Skära i en hjärna och gräva där man står

Att skära i en hjärna känns ungefär som att snitta en avokado i små bitar. Tanken for genom huvudet när jag som tjugotvåårig läkarstudent stod i dissektionssalen på Århus Universitet.

Universitetscampuset ligger mitt i Århus, en kort bit från den historiska stadskärnan. Murgröna klättrar på de gula tegelbyggnaderna som är ritade av arkitekten C. F. Møller. Området liknar en pittoresk sagostad och fungerar perfekt som bakgrund till en historia om brutala mord.

Hjärnan är ett fascinerande organ. Känslor, tankar och sinnen skapas där. Min förmåga att i fantasin frambringa en ”ny värld” är beroende av att min hjärna har rätt mängd näringskomponenter. När jag första gången såg organet blev detta extra påtagligt. Mina känslor som skapas av signalsubstanser som sedan transporteras ut i kroppen för att ha sin verkan kom från den gulgråa klumpen jag hade framför mig.

För att öppna kraniet använde vi en liten rundsåg. Sågens brummande tillsammans med formalinlukten fick mig att ta det avgörande beslutet. Jag skulle bli läkare inom medicin, inte kirurg eller rättsmedicinare.

När jag berättar om källaren på det anatomiska institutet där dissektionssalen fanns brukar de som lyssnar bli tysta. Kroppsdelarna ligger i lådor med etiketter som, ”hand”, ”fot” eller ”hjärta”. Det är en stor skillnad att se bilder i en bok eller i ett animerat datorprogram från att själv dissekera fram organen.

Några år efter min första dissektion skrev jag och en kurskamrat en deckare som publicerades i skoltidningen. Den handlade om en studiegrupp på fem personer där en efter en mördas med olika medicinska metoder. Den första studenten blev funnen styckad i en av preparatlådorna i just källaren på det anatomiska institutet. De andra dog på grund av gift eller överdos av medicinskt godkända läkemedel. En person i historien fick insulin men dog inte utan överlevde med svåra hjärnskador. Att skriva den här berättelsen var ett sätt för mig att bearbeta de intryck jag fick som student.

Innan jag flyttade till Danmark skrev jag dagbok minst en timme om dagen men studierna och tentorna gjorde att läsandet av skönlitteratur och dagboksantecknandet inte kunde prioriteras. Det danska språket skulle dessutom läras. När jag fick tid att läsa annat än läroböcker på engelska var det danska böcker som jag prioriterade. Mitt svenska språk ändrades under den här tiden och jag började använda ord som kæreste, hygge och dejligt.

För mig är det svårt att skriva en skönlitterär text på andra språk än mitt modersmål. Vetenskap skriver jag dock nästan enbart på engelska och danska idag. Om någon ställer mig en medicinsk fråga formulerar jag alltid svaret först på danska och måste översätta det till svenska innan jag svarar.

Personen vars hjärna jag dissekerade hade donerat sin kropp åt läkekonsten för att framtida läkare skulle kunna hjälpa människor. Jag hade svårt att se den avlidna som ett preparat och började fantisera om hur personen var när hon levde. Förmågan att leva sin in i andra människor kan vara bra när man ska förstå hur personer känner, men när man ska finna ulnarisnerven och följa dess väg genom armen kan inlevelseförmågan försvåra.      

Att skriva om något man känner till eller vet mycket om är ett råd jag som aspirerande författare fått. Du ska gräva där du står. Andra säger i stället, Du ska gräva där du vill stå. Om det är något jag gjort är det att gräva där jag står. Så utspelar sig Ralphs och min roman också i miljöer vi båda känner väl: sjukhusmiljön och tidningsredaktionen.

Isabelle Steineck

Hybridförlag: Lurendrejeri eller bra alternativ?

Idag gästas vi av författaren Johanna Ekne

Hej, jag heter Johanna och jag är utgiven på hybridförlag.

Varsågoda, nu kan ni få börja tala om för mig att jag inte är en riktig författare. Eller att jag är lurad och måste vara lite korkad. För det vet ju alla hur hybridförlag är. Och om man betalar för att bli utgiven, då är man verkligen inte författare.

 Jag blir skitförbannad när jag hör sånt. Men jag ska försöka behärska mig och bemöta de här synpunkterna sakligt. Here we go!

Ett hybridförlag erbjuder alltså en tjänst, i det här fallet hjälp med att få en bok utgiven. För den här tjänsten tar de betalt, som vilket tjänsteföretag som helst.

Det står var och en helt fritt att anlita dem eller inte. Om de tar in en alltså, seriösa hybridförlag är rädda om sitt goda namn och rykte så de accepterar inte vad som helst, i motsats till vad en del påstår.

Sen finns det ju förstås oseriösa hybridförlag också, men oseriösa aktörer finns ju i alla branscher. Och ingen skulle väl drömma om att döma ut hela byggskrået för att det finns några dåliga firmor? Ingen skulle väl heller kräva av sin rörmokare att hen ska arbeta gratis? Nä, just det. Ändå påstår vissa att hybridförlag bara är ute efter att lura folk eftersom de tar betalt. Märkligt. Vad de dessutom ofta missar är att en författare på hybridförlag får högre royalty än en författare på ett traditionellt förlag. Så säljer man bra så kan man få tillbaka sina satsade pengar. Det är alltså helt enkelt en annan ekonomisk modell för utgivning.

Lika märkligt är det här snacket om att man inte är en ”riktig” författare om man är utgiven på hybridförlag. Vad handlar det om? Den som till exempel startar sitt eget klädmärke, ger ut sin egen musik eller drar igång ett eget mikrobryggeri anses vara otroligt cool. Medan den som ger ut sina egna texter, själv eller via hybridförlag, ofta ses som en riktig loser.

En del blir rent av arga när man pratar om hybrid- eller egenutgivning. Som om de tyckte att jag skulle ha avstått, fast jag själv tyckte att det skulle vara roligt och är en vuxen person med koll på min ekonomi.

Kvaliteten är sämre på hybridförlag, säger de. Ja, det stämmer nog. Den absoluta gräddan av författare sugs upp av de traditionella förlagen. Men när Bonniers säger att de tar emot 1000 manus per år och bara kan ge ut några få så tänker jag att det måste finna en hel del läsvärt bland de manus som blir refuserade. Och de kan hybridförlagen ta hand om så att vi kan få läsa även dem. Fint va?

Det har gått ganska bra för mig. Förutom det faktum att jag har lärt mig otroligt mycket på resan så har min debutbok sålt bra för att vara skriven av en okänd debutant och den har fått hyfsade omdömen. Men det spelar egentligen ingen roll i det här sammanhanget. Om så bara min mamma hade läst den så kunde det ändå varit värt det för mig. Och min mamma hade blivit både stolt och glad (det blev hon). Varför vill en del människor neka oss detta? Varför inte heja på alla som vill uttrycka sig kreativt, hur de än väljer att göra det?

Jag kallar mig faktiskt sällan för författare. Men det handlar inte om att jag är hybridutgiven utan om att jag har en så otrolig respekt för den titeln att jag tycker att jag inte förtjänat den än, jag har ju bara gett ut en bok än så länge. Men fler är på gång och en vacker dag kanske jag ser er alla i ögonen och säger: Hej, jag heter Johanna och jag är författare! Förhoppningsvis har vi då kommit så långt att ingen bryr sig ett skvatt om hur mina böcker är utgivna.
Jag längtar!

Här hittar du Johanna på nätet:

Facebook

Instagram

Hemsida

Lördagsenkäten: Lektörer

Vad har ni för erfarenheter av (betalda) lektörer?

