som pedagog, är det någon skillnad i att undervisa nybörjare jämfört med författare som redan är publicerade?

Ja och nej. Jag känner lika stor sympati för nybörjare som för de som ska skriva sin andra roman. Den första romanen ägnade författaren säkert flera år åt att skriva, hon vet ofta inte vad hon gjorde för att berättelsen skulle funka. Därför kan hon vara fylld av överkrav på sig själv. Nu förväntar sig förlaget ännu ett publicerbart manus. Jag minns hur jag tänkte när jag blev publicerad: ”Jag kommer aldrig kunna skriva en till roman!” Då handlar det mycket om att visa författaren var hennes styrkor ligger, vilka scener hon skriver bäst och tillsammans kalibrera in en fungerande berättelse.

Nybörjaren har stor entusiasm. Här behöver jag sakta men säkert visa vilka valmöjligheter som finns. Om jag går för snabbt fram kan hon bli skrämd av det faktum att det är svårt att skriva en roman.

Och avslutningsvis – du är ju själv författare. Har du fortsatt att gå kurser eller förkovrar du dig på annat sätt?

Ernst Billgren sa en gång: ”Ska du utvecklas som konstnär är bästa sättet att lära andra.” Och det håller jag med om. När jag tvingas hitta sätt att förklara ett fenomen för en författare, för att hennes prosa ska fungera bättre, då måste jag gå till botten av mig själv. Ja, sätta ord på något som jag kanske aldrig tidigare satt ord på. Jag är en mycket bättre författare idag än när jag debuterade på Norstedts 1996 med Efter herr van Damme. Och den utvecklingen tackar jag min kursverksamhet för.

* * *

Och hur trivs jag själv på Romanskrivarlinjen? Alldeles utmärkt. Att få lite avbrott från de ensliga brottningsmatcherna med manuset tillsammans med engagerade och vänliga personer som Hans, Johanna och de andra i klassen ökar min skrivmotivation. Dessutom hade Hans den goda smaken att ödmjuka mig genom att placera mig i nybörjargruppen (eftersom jag inte gått någon av hans kurser tidigare). Där har jag det förträffligt. Jag vet inte om jag någonsin kommer säga som Hans ”jag är en mycket bättre författare idag än när jag debuterade”, men jag tänker att om jag slutfört ett romanprojekt borde jag kunna slutföra ett till. Och jag är tillräckligt erfaren nu för att veta att jag behöver hjälp på vägen. 

Om du kunde göra om din debut – finns det något du skulle ändra på då?

Victoria: Oj, så svår fråga. Det har varit en sån jäkla resa, det har funnits stunder när jag känt mig euforisk, oövervinnerlig, men jag har faktiskt oftare tampats med känslan av att vilja avbryta hela processen, krypa in i min säkra lilla håla igen. Så jag vet inte. Jag skulle vilja göra om allt, nu när jag vet hur det är, när jag har kunskaper och erfarenheter jag inte hade för ett år sedan, nu kanske jag skulle kunna vara bra på att debutera. Eller bättre i alla fall. Och kanske får jag en ny chans med nästa roman, även om det inte blir en debut såklart. Fast debuter kanske sällan är ett segertåg? Jag försöker vara nöjd med att jag gjorde det över huvud taget, jag tryckte inte på escape-knappen, jag höll ut. Det är en seger för mig. 

Tua: Komma ihåg att ställa fram snacksen på releasepartyt, då hade jag inte behövt äta upp alla ostkrokar och chips själv veckorna efteråt, vilket iofs inte var en uppoffring men det adderade nog några hekto kring midjan, hehe. I övrigt vill jag inte göra om någonting, jag har haft jättekul vid varje delmoment i debuten!

Samuel: Det tror jag faktiskt inte. Jag har sugit på varenda karamell tills gommen skavts sönder. Jag är glad att jag skrev den berättelse jag skrev, att jag tog hjälp av 48 provläsare, att jag valde Kaunitz-Olsson, att jag gjorde vad jag kunde för att maxa releasen, att jag gjorde vad jag kunde för att påverka försäljningen och att jag läste in boken själv. Nej, jag skulle inte ändra på någonting!

