Ska du verkligen läsa det här?

Idag gästbloggar Cecilie Östby som har spänningsdebuterat. ”Borta imorgon” vann Storytel Originals krimtävling 2019 och kom ut 11 maj 2021.

Cecilie Östby. Fotograf: Rosie Alm

Egentligen borde du skriva nu – alltså istället för att läsa ännu ett inlägg från en debuterande författare. Du borde skriva den där scenen som liksom krånglar. Den som far runt i skallen och till slut likt en sommarfjäril sen far ut genom fönstret. Vacker men svårfångad. Inte helt lätt att beskriva den heller. Vingarna fladdrade så fort. Kanske var det inte den scenen som skulle skrivas i alla fall? Med tanke på hur snabbt den försvann.

Men ångesten över att inte skriva när du borde, den vill du inte tänka på. Den vill du inte beröra. Det blir för jobbigt. Enklare att läsa om andra som lyckades mota bort den där skrivkrampen. Om andra som lyckades trycka ner fingrarna på tangenterna i rätt ordning och vips hade hela boken klar i ett huj. Såna inlägg har du läst mängder av redan – som ett självskadebeteende.

Och det värsta är att det är en sådan text du läser just nu. Om en författare som såg en tävling på sociala medier som hon bara kände att hon var tvungen att vara med i. Egentligen skrev hon på ett helt annat projekt (så klart att hon gjorde!) på Författarskolan vid Lunds universitet. Men så dök det upp i flödet, inlägget med rubriken ”Bli Storytels nästa krim-stjärna” och då kom den där författaren på att: Ja, just det! Det är ju krim jag har velat skriva hela mitt liv! Och sen skrev hon en synopsis utifrån en novell hon skrivit långt tidigare. Om en skruvad huvudkaraktär som (förstås!) hade klivit rakt in och tagit boning i hennes medvetande. Men så kom livet emellan. (Ja, det är alltid så, verkar det som. Livet, livet, livet som hindrar och bedrar en på skrivtid.) Tills det var en vecka kvar. Då bestämmer sig den där författaren för att ändå försöka satsa på den där tävlingen och skriva ett bidrag. Det får bära eller brista, liksom. Så hon skrev och skrev, dag och natt (bla, bla, bla) och skickade in den tjugo minuter före deadline. Så vann just det bidraget!

Två år och tusen vedermödor senare finns boken nu ute! Eftersom det är Storytel Original som givit ut den finns den i och för sig bara som ljudbok. Men i alla fall! Och den fantastiska skådespelerskan Frida Hallgren läste in den. Den seglade upp på topplistan över spänningsromanerna på Storytel och låg en hel vecka bland topp fem på den stora listan över alla genrer. Den där författaren verkar inte ge sig heller, utan får naturligtvis kontrakt på en bok till.

Du tänker att du kanske borde lyssna på den där boken. Vad var det som gjorde att den boken vann, liksom? Vad var det som var så ”speciellt”? Kanske finns det något att lära av det? Eller bara bli sur över förflackningen?

Så du letar upp boken på Storytel och hittar den verkligen. ”Borta imorgon” (jaha, det var ju en titel också). Så går nio timmar till av ditt liv. Du kanske formulerar en kommentar om boken också. Kanske levde den upp till förväntningarna. Kanske var den alltför skruvad för din smak. Du sätter ett betyg. Tänker länge så att det ska bli helt rätt.

Sen blir det tyst – igen. Och du har fortfarande inte skrivit den där scenen. Om fjärilen som for ut genom fönstret. Var det så? Nej, något annat var det nog. Minns inte. Men ändå. Något annat kom emellan i alla fall. Livet.

Det här är en alldeles sann historia – om mig. Tills jag bestämde mig för att jag skulle vara den där författaren som skrev den där boken. Den delen av historien är också sann. Kanske behövde jag en deadline och den där känslan av att det får bära eller brista.

Vet du, det bar hela vägen fram och nu är boken ute. Och läsarna älskar min huvudkaraktär. Okej, en del avskyr henne. Men ändå. Hon finns. Boken finns. Jag skrev den.

Och nu skriver jag ett gästinlägg här på Debutantbloggen. Overkligt. Och sant.
Nästa gång är det du.
Så vad var det nu du tänkte på? Den där scenen. Du vet. Skriv den. Nu.

Cecilie Östby finns på Instagram: @cecilieostby

Lördagsenkäten: Hur får du utlopp för din kreativitet?

Att skriva en bok är onekligen en kreativ syssla. Räcker det för dig eller ägnar du dig åt fler skapande aktiviteter? Berätta om vad och varför eller vad du skulle vilja testa!

Caroline: Jag har aldrig sett mig själv som särskilt konstnärlig, ändå hamnade jag inom ett kreativt yrke som grafisk formgivare. Kanske är det därför som jag inte har haft så stort behov av att vara kreativ på fritiden? Det är först på senare år jag har upptäckt hur roligt det är och hur bra jag mår av att skapa. Jag skulle gärna vilja gå en keramikkurs och framförallt testa att dreja. Den där direktkontakten mellan händerna och leran verkar så härlig. Det känns lekfullt och kravlöst samtidigt som det lockar att skapa användbara saker och att få måla dem i vackra färger.
Förmodligen är drejning min enda chans att bli mer framgångsrik än författaren Björn Hellberg … Se videon:


Tog det här fotot hemma när jag letade efter saker som kunde användas i ångestbehandling

Gudrun: Vet inte om det räknas som ”skapande” men i mitt arbete som psykolog behöver jag ibland vända nästan ut och in på mig för att hitta kreativa sätt att bidra till förändring. Det bästa är såklart när ungdomarna och jag kommer igång och problemlöser tillsammans. Det här ska dessutom göras inom Region Stockholms ganska snäva ram för hur barn- och ungdomspsykiatrisk vård ska bedrivas. Någon drejkurs behövs inte, jag har utmaningar nog ändå.


