Statusuppdatering

Anna Alemo

Det känns som om det var alldeles nyss som jag började blogga här, men detta är faktiskt mitt 21:e inlägg. Helt galet! Men vad har hänt under dessa månader? Redigeringen av Emmas nya liv närmar sig med stormsteg, men för min del har det ju egentligen inte hänt så mycket med själva manuset ännu. Alla de stora bitarna – redigering, omslag, sättning, tryck och release – ligger framför mig. Framför oss! Sen jag började skriva här känns det nämligen som om jag har en massa cybervänner som följer med mig på vägen. Att jag inte är ensam på resan. Och det är helt klart det som är det mest fantastiska med att få blogga här. 

När det gäller mitt skrivande i övrigt har jag i år dels skrivit klart råmanuset till uppföljaren (dvs del 2 av 3 om Emma), skrivit ett nytt råmanus  (manus 3) och just nu håller jag som bäst på att färdigställa mitt fjärde manus. Manus 3 befinner sig ute hos förlag och agenter och utöver de svar jag fick ganska snabbt, har det trillat in några enstaka standarsrefuseringar. En agent menade att marknaden för feelgood är så pass mättad, att det krävs något verkligen unikt för de ska tro på en utlandssatsning. Och förmodligen är det väl fortfarande vanligast att agenter kommer in i bilden när en bok redan är släppt i Sverige. När man kan se att boken säljer bra här. Så de hör väl av sig när Emmas nya liv har kommit ut på marknaden 😉

Framöver är min plan att skriva klart manus 4 (förhoppningsvis denna veckan) och sen, efter redigeringen av min kommande bok, funderar jag på att börja skissa på det där med att skriva om manus 3 till ljudbok. Det kan kanske vara ett lagom projekt att jobba med i sommar? Särskilt eftersom boken utspelar sig i Blekinge skärgård och det är precis där jag kommer att befinna mig under semester. Förlaget önskade att det skulle bli en serie eftersom det tydligen är populärt bland lyssnarna. Och även om min tanke från början var att det skulle vara en helt fristående bok, så känner jag att den faktiskt skulle passa in i en serie. Mitt fiktiva sommarstugeområde i Blekinge kan då få leva vidare och så kan man få möta lite nya bekantskaper. Så även detta är något jag skulle kunna börja spåna vidare på i sommar.  

Det klart att det fortfarande finns hopp om att ett förlag ska komma tillbaka och vilja ge ut manus 3, men jag försöker att inte tänka på det. Försöker leva som vanligt och inte kolla mailboxen allt för ofta. Det känns bättre att fokusera på det svar jag faktiskt har fått, att ha en plan att följa. Och den planen är faktiskt inte dum alls 😊

Annonser
Publicerat i Anna Alemo, Debut, Emmas nya liv | Märkt , | Lämna en kommentar

Inspiration

Foto: José Figueroa

Som alltid vill jag slå ett slag för kompetensutveckling. I lördags var jag på Storydagen i Malmö. Det var en present till min sambo, men alla vet att de bästa presenterna är de man själv drar nytta av, eller hur? Idén bakom dagen var att ordna en heldag för alla som är intresserade av berättande i olika format med hjälp av intressanta föreläsare och det blev riktigt lyckat.

Dagen inleddes med Soni Jörgensen som är manusförfattare och dramaturg och har jobbat med film och TV. Hon presenterade en modell för vad man bör tänka på för att skapa en engagerande långfilm genom organiskt berättande. Det låter mer komplicerat än vad det var och jag kände att det var riktigt matnyttigt även för mig som skriver kortare saker och inte gör film.

Sen pratade Christofer Emgård, som jobbat med datorspel och seriemanus, om världsbyggen. En liten do’s and don’ts där han frikostigt avslutade med att berätta om sitt eget största misslyckande och vad man kunde lära av det. Han hade en hel del smarta saker att säga som gäller även för de som inte ska skriva fantasy i en helt egen påhittad värld.