Per: Nej, jag är nöjd. Men på ett sätt pågår debuten fortfarande i mitt huvud. Slutgiltig dom har inte fallit. Visst är releasen gjord sedan länge men bok ett var bara början.  

Emma: Nej. Jag valde bort releasefest och oroade mig för att jag skulle ångra mig efteråt men det gjorde jag inte. För mig har debuten inte varit ett specifikt datum och på ett sätt väntar jag fortfarande eftersom ljudboken fortfarande är under produktion.

En ny debut

Orkar ni lyssna på en antagningshistoria till? Jag vet att det kan kännas både inspirerande och jobbigt på samma gång när någon annan skriver på kontrakt. Den här gången ska jag bli barnboksförfattare och det känns som om jag ska debutera på nytt.

Jag har varit med i facebookgruppen Barnboksförfattare och barnboksillustratörer sedan 16 oktober 2014. Jag gick med när jag deltog i ett par olika barnboksantologier men har sedan dess haft mycket låg profil i gruppen. Jag älskar dock att läsa diskussionerna och gläds med varje ny bok som presenteras där. Framöver hoppas jag känna mig mer som en i gänget än en fluga på väggen. För nu är det klart, kontrakt är skrivet och en ny bok för 9-12 åringar är under produktion.

Det började med ett inlägg i facebookgruppen från Ulrika Slottner, förläggare och grundare av Idus förlag. ”Vi får ofta frågan om vad vi letar efter för manus just nu. Oftast blir svaret: ”Det som får oss att säga wow!” Just nu har vi dock också ett par ämnen som det frågas mycket om. Det ena är böcker om skilsmässor och det andra är om reumatism.” Skilsmässor kan jag inget om. Men reumatism! Jag slängde mig på luren och ringde en vän. ”Är du med?” Hon kan mer om sjukdomen än jag kan, framför allt när det gäller barn. Och att få skriva en bok med henne vore rena drömmen. Så vi satte igång och tänkte att efter sommaren lär vi ju ha ett manus som vi kan skicka in. Vi till och med mailar till Ulrika i början av sommaren. Tänker att det är bra att hon vet att vi jobbar på det. Eller, i alla fall, att vi planerar att jobba på det …

Och sommaren kom och sommaren gick. Visst blev det skrivet en del, men ni vet hur det är. På sommaren finns det så mycket annat kul att göra. Och så kommer hösten och ett till inlägg från Ulrika i samma grupp. Tänk om någon annan skulle hinna före! Plötsligt känns det som en tävling. Vi skriver och skriver, läser andra böcker för barn i samma läsålder, funderar och skriver om. Vi har trots det en hel del kvar att skriva när jag kliver in på Bokmässan i Göteborg och ser Ulrika i Idus färgglada monter. Jag botaniserar bland böckerna och känner otroligt starkt att jag skulle vilja vara en del av Idusfamiljen.

När Ulrika vänder sig mot mig och börjar prata så säger jag det. ”Vårt manus om reumatism är nästan klart, du får det på mailen inom kort.” Ibland öppnar sig munnen och säger något man inte visste att man tänkte säga. Ulrika presenterar mig glatt för monterkollegorna och säger att hon ser fram emot manuset.

Så nu gällde det verkligen att skriva färdigt. En månad tar det, sedan skickar vi manuset direkt till Ulrika som tackar för förtroendet. Två veckor senare mailar hon tillbaka att manuset känns helt rätt för förlaget och att vi är välkomna med frågor.

Och det är här jag får lust att skrika så väggarna skallrar som jag berättade om i mitt förra blogginlägg. Vid första antagningen var jag glad men tveksam. Hade frågor, funderade, hörde mig för hos vänner och bekanta. Men i det här fallet handlar det om ren och skär glädje. Vi har inga frågor, inte en enda. Dagen därpå skriver vi kontrakt.

_______________________________________________________________________________________________________

_________________________________________________________________________________________________________

Vill ni veta hur det kändes? Bara för er fotograferade jag mig själv, minuter efter antagningsbeskedet.

