Gästbloggare: Frida Braxell

Att skriva en treminutersroman – en låtskrivares tankar om berättande.

16521805_1310910715598813_936527542_n(1)

Foto: Pelle Piano

När jag gick i skolan älskade jag att skriva historier. Det fanns en möjlighet att bygga upp en värld, olika scenarion och utforska dem i språket. Jag läste mycket också men hämtade sällan inspiration från böckerna till mitt skrivande. I alla fall var det så fram tills dagen jag läste Harry Potter och de vises sten, mer specifikt var det sidan 95 där JK Rowling beskriver Diagongränden. Jag minns att upplevelsen av att förflyttas genom språket till gränden var så stark att jag hajade till. Jag stannade till på just den sidan, läste den igen och undrade vad i språket som gav mig en så tydlig bild i huvudet.

”Solen lyste klart på en trave med kittlar som stod utanför den närmaste affären”, stod det.

Min slutsats var att den tydliga bilden var ett resultat av det engagemang som Rowling lade ner i att beskriva detaljerna i gränden. Jag älskade att hon började med detaljerna, hon hade lika gärna börjat med att beskriva fasaden på affären eller att övergripande beskriva hela gränden. Men hon började med kittlarna i solen utanför affären. Det står inte kittlar utanför vilken affär som helst så på något sätt uppenbarade sig hela affären av att den enda detaljen nämndes, Jag blev så inspirerad av min upptäckt att jag efter det försökte efterlikna hennes sätt att beskriva miljöer i alla berättelser jag skrev efter det. Ju mer jag beskrev desto roligare tyckte jag att det var att skriva.

Jag spelade också piano och skrev låtar, det var mest texter på engelska för när jag skrev på svenska kände jag mig alltid så löjlig. Det blev bara blasé av alla texter. Det var först som nittonåring som jag under en låtskrivarkurs insåg att jag kunde skriva mina låttexter på samma sätt som jag skrev berättelser. Där och då föddes konceptet till det som idag är min musik. En av de första låtarna jag skrev var ”När jag var barn”, den låten finns fortfarande med mig. Något år och många låtar senare skrevs låten ”Fattiga riddare”. Nu hade jag fått ordentligt grepp om hur jag ville forma mina texter och därför är den låten ett bra exempel.

Jag skulle kunna berätta i evigheter om hur jag gör för att bygga mina berättelser och vad jag tänker på för att få ett målande språk. Men min grundregel är alltid denna: använd så många substantiv som möjligt.

”Fattiga riddare” handlar om en dålig relation. Min idé var att skriva om ett par som hade gått så långt i sin brist på kommunikation att de till och med hade slutat bråka. För att få till berättelsen använde jag mig av tillbakablickar till tiden då de var nykära. Jag visste att jag vill ha en scen ur parets vardag då de hade det riktigt härligt. Jag placerade dem vid frukostbordet genom att använda mig av typisk frukostmat som bröd, ägg och mjölk. Först skrev jag ”livet var härligt och vi hade varann” men jag ville göra den meningen mer konkret. Därför funderade jag på vad ”härligt” kan vara om man översätter det till substantiv. Resultatet blev ”solsken och äppeljuice.

”Två skivor bröd och några ägg och mjölk och stek på båda sidor
solsken och äppeljuice och vi hade varann
När disk betydde vattenkrig och bädda var att brottas
och städning var en tävling som du aldrig nånsin vann”

I en annan vers skrev jag ”en fotoram på våran byrå, orkar inte se den längre” Den meningen innehåller väldigt mycket information. För det första så krävs det en viss sorts människa och ett visst sorts hem för att det skall stå en fotoram på en byrå med bilder av ramens ägare. Själva motivet blev också en tillbakablick till bättre tider. Att huvudpersonen inte vill se ramen säger också mycket om relationen.

”En fotoram på våran byrå orkar inte se den längre
du skrattar och du strålar vi var lyckliga då
Jag gömmer den i en låda långt, långt in i garderoben
och tänker: kanske, kanske kan det ordna sig ändå”

Precis som Rowling använde sig av sina kittlar utanför affären i diagongränden så använde jag mig av en fotoram på en byrå. Det är tacksamt att använda sig av saker för att föra berättelsen framåt. Hittar man bara rätt substantiv så kan de rymma väldigt mycket information. Med hjälp av det tänket får jag plats med mina små romaner i en tre minuter lång sång.

Att skriva en bok och att skriva en sång är givetvis inte samma sak. Men jag hoppas att du kan inspireras av mina texter på samma sätt som mina texter inspirerades av Harry Potter böckerna.