Efter lunch var det dags för intervjuer. Det var regissören och radioprataren Thérèse Ahlbäck som höll i frågorna. Först blev Klas Östergren intervjuad om sitt skrivande och sedan Mats Strandberg. Mitt sammanlagda intryck blev att man verkligen måste gilla att redigera och skriva om sina texter om man ska räkna med att bli en riktig författare även om Mats hävdade sig var nöjd med kanske sex omskrivningar mot Klas tjugofem… De var även överens om att en promenad kan lösa de flesta skrivproblem samt att båda två funderar väldigt länge på sina projekt innan de faktiskt sätter sig ner och skriver. Som alltid var det kul att höra om hur andras skaparprocesser ser ut.

Sedan avslutades dagen med en rolig gruppövning som förhoppningsvis skulle resultera i en filmidé. Kanske var det att det var i slutet av en väldigt lång dag eller det faktum att bara hälften hade något slags filmbakgrund, men projekten var väldigt olika färdiga när vi avslutade med presentation.

Men det var med huvudena fulla av idéer och intryck och rätt mycket pepp som vi lämnade lokalen och det är ju det som är den viktigaste poängen med kompetensutveckling, oavsett vilket område det gäller. Hade man gått därifrån utan skrivsug hade det ju varit helt misslyckat. Ett annat tecken på att det var en bra dag var att det inte alls kändes som att man suttit där i tio timmar på raken.

Personerna bakom dagen sa att det kommer antagligen komma fler chanser i bland annat Norrköping och Göteborg (?) så håll ögonen öppna efter fler Storydagar.

Publicerat i Jens Mattsson | Lämna en kommentar

Dagen D

Pia Kask
Pia Kask, fotograf Magnus Johnsson

I morgon smäller det. Dagen D som i debut. Min spänningsroman släpps officiellt på marknaden och jag slipper smygsälja som en annan langare till kompisar vars löften om evig tystnad gällande omdömen innan releasedatum (annars hamnar ni fan i min nästa bok!) kan äntligen lyftas och spridas till resten av den än så länge ovetande omvärlden. Från och med i morgon kommer det där ljuvligt kusliga omslaget att ta plats på hyllor i Akademibokhandlar runt om i Sverige, kunna beställas från nätbokhandlarna och dyka upp i ljudboksapparna under listan över nyheter. Utvalda bokbloggare och andra proffstyckare som redan följt Hannahs och Rollins kamp mot klockan i jakten på den som uppenbart men ändå omöjligt kan vara mördaren får tycka till offentligt (funkar naturläkemedel mot lindrig oro mot den här nojan? Varför klämde jag inte akutjouren på något starkare sist jag jobbade natt?? Om jag vägrat skriva ut hens diktat hade jag kanske kunnat utpressa mig till en Atarax i alla fall) och i bästa fall lindra lite av recensionsnojan som växer exponentiellt för varje timme nu. Och samtidigt känns det så himla bra. Eller rättare sagt så in i bomben galet fantastiskt!

Vilken resa det här manuset har gjort, och samtidigt är det egentligen nu det står där i startblocken, gör korstecknet, viftar med armarna och utför en rad andra tics som ska besvärja de högre makterna till välvillighet och få läsarna och lyssnarna att sitta klistrade vid sidorna eller i lurarna. Jag bävar. Och längtar, aningen lite mer än jag bävar. Dagen efter stora D är det dags för premiärsignering. Istället för en mer traditionell releasefest (fast lite alkoholfritt bubbel och några salta pinnar ska jag väl kunna bistå med) blir det signering på sjukhuset där jag jobbar. Mitt i gången mellan huvudentrén och hissarna för att besökarna inte ska riskera att missa eventet. Och alla mina vitklädda kompisar som jobbar (och eftersom jag är anställd på resursenheten och bokas ut för en eller ett par dagar åt gången till en massa olika kliniker där behovet av en tangentbordsfetischist är konstant så har jag massor med vitklädda kompisar precis överallt) har lovat komma.

