Vad har hänt sen sist, Sara Molin?

Hej igen!

Så roligt att få titta in här, efter nästan ett år. Det känns på sätt och vis som betydligt längre sedan – kanske för att mycket har hunnit hända. För en månad sedan släpptes min tredje (!) bok, Frågar åt en vän. Vissa av er kanske minns att jag släppte två böcker i fjol. En riktig snabbskrivare, tror många, och visst – jag förstår ju att det ser ut så. Men sanningen är att jag skrev det första utkastet av det som sedan blev debutboken Som en öppen bok redan 2016. Sedan följde en hisnande mängd redigeringsomgångar och förlagsvändor och avtalserbjudanden som gavs och togs tillbaka och gavs. Men allt det där finns dokumenterat i förra årets inlägg.

Hur som helst, det blev alltså en tredje bok, ganska precis ett år efter att den andra släpptes. De senaste två läsåren har jag jobbat halvtid som lärare, och det var underbart på många sätt. Dessutom gjorde det alltså att jag lyckades färdigställa ännu en bok på ganska kort tid. Inför det här läsåret blev jag dock glömsk/övermodig/dumdristig, för jag tänkte: Okej, det är skönt att jobba halvtid, men använder jag verkligen alla mina skrivtimmar till att sitta och skriva? Och nej, det gjorde jag inte. Jag var ledig från lärarjobbet två dagar i veckan, men satt knappast från åtta till fem och hamrade fram mitt manus. Det blev lite tid här och lite där och däremellan skrotade jag runt och pysslade med lite av varje. Läste. Joggade. Träffade vänner. Fixade hemma. Och hur härligt det än var kände jag till slut att det inte var riktigt … befogat. Inte när jag hade ett annat jobb där jag kunde göra nytta.

Så, det här läsåret är jag lärare på 80%. Det dröjde väl inte jättelänge innan jag började ifrågasätta mitt val. Hur går det med nästa bok? frågade någon, och jag svarade något om att Nja, det är mycket på jobbet vid läsårsstart, så jag har inte riktigt hunnit. Sådana svar har jag gett ända fram till nu, när jag inser att det är slutet av november, vilket knappast kan gå under definitionen läsårsstart.

Jag saknar min skrota-runt-tid. Pauserna, tiden att tänka, möjligheten att låta hjärnan fokusera på skrivandet även när jag inte sitter vid datorn. Det är väl egentligen inte jättesvårt att räkna ut att skrivandet inte har de bästa förutsättningarna att blomstra när det inte får mer än smulorna som blir över av ens tankekraft.

Jag vill avsätta mer tid för skrivandet, utan att behöva känna att jag måste sitta klistrad framför datorn hela den tiden. Och när det gäller det där med obefogat runtskrotande har jag börjat tänka om. Det är lätt att se hur man gör nytta som lärare. Inte lika lätt att se hur man gör nytta som författare. Därför har jag nog haft någon bild av att mitt lärarjobb är mer ädelt än författandet, som inte sällan har känts som en ganska egoistisk syssla.

Men under de senaste veckorna har jag kommit till en del insikter. Jag har ju fått en fantastisk möjlighet med ett förlag som vill ge ut det jag skriver. Det vore både dumt, nonchalant och sorgligt att inte förvalta den möjligheten på allra bästa sätt. Så när jag blickar framåt tänker jag mig ett halvtidsjobb igen (på sin höjd!). Och jag ska skrota runt bäst jag vill och fila på mina idéer, och jag hoppas att jag har gjort mig av med tankarna om att det skulle vara obefogat. Jag jobbar på det.

Tack för att jag fick gästa bloggen, och till alla er som skriver vill jag säga lycka till! Ta er tiden. Skrivandet är viktigt.

Om ni vill fortsätta följa mig finns jag på instagram som @saramolin_forfattare

Enkät: fota er skrivhörna

Gudrun: Jag skriver här ibland, vid farmors gamla sekretär (en möbel som också används som avstjälpningsplats). Men också i sängen, vid matbordet, på kafé och på tåg. Platsen är inte så viktig, det är att hitta tiden som är grejen.

