Lördagsenkät: Din bästa och värsta signeringserfarenhet

Signeringar. Något man som debutant närmar sig med skräckblandad förtjusning. För visst är det kul att få träffa läsare – men tänk om ingen kommer! Idag berättar vi om våra bästa och värsta signeringserfarenheter.

Charlotte CederlundCharlotte: Min bästa signeringserfarenhet är från Bokmässan i år när en liten kille kom när jag signerade i förlagets monter. Jag signerade hans bok och han bad försiktigt om en kram. Sen gick han ut i gången utanför montern, tryckte boken hårt mot bröstet och studsade upp och ner i ett lyckorus! Så fantastiskt fint att få se!❤

Min sämsta signeringserfarenhet är också från Bokmässan och är egentligen rädslan jag kände inför den signering som jag, Siri Pettersen och Johan Egerkrans skulle ha efter vårt seminarium. Jag var SÅ rädd att jag skulle sitta ensam när de hade milslånga ringlande köer. Så pinsamt det hade varit! Riktigt så illa blev det inte. Jag fick signera ett par böcker och snälla kompisar kom förbi och sa hej. Att Johan sen måste ha signerat fyra gånger så många böcker som jag, det är en annan sak!🙂

karl-modig-olaKarl: För några månader sen var jag på klassbesök i Märsta och träffade en årskurs nio för att prata om boken. Några tjejer som gick i femman hade tydligt tjatat på sin lärare att de ville vara med och de var så gulliga! Jag fick skriva autograf i deras anteckningsblock och ta en selfie, livet!
Min sämsta signeringsupplevelse är nog alla gånger som jag glömt bort namnet på den jag signerat åt. Särskilt på mitt releaseparty när det var en gammal släkting som skulle ha boken, hehe.

 

 

 

13934735_1596810507279804_8926557888544550005_nCamilla: Mitt bästa signeringsminne är från Sci-Fi World tidigare i år. Jag menar, hur ofta får du signera ditt alldeles första sålda ex till Darth Vader (aka Matteo). Finns väl inget större?

Mitt sämsta signeringsmoment är från Bokmässan. En av mina författaridoler, Julie Kagawa, var på plats och jag ville få ett par böcker signerade. När vi sedan stod där och pratade medan hon signerade så frågade hon något i stil med ”vad är din bästa upplevelse från Bokmässan?”. Jag svarade såklart att vara där med min första, alldeles egna bok. I ett infall kom jag på att jag hade ett ex i väskan som jag gav till henne, som en souvenir. Glatt tog Julie emot den, och bad sedan om en signatur.
Det blev helt och totalt blankt i skallen. Under flera minuter kom jag inte på en endaste sak att skriva, medan kön bakom mig blev längre och längre.
Vad jag till sist skrev? Kanske ”tack för inspirationen” eller ”älskar dina böcker”?
Nej då. Jag skrev ”At least you can look at the pictures.”

Jag har nog aldrig velat göra facepalm åt mig själv så mycket som just då.

 

anna-2016-beskuren

Foto: Johanna Westin

Anna: Mitt bästa var på bokmässan när en ung läsare kom fram och gav mig en egenvikt papperstrana. Papperstranorna spelar en viktig roll i Du, bara, och det var så himla, himla fint. Det var också väldigt fint på releasefesten att få bläddra fram författarens tack och visa min (fantastiska) svensklärare från gymnasiet raderna jag skrivit om honom, och se hur rörd han blev. Mitt värsta signeringsminne var också på bokmässan. Jag stod bredvid stjärnan Ingelin Angeborn, som hade en lång kö vid sin sida av bordet. Bredvid stod jag, med en handskriven signeringsskylt, för att min kommit bort någonstans i mässvimlet i montern. Det enda folk frågade mig var om nya Harry Potter-boken fanns att köpa än. Fy. Ganska snart övergick jag dock till något mycket roligare: att smyga på folk som bläddrade i min bok och med låg röst säga ”om du köper den kan jag signera den”. Det funkade faktiskt oväntat bra, många köpte!

