Författarframträdande och nervositet. Ny essä och om att skriva om skrivande

bildmaricakallner16Tjo!

Jag har haft mitt första framträdande som författare. I lördags satt jag och min förläggare Peter Winai på en scen i Malmö och pratade om utanförskap. Vårt santal var på Poeten på hörnet.

Vi utgick från vårt eget skrivande. Jag lyfte den svåra tiden före utgivning, då en på ett sätt är författare men samtidigt inte är det, Jag lyfte novellen som ofta hamnar utanför och i skym undan då romanen är norm och tar plats. Peter lyfte frågan om normbrytande karaktärer, känslan av att stå utanför, att vara en betraktare. Det är litteraturfestival i Malmö och temat är just utanförskap.

Jag var skitnervös.

Jag brukar vara nervös innan ett framträdande men jag brukar kunna använda nervositeten. Ta kraft ur den. Få mod ur den. Den här gången tog nervositeten över och gjorde mig till en darrande liten flicka som gömde sig i köket och åt godis.

När vi satt på scenen och inledde samtalet slappnade jag av. Jag hittade rätt. Det blev några misstag: jag sa fel, jag stakade mig, jag glömde viktiga punkter och när jag läste högt ur min bok tappade jag bort mig. Men det gick bra. Väldigt skönt att jag inte var ensam på mitt första författarframträdande. Peter var med mig och vi är ett stabilt team.

***

Essän om Harry Potter. Den har börjat nu. Äntligen. Det var bara en massa snurriga tankar. Ett fragment här, ett fragment där. Ett citat och en mening och en bild. Jag hittade inte in. Nu har jag börjat hitta in.

Att börja skriva.  Att öppna ett tomt dokument. Att skriva och att radera. Att spara en fil för att ha något att göra. Att koka te. Att äta en macka. Att bita på ett nagelband och sedan hämta ett plåster. Att börja skriva.

Tiden är alltid ett problem: att inte ha tid, att inte ha ro, att ha en massa andra saker som kräver tiden: att avsätta tiden och då få ångest över den dyrbara tiden och texten som inte blir skriven och sekundvisaren som tickar på väggen och ord som raderas och jag har ju avsatt tid nu och då måste jag skriva då måste jag producera.

Tid. Tid. Tid. Jag låser mig vid det. Skyller på det. När jag inte känner något sug att skriva säger jag att jag inte har tid. Varför är det så fel att säga att jag inte vill skriva? Jag vill inte alltid skriva.

 

Att börja skriva.

Essän om Harry Potter. Långsamheten. Svårigheten. Nu har jag börjat och det känns som om jag skriver åt rätt håll. Jag litar på texten. Litar på mitt skrivande. Det kommer att gå och jag kommer lämna in essän i tid.

Det är lättare att skriva om att inte skriva än om att skriva. Varför? Tänker att nu ska jag berätta om hur jag kom igång med texten och hur jag längtar efter att fortsätta med den. Det känns bara fel. Klyschigt. Vill inte skriva om fingrar som flyger över tangenter. Vill inte skriva om världen som försvinner. Vill inte skriva om flow. Jag har inte flow. Eller det kanske jag har men jag vill inte kalla det för flow. Jag vill vara medveten. Jag vill vara i skrivandet. Vara med mig själv i skrivandet. Inte tappa bort det andra. Inte sluta höra fåglarna som sjunger och kvittrar och skriker. Inte sluta höra trafiken och kylskåpet som brummar. Inte sluta känna spänningarna i axlarna. Inte sluta känna doften av schampo. Jag vill vara medveten. Vill vara närvarande.

Jag är med skrivandet. När jag skriver det här inlägget och när jag snart går in i essän. Då är jag med skrivandet. Jag tycker om det.

