Releasefest nr. 1

Min första releasefest ägde rum på Folkoperan (söder, Stockholm) för lite mer än två år sedan och det var releasefesten för antologin Feministisk erotik av Leopard förlag.

Jag har två noveller i antologin. Den första erotiska novellen jag skrev Ett rosa begär som är utgiven under (den inte så kluriga) pseudonymen Ottilia E, samt min andra erotiska novell Sexklubben i Mount Pleasant.

Jag minns så väl hur jag tog på mig en av mina balklänningar inför eventet för att sedan äta thaimat med en nära vän och dåvarande rumskompis och mina föräldrar. Jag hade så trevlig så att jag inte hann fixa mitt hår innan vi var tvungna att bege oss, vilket kändes som en ”smärre” katastrof.

När vi kom till Folkoperan fanns det bubbel och stämningen var på topp. Böcker såldes, jag fick blommor och signerade böcker och flöt runt på ett lyckligt litet moln. Det var mycket folk, trångt och svettigt och de flesta hade sina vinterjackor på sig. Det kändes overkligt att jag var en av författarna och att det var så många där som ville köpa och läsa boken. På ett sätt kändes det som om jag bara låtsades, som om det egentligen var någon annans release och jag hade klätt upp mig och signerade böcker fast jag inte hade något med boken att göra. Tror håret på mina armar stod upp under hela kvällen.

Efter massa mingel var det högläsning ur boken. Saga Becker läste ur sin novell Sommarnatt och Anna Suvanna Davidsson ur sin novell Mästaren och Margaritan, det var riktigt fint. Efter högläsningen var det dags för burlesqueshow av Ivoncita och stämningen blev aningen stel för mig som stod bredvid mina föräldrar, men det var fantastiskt och dessutom väldigt passande – erotiskt.

Förutom mingel, högläsning och burlesque fanns en liten konstutställning en trappa upp, där bland annat originalmålningen Three wyas to love av Linnea Strid, som är på omslaget till Feministisk erotik såldes. Detta omslag är fortfarande mitt allra allra bästa omslag, jag älskar det verkligen! Perfekt erotikomslag.

Generellt tyckte jag att releasefesten var fantastisk och jag var så glad. Några saker som jag hade ändrat på om jag kunde var dock hur varmt det var i lokalen, att alla gick runt och antingen bar på eller hade på sig sina jackor samt att jag aldrig blev presenterad som en av författarna. Eftersom jag inte skulle läsa upp något och många skriver under psedonym eller inte kunde närvara så var det enbart Saga och Anna som blev uppmärksammade, vilket jag förstår men tyckte det var lite tråkigt. Tror de flesta ändå förstod att jag var en av författare med tanke på min balklänning, ett fynd från kungliga operans utförsäljning samma år, vilket kändes passande. Men det kändes ändå lite tråkigt att inte bli uppmärksammad, det förstärkte känslan av att jag bara låtsades vara en del av alltihop.

Publicerat i Malin Edholm, Releasefest | Lämna en kommentar

Skriva under press (NaNoWriMo light?)

November är NaNoWriMo-månad – det vill säga National Novel Writing Month. Under hela månaden sitter massor av människor i olika länder med samma mål: att få ihop 50000 ord på 30 dagar. Själv har jag aldrig deltagit, och jag tror helt ärligt att min typ av skrivprocess inte är så lämpad för det tempo som krävs för att lyckas. I perioder går skrivandet väldigt långsamt, och då kanske jag istället ägnar mig åt att researcha, fundera och låta tankarna mogna. Så måste det nog få vara ibland, tänker jag – särskilt efter en intensiv period med många deadlines.

Men saken är också den, att hur mycket jag än intalar mig det där – att det måste få ta tid, att jag inte kan tvinga fram det – finns det också en lat sida i mig som gärna slappar till om jag får chansen. Jag behöver deadlines och delmål att förhålla mig till, annars drar jag ut på det mycket längre än jag egentligen behöver. Jag kan ta bloggen som exempel. Ganska många veckor har jag satt mig ner måndag kväll för att skriva ihop något – oinspirerad, trött och utan idéer. Men de gångerna har det inte varit ett alternativ att skjuta på det och vänta på att jag ska känna mig piggare och mer kreativ, för då hade tisdagarna varit tomma på inlägg. Bara att gilla läget och få ur sig något, alltså. Och i de allra flesta fall har saker och ting faktiskt fallit på plats när jag väl har kommit igång. Någonstans ifrån kommer en idé, inte sällan en som legat i bakhuvudet men som jag avfärdat som alltför krånglig/tidskrävande, och så försvinner jag in i skrivandet tills jag har mitt inlägg. Det här är mitt fyrtiofjärde inlägg, tror jag, och utan deadlines hade det ärligt talat inte blivit så många.

Alltså – jag behöver lite press. Kanske inte så mycket press som 50000 på 30 dagar, men jag funderar på att göra mig ett eget litet NaNoWriMo och försöka få ihop åtminstone 25000 ord under november månad. Förra året tajmade NaNoWriMo dåligt för mig eftersom jag höll på med redigering då, men nu behöver jag verkligen få fart på mitt nya manus. Ju mer jag tänker på det, desto mer sugen blir jag. Om du också blir nyfiken på att testa, sök upp NaNoWriMos sida så kan du få en massa skrivkompanjoner på kuppen! Eller så hakar du på min lightversion, så kan vi peppa varandra mot 25000 ord.

Publicerat i Nanowrimo, Sara Molin, Skrivprocessen | 3 kommentarer

Konsten att låta något halvdåligt stå kvar

Det är faktiskt en konst att acceptera en halvkass text. Jag menar inte slutet av redigeringen när boken snart ska tryckas och börja säljas (då vill det till att allt är tip-top), nu pratar jag i den nyskrivande fasen innan ens råmanus är klart.