Mattias: Det är ju numera det enda jag gör – tecknar, målar, skriver, illustrerar, sjunger, spelar. Men det är definitivt en skillnad på att skapa något på uppdrag (t ex en tidningsbild) och att skapa för att uttrycka, gestalta, utforska för konstens egen skull. Arbetet med ett professionellt uppdrag skiljer sig oftast från det jag skapar utan tydlig adress, även om gränsen inte är murad i sten. Ibland är den närmast obefintlig. Kreativiteten måste dock finnas där oavsett, i form av att våga gå utanför invanda mönster. Ofta likställs kreativitet med att skapa i sig, men jag ser kreativitet mer som modet att våga prova otrampade stigar och inte fastna och bli bekväm i det jag redan vet funkar. Man måste hålla liv i den där lusten att hitta nya former och vägar för sitt skapande oavsett om det gäller bild, text eller sång. Även om det kan kännas läskigt att inte veta vart man är på väg och vad resultatet ska bli.


Anna: jag meckar med det mesta; filmar, skriver manus och fotograferar. Sen har jag en drejskiva också men har väl inte precis uppnått någon så att säga verkshöjd. Det är skitsvårt och blir inte bra.


Ann: När jag var yngre satte jag alltid likhetstecken mellan ”kreativ” och ”konstnärlig”. Att kunna rita, gilla färg och form och ha det där ögat för design verkade vara något alla kreativa människor hade. Jag suger på att rita (kan på sin höjd rita likadana hästar som jag gjorde i mellanstadiet) och har inte riktigt det där lilla extra som gör att mitt hem inredningsmässigt ser sådär bohemiskt ordnat ut. Däremot har jag alltid pysslat med musik i en eller annan form. Från musikskolelektioner i piano, till gitarr i band i gymnasiet och dragspelskurs och damorkester i vuxen ålder. Jag har alltid dansat och även om det intresset just nu är satt på paus pga pandemin så planerar jag att ta upp det igen så snart det bara går.

Om att ha bokrelease

Dagen innan min bok skulle släppas valde förlaget och jag att anordna en release, mitt i pandemin. Som tur var hade restriktionerna lyfts en aning och vi samlades utomhus med avstånd.

Sådär, nu är brasklappen överstökad och sällsynta bilder från en riktig fest kan delas. Kvällen inleddes med att jag fick signera massor av böcker till jättetrevliga personer som ville läsa något jag hade skrivit. Så knäppt.

Alla bider är tagna av Annika Bäckström och här kan ni se fler

Sedan minglades det. Ja, förlaget hade tagit fram energidryck med Någon annans tidsfördriv-tryck på.

Min vän Anna
Min förra rumskompis Kajsa, som är förebild för Linnea i boken

Min förläggare Sofia Brattselius Thunfors intervjuade mig om min faiblesse för dokusåpor bl a.

Min gulliga sambo Philip som gjorde det han är bäst på: att bära saker.

Sedan var det dags för det kanske mest nervösa under kvällen (förutom att folk skulle lägga pengar på en bok jag skrivit och sedan faktiskt kanske läsa den och tycka något om den). Min vän David Ritschard hade gått med på att sjunga låten Trubbel, skriven av Olle Adolphson, som jag lånat bokens titel från. Själv spelade jag dragspel vilket jag inte gjort på år och dar.

Här finns video för den som vill lyssna:

Till sist fick vi också träffas: två femtedelar av Debutantbloggen. Trots att vi kanske inte hann utbyta alltför många ord tillsammans alla tre så kändes det fint att få ses. Caroline, jag och Gudrun om ni inte känner igen oss.

Uppmärksamma läsare märkte säkert att jag och Caroline bytte dag. Det skedde eftersom min mammas begravning ägde rum i tisdags. Jag började faktiskt skriva boken när hon blev sjuk i fjol. Men mer om det en annan gång. Tyvärr fick hon aldrig se dedikationen i min bok, men hon var jättestolt när jag blev antagen. Som ni förstår är det blandade känslor kring allting just nu. Men jag försöker fokusera på att glädjas åt boken och ta sorgen när den kommer.

Om pennor som ruvar på kunskap

Ett dussin pennor från Tyskland

Jag har skaffat mig ny kunskap; jag vet nu hur det gick till skapa kopior av text förr i världen. Jag tänker på denna kopieringsprocess när jag idag scannar av ett dokument och printar ut en exakt kopia på några sekunder. Det var något krångligare förr, det vet jag nu.

Men vi tar det från början – allt började med en rejäl överraskning, tyvärr av det sämre slaget.

Som tecknare köper jag gärna pennor när jag kommer över dem billigt. För ett tag sedan fann jag en, i stort sett komplett, förpackning med fina, grönalackerade blyertspennor från anrika Faber Castel på loppis (se bild). Dessa visade sig vara utmärkta att teckna med så jag använde en av dem då jag tecknade mitt senast beställda hundporträtt. Döm av min förvåning (läs; panik!) då delar av det färdiga porträttet blev blålila då jag sprejade fixativ över bilden!

Då den värsta paniken lagt sig blev jag istället nyfiken – vad hade egentligen hänt? Vad var det för pennor jag hade köpt och nu dumt nog använt? Det stod Copier Hart på dem, men det sa mig ingenting. Men av en händelse kom jag nyligen över en gammal katalog från Åhlén & Holm (postorderföretag från Insjön) från 1909 och däri fanns Kopiepennor till salu. Det står i informationstexten att dessa pennor ger en violett skrift för kopiering. Så långt alltså – men hur kopierade man med dem?

Ur Åhlen & Holms katalog från 1909.

En sökning på nätet gav svar: kopiepennornas blyerts var uppblandat med anilin, ett färgämne man ursprungligen utvann ur stenkolstjära. Så länge blyertsstiften i kopiepennan är torrt ger det vanliga blyertsstreck, men så fort det fuktas aktiveras anilinet och skriften blir blålila.

Och för den som liksom jag undrat varför grosshandlare och landsfiskaler i gamla fyrtiotalsfilmer alltid slickade på pennspetsen innan de skrev, har vi just fått svar. Anilinet kan nämligen inte raderas, därför vätte man spetsen för att på så vis få en tidsbeständig skrift i kreditblocket eller kvittot. Dock har det tyvärr visat sig att anilin är cancerframkallande, varför det är mycket dumt att slicka på sina pennor. Men det visste man inte då.

Ok, kopian då, hur gjordes den? Jo, man pressade det anilintextade dokumentet mot ett fuktat papper i en viss typ av press. Anilinet aktiverades av fukten och färgen gav ett blåfärgat, dock spegelvänt avtryck på pappret. För att slippa läsa kopian i en spegel, vilket hade varit lite krångligt, tryckte man helst kopian på ett tunt, genomskinligt papper från Japan. På så vis kunde man läsa kopian genom pappret på baksidan där den syntes rättvänd. En annan baksida av processen var att båda papperna blev något buckliga av att ha varit fuktiga.