Sabina: Jag har bara bra erfarenheter. Jag har dock inte haft så många, men de jag har haft har lyft mina manus. Jag har också valt dem noga i förväg innan jag bestämt mig för just denne lektör. 

Sara: Jag har bara använt mig av en lektör en gång, och det var en väldig bra erfarenhet som gav mig nya ögon på Vargdräparen, som senare också gjorde omskrivningen tillräckligt bra för ett förlagsavtal. För att få en bra erfarenhet tror jag att det är viktigt att hitta en lektör som passar en själv och det problem man vill ha hjälp med.

Emeli: Jag anlitade en lektör då råmanus var klart till min första text, hon skrev ett långt utförligt utlåtande som jag tyvärr inte riktigt hade kapaciteten och kunskapen att ta till mig. Jag absorberade allt “beröm” men resten blev för abstrakt för att jag verkligen skulle kunna använda det praktiskt. När jag ser på manuset nu så har det gått i riktningen hon pekade ut men vad jag hade behövt i det stadiet var nog en manusutvecklare som givit handfasta råd om hur jag skulle gå vidare. 

Emma: Jag har också bara bra erfarenheter, så bra att jag blev lektör själv! Sista svängen med Outsäglig sorg och saknad anlitade jag både en lektör som aldrig hade sett mitt manus tidigare och tog hjälp av en vän (och numera kollega) som hade läst det flera gånger innan, och det går inte att överskatta hur mycket det hjälpte. Jag instämmer med Sara om att man måste välja noga och gärna ha lite koll på vad man behöver hjälp med för att kunna hitta rätt i djungeln av lektörer. 

Isabelle och Ralph: Vi anlitade lektören Annica Wennström. Det gav verkligen ett lyft åt texten och speciellt dramaturgin blev bättre efter att hon läst. Hennes kommentarer fick oss att utveckla karaktärerna och slutet blev bättre. 

”You Arrive At Things”

Min salig katt Liebling som alltid ”hjälpte” mig i min författargärning

För lite sedan dök det upp ett minne på Facebook. “Den här dagen för 5 år sedan”. Det var ett foto jag var taggad i (shock! horror!), en väns vän hade tagit det när han och jag läste texter på Folkets hörna, en scen för manus under arbete, som jag ska berätta mer om i ett annat inlägg.

Jag läste några sidor ur projektet jag redan hade jobbat på i ett år, en del av en då rätt ny grej där en av huvudpersonerna även fick vara perspektivkaraktär, sjuåriga Lo. Jag hade lyft idén på en skrivkurs och blivit påhejad där, börjat tåta med det och tyckt det funkade, och när jag testade det inför publik fick jag bra återkoppling. De flesta verkade gilla det, men någon uttryckte tvivel inför att alls ha med ett barnperspektiv i en vuxenroman och några andra påpekade hur viktigt det var att få helt rätt på rösten, hur den behövde vara fullkomligt trovärdig.

Jag gillade henne så mycket att jag fortsatte.

Och fortsatte och fortsatte.

Till slut var karaktären Lo och hennes båge genom berättelsen nog den mest utvecklade av de tre som utgör Outsäglig sorg och saknad.

Men i boken som snart ska gå till tryck är hon inte längre en perspektivkaraktär.

I den sista redigeringen jag gjorde innan jag skickade till förlag i fjol tog jag bort delarna skrivna ur hennes perspektiv. Allihop. Vissa scener skrev jag om och “gav” till någon annan karaktär, men många försvann. Flera kapitel fick skrivas till för att berättelsen skulle bli komplett utan henne, samtidigt som vissa mindre trådar gick liksom upp i rök.

Jag gjorde det dels på inrådan av S, min vän och lektör (och personen som redan från början var tveksam till att låta ett barn komma till tals i en bok för vuxna, btw), dels för att ett av förlagen som gav mig en väldigt fin refusering tyckte att barnperspektivet fick manuset att spreta för mycket.

Vad hade jag att förlora?

Förutom tid, då.

Och känslan av att veta vad jag sysslade med.

Men så här är det att skapa. Jag tror det stämmer in på de flesta kreativa processer, man liksom testar olika saker, prövar sig fram, och ibland fastnar man. Både som i att man inte kan ta sig vidare och som i att man blint håller tag i något man kanske borde släppa. 

Jag tror det var i gruppen Författare på Facebook som någon etablerad författare påpekade att oerfarna skribenter ofta inte tar i tillräckligt vid redigering, man liksom fegar ur när man stryker och ändrar, man kanske inte fattar att texten tål rätt mycket omformulering och ommöblering och så vidare. 

Det stämmer, men det finns en psykologisk dimension som spökar också. Det behöver inte ens vara medvetet, utan man kanske helt enkelt inte kan se några andra möjligheter för saker i sitt manus eftersom man har lagt så mycket tid och energi på en viss sak, en viss väg. Det kostar ju på att erkänna att man tog fel.

Fast det är så klart värt att göra just det. Om man kan inrymma att nä, det där blev fan inte bra, öppnar allt upp sig. 

Det är ju självklart, egentligen. Men vissa självklarheter behöver man påminna sig om, gång efter annan.

När jag pluggade performancekonst sa en lärare “you arrive at things”, man kommer fram till saker, “kommer fram” i avseendet “anlända”, som om man ständigt reser och når olika mål.

Det var i samband med ett grupparbete jag hörde det första gången. Vi var väl fem personer, och vi skulle hitta på ett performancestycke på ett tema jag inte längre minns, men vi satt mest och drack kaffe. Snackade, gjorde lite anteckningar, rökte en massa cigg. Vi hade hur många idéer som helst, och vissa av dem var säkert bra, men vi gjorde liksom inget av dem. Vi pratade om dem, dunkade varandra i ryggen för helvete, vad smart!, men sedan blev det inte mer. Deadline för framträdandet närmade sig med stormsteg, och vi började bli nervösa. Vår lärare kom för att se hur det gick för oss, och det kändes pinsamt eftersom det inte riktigt gick … alls. Men hon satte sig med oss, lyssnade på en del av våra ändlösa uppslag, gav feedback på de hon uppfattade som mest bärande, och när hon gick uppmanade hon oss att “get on the floor”, upp och hoppa och testa saker. Motvilligt gjorde vi det. Det blev bara pannkaka. Men nästa gång vi träffades började vi inte med att fika och fika och fika utan vi testade saker. Gången efter det, samma sak. När vår lärare kom för att ta en till titt ett par dagar innan det var showtime hade vi faktiskt ett helt stycke att visa upp. Hon gillade det, och en person i gruppen sa urskuldande:

“Tänk att det tog oss så lång tid att nå hit.”

“Tja. Man kommer fram till saker”, sa läraren.

Det är bland det klokaste jag har hört. Fortfarande, fast det där var för snart 25 år sedan. Det är ett bra råd för att tackla livet i stort, tycker jag, men kanske särskilt för att tackla konsten, kreativiteten, skapandeprocessen.

Jag är rätt säker på att en anledning till att mitt manus blev antaget är att jag tog bort den där högt älskade darlingen i form av perspektivkaraktär. Det blev en rakare och mer engagerande berättelse av det. Och Lo finns ju kvar! Hon är fortfarande en enorm del av berättelsen, och nu när jag har korrläst den satta inlagan ett par gånger slås jag av hur bra hon är, hur levande och hel. 

Det är ju något jag har “arrived at”, något jag kom fram till, och det kanske krävde den där stora omvägen, vad vet jag? Lite av poängen med det där tankesättet är att man kommer fram, fast målen i fråga är inte definierade från början. Att skapa är att göra Någonting av Ingenting, och det måste få innebära att man inte bara tar sig från A till B utan går på upptäcktsfärd också.