När jag skrev på min första bok gick jag om och om igen igenom de första kapitlen. Vid den tidpunkten läste jag otroligt mycket skrivbloggar (det finns en uppsjö amerikanska) och överallt stod det att man under råmanusbyggande inte behövde bry sig om att redigera. Jag låtsades inte riktigt om att jag såg det där rådet utan skrev ständigt om mina första kapitel. Filade på meningarna ungefär som när man ryktar en häst; tog ett rykttag till och ett till. En häst kan liksom aldrig bli för blank. Alltid var det någonting jag ville ändra på. Tog ett annat verb (jag älskar synonymer.se), strök någonting, la till någonting annat, flyttade punkter och kommatecken. Kom jag vidare i manuset? Nej. Blev texten så bra att jag inte behövde ändra i den senare? Svar nej där med.

Det manuset blev klart till slut, men jag har lärt mig en hel del sedan dess. Bland annat att det kan vara bättre att låta texten vara som den är trots att det inte blir perfekt. Jag ska inte sticka under stol med att jag blir irriterad när jag inte lyckas fånga känslan jag är ute efter, men jag har vid det här laget lärt mig att ibland infinner den sig inte vid första utkastet utan först efter flera omskrivningar. Så jag låter scenerna stå som de är medan jag skriver färdigt råmanuset. Vid senare redigeringar har jag då något att bygga vidare på. Jag brukar anteckna i min One Note-fil för manuset att ”här behövs det mer karaktärsbyggande” eller ”fördjupa tankarna” eller vad det nu är som ska bättras på.

I helgen läste jag om manuset Svarta vingar som jag försöker skriva klart nu, jag kände att jag behövde fräscha upp mitt minne och komma in i ”rätt värld” efter att Nattens färger gått iväg till förlaget för att sättas inför tryck. Visst kliar det i fingrarna när jag kommer till meningar, stycken och ibland hela kapitel där jag ser stora brister, men jag försöker låta bli att gå in och korrigera utan noterar i One Note istället. För ett kontrollfreak som jag är det faktiskt en konst att låta bli.

Jag vet att det inte finns ett sätt att skriva en bok på, och jag tror att vi alla är olika och har olika preferenser för hur vi tycker om att jobba och vad som funkar för oss. Men att låta något jag inte är nöjd med stå kvar istället för att försöka förbättra det på en gång har hjälpt mig att behålla fokus på att komma framåt med manuset. Och är det något vi kan enas om är det väl att vi vill lyckas med våra bokdrömmar, eller hur?

Publicerat i Kristin Fägerskjöld, råmanus, Skrivprocessen, Svarta vingar | Lämna en kommentar

Gästbloggare: Frida Andersson Johansson

Foto: Elin Parmhed

Den som väntar på nåt gott …

Är tålamod en dygd eller en finne i röven? Är agent automatiskt en snabb väg till förlag? Och vad är skillnaden på att ges ut av ett litet, nystartat förlag och ett större och väletablerat? Det skriver jag om i detta gästinlägg.

När debutromanen väl är antagen så rullar författarkarriären på. Du har ett förlag som du bollar idéer med och som ivrigt väntar på ditt nästa manus. Är du riktigt på G kanske du skriver ett flerboksavtal och kan börja jobba med nästa bok i trygg förvissning om att den kommer ges ut. 

Eller inte.

För somliga av oss är det tvärtom dags att ladda för en ny resa mot antagning. För även om debuten är ett kliv in, så är bokbranschen nyckfull. 

Mitt första manus refuserades överallt, men mitt nästa, Dränkt, antogs snabbt av ett nystartat fantastikförlag. Det lades dessvärre ner, och Dränkt gavs istället ut av ett annat nystartat förlag. 

Jag var den enda svenska författaren och hade tät kontakt med förläggaren – som även var ägare, marknadsförare och insäljare. Vi tog ingenting för givet, jublade när BTJ recenserade, för att inte tala om när bokhandeln tog in Dränkt i butikerna. Den stod lite undanskymd i Fantasy-hyllan, men den var där! Vi gjorde allt själva och eftersom det var pandemifritt släpade jag runt en rollup (som jag fixat själv) och en rullväska med böcker lite överallt. 

När Dränkt blev ljudbok var det för att jag tagit kontakt med ett ljudboksförlag. Det var ett hektiskt, roligt och väldigt energikrävande år. Och när jag var nästan klar med mitt nya manus, lades även det förlaget ner. 

Båda de nya små förlagen jag haft kontakt med var duktiga och drivna, men det räckte inte. Jag ville desperat undvika ytterligare en krasch. 

En erfaren deckarförfattare hade sagt att om det var någonting hen ångrade, så var det att hen inte orkat vänta in rätt förlag i början av karriären. Det tog jag fasta på. Mitt nya manus skulle åtminstone få chansen att hamna på ett förlag som inte riskerade omedelbar nedläggning.

Planen var att gå ”uppifrån och ner”. Först agenturer, när de sade nej stora förlag, därefter mindre förlag tills något förhoppningsvis sade ja. Så jag skickade det som blev ”Ek” till agenturer och räknade med snabba nej. 

Det tog mer än ett år. Flera gånger ville jag strunta i min dumma plan och gå vidare, men jag hade lovat mig själv att vara tålmodig. Och till slut fick jag svar. Jag hade en agent! 

Nu skulle det gå fort att hitta ett förlag. 

Eller inte. 

Medan författarvänner kom ut med bok efter bok så väntade jag. Och började tvivla. Var det dumt att hoppades få ett stort förlag till en bok med övernaturliga inslag? Drygt ett år gick. Sedan hittade Ek hem. I juli kom den ut på rutinerade och väletablerade Modernista. 