 

p.s Har du flow? Tycker du om det? d.s

p.p.s Det går att se en inspelning av lördagens författarsamtal d.d.s

 

 

 

Publicerat i Debut, Det som får plats, Författarframträdanden, Författarsamtal, Marica Källner | Märkt , , , , , , | 1 kommentar

Skrivet i sten …

IMG_5559Jag sitter i lobbyn på Spar hotell i Majorna. Vi bor ofta här när vi gästspelar i Göteborg med Teater Barbara. Vi har bott här säkert 6-7 gånger under de senaste två åren. Jag gillar det. Att återkomma till något familjärt och mötas av en igenkännande hälsning i receptionen, att veta hur jag kommer till frukostrummet och vara säker på att sängarna är lagom hårda. Sist vi var här och spelade Barbie-Nils och pistolproblemet, så var det en tjej som jobbar här på hotellet som dök upp med sina barn på en föreställning. När jag träffade henne i går sa hon att hennes son fortfarande sjunger ”siffersången” och pratar om låtsasbajskorven. Den här veckan spelar vi FROSSA – en brännhet klimatfars, på lunchteatern, på Göteborgs Stadsteater. FROSSA har spelats sedan 2009 och eftersom vi ännu inte löst problemet med koldioxidutsläppen och de stigande temperaturerna så fortsätter den nog ett tag till. Pjäser är ju levande verk som aldrig blir helt klara. Och eftersom det händer nya saker inom klimatdebatten så uppdaterar vi och skriver till hela tiden.

Så är det inte med böcker.

Det drar ihop sig för min bok Down under och jag ska snart lämna in den sista redigeringsrundan av manuset. Sedan blir det sättning och korr. Då går det fortfarande att ändra lite saker men ganska snart kommer den där dagen när det faktiskt är kört. Orden sitter där de sitter och skickas iväg för att bli en bok. Jag börjar känna stressen över detta. Men jag begriper ju att för få tillbaka en färdig bok i handen så måste jag först skicka sidorna till tryckeriet. Och den kommer att bli så fin. Nu är det så gott som klart hur boken kommer att se ut och jag är kanske partisk, men jag tror det är den snyggaste omslag jag sett!

Jag bävar inför och samtidigt längtar jag till dagen när jag inte får peta mer. För tänk om jag kommer på en vecka efter jag skickat iväg texten hur allt egentligen ska vara? Vad gör jag då? Jag kan ju inte gärna skicka ut ett brev till de som köpt boken med ett tillägg till slutordet eller en uppmaning att stryka första stycket på sidan 127. Eller?

Det finns ett litet bibliotek här i lobbyn. En man som köpt en öl i baren går fram till hyllorna och sveper med handen över ryggarna. Han stannar upp och drar ut en tjock bok med röda pärmar och sätter sig i en fåtölj. Han tar en klunk av ölen och öppnar första sidan. Han ska förhoppningsvis alldeles strax uppslukas av en historia som kanske förändrar honom en aning, ger honom tröst eller får honom att förstå världen lite bättre. Kanske får han vara med när en vilsen ung man i Sankt Petersburg bestämmer sig för att den enda utvägen är att ha ihjäl en pantlånerska.

Och tänk – om det en dag i framtiden sätter sig någon i en av de bekväma fåtöljerna här på Spar hotell, och försjunker i – Down under?

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

Publicerat i Debut, Down under, Johan Ehn, Omslag, redigering | Lämna en kommentar

En författare = ett varumärke?

Michaela von Kügelgen

Foto: Jon Krogell

I min nya favoritpodd om skrivandet – The bestseller experiment som jag tipsat om tidigare – var det en av de intervjuade författarna som sa att en författare ska börja bygga sitt varumärke/sin plattform två år före själva boken blir utgiven. Två år!

Nu finns det säkert många där ute som tänker ”men vafan är det här för strunt”? En författare är en författare, inget jävla varumärke som ska tänka på plattform! Och visst, det finns massvis med författare som inte finns på några sociala medier och ändå säljer de böcker. Många anser också att det är lite fult att marknadsföra sig själv – boken säljer om den säljer, den ska inte prackas på potentiella läsare. En ska inte göra sig till nån cirkusartist för att sälja böcker.

Men jag som håller på att inleda min författarbana kan inte räkna med att bokhandlarna kommer att skylta stort med min debutroman, att mitt förlag ska lägga hela sin marknadsföringsbudget på mig eller att läsarna över huvud taget vet vem jag är – om jag inte marknadsför mig själv.