Hälsningar Frida Braxell

PS.
Om du vill höra hela låten Fattiga Riddare så finns den på närmaste streamingtjänst.

Frida Braxell är låtskrivare, artist och journalist med den berättande texten i fokus. Turnérar runt om i norden och har två skivsläpp i bagaget ”Fattiga Riddare” och ”Försök igen när det blir vår” Ny musik väntas år 2018.
Annonser
Publicerat i Debut, Gästbloggare, Låttexter, musik | Lämna en kommentar

Skrivövning i juletid!

pexels-photo-245540

Ta en av dessa kända inledningar och fortsätt! Skriv en text i vilken genre du vill – blir det en skräcknovell i tomteland? En romantisk têteà-tête vid framför brasan? Eller en thriller där någon får en avklippt tummetott i ett av paketen …

1. Viktor Rydbergs Tomten:
Midvinternattens köld är hård,
 stjärnorna gnistra och glimma …

2. Emmy Köhler skrev texten till detta örhänge:
Nu tändas tusen juleljus

på jordens mörka rund …

3. eller denna som har okänd författare:
Anders Perssons stuga står i ljusan låga …

Låt dig inspireras av klassikerna och skicka in ditt epos till:
debutantbloggen@gmail.com
Posta här i kommentarer, eller på Facebooksidan!

Ha en God helg!

Publicerat i Debut, Skrivövningar | Lämna en kommentar

Högen växer …

Ola Kjelbye

Fotograf: Ola Kjelbye

Det ha varit mycket aktiviteter med tema bok för mig den här hösten. Framförallt utgivningen av min egen då förstås, och allt fantastiskt som följt med att Down under blev till. Jag har fått prata om boken i radio, i teve, i tidningar, varit med den på bokmässa i Göteborg, blivit intervjuad på bibliotek, haft kontakt med läsare över sociala medier och stått i boklådor och signerat. Jag har haft intressanta samtal i min bokklubb, om böcker jag gillat, och kanske ännu intressantare samtal om böcker jag inte gillat. Skrivit två pjäser baserade på böcker – en barnbok* och en tvåhundra år gammal klassiker**. Jag började skriva parallellt på två bokmanus, tills det ena tog över och nu ser ut att bli min nästa bok. Förhoppningsvis.

 

Så – mycket böcker har det varit helt enkelt. Men. När jag kollar listan i telefonen över böcker jag läst i höst så är den ganska kort. Listan består av böcker jag vet står någonstans i bokhyllan, böcker jag tänker beställa och böcker som verkligen ligger i en fysisk trave bredvid sängen. När jag läst en av dem får den en liten markering bredvid sig på listan. Studerar man denna säsongs lista, kan man konstatera att den är lång men att den inte har så många läst-markeringar intill titlarna.

Men tack vare att jul och nyår fungerar som en sorts årsavdelare och andningspaus, och min arbetsplats hedrar traditionen med ett ordentligt jullov, så ser det ljusare ut på den fronten. För snart jag packar en kappsäck full med litterära skatter och drar till varmare breddgrader. Och även om det vore omöjligt att läsa igenom hela listan på två veckor, så är jag mycket nöjd med mitt urval:

IMG_1812

Hur ser din trave ut?

* Livredd i syden av Mari Kanstad Johnsen
** Frankenstein – eller den moderne Prometeus av Mary Shelley

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

Publicerat i Bokhandelsbesök, BOKTIPS, Debut, Down under, Författarframträdanden, Författarsamtal, Johan Ehn, lästips | Lämna en kommentar

Det där att skriva feministiskt

Bild Marica Kallner2017

Tjo

Som jag nämnde i ett tidigare inlägg kommer jag att leda en sommarkurs på Skurups folkhögskola: Kreativt skrivande med feministiskt perspektiv. Som jag berättat mången gång ägnar jag mig åt konstnärlig forskning och skriver ett manus som undersöker flickskap och vad det är att vara flicka.

När jag började på projektet om flickor försökte jag gå in i det med tydliga feministiska frågor. Det funkade inte. Jag satte krav på mitt skrivande. Som om ordet feminism bar med sig förhållningsregler. Jag tappade det som är så viktigt i mitt skapande: utforskandet. Som om jag snarare försökte lägga mina texter efter ett färdigt pussel. Rätta texterna efter mina personliga åsikter och erfarenheter.