Har du också skrivit kontrakt och debuterar med någon bok (fakta, barnbok, vuxen, ljudbok …) tveka inte, utan läs det här och ansök till oss för att ta över bloggstafettpinnen för 2023.

Älskade, hatade ljudbok

I förra veckan gick jag ut med nyheten att min debut kommer ut på papper i februari nästa år, lagom till bokrean. Det betyder att jag är den sista av oss på bloggen att ges ut ”analogt”, men jag var nog samtidigt först ut på ljud. Jag tror att det gör att jag har haft ett lite annorlunda debutantår, någonting som jag tänkte att jag skulle använda veckans inlägg till att beskriva. Framför allt vill jag närma mig begreppet ”ljudbok” lite och förhoppningsvis avdramatisera det. För det blir lätt som det står i rubriken: man antingen älskar eller hatar ljudboksformatet. Hur blev det så egentligen?

Här är personen bakom allt rabalder: ljudbokslyssnaren som multitaskar medan hen lyssnar.

Egentligen hade jag tänkt skriva ett inlägg om ljudböcker redan i våras, men vågade inte. Det är ett så laddat ämne. Alla har en åsikt. Ibland ”jag älskar ljudböcker – läser massvis varje månad” eller kanske ännu vanligare ”nej, jag vill kunna hålla boken i handen”. Vem som har ”rätt” där tänker jag inte recensera, det är ju så mycket en smaksak. Det finns inget logiskt argument för att ena sidan har rätt, och kanske är det därför som debatten har fastnat lite. Ljudböcker har blivit politik. Det pratas om ersättningsmodeller, fin- och fulkultur och bokbranschens död. Jag känner igen retoriken från när Spotify kom. Eller varför inte teven. Barn som tittade istället för att leka på riktigt skulle bli dumma i huvudet! Ut med teven!

Som debutant blir man såklart nervös av allt snacket. Man har skrivit en bok som man vill att folk ska läsa och vill helst inte dras in i någon debatt om formatet. Det ville inte jag i alla fall. Ändå blev jag insläpad i diskussioner om ljudböcker hit och dit bara jag nämnde att min bok fanns på Storytel och andra tjänster. Det var rätt jobbigt, faktiskt. En del av mig tänkte då och känner fortfarande att många av oss har en rätt avig inställning till den här relativt nya utgivningsformen, lite som när videobandspelarna höll på att förstöra en hel generation med videovåld. Här kommer ett format och sabbar vår fina bransch, typ. Jag tycker såklart att det är tjafs, vi kommer skratta åt olyckskorparna om några år, men för mig är det viktigt att inte DU känner en oro inför din framtida debut på grund av i vilket format det blir. Så här kommer mina tankar som jag skulle ha velat skicka tillbaka till mig själv i januari, tankar som kanske kan vara till nytta för dig med. Det är framför allt två saker jag vill skicka med.

Först, och viktigast av allt, är att du ska skriva på ditt sätt och INTE känna att du behöver ta hänsyn till vilket format du tror att du ska bli utgiven i. Allt det där snacket om att skriva på ett visst sätt för ljud, ett annat för tryck, behöver du inte bry dig om. Skriv på ditt sätt, så som du tycker om, så löser sig resten. Försök inte krångla till det. Jag hade inte en tanke på ljudböcker när jag skrev min debut. Det råkade bara bli det formatet, till att börja med. Jag har inte modifierat mitt språk ett dugg. Inte historien heller (en del tycker att jag har för många karaktärer för ljud. Det tycker inte jag. Punkt.).

För det andra, vilket format du blir utgiven i är ett distributionsbeslut som förlaget gör. Det är inte en kvalitetsmarkör och du styr inte över det. En del författare menar att det visst handlar om kvalitet, men kom ihåg att för många är ljud något nytt, okänt och jobbigt = dåligt. Men det handlar alltså om hur förlaget som du jobbar med gör affärer. Ett förlag kanske kör ”old school” och ger ut ett manus i hardback, sen pocket och sen lite ljud kanske. E-boken skippar man. Ett annat kör ”digital first” och satsar på ljud+e-bok och följer sedan upp med en pappersversion efter ett tag. Vilket det blir är inte ditt problem. Du gör din grej och skriver dina manus, så finns det proffs på förlagen som vet hur man sköter utgivningen.