För nån kan det se ut som om att jag desperat vill sälja boken, men det handlar inte bara om det. Så klart vill jag också sälja, men det är väl inte så konstigt. I första hand vill jag ändå skapa kontakter med framtida läsare. Jag vill bygga upp en läsekrets som kommer att följa mig bok efter bok. Jag vill bli en författare som folk räknar med, en författare vars böcker läsarna ser fram emot.

Varför? Jo för att allt det här driver mig framåt. Ett författarskap byggs inte på en bok och det är ju inte där siktet ligger i det långa loppet. Vad heter ångest på spanska? är min första bok men jag planerar att skriva många, många böcker.

Hur gör jag det här då? Det mesta her skett organiskt och utan någon större plan, men jag tänker mer och mer på sociala medier och synlighet. Jag är aktiv på Instagram, jag bloggar på en egen blogg och har också en Facebook-sida för bloggen. Utöver det skickar jag ett inspirationsbrev en gång i månaden och i fjol gjorde jag 20 avsnitt av en podcast.

Nej. En behöver verkligen inte göra allt det här, men jag har gjort allt för att jag har tyckt att det varit och är roligt. Vid sidan om allt det här har jag nästan av misstag byggt upp mitt varumärke. Fler människor vet vem jag är och är nyfikna på min debutroman för att de har följt med resan.

Tack vare bloggen och Instagram har jag byggt ett enormt nätverk av människor. Men det har aldrig handlat om att jag kallt kalkylerat hur jag ska bygga mitt varumärke. Snarare har det handlat om att träffa likasinnade och sprida kreativitet runt mig. Att jag med samma byggt upp något som kan kallas ett varumärke är bara en bonus.

Och jag tror det är hela grejen med ett fungerande varumärke. Om det bara handlar om att sälja, sälja, sälja är det ingen som engagerar sig. En människa som bara vill sälja är så otroligt tråkig. Men om en bjuder på sig själv, låter andra ta del av processen, vågar visa sämre stunder och helt enkelt är mänsklig – ja då tror jag att en har byggt upp ett fungerande varumärke.

Vad tycker du? Måste en författare finnas på sociala medier och bygga ett varumärke runt sig? Eller ska en bra bok sälja utan allt det här?

P.S. Snubblade över en intressant artikel om temat om du vill läsa mer!

Publicerat i Debut | 4 kommentarer

Oh lord, det luktar otrohet

Det pratas ibland om ”skrivbubblan” men först nu har jag fattat vad den innebär. Tidigare när jag har gått upp i något har det alltid funnits en spärr som hindrar mig från att tappa kontrollen över tid och rum. Som exempelvis ett vanligt kontorsjobb mellan nio och fem. Den senaste månaden har jag varit tjänstledig för att skriva på heltid, då är det kört. Kanske skulle man kunna tro att det är svårt att ha disciplin när man inte jagas av flexblanketter, uppföljning och en kalender upphackad av möten (den stressen!) men jag tycker precis tvärtom. Problemet handlar snarare om att sätta gränsen för när arbetsdagen är slut eller kanske ännu mer, berättelsen. Jag har förlorat mig så mycket i mitt manus att jag har missat vitala saker som att äta lunch, gå på läkarbesök, till och med träffa min manusbearbetningsklass. Det sistnämnda har aldrig hänt mig tidigare.

Jag är i boken!

Manuset är krim, för mig en ny värld att kliva in i. Jag har gjort mycket efterforskning och nu känns karaktärerna levande. Harriet, som min huvudperson heter, är en ung kvinna i 29-årsåldern. Hon är singel, har en äldre bror som står henne väldigt nära och en far som hon tappat kontakten med. I den nya polisorganisationen ser hon en öppning och söker en tjänst i Södra regionen som behöver förstärkning av civila brottsutredare. Det passar henne bra även av privata skäl eftersom hennes far som bor i Skåne börjar bli till åren. Ganska snabbt inträffar en fruktansvärd händelse som vänder upp och ner på hela det lilla samhället och Harriet blir direkt indragen. Inte bara genom sin yrkesroll, det mardrömslika brottet verkar ha kopplingar även till hennes innersta krets.