 

IMG_8645Ida: Jag har inte hunnit signera så mycket. Det har varit på bokmässan, på releasefesten, på författarkvällen och lite strösignaturer utöver det. Jag kan egentligen inte säga att jag har erfarenheter som utmärker sig åt något av hållen. Det är alltid superkul att signera och träffa potentiella läsare. Det är kul att signera åt folk man känner, som varit involverade i bokprocessen. Det är kul att signera åt folk som blir ivriga över bokens innehåll. Några direkt dåliga erfarenheter kan jag inte heller dra mig till minnes. Det skulle vara de gånger man får hjärnsläpp och inte vet vad man ska skriva eller vad någon heter.

 

Publicerat i Debut, lördagsenkät | Lämna en kommentar

Vems historia får jag berätta?

Charlotte CederlundNär jag började skriva Middagsmörker hade jag inte en tanke på att jag berörde ämnen som jag kanske inte borde beröra. Jag skrev bara om något som genuint intresserade mig, om något som jag var chockad över att jag visste så lite om. Det var först när en del recensioner började påpeka det faktum att jag skrivit om samisk kultur utan att vara same som det gick upp för mig att det inte är självklart att man får skriva om en kultur som inte är ens egen.

Det här är egentligen inget nytt. Kulturell appropriering har diskuterats länge och för ett par år sedan blossade debatten upp ordentligt. I korthet handlar det om att man inte ska utnyttja andra kulturer och främst handlar det (såklart) om att vi som tillhör den vita majoritetskultur inte ska utnyttja delar av en minoritetskultur.

Av någon anledning hade hela den här debatten gått mig förbi. Eller, jag hade såklart snappat upp småbitar. Som att Miley Cyrus kritiserades när hon twerkade i ett dansdummer och att HM fick dra tillbaka hårsmycken med fjädrar. Men jag kopplade aldrig debatten till litteraturen eller det jag skrev om. Jag antar att det beror på att det alltid varit så självklart för mig att en författare kan skriva om precis vad som helst.

När jag insåg att det fanns läsare som tyckte att jag gjort fel som skrev boken blev jag först ledsen. Sedan skämdes jag för att jag inte förstått att min bok kunde orsaka den typ av reaktioner. Så jag började läsa på i efterhand. Försökte förstå begreppet och funderade över var jag stod i frågan.

Det jag har kommit fram till är att det är en ganska så infekterad debatt som gärna biter sig själv i svansen. De som argumenterar allra hårdast anser att vi som tillhör den vita majoritetskulturen inte ska låna några kulturella utryck alls från andra. Det tror jag är en dålig lösning. Vi vill ju nå ett samhälle där vi har förståelse för varandra och där alla är lika värda. Jag tror personligen att det blir svårt om vi alla avskärmar oss till vår egen sfär. Istället handlar det om att vara respektfull när man tar del av andra kulturer. Att förstå att den internationella maten vi äter i Sverige är försvenskad, att veta ursprunget till hårfrisyrer som dreadlocks och flätor.

När det kommer till litteratur är jag ännu mer övertygad om att det är viktigt med gränsöverskridande berättelser. Jag tror att det är ett bra sätt att knyta världen närmare, att få både sig själv och andra att förstå att alla människor har samma grund trots att vi är olika. Naturligtvis ställer det krav på utförandet. Om man skriver om något man inte är, om människor som har en annan bakgrund eller andra förutsättningar än en själv, krävs empati och en rejäl dos research.

Jag har gjort massor med research i arbetet med mina böcker. Jag har läst, sett dokumentärer, surfat runt på obskyra forum. Sedan jag påbörjade arbetet med Gryningsstjärna har jag också haft den stora förmånen att få arbete med en referensgrupp bestående av tre samiska ungdomar som går i skola i Kiruna. Jag har frågat dem vad de tycker om att jag skriver om deras kultur och de har enbart varit positiva. De är glada att det kommer fler böcker med karaktärer som de kan identifiera sig med, samtidigt tycker de att det är bra att jag tar hjälp av dem för att få rätt på alla detaljer.

I slutänden är det där jag hoppas att debatten landar. Att det inte handlar om huruvida jag får eller inte får skriva om en annan kultur. Utan hur jag gör det.

Vad tycker ni?

Publicerat i Debut | 1 kommentar

Vad får man skriva om?