Att skriva politiskt och skönlitterärt är klurigt. Det tror jag att många håller med om. Det är svårt att hitta balansen mellan att lägga fram sina åsikter och samtidigt låta läsaren själv reflektera. För mig har det hjälpt att lägga politiken åt sidan. Inte kalla texten för feministisk under tiden jag skriver den. Låta det vara en undersökning.

I manuset om flickor vill jag undersöka normer och strukturer – inte säga rakt ut vilka dessa strukturer är. I skrivandet vill jag vara nära personen och berätta om hennes upplevelser. Inte lägga för mycket vikt vid statistik och siffror. Vara nära personen. Kliva in bakom fakta och se vad som faktiskt händer där. I flickrummet och i skolan och i familjen och på universitetet och på arbetet och i hemmet och i relationen och på festivalen. Om jag inte tränger in bakom fakta fastnar jag i min egen ilska och frustration. Då blir mina fiktiva personer karikatyrer. Ensidiga. Inte mänskliga. Berättelserna blir platta.

Exempelvis skriver jag ofta om övergrepp. Olika övergrepp: misshandel, sexuellt våld, gränslöshet, mobbning. Här vill jag undersöka och problematisera offret och förövaren. Deras relation, deras status, deras olikheter och likheter. Jag vill inte skriva om ett offer som bara ett offer eller en förövare som bara en förövare. Det är en förenkling som kan vara orättvis mot offret. Övergrepp är kaos. Det är rörigt och det är svårbegripligt och svårfångat. Det kaoset vill jag skriva om. Att förenkla kan medföra att kaoset reduceras. Den som blir utsatt får inte rätt till sina känslor och sin upplevelse. Dessutom vill jag verkligen inte skriva om flickor och kvinnor som bara offer. Det om något vore att reducera och förenkla.

I sommarkursen lägger jag också mycket vikt vid undersökningen och problematiseringen. Jag tror att vi kommer åt någonting genom att arbeta på det sättet. Sedan är vi alla olika och skriver på olika sätt. Jag vet att mitt arbetssätt inte är det enda rätta – det finns många sätt att skriva. Men i all min pedagogik tar jag avstamp i min egen skrivpraktik – detta för att det är enklare att inleda ett samtal om skrivande utifrån sitt eget (ett råd som jag vill ge alla som är sugna att leda kurser. Börja med att gräva där du står. Våga prata om ditt eget skrivande. Våga ta plats. Sedan kan du reflektera kring hur andra författare gör. Men du har inte samma tillgång till andras arbetssätt som du har till ditt eget.) Dessutom kommer vi i kursen att arbeta med former som inte behöver vara fiktiva – då blir processen annorlunda. Kanske är det lättare att skriva närmare sina egna åsikter när en skriver exempelvis en essä.

Vad är det då att skriva feministiskt? Ja, för mig finns det i undersökningen. Även om jag lägger ordet feminism åt sidan i skrivandets stund, blir det ändå ett feministiskt skrivande när jag undersöker och problematiserar. När jag utforskar normer och strukturer. Utforskar vad de kan vara. Vad de kan göra. Hur de kan påverka.

p.s Vad känner du inför feministiska texter? Skriver du och läser du politiska texter? d.s

p.p.s Om du vill veta mer om kursenkommer den dyka upp på hemsidan för Skurups folkhögskolas sommarkurser. Klicka här d.d.s

Publicerat i Debut, Feminism, Marica Källner, Skrivprocessen | Märkt , , , | 2 kommentarer

5 tips för stipendieansökningar

forlaget_michaela_von_kugelgen_2017_webres-001

Foto: Niklas Sandström.

De flesta författare tjänar inte så himla mycket pengar på att sälja sina böcker. En författare tjänar väl i medeltal kring 20 kronor per bok. Man behöver inte vara himla bra på matematik för att räkna ut att man i så fall måste sälja rätt många böcker för att kunna leva på sitt författarskap.

Ett, kanske lite enklare, sätt är att söka stipendiepengar. Inte heller stipendier delas ut till höger och vänster, men jag ska ge fem tips för en bra stipendieansökan. Hoppas du har nytta av dem!

1. Hitta rätt stipendium/stiftelse
Vill du ha ett projektstipendium finns det en uppsjö av möjligheter, det gäller att tänka på det ur flera synvinklar. Finns det en stiftelse i din hemby och finns det kanske en anknytning till det du skriver? Vilka allmänna allmänna fonder kan vara aktuella för dig? Googla! Och kom ihåg att bara för att det är ett stipendium som går att söka behöver det inte vara rätt för dig – läs kriterierna noga!