Stilstudie.

Egentligen skulle jag vilja skriva ett inlägg på temat Män förklarar saker för mig på gymmet (genom åren). Eventuella underrubriker: Fortsätter du sådär kommer dina ben att bli deformerade eller Du äter ananas, va? Men eftersom denna blogg behandlar skrivande så går vi vidare.

Börjar från början.

Jag var rätt hyfsad på svenskalektionerna i skolan, bondade med lärarna och skrev långa berättelser i Fantasiboken, smittades senare av engagemang och uppmuntran vilket verkligen lyfte viljan att skriva bättre och mer. Rita var jag aldrig speciellt bra på, det hade rätt tidigt bestämts vem som var klassens konstnär. Hon hette Elsie och målade verklighetstrogna detaljerade stilleben i olja redan på lågstadiet.

Vägen till att jobba som illustratör var lång, men jag upptäckte tre bra tricks (som kanske skulle kunna adapteras på skrivande också).

Artwork för 5PW Spring / summer 2015.

Trick 1: Gör något du behärskar som blir snyggt på sitt eget vis.

I fjortonårsålden träffade jag V som var handledare på en konstkurs. Jag svettades framför en spegel, vi skulle rita självporträtt och hade blivit försedda med välvässade blyertspennor och jag försökte rita fint men allt blev ungefär lika fult och bedrövligt som jag kände mig. V tog blyertspennorna och gav mig istället en hög med olikfärgade silkespapper och tapetklister och snart växte ett självportträtt fram. Mitt ceriserosa trassliga hår och klarblå adidasjacka framträdde på pappret i ett tufsigt collage, bakgrunden en färgglad lövhög och det kändes så mycket mer jag än ett väl utfört porträtt med skuggor på rätt ställen och korrekta proportioner. 

Trick 2: Kopiera gärna något du gillar för det kommer ändå inte att bli likadant.

Jag tillbringade så många timmar vid min pappas ljusbord med akvarellfärger och nåltunna tuschpennor. Ritade av möbler och bokstäver, växter och människor. Sedan byggde jag egna ljusbord på alla möjliga vis innan de där platta moderna kom ut på marknaden. En uppochnervänd laptop funkar också bra, eller bara hålla upp mot ett fönster i ett nedsläckt rum. 

Trick 3: Hitta en stil där du själv bestämmer reglerna. 

Senare skulle jag göra ett par misslyckade försök att komma in på reklamskolan och tecknade kroki någon kväll i veckan för det behövdes till ansökningshandlingarna. Det blev sådär fult igen och det är inte roligt då och jag kände mig totalmisslyckad vilket läraren såg och sa åt mig att testa att rita med fel hand, vänster för min del. Då lossnade allt och jag började rita det jag såg istället för vad jag trodde mig veta att jag såg. Vissa hävdar att man på så vis kringgår den logiska delen av hjärnan och kommer åt det omedvetna, det primala och råa som gömmer sig därinne. Jag vet inte, men jag har av förklarliga skäl en fäbless för darriga sneda linjer och skissartade texter.

Och varför berättar jag det här?

Vid fyrtio års ålder vänder jag allt upp och ner och byter bransch, och när karriären skulle kunna fortsatt, kanske inte spikrakt uppåt men iallafall längs en snitslad bana, skickar jag istället iväg mitt manus till en massa förlag. Det kräver väl en del mod sägs det. Men som vanligt tycker jag nog att de som lyckas stanna kvar i något de inte längre stimuleras av på sätt och vis är ännu modigare.

Jag pratar med T som också är illustratör och har jobbat med mig i perioder. Vi ritar lite lika och driver en klubb för inbördes beundran. Eftersom hon, liksom merparten av alla människor på denna jord, inte läst något som jag skrivit så frågar hon om jag skriver som jag ritar och jag får tänka efter en stund för jag har inte reflekterat över det här förrän nu.

Svaret är nej, trots att jag i teorin gärna skulle använda mig av de tre tricksen även när jag skriver. Men det funkar liksom inte så. Någonstans inbillade jag mig att skapandet var en såpass stor del av min identitet att allt jag gör skulle bli snett och vint och bristfyllt, att förhållningssättet till det skulle vara lite hipp som happ men nej, så verkar det inte vara.

Kanske är det anledningen att det blir uppförsbacke ibland. Jag illustrerade för att det var enkelt och blev snyggt (och jag behövde varken blotta mig eller riskera att göra några fatala misstag), gömde mig bakom de sneda linjerna och artworks i stil med:

Artwork för 5PW spring / summer 2018.

Men skrivandet handlar ju inte om att kommunicera med en skön estetik, utan om att förmedla någonting, att i fiktionen återskapa en trovärdig verklighet. Och jag älskar reglerna och ramarna. Jag är fascinerad av en väl utförd dramaturgi och hur en trovärdig karaktär skiljer sig från en som känns påhittad. Grammatiken och synonymerna ❤ Varför man sympatiserar med någon som kanske inte ens är sympatisk. Vad som gör en text spännande. Och helt plötsligt får jag ösa fritt ur alla källor som fyllts på under livet: möten, anekdoter, iakttagelser, situationer, relationer, platser, språk, tillkortakommanden, njutningar, besattheter, tabun och allt annat som hör vardagen till. Och sedan peta med det, in i det oändliga, för att få ihop meningar som känns bra i munnen, som passar ihop och tillsammans bildar en läsbar berättelse. Att kommunicera något som berör, kanske upprör, kanske kickar igång. Nä, slut på stora och viktiga ord, dags att gömma mig bakom ännu en teckning.

Denna utförd på två minuter, kallad Trippellåret:

... Tänker Roland här kanske på alla refuseringar hans roman har fått och vad han nu ska ta sig till? Eller är det bara tråkigt att sitta krokimodell?

Publicerad till varje pris?

Jag har varit inne på det i ett tidigare inlägg, att jag inte tycker att man ska vända sig till egenutgivning bara för att man har blivit refuserad. Det här är ett ämne som jag har märkt delar oss författare litegrann i två läger, men jag vill i det här inlägget lyfta vad man faktiskt får ut av att ha ett avtal med ett seriöst förlag.

För mig var aldrig egenutgivning ett alternativ. Jag visste vad jag ville uppnå och jag förstod redan på en gång att om inte förlagen är intresserade, så kommer jag heller inte att försöka ge mig in i den här branschen. Kanske var det min bakgrund som både egenföretagare och ekonom, som gjorde att jag redan då förstod hur mycket arbete som faktiskt krävs runtomkring själva skrivandet för att ge ut (och nå ut) med en bok. I vart fall så visste jag på en gång att det arbetet inte intresserade mig överhuvudtaget. Jag var så urbota trött på att arbeta med saker som inte engagerade mig, så no way att jag skulle ge ut min bok själv och slita med sånt tråkigt.

För jag tror att det är lätt att bli lite förblindad av sin dröm att bli publicerad, och därigenom bli naiv och underskatta vad förlagen faktiskt gör för dig och din bok. Det är lätt att titta på royalty-nivåerna och tänka att varför får jag så lite när det är jag som har skrivit boken? Varför ska förlagen ha så stor andel? Eller se utgivningsplanen och tänka varför ska jag behöva vänta över ett år på att bli utgiven? Jag vill inte vänta så länge.