Anna: JAG HAR SUTTIT NU I FAN ETT DYGN OCH FÖRSÖKT LADDA UPP MEN DET GÅR INTE
Vad är det för fel på mig. Varför kom jag ens på den här enkäten. Det enda som funkade var att ta en skärmdump av min mobil alltså men såhär ser det ut och såhär mycket batteri har jag kvar nu blir det kaffe, adios.

Skrivandet är en del av allt. Musik, konst, littertur, allt hör ihop. Inget kan lämnas utanför.
Ann: Eftersom vi befinner oss i ett flyttkaos och jag också har lämnat
manus till min förläggare så är min skrivhörna just nu obefintlig. Av
naturliga orsaker går det inte att ta en bild på den. Knäppte i
stället en bild på mitt otroligt oergonomiska soffbord där jag skriver
ihop veckans inlägg till Debutantbloggen.

Caroline: Här är min tillfälliga skrivplats i Portugal där jag befinner mig i några veckor. Precis som hemma sitter jag gärna vid köksbordet och skriver. Utsikten är både bra och dålig. Bra för att det är fantastiskt med solsken, blå himmel, grön gräsmatta och formklippta olivträd. Dålig för att längtan ut kan bli ganska stor. På bilden är klockan 16:45.

Och sen då?

Nu har det gått två veckor sen den omtalade releasen. Alla jag träffar frågar hur det känns. Och så ser de liksom glada ut, som om de förväntade sig någonting, jag vet inte vad.

Eh, normalt? svarar jag. För så är det liksom… det liksom… känns inte. Inte dåligt. Inte bra. Det känns bara precis som innan förutom att nu har jag liksom uppfyllt min barndomsdröm osv och jaha vad händer nu?

Jag sätter surdeg för att fördriva tiden.
Jag tvättar håret för att fördriva tiden.
Jag skriver kulturartiklar till DN för att fördriva tiden. DN Kultur kommer snart bli less på mig, jag bara mailar dem med nya idéer hela tiden. Är nog bra om jag håller tyst ett tag innan jag pitchar mitt förslag om antivax-rörelsens fenomenologi (Kan inte nån ge mig pengar för att skriva avhandling om detta?)

Och ute regnar det som ett jävla helvete, och vad har jag gjort för produktivt på sistone? Jo loggat in i mitt företags bankkonto, det tog två dagars ångest och förberedelse för att få det gjort, men nu är det gjort, och mycket riktigt hade det kommit in lite pengar där. Eftersom jag, till min stora lycka, insett att jag får köpa böcker för företagets pengar kommer det snart att gå i konkurs men jävlar i mig vilken god jul det ska bli för jag har tjackat böcker för hela min ersättning från DN-kultur och de betalar faktiskt ganska bra!

En annan konstig grej är att typ ingen som faktiskt har läst boken har sagt nåt till mig om hur briljant den var, buhu troligtvis tycker de jag är sjuk i huvet och vågar inte prata med mig.

Eller säger man inte sånt? Eller har de inte läst klart? Förutom två surpuppor på Storytel och en inte fullt så sur på Nextory är det ingen som har sagt nåt öht. HALLÅ VAR ÄR ALLA PRISER OCH STIPENDIER SOM JAG SKULLE FÅ? DET HAR GÅTT TVÅ VECKOR FÖR FAN. Ropar mitt inre hybris. Naturligtvis fattar jag att det inte funkar så. Men att vara författare handlar ju hela tiden om att pendla mellan hybris (utan det går det inte att skriva öht) och förtvivlan (utan den skriver man bara smörja).

Jag tänker på hur Magdalena Andersson måste ha känt när hon blev statsminister för en dag och sen ba jahapp nä vi skiter i det va. Känslan hos mig är lite densamma. En fantastisk underbar fest och lovord och hurra! Och sen ba…. inget. Fast, kanske Maggan tänkte, det kommer sen. Och så tänker jag också. Det kommer sen…

För sen kommer… VAD?
Pengar? (Ha lol nej jag är väl inte dum heller.) Berömmelse? (nej tack gu vad skämmigt). Instagram-följare? (Nä inte det heller.)

Nä det kommer inget, utom en gnagande känsla av tomhet. Så nu får jag hitta nåt nytt. Ny bok? Köpa en ruin i italien för en euro och sen renovera skiten resten av mitt liv? Annat?

Kommer ni ihåg i början av året när jag försökte gå med i en sekt och det gick sådär?

Funderar på att höra av mig igen, denna gång kan jag iaf ta sektmedlemsskapet på företaget.

Prestationsångest, tvivel och rädsla

Caroline Möllesand, författartvivel

Förra veckan skrev jag om höjdpunkter i författarskapet.
Idag handlar det om motsatsen.
För det känns inte alltid bra.
Varsågod och kliv in i hissen. Vi åker nedåt.
Mot mörkret, där prestationsångesten och tvivlet lurar.

Jag bläddrade bakåt bland mina inlägg eftersom jag redan har bloggat om tvivel. Det var den 11 mars. Över åtta månader sedan. Den svackan inträffade när jag hade skrivpaus medan manuset var hos lektören.

Nu har jag paus från manuset igen. Det har redan redigerats i några omgångar och är nu hos redaktören. Och ser man på – en ny pissig känsla har smugit sig in:
RÄDSLA.

Tänk om manuset blivit sämre istället för bättre!
Tänk om jag inte klarar det här!
Tänk om jag inte hinner!
Tänk om slutresultatet blir skit!

Jag VET … Jag är inte ensam. Nästan alla går igenom detta. Det hör till. Och det kommer gå över.
Önskar bara att den vetskapen hade gjort en lite mer immun.

Jag VET också att jag bör acceptera och omfamna min rädsla. Så jag får väl försöka göra det med det här inlägget. Att hitta orsaken till de jobbiga känslorna ska visst också vara bra.

Troligtvis är den stora boven just nu STRESS. Inte alls svårt att komma fram till det.

Jag har ovanligt många saker på gång samtidigt. Det är verkligen inget jag beklagar mig över, bara konstaterar. Det är roliga saker som jag vill ska bli riktigt bra. (Jobbuppdrag, manus 1, manus 2, kursuppgifter, bloggen, m.m.)

Tidigare har jag sagt att det är en trygghet att ha ett förlag i ryggen. Det är det, men det medför också att prestationsångesten ökar – jag vill ju göra dem nöjda. Helst överträffa förväntningarna. Boken ska ju ges ut.

Boksläppet börjar bli mer och mer på riktigt. Jag märker hur fort dagarna, veckorna och månaderna går. Kommer jag någonsin bli klar? Och om jag blir det, hur kommer boken tas emot? Stopp! De jobbiga tankarna blir för mycket just nu. Dem måste jag skjuta på framtiden.

I morgon fredag ska jag ha möte med redaktören. (”I början är det alltid större ändringar och det är lättare att ta det muntligt.”) HJÄLP! Det är inte oväntat på något sätt, jag har ju till och med längtat efter detta. Men ihop med allt det andra får jag nog erkänna att det bidrar ytterligare till stressen.

Och nu blir jag till och med rädd för att det här inlägget ska uppfattas som för negativt. Fy, så dumt. Klart att ni tål det, eller hur?

Så. Nu får det vara färdigomfamnat.
Dags att ta sig uppåt igen. Mot ljuset.

Om ljudbok och avtal

Debutanten i studion. OBS! Bilden är arrangerad (dvs. fejkad)

En fördel med att ha ett avtal med ett mindre förlag är att jag inte behöver gå och fundera på om det blir Stefan Sauk eller Julia Dufvenius som ska läsa in min bok. Jag kan redan nu meddela att det blir det inte. Och det är säkert bra, inte vet väl jag.