Så gick det till när seklet var ungt. Och för den som gick i skolan under 70- och 80-talet minns säkert de blåvioletta stencilerna man ibland fick av läraren (och som man själv fick skriva ibland). Även dessa kopierades med anilinhaltig färg, fast med annan modernare teknik.

Bevismaterial A1, Fuktad anilinskrift (”Castell”)

Hundporträttet då? Jo jag fick snällt sätta mig och göra en kopia, dock inte tryckt. Jag fick teckna ett helt nytt porträtt – det första var oåterkalleligt förstört. Men jag tänker att det ibland är bra att tvingas göra om. Som när USB-minnen kraschar och manus smulas ner till krypterade ettor och nollor. En konstlärare sa en gång till mig: ”Har du målat det en gång, kan du göra det igen!”. Detsamma gäller när man skriver, tänker jag. Att tvingas skriva om en text från början kan ibland vara bra. Har du gjort det en gång kan du göra det igen! Och ibland blir det till och med bättre!  

Lägesrapport för min bokprocess – snart halvtid

Caroline Möllesand om bokutgivning

Hörni, det har snart gått ett halvår sedan jag började blogga här. Har jag kommit dit jag ville med den blivande boken?
NEEEJ!

Mitt inledningskapitel äger rum på lördagen före midsommarhelgen – det är alltså nu på lördag. Planen var att ge ut boken lagom till dess så att den hade gått att läsa under samma veckor som boken utspelar sig.

Det blir tyvärr inte alltid som man har tänkt sig. Livet kom emellan och shit happened. Klyschornas klyschor.

Men äsch, vad spelar det för roll att tidsplanen inte höll? Som lektör-Lena sade till mig: ”Tänk så härligt att få läsa om ett somrigt Öland och drömma sig tillbaka till sol och värme när höstmörkret har gjort sitt intåg!”
Okej då, jag kan hålla med om att alla inte bara vill läsa romaner med jultema i oktober/november.

Nu kanske ni undrar: Är det inte bättre att vänta med utgivning till nästa sommar istället?

NEEEJ! Det vill jag inte. Av den simpla anledningen att jag, när jag ansökte hit till Debutantbloggen, sade att jag skulle debutera under 2021. Jag skulle känna mig som världens största bluff om det inte blir så.

För ungefär en månad sedan skrev jag ett inlägg om att jag var tveksam till att ge ut själv, vilket var min plan från början. Sedan dess har tveksamheten gett med sig och jag har tuffat till mig – det får bli egenutgivning. Nu har jag mer tid till mitt förfogande och är fri att göra en seriös och fokuserad satsning. Jag kommer därmed prova på att vara författare på heltid i sommar, utan något jobb vid sidan om.

Men … När jag är klar med redigeringen kommer jag ändå skicka manuset till några utvalda förlag. En möjlig väg är ju faktiskt att någon förläggare vill ge ut mitt manus som ljudbok och att jag trycker en upplaga själv. Det kan nog bli en bra kombination.

Det var allt för idag. Nu ska jag först redigera ett kapitel och sedan ta tag i checklistan för de olika momenten fram till utgivning. Ha det fint!

Kugge om att kickstarta, komma i mål och att röra om i de finlandssvenska grytorna

Innan jag själv började skriva här brukade jag ta del av andras debutantbloggares berättelser om manusvåndor och releasefester. Nu passade jag på att höra av mig till en av ”gamlingarna” för att få mer om livet efter debuten, och be om lite råd på vägen. Kugge, Michaela von Kügelgen som debuterade 2017 med ”Vad heter ångest på spanska?” och därefter gett ut ”Nationen – en underhållningsroman”, tog sig tid att svara på mina frågor.

foto: Niklas Sandström

Nu har det ju gått några år sen din första roman kom ut. Har du några ord på vägen att skicka med till oss mer eller mindre hispiga debutanter? 

Tänk på att allt går jättefort. Releasefest, recensioner och i bästa fall uppmärksamhet i media känns till en början överväldigande och roligt och som att man knappt hinner med. Men så plötsligt blir det en ny boksäsong och nya böcker dyker upp på arenan och det känns nästan som att man (eller ens bok) blivit bortglömd. 

Mitt tips är därför att verkligen njuta av debutanttiden och kanske skriva ner tankar längs med vägen för att minnas allt det där omvälvande som händer. Och be för guds skull nån att dokumentera din releasefest!

En annan viktig insikt som jag får påminna mig själv om gång på gång: jämför dig inte med någon annan. Ibland kan jag lite avundsjukt snegla på de av mina debutantbloggskollegor från 2017 som redan gett ut en massa böcker, blivit sålda till andra länder osv, men om jag lägger för mycket fokus på det börjar mitt skrivande att handla mer om dem än om mig.

Du har kommit med en ny bok nyligen, berätta lite om den. 

I januari fick jag en idé om en kurs för att hjälpa andra att kickstarta sitt skrivande. Alltså att hitta fungerande skrivmetoder och bygga en egen rutin. När jag skapade arbetsblad för kursdeltagarna insåg jag att det kanske kunde bli något mer och började bygga ihop det till en hel bok.

I maj släppte jag skrivhandboken Kickstarta ditt skrivande & kom i mål med ditt manus via mitt eget företag. Boken fokuserar på att hjälpa dig som läsare att hitta rutiner och att jobba med ditt skrivande, så den är rätt annorlunda till de flesta skrivböcker jag läst. Kort och gott ville jag skapa den bok jag själv hade velat läsa när jag började skriva skönlitterärt 2013.

Jag har också intervjuat författarna Maria Turtschaninoff, Sandra Beijer, Kjell Westö och Anna Jakobsson Lund för att ge fler dimensioner och tankar kring författarskap.

Boken finns som e-bok (en pdf på 70 sidor) + kompletterande arbetsbok i print. Den är fullspäckad med tips, processövningar och skrivövningar – allt för att du som drömmer om att skriva en bok faktiskt ska komma i mål med den!