Ingenting blir riktigt som Harriet hade tänkt sig och på många plan måste hon kämpa för att ta sig framåt. En friktion är hennes chef Margareta. Margareta är polis och har väldigt svårt för civilanställda med en annan utbildningsbakgrund (Harriet är socionom). Hon tycker det är rättsosäkert och skulle aldrig rekrytera någon som inte minst är polisinspektör, men hon fick inte välja. Ni vet, omorganisationen. Harriet får för första gången möta både härskartekniker och strategier som hon inte har något skydd mot. Margareta hindrar henne från att delta vid ”husis” (husrannsakan) eftersom Harriet saknar befogenheter och inte får bära vapen. När Harriet säger emot får hon skriva dialogförhör och märka upp beslag med en trasig etiketteringsmaskin. Alltså, detta är inte alls huvudkonflikten i boken (det vore en total spoiler att avslöja den) utan ett kort exempel. Harriet har andra mycket mer betydande relationer men jag kan inte gå in på dem alla. Då somnar du.

Själv har jag sugits in i manuset fullständigt och verkar tro att jag också ingår som hemliga Molgan i Harriets familj och den nya spaningsgruppen. Till råga på det har jag även dragit ner en vän i fördärvet.

Precis som när nyblivna föräldrar kryper in i en kokong och bara pratar om sin bebis (har hen sovit, ätit sin första sked mosade ärtor eller, the horror!, bajsat) har jag ett behov av att babbla orimligt mycket om karaktärerna.

Manusbearbetningsklassen är som en motsvarighet till BVCs föräldragrupp och erbjuder delvis utlopp för sådant även om vi mest lär oss hantverk och teknik. De nyblivna författarnas ”sova hela natten- hur gör man ?” Men det räcker ju inte.

Tack och lov har jag en underbar vän (han är en tia) som också har en bokbebis i ungefär samma ålder. Vi träffas i en egen liten klubb och messar osunt mycket till varandra om våra manusembryon. Allt är viktigt och allt måste ventileras.

Det börjar oftast på väg till jobbet, för att stämma av vad våra karaktärer gör. ”Hallihallå, stressigt nu, åklagaren ska komma in till stationen idag och Maggan har rött läppstift. Hon kommer inte bjuda med Harriet på lunchen, jävla taskapa!” Han svarar kanske ”Åh herregud! Hejsan förresten. Har jag sagt att Daniel är en sådan som gillar bruna bananer, alltså övermogna. Han har med sig en till Simon.” Sen är vi igång. Tills någon abrupt messar ”Fan, framme, måste jobba. Typiskt!”

Är det en riktigt stor händelse i berättelsen, har karaktärerna bråkat eller råkat ligga med någon, har vi ett extrainsatt lunchmöte eller träffas på något fik efter jobbet kort för att stämma av. Vi läser också varandras texter löpande. Jag är oerhört glad och tacksam över att få dela den här ”bokbebistiden” med just honom. Han är urtrevlig.

Men kanske inte utan ett pris.

Jag har även en konspiratorisk väninna som gillar att googla sig till svar när hon är förbannad på sin man. För ett tag sedan visade hon mig med fasa en helt ovetenskaplig sida hon hittat på nätet i affekt. Rubriken löd ”5 tecken på att din partner är otrogen”. Hur menar hon nu? tänkte jag tills jag med uppspärrade ögon läste:

  • Partnern gör något ur karaktär, skaffar sig förändrade vanor, jobbar övertid, gärna sena kvällar.
  • Partnern bär ständigt runt på telefonen och irritation uppstår om någon lånar den.
  • Partnern blir mer självupptagen.
  • Sociala mönster ändras.
  • Din partner kan inte sluta prata om en mystisk vän och le. Även om detta verkar nästintill dåraktigt kan din partner ha svårt att motstå att berätta om denna spännande nya del av livet, givetvis maskerat som vänskap.

Poletten trillade ner.

Oh lord!

Som nybliven författare uppfyller jag varenda punkt. Särskilt den sista.

Om min partner anar oråd är tipset tydligen att hen i lönndom ska ta min telefon och gå igenom den senaste mesströmmen som skickades mellan mig och min mystiska vän som alltid får mig att le. I anslutning länkas även till artiklarna ”6 vanligaste grälen som förstör din relation” och ”9 skäl att skiljas”.