Jag har nu både agent och förlag. Men det tog två och ett halvt år av bara väntan och hann gå hela fem år mellan böckerna. 

Ibland säger folk att på ett litet förlag blir du ”en stor fisk i en damm” och på ett större förlag ”en liten fisk i ett hav”. Det ligger någonting i det. Modernista är väloljat med många författare och flera anställda. Jag har fått väldigt bra hjälp av förläggare och redaktör, men har inte så tät kontakt med själva förlaget sedan boken kom ut. Däremot har jag tillgång till en PR-agent, som både har egna uppslag och hjälper till att administrera mina. (Pandemin är dock begränsande.) Det var så självklart att Ek skulle finnas i bokhandeln att det inte ens nämndes, och ljudboken kommer i december utan att jag gör mer än tycker till om inläsare. Det är alltså mindre personligt, men du får mycket mer ”gratis”.

En annan skillnad är förskottet, som var symboliskt för Dränkt men hade mer substans för Ek. Och så mitt viktigaste önskemål: Förlaget kommer med stor sannolikhet finnas kvar under lång tid framöver.


Skulle jag orka ha samma tålamod igen? Vi får se. Mitt nästa projekt – förutom fler böcker – är att bli avsnittsförfattare för tv. Den branschen verkar ungefär lika lätt att komma in i som bokbranschen … 

Frida Andersson Johansson

Facebook: https://www.facebook.com/FridaAnderssonJohansson

Instagram: https://www.instagram.com/fridaajo/

Publicerat i Gästbloggare, skicka till förlag | 1 kommentar

Lördagsenkät: Vilken är den vanligaste frågan du får?

”Jaha, så du har skrivit en bok!” säger någon, och väldigt ofta följer sedan någon fråga. Idag svarar vi på vilken som är den vanligaste frågan vi får när vi berättar att vi skriver.

Kristin Fägerskjöld

Jag kommer att tänka på inte mindre än tre vanliga frågor jag får. När jag berättade att jag hade skrivit en bok trodde nog många att jag skulle ge ut den själv. Inget fel på det alls, men frågan jag fick då var ”Du menar att den kommer ut på ett riktigt förlag?”
Nu när min andra bok snart ska släppas är den vanligaste frågan ”Är det en fortsättning på den första?”, och svaret är nej, det är det inte. Böckerna är fristående.
Och så till den allra vanligaste: ”Ska du sluta jobba nu?” På det brukar jag svara att jag  inte ens är i närheten av att kunna leva på mitt författarskap. Det är ganska bekvämt att ha en fast lön som trillar in varje månad och kunna ägna sig åt skrivandet som en mycket rolig – och tidskrävande – hobby vid sidan av, tycker jag.

Sara Molin

Det finns några att välja på, men många är nyfikna på hur det går (sett till försäljning), och där har jag oftast inga bra svar. (Hur det går med nya manuset har jag bättre koll på: fortsatt långsamt). ”Ska du sluta som lärare nu?” har jag också hört några gånger (svar: nej), och så förstås olika varianter av den svåraste frågan av alla, som även Daniel nämner – vad är det för bok/vad handlar den om?

Malin Edholm

Frågan jag oftast får är nog: ”Kan du leva på det?” och svaret där är självklart nej. Tyvärr.

Hanna Nordlander


Jag kanske inte går runt och säger till människor jag träffar att jag har skrivit en bok, eller så träffar jag kanske inte några människor att berätta det för. Men om någon har läst om min bok och vill passa på att säga något om den, så är väl “roligt” ett ord som ofta dyker upp. Och så vet vi båda att roligt bara är en del av det hela och så står man där och menar att “roligt och roligt” och “ja, det förstås” och så har jag kraschat den konversationen också och det i sig kan ju te sig lite komiskt, ja kanske till och med roligt.

Daniel Sjöberg

Vilken som är vanligast vet jag inte för det finns några att välja på. Kommer den som ljudbok? Hur lång är den? Och givetvis den fruktade: Vad handlar den om? Den sistnämnda svarar jag aldrig på utan jag plockar fram mobilen och lämnar över den så att de kan läsa min baksidestext. Det är enklast så. Det är alltid kul när folk visar intresse, men av någon anledning (som jag har skrivit om här i bloggen också) blir jag alltid lite obekväm av att prata om det trots att jag givetvis vill göra det. Avslutningsvis den mest intressanta frågan. Varför? Och bläddrar ni en dag tillbaka har ni en utläggning om denna fråga och vad jag tänker om den.

.

Publicerat i Debutantbloggen 2020, Författarliv, lördagsenkät | Lämna en kommentar

Varför har du skrivit en bok

”Hur kommer det sig att du gjorde det?” Nyligen i en matbutik träffade jag en man jag intervjuat ett antal gånger. Han hade läst i en tidning att jag skrivit en bok och han ställde frågan som flera andra också ställt. Vill man förtydliga den så lyder den som följer: ”Varför har du skrivit en bok?” Jag tror att många debutanter känner igen den. Jag tvivlar på att de sedan länge etablerade någonsin får den. Rätta mig, om jag har fel. Den tillhör släktskapet ”för vem skriver jag?”, men är mer av dess kusin. Ofta säger jag något i stil med att ”undersökningar visar att var tredje person i Sverige drömmer om att skriva en bok” och även om det är sant är det inget egentligt svar på frågan. Det är mer av ett konstaterande som jag använder för att på något sätt bevisa att jag inte är unik (varför man nu inte skulle vilja vara unik?).

Faktum är att jag aldrig har svarat på den fullt ut. Antagligen för att jag inte vet vad jag ska säga.