Om du har tänkt sälja ett litet antal böcker så är det såklart smartast att ha stora marginaler. Det blir heller inte så mycket jobb att manövrera själv. Men om du drömmer om stor framgång för din bok och vill sälja enormt många böcker (varför tänka litet när man kan drömma stort?), så kommer det att vara viktigare att ha ett välfungerande maskineri som sköter produktion, lagerhållning, distribution, marknadsföring och försäljning. Det kommer att generera mer intäkter än att ha stora marginaler och ta den stora delen av kakan själv, och det är det här stora maskineriet som jag tycker att vi ibland underskattar vikten av. Om boken blir en succé är det ju också viktigt att kunna möta efterfrågan medan den skriker högljutt, vilket är betydligt enklare för en organisation som snabbt kan skala upp produktionen och distributionen, än för en ensam författare som själv drar i alla trådar.

Självklart är det svårt att veta på förhand hur bra eller dåligt din bok kommer sälja, men det jag tycker är viktigt är att man redan innan sin utgivning har bestämt sig för vad man vill ha ut av den. Vill man bli publicerad till varje pris för att det viktigaste är att äntligen få hålla ens tryckta bok i sin hand, eller vill man försöka nå den stora publiken? Jag tycker inte att det ena är rätt och det andra är fel, inte heller att det ena förtjänar mer uppmärksamhet eller status än det andra. Men jag ställer mig kritisk till att glorifiera egenutgivning och baktala den traditionella utgivningen bara för att man fått sitt manus refuserat. Istället tycker jag att det är viktigt att se de olika alternativen för vad de verkligen är och känna efter vad som passar ens drömmar och mål.

En sak som jag lutade mig mot när jag siktade mot stjärnorna var att ingen av de stora författarna som jag såg upp till gav ut sina böcker själva. Emelie Schepp dök upp som ett slående exempel på lyckad egenutgivning sist jag vädrade mina tankar på det här ämnet, och hon har absolut gjort en imponerande resa. Jag beundrar henne för allt arbete hon lagt ner utöver skrivandet, det hade jag aldrig klarat av. Men med framgången kom också förlagens intresse och idag ges Emelie Schepp ut av Harper Collins, så i slutändan hamnade även Sveriges främsta egenutgivare på ett traditionellt förlag.

Här kommer några exempel på saker som mitt förlag Lind&Co har stått för under arbetet med att ge ut Vargdräparen:

• Manusgenomgång av förläggare
• Manusgenomgång av redaktör
• Omslagsdesign (som jag blev grymt nöjd med!)
• Baksidestext
• Kontakt och bokning av ljudboksuppläsare
• Produktion av ljudbok
• Införsäljning av boken (vilket gjorde att exempelvis Akademibokhandeln valde att köpa in boken till alla sina butiker i hela landet, något jag aldrig hade kunnat åstadkomma själv.)
• Korrektur och sättning
• Hela tryckeriprocessen
• Lagerhållning och distribution till alla bokhandlare som köpt in boken
• Anlitat en PR-konsult som ska promota boken när den släpps

Det kompletta omslaget 😍

Det finns absolut stora möjligheter att lösa dessa bitar själv för den som vill, men för mig som varken vill ha böcker i garaget, bråka med fraktbolag, få tusen frågor via telefon och mejl eller behöva leta folk som är duktiga på sina jobb, så var det helt rätt väg att hela tiden jobba för det där förlagsavtalet. Jag vill fokusera på att skriva och sedan glida på en räkmacka genom resten, inte slita mitt hår över saker jag inte ens bryr mig om eller är bra på. Att bara få saker levererade för synpunkter och godkännande är mer min melodi.

Om du känner dig taggad på att rodda såna här saker själv, så kan ju svaret vara ett annat för dig 😊

/Sara Hagström

Min språkstörning DEL I

Jag har ett bra tag nu velat ta upp på debutantbloggen hur det var att växa upp med språkstörning och hur mycket böcker kom att förändra mitt liv. Men varje gång jag skulle börja skriva blogginlägget fick jag inte ner ett ord. 

Jag vet också att jag tog upp det i min presentation för bloggen innan jag började blogga. Jag kände där och då att jag ville det. Men när jag skulle börja skriva det blogginlägget har det slutat med att jag skrivit om något annat istället.
Jag sköt upp på det tills det skulle kännas helt rätt. Det började kännas blottande att skriva om det. Jag har aldrig riktigt pratat öppet om min tidigare språkstörning eftersom det inte är något som märks på mig idag. Jag har dock mina svagheter, men vem har inte det? 

Det är bara en språkstörning, varför ska det egentligen kännas så blottande? Jo, för då hade jag behövt gå in på min barndom, och den är inte riktigt vacker. Hur ska jag kunna ta upp språkstörningen och hur den drabbat mig utan att gå så mycket in på min barndom? 
Jag vet ju väldigt lite om min barndom i sig. Kommer jag veta vad jag pratar om när jag väljer att ta upp det ämnet? Jag kunde inte hitta en balans helt enkelt. Därför lät jag jag bli. 

Men så hände något. Jag började jobba på psykiatriavdelning i början på året. Där fick jag lära mig hur psykiatrin och socialtjänsten samarbetar. Det ena ledde till det andra och tillslut tog jag ett steg jag länge velat ta – nämligen beställa mina journaler från när jag var liten. 

Igår läste jag det sista bladet och jag har lärt mig så otroligt mycket om mig själv, och fått svar på varför jag är som jag är. Jag har också fått svart på vitt hur och varför min språkstörning blev till, hur länge det värsta satt i, vad det ledde till och hur den försvårade för sjukhuspersonal att undersöka mig mm. 

Därför känns det också naturligt att ta upp ämnet nu, speciellt eftersom när jag sitter på rätt fakta och allting sitter färskt. Men också för att jag nu kan berätta med självsäkerhet.

Något jag fick lära mig av journalen var att jag kom till Sverige från Moskva när jag var 9 månader, tillsammans med mina föräldrar. Förskola var, liksom nu, frivilligt att gå på, något jag inte gick på tills jag var 5 år. Min mamma är från Etiopien och pratade amharic. Min far var från Somalia och pratade somaliska. De kunde även kommunicera på arabiska sinsemellan. Vi bodde dock i ett land där man pratar svenska. Börjar ni förstå problematiken? 

Ett tillägg är att min mor började bli psykiskt sjuk och enligt journalen inte var kapabel att ta hand om ett barn. Jag fick under mina första levnadsår i princip aldrig hålla i en penna, bok eller bli stimulerad på något annat sätt. Min underbara far (må han vila i frid), förlorade vårdnaden över mig på grund av något min mamma hade sagt under en psykos – som ingen förstod att hon hade. 

För er som inte riktigt vet vad språkstörning innebär, kommer här en förklaring från hemsidan Attention.se:

“En språkstörning innebär att personens språkförmåga är påtagligt nedsatt. Språkstörningen kan kvarstå under skolåren och ända upp i vuxen ålder. En språkstörning kan påverka förmågan att följa med i skolan, såväl som påverka det sociala livet med vänner.”

Som 5-åring pratade jag som en 1,5-2-åring.
Som 7-åring ville jag bli författare. 

Så vad hände egentligen under glappet? 

Mer om det nästa vecka på tisdag!

/ Sabina Hassan

Att få tid till skrivandet

© 2023 Photographer Anna-Lena Ahlström annalenaahlstrom.se

Hur hinner du arbeta som läkare, forska och skriva böcker? Frågan har jag fått flera gånger den senaste tiden. Det korta svaret är att jag inte gör allting samtidigt men har reserverat tid i vardagen till varje del. I den här bloggtexten vill jag förmedla hur jag i praktiken skapade tid i vardagen och hur Ralph och jag arbetade med boken Medan giftet sprider sig.

