Papputar

Jag lyssnar på Lundströms bokradio och Otto Gabrielsson, om hans bok Vildhavre. Det är ett brev till hans pappa, den store kulturmannen Jörn Donner, som i sin egen bok, Mammuten, kallar sonen för ett misstag, vilket blir en igångsättare, inte minst av skrivandet av den här boken. Det finns mycket jag kan känna igen mig i av det Gabrielsson berättar, även om min egen pappa inte direkt var en stor kulturpersonlighet. Men pappans frånvaro, oavsett av vilken anledning han inte är nåbar, den är densamma. 

Min pappa har aldrig uttryckt att jag varit oönskad, utan det har varit hans beteende som fått mig att känna mig bortvald. Däremot har jag letat och funnit tecken på omsorg. Jag ställer mig frågan i min bok – har han älskat mig? – och hittar vad jag tror är bevis på att han ändå kunde älska, kanske också mig. Ett slags kärlek, i tafatt handling.

Gabrielsson slutar aldrig att längta, släpper inte taget, för om han gör det, släpper taget, så kommer pappan att låta honom, och det gör ont. Själv började jag hålla pappa på avstånd, akta mig för att älska honom. Därför att hans beteende i mina ögon var ett avvisande. Att blotta sin önskan att bli älskad är att riskera att bli avvisad, en grundläggande skräck för en normal homo sapiens. Därför beundrar jag dem som vågar visa att de behöver andra, deras erkännande, deras kärlek. 

Marie Lundström spelar upp en gammal intervju med Donner och sonen lyssnar, förstår ändå, vad pappan är formad av. Det är inte bittert, man behöver inte döma. Och det har jag också kommit fram till i min egen bok. Jag dömer inte min pappa, och det hoppas jag att de som läser inte heller gör. Jag försöker förstå, försöker se det som kan ha skapat pappan som han blev. Saker i hans barndom, i hans arv, i hans motgångar. Inga ursäkter, eller fråntagande av ansvar. Men förståelse. Och när man skrivit om det jobbiga, så har man liksom “slitit ut” det, för att använda Gabrielssons uttryck. Då har man varit igenom det, då känns det inte lika starkt. Och man kan se det andra också. Det är ett slags sorgearbete. Något har stillnat.

Publicerat i Hanna Nordlander, Stillna | Märkt , , | 2 kommentarer

Det svåraste med att skriva erotik …

Jag tycker att det svåraste med att skriva erotik är risken att spänningen går förlorad när man snabbt (åtminstone om det är en novell) måste komma till sexet. Det är svårt att bygga upp spänningen mellan karaktärerna på den korta tiden.

Ni vet den där spänningen som är så tillfredsställande att läsa, där karaktärerna har kemi som blixtrar och kokar. Spänningen som är utdragen så att läsaren får vänta och längta tills karaktärerna äntligen får varandra. Där attraktionen gestaltas tydligt och nästan blir fysisk i läsaren. Den utdragna känslan och förväntningen är svår att fånga i en erotisk novell eftersom genren kräver att intimiteten kommer någorlunda snabbt.

Det svåra med erotik är därför inte att skriva sexscener, utan att få läsaren tillräckligt engagerad i mötet och karaktärerna. Om jag läser romance och inte bryr mig om ifall karaktärerna får varandra eller inte så kan jag lika gärna sluta läsa det. För det är annorlunda jämfört med exempelvis en deckare där historien kan vara intressant trots ointressanta karaktärer. Och för mig är det liknande med erotiken, det jag vill skapa ska inte bara vara något hett utan även berörande.

Jag märker hur jag på senare tid börjat skriva mer och mer åt romancegengren; mina karaktärer blir viktigare, känslorna blir viktigare och sexet mindre så … jag måste påminna mig om att ingen bryr sig om detaljerna jag vill skriva ned, sidohandlingarna som jag börjar utveckla och måste påminna mig om inte passar in. Det är en balansgång att försöka skapa längtan och spänningen men inte glida in för mycket i den andra genren.