IMG_8645Ni kanske fick känslan av att det fattades något i morse? Det var ett korrekt antagande. Mitt inlägg fattades. För att vara ärlig så har jag och WordPress inte varit bästa kompisar under det här året. Vi har haft en strikt yrkesmässig relation. Hållit en artig fasad utåt. Hälsat stelt på varandra i fikarummet. Men WordPress har inte hjälpt mig alls. Inte ens när jag kommit hem en sen onsdagskväll, dödstrött, och på något vis glömt att klicka på en knapp när det här inlägget skulle tidsinställas. WordPress kunde inte ställa upp då. WordPress tittade åt andra hållet och fnissade skadeglatt. Nåväl, här kommer dagens inlägg!

Jag hade en dröm i natt. Jag är en sådan person som drömmer ofta och livligt. Det min fantasi inte får utlopp för under mina vakna timmar tar den igen under natten när jag sover. Det var en mustig och dramatisk dröm som involverade häxor, svart magi, blod, förruttnelse och Fan själv som huvudperson. Inte en mardröm – oh nej. Alla drömmar som involverar mörka element är inte mardrömmar. Jag är ofta medveten om att jag drömmer och ser den här typen av drömmar mer som en extra levande och väldigt underhållande läskig film. Det intressanta var att jag under ett tillfälle i drömmen kopplade bort mig från det som hände och faktiskt tänkte: ”Shit, det här skulle bli en så grym bok. Jag måste komma ihåg den här idén när jag vaknar!”

Vaknade gjorde jag så småningom. Jag kom ihåg drömmen också, och vad jag hade tänkt. Med ögonen fortfarande slutna tänkte jag igenom det hela. Det hade faktiskt en potential, om man bara tog bort de mer orimliga elementen (som en flera kilometer lång rostig trappa som plötsligt förvandlades till en rutschkana). Jag blev mer och mer uppeldad. Det kunde ju faktiskt bli något på riktigt! Drömmens osammanhängande intryck sorterades i mitt huvud till embryot för ett synopsis. En nutida påhälsning av den gamla föreställningen om häxors relation med den lede. Brutal verklighet kombinerat med kittlande mörk och fruktansvärd övernaturlighet. Erotiskt, äckligt, skrämmande och obehagligt. (Alltså en historia som skriker Ida Tidman.) Jag kom till och med på namnet – Satanskyss.

Men så kom de där tankarna tillbaka. Vad kan man faktiskt skriva om? Vad är ”för mycket”? När börjar jag trampa för många på tårna? Jag gillar inte att trampa folk på tårna. Jag gillar inte att försvara mig. Jag hade de här tankarna redan på ett tidigt stadium när jag skrev trilogin. Hur nära våldtäkt kan man gå? Hur pass ingående kan man skriva om barnamord? Vad är tabu? Kanske är jag för rädd. Kanske är mina funderingar sunda. Jag vet inte. Jag vet bara att jag har läst så många böcker som överraskat mig positivt i det avseendet. Författaren vågade faktiskt, och det blev bra! Men hur ska man själv våga, och hur ska man veta var gränsen ska dras?

Jag vet inte om Satanskyss någonsin blir skriven, eller om den får fortsätta existera som ett härligt skräckligt minne i mitt huvud. Men jag skulle verkligen uppskatta era åsikter i ämnet. Hur tänker ni? När blir det för mycket? Jag känner spontant att det har en hel del att göra med målgrupp och framställning. Varsågoda att diskutera i grupper!

Publicerat i Debut | 10 kommentarer

När det talas om censur

13934735_1596810507279804_8926557888544550005_n

I början av 2016 skrev jag mitt allra första debutantbloggsinlägg, och kände skräckblandad förtjusning över att det var 51 hela inlägg kvar. Det kändes som en spännande, men inte omöjlig, utmaning att fylla dem. För att underlätta påbörjade jag en lista med olika ämnen som jag tyckte skulle vara intressanta att ta upp.

Inför det här inlägget gick jag tillbaka till listan och såg att många ämnen fortfarande finns kvar. Jag har vetat att de funnits där, men gjort som med skrivandet i övrigt: gått på känsla när det handlar om veckans inlägg. Jag har helt enkelt skrivit det jag känt för att skriva om, just då.

Samtidigt finns det ämnen som jag vet att jag vill ta upp, som känns alltför viktiga för att bara låta tyna bort i ett worddokument på datorn. Just ett sådant tänker jag skriva om idag. Egentligen är det logiskt att det fått ligga och mogna till sig. För när debatten gick som högst kunde jag inte riktigt formulera vad jag tänkte. Jag hade bara en magkänsla. Något som jag inte kunde klä i ord.