Första året:

Jag hade precis gift mig och var höggravid med mitt andra barn när Ralph och jag började prata om att skriva en roman tillsammans. Som läkare i Danmark har man möjlighet att sluta arbeta med full lön två månader innan den planerade förlossningen, det erbjudandet tog jag. Ralph arbetade heltid i Malmö men hans familj bodde i Göteborg. Vi bestämde oss för att vi kunde använda en kväll i veckan att skriva ned våra tankar kring en gemensam bok. Första året var det precis det vi gjorde. Vi utvecklade karaktärerna och beskrev deras bakgrund. När jag var föräldraledig blev det Ralphs schema som fick bestämma när han hade två timmar extra, då kom han hem till mig och vi arbetade tillsammans.

Andra året:

Efter föräldraledigheten började jag arbeta i Gentofte som är en förort till Köpenhamn. För att komma till arbetsplatsen från Malmö finns det två möjligheter: köra bil som tar cirka en timme och tjugo minuter eller cykla, åka tåg och sedan cykla från tåget. Den senare varianten tar nästan två timmar. De flesta skulle nog välja bilen men jag valde den andra möjligheten. Jag fick in träning i vardagen och hade en hel timme på tåget som kunde användas till just skrivandet. Under denna period var jag forskare på heltid med ansvar för två kliniska studier. Fördelen med att skriva under tågtiden var att tiden gick fort. För mig fungerar det också bra att skriva på morgonen. Ralph och jag fortsatte under denna period med vår rutin att träffas en gång i veckan och utvecklade texterna vi skrivit.  

Tredje året:

Pandemien kom under vårt tredje skrivår och med den alla restriktioner. Jag fick pendla till Köpenhamn men var tvungen att visa både pass och arbetsintyg för poliserna varje gång jag körde över bron. Detta år kunde jag inte använda tåget och den tidiga skrivrutinen på morgnarna var inte längre möjlig. Jag skrev färdigt min doktorsavhandling och Ralph och jag fick ta några månaders paus med vår spänningsroman. Kanske var det också bra för historien att pausa skrivandet eftersom vi fick perspektiv på berättelsen. När avhandlingen blivit godkänd så fick jag arbete på akutmottagningen och intensivvårdsavdelningen på Hvidovre Hospital. Eftersom det var så många kollegor sjuka, eller isolerade efter att de testat positivt för covid-19, hela tiden så blev mitt tidigare regelbundna liv ersatt med nattjourer blandat med dagjourer. Fördelen med nattjour är att man arbetar arton timmar i sträck vilket betyder att man på två jourer kan få nästan hela veckas timmar gjorda. Det betydde att det fortfarande fanns möjlighet för Ralph och mig att träffas en gång i veckan. Ibland var det efter min nattjour (och då kunde idéerna vara lite spretigare än vanligt) och ibland hade vi mötet innan min nattjour. I denna period var våra möten digitala eftersom man inte fick träffas. Vi lyckades få en första version av boken färdig det tredje året.

Fjärde året:

Efter pandemiåret på akuten var jag helt slut. Förutom jourerna fick jag publicerat mina sista två vetenskapliga artiklar och försvarade avhandlingen. Extraarbetet tillsammans med de upplevelser man kan få om natten på ett sjukhus gjorde att jag ansökte om att få gå ner i arbetstid. Det är svårt att arbeta deltid som ST-läkare i Danmark och enbart forskning gör att man får det godkänt. Jag fick således godkänt att arbeta mindre om jag använde en dag i veckan till att forska.  Det var efter det här året boken blev färdig och vi skrev under kontraktet.

Jag har en tendens att fördjupa mig i saker och kan ibland försvinna in i ett ämne. När ämnet fångat mig kan jag ha svårt att komma tillbaka till den riktiga världen igen. Både forskning, tecknande och att skriva en text är uppgifter som kan göra mig uppslukad. På grund av den här egenskapen är det bra för mig att bestämma innan jag börjar på ett projekt hur mycket tid jag får använda på det. Att behöva pendla fram och tillbaka med tåg var ett sätt att komma bort från det spännande arbetet och hoppa in i en annan värld.

Som läkare och forskare får man träning att ta beslut och prioritera tid. Den erfarenheten har jag använt under skrivandet med Ralph. 

Jag skriver för att jag älskar att göra det och jag väljer bort andra saker som jag inte älskar att göra lika mycket.

Att skriva med verklighetsanknytning

Veckans gäst är författaren Sofie Möller som har publicerat e-novellen ”Utan dig går jag sönder” på Joelsgårdens förlag

Jag har sedan barnsben haft en skrivarlust.  Det började med små historier och bilder som jag ritade själv till mina historier, men jag insåg ganska snabbt att jag tyckte det var både roligare och mer givande att hitta på historier och skriva än att rita. Tålamodet till att låta en bild växa fram så som jag porträtterat den fanns inte riktigt; det blev aldrig som jag tänkt mig. Däremot kom jag till insikt med att jag genom skrivandet blev något mer tillfredsställd. Det gav mer ro helt enkelt. Jag har alltid tänkt mycket och har processat mina tankar genom att skriva ned dem. Jag har inte hjärtat på tungan, men med orden kan jag skapa. På något sätt har orden alltid legat mig nära till hands. Jag är ingen talare – att skriva passar mig bättre. Och allt sedan dess, sedan barnsben, har jag skrivit. 

Nyligen har jag fått ett av mina alster publicerade på Joelsgårdens förlag. Det är en kortnovell som heter ”Utan dig går jag sönder” och handlar om Isabella som träffat Dag på en nattklubb, insett att hon blivit förälskad och brottades med faktumet att han skulle åka utomlands och studera. Det är en novell som handlar om känslor, såväl känslor mellan två personer som egna. Novellen handlar om personer som hade kunnat vara verkliga och detta är något som jag baserar mina texter på, att det finns en verklighetsanknytning på något sätt även om det inte nödvändigtvis behöver vara verklighetsbaserat.

Jag tror att jag tycker att det är lättare att skriva än att prata eftersom det skrivna ordet ligger mig nära till hands. Jag får lättare ned mina tankar när jag skriver än om jag skall prata om mina tankar. Kanske beror det på att skrivarprocessen även är en reflektionsprocess. Mina inspirationskällor när det kommer till skrivandet hämtas ur det verkliga livet. Genom att observera min omgivning kan jag få idéer om exempelvis olika livsöden. En kvinna på ett café eller ungdomsgänget på stan kan plötsligt bli ett gäng nya karaktärer. Deras röster, gester, uttryck och min känsla och uppfattning av min observation ger fiktiva idéer av människor som hade kunnat finnas. Betraktelsen från omgivningen kan alltså bidra till en idé om olika personporträtt i fiktiv mening. Dock kan även egna erfarenheter och upplevelser vara något som ger mig inspiration i skrivandet och på så sätt finns en nära koppling till det verkliga livet. 

När jag skriver hämtar jag som sagt inspiration ur verkliga livet. Antingen så hämtar jag inspiration från händelser jag själv varit med om eller från betraktelser från omgivningen. Jag själv tycker mest om att läsa feelgood och drama och därför blir det oftast det jag skriver om. En av mina första läsupplevelser som verkligen satte spår var när jag som barn läste Christina Herrströms ”Ebba och Didrik”. Det är också en historia om känslor; en historia som berör. ”Utmattad kastar han sig på sängen – drabbad av kärlek”, är ett citat från boken som satt spår hos mig. Att bli drabbad av kärlek säger verkligen något om hur mycket man kan känna som människa. Och kanske är det därför jag själv också har landat i att skriva om detta. Om de stora känslorna. 