Cue klämmig sensmoral: oroa dig inte för format. Det finns de som tycker musik låter bäst på vinyl, de som tycker att historier funkar bäst på papper och de som hellre tittar på gammelteve än streaming. Valet är deras. Inte ditt problem. Gör din grej så löser sig resten. Puss och hej.

Rabaeus och pocket

Mot slutet av mötet med pr-Karin väcktes frågan om vem som skulle läsa in ljudboken. Jag sa att jag gärna ville göra det själv. 

Förläggar-Martin uppbådade ganska mycket av sin pondus – och den är ymnig – och slog fast att vi borde anlita en välkänd skådespelare istället. Bland annat eftersom många lyssnare väljer böcker utifrån inläsare.

Men det här var faktiskt en hjärtefråga för mig. Jag fyrade av det första argument jag kunde komma på: replikerna på västgötska måste låta rätt.

”Man ska ändå inte använda dialekter”, sa Martin, ”det är inte radioteater”.

”Men på flera ställen står det ju explicit att det pratas västgötska”, sa jag, ”och förresten lyssnade jag nyss på en ljudbok med Johan Rabaeus, och han använder jättemycket dialekter och röstlägen!” 

Martin växlade spår: ”Det kan verka lätt att läsa in en bok, men det handlar om många timmars arbete i en studio tillsammans med en producent.”

”Jag har producerat ett antal Sommar och Vinter i P1 och är inte obekant med hantverket”, sa jag, kanske med ett litet stänk av aggressivitet i min vanligtvis blida röst.

Martin lät mig förstå att det i slutändan var mitt beslut, men att han kraftigt avrådde från en författaruppläsning i det här fallet. Vi lät frågan bero tills vidare.

NU

Pocketen finns! Både här och där! Varje dag går jag in på akademibokhandeln.se och klickar fram listan på butiker som köpt in den. Grön plupp betyder att boken finns i lager, orange att endast ett fåtal är kvar, röd att den är slutsåld. 

Än så länge ståtar Farsta centrum, Löddeköpinge Center Syd och Stockholm Ringen med den vackra fåtalspluppen. Dessa till synes prosaiska namn omges därmed av ett särskilt skimmer och etsar sig för evigt fast i mitt hjärta.

Och ser man på! I skrivande stund tillkommer Danderyd!

En ort jag fram till nu bara förknippat med sjukvård och dyra kläder. Nu får den dessutom en air av utsökt litterär smak.

Kan det vara så att dessa butiker köpt in tre exemplar vardera, sålt varsitt och därmed passerat gränsen mellan grön och orange plupp i systemet? Är det fyra sålda böcker jag firar? 

Inte omöjligt. Det är så mycket man inte vet när det gäller bokbranschen. Det är därför det gäller att glädja sig så fort tillfälle ges.

Vill du debutantblogga under 2023? Läs detta!


Svidiga refuser och tacksamhet

Höjden av självförhärligande, en roll-up med ett porträtt större än naturlig storlek,
samt de vackra omslagen till mina första två böcker.

Ibland påminns jag. Om hur ont det gör att få refuser. Om hur tufft det är att borsta bort nederlaget från sina slokande axlar, höja hakan och kämpa vidare i motvind. Ofta har man arbetat flera år med sitt manus. Tid skapas inte av sig själv, den frigörs. En aspirerande författare försakar återhämtning från brödjobbet, andra intressen, nöjen, samvaro med vänner och familj. I ljuset av sådana uppoffringar är det smärtsamt att få ett: ”Tack, men nej tack”, till svar. Ändå är det inte det nedlagda arbetet man sörjer utan att berättelsen, den man plöjt ner själ och hjärta i, inte duger. Allra värst är ovissheten. Varför blev mitt manus refuserat? Läste förläggaren en halv sida innan denne tryckte på refusknappen? Eller tyckte förläggaren att det fanns något bra, tankeväckande och intressant med bokidén? I så fall, varför räckte det då inte hela vägen fram?

Standardrefuser suger getpung.