Nu tänker jag i alla fall göra ett försök.

Jag började tänka på det här ämnet tidigare i år, när Jan Lööf kom på tapeten. Kommer ni ihåg vad som hände? Det blev stora diskussioner i media och i olika författarforum om att Bonniers, hans förlag, ville ändra på teckningarna i två av hans böcker. Annars skulle de inte bli aktuella för omtryck i framtiden.

Det skreks CENSUR med stora bokstäver och av diskussionerna att döma verkade vi inte vara många steg från offentliga bokbål. Liknande diskussioner seglar upp med jämna mellanrum, och jag tycker alltid att det är lika intressant att iaktta reaktionerna. För det väcker ju uppenbarligen så starka känslor. Varför? Jag har en teori om det.

Är ni redo?

Jag tror att det är för att det handlar om barnböcker.

Har ni tänkt på det? De stora diskussionerna som varit de senaste åren har alla berört böcker som främst riktar sig till barn, med exempel som Jan Lööf och Astrid Lindgren.

Så, vad är det då som gör en del av oss så otroligt upprörda över att barnböcker uppdateras till en modern tid? Min teori är att det blir så väldigt mycket känsligare när det handlar om barnböcker. Vilket i sig är ganska konstigt. Är det inte barnen som vi vill ge de allra bästa av värderingar? Det som ska forma dem till empatiska vuxna som ser människor i sin omgivning, som inte fokuserar på hudfärg eller funktionalitet eller sexualitet.

Jag tror att det är tätt sammankopplat med en annan fråga som jag berört tidigare här på bloggen. Den som handlar om varför det är så svårt att som ny barnboksförfattare slå sig in på marknaden.

Barnboksmarknaden är så fruktansvärt styrd av klassiker. En majoritet av det vi läser för våra barn är sådant som vuxna läste för oss när vi var små. Barnboksmarknaden är helt enkelt styrd av vuxnas nostalgi. Och vi vill inte att någon ska gå in och peta i böckerna vi läste som barn. De har ju en speciell plats i våra hjärtan.

Men grejen är den att samhället förändras. Vad som är okej och vad som inte är okej att säga förändras. Och vårt språkbruk förändras såklart med det. Om vi nu ska vara så extremt fästa vid våra ”barnboksklassiker” och låta generation efter generation av barn lyssna till dem, då tycker jag att det är vår förbannade plikt att de också är hyfsat uppdaterade efter hur vi bemöter och benämner varandra. För det är här många barn får sin världsbild. Det är här man som vuxen kan låta dem expandera eller krympa. Jag ser för mitt liv inte varför någon skulle vilja välja det sistnämnda. Vi vill väl att våra barn ska lära sig respektera andra, att olikheter ska vara en självklarhet? Vi vill väl att de ska bli bättre än vi var? Och det kommer inte att ske om vi reproducerar samma saker som formade oss.

Det pratas om att böckerna ska finnas kvar som historiska dokument och exempel på den tid som rådde då. Och det gör de. Äldre upplagor kommer ju alltid att finnas. Ingen kommer att smyga in i någons hus och riva ur bilder eller stryka över ord. Men varför ska det vara någonting vi uppmuntrar och sprider vidare? Vad det handlar om är att inte reproducera dessa bilder i nytryck efter nytryck. Det handlar inte, som många verkar tro, om att anordna bokbål, utan om att inte trycka nya upplagor med böcker som människor kan känna sig kränkta av.

Måste allt ges om igen och igen? Är kanske det stora problemet egentligen att vår egen nostalgi ställer till det för barnen? (Och för de barnboksförfattare som försöker att slå sig in på marknaden med böcker som faktiskt skildrar vår samtid).

Kanske kommer föräldrar, någonstans borta i framtiden, att ha synpunkter på hur jag framställde robotkaninerna i min bok om Snack Parrow. Kanske finns då robotkaniner i var familjs hushåll och det har tydligt framkommit att de inte alls är särskilt aggressiva eller besatta av att vakta skrot. Kanske kommer det höjas röster för att ändra en så förlegad beskrivning gjord av någon som aldrig ens sett en robotkanin.