2.Var tydlig och koncis
Beskriv ditt projekt i så få och tydliga meningar som möjligt. Vad skriver du? För vem? Hur ser tidsplanen ut? Vad har du redan gjort och vad måste du göra? Berätta också vad du ska använda stipendiepengarna till. Är det för research? För att skriva råmanus? För att redigera? För att anlita en lektör? Var så explicit som möjligt. 

3. Bifoga ett utdrag/arbetsprov
Oberoende av vad du skriver vill stipendiefonden se ett arbetsprov. Om du redan inlett arbetet kan du saxa med ett utdrag, men kom ihåg att det inte ska vara för långt (helt max 10 sidor, gärna kortare). Däremot ska det kroka läsaren på direkten. Välj det bästa du har och redigera det avsnittet noga. Du ville inte ha med tryck- och slarvfel här!

4. Kom ihåg meriter & referenser
Har du blivit utgiven tidigare? Kanske medverkat i en antologi? Har du gått någon skrivarutbildning? Finns det någon lektör/författarcoach/förläggare som kan vara din referens? Via dina meriter och referenser visar du att du är en som ska tas på allvar.

5. Låt en kompis läsa
Man blir blind för sin text – också i en stipendieansökan. Låt din kompis läsa och kommentera. Fråga om ansökan och idé är tillräckligt tydligt formulerade? Saknas något? Samtidigt kan du be kompisen hitta onödiga slarvfel. I bästa fall hjälper kompisen med att göra din ansökan ännu bättre!

+1 Våga skryta
Du måste sälja din idé till stipendiefonden och det gör du bäst genom att visa att du själv tror på din idé och på dig själv. Det gäller alltså att våga skryta, det gör dina konkurrenter garanterat i sina ansökningar så du ska också passa på. Varför är din idé unik? Varför måste du få skriva den? Skräd inte orden!

FEM SÄTT ATT HJÄLPA EN FÖRFATTARE.png

Ja det här var några tips jag hade. Däremot vet jag inte om du ska tro mig, hittills har jag inte varit särskilt framgångsrik på stipendiefronten, men förhoppningarna är höga att det ska rassla in lite pengar så småningom, hehe! Har du bra tips? Dela gärna med dig!

Publicerat i Debut, Michaela von Kügelgen, pengar & ekonomi | Lämna en kommentar

Livet regisserat av Jonas Åkerlund

Minns ni Ally McBeal? En populär tv-serie i slutet på nittiotalet om en ung vimsig advokat med ständiga kärleksproblem som spelades av Calista Flockhart. Jag kollade givetvis på den. Inte för att jag själv vid tiden var en ung förvirrad juridikstuderande, utan på grund av seriens soundtrack. Varje avsnitt innehöll musik i någon form och karaktärerna hade ofta en sång som ledsagade dem och satte stämningen. Som den tredimensionella ”oogachakka-ungen” som dök upp och dansade till Hooked on a feeling varje gång Allys biologiska klocka gjorde sig påmind. Just ”The Cha-cha Baby” tycker jag är lite obehaglig men idén att ha ett ledmotiv för en period i livet gillar jag.

Min senaste vecka har också fått en rytm. Inte en naken knubbig 3D-bebis som vrålar som Björn Skifs förstås. Nä, min signaturmelodi började som ett riff klockan 09:03 i onsdagsmorse när jag efter en hel natts arbete klickade på sänd. I takt med att manuset flög iväg började blodet pulsera och förvandlades till ett varmt dansvänligt elektroniskt beat som nådde huvudet. En mjuk röst började sjunga. Zephyr in the sky at night I wonder do my tears of morning zink beneath the sun…

Madonnas Ray of light bubblade fram som en psykedelisk underström och ackompanjerade mig under resten av arbetsdagen. Efter en timmes sömn rusade jag iväg mot ett maraton av julfester, avslutningar, bokläsningar, after work, middagsbjudningar, manusläxor, möten och en mycket spännande hemlig litterär aktivitet (som ännu inte är officiell). Dygnet övergick i en vecka, och veckan i ett koncentrat av alla händelser som inträffat det senaste året. Men det var inte förrän jag hörde melodin jag insåg att min tillvaro faktiskt är precis som musikvideon. Kommer ni ihåg den?

Inspelningen är gjord av Jonas Åkerlund och plåtad i flera olika städer, bl.a. Stockholm. Solen går sakta upp över staden och sen river dagen igång. Bilar forsar fram, människor myllrar över gatukors, varukorgar fylls och bilderna bläddrar. Fortare och fortare. Jag tror videon symboliserar livet som rusar mot sitt slut i full fart, snabbare än ljusets hastighet. Madonna beskrev sången som ”helt ur kontroll”. Just nu är den min.