Länkar till novellen:

https://www.joelsgarden.se/

https://www.bokus.com/bok/9789189429345/utan-dig-gar-jag-sonder/

https://www.adlibris.com/se/e-bok/utan-dig-gar-jag-sonder-9789189429345

https://www.storytel.com/se/sv/books/utan-dig-g%C3%A5r-jag-s%C3%B6nder-2101394

Lördagsenkät: Omslag

Ska man kunna döma the book by its’ cover eller blir det bara klicheaktigt och förutsägbart? Vilket är ditt/dina favoritbokomslag?

Sabina: En balans tycker jag. Det beror på. Men självklart kan ett bra bokomslag fånga ens uppmärksamhet, men samtidigt så läser jag alltid baktexten och om det inte lockar mig så slutar det med att jag inte tar hem boken. Och är baktexten lika bra som omslagen då blir den läst utav mig. Jag har många favorit bokomslag men de är på barnböcker 😛 Eftersom jag skriver barnböcker, är omslag på dem något jag aktivt tänker mycket på. Lekfulla, unika bokomslag med färgkombinationer som bär på en enhet, de tycker jag om. Barnboken Pingvinen Pablo är ett bra exempel på vad jag menar med just färg enhetligheten. 

Sara: Eftersom jag ibland beskriver Vargdräparens historia som att man inte ska döma boken för sitt omslag (med syfte på en person), känns det lite ironiskt att säga att jag tycker att omslaget är jätteviktigt! Men jag tror att ett bra omslag ökar bokens genomslagskraft, det får oss att plocka ner den från hyllan i bokaffären, biblioteket, ur rea-backen osv. Får oss att nyfiket läsa baksidestexten och därifrån göra en bedömning om vi tror att den är värd att läsa eller inte.

Emeli: Omslagen nuförtiden blir ibland för snygga tänker jag när jag läser Emmas kommentar, och det är få grafiska formgivare som gör en stor del av bokutgivningen i Sverige. De gör inget dåligt jobb, tvärtom, men … tja … många böcker ser rätt likadana ut! Mina personliga favoriter, W&W SERIEN från 60-70 talen med omslag av Per Åhlin, och Svarta Serien (deckare såklart) av samma illustratör, ser också snarlika ut, men det gör inget för jag älskar dem. De finnes på antikvariat och loppisar och jag drömmer om en komplett samling (jag närmar mig). Ett par bilder på mina absoluta favoriter:

Emma: Åh sweet lord, snacka inte med mig om omslag, aaah! Nä men jag älskar bokomslag, och jag tycker tyvärr att det är en förlorad konstform, och jag tror att ljudbokens intåg (och övertag?) var spiken i kistan, för de spelar mycket mindre roll nuförtiden. Jag håller med Isabelle om Emma Hambergs “Agneta”-omslag och jag föredrar illustrationer framför foton. Och omslag från Danmark! Lustigt nog är mitt omslag formgivet av en dansk grafisk designer (hennes andra grejer här, wow alltså), även om det ser supersvenskt ut, och jag är jättenöjd med det. Eftersom min bok är en lite annorlunda relationsroman leker det med feelgood-omslagens traditionella beståndsdelar samtidigt som det ser eget ut och förhoppningsvis lockar till läsning. (och det är så fint, nu måste jag avbryta detta för att stirra på det lite mer, aaah … )

Isabelle: 

Jag tycker bäst om enkla omslag. Gärna en färg och lite text. Till exempel Samlade verk av Lydia Sandgren. Ofta tar jag dock upp böcker i bokhandeln med roliga bilder, en teckning eller ett vackert landskap. Jag älskade till exempel Emma Hambergs omslag med boken Au Pif förra året. Den har jag lust att ha liggande på köksbordet som ett konstverk.

Ralph: Här är jag kluven. Å ena sidan gillar jag ganska anonyma omslag. Det kan till exempel vara halvfranska band som är väldigt vackra men som inte avslöjar något om boken. Å andra sidan, om omslaget inte ska vara anonymt, ska det säga något om innehållet utan att säga för mycket om det. För Medan giftet sprider sig landade det i två sammanvävda bilder, eller egentligen två symboler som placerar boken i plats och miljö. Vad jag inte gillar är när man överlastar omslaget.

Me, Myself(ie) & I

Min mamma brukade snörpa på munnen och säga att det där, det är höjden av självupptagenhet. Hon kanske klippte med ögonen, hon kanske fnyste, det kommer jag inte ihåg. Jag reagerade med att flina upp mig ännu mer mot mobilens framkamera och klick-klick-klick.

Jag är väl ungefär tio år för gammal för att tillhöra duck-face-generationen. Jag hade aldrig konto på Bilddagboken, jag skaffade digitalkamera väldigt sent i livet, hade kassa kameror i kassa mobiler, men jag omfamnade verkligen, VERKLIGEN selfies. Och visst har det med självupptagenhet att göra, men inte bara det. Det här sammanfattar ganska mycket av det:

[…]

Today your hair was a river down your back.

Today your eyes were the still point of the turning world.

Today you can see the resemblance to your ancestors – can tell you are a direct descendant of stars.

Today your winged eyeliner nearly flew off your face it was so fly.

[…]

Today your apartment lit you up like a centerfold.

Today you took a selfie from above because maybe that’s how God sees you.

Today you chose the ‘Rise’ filter because that’s what you’re gonna do.

Today the iPhone is the Louvre and you are Mona Lisa.

Today, Frida Kahlo would call your selfie stick a magic wand.

[…]

Today pride is no longer a sin. Today you don’t want to be full of anything— but yourself.

– Ur ”Ode to the Selfie”, Megan Falley & Olivia Gatwood

Man ska heller inte förringa hur mycket det handlar om kontroll. Jag vill bestämma hur jag ser ut, hur jag framstår. Jag vet att folk kommer tro och tycka vad de vill om mig ändå, men jag vill gärna styra så mycket jag kan av det, känna att jag har någon makt över vilket intryck jag ger.

Det var således inte odelat TJOHO! att få ett mejl från projektledaren på Norstedts som sköter pressfotograferingarna, även om det så klart var väldigt spännande. Efter några meddelanden fram och tillbaka hade David Möller i Malmö anlitats, och han skulle höra av sig för att boka in en tid med mig. Jag fick länk till hans hemsida under tiden, och blev impad direkt. Bland det första jag såg bland hans porträttfoton var dessutom en bild på en av mina bästa vänners lillasyster, så det ingav bra vibbar.

Men samtidigt, att fotograferas av någon annan – nä.

Alla moderna människor vet väl skillnaden mellan bilder man väljer själv och bilder någon annan taggar en i på sociala medier och dylikt; det är ju ofta som två olika personer. Och jag är väl medveten om att jag – för att citera en väldigt god vän som ofta får, eh, “förmånen” att se mig när jag är som mest veva-med-armarna-livlig eftersom vi inte kan ses utan att högljutt diskutera saker – “inte alls ser ut som mina selfies”. De är självfallet noggrant utvalda och innan dess, ljus- och iscensatta, och jag vet vilka vinklar jag gillar att se mig själv ur. 

Andra människor håller inte alltid med om hur jag ser bäst ut.

Men vissa förstår mig.

Jag ojade mig lite över plåtningen för en annan god vän, som både tar spektakulära selfies och ser fantastisk ut på foton andra tar av henne, och hon påpekade något smart: Förvänta dig inte att se ut på de här bilderna som du gör när du fotar dig själv. 