De ligger där som landminor i inkorgen, försåtliga, eftersom de genom sin avsändare (ett förlag) väcker ett våldsamt hopp. Hopp går inte att kuva, det väller fram, tränger undan allt sunt förnuft. Under den där korta stunden innan man hunnit klicka upp mejlet är man en vinnare, den talangfulla författaren som slunkit igenom det gäckande nålsögat. Så öppnar man mejlet. Käftsmäll. Stolpe ut. Utan förklaring, utan minsta trästicka att lägga på hoppets falnande låga.

Standardrefuser suger getpung.

Ja, jag vet att jag redan skrivit det, men vissa påståenden är värda att upprepa.

Varför skriver jag om detta? Jag har inte åkt på en käftsmäll sedan 2020. Jo, för att andras refuser väcker mina minnen. Jag läser om refuser här i bloggen, på Författare på Facebook. Jag har en skrivande vän som suttit som på nålar i väntan på besked från förlag, och trots att hennes manus är fantastiskt och unikt kommer det bara refuser. Bloggkompis Per skrev ett populärt inlägg om att inte ge upp, även att han fått 80+ (!) refuser innan han antogs med sin spänningstrilogi. Stryktålig jävel, den där Per. Sådant väcker min beundran. I inläggen går han igenom delsteg som man behöver ta sig igenom för att nå ända in i mål. Många kloka tankar och värdefull pepp. Men även om en aspirerande författare kämpar på och gör allt rätt, så återstår ändå ett faktum som är omöjligt att påverka: konkurrensen är mördande. Förlagen kan välja mellan ett riktigt bra och ett ännu bättre manus, och då får det riktigt bra manuset stryka på foten, om det inte finns plats i utgivningen. Även etablerade författare fajtas om utrymmet.

Det är bra att påminnas om de hårda villkoren ibland. Insikten gör mig ödmjuk. Visst, jag kämpade och slet med mitt debutmanus, tog hjälp, la tid, pengar och omsorg för att få det antagningsbart, men det krävdes ändå att stjärnorna stod i en lycklig konstellation för att jag skulle bli erbjuden ett kontrakt. Så jag ÄR tacksam. Och lite skamsen. Ibland har jag gnällt här på bloggen om att det går motigt med trean. Ja, än sen? Om jag gör ett bra jobb, har jag en gräddfil till kontrakt (min starkaste livlina är att förlaget marknadsfört den första och andra boken som delar i en trilogi). Så jag har fasen inte rätt att gnälla. Många aspirerande författare skulle nära nog döda för att vara i min sits. Jag har tänkt mycket på detta den senaste veckan och faktiskt har grubblandet lett till en skjuts i skrivandet. Tipping point är passerad (tror jag, den förnyade skrivglädjen gör att berättelsen sväller, men den kan alltid skäras ner och tuktas till i redigeringen).

Det här inlägget ska inte ses som kritik mot förlagens urvalsprocess. Jag skrev om min förståelse för deras situation i detta inlägg. Dessutom insåg jag behovet av standardrefuser då vi här på bloggen utlyste en novelltävling. Även om det bara var kortare texter, tog det mycket tid att läsa igenom dem ordentligt och att utvärdera berättelserna för att få fram en vinnare. För ett förlag vore det omöjligt att ge respons på alla de fullängdsmanus de får in varje år. De måste vara effektiva, till gagn för de författare som antas.

Men ändå. I detta inlägg ligger mina sympatier hos er som nyligen blivit refuserade, som ännu slickar såren. Kämpa vidare! Det är inte över innan den tjocka tanten sjunger (oklart vem den tjocka tanten är, men de säger så i amerikanska filmer, så det måste ju vara sant). Så se till att ingen rundlagd dam tar ton i er närhet, kavla upp ärmarna och skriv, skriv, skriv. Ni är fantastiska, och förr eller senare är det er tur.

Jag ska fortsätta vara tacksam, och njuta av min tur. Jag ser fram emot att få träffa bokälskare på Gävlit till helgen (lördagen den 19 november). Om du ska dit, leta upp mig! Glöm inte att nämna att du läser Debutantbloggen, det ger 20% rabatt på Konungens sändebud från ett redan finfint mässpris.