När bekanta får veta att jag skriver är det inte ovanligt att de bekänner att de också skulle vilja skriva. Jag brukar säga något uppmuntrande, men inombords tänka ”vi får se hur det blir med den saken.” Jag gissar att vältränade människor känner något liknande när de hör folk berätta att de snart ska börja sporta. Har du några tankar kring vad vad som skiljer de som säger att de vill skriva från oss som faktiskt skriver?

Jag tror att de allra flesta skrivande människor har ett inneboende behov för att uttrycka sig i text. Jag älskar också att prata (det vet alla som känner mig!), men det är något magiskt när man formulerar sig i skrift.

Många som säger att de vill skriva en bok drömmer kanske inte i sig om att skriva, utan om det de tror att en bok skulle innebära. De flesta har inte heller någon aning om hur mycket tid man behöver lägga på att skriva en bok som faktiskt blir bra. Speciellt som nybörjare gör man en massa misstag på vägen och får skriva om. Flera gånger.

Sedan hoppas jag att fler faktiskt skulle skriva – främst för sin egen skull. Det är ett fantastiskt sätt att bena ut tankar och vara kreativ. Alla som skriver behöver inte heller ha som mål att bli utgivna författare, skrivandet i sig kan ge mycket glädje.

I mars i år berättade du på din blogg att du nekats medlemskap till Finlands svenska författarförening. Vad möttes du av för reaktioner, och hur förhåller du dig nu till det hela?

Innan jag publicerade inlägget hade jag i flera månader funderat på om jag ens skulle skriva något. Till slut bestämde jag mig för att jag ville lyfta frågan. Inte så mycket för min egen skull utan för att väcka en debatt om Författareföreningens roll och antagningsvillkor.

Man behöver inte vara ett geni för att räkna ut att en sån sak skulle röra om i de finlandssvenska grytorna rätt mycket. Ändå blev jag förvånad över uppmärksamheten. De allra allra flesta höll med mig och tyckte att det var galet att jag inte blivit antagen som medlem, men så klart kom det en del mothugg. 


Det tråkigaste var, tycker jag, att diskussionen dog ut innan den hann ta fart. I och för sig är det en fråga som blossar upp med jämna mellanrum, men det verkar ju inte ske någon ändring i saken. Jag vet inte om Författareföreningen diskuterat frågan eller om de ska göra det – som icke-medlem har jag ingen insyn i deras processer.

En orsak till att jag valde att skriva inlägget var att jag själv är allergisk för alla former av att utesluta människor (speciellt i professionella sammanhang) och tycker att det därför känns absurt att jag som ändå kan tituleras finlandssvensk författare inte får vara med i en förening som uttryckligen finns till för just finlandssvenska författare.

Jag kommer antagligen att ansöka om medlemskap efter att min nästa bok kommit ut (när det nu blir, ehe), men vi får se. Fastän Författareföreningen inte är en regelrätt fackförening finns det vissa fördelar i att vara medlem. Inte minst att man skulle få känna sig som en del av sin yrkeskår.

5. Jag är alltid på jakt efter något bra att läsa. Vilken finlandssvensk författare bör jag kolla upp?

Åh det finns ju så många bra finlandssvenska författare! Jag älskar allt Maria Turtschaninoff skriver. Två favoriter av henne är Anaché och Breven från Maresi. Jag tyckte också mycket om Ulrika Hanssons debut Jaktlaget. Ulla Donners serieromaner är träffsäkra och jag skrattar alltid högt när jag läser dem.

Överlag är jag glad för att allt fler svenskar fått upp ögonen för bredden inom finlandssvensk litteratur. Vi är så mycket mer än de (rättvist!) hyllade Monika Fagerholm, Kjell Westö och Tove Jansson.

Om att våga vara lite grym ibland

Idag gästbloggar Sofia Rutbäck Eriksson vars debutbok kommer ut på onsdag.

Sofia Rutbäck Eriksson

På onsdag släpps min debutroman.

   Det är fem ord jag inte riktigt vänjer mig vid, trots att nära på tre år har gått sedan jag skrev det första ordet på ”Som i ett vykort”.

   När det stod klart att jag skulle få skriva några ord till den här inspirerande bloggen valde jag att fråga mina följare på Instagram vad jag borde berätta om. På något sätt vill jag gärna involvera andra i allt jag gör. Det blir liksom roligare då.

   Jag fick massor av förslag, men har valt ut två av dem. Emma Olofsson bad mig att skriva om ”hur grym jag är”. Tack, gulliga Emma! Jag ska göra mitt bästa. Sanna MacDonald med flera bad mig berätta om hur tusan det är möjligt att släppa en feelgoodroman, sex mysdeckare och att vara medförfattare till en spänningsjulkalender på ett och samma år?

   Bra fråga! Det är inte första gången någon undrar, och det är säkert inte den sista.

   Och jag ska erkänna något för er, något som egentligen är lite tufft. Varje gång jag får frågan känner jag att jag måste förklara att det verkligen inte är något konstigt med det. Att jag inte på något sätt arbetat snabbt eller flitigt och, underförstått, att jag verkligen inte tror att jag är något.

   Det är den där jäkla Jantelagen, som jag trodde att jag inte brydde mig om, men som i själva verket påverkar mig massor.

   Jag blir också livrädd att alla ska tro att jag slarvar, att jag aldrig redigerar en text, att jag går på droger som gör mig hyperaktiv, ja, gud vet allt jag oroar mig över. Istället för att erkänna en sak för mig själv och andra.

   Jag är väldigt produktiv.

   Samtidigt som jag skriver det här får jag panik inombords. Skryter jag för mycket nu?

   Svaret vet jag egentligen. Nej, jag skryter inte bara för att jag påtalar en egen styrka. Men för mig är det jättesvårt att uttrycka något sådant.

   Kanske känner fler som jag? Kan vi inte i så fall hjälpa varandra att våga utmana Jantelagen? För jag tror att det är precis den jäkeln i någon form som sitter på min axel i tid och otid och förstör med att säga ”det här är löjligt, ingen kommer vilja läsa det”.

   Så, Emma, du bad mig skriva hur grym jag är, och nu gör jag det. Jag är grym … på mina sätt. Jag är produktiv och jag har massor av idéer. De forsar fram i min hjärna som Luleälven fylld av smältvatten från fjällen.