Publicerat i Erotik, Erotiska noveller, Malin Edholm | Märkt , | Lämna en kommentar

Bättre kan du!

zsfuzzg

Jag befinner mig för närvarande i en kritisk fas av skrivprocessen. Jag har fått respons från förläggaren. Massor av kommentarer, om allt från huvudkaraktärens personlighetsdrag och utveckling till bristande trovärdighet i enskilda, korta händelser. Nu är det alltså upp till mig att göra något av detta innan manuset ska vandra vidare till redaktören.

Jag vet inte hur ni reagerar på konstruktiv kritik, men jag är inte bättre än att jag ägnade den första halvtimmen åt att tycka synd om mig själv (och till viss del även om förläggaren, som skrivit avtal med mig utan att veta hur misslyckad jag tydligen är som författare). Ni vet, man har sytt ihop någonting, lagt ner timmar och tankar på det, och känt både glädje och stolthet när det gått iväg till mottagaren. Och så visar det sig att det finns en hel del kvar att göra.

Det borde förstås inte vara någon nyhet. Självklart finns det mycket kvar att göra efter att ett proffs har gått igenom det. Och faktiskt tog jag mig ganska snabbt upp ur offergropen jag till en början kröp ihop i, och fokuserar nu istället på det fantastiska i att få jobba ihop med en erfaren förläggare, som delar mitt mål: Inte att jag ska bli mallig och få känna mig som en komplett skribent, utan att boken ska bli så bra som möjligt innan den når läsarna i oktober. Det är stor skillnad på att mellan raderna på kommentarerna läsa ”vad dålig du är” och ”bättre kan du!”. Det senare får mig att kavla upp ärmarna.

Så, del ett avklarad – att släppa prestigen och acceptera det jobb som återstår, anta utmaningen. Del två blir att reda ut kommentarerna och sortera upp dem efter:

  • Större saker som påverkar väsentliga delar av manuset. Det här är sådant som rör karaktärernas bakgrund, egenskaper, mål osv. Här kan jag inte börja punkta upp en att göra-lista på stört, utan måste låta tankar och idéer ta form i lugn och ro. Typiskt sådant som ofta görs under promenader och joggingturer.
  • Mindre saker som handlar om trovärdighet, logiska luckor, otydlighet. Här handlar det mest om att justera, bara göra, det kräver inte direkt några långa promenaders tankearbete, och det bär inte heller emot att ändra eftersom det är för perifera saker för att vara darlings.
  • Vissa saker har kanske inte gått fram tillräckligt tydligt, och om det är sådant som jag vet hör till berättelsen, och som jag inte vill göra avkall på, då måste jag göra det på ett annat sätt så att jag faktiskt når fram till läsaren.

Det är en bitterljuv känsla – att inse att förläggaren har rätt och ana den bättre version av boken som finns bortom nästa redigeringsvända, men också vilket arbete som ligger framför. Men det är inte direkt läge att ge upp nu. Nej, nu är det full fart framåt. Rapport lär följa nästa vecka.

Publicerat i Debut, En oönskad julklapp, Redigering, Sara Molin | 4 kommentarer

Hur jobbar du?

Vad använder du för verktyg i din skrivprocess? Jag tänker på sådana småsaker som var du sparar idéer du får när du inte sitter framför din dator. I mobiltelefonen, på en lapp, eller talar du in ett röstmemo? Har du någon inspirationsmapp för dina skrivprojekt och vad sparar du i så fall där? Foton, kartor, videoklipp, bra länkar eller vad mer?

Jag använder Word när jag skriver, och manusdokumentet fylls bara av just text. Inga kommentarer typ ”infoga mer gestaltning här” eller ”här ska det hända något spännande”. Programmet Scrivener som jag har hört mycket om ska ju kunna hantera ”allt” sådant, men det använder jag alltså inte.