I bloggänget har vi lite olika förlagsavtal men jag kan ju bara tala för mig själv och jag har aldrig haft något avtal med ett större förlag. Jag har, som bekant, avtal med Lange Forlag där Pensionat Solvändan kommit ut och där ännu en bok om Algot/Beatrice är på gång. Någon tryckt bok finns tyvärr ännu inte pga en massa tråkiga omständigheter som jag inte orkar gå in på här, men en dag kommer den! Men nu är också en ljudbok planerad!

Och vem ska då läsa in Pensionat Solvändan, undrar ni så klart? Om det nu inte är vare sig Stefan Sauk eller Julia Dufvenius – är det månne Christer Henriksson då? Nej inte det heller, ty som ni säkert redan har förstått är det jag själv som ska läsa in den (se bild). Jag har precis hämtat hem ljudutrustningen och ska packa upp det hela inom kort och sätta mig in i tekniken. Sedan kan jag börja testläsa.

Mina bloggkamrater har ibland skrivit om skisser och förslag till framsidor som de fått sända till sig, framtagna av en grafisk formgivare anlitad av förlaget. I mitt fall var det jag själv, tillsammans med Lange Forlag, som skapade både framsida och baksida till Pensionat Solvändan. Och jag har nyligen gjort klart bilden till framsidan till min kommande bok Skalbaggen i trädet. Det är skillnad på förlag och förlag kan vi enkelt konstatera, och konstigt vore det väl annars. Och bäst är det ju om man hittar ett förlag som man själv trivs med, där samarbetet funkar. Relationen till mitt eget förlag har roligt nog utvecklats under detta bloggarår och idag pratar vi om ett utökat samarbete utöver själva bokutgivningen. Men vad detta faktiskt kommer att innebära får framtiden utvisa. Det är hur som helst en spännande utveckling av det som började med ett inskickat manus.

Men åter till ljudboken; jag måste först och främst tänka på att inte smacka i mikrofonen, det har min fru sagt. Hon är en hängiven ljudbokslyssnare och slutar konsekvent att lyssna då någon dristar sig till att smacka under uppläsningen. Ingen muntorrhet alltså! Och ingen enmansföreställning! Det ska vara en läst bok och inte radioteater! Dialekten är inte så mycket att göra åt – jag är från västkusten, ok? Algot/Beatrice får alltså bli göteborgare antingen han vill det eller inte.

Algot – en go’ göteborgare?
(Detalj av omslag (c) Kvick, Pensionat Solvändan, Lange Forlag)

Festivalminnen

Minns ni festivaler? Det var ställen, ofta i gamla folkparker, där massor av folk (mest ungdomar) samlades för att lyssna på olika band som uppträdde, supa ner sig själva och sina tält. För ja, man tältade på en camping och var 17 och åt kanske bara Skogaholmslimpa med mjukost i fyra dagar i sträck för att spara pengar (man = jag).

Nu har jag fått åka på festival igen, men inte på en leråker där man får tinnitus av den höga musiken och hälsporre av att stå upp 12 timmar i sträck. Nej, jag har varit på Värmlands Bokfestival och gjort mitt första publika framträdande på scen som författare.

Det började lite stressigt, jag fick ett telefonsamtal där rösten i andra änden sa ”Alex Schulman är försvunnen, du måste upp på scen NU!”. Jag befann mig då i andra änden av Karlstad, där jag gjorde en intervju för mitt vanliga jobb på TT. Fick skjuts av intervjuobjektet (Sven-Ingvars frontman) till bokfestivalen och möttes då av beskedet att jag inte behövde kasta mig upp på scenen för att underhålla x antal 100 personer som väntade sig att få se A Schulman och inte A Edliden. Skönt.

Det visade sig att Schulman blivit sjuk och den månghövdade skaran som samlats för att se honom började skingras. Några få tappra själar satt kvar och väntade i tjugo minuter på mig, däribland en fanclub bestående av min mammas två bästa vänner samt min gamla granne.

Själva samtalet då? Jo, det gick faktiskt hyfsat om jag får säga det själv. Malin Edgren som intervjuade mig var proffsig och hade gjort en jättefin läsning av boken. Första frågan var något i stil med ifall min intention var att man ska läsa boken som samhällssatir, vilket jag förstås uppskattade att någon snappat upp.

Efter samtalet signerade jag hela två böcker: till min kompis Peter och till ovan nämnda granne. Man kämpar på med kändisskapet, så att säga. Vi lyssnade på samtal med Sven-Ingvars om biografin som kommer ut i dagarna (ja, det heter Värmlands Bokfestival för att de största kändisarna är där), strosade runt i mässhallen och minglade med det fåtal personer jag kände igen.

En fin erfarenhet som gott och väl vägde upp för den så omtalade ”riktiga” bokmässan.

Den enfaldiga debutanten

Dygnet har bara tjugofyra timmar. Den som skriver utanför arbetstid behöver avstå från, eller drar ner på andra aktiviteter. Det är bara så det är. Författandet är självvalt, och för att parafrasera Edith Södergran ”det anstår mig icke att beklaga mig.”

Men jag kan tillstå, att i takt med att jag närmat mig tryckfärdigt manus har jag börjat fantisera om ett friare liv. Ett liv där jag flexar ut en fredag efter lunch och tar tåget till Assa i Köpenhamn eller åker norröver till Sofia i Luleå. Ett liv där jag äntligen blir klar med min specialistuppsats, rensar i källarförrådet, sätter upp bokhyllor samt ligger kvar i sängen på helgerna och läser romaner i timtal. Jag har föreställt mig hur tillfredställande det här ska vara, och hur jag sedan, med livet ”i ordning” ska dra mig in i mullvadshålet igen tillsammans med nästa manus.

Låter det enfaldigt? Ja, dygnet har tydligen bara tjugofyra timmar även för den vars manus gått i tryck, och det är ju fysiskt omöjligt att samtidigt ligga kvar i sängen, och göra alla de där andra sakerna. Dessutom. Att den som avslutat ett stort projekt behöver återhämtning borde i stort sett vem som helst kunna räkna ut, särskilt om denna ”vem som helst” har fem år studier på psykologprogrammet bakom sig och sjutton års kliniskt arbete. Att veckorna innan release innebär en del fix och trix, samt mental anspänning, borde inte heller komma som en överraskning. Men jo, allt detta har kommit som en chock.

Omslag: Agnes Ahlsén och Sara Hallonsten, Systerkonspirationen.

Men ni behöver inte oroa er. Jag må vara enfaldig men jag är inte dummare än att jag kan tänka om. Nu är det mindre än två veckor kvar till release. Jag pausar de mer ambitiösa planerna, gläds åt att boken är här och så utsökt formgiven. Tänka sig att jag trots min enfald snart kommer ha debuterat.

Vad har hänt sen sist – Kristin Fägerskjöld?

Kristin Fägerskjöld

Hej på er alla debutantbloggarläsare!

Det var elva månader sedan sist, men känns mest som en blinkning… Tiden går fort när man har roligt – och uppenbarligen även när man sitter isolerad under en pandemi också… Tanken med det här inlägget är att göra en summering av vad som hänt i mitt (skriv)liv sedan december 2020.

I mitt sista inlägg förra året skrev jag att jag hade följande mål med 2021: redigera roman nummer tre, färdigställa manus till roman nummer fyra och ansöka om medlemskap i Sveriges Författarförbund. Jag kan säga check på alla tre! Medlemskapet i Sveriges Författarförbund gick igenom i mars. Svarta vingar är i skrivande stund på sättning och korrläsning för att snart gå till tryck. Den kommer ut i mitten av januari 2022 och är alltså den tredje delen i min ”serie” om kvinnor under andra världskriget. Manuset till den fjärde romanen är klart och kommer att