   Har jag bara styrkor? Nej, för det vore väl märkligt. Jag är begåvad med ett extremt dåligt minne och jag har exakt noll procent tålamod i kroppen. Struktur är min motpol och jag är en känslomänniska som tappar precis allt flow när jag oroar mig över något. Men blir jag eller någon annan nöjdare av att jag fokuserar på dessa svagheter? Att jag liksom skriker ut dem så fort någon försöker ge mig en komplimang? Svar: Nej!

   Så snälla! Låt oss våga ta lite plats och vara glada för vilka vi är och vad just vi kan tillföra i en bransch där man kan anta att alla ord redan skrivits förut. För om inte vi uppskattar oss själva för de vi är, finns risken att vi skakar ifrån oss varenda komplimang vi får med det där vanliga: ”nej, men äsch, det är ju bara lilla jag”.

   Men om jag nu ska säga några ord om just min egen produktivitet, utan att låta alltför mycket som att jag bortförklarar mig, ska jag självklart erkänna faktumet att min debutroman var planerad att släppas redan 2020 med annat förlag. Den pausades och togs upp av LB förlag efter många månader av stiltje. Det är under den här tiden jag har hunnit skriva mina mysdeckare med Lind & Co, och det är delvis därför som det blev en rejäl ketchupeffekt i min utgivning.

   Fast självklart förklarar det inte allt. Som sagt har jag en förmåga att få orden att flöda vilket också är en anledning till att jag har fått ur mig så många råmanus under bara några år.

   Men! Och nu kommer jag till något väldigt viktigt. Det har inte varit något jag siktat på, inget självändamål i sig. Verkligen inte. Det är bara en konsekvens av min enorma kärlek till skrivande. Jag har helt enkelt skrivit så många manus för att jag har haft så roligt.

   Extra kul har det också blivit när jag haft någon att bolla idéer med och någon som läser mina texter. Någon som utmanar mig i mina galenskaper och som bjuder på egna tokigheter. Då presterar jag som författare bäst.

   Men alla är olika och jag tror att det är viktigt att skriva på sitt eget sätt. Inte någon annans. Om jag har roligt när jag låter orden forsa, kan en annan uppleva samma nöje när hen får väga varje ord i en våg innan nästa ord formuleras. Och när jag gillar att skapa i ett socialt sammanhang, är en annan person kanske mer av en ensamvarg.

   Så mitt råd till dig är att göra allt på ditt sätt och vara stolt över det. Och viktigast av allt: tro på dig själv, för du är fantastisk!

Lördagsenkäten: Böcker vi läste som små

Läsning är nyckeln till allt skrivande. Idag rotar vi i minnets källarförråd – kommer du ihåg den första boken du tyckte om att läsa själv som liten?

Mattias: En bok jag har ett starkt läsarminne av är Vem stal blåbärspajen?, av Crosby Bonsall, som jag ofta lånade på biblioteket. Det var en liten deckarhistoria där deckarklubben Hemliga ögat försökte att lösa mysteriet med den försvunna blåbärspajen. Det fanns fler böcker om de fyra pojkarna Slugis, Tjalle, Knubben och Smalis (PK-namn?), men det var denna jag tyckte allra bäst om! Alla fyra misstänkte varandra för att ha ätit upp pajen, vilket gjorde historien till ett litet relationsdrama (tänker jag nu så här fyrtiofem år senare) där frågan ställdes kring vem man kan lita på?


Gudrun: Den första ”bok” jag läste själv, var ett litet skolhäfte om Musen Bus. Sprickfärdig av stolthet bad jag min storebror att lyssna när jag högläste, som jag själv tyckte, i rekordfart. Brorsan lyssnade, tog boken och läste upp den i betydligt högre tempo.

Efter musen Bus tog jag mig ganska raskt vidare, läste massa Tintin, seriealbum med Mumin, Barbro Lindgrens dagböcker och diverse hästböcker. Och så ”Fem barn och ett sandtroll” och allt jag kom över av Edith Nesbit, här vill jag inflika att Nesbit var gammalmodig redan under min barndom. Kanske grundlades min faiblesse för torr, brittisk humor här för det kändes bra när jag snappade ironin i Nesbits prosa.

Idag har jag en god relation med min bror. Jag vill hävda att jag läser snabbast av oss två.


Caroline: En av de första längre böckerna jag läste var Mio min Mio av Astrid Lindgren. Jag var fem år då så jag minns inte så mycket av handlingen förutom att Riddar Kato var en läskig typ. Trots att den var obehaglig kunde jag inte låta bli att läsa ut den. Betydligt beskedligare var serien om Vitnos, det lilla gotländska russfölet av Marie Louise Rudolfsson. Jag hade alla böcker i serien prydligt uppradade i min röda bokhylla. Senare gick jag över till Walter Farleys serie om Svarta hingsten som jag blev helt uppslukad av. När filmen kom på bio 1980 var lyckan total för nioåriga Caroline.


Ann: Jag förmodar att något ur Bamse var min första egna läsupplevelse, eftersom jag lärde mig läsa med målet att kunna läsa just Bamse själv. Ett författarskap som gjorde stort intryck på mig under uppväxten var Lucy Maud Montgomerys. Jag älskade Anne på Grönkulla, men ännu mer älskade jag Emily-böckerna. De handlar om Emily, som blir föräldralös och drömmer om att bli publicerad författare. Det finns väldigt mycket fina scener om skrivandets våndor och jag kände nu när jag tog ner mitt vältummade exemplar ur bokhyllan att de nog förtjänar en omläsning.

På möhippa

När de senaste blogginläggen har skrivits från jouren skrivs detta från en helt annan ingång, jag arrangerar min bästa äldsta kompis möhippa och vi har bastat och druckit drinkar osv.

Jag har inte skrivit någonting på hela dagen. Så nice. Och jag tänker på vilken börda det här med boken har varit för mig under massor av år, mina barn inga minnen av en mamma som inte alltid har något att göra med boken. Jag har inga minnen av vem jag var innan den.

Så är jag med gamla vänner och inser att amen hjälp jag är också en person.

Det dröjer nog tills nästa bok. Det här äter verkligen upp mig. Nej, tänker jag. Jag lägger ner, efter denna bok inga fler.

Utom kanske bara en liten.

På skrivresa och bokrelease i Stockholm

Caroline Möllesand och Ann Edliden
Caroline Möllesand och Ann Edliden.

Gissa om jag blev glad när jag fick en inbjudan till Ann Edlidens bokrelease i Stockholm!
Först och främst lät det roligt att få träffa bloggkompisen i verkligheten, och eftersom det inte duggar tätt av releasepartyn i Kalmar så ville jag absolut inte missa den här chansen.