Sist men inte minst: Vill du bli en av de nya debutantbloggarna 2023? Klicka här för information om ansökan!

Om jag var författare på heltid …

Förra veckan gjorde jag något jag nästan aldrig gör – jag tog ledigt från mitt vanliga jobb enbart för att skriva. Under tre dagar testade jag hur det skulle vara att leva som författare på heltid, jag wallraffade författartillvaron helt enkelt, och efter att ha studerat mig själv ingående under de här dagarna kan jag konstatera följande:

Om jag var författare på heltid skulle jag dricka väldigt mycket kaffe. Stora kaffeglas med havremjölk, de är bra både för att hålla ångan uppe och värma händerna, som kan bli lite kalla när man skriver. Mycket kaffe gör också att jag måste gå på toaletten ofta, och det är bra, för att resa sig emellanåt gör att nytt blod kommer upp i huvudet och fantasin kickar igång.

Om jag var författare på heltid skulle jag ta många promenader, för helt ärligt, att bara gå till badrummet fram och tillbaka blir lite enformigt. Och syre är bra, och intryck, små detaljer, som tupparna som ihärdigt gal (galer? galar? golar?)  i koloniområdet där jag brukar ta en sväng, doften av klottersanering, eller hur hamnen på andra sidan älven ser ut som en egen stad när lamporna blinkar i skymningen. Får jag feeling blir promenaderna istället joggingturer med hög musik i öronen, det är skönt efteråt i alla fall. Och så måste jag yoga då och då, för axlarna och nacken gillar inte riktigt min krokiga skrivställning i soffhörnet.

Jag har turen att ha en fantastisk promenadutsikt att njuta av.

Om jag var författare på heltid skulle jag öppna kylskåpet orimligt ofta, för att se om det finns något gott att knapra på. Hittar jag inget där öppnar jag skafferiet, och utifrån bilderna här kanske vän av ordning skulle tänka: ”Borde hon inte städa lite?” och det har vän av ordning alldeles rätt i, det borde hon, men inte under dagen, för är jag på mitt författarjobb så är jag. Även om arbetsplatsen nu råkar befinna sig i mitt hem. Det kan också hända att jag tjuväter från undre lagret i chokladasken när ingen ser. (Det kan också hända att jag köpte den där chokladasken att ha som backup om vi blev bjudna till någon utan att ha hunnit fixa present, men nu blev det så att jag gav bort den till mig själv, från mig själv, grattis.)

Om jag var författare på heltid skulle jag äta väldigt mycket äggröra med grönkål och tomater, för herregud, finns det någon godare och enklare lunch? Och medan jag åt skulle jag kolla på gamla favoritserier, t.ex. ”Atypical” på Netflix, har du inte sett den, gör det! Jag skulle också läsa, ha på mig myskläder fram till tio och fundera på varför tonåringar uppenbarligen går så jädra korta dagar i skolan nuförtiden, den sista hinner ju knappt gå förrän den första kommer hem igen. Jag skulle njuta av tystnaden de timmar jag är ensam och bli glad när familjen samlas för att äta och prata och kramas, för ärligt talat finns det begränsningar för hur länge det är nyttigt att spendera tid i sin egen hjärnas avkrokar.

Om jag var författare på heltid skulle jag förhoppningsvis inte fortsätta att varje natt drömma att min förläggare läste mitt nya manus och sedan skrattade och sa att det var ju inte det bästa jag skrivit, direkt. Förhoppningsvis skulle jag också så småningom komma ihåg att gå till apoteket för att köpa linsvätska, och till biblioteket för att lämna tillbaka väldigt, väldigt sena böcker, men det verkar som att oavsett hur mycket tid jag har så är det tankar som bara slår mig under de timmar nämnda instanser är stängda.