Och det skulle jag inte ha några som helst problem med.

 

Publicerat i Barnböcker, Camilla Linde, Debut, Snack Parrow, Språket | 8 kommentarer

Karaktärsbakgrunder

karl-modig ola.jpgJag sitter just nu och pillar med några nya karaktärer till deckar/superhjältehistorien som jag berättade om i mitt förrförra inlägg. Vanligtvis brukar jag inte göra särskilt detaljerade karaktärer från början, det brukar växa fram under arbetet. Det är inte ens särskilt ofta som jag har egna dokument för alla karaktärerna, oftast har jag det i huvudet. Men när jag väl gör ett dokument kan det se ut som något i stil med detta:

Oscar
17 år. Gillar superhjältar. Lite blyg. Snälla föräldrar, jobbig lillebror.

Klara
17 år. Röker. Har elak mamma. Pappa och storebror har flyttat hemifrån.

Sen så utvecklas det såklart under arbetets gång. Men allra oftast räcker det med bara några ledord för hur karaktärerna ska vara. ”Arg ledare” eller ”Nervös komiker” brukar funka bra för mig. Det blir liksom en upptäcktsfärd under skrivandet för att försöka hitta karaktärernas hemligheter och drivkrafter.
Men nu, till nästa projekt, tänkte jag satsa på att göra ordentliga karaktärsbakgrunder. I alla fall till de viktigaste karaktärerna. Så nu ska jag försöka gräva mig ned i det. Men hur gör man? Vad är det som gör bra karaktärer är något som jag funderar på tidigare och jag antar att den där inre konflikten eller gråzonen är något som man ska försöka sträva mot, även om det inte är helt lätt.

Åtminstone en av karaktärerna kommer att vara väldigt osympatisk så jag funderar på det där med Tragisk Bakgrund som grepp för att få läsaren att åtminsone sympatisera pyttelite med karaktären. Tragisk bakgrund är väldigt vanligt inom superhjältar, särskilt i form av döda föräldrar. Det sätter karaktären automatiskt i ett sorts underläge, en sorg, en hjälplöshet, som läsaren kan sympatisera med. Batmans föräldrar är döda, Supermans hemplanet är sprängd etc.
Men det blir också lite av en klyscha. Just nu funderar jag på om karaktären ska ha någon dödlig sjukdom, men jag vet inte.

I alla fall, poängen till varför jag vill utforska karaktärernas bakgrunder innan jag börjar skriva är att jag vill att läsaren ska få fram små detaljer genom historien och att karaktärerna ska skalas av. Någon hint där, en annan hint där, ett avslöjande i slutet. Det är dom historierna som jag tycker om allra bäst. Återigen är Snape ett utmärkt exempel.

En bok som gör hela bakgrundsgrejen helt superbt är Den Osynlige Mannen Från Salem av Christoffer Carlsson. Rekommenderar alla att läsa den, särskilt om man gillar det där med bakgrunder. Jag ska sätta mig och läsa om den nu.

 

Publicerat i Debut | Lämna en kommentar

Shiny Uppsala

anna-2016-beskuren

Foto: Johanna Westin /densjungandefotografen

I fredags var jag i Uppsala, där både Du, bara och Saker ingen ser utspelar sig. Dels var jag inbjuden att bli intervjuad till studenradions kulturprogram Hesa Fredrik till ett temaavsnitt om queerlitteratur, dels passade jag på att göra lite research.

Det är alltid så inspirerande att prata om queerlitteratur, tycker jag. Det händer rätt ofta när ämnet kommer på tal att jag får frågan varför jag vill skriva historier med hbtq-tematik. Den korta förklaringen är att jag helt enkelt tycker att det finns så många historier som är oskrivna, och så många karaktärer som inte fått vara just karaktärer, utan främst representanter sin sexuella läggning eller sin könsidentitet. Många, många hbtq-böcker handlar om att komma ut – vilket behövs eftersom världen fortfarande ser ut som den gör – men samtidigt är det spännande att få utforska hur saker kan skrivas på nya sätt. Jag har ju till exempel valt att helt lyfta bort heteronormen ur Du, bara, för att förhoppningsvis få läsaren att fundera på varför samma regler inte gäller för alla, när kärleken är densamma. Att lyfta bort en norm kan ibland vara ett väldigt effektivt sätt att belysa den. Ingen behöver komma ut i Du, bara, och jag hoppas att det väcker tankar runt varför någon ska behöva komma ut överhuvudtaget. Med Uppsala som kuliss har jag skapat en lite upp-putsad verklighet som visar den värld jag tror på, och vill ha.