Det är ganska långt att åka från Kalmar till huvudstaden för ”bara” ett kvällsevent, därför passade jag på att utöka äventyret till några dagars skrivresa. Jag har ju som bekant en del redigering kvar av manuset så det var perfekt att kunna sitta på hotellet och bara fokusera på det.

Nja, inte bara. Jag såg till att boka in några skrivrelaterade möten också. På senare tid har jag fått kontakt med flera skrivande personer som bor i, eller i närheten av, Stockholm. Visst är huvudsyftet med en skrivresa oftast att få massor av skrivarbete gjort, men för mig är det minst lika värdefullt att prata med likasinnade om glädje och bedrövelser i skrivarlivet.

Caroline Möllesand och Anette Jacobsson

En dag lunchade jag på NK med min kära skrivarvän Anette. Vi fick kontakt under Författarkurs 2 på distans och har haft tät mailkontakt sedan dess. Tack vare det kände vi varandra ganska väl redan. Det blev massor av snack om såväl privata angelägenheter som bokutgivning och kommande skrivresor. Spännande!

Caroline Möllesand och Åsa Johansson

En eftermiddag hade jag stämt träff med Åsa, som tog tåget från Uppsala. Vi hade inte haft så mycket kontakt tidigare men är med i samma lilla FB-grupp som utbyter erfarenheter då och då. Under en promenad längs vattnet kom vi fram till att vi är i exakt samma fas när det gäller våra manus – redigering efter lektörsutlåtande. Vi hade så mycket att prata om att vi till slut hamnade i Kungsträdgården där snacket fortsatte över en middag. Härligt!

Morgonen därpå kom en Stockholmsförfattare till mitt hotell för en intervju. Från början hade jag tänkt att prata med henne på telefon men vi kom överens om att ta ett personligt möte istället – så mycket trevligare! Hon debuterade förra året och jag tror att det är fler än jag som tycker att hennes erfarenheter är intressanta. Det kommer alltså ett blogginlägg om henne längre fram här på Debutantbloggen. Håll utkik!

När jag skriver merparten av det här inlägget är det onsdag eftermiddag och releasefesten är i kväll. Då får jag även träffa min allra första skrivkompis, Hanna, som jag redan skrivit ett helt blogginlägg om. Ha ha, hon behöver inte mer uppmärksamhet här just nu.

Nu till höjdpunkten och orsaken till resan:
Mingel hos bokförlaget Polaris på en innergård på Söder …
Drömmigt till tusen för en aspirerande författare som jag, men direkt när jag hade bestämt mig för att gå, frågade jag mig:
Vad ger man i present till en debutant?
Vännen Anette avrådde mig från blommor – visst är det vackert, men författare brukar tydligen drunkna i blombuketter. Därför fick det bli lokalt te – ”Ölandsblandning” från Gerdas Tehandel i Kalmar tillsammans med en teburk med Ölandsmotiv. En påse öländska biscotti med smak av havtorn köpte jag också. Genomtänkt och personligt, eller hur?
Om det inte hade varit för den lilla detaljen att jag dagen efter att jag inhandlat presenten läste Ann Edlidens svar i bloggens lördagsenkät. Där skrev hon att hon INTE dricker te.
Vafalls?! Typiskt!

Ja ja, antingen får hon bjuda sina gäster på te eller ge bort det till de trevliga människorna på förlaget. Det är väl fortfarande tanken som räknas? (Som en slags kompensation inhandlade jag även en flaska rosa bubbel och en burk cider på plats i Stockholm. Hoppas att hon gillar det bättre.)

Uppdatering:
Klockan är nu 23:06 och jag är nyss hemkommen från bokfesten. Jag överlåter till Ann själv att berätta mer utförligt om den i sitt blogginlägg på tisdag. Missa inte det!

Jag kan dock berätta att för mig var det spännande, trevligt, roligt, generöst, mysigt, inspirerande och alldeles underbart. Särskilt kul var det att prata med förlagsfolk som var både uppmuntrande och hoppingivande. Det var förstås också roligt att träffa en av mina andra bloggkollegor, Gudrun. (Vi glömde ta bild!)

Caroline Möllesand och Hanna Roos
Caroline och skrivkompisen Hanna Roos.

Det här med releasefest gör jag gärna om. Både som besökare hos andra författare och hemskt gärna som huvudperson vid släppet av min egen bok. Det blir en fin målbild som jag tar med mig.
Tack till alla inblandade för de här dagarna!

Berättarbakgrunden?

”Författaren tog pipan ur munnen och fortsatte att berätta.” (OBS! Fejk!)

Ofta när jag läser intervjuer med författare säger de att de är sprungna ur en berättartradition. Och en av anledningarna till att jag själv aldrig tänkt på mig själv som en författande människa är just att jag är usel på att berätta!

När jag var lite hade jag under somrarna en några år äldre kompis, vi kan kalla honom K (för den roliga Kafka-referensen). Han kunde redan som trettonåring hålla hov och berätta långa, roliga historier så att alla vuxna lyssnade och skrattade så att de ramlade av stolarna. Han hade sliten Lee-jeansjacka, trassligt hår och han var min barndomsidol! Men jag insåg att han hade en talang jag själv aldrig skulle kunna skaffa mig, hur gärna jag än hade velat vara som han. Jag var och är nämligen usel på att berätta roliga historier, och när jag ska berätta om något jag varit med om är jag oftast alldeles för bunden vid verkligheten för att det ska bli riktigt kul. Jag berättar precis som det var och överdriver inte för komiska effekter, vilket är förödande för en bra berättelse som ju bygger på överdrifter och skarvade lögner.

Jag vet inte om jag kommer ur en berättartradition, men troligen inte. Jag vet inte riktigt vad det innebär. Kanske att hela släkten är från Norrland, eller Värmland, och sitter framför brasor och berättar historier för varandra i stället för att se på TV? Eller att tillräckligt många i släkt och familj, likt min barndomsvän K, är överdängare på att berätta så att de trollbinder de övriga i släkten, som bara väntar på att det ska bli deras tur att berätta? Jag vet inte. Men det är ganska många författare som säger sig ha den här bakgrunden och jag blir alltid lite avundsjuk när jag läser det. Och jag tänker ibland också att de är riktiga författare, ty de har berättandet i generna, i blodet, med modersmjölken, till skillnad från oss andra som bara låtsas att vi kan.