Med det i färskt minne åkte jag till Davids studio med några ombyten kläder i en väska. Jag hann inte bli nervös eftersom det var trafikkaos på vägen dit, som det gärna är i Skåne om det har snöat, och när jag väl träffade honom var allt hur chill som helst. Stället var bekant för mig (det brukade vara svartklubb och festlokal i samma byggnad, håhåjaja), och trots att jag aldrig hade träffat honom tidigare (tror jag?) kändes han också rätt bekant. Eller så hade han bara den där förmågan bra fotografer har, att få den som ska fotas att slappna av.

Efter att ha etablerat att min bok – sin titel till trots – inte är vidare svår och ledsam och att jag således inte ville eller borde framstå som något av det – samt att den är jättesomrig! – fotades jag framför olikfärgade bakgrunder, med olikfärgade filter, och även med några olika kameror. Och någonstans där, mellan kläd- och objektivbytena, kom jag på en grej. För jag är som sagt lite för gammal för att ha duck-faceat över hela Bilddagboken men jag är av helt rätt ålder för att ha porträttfotograferats i studio som barn. Varsågoda, exhibit A, och här är jag väl typ två bast:

40+ år senare sitter tydligen takterna i, för kolla:

Foto: David Möller

Plåtningen varade i ett par timmar och hade kunnat vara ännu längre, om jag inte hade behövt ta mig hem med sista bussen, och precis innan jag gick berättade jag om mig och mina selfies, och även om min smarta kompis. Då visade David mig det här på sin mobil och ja, jo, det är ju sant det också.

Följebrevet

Det är emellanåt väldigt mycket prat om följebrev och givetvis är det första intrycket viktigt. Kan man inte formulera ett läsbart följebrev är väl risken stor att romanen man skrivit inte håller måttet. En snabb googling tar mig till Tidningen Skrivas hemsida där ungefär samma råd upprepas som på alla andra bloggar och liknande. 

1) Framhåll vad du ser som styrkan i din berättelse. Vad skiljer din bok från andra i samma genre?

2) Koppla presentationen av dig själv till manuset. 

3) Hur fick du bokidén och varför?

4) Håll det kort. Högst 1 A4.

Mycket av detta kan tas för självklart, speciellt alla råd som dyker upp rörande vad man INTE ska göra. Undvik till exempel att skicka med ett tiotal foton av dig själv och att nämna att mamma eller bästis tyckte om boken. När jag i olika sammanhang läst andras följebrev har jag märkt att själva beskrivningen av storyn mer liknat en kortroman än en hisspitch. Väldigt långt och snårigt. Det är skitsvårt med en hisspitch, att sammanfatta något man jobbat så mycket med och så länge i ett par meningar. Och inte kilometerlånga meningar då med tjugo komman och semikolon och fotnoter… 

Skillnaden mellan en refusering och antagning är enorm, och jag blev ju både refuserad och antagen så mitt personliga följebrev får väl tas för vad det är. Läst har jag iallafall blivit, då jag vid sidan av antagningen fick ett gäng personliga refuser med tydliga anledningar till varför de inte ville gå vidare med mitt manus. Kolla här, det börjar iallafall bra … 

Tex. Lipari höjer sig klart över mängden bland våra inkomna manus. Dina miljöbeskrivningar och sinne för detaljer är en styrka. Man känner lukterna och smakerna tydligt när man läser. Och just nu är det ju extra härligt att drömma sig bort till Medelhavet. Man läser med intresse om dessa människor som beter sig som vore de deltagare i en klaustrofobisk pjäs av Norén. MEN …

eller: Du skriver otroligt atmosfäriskt, din text är som fisken i vattnet i det italienska och alla uttryck på det språket, all lokal mat och dryck känns mitt i prick och får en verkligen att tråna efter det sydländska. Man känner vattnets svalka när de badar och smaken av den iskalla ölen, miljön är mycket skickligt gestaltad. MEN … 

Men men … Kanske borde jag skriva en kokbok eller reseguide istället? Hur som helst så blir jag ju jättesugen på att posta svaret jag fick som inte innehöll något MEN men där får jag sätta stopp för egot … här kommer iallafall följebrevet som förhoppningsvis kan fungera som inspiration för någon där ute. 

Bild: Ön Stromboli sedd från stenstranden.

För ett par år sedan satt jag och tittade ut över havet på en stenstrand vid Siciliens norra kust. I horisonten reste sig vulkanön Stromboli, mörk och mäktig som ett ständigt överliggande hot om katastrof med sina rökpuffar och oväntade lavaströmmar. Inspirerad av Roberto Rosselinis film från 1950 med samma namn fick jag idén att göra en modern remake på just ”Stromboli”. Jag placerar min Ingrid Bergman, den ängsliga författaren Monika Frezzolini, på grannön Lipari just innan coronapandemins utbrott. Kvinnorna lever i olika epoker men brottas med liknande vedermödor.

På italienska finns ett svåröversatt ord, casino. Det har ingenting med spelpalats att göra utan betyder virrvarr, oreda, problem. Mitt i ett sådant casino befinner sig svenska Monika, i den paradislika Villa Sciroccu, med sin lilla familj och goda vänner. Hon vill så gärna att tillvaron bara ska vara bra men redan på färjan ut till ön inser hon att det inte kommer att bli så. För familjens skull, och rädsla för konflikt stannar hon kvar men fäktar illa, under stor dramatik och med en iskall drink i handen. Eller förresten, en hel karaff tuggummirosa jordgubbsdaiquiri som behövs då hon ska ta sig an moderskapet, sitt eget åldrande och det havererande äktenskapet med Piero. Under en perfekt fasad sveper drömmar runt, minnen som väcker känslor till liv och slutligen får henne att agera och ta sig därifrån. Utan varken pass, pengar eller telefon ger hon sig iväg på en delirisk odyssé från Sicilien till Stockholm till Helsingborg, via hamnstaden Livorno och Rom. En synnerligen italiensk text som går i neorealismens fotspår. 

Med LIPARI vill jag undersöka vad som kan hända om man tar steget ut i det okända för att som mamma och hustru tänka på sig själv en sekund. Hur reagerar omgivningen? Vad händer när ”Stromboli” tar slut, efter scenen där Ingrid Bergman kravlar uttorkad kring vulkanens krater? Jag vill ta henne vidare, ge henne en hjälpande hand och en flaska vatten, en rostig men fungerande moped att dra iväg på. 

Jag heter Emeli Mårtensson, är 42 år gammal, bor på Södermalm i Stockholm men ser Europa som min scen. Där har jag levt och arbetat (modebranschen) sedan sena tonår och där finns vänner och familj utspridda. LIPARI är min första längre text. 

Hur blir man en riktig författare?

Jag har själv varit där. I det nästintill desperata googlandet och dammsugandet av författares instagramkonton efter något slags svar på hur man ska bära sig åt. Hur många ord bör jag skriva om dagen? Vilket tempus bör jag skriva i? Hur bör jag lägga upp arbetet med ett nytt manus? Hur bygger jag en riktig bra karaktär? Hur gör jag för att bli så produktiv som möjligt? Hur gör en riktig författare liksom?

Men under resans gång så har det slagit mig att: varför intresserar jag mig mer för hur andra gör, istället för att låta mitt författarskap vara just mitt? Och ur den tanken så föddes en insikt om att det viktigaste för mig inte är att vara den mest optimerade riktiga författaren. För är inte hela poängen med att ha ett kreativt yrke som egenföretagare att MAN FÅR GÖRA PRECIS SOM MAN VILL?