Min research bestod i att jag fikade på Kafferummet Storken där mina karaktärer hänger, kollade in färgen på soffgrupperna vid deras favoritbord (grönblommig sammetsbrokad), färgen och storleken på tekopparna (stora, vita, tjocka porslinskoppar med blåa blommor) och research-åt lite snickerskakor. En intressant detalj jag märkte var att de har ett gammalt rökrum (finns de fortfarande?) med ett piano i (!). Det måste jag definitivt skriva in i Saker ingen ser, det kändes som en så kul detalj.

Jag har tidigare bestämt var mina karaktärer bor, för jag gillar att veta. Nu gick jag förbi Yodits hus för att kolla om det går att stå utanför själva porten utan att bli blöt när det regnar, eftersom min andra karaktär Sebastian gör det i en scen. Det går inte, märkte jag (och det regnade till och med när jag var där). Sebastian passerar heller inte några andra portar som det går att stå i på väg hem därifrån (som jag skrivit i manuset), så nu får jag ändra så att han söker skydd från regnet under utskjutande balkonger istället. Det är bra att få koll på.

yodits-trappaNär jag var utanför Yodits hus på Åsgränd och tittade på porten kom en granne som just skulle gå in, och när han höll upp dörren och frågade om jag skulle hälsa på någon kunde jag ju inte säga nej. Så nu har jag dokumenterat de solgula trapphusväggarna, marmortrappstegen med fossiler, hissens gallergrind, de runda små lampknapparna, fotat trapphusräckena och försökt memorera museiedoften. Och jag fotade hur ljuset föll över trappan, och vad som syns genom trapphusfönstret.

Sånt här tycker jag är så kul! Det känns som om karaktärerna finns på riktigt när jag hänger i deras hoods och går på deras gator. Och när jag gick tillbaka in mot centrum höll jag nästan på att gå in i en lyktstolpe när jag såg en (verklig!) människa som var så otroligt lik min Frank. Då kändes det ännu mer som om mina ungdomar verkligen finns, och går runt på Uppsalas gator. Den tanken la sig varm runt mitt hjärta, tillsammans med tanken på att kloka och pålästa litteraturstudenter gör radioprogram om queerlitteratur. Staden jag skriver om – Shiny Uppsala – kanske finns lite grann på riktigt också.

 

 

Publicerat i Anna Ahlund, Debut, Du, bara, Författarliv, Hbtq, research, Saker ingen ser, Ungdomslitteratur | 4 kommentarer

Gästblogg: Lisa Tidman om att vara testläsare

thumbnail_lisa-nov-16När jag satte mig tillrätta i läsfåtöljen, med en kopp varm te, block och penna inom räckhåll och den alldeles färskutskrivna pappersluntan i knät, var det med blandade känslor.

Jag var både hedrad och stolt över att få vara testläsare. Eftersom jag inte tillhör den egentliga målgruppen för romanen och dessutom är mamma till författaren var det ju lite av ett förtroende att bli utvald. Jag kände också den förväntan som ofta infinner sig när man börjar en ny bok och en härlig serie av olästa sidor och upplevelser ligger framför en. En förväntan som var kryddad med lite vördnad, för denna bok var ju alldeles jungfrulig, ny och nästan orörd av någon annan och jag skulle alltså få vara med och forma hennes livsöde.

Men mest kände jag nog skräck, för den dominerande tanken just då var: Hjälp, vad gör jag om jag inte alls tycker om den??

Som testläsare kan man gå tillväga på lite olika sätt, en viktig del är ju tex ren korrekturläsning, men jag ville framförallt testa läsupplevelsen. En bok är bara alldeles ny en enda gång. Det är nog det faktum som är svårast för författaren själv att känna in sig i. De kan ju sin bok, handling och karaktärer utan och innan. Så jag läste först hela boken som vilken bok som helst och bildade mig en helhetsuppfattning. Först därefter började jag fundera på allvar, bläddrade fram och tillbaka, jämförde olika stycken, läste om och skrev anteckningar.