Men om jag var författare på heltid så skulle jag ju framförallt skriva. Jag skulle leva mig djupt in i mina karaktärer, bli alldeles spänd och få ont i huvudet av stressen de utsätts för, jag vill kliva in i handlingen och säga att det kommer att bli bra. Att de är bra. Jag skulle få tid att hålla en längre dramaturgisk kurva i minnet, det skulle bli mer sammanhängande text, mer flyt. Jag skulle känna mig hel. Kompetent. Lite viktig. Författare, minsann, syns det på mig när jag är ute och promenerar mitt på dagen? Att jag är en konstnär, som till synes är ute i geggan och trampar, men som på insidan komponerar mästerverk? (Nåja.)

Det var i alla fall tre väldigt bra dagar. Jag producerade en hel massa text, löste problem, fyllde i gropar. Hade himla roligt, och jag närmar mig ett färdigt manus. Jag är glad att jag har möjligheten att leka heltidsförfattare ibland, det är något jag hoppas kunna göra fler gånger. Samtidigt var det lite skönt att gå tillbaka till jobbet i torsdags, glada barn och härliga kollegor, heldagsutflykt i skogen med lek och prat och påfyllning. Det är inte så dumt det heller, en paus från mörkret i Vresta. Men i bröstet gnagde ett dåligt samvete över att mina karaktärer inte har samma möjlighet, att jag lämnat en av dem i en riktigt jobbig situation. Om jag hade varit författare på heltid skulle jag kommit till hans räddning bara minuter senare, men nu får han tyvärr vänta. Förlåt mig, Viggo, jag kommer så fort jag kan.

Lind&Co och den spännande polska ljudbokmarknaden

Veckans gästbloggare Danuta Janina Strandberg arbetar som ljudboksförläggare på Lind&Co för den polska marknaden.

Jag har sedan 2019 då Lind&Co startade sin utgivning av ljudböcker i Polen, stiftat bekantskap med många spännande polska författarskap och vårt förlag har definitivt bidragit till den dynamiskt växande ljudboksmarknaden. Som väl känt är ju Sverige ett föregångsland när det gäller ljudböcker och – i Sverige samt Norden – har vi sett en verklig ljudbokslyssnarboom. Lind&Co har genom åren seriöst satsat på ljudböcker och har idag en bred verksamhet i de nordiska länderna Sverige, Finland, Norge och Danmark – men även i Nederländerna, Frankrike, Tyskland och Polen.

Polen är med sina ca 40 miljoner invånare en i svenska mått mätt enorm marknad. Den polska förlagsbranschen har en stark tradition och – till skillnad från Sverige – är verksamheten utspridd till olika städer. Huvudstaden Warszawa och kulturhuvudstaden Kraków är de dominerande. Men, trots att det här finns stora förlagsgrupper med en bred utgivning, så frodas många halvstora och mindre förlag runt om i landet. Det finns historiska skäl till denna mångfald och decentralisering av förlag runt om i Polen. Landet var stormakten som år 1795 helt raderas från Europas karta av sina glupska grannar Ryssland, Österrike och Preussen. Nu följde 123 år av ofrihet och de tre olika landsdelarna utvecklades på olika sätt, fram till 1918 då Polen efter första världskriget återfick sin självständighet.

Jag har fått höra att många i den polska förlagsbranchen lyfte på ögonbrynen när vårt förlag – med det svenskklingande namnet Wydawnictwo Lind&Co – under hösten 2019 gick in på den polska ljudboksmarknaden. Storytel hade några år tidigare gått in i Polen och upplevde framtiden på den marknaden som lovande, men fortfarande i sin linda. Förlagen undrade sannolikt om de missat något, då det vid denna tidpunkt inte gavs ut så många ljudbokstitlar – stort sett endast bästsäljare.

Vi inledde ett samarbete med ett antal polska förlag och gav ut ljudböcker av lokala polska författare som snabbt blev populära. Även om vi idag har ett utbud av ljudböcker och eböcker som omfattar flera genrer – deckare, skönlitteratur, fantasy och biografier – så har de största succéerna utan tvekan varit på deckarsidan. Inget verkar slå spännande lyssning med poliser eller privatdeckare som jagar seriemördare och andra bovar – oavsett om brotten sker i nutid eller för hundra år sedan! Än så länge har vi i Polen inte gett ut översatta titlar, men under 2023 kommer vi att lansera några av Lind&Co:s bästsäljare.