Eftersom det fanns OneNote på min dator så jobbar jag i det med en fil (eller anteckningsbok som det heter) per projekt. I OneNote kan man ha olika flikar som i sin tur kan bestå av flera sidor. Du kan (åtminstone lättare än i Word) laborera med bilder och tabeller. Jag har därför börjat göra en ”mall” som jag återanvänder mellan de olika projekten. Jag har flikar för en dramaturgikurva för att påminna mig själv om när de olika faserna i ett manus inträffar och en del länkar till matnyttiga sidor, en för ett personregister där jag skriver upp alla som förekommer med namn i manuset samt en del korta fakta om dem (för att inte glömma bort ögonfärgen eller födelseåret…). På en flik har jag gjort en kapitelöversikt. Eftersom jag hittills har haft flera huvudpersoner i mina manus har jag behövt hålla isär vilken historia som kapitlen handlar om, hur frekvent de återkommer – använd färgkodning på de olika raderna så blir det väldigt tydligt. Här skriver jag kort handlingen och även längden på kapitlet – det sistnämnda är väldigt bra vid en redigeringsgenomgång då man ser om det blir balans mellan de olika perspektiven eller om något blir över- eller underdimensionerat. Jag har också en flik som heter Redigera, där jag skriver in saker jag kommer ska föras in eller ta bort i texten. När projektet närmar sig sitt slut lägger jag till den roligaste fliken av alla, nämligen den med inspirationsbilder till omslag. Det kan vara vissa färger, former eller motiv jag gillar. Det är inte jag som gör omslagen men det är kul att samla idéer!

Vanligtvis brukar jag ta reda på väldigt mycket fakta inför skrivandet och då tycker jag inte riktigt att OneNote klarar av att hantera ”massan” av det. Jag sparar några foton och kartor eller miljöbilder i OneNote-filen men jag tycker Pinterest är bra på att organisera detta. Nu har de även funktionen att man i varje mapp man lägger upp där kan skapa undermappar.

Det var lite om hur jag jobbar. Jag föredrar alltså att ha allting digitalt även om jag skulle älska att vara den som skrev på små papperslappar – det känns som sinnebilden av att vara författare, haha! Men ligger de digitalt vet jag att jag alltid har med mig sakerna oavsett var jag kopplar upp mig någonstans för att skriva. Hur gör ni?

Publicerat i dramaturgi, författarens hantverk, hur jag skriver, Inspiration, research, Skrivprocessen | Lämna en kommentar

Gästbloggare: Lisa Christensen

Jag debuterade nyligen med romanen Spela roll och i samband med det har jag funderat över författaryrkets två sidor – den inåtvända och den utåtriktade. Själv fick jag, som under många år suttit och skrivit i hemlighet, rivstarta i direktsänd tv. 

Att skriva har alltid varit lite mytomspunnet och boken har oftast stått i centrum. Men idag ser det lite annorlunda ut. Det är mycket fokus på författaren och man ska helst känna sig bekväm med att stå i rampljuset om det skulle behövas. Men för att skriva krävs en annan kompetens – man behöver gå in i sig själv och bli lite av en bli eremit för att kunna producera. Och dessa två fallenheter står i diametral motsats till varandra. När min förläggare frågade hur jag ställde mig till intervjuer och sådant sa jag glatt att jag var på! Den där lilla petitessen om att jag hade scenskräck nämnde jag inte, tänkte bara den dagen, den sorgen. Det var ungefär ett år kvar tills boken skulle komma ut och när man har debuterat som författare måste man väl ändå ömsat skinn och slutat vara den där blyga tjejen på gymnasiet? 

Jag minns en av de första gångerna jag fick uppmärksamhet för mitt skrivande. Det var i skolan och vi skulle skriva en berättelse. Om någon historia grep tag särskilt kunde vår lärare läsa upp den anonymt. Det tog en liten stund innan jag förstod att det var min berättelse hon högläste för klassen några dagar senare. Jag satt med min hemlighet och hörde mina ord läsas upp med stor inlevelse. Det var som om hon läste ur en riktig bok och med detta utifrånperspektiv på mitt skrivande insåg jag att det var det här jag ville göra! 

Sedan dess har det gått många år och nu närmade sig alltså debuten. Och denna gång var det inte bara 25-30 elever i en klass som skulle få ta del av det jag skrivit. Inte heller kunde jag vara anonym, för på andra sidan debuten skulle inget längre vara hemligt. 

Något halvår innan boksläppet var jag i Köpenhamn och provade en klänning och sa kaxigt till min man: ”Den här klänningen ska jag ha på mig när jag är på tv och pratar om min bok!” Det är sådant man kan skämta om när man inte tror att det kan bli verklighet. Men en dryg vecka innan min roman skulle släppas fick jag veta att Nyhetsmorgon ville att jag skulle komma och prata om min debutbok och kopplingen till min egen historia med utanförskap. Jag skrek rakt ut av lycka. Jag skulle verkligen få tala om min bok i tv! Sedan kom jag på: Jag har ju scenskräck. Jag har aldrig blivit intervjuad i TV. Jag har inte bara möjligheten att vara med live i ett av Sveriges populäraste program, jag har också möjligheten att göra bort mig på nationell nivå utan redigering eller omtag. 