Det finns författare som är författare för att de måste bli det. Ungefär som jag blev journalist för att jag måste bli det. Jag hade liksom inget val. Det är anledningen till att jag tog ett jobb på Svenska Dagbladets annonsavdelning för ett helt liv sedan. Jag gjorde det för att åtminstone vara nära skribenterna, för att få in en fot, och det fungerade. Trots min ungdom hade jag redan hunnit drömma om att få sitta på en redaktion framför en dator i flera år.

Författardrömmen kom betydligt senare och jag har svårare att förklara den. Den liksom smög sig på och började långsamt gro inombords. Nu kliar den mig nästan konstant, men jag vet inte om jag helt ärligt kan säga att jag ”måste bli författare.” Nu är jag väl redan det på sätt och vis. Jag har trots allt skrivit en bok som dessutom kommit ut och som vem som helst kan köpa som vill göra det, men som jag tror att jag har varit inne på tidigare drar jag mig för att ge mig själv den titeln. Jag känner inte att jag har förtjänat den ännu. Nåväl, sidospår.

Jag har insett att jag kanske aldrig kommer kunna svara på frågan, men jag känner att det är helt okej. Jag behöver inte veta. Det bara finns där och det fortsätter finnas där. Inte en dag passerar utan att jag kommer på en ny historia, eller åtminstone grunden till en. Det bara händer av sig självt. En människa jag ser, en film jag tittar på, en artikel jag läser, en bok jag slukar. Min hjärna kan inte sluta och även om det mesta stannar i mitt huvud så kommer en och annan hitta till tangentbordet. Jag har gjort det en gång, jag lär göra det igen och igen. Någon dag kanske jag har gjort det så många gånger att jag kan svara på frågan, men jag misstänker att den inte kommer att ställas då. Och det är väl på något sätt svaret i sig.

Publicerat i #NästanFriends, Daniel Sjöberg, DanielSjöberg, Debut, debutant, debutantåret, debutantbloggen, Debutantbloggen 2020, Nästan Friends | Lämna en kommentar

Place och space. I Bibbis kök.

Jag kan känna den lena smaken av limpmacka med leverpastej. Höra den gamla signaturen till Ekonyheterna. Känna lugnet av att titta upp mot skogsslänten utanför, där som det växer liljekonvalj i maj och längre upp finns det en koja under en gran. 

Här känns det soligt och hemma. Jag vet hur golvet känns under fingrarna, och hur bröder låter när Bibbi skär upp det och det är ett varmt ljus vid spisen, där hon steker pannkakorna. 

Bibbi var min dagmamma. Hon väntade med mig vid nyponbusken på skoltaxin som skulle ta mig och lekiskamraterna till andra sidan samhället, andra sidan Viskan. Hon ställde fram pannkakor, även om jag gått fel, skulle egentligen gått hem efter skolan, men råkade hamna hos Bibbi ändå. Då ställde hon fram pannkakor i det där köket. Sedan ringde hon mamma. I den ordningen. 

När jag läser berättelser som utspelar sig i ett kök, så är det ofta det här köket jag ser framför mig. Det är många romanfigurer som suttit vid Bibbis köksfönster, diskat sin disk vid Bibbis diskbänk. Grälat, slagits och älskat i Bibbis kök. 

Vid en föreläsning vid Högskolan i Borås, tog Anna Hellén upp sin specialitet spatialitet, som i litteraturen kan uttryckas i termer av place och space. Place är hemvist, trygghet, ens rötter och historia, medan space står för rörelse, det öppna och fria och kanske även det osäkra. Man kan också tillägna sig space och göra den till place genom att utforska och lära känna den. Ibland är place en inre plats, ens trådar bakåt, en inre trygghet. 

Place är Fylke: lugnt och gemytligt, grönt och frodigt, inga bekymmer. Men sagan kan inte utspela sig där, utan den behöver space för att det ska hända något. De godmodiga hoberna behöver kastas ut ur sin trygga hemvist och utföra ett uppdrag på okänd och farlig ort – space. 

Jag har inte tänkt på litteraturen i dessa termer tidigare, men nu ser jag det lite överallt, som ett analysverktyg, även om det inte alltid är lika tydligt som i fantasygenren, och kanske som något att bygga upp egna alster kring. Och i livet. En plats att vara trygg på är ett grundläggande behov, om det så bara är en inre plats, eller ett sammanhang med människor som skapar en hemvist. Men jag tror också att alla i någon mån behöver space, pröva något okänt, ge sig ut i världen. Ett äventyr. Kanske extra påtagligt nu, när många äventyr fryser inne, sätts på paus, med resor och möten som inte blir av. 

Trygghet är viktigt för mig, och jag tror att just det rumsliga har givits den innebörden i mitt liv. En trygg vrå, ett välkänt knarrande i favoritfåtöljen. De invanda rörelserna i ens eget kök. Bibbis kök är definitivt ett place i mitt liv. Men det var också där skoltaxin hämtade mig för att ta mig ut i världen, även om den till en början bara låg på andra sidan Viskan.

Publicerat i Hanna Nordlander | Lämna en kommentar

Att inte välja det som säljer bäst

Idag tänkte jag skriva om det faktum att mina noveller som handlar om heterosex säljer bättre än mina lesbiska/bisexuella/queera noveller …

Jag har fått frågan ”Varför skriver du inte mer heterosex om det är det som säljer?” och mitt svar kanske förvånar efter att jag sagt att jag skulle välja popularitet hos massan över litteraturkritikers åsikter (i en enkätfråga några veckor tillbaka) … Men jag skriver av andra anledningar än att bara bli läst och sälja så mycket som möjligt.