Vi har i vår ljudboksgrupp konstaterat att det inte är säkert att det som fungerar i ett land, per automatik fungerar i ett annat. Dock har jag och min nederländska kollega, Marion Norman, som ansvarar för den nederländska marknaden sedan 2020, noterat både likheter och skillnader mellan den polska och nederländska. Båda marknaderna var så kallade ”omogna” marknader, som så sakteliga har visat på en positiv tillväxt. Det som fungerar bäst är titlar skriva av lokala författare – både i Nederländerna och Polen. I Nederländerna ser vi även att (inter)nationella pappersbästsäljare oftast också blir populära i ljud. Vi noterar att Lucinda Riley, M.J. Arlidge och Camilla Läckberg är några populära författare även som ljud. Även sanna berättelser, crime samt feelgood funkar bra i Nederländerna, och det är dessa tre genrer vi främst fokuserar på. Med andra ord så finns det ingen quick fix – utan det enda som gäller är att prova sig fram, vara seriös i sin satsning och sist, men inte minst, att vara uthållig.

Men hur ser då den polska utgivningen ut och vilka utmaningar ser man framöver?

År 2021 producerades det totalt 33 957 fysiska boktitlar, vilket var 12% fler än året innan. Det är många titlar, men det är faktiskt färre än i Sverige om man ser till befolkningens storlek. I Polen har man traditionellt sett en låg andel läsande, så få som ca 40% av befolkningen läser en bok per år. Men som jag nämnt, är landet med sina ca 40 miljoner invånare ändå en marknad med stor potential.

Under pandemiåren fick en lång rad polska bokhandlare och bokhandelskedjor slå igen sina butiker på grund av mycket strikta restriktioner. Tack vare en mycket väl utvecklad online-logistik försköts försäljningen under pandemiåren till nätet och under 2020 ökade intäkterna med hela 9%. Således var den polska bokmarknaden bland dem som presterade bäst under pandemiåren 2020 och 2021, i gott sällskap av den svenska, norska, finska, holländska, brittiska och amerikanska marknaden.

Ljudboksmarknaden i Polen befinner sig idag i en fas av en positiv och stadig utveckling, även om man ännu inte riktigt talar om en ljudboksboom. Antalet ljudbokslyssnare uppskattas till cirka 2,3 miljoner och förväntas under 2023 nå upp till 3–4 miljoner! Den positiva trenden väntas hålla i sig då antalet smartphoneanvändare ökar i hög takt och man har vant sig vid abonnemangstjänster till låg månadskostnad.

Under många år fanns problemet med få titlar i ljudbokstjänsterna. Med ökade pappers- och distributionskostnader, bestämmer sig förlagen idag allt oftare för att endast ge ut titlar i ljudformatet samt har satt fart med att spela in backlisttitlar. Det finns även ett stort inslag av exklusivitet – ljudbokstjänsterna satsar på ett brett utbud av egna originals. Konkurrensen är hård mellan ljudbokstjänsterna. Här noterar vi främst (svenska) Storytel och BookBeat samt (polska) EmpikGo, Legimi och Audioteka. Till dessa finns en rad internetbutiker som säljer ljudböcker och eböcker styckvis, såsom Virtualo, Publio och Woblink.

Även om förlagsmarknaden i Polen under de senaste åren upplevt en positiv trend, så synes mörka moln på horisonten som dessvärre redan har stor negativ påverkan… Idag påverkas förlagen av hög inflation samt raskt stigande elpriser. Rysslands krig mot Ukraina – med andra ord den allvarligaste politiska krisen Polen har stått inför de senaste decennierna – gör utsikterna för framtiden osäkra.

Men inte desto mindre – idag är det en smartphone, inte en bok, det föremål vi bär med oss ​​hela tiden. Med utvecklingen av förbättrad teknik växer det digitala innehållet. Detta betyder dock inte att pappersboken i sig konkurrerar med ljudboken eller e-boken. Utan snarare finns här en härlig samexistens – det fysiska och digitala är ett perfekt komplement till varandra.

Ett urval av polska titlar som Lind&Co ger ut under november månad