Mina funderingar kretsade omkring en rad frågeställningar. Egentligen är det samma frågor som dyker upp när jag läser vilken bok som helst, men som testläsare analyserade jag frågorna på ett betydligt mera medvetet plan. En bra bok kännetecknas nog för mig av att jag får en positiv känsla omkring just dessa frågor.

Blir man fångad av storyn?

Detta är ju i hög grad beroende på om boken stämmer överens med den berättarteknik och genre som man gillar. Boken behöver inte vara dålig bara för att en viss person inte gillar den. Därför behöver man också flera och helst rätt olika testläsare, gärna även utanför den tilltänkta målgruppen.

Håller boken jämn kvalitet?

Författare är ju också människor och har toppar och dalar som alla andra, vissa passager är svårare eller tråkigare att skriva, ibland finns inte inspirationen där, andra gånger drabbas man av eufori och orden bara kommer av sig själv. Det är naturligt, men tyvärr väldigt störande om det märks för mycket på resultatet. Detta skall dock inte förväxlas med berättelsens dramaturgi. Boken behöver växla upp och ner i tempo och spänning, ändra ton och stämningslägen för att vara intressant.

Ett annat problem är att man ofta blir varm i kläderna under skrivandets gång, lär känna sina karaktärer och finslipar sitt skrivsätt. Tonen kan därför flyta på ett helt annat sätt i slutet på boken än i början. Många böcker skulle ha tjänat på om författaren hade vågat stryka och skriva om första fjärdedelen.

Eller det motsatta, författaren tröttnar eller är inkonsekvent i förhållande till sina karaktärer, bokens ton eller handling. Många böcker håller inte riktigt ända in i mål.

Flyter berättelsen?

Berättelser som hoppar mellan för många olika scenarier eller en massa personer som man inte hinner bilda sig en uppfattning om är svåra att engagera sig i. Det är också väldigt störande om meningarna är för konstruerade, metaforerna staplas på varandra eller om favorituttryck och andra ord upprepas för många gånger. Att behöva läsa om meningar, hela sidor eller bläddra hit och dit i boken med jämna mellanrum för att greppa sammanhanget, förstör mycket av läsupplevelsen.

Får man veta lagom mycket om karaktärerna och deras bakgrund?

Författaren vet oftast betydligt mer än läsaren om sina karaktärer och miljöer, det kan vara en svår balans att veta vad som är lagom. Som läsare måste man få veta tillräckligt mycket för att förstå vem karaktären är, hur de fungerar och varför de beter sig som de gör. Man måste bli intresserad av karaktären och även i viss mån få stilla sin nyfikenhet. Men det skall inte vara så mycket information att det tar fokus från själva berättelsen.

Får man svar på alla frågor?

När boken är läst bör det inte finnas några lösa ändar. Med mindre man tänker skriva en fortsättning eller medvetet har valt ett öppet slut.

Håller psykologi och logik?

Karaktärerna måste bete sig, handla, utvecklas och ev förändras på ett sätt som stämmer med de personlighetsdrag de har tilldelats. Både i förhållande till varandra, som till det de upplever, ända in i slutet. Och det måste finnas logik i det de gör och det som händer. Om boken utspelas i värld som styrs av andra lagar än den vanliga, måste det ändå stämma med den världens logik.

 

När det gällde FORSDANSEN kunde jag slappna av ganska snart, luta mig tillbaka och låta mig uppslukas, för jag gillade gudskelov boken som helhet.

Sen var det oerhört spännande att kunna diskutera de frågeställningar jag hade direkt med författaren, spåna om alternativ och andra lösningar på vissa saker. För författaren gäller det sen att väga in den feedback man får av sina testläsare tillsammans med sin egen uppfattning. Det är ju författarens privilegium att ha sista ordet och bestämma vilka ändringar man vill göra.

När jag sen till slut satte mig i läsfåtöljen igen med den alldeles färskutgivna riktiga boken var det en speciell känsla att känna igen de ställen man har varit med och påverka, och även upptäcka andra ställen som har förändrats genom andra testläsare. Alltihop naturligtvis tolkat med författarens speciella ord och känsla.

FORSDANSEN hade genom den extra bearbetningen förvandlats från en BRA bok till en ÄNNU BÄTTRE bok.

Publicerat i Debut | Lämna en kommentar