Faster than the speeding light she´s flying. Trying to remember where it all began.

Jag har alltid älskat låten för det härliga rastlösa drivet men aldrig förstått innebörden och känslan. Innan jag började skriva tyckte jag allt gick för långsamt. Tiden stod still. Jag var dödligt uttråkad, understimulerad och levde i en ständig dagdröm och förhoppning om att något skulle hända. Något nytt, något roligt, något galet. Jag ville bli knockande. Och helst hela tiden. Ni vet som en manet. Jag har hört att maneter bara har ett enda känsloläge medan de färdas runt i haven helt utan styrning. Ständig förväntan.

Mitt skrivår har varit motsatsen till manetens. Varje sekund har det inträffat något fantastiskt roligt som jag aldrig vågat drömma om. She´s got herself a little piece of heaven, helt enkelt. Ett aldrig sinande flöde av nya möten, nya sysslor och nya erfarenheter.

I veckan ska jag spela in ett radioprogram med tre fantastiska människor, ha en manusdag med en supertrevlig samling begåvade serieskapare, fixa en hemlig presentation och kanske få kommentarer på mitt manus av två asbra förläggare. Längre än så vågar jag inte ens tänka för jag är rädd att någon ska nypa mig i armen. Och jag vill inte vakna. Helt plötsligt kan det vara över, quicker than the ray of light.

Sekunderna fladdrar förbi och det är omöjligt att stanna upp och bara vara i det. Ta in hur det känns när tillvaron på riktigt är den rastlösa febriga dagdrömmen. Så min förhoppning nu är att även en mental musikvideo går att pausa och spela om. I så fall är det vad jag ska göra under årets sista veckor.

Och då vet jag vad Ally Mcbeal skulle ha sagt. ”Think back and replay your year. If it doesn’t bring you tears of either joy or sadness, consider it wasted.”

Publicerat i Anna Bågstam Ryltenius, Ögonvittnet, Debut, Kriminaldrama, ljudbok, ljudboksserie, Stockholm psycho | Märkt , , , | 2 kommentarer

Jag har gjort det. Igen.

christina3

Fotograf: Jonas Schiller

Jag har verkligen jobbat hårt med manuset till nästa bok och det har funnits gånger då jag verkligen undrat om det kommer att bli en bok till av textkaoset.

Men nu sitter jag här och snart, snart är min lilla två klar.

Ja, efter ytterligare någon redigeringsrunda, sättning och korrekturläsning vill säga, men jag känner ändå att jag kan ge mig själv en klapp på axeln och säga att jag gjorde det.

Jag har skrivit en bok till med allt vad det innebär.

Hösten har i princip bestått av bara det. Skrivandet av tvåan. I min enfald trodde jag att tvåan skulle bli lättare än ettan att skriva. Och det stämde med råmanuset men redigeringen av Brutna små regler har varit 10 gånger jobbigare än med Hemligheter små. Och jag kan känna nu att det kanske blev lite för intensivt. Jag hann inte få en längre paus från manuset någon gång under hela redigeringen och det hade jag önskat. Att få lite distans till det. Låta ändringarna få smälta lite. Få längta efter det. 

Den senaste veckan har jag befunnit mig på lite varmare breddgrader tillsammans med familjen. En välbehövlig semester för oss alla och för mig har det inneburit inget Brutna små regler. Manuset är hos förlaget och redaktören där håller på att läsa det och jag väntar spänt på att få höra vad hen tycker. Men det viktigaste är just det att jag längtar. Jag längtar efter att få läsa det, pilla med orden och fixa det sista som fortfarande skaver. Jag längtar efter mina bångstyriga, viljestarka karaktärer som tror att de vet exakt vad de vill. Jag längtar efter världen jag skapat där allt ordnar sig, där kärleken övervinner allt. 

Jag längtar helt enkelt. 

Och det är en bra längtan. 

En som får huden att pirra. 

Kram på er! Vi hörs när jag är tillbaka i kalla Sverige igen 🙂 

Naturligtvis är det Romance böcker som läses på semestern 🙂 Denna av Tessa Dare var riktigt riktigt bra!

Vi har det ganska bra 🙂

Publicerat i Bok två, Brutna små regler, Christina Schiller, Debut, debutantåret, författarens hantverk, Författarliv, redigering, Romance, Skrivprocessen, Uppföljare | Märkt , , , , , , , , , | 1 kommentar