Jag tror inte att Ingvar Kamprad funderade särskilt mycket kring hur han skulle bli så framgångsrik som möjligt. Jag tror att han följde en dröm. Skapade något som han trodde på och som han kände stor lust till. Loreen som har skapat två helt fantastiska nummer som tagit oss med storm i Melodifestivalen, säger saker som ”jag skapar när jag har något att säga” och inte ”jag har den perfekta arbetsmetoden.”

Ibland känner jag så starkt att jag är på rätt väg. Som om inget kan rubba min tro på att jag utövar mitt skrivande på det sätt som är menat för mig. Sådär lustfyllt, oorganiserat, smågalet och helt utan rutiner och förhållningsregler. Men ibland tvivlar jag, hamnar tillbaka i den där tanken att är det verkligen såhär jag borde göra? Slösar jag min tid? Borde jag göra annorlunda? Vore det inte bättre om jag hade lite rutiner?

Men så tänker jag tillbaka på tiden när jag arbetade 07-16 som ekonom. Tänker på hur dåligt jag mådde. På den extrema konflikt som hela tiden pågick mellan mitt sunda förnuft och min inre rebell. Det sunda förnuftet var föräldern som försökte förklara och resonera, och den inre rebellen var den trotsiga tonåringen som vägrade lyssna.

I mina svackor så försöker jag påminna mig själv om hur långt jag kommit tack vare att göra just det som känns rätt, och på mitt sätt. När jag försökte göra på ”rätt” sätt, när jag försökte vara en ordentlig människa, så barkade ju allt bara åt helt fel håll. Käpprätt åt helvete. Så jag påminner mig själv om att jag ska vara stolt över att jag vågade drömma om ett annat liv. Det där fria livet jag är på väg mot.

Jag vill inte resonera med den där astråkiga föräldern, jag vill vara den där tonåringen som vågade tänka större fastän hon inget visste. Som vågade tro på möjligheter och öppnande av nya dörrar istället för att förblindas av bekvämlighet. Just därför försöker jag också mota bort den där tanken om att försöka vara en riktig författare, och ta vara på chansen att vara författare på precis det sätt jag själv vill.

Disney, fantasy… potato, potato?

För ett par veckor sedan skrev jag ett blogginlägg om fantasy, det var på Alla hjärtans dag och jag ville slänga lite kärlek till den genren eftersom den b.la. inte uppskattas av de flesta förlag i Sverige.
Fantasy kan vara en knepig genre att definiera. Om du redan läser fantasy kanske det är tydligare för dig vad det är.
Enligt mig är fantasy en genre där du hittar mycket magi och övernaturliga händelser och man får en “sagokänsla”. 

Men en “genre” som till skillnad från fantasy har en bredare publik och uppskattas mycket är Disney. 

Disney är egentligen ingen genre inser jag, det är ett gigantiskt företag som producerar filmer och tecknade serier. Det finns också många Disneyböcker baserade på filmerna.

Men det fick mig att undra, vad är skillnaden mellan Disneys sagor och fantasy som också lämnar en med en “sagokänsla”? Det måste vara svårt att dra en exakt linje på vad som skiljer dem åt tänker jag. Däremot är det inte lika svårt att förstå att de inte tas emot på samma sätt. 

Är Disney verkligen samma sak som fantasy? För i sådana fall varför tas de två inte emot på samma sätt? Eller når samma breda publik? 

Efter lite googlande kom jag fram till att sagor oftast baseras på tradition och folktro. Och dessa saker beror i sin tur på vilket land de kommer ifrån ursprungligen. Det är där Disney kommer in.

Fantasy-berättelser är mer baserade på författarens egna fantasi, och hur författaren vill bygga upp sin värld. Exempel på författare är J J R Tolkien, Patrick Rothfuss och J K Rowling.
Fantasy-berättelser är alltså inte lika beroende av traditioner och folktron av ett specifikt land, som Disney är.

Betyder detta att min titel är fel? Att sagor som sagor… potato, potato, inte alls stämmer. Att den lilla detaljen som skiljer dem åt, dvs om sagan är påhittad av författaren själv eller om det är en känd folktro/saga, är så pass avgörande?

Eller handlar det om att det är mer betryggande och att man helt enkelt dras mer till den folktro man känner igen, än ett helt nytt koncept som är helt okänt för en?
Är vi människor kanske funtade på det viset, att medvetet/omedvetet undvika det okända? Kanske går det beteendet tillbaka till faktum att vår hjärna har formats av evolutionen, när det tjänade oss väl en gång i tiden på att backa ifrån något vi inte kände igen.

Jag vet inte.
Jag vet dock nu att jag kan konstatera att Disney och fantasy verkar ha olika utgångspunkter som skiljer dem åt, men de är också lika på många sätt. Lika men ändå olika, om vi vill kan vi kalla dem för syskon 😊
Och kanske en dag får fantasygenren det lyckliga slutet som finns i Disney-berättelserna – och når en lika stor publik. 🧡

Att skapa en intressant karaktär

Det räcker inte att huvudpersonen har en uppgift att lösa och en intressant bakgrund. Läsaren behöver se en utveckling hos de personer de följer.

Första året Ralph och jag skrev tillsammans lade vi tid på att skapa våra karaktärer. När man ”hittar på” en person har man chansen att påverka allt. Ska huvudpersonen ha långt eller kort hår? Särbegåvning? Ont om pengar eller kommer det guldmynt varje gång personen sticker ner handen i fickan? Kanske ska vår karaktär kunna flyga, se in i framtiden eller vara född med två hjärnor? 

En flaska röd Verosso och två Corona Extra brukade hjälpa på inspirationen när de tokigaste idéerna formulerades och senare ströks. Ralph och jag satt ofta i köket hemma hos mig när vi skapade. Christine Jensen, Zarha Alipour och Anders Bergström är de viktigaste personerna i vår historia.

Med tiden blev de våra vänner. Vi började med Christine. Hennes bakgrund beskrev vi i detalj, hennes föräldrar analyserades och allt dokumenterades. Christine skulle ha mål i livet, saker som hon älskar att göra men också mörka tankar. Samma gällde såklart maskrosbarnet Anders.

Som läsare älskar jag karaktärer som uppnår något bättre än de förutsättningar de haft. Anders är en sådan person. Zarha är annorlunda på grund av sin bakgrund, hennes familj har gjort henne mer robust än de andra karaktärerna i boken. Nästan inget av det som vi skrev i det separata dokumentet kom med i vår bok men vi tänkte på händelserna som vi hittat på när vi formulerade hur karaktärerna agerade.

Det var viktigt för oss att karaktärerna skulle ha ett liv även utanför boken, att den inte var en stängd värld där allt rymdes mellan pärmarna. Det får också den positiva bieffekten att det lämnar utrymme för att bygga vidare på dem i nästa bok, och den som sedan ska följa på den. Allt är med andra ord inte gjutet i sten, åtminstone inte det som inte redan är på pränt.

Jag funderar ofta på vad som gör att jag upplever att en människa jag möter är intressant. Hela livet har jag tyckt om att möta personer och höra dem berätta historier. Jag fascineras över människor som verkligen brinner för något, det spelar ingen roll om det är drejning, diabetesepidemiologi eller dans. Just intresset är det viktigaste och ljuset som kommer i ögonen hos en människa som får tala om sitt speciella intresse.

Mina snabb-tips för att skapa en intressant karaktär

1. Människor har mål och drömmar, hemligheter och egenskaper som de inte känner till själva förrän de blir tvungna att använda dem.
2. Det är lättare att förstå hur en människa fungerar om man känner personens bakgrund. Men läsaren behöver inte veta allt som författaren vet.
3. Personerna behöver utvecklas under historien.