Visst är det roligt att sälja och bli omtyckt och läst, men om jag skulle släppa min queera inriktning och enbart skriva heterosexuella erotiska noveller skulle jag inte må bra av att skriva, dessutom skulle jag känna mig som en hycklare. En hycklare som argumenterar för att det behövs mer queer erotik, mer representation och mer mångfald – för att sedan istället skriva om det som säljer bäst. Det normativa.

Jag säger inte att jag aldrig kommer skriva fler noveller med heterosex, för det kommer jag göra. När jag känner för det. Och även om karaktärerna är heterosexuella eller har heterosex så brukar jag ofta tänka att åtminstone en av dem är bisexuell, mycket för att jag själv är det. Dessutom är det viktigt för mig att få utmana normer även inom den heterosexuella konstellationen.

Visst önskar jag att det vore en av mina lesbiska noveller eller min onaninovell som sålde bäst men jag förstår ändå att det är det som läsarna känner till som säljer bäst. Och att det är fler heterosexuella läsare än hbtqia+ personer.

Skrivandet för mig måste kännas meningsfullt, både för mig själv och omvärlden. Och med omvärlden menar jag inte massan utan de som precis som jag och längtar efter mer litteratur utanför normerna. Egentligen räcker det med att det är bra för mig, och kanske en annan person. Att mitt skrivande kan hjälpa, inspirera eller vara roligt att läsa för en enda person – då är jag nöjd.

Visst skulle det vara lättare att sälja mer om jag började skriva helt heterosexuellt, men skulle det vara bra för mig? För den där queera läsaren som inte vill läsa om normativt heterosex?

Nej, det vore att svika mig själv.

Publicerat i Malin Edholm | Lämna en kommentar

Frågan om alltings syfte

Mer än en gång har jag hört skrivrådet som går ut på att allt man skriver, varje scen i ens berättelse, ska ha ett syfte. Det kan formuleras på olika sätt – det behövs en konflikt, något som för berättelsen framåt, något som bränner. Ni är nog många fler som har hört det rådet, i någon form. Man behöver inte ens ha gått en skrivkurs för det, utan man kan snappa upp det i artiklar/bloggar/tidningar om skrivande, eller på olika digitala forum för skrivande personer.

Förra veckan svarade vi på frågan vad vi skulle vilja utveckla som författare – och även i mitt eget inlägg några dagar tidigare skrev jag om research som ett av mina förbättringsområden. Men jag har också kommit att fundera alltmer på detta – att jag behöver hitta en sund balans när det gäller att förhålla mig till nyss nämnda råd. Jag behöver våga bre ut mig, låta min text ta plats och bli lite långrandig.

För vi kan hårdra det där rådet. Skala bort allt krimskrams runtomkring – detaljerade miljöbeskrivningar, dialoger som inte är tillräckligt pang på rödbetan, för utförliga inre monologer, kanske några sidohistorier, en och annan bikaraktär – tills det inte återstår mycket mer än själva fabeln. Okej, jag fattar att det inte är vad som avses. Visst fyller miljöbeskrivningar en funktion, till och med de lite mer detaljerade (eller?). Men i mitt fall kan det här ibland skapa en alltför snabb framåtrörelse i manuset. När jag har redigerat mina manus har jag flera gånger fått fördjupa, bygga ut, förankra storyn och karaktärerna i en bakgrund. Och en hypotes jag har är att jag har hoppat över det där under råmanusfasen eftersom jag hör en röst i mitt huvud som påminner mig om att allt måste ha ett syfte, att vartenda ord ska driva berättelsen framåt.

När jag nu har startat upp nästa manus, försöker jag att värja mig mot den där rösten och invända att en långsam scen visst kan vara läsvärd, att det är okej att stanna upp och dra ut på saker, att det kan vara intressant nog ändå. Jag läste nyligen ut Marian Keyes Vara vuxen. En 600 sidor lång roman som lätt hade kunnat vara minst 100 sidor kortare – ändå uppskattade jag varje sida. Som läsare sitter jag alltså inte och somnar om jag inte upplever att precis varenda scen för handlingen framåt tillräckligt snabbt (så länge det jag läser ändå på något sätt är fängslande/vackert/intressant/tankeväckande förstås), så jag borde kunna släppa den tanken även när jag skriver (det bygger i och för sig på att jag litar på min egen förmåga att skriva fängslande/vackert/intressant/tankeväckande, och det känner jag ju sannerligen inte alltid att jag gör. Kanske är det det som är problemet).

För övrigt kanske alla skrivråd inte är för alla. Vissa behöver höra en viss typ av skrivråd, och andra en annan. I det här fallet kanske man ska rikta rådet mer till, säg, Tolkien och Proust..? Jaja, jag vet att de har sina stilar och är älskade och upphöjda, men visst skulle de kunna skala ner sina texter pyttelite utan att det gjorde så hemskt mycket? Eller svor jag precis i kyrkan nu?

Publicerat i författarens hantverk, Sara Molin, Skrivprocessen, skrivtips | 2 kommentarer

Manusutveckling

Jag har skrivit om det förut, att jag sällan har koll på allt vad som ska hända när jag sätter mig ner och börjar på ett manus. Jag har en grundidé, ofta en känsla av vad jag vill åstadkomma och förmedla, men nästan aldrig klart för mig på detaljnivå hur det kommer att gå till.

Att ta en sådan idé till ett färdigt råmanus är en lång process. Jag tänker dag och natt på handling, karaktärer, twister. Även om jag inte skriver på en vecka så bearbetar hjärnan utvecklingen. Hur vet jag om det håller att bli en bok? Det gör jag inte. Flera idéer har jag fått släppa för att jag helt enkelt inte har kunnat bygga en tillräckligt stor miljö/värld runt omkring dem så att det räcker till någonstans mellan 80-120 tusen ord. En historia som ska bli så lång måste vara mer komplex än att man har en handling. Det ska vävas in flera karaktärer, gärna sub plots också.