När jag började skriva mitt allra första utkast var den här dagen blott en suddig hägring någonstans långt bortom horisonten och inte något som jag ägnade så mycket tid att fundera över. Och nu är det dags. Senaste veckorna har det kommit fler mejl, med bifogade filer med bland annat digitala vykort (vykort? Det var en jättehäftig liten film ju!) det har plingat in SMS i mobilen om paket att hämta, spännande kartonger med marknadsföringsprylar, jag har fikat och pratat bok i en fantastiskt rolig timme med en journalist på en lokaltidning och Dagen D kommer passande nog att gry med att jag kliver in i radio P4 Kalmars studio för en intervju som ska direkt ut i etern. Känn ingen press liksom. Näe, det är lugnt (är apoteket öppet än? Visst funkar väl naturläkemedel mot lindrig oro även mot boksläppsdebutsnervositet?), det kommer att bli skitbra det här. Men mest roligt. Sådär kolsyra i blodet och fjärilar i magen-roligt. Och det får helt enkelt räcka med kaffe och en prilla för att hålla nerverna i schack. Jag säger som dom gör i mellon; Nu kör vi!”

Publicerat i Debut | 2 kommentarer

Gästbloggare – Johannes Vivers

När jag 2011 började skriva på en dystopisk framtidsroman, levde jag i den naiva tron på min medfödda förmåga. Ingenting var för tjusigt för att inte platsa i mitt manus, som kanske kunde bli kultförklarat bara det hittade rätt ögon hos rätt förlag. Klassisk dramaturgi? Ett fånigt mainstream-redskap, som gjort för att revoltera mot. Tydliga karaktärer? Tråkigt. Alla i min bok skulle vara mystiska och avslöja sina sanna jag först i slutet. Ett enkelt språk? För barn. Jag ville skriva de finaste orden jag kunde. Dagsmeja, sammelsurium och egenpåhittade konstruktioner som ”lavendeldroppande laserstrålar”.

Jag skickade in alstret till fem förlag och fick standarsrefuseringar tillbaka. Jaså? Kanske var mitt manus för djärvt? Eller så begrep de inte bättre. För att få svar på detta skickade jag manuset till en lektör, som på ett trevligt sätt slaktade det. ”Vad är konflikten? Vad är huvudpersonens mål? Varför vet vi inte vem huvudpersonen är? Vilka är det som mördas? Och varför så många, visserligen vackra men ack så högtravande, metaforer och liknelser?”

Ni vet alla vad som kommer efter högmod. Men fallet kändes inte smärtsamt utan snarare som en tillnyktrande örfil, som väckte mig ur min enfaldiga syn på vad som krävs för att skapa en förlagsattraktiv produkt. Om förlagen inte ger en kommersiell tummen upp hamnar nämligen ens pappersbebis i högen som förlagsmedarbetarna kallar ”ointressanta manus”, eller i värsta fall något värre såsom ”skithögen”.

Efter lektörens uppfriskande sågning såg jag mig i spegeln och konstaterade att jag varken hade verktygen eller färdigheterna för att kunna skriva ett bra manus. Än.

Jag bestämde mig för att sluta lita till magkänslan och gå metodiskt till väga.

– Jag köpte och läste ett antal skrivarhandböcker. Ett ljus började skönjas, ni vet, ett sådant som känns hoppfullt men som skvallrar om hur lite man kan om ett ämne.

– Jag anmälde mig till en skrivarkurs. Där lärde jag mig ännu mer, och det var nyttigt att för första gången visa upp texter för likasinnade och få konstruktiv kritik.

– Jag började skriva på ett nytt manus och insåg vikten av att utarbeta ett synopsis. När jag äntligen såg hela berättelsen sammanfattad, förstod jag att jag skulle komma i mål.

– Tillsammans med en vän startade jag podden Skrivdrömmar, som ett sätt att lära mig mer om skrivande. Podden har blivit populär bland aspirerande författare, men framför allt är den min egen lilla skrivarkurs dit jag återvänder för att repetera verktygslådan.