Även om jag drömt om att bli författare är det texten som har stått i fokus. I skrivandet karvar och putsar jag länge på meningarna. Att uttrycka sig spontant i en tv-soffa skulle vara en helt annan sak och jag funderade på att gå en våga tala inför folk-kurs, men det skulle aldrig hinnas i tid. Och KBT går väl ut på att man gradvis ska utsättas för det man är rädd för? Nej, det fick bli chockterapi i TV4s morgonsoffa, det fanns inget att göra. Det var ju det här jag hade drömt om i hela mitt liv. Att få prata om min bok! Men också att berätta om hur det är att växa upp i ett land och se annorlunda ut, känna att man inte passar in och bli ifrågasatt som svensk. Jag hade trots allt slitit med denna roman under flera år för att någon skulle läsa.

Jag minns hur svallvågor av skräck sköljde över mig innan jag fördes in i TV4s studio. Det var bara några minuter, sekunder kvar. En klocka räknade ner och så gick vi live! Men när programledarna ställde sina frågor infann sig ett förvånansvärt lugn. Snart kändes det bara kul att få prata om min roman. Kanske hade jag varit fast i gamla föreställningar om mig själv och inte längre led av scenskräck. Eller så var det helt enkelt så att passionen för skrivandet var starkare än alla rädslor. Tiden rann iväg och plötsligt var mina 8:29 minutes of fame över. 

Väl hemma slängde jag mig på soffan, lät lättnaden och lyckan skölja över mig innan jag tog av mig klänningen som jag hade köpt i Köpenhamn och hoppade i mina vanliga slitna jeans och en tröja. På några timmar hade jag gått från inåtvänd, aspirerande författare till debutant i morgonsoffan och tillbaka till det oglamorösa författarlivet igen. Och när jag ser tillbaka på den dagen tänker jag att det är just denna växelverkan som gör författaryrket så spännande! 

Här kan ni se Lisa Christensen i Nyhetsmorgon:  https://www.tv4.se/nyhetsmorgon/klipp/hennes-utanförskap-blev-bok-hoppas-fler-kan-känna-igen-sig-12580688

Lisas instagram: instagram.com/lisachristensen_author

Publicerat i Debut | Lämna en kommentar

Lördagsenkät: Kokbok, läromedel och Göteborgsgrammatik

Den här veckan svarar vi på frågan vad vi skulle skriva för bok om vi helt fick byta genre. Som på så många andra lördagsenkäter tillåter vi oss att drömma…

Kristin Fägerskjöld

Jag skulle vilja skriva en livsstilsbok om gamla hus och antikviteter… en riktigt tjock, påkostad bok skulle det bli i så fall. Fina bilder på gamla hus och nötta möbler tagna i naturligt ljus. Får leta fotograf!

Sara Molin

Just nu har jag inga direkta tankar på att skriva något annat. Men om jag någon gång längre fram skulle göra det, skulle det nog kunna bli ungdomsbok, barnbok eller spänningsroman. Eller något slags inspirationsbok för lärare. Eller läromedel. Kul fråga att fundera över, hur som helst! 

Malin Edholm

Alla mina utgivna noveller är inom genren erotik men jag skriver även annat (än så länge för mig själv). Bland annat poesi, uppväxtskildringar och romans. Då och då skriver jag även någon fantasy-scen men det blir aldrig mer eftersom det känns överväldigande att skapa en helt ny värld. Något jag gärna vill skriva är historiskt, men det kräver så mycket research… och för tillfället känner jag inte att jag har den tiden eller orken.