Jag är alltså ingen berättare i det avseendet, ingen storyteller som kommer in från stormen och slår mig ner framför elden. Däremot har det visat sig att jag kan berätta med papper och penna eller vid datorn – när ingen hör och jag får tänka klart och jag fritt kan ändra på och byta ut de ord som kommit ut. Då kan det ibland bli en historia, eller rentav två.

Plötsligt finns boken i verkligheten

Fram till nu var det en abstrakt vision bara, den där romanen jag hade skrivit på. Jag har visserligen bloggat om den varje vecka i snart ett halvår, men det kändes ändå inte riktigt som att den skulle kunna existera i fysisk form.

Men det gjorde den! Jag kastade mig förra veckan på cykeln och for de elva kilometerna från Fruängen till Barnängens gård på Södermalm, dit Polaris flyttat. Som ni ser på bilden kan jag trots euforin inte prestera ett vettigt och avslappnat leende, så ni får hålla till godo med detta.

När det här inlägget publiceras är det en dag kvar till releaseminglet och två dagar kvar tills boken finns att köpa i fysiska bokhandlar samt på nätet. Om man vill kan man följa mig på Instagram, där jag (tyvärr) börjat re-posta alla som lägger ut att de fått förhandsexemplar. Jag har också blivit intervjuad av Journalisten, facktidningen för min bransch. Några fler intervjuer lär komma ut under veckan.

Så hur känns det då? Det känns förstås omvälvande och nervöst. Ungefär som jag hade väntat mig. Det jag inte hade väntat mig var att ett dödsfall i min närmsta familj skulle inträffa precis samtidigt och att glädjen jag känner skulle komma att blandas med djupaste sorg. Kanske kommer jag att blogga mer om det, kanske håller jag det för mig själv. Livet blir helt enkelt inte alltid som man har tänkt sig.

Apropå mitt förra inlägg, där jag presenterade inläsaren Maja Rung, så kan man provlyssna i någon minut på Storytel. Just nu ser jag mest fram emot att hänga på förlagets innergård och att träffa alla vänner samt Gudrun och Caroline, som kommer på festen! Det blir första gången några av oss från Debutantbloggen ses irl, dels på grund av pandemin och dels för att vi alla bor lite utspridda över landet.

Fem tecken på begynnande redigeringshjärna

Den nämns titt som tätt av människor som försöker slutföra bokprojekt. Ofta med något självömkande i rösten, ibland med fruktan. Då och då med ett disciplinärt, närmast militäriskt tonfall. Det är redigeringen jag syftar på.

För min del vet jag inte riktigt när det slutade vara omskrivningar och övergick till redigering men, nu är jag definitivt där. Måtte det inte sluta med att jag likt Jack Torrance i Stephen Kings ”The Shining”, blir helt tokig och går bärsärkagång, Hittills har jag uppmärksammat fem tecken på att jag håller på få lätt förvrängd verklighetsuppfattning, även känt som redigeringshjärna (känt från och med nu, det är jag som myntat uttrycket).

  • Jag läser en intervju i Dagens Nyheter där Liv Sandberg, Nordenchef på Tik Tok säger ”Att man ska bli beroende är inget vi förordar.” Jag funderar över om repliken är idiotisk och bör raderas, eller om den är infamt genial och ska stå kvar. Som om det var jag som allsmäktigt låg bakom denna Liv Sandbergs yttranden.
  • Jag får ett mejl från mina barns optiker. Det något hotfulla ordet ”förundersökning” används på ett felaktigt sätt, och vill genast byta ut det mot förberedelse.
Jack Nicholson i en av de lugnare scenerna i filmatiseringen av The Shining
  • Jag lyssnar på ”Tills alla dör”, Diamant Salihus gastkramande skildring av skjutningarna i Järva, och noterar upprört saker i stil med ”men nu nämner Diamant åter att mobilen var i Tyskland för upplåsning. Tror han inte att läsaren minns det, han sa det ju för några kapitel sedan?”
  • Jag stryker och byter ut ord i mitt manus och tänker ”att förlaget missade det där, vilken tur att jag rycker ut,” glömsk av att det är jag själv som är upphovsperson.
  • Jag läser Marie Lundquists ”Dikten är tanken som far genom hjärtat och spränger det”, och konstaterar häpet att boken är färdigredigerad. Inget behöver tas bort eller läggas till.
Marie Lundquist

Redigeringen har helt klart påverkat mitt sätt att tänka. Förmodligen är det övergående. Jag drar mig till minnes den där ramsan med Mora Träsk där de går på tigerjakt, och kommer till ett träsk. De kan inte gå under träsket, och inte heller över träsket. De måste gå igenom det. Så är det också med redigeringen. Det är bara att ta sig igenom. Och ärligt talat, så är det ganska tillfredsställande. Dessutom tror jag att det som gör Jack Torrance galen är flödesskrivandet (och flödet av alkohol), inte redigeringen.

Krönika om en diktdebutants skrivprocess

Dagens gästbloggare heter Martin Hallberg som debuterat med en en diktsamling.

Martin Hallberg

Läser Pär Axelssons recension i tidskriften DAST och känner hur jävla glad jag blir. Axelsson är positiv till boken men det handlar – faktiskt – inte om riset eller roset. Eller, det är klart det gör. Men det handlar mer om något annat. Om känslan av att bli bemött? 

Konsten är banal

Börjar tänka på en stor intervju med Knausgård som Malin Ekman gjorde i svenskan 2017. Ekman refererar där författarens begär att knyta an till världen genom sitt skrivande. I den kontexten förstår jag kanske mina starka reaktioner något bättre: Anknytning… Det är ju fundamentala grejer. Är det sådana strängar som aktiveras när min bok blir läst och funderad på? Kommunicerad om? 

Här är jag i alla fall, med en recension, i en tidskrift, och någon inte bara läser utan vad det verkar också förstår, ser och svarar an på vissa av de grejer jag knackat ned i boken. Hur gick den resan till? 

Hur ser kustlinjens konturer ut?

Ett väldigt viktigt startskott i min skrivprocess var att våga fortsätta framåt med alla de geometriska skisser och halvgalna mönster som började ta form någonstans år 2017. Jag ritade som besatt på servetter och kvitton. Fotade av alla formerna. Hela tiden.