Min väninna gick vidare direkt till länkarna. Jag slipper gärna dem så här följer istället, i förebyggande syfte, ett utdrag ur mobiltrafiken.

”Hej, är du vaken?” Absolut, oerhört skumt- bootyvarning. Enligt site:en är rådet nu att klicka vidare – Jag klickar vidare.

”Pizzaätning, Maggan skär bort kanterna och tar bara en liten bit. Harriet känner sig urgoffig.” Min partner ska här ställa sig frågan om det är en maskering och fortsätta bläddra i tråden – Jag fortsätter således bläddra i tråden.

Inte behöver jag scrolla länge förrän jag hittar något som skulle få vem som helst att hisna.

”Ligger i sängen? Åh skicka bild!” Herregud – busted! Det här verkar riktigt illa.

Min partner ska nu lägga ifrån sig mobilen och prata med mig, absolut inte klicka upp bilden. Har vi en öppen och rak relation kommer hen enligt de ovetenskapliga tipsen på site:en ge mig chansen att ha ett ärligt samtal. Skönt! (I verkligheten ”försvann” min väninnas man blixtsnabbt utan samtal, men det är en annan historia, hon fastnade ju i länkarna).

Eftersom jag vet att min partner direkt skulle kolla på bilden gör jag också det. Faktum är att jag önskar inget hellre än att han på riktigt klickar upp den. Den är nämligen underbar.

Fotot föreställer världens tröttaste och överlägset sötaste tax som sover på min väns arm.

Det är den riktiga Harriet.

Hon har lånat ut sitt namn till huvudkaraktären i min bok.

Publicerat i Anna Bågstam Ryltenius, Debut, ljudbok | Märkt , , , | 4 kommentarer

UST = Unresolved sexual tension

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Sexuell spänning är ett av mina favorit element i romance. Jag älskar att läsa det och jag älskar att skriva det. Att skriva UST är så mycket svårare än att skriva själva sexet 🙂 Det är i alla fall vad jag tycker. Det är så mycket som spelar in när man ska skriva UST.

UST är en av grundstenarna i Romance. Det är förväntan, kemin, spänningen, längtan och väntan som så småningom kan leda till sex. Eller kanske inte. Det handlar helt enkelt om att driva upp intensiteten mellan huvudpersonerna. Och om man är en skicklig författare så märker läsaren av karaktärernas sexuella spänning i varenda scen som de har tillsammans utan att det behöver skrivas ut i ord.

Att lägga grunden till en stark sexuell spänning kan man göra redan i konflikten. De dras till varandra men något (konflikten) driver dem isär. Och om man ser till att denna bit är stor och realistisk så kommer en stark UST vara lättare att skapa.

Oftast ser man den första antydningen till UST mellan hjälten och hjältinnan vid den första anblicken, det första mötet mellan dem. De lägger märke till varandra, lockas och dras till den andra personen. De vill veta mer om den andre. Med varje scen växer den sexuella spänningen, till bristningsgränsen, tills läsaren sitter där och undrar … ska de eller ska de inte? Kommer de att ge sig hän och blotta sina känslor för varandra?

Men det behövs mer än bara konflikten för att få till en bra sexuell spänning mellan karaktärerna. De fem sinnena till exempel. När vi finner någon fysiskt och känslomässigt lockande så lägger vi märke till små detaljer hos varandra. Hur den andra personen doftar, hur mjuk dennes hud är, hur de rör sig, hur den andre smakar när man kysser varandra eller exakt vilken blå nyans hens ögon är.

Dialogen är ett annat viktigt verktyg som man kan använda för att öka den sexuella spänningen mellan karaktärer.

Och sist men inte minst känslorna. Det är de som tänder elden under den sexuella spänningen. Som ger den kraft. Utan känslorna så skulle det bara finnas sexuell attraktion mellan karaktärerna, men den kommer att svala snabbt utan bränslet (känslorna).