För mig är det viktigt att jag lyckas skapa trovärdighet – det har jag också varit inne på tidigare. Trovärdighet för miljöer, tal och tidsanda var det då, men också trovärdighet för hur en karaktär agerar. Det värsta jag vet när jag ser en film eller serie eller läser en bok är när en karaktär plötsligt agerar på ett sätt som jag inte förstår. Att hitta drivkraften, att underbygga en handling och få läsaren att tycka att ”h*n kunde inte gjort på något annat sätt” tycker jag är enormt viktigt. Sådant kommer jag inte på på en gång. Det är ofta något som växer fram och som jag får gå tillbaka till och komplettera med när jag kommer längre i skrivandet än när jag började.

Jag brukar jämföra det med att titta på ett rufft, kantigt stenblock och försöka se den vackra skulptur det kan bli med mycket möda och stort besvär. Någonstans i den där klumpen finns det vackra, det jag vill åt. Det gäller bara att locka fram det, vilket inte alltid är så lätt. Trots att jag har verktygen är det ibland gäckande svårt att få till det jag önskar.

Ett typexempel på det här är mitt manus Svarta vingar, det som ska bli den tredje – och avslutande – boken som utspelar sig på 1940-talet. Jag började skriva på den redan när jag höll på att redigera min debutroman Klar himmel, det vill säga våren och sommaren 2019. Jag hade en ganska stark vision av hur den skulle börja och sluta, men var tom på idéer när det gällde mitten. Vi körde ett av-och-på-förhållande till förra hösten, sedan gav jag upp, irriterad på att inte lyckas mejsla fram berättelsen jag ville få till. Efter boksläppet i januari fick jag plötsligt en ny idé och började skriva på den. Vilken skillnad det var mot att traggla med Svarta vingar! Den berättelsen skrev sig nästan själv emellanåt och jag började allt mer tvivla på om Svarta vingar verkligen var någonting att ha. (Det manuset har dock just nu en paus för att jag ska ta upp det med fräscha ögon lite senare.)

Mellan redigeringsomgångarna för Nattens färger nu under sommaren har jag åter stuckit emellan med Svarta vingar. Lite har det lossnat och jag har lyckats åstadkomma ett mycket bättre utkast än tidigare. Det jag framförallt fortfarande saknade var dock själva mittendelen. Skickade ändå första tredjedelen till min syster som brukar vara den som får läsa ett manus först av alla och var beredd på en rejäl sågning. Till min förvåning hade hon bara positivt att säga om historien men tyckte att jag skulle stryka en person och göra en annan mer tydlig. Ju mer jag funderade på det insåg jag att det nog var rätt väg att gå. Bort med en karaktär som jag tyckte om och stod för mycket gott. In med en annan som inte alls kändes lika balanserad och trevlig. Min hjärna tickade igång på det här och helt plötsligt stod det klart vilket motiv min huvudkaraktär hela tiden hade saknat. Jag kan inte förklara det bättre än att det slog mig som en blixt från klar himmel (och nu menar jag inte att vara rolig och syfta på titeln på min debutroman).

Naturligtvis. Så ska det vara.

Allt la sig tillrätta. Jag skrev som en galning för en helg sedan och känner att jag har betydligt högre förhoppningar om att få till ett färdigt råmanus på Svarta vingar nu än tidigare. Den där gråstenen ska bli något fint. Tid, nya ögon, att våga stryka och skala bort, att lyckas tänka om och byta spår var tydligen melodin för att kunna ta det här manuset vidare.

Publicerat i Kristin Fägerskjöld, Skrivprocessen, Svarta vingar, synopsis | Lämna en kommentar

Debutantbloggare sökes

Kommer du ut med en bok under 2021? Tycker du om att skriva om att skriva? Vill du vara med och driva en av landets mest legendariska skrivbloggar?

Kanske är du en av nästa års debutantbloggare.

Att blogga på Debutantbloggen är att föra vidare en tradition som startade i december 2008, då grundarna Augustin Erba, Kevin Frato och Kalle Dixelius slog sina kloka debutanthuvuden ihop och startade bloggen. Vid nästa årsskifte lämnade de över stafettpinnen till ett nytt bloggäng, och sedan dess har nya debutanter tagit över rodret på nyårsdagen, lika säkert som Ivanhoe och backhoppning till kebabpizzan. 

Var beredd på …

… att det krävs täta kommunikationer och gott samarbete med övriga bloggare.

… att ni tillsammans har möjlighet att sätta er speciella prägel på bloggen.

… att sköta administrationen kring bloggen, som att konktakta gästbloggare, svara på mejl och dela blogginnehållet i Debutantbloggens sociala medier.

… att det blir ett svinkul debutantår!

Mejla till Debutantbloggen@gmail.com och berätta om dig och din kommande bok. Vi vill ha din ansökan senast 1 december.

Hälsningar från Kristin, Sara, Malin, Hanna och Daniel, som tycker att ett år på bloggen går hur fort som helst.

Publicerat i Debut | Lämna en kommentar

Gästbloggare: Charlotte Sirc – När mammor dör

Precis som många andra skribenter älskar jag ord. Mjuka ord, hårda ord, ord som känns ända in i själen, ord som kan rymma en hel värld, ord som skapar klarhet, krångliga ord och ord som får mig att skratta och gråta. 