Som att formen skulle ge upphov till dess kommande och okända innehåll? 

I något skede bestämde jag mig för att själv trycka upp en liten bok med alla dessa bilder. Ett kaotiskt sammelsurium av korsande konturer, knutar och porösa gränser. Och det funkade.  Att trycka den lilla boken hjälpte mig att gå vidare till något annat. Att sätta punkt, som man säger. Och istället börja skriva små dikter. Sententiska, ganska kontextlösa. Försiktiga. Prövande. 

I slutet av 2017 anmälde jag mig så till en betald skrivarhelg där ett moment innefattade uppläsning för de andra på kursen. Det kändes som att tiden blev tyst, minns jag. Stilla. 

Kände intensiteten i kroppen och hela vägen ut i rösten

Tänker på något komplicerat Walter Benjamin skrivit om tid som stannar, eller kristalliseras i vissa konfigurationer, monader. Nästan som figurer… 

Som att bli en annan, nästan

På kursen blev jag vän med en av de äldre deltagarna. En kvinna från samma trakter som de mina. Vi växlade mail under det efterföljande året och hon läste alla mina dikter och kom med feedback, uppskattande ord och även ett och annat ris. Jag minns framförallt en sak hon skrev: ”Jag kan gärna vara den tröskel du måste ta dig över”. Värme. 

Tänker på Winnicott och att använda objektet. Både i materiell och psykisk bemärkelse. Använd mig. Ta det bästa ur mig. Att ta emot kärlek.

Låt. Mig. Hjälpa. Dig.

I oktober 2019 tog jag sedan steget och betalade 4000 kr för att recenseras av en anonym lektör från författarförbundet. En fantastisk läsning som gav fyra sidor av observationer, analyser och referenser. Lektören – som senare Axelsson – uppskattade det raka, direkta i min poesi men eftersökte mer referenser till den materiella vardagen. Och så blev det. Det smög sig in iphoneskal, duschdraperier, gråa soffor och orkidéer. Platsangivelser. Tack vare det överdrivet konkreta så kunde vidare urskiljning också ta form. 

De geometriska figurerna börjar skiljas ut från varandra, kanske? Fyller olika funktioner i samma struktur. I samma bindväv. Ekologi som politik.

Den sista knäcken på kustlinjen utgjordes av familj och vänner. Framförallt min sambo, som läste hela boken tre, fyra gånger och diskuterade med mig. Om punktering och titlar. Strykningar. Om hur det spretiga kunde få tydlighet och därmed plats att grena ut sig än mer. Som små kronor. 

Det är mitt jobb att hålla ihop dem. Och det gör jag. 

Det hjälpte recensionerna mig att förstå. 

Omslagsbild till diktsamlingen Tensegritet, Miders förlag, Ill: Lina Löfstrand

Hur arbetar du fram en karaktär?

Det finns olika sätt att jobba fram en karaktär. Allt ifrån att bygga upp karaktärer från grunden innan man börjar skriva, till att låta karaktären få växa fram medan man skriver. Hur gör en debutantbloggare?

Mattias: Jag har testat att följa rådet att bygga upp hela karaktärer innan jag börjar skriva. Det gick inte. Det var som att allt då redan var färdigt och inget mer fanns att upptäcka. Jag vill istället lära känna karaktärerna medan jag skriver, det har blivit mitt sätt att levandegöra dem. Då jag började skriva om killen i klänningen på Pensionat Solvändan visste jag inte ens vad han hette. Men det gav sig – han berättade det till slut. Och så var det även med resten av personerna i manuset. Det ställer naturligtvis krav på lyhördhet och en stark vilja att lära känna dem. De måste ändå bli trovärdigt tecknade, trots att jag från början inget vet om dem. Men detta har blivit mitt sätt att skapa karaktärer.

Gudrun: Jo det har varit som med allt annat i den här skrivprocessen: learning by doing. Först har minnen, fragment och fantasier formats till personer, ganska ogenomtänkt och prövande. I ett senare skede har jag kunnat höja blicken och se deras funktion i berättelsen, och fokusera på att förstå vilka de är.

Under årens lopp har jag fått en mer ömsint relation till en av de besvärligaste huvudpersonerna. Kanske var det en av poängerna med allt det här. Min egen karaktär behövde utvecklas.

Ann: Eftersom min debutroman är skriven i jag-form förstår jag att många kommer att sätta likhetstecken mellan mig och huvudpersonen. På sätt och vis är en huvudkaraktär det absolut svåraste att mejsla fram, eftersom det ofta blir den läsaren identifierar sig med. Trots att Doris upplever saker jag har upplevt ville jag inte att vi skulle vara alltför lika. Jag gjorde henne mindre kaxig och mildare än jag själv, samt lade in vissa markörer som fått vänner till mig att utbrista ”Jaha, nu förstår jag att Doris inte är du, hon dricker ju te!”, till exempel.

Bifigurer är egentligen ännu roligare att utforska och förstås särskilt antagonisterna. Jag har två sådana i min debutroman, den ena är en s k catfish, en person som egentligen inte existerar. Det var en utmaning att skapa en såpass flyktig karaktär men också väldigt roligt.

Caroline: Att skapa karaktärer är bland det roligaste med författandet! Innan jag började skriva på själva berättelsen lade jag ganska mycket tid på mina två huvudpersoner. Jag bestämde vilken bakgrund de har, vad som har format dem och beskrev deras olika egenskaper. Att ställa frågor är ett bra sätt att lära känna dem på: Vad gör henne riktigt lycklig? Vad är hon rädd för? Hur reagerar hon i olika situationer?
Jag skrev också långa dialoger för att arbeta fram deras olika personligheter. På så sätt kom jag dem lite mer under skinnet. När jag skriver vill jag uppleva och känna samma saker som mina påhittade människor. Tror att det kan jämföras med hur en skådespelare går in i sin roll och verkligen försöker bli sin karaktär.

Anna: Jag har aldrig varit sån att jag jobbar fram intressen osv. Enligt råd från mäster Sören behöver man ett ungefärligt utseende, ålder och ett hem. Har de inget hem så har de liksom inget liv. Sen brukar det dyka upp olika röster i huvudet som får befolka de där hemmen; alla är väl egentligen olika variationer av min röst men jag bygger ut dem med olika detaljer.