UST får man gärna skynda långsamt enligt mig. Det svåra är att hitta den där rätta balansen. Mellan att gå lagom fort fram så att läsaren inte känner sig snuvad på någonting men inte heller så att det blir långrandigt.

Jag hoppas att jag hittat den perfekta balansen i Hemligheter små. Att man som läsare ska få det där pirret i magen och verkligen sitta på kanten och dingla med fötterna tillsammans med karaktärerna i spänd förväntan för att se om de vågar hoppa.

Vad har ni för tankar kring detta med UST? Har ni skrivit UST någon gång och tyckte ni i sådana fall att det var lätt eller svårt?

Publicerat i Christina Schiller, Debut, författarens hantverk, Författarliv, Genre, Hemligheter små, Romance, sex, Skrivprocessen, skrivtips | Märkt , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Gästblogg: Emma Danielsson

Vad jag pratar om när jag pratar om Storytel Original

Under året har debutanten Anna Bågstam Ryltenius behandlat ämnet att skriva för ljud. I mitt gästbloggsinlägg försöker jag komplettera bilden med förläggarens synvinkel och svara på de vanligaste frågorna vi brukar få när vi pratar om vårt ljudboksformat.

När jag berättade för mina vänner och ex-kollegor att jag skulle bli förläggare på Storytel Original möttes jag av glada tillrop, men också en hel drös frågor. De flesta kretsade kring samma tema: Vad är det här Original för något? Hur skiljer de sig från vanliga ljudböcker annat än att de inte går via tryckt bok? Eftersom konceptet inte hade lanserats ännu, och jag dessutom tillhör den kategori som helst vill uppnå expertnivå innan jag vågar uttala mig, svarade jag typ som när finansmänniskor förklarar vad titlarna på deras visitkort står för. Ganska vagt och obegripligt med andra ord.

Efter åtta månader har jag hyfsad kläm på vad vi gör. Och nuförtiden har vi också ett gäng serier att visa upp, vilket gör det otroligt mycket lättare att förklara. Jag märker att nyfikenheten fortfarande är stor men också att frågorna i viss mån ändrat karaktär. Från ”Vad är det för något?” till ”Varför ser det ut som det gör?”.  Så håll i hatten, nu kör vi igång FAQ:n!

Varför har ni delat upp berättelsen i episoder och säsonger? Är ni helt tossiga eller?

Det är mycket möjligt (se exempelvis vårt Instagramkonto) men det är nog inget som har med vårt format att göra.

Serietänket tillför något extra till berättelsen. Det kanske mest uppenbara är att det blir enkelt att stoppa in saftiga vändningar och halsbrytande cliffhangers. Men indelningen fungerar också som en påminnelse för oss som jobbar med berättelserna att aktivera karaktärernas dilemman genom alla avsnitt. På så sätt får berättelsen fler intensiva ögonblick men också en tydligare riktning och en rödare tråd. Vilket kan behövas, då en ljudbok sällan får exklusiv uppmärksamhet.

Jag är till exempel övertygad om att Virus av Daniel Åberg fick mig, en synnerligen motvillig motionär, att spränga enmilsgränsen i joggingspåret eftersom jag kunde följa med i berättelsen trots att jag seriöst trodde att jag skulle dö av den fysiska ansträngningen. Denna nyvunna förmåga till multitasking är dock inget min kropp hurrar för, eftersom min hjärna numera påstår att jag klarar längre distanser och därför har förlängt mitt fysiska lidande på alla tänkbara jobbiga sätt. Tack för den, herr Åberg …

Varför fokuserar ni på inläsaren och inte författaren på era omslag? 

Frågan ställs oftast av människor som inte lyssnar så mycket på ljudböcker. När jag började jobba med ljudböcker efter 13 år i pocketbokens tjänst var jag också förvånad över inläsarens stora roll. Men nu känns det helt glasklart. Att ha någons röst i örat i många, många timmar skapar ett speciellt känslomässigt band, det är nästan intimt. Eftersom vi jobbar mycket med dialog i våra produktioner är de också extra gestaltningsvänliga och vi lägger ner mycket tid på att hitta inläsare som verkligen kan ge liv åt texten.