Många av mina minnen kan kopplas till ord. På en av mina allra första arbetsplatser i början av 90-talet hade jag och mina jobbarkompisar oförskämt kul med ord och uttryck. Det resulterade i ett slags plojmanual eller ordlista som jag plitade ihop, sprängfull med vår egen tokroliga jobbjargong. Jag tror den fick oss att känna gemenskap på något sätt och mer än tjugofem år senare skrattar vi fortfarande åt den. Ett annat minne är pirret när jag läste breven från en ungdomskärlek. Jag älskade hans sätt att uttrycka sig och kan än idag sakna känslan av att sprätta upp ett handskrivet brev. Jag glömmer heller aldrig lyckan när jag och min tjeckiskfödde man skulle äta frukost på restaurang i Prag och jag undrade över en av maträtterna på menyn: hemenex. Jag frågade vad ordet betydde och blev alldeles lycklig över alla olika sätt ord kan skapas på. Ham and eggs, sa maken, tjecker har aldrig fått lära sig engelska så bra. För att inte tala om glädjen när jag läste Sara Lövestams Grejen med substantiv. Man måste bara älska någon som upplyser om ord som bahuvrihi (sammansättningar av ord som beskriver en del av något som får representera den person/sak det tillhör, t.ex. rödstrumpa).

Som före detta gymnasielärare i svenska och engelska har jag ofta stått i klassrummet och tjatat om vad som är ”rätt” eller ”fel” när det gäller stavning, ordval, böjning eller grammatik. Men i vissa fall finns det inget som värmer ett språklärarhjärta mer än när eleverna faktiskt stavar fel. Då vet jag att de är på väg uppåt i utvecklingstrappan, att de är nyfikna på språket och har viljan att uttrycka sig. Idag är jag överlycklig över att få snöa in mig på ordens färger och nyanser på heltid. Som undertextare och översättare är det en ynnest att få leka på jobbet.

För ett par veckor sedan kom mitt första bokprojekt ut om ett av de vackraste orden jag vet, nämligen mamma. I antologin När mammor dör – Kvinnor om att mista sin mor som gavs ut den 25 september på Ordberoende förlag skriver 31 kvinnor om sina erfarenheter av att förlora sin mamma. Att få prata och skriva om ett projekt som i så många år endast funnits i mitt huvud känns overkligt. Den här boken har nämligen en alldeles särskild betydelse för mig. 

När jag själv miste min mamma som femtonåring ville jag inget hellre än att läsa om andra flickor och kvinnor med liknande upplevelser, men gick bet. Så småningom gavs Motherless Daughters – The Legacy of Loss av Hope Edelman ut i USA och den boken kom att betyda mycket. Jag bestämde mig för att översätta Edelmans bok och planerna gick så långt att jag till och med fick möjlighet att träffa henne. I vintras, när vi satt på en lunchrestaurang i Santa Monica i LA och hon berättade att det var just där hon hade fått flera idéer till sin första bok, kändes det galet stort. Den boken skulle jag översätta och nu skulle även svenska kvinnor få hjälp av den! Tillbaka i Sverige visade sig intresset från förlagen vara ganska svalt. Visserligen hade boken översatts i 17 länder och den hade legat på New York Times bestsellerlista, men den hade några år på nacken och man ville hellre ha en bok av en svensk författare. 

Drygt ett år senare ges nu boken När mammor dör ut. Det har varit ett år med en hel del jobb, fantastiska människomöten och en inlärningskurva som har gått spikrakt uppåt. Och så här två veckor efter release vet jag vilka ord som beskriver min känsla bäst. För vad är väl en utgiven bok på förlaget? Jo, svindlande och alldeles …. underbart.  

Du hittar mig här:

Facebook: https://www.facebook.com/Versalis19/
Instagram: https://www.instagram.com/versalislottasirc/?hl=sv

Publicerat i Gästbloggare | Lämna en kommentar

Lördagsenkät: Vad vill du vilja bli bättre på inom skrivandet?

Som en spin off på förra lördagens fråga vad vi tycker vi är hyffsade på kommer här då det vi tycker att vi behöver förbättra oss på…

Kristin Fägerskjöld

När jag läste Hannas diktsamling tidigare i år blev jag så grymt imponerad av hennes förmåga att framkalla känslor inom mig. Det riktigt knep i hjärtat. Så skulle jag också vilja kunna gestalta!

Sara Molin

I mitt förra inlägg skrev jag om research som ett av mina utvecklingsområden. Jag behöver nog främst bli bättre på att våga be andra om deras tid, även människor som jag inte känner – det kommer jag att behöva när jag skriver nästa manus. Jag har hört flera författare prata väldigt gott om research i form av intervjuer med främmande människor – att folk blir så glada när de får berätta om sig själva och det de har kunskap om. Det stämmer nog, och jag ska försöka att ha det i åtanke vid kommande intervjuer, istället för att känna mig som någon jobbig typ som tar upp folks tid i onödan och ställer dumma frågor…

Malin Edholm

Om jag fick välja något att bli bättre på i mitt skrivande så skulle det vara dialoger! De där naturliga dialogerna som ger en rysningar för att de är så bra, sådana vill jag kunna skriva!

Hanna Nordlander

Å, då skulle jag vilja ha bättre överblick för att kunna ha koll på längre texter, som romaner. Det borde inte vara omöjligt, men jag är mer analytisk och håller oftare på med detaljerna än med disposition och helhet.

Daniel Sjöberg

Allt. Det är väl det enkla svaret på den här svåra frågan. För jag tycker att det är en svår fråga som egentligen borde ställas till någon som läser mig. Min redaktör till exempel, eller ett annat proffs. Eller helt vanliga läsare. Jag vet inte något annat sätt att säga det på än att jag givetvis bara måste bli bättre. Skriva, skriva, skriva. Redigera, redigera, redigera. Gång på gång på gång till dess att det är så bra det någonsin kan bli. Till dess att helheten blir något fantastiskt. Om jag kan nå dit vete sjutton, men jag är övertygad om att enda sättet att göra det på är att fortsätta med mina misstag.