Daniel Sjöberg

Jag älskar att baka. Jag älskar att laga mat. Dock gör jag det alltför sällan. Jag är helt enkelt för slö. Eller upptagen, om man nu vill vara välvillig mot sig själv. Dessutom är jag feg. Det finns ju så mycket man kan göra om man bara vågar experimentera lite, men jag håller mig gärna till recepten, för enkelhetens skull. Jag älskar även att läsa om mat, känna dofterna och smakerna genom orden. Jag älskar att skriva om mat i mina manus. Ni fattar var det här är på väg. Jag skulle vilja skriva en kokbok. Den ultimata kokboken faktiskt. En som inte säljer bra för att den är skriven av en berömd kock eller kändis eller influenser eller någon som vunnit ett matlagningsprogram på tv, utan för att den är så jäkla bra helt enkelt.

Det kommer aldrig att hända, men i dessa enkäter tillåts man ofta att drömma så då gör jag det och skriver en kokbok för alla.

Hanna Nordlander

Sara Lövestam har ju redan skrivit grammatikböckerna som jag tänkt skriva, så jag får hitta på något annat. Kanske Grejen med prepositioner. Eller kanske något liknande Lars-Gunnar Anderssons Göteborgsgrammatik, fast om den härligt bonniga boråsdialekten. Dä vore la nôtt!?

Publicerat i lördagsenkät | Lämna en kommentar

Tre frågor – kanske tre svar

Minns ni mitt senaste inlägg här? Oroa er inte. Jag kom inte heller ihåg det. Åtminstone inte tillräckligt för att ta för givet att jag verkligen delgett er de där sex frågorna jag fick från en journalistkollega som bestämt sig för att det nu var dags att skriva bok. Jag gick tillbaka en vecka och konstaterade att jag verkligen skrivit ned frågorna, men eftersom jag själv inte mindes måste jag ju åter publicera frågorna. För i dag hade jag tänkt svara på en. Eller om det blir två.

  1. Hur gör jag?
  2. Var börjar jag?
  3. Hur sätter jag igång processen för att ta mig framåt?
  4. Hur finansierar jag projektet?
  5. Vad är det jag ska tänka på?
  6. Vilka misstag gjorde du till en början?

Okej, vi får kanske ta tre. De hakar i varandra så pass mycket. Innan jag gör mitt bästa vill jag åter påpeka att jag inte är någon auktoritet på området. Jag har skrivit en bok som ännu inte kommit ut, men fredagarna är mina i Debutantbloggen och mina att göra vad jag vill med. Dessutom har jag ändå hunnit skriva fyra manus vid det här laget, två refuserade, ett som ska bli roman och ett som håller på och redigeras. So here goes.

Det finns givetvis en mängd olika sätt att börja. Men skrivkurs till exempel. Jag har själv inte gått någon, men pratat med tillräckligt många som verkligen varit förtjusta och i grunden kan jag inte föreställa mig att utbildning skulle vara fel, men låt oss säga att du inte har tid, lust eller råd och så ska du ändå börja. Ja, då är det just det du måste göra. Börja.

Som jag nämnde senast tror jag inte att man kan gå och vänta på inspirationen. Då är risken att du aldrig börjar, eller åtminstone att du inte kommer vidare från nämnda inspiration.

Var börjar jag? Med slutet. Faktiskt. Se till att du har slutet klart för dig. Själv vet jag alltid hur jag ska sluta innan jag börjar, men samtidigt är det mycket möjligt att slutet blir ett annat när historien utvecklar sig. Är du en person som kräver massor av struktur är nog ett synopsis rätt väg att gå. Själv använder jag mig inte av det, men jag ser till att teckna mina karaktärer noggrant. Ålder, längd, vikt, hårfärg, ögonfärg eventuella ovanliga drag och så vidare. Annars glömmer jag bort hur tusan de ser ut ut.

När det gäller fråga tre skulle jag faktiskt vilja tipsa om att starta ett Instagramkonto och följa alla inspirerande människor som finns där ute. Du hittar etablerade författare, nyutgivna, nyrefuserade, de som precis börjat, de som hållit på i evigheter. Det är en ständig källa till den där inspirationen vi inte har råd att vänta på och det kommer att pusha dig. Det var det. Nu måste jag sova för klockan är efter midnatt och jag har en valp som det ska gås ut med tidigt. Mer om det en annan gång.

Publicerat i #NästanFriends, Daniel Sjöberg, DanielSjöberg, Debut, debutantbloggen, Debutantbloggen 2020, Författarliv, Nästan Friends | Lämna en kommentar