– När manuset var färdigt på ett grundstadium lät jag betrodda familjemedlemmar och vänner komma med synpunkter. Därefter skickade jag det till en lektör. Det tog ett halvår att fixa till lektörens kommentarer, men det var det värt. Framför allt var det nödvändigt för att lyfta manuset den där sista biten.

– Nu hade jag ett presentabelt manus, och efter att ha knåpat ihop följebrev skickade jag det till ett tiotal förlag. Jag fick en handfull standardrefuseringar, men också en del längre svar av karaktären ”Ditt manus är bra, men passar inte in i vår utgivning just nu”. Och till slut kom det positiva svaret, från Bokförlaget Mormor. En av förlagets lektörer ”gillade min text starkt”, men det tog ändå några sekunder innan jag förstod att det var ett erbjudande om att faktiskt ge ut mitt manus! 00000

Så, jag hoppas att denna min resa kan tjäna som inspiration. För att kunna skriva ett bra manus måste man jobba hårt och inte enbart tro på sin egen förmåga. Generellt sett gäller följande: Man måste ta sånglektioner för att bli en bra sångare, man måste gå på konstskola för att bli en bra konstnär, och man måste lära sig om skrivande och skriva mycket för att kunna skriva ett bra bokmanus. Genvägarna genom att enbart lita till rå talang är få och stängda för nästan alla. Det är den återkommande träningen och viljan att förbättras som bär en fram mot målet. Och nästan alla som är beredda att lägga ner arbetet som krävs, lyckas förr eller senare.

Vad som hände med mitt dystopiska framtidsmanus? Det ligger alltjämt och skäms på hårddisken. Vem vet? Någon dag dammar jag kanske av det och fixar till det. Och kanske vågar jag då skicka in det på nytt.

Publicerat i Debut | Lämna en kommentar

Skrivövning!

Alla har vi en favoritgenre, och många av oss kanske rentav två? Veckans skrivövning låter dig därför kombinera det bästa av två världar!

Skriv en scen, dialog eller vad du vill där du gör en tydlig mash-up av dina två största favoritgenrer. Vad sägs om en fantasy-feelgood, en erotisk skräckhistoria eller en humor-fackbok?

Låt fantasin flöda, ha kul och kör hårt!

Publicerat i Debut | Lämna en kommentar

Någon har köpt min bok!

Vad sägs om detta då – någon har köpt min bok! ”Någon” är min kompis Anna som skulle gå in och bevaka den, men plötsligt fanns det en köplänk och några klick senare sa hon förvånat ”jag tror att jag köpte den?”.

Och detta – att någon köper en bok som jag har skrivit – är ju kanske inte jättekonstigt. Om det inte vore för den lilla detaljen att boken inte är klar än. Texten är förvisso klar och snart satt i inlagan, men hela den andra lilla detaljen, som att korrläsa några sista gånger, skicka till tryck osv, det är ju inte klart än på ett tag.

Men skåda detta! Min bok! Mitt namn! Min stora dröm i form av en skärmdump hos Adlibris. Är det inte det vackraste ni har sett? Vill ni gå in och bevaka den så gör ni det smidigt här, och vill ni precis som Anna köpa den så går det (tydligen?) att göra det här hos Ginza. I september kommer den finnas på riktigt.

Publicerat i Fackbok, Författardebutant 2019, Mirijam Geyerhofer | Lämna en kommentar

Att hålla sin bok i handen

I fredags skickade maken en bild på ett stort vadderat kuvert från Rabén & Sjögren. Det är alltid spännande med post från förlaget. Jag frågade maken om det känns som en bok eller som lösblad? En bok, ja definitivt en BOK, blev svaret.

Jag var på jobbet men flexade ut så snart jag kunde och skyndade mig hem. Väl hemma var det full gång med matlagning och hungriga barn som ville bäras och kramas och leka så någon högtidlig stämning blev det inte. Med ett barn i knäet och det andra klängandes på ryggen öppnade jag så äntligen och där låg den: Vi går varvet

Den är helt perfekt! Fatta vad jag är glad. Luktar gott gör den också. Nu ska det planeras för releasefest!

Publicerat i Debut | Märkt | 2 kommentarer