En riktigt bra inläsare får mig att tro att hen faktiskt är karaktärerna i boken, och ofta hittar jag nya författarskap genom mina favorituppläsare. Jobbig sidoeffekt: Total förvirring varje gång jag träffar inläsare på jobbet och det visar sig att de har egna personligheter.

Men är det verkligen litteratur det här ni håller på med?

En av mina mer kulturellt lagda kompisar har precis lyssnat klart på sin första Original. Han gillade den. ”Men är det verkligen litteratur?” frågade han lite oroligt. Jag tycker att själva frågan är ganska ointressant faktiskt. Vet inte om det är mina år på Pocket Shop, som kanske är Sveriges mest opretentiösa bokhandel, som satt sina spår. Jag pratar hellre om böcker, berättelser eller läsupplevelser (dit jag numera även räknar ljud) än om litteratur. Varför självmant välja ett ord som riskerar att exkludera? Om man inte använder det som Svenska akademien förstås, och ger världens mest prestigefulla litteraturpris till en populärmusiker från Minnesota.

Är det lättare att skriva en Original än en vanlig bok?

Den här frågan hänger till viss del ihop med litteraturfrågan. I P3:s Dramaturgipodden berättar Hans Rosenfeldt om sitt jobb som manusförfattare. Han betonar det hantverksmässiga i sitt skrivande. Det tycker jag är en sympatisk tanke. Istället för att vänta in ett slags få förunnat konstnärlig inspiration handlar det i stället om att nöta på tangeterna, att själv ta kontrollen över sitt skapande. Och det finns inget som säger att ett bra hantverk automatiskt saknar en djupare mening eller inte kan öppna upp för olika tolkningar.

Vad gäller arbetsinsatsen är den minst lika stor som när du skriver en normaltjock roman. Vårt format blir i viss mån något du kan luta dig mot under resans gång, men sidantalet skiljer sig inte nämnvärt. Att skriva långt och sammanhållande, med ambitionen att någon i andra änden ska få ut något av det, är en utmaning oavsett vilket format du skriver för.

Och som om den pressen inte vore nog, vid en viss tidpunkt i processen börjar vi på redaktionen glatt planera in en ljudproduktion som innefattar andra människors tid och engagemang. Det kan till exempel vara så att vi har hittat den perfekta inläsaren, som visar sig vara en väldigt upptagen person. Då gäller det att ta fram sina sista krafter och känna att du faktiskt kan ro det här i land på utsatt tid. Jag är full av beundran för våra författare som så galant lyckas med detta.

Emma Danielsson är förläggare på Storytel Original. Hennes fyra bästa ljudbokstips för dig som vill börja lyssna på ljudböcker är:

–  Utvandrarsviten av Villhelm Moberg, inläst av Per Sjöstrand. För småländska har aldrig låtit mysigare.

Molnfri bombnatt av Vibeke Olsson, inläst av Irene Lindh. Irene gjuter liv i en tysk kvinnas livsöde och det är så gripande och bra!

Maskeradstaden av Maria Monciu, inläst av Alexander Salzberger. Marias ord och Alexanders fantastiska gestaltning skapar magi i denna berättelse om att inte höra hemma någonstans.

Störst av allt av Malin Persson Giolito, inläst av Lo Kauppi. Lo är fenomenal på att gestalta både ilskan och ångesten hos denna unga kvinna som blir anhållen för medhjälp till mord på sina klasskamrater.

Följ Originalgänget på Instagram: @storytel_original

Publicerat i Debut, Gästbloggare, ljudbok | Märkt , , , , , | 1 kommentar

Skrivövning: Fem ord

paul-morris-177698

Bild från Unsplash.com Fotograf: Paul Morris

Fem ord: Skriv en text där följande ord finns med: Katt, kobra, katakomb, krypa, klia.

Det går bra att böja orden!

Det är så roligt att läsa era svar på skrivövningarna! Lämna gärna en kommentar med din text till den här övningen, mejla till: debutantbloggen@gmail.com, eller länka till din blogg om du publicerar den där.

Sitter du på någon kul övning som du vill dela med dig av? Hör av dig till oss!

Publicerat i Debut, Skrivövningar, skrivtips | Märkt , , , | Lämna en kommentar