.

Publicerat i Debutantbloggen 2020, dialog, dramaturgi, författarens hantverk, hur jag skriver, karaktärer, lördagsenkät, Miljöbeskrivningar, Skrivprocessen | Lämna en kommentar

Fritt fram att hitta på vad man vill – Fritt fram att protestera

I förra veckan skrev jag om hur trogen sanningen man måste vara när man skriver. Om det är okej att hitta på vad som helst. Det känns som om det här ämnet är outtömligt, men låt mig börja i en annan ände och sedan se om jag kan knyta ihop säcken något sånär på slutet. De senaste åren har det utvecklats en slags tes om att man inte det inte längre råder yttrandefrihet i det här landet. Att man inte längre får säga och tycka vad man vill. Det är givetvis nonsens. Så länge man inte bryter mot lagar som till exempel hets mot folkgrupp får man givetvis uttrycka vilka åsikter som helst. Det man däremot inte kan förvänta sig är att stå oemotsagd. Säger du något som andra finner stötande lär du få höra det.

Vad har detta med påhittade historier att göra?

Jag har vid några tillfällen lekt med tanken på att det skulle vara kul att skriva en berättelse om ”Stålmannen”, som han hette när jag var liten. Nu heter han väl Superman här också, men okej, det har inte med saken att göra. Min idé handlar om att placera honom i någon slags verklighet. Alltså en där en sådan figur skulle få riktiga konsekvenser. Det har försökts lite grann i Hollywood. Man of Steele och Batman v Superman gjorde det till viss gräns och Hancock var ett annat försök, men i slutändan går det alltid för långt. I Supermans värld kommer det fler och fler superhjältar och superskurkar till dess att han bara blir en i mängden, om än högst stående i pyramiden.

Hancock struntade nästan direkt i premissen och lät skurkar skjuta på honom trots att de givetvis måste ha vetat att det inte skulle ha någon effekt och då har jag inte ens nämnt scenen där han slänger upp en mobbare sisådär ett par hundra meter upp i luften och fångar honom utan att mobbaren fullständigt går i bitar i hans armar.

Min tanke var alltså att göra verklighet av fantasin. På allvar. Placera en flygande, superstark, osårbar människa i den värld vi lever i och sedan leka med det. Längre än till idéstadiet har jag dock aldrig kommit och nu kanske någon annan snor tanken och varsågod i sådana fall. Ja, det kanske redan har gjorts utan att jag vet om det. Nåväl.

Vad jag vill säga med detta är att det är, som någon kommenterade, fritt fram att hitta på som man vill i böcker. Det är trots allt sagor vi skriver oavsett hur verkliga de är, men min poäng är och var att du sätter ändå ett slags regler för den värld du skapar. Består den av monster och bestar är det inte så märkligt om det plötsligt dyker upp en drake, men om Kurt Wallander avväpnar en mördare genom en flygande round kick som leder till att bokskurken flyger tre meter kommer jag protestera.

I min debutroman lät jag en ankarlift ersätta en stolslift och jag öppnade en restaurang som stängt. Jag skavde av något år på en sommarplåga och så vidare. Små saker, men något rymdskepp kommer inte dyka upp som en deus ex machina för att rädda en historia.

I går såg jag slutet på säsong två av Älska mig. Jag ska inte spoila, men det fanns en sak som jag protesterade väldigt mot. Jag tyckte mycket om serien, men just den biten … nej, det höll inte ihop. Det var inget rymdskepp, men det hastades ihop utan förklaring. Jag nöjer mig så.

Ja, det är fritt fram att skriva vad man vill, men man kan inte räkna med att inte störa läsaren om man tillåter sig själv att ta ut svängarna alldeles för mycket. Så nu är jag färdig med den här debatten. Nästa vecka, hur många ord får en titel egentligen innehålla?

Publicerat i #NästanFriends, Daniel Sjöberg, DanielSjöberg, Debut, debutant, debutantåret, debutantbloggen, Debutantbloggen 2020, Nästan Friends | Lämna en kommentar

Tunn hud

Jag sveper halsduken tätare kring kappkragen. Den kalla blåsten får ögonen att tåras. Min hud ligger tunn och torr som papper över ansiktet, tunn hud överallt, över hjärtat, över ledsenheten. Jag sover mellan tre och sex timmar per natt och någon poesi blir inte av. Och jag har svårt att hantera ljud från två håll samtidigt. 

Det är väntan på vintertid, väntan på utvilad vardag. Det är definitivt höst. Jag kanske behöver oxytocin, jag kanske behöver mindfulness. Men vad jag har är ett svettigt täcke och blodet som jag hör pumpas runt i ådrorna. Alltid något, iochförsig.

Men läsa kan jag. Och kan jag inte sova, så blir det mer tid att läsa. Maria Brobergs Bakvatten har jag snart läst ut och kanske är den lite för spännande i upplösningen än vad mina sömnproblem tillåter. Tullias värld av Kerstin Ekman. Jag är inte överförtjust, men gillar desto mer att min latinelev ville läsa den, så nu jag läser också. Jag, En av David Levithan. Började läsa med en etta jag vikarierar i, och nu är jag fast. Lyssnar på Anna-Karin Palms Lagerlöfbiografi. En och annan dikt av Louise Glück som delas i mina flöden. Mina egna ord är inte slut, men medan jag väntar på att kunna skriva, får andra formulera det åt mig. 

Orden lägger sig tillrätta, hittar in där de behövs, ger tröst ibland, eller en tanke som fogar sig till mina egna tankar. Som ett glow-serum för huden, fast för insidan. En rik och fet nattkräm som får huden att kännas lite mindre tunn.

Publicerat i Hanna Nordlander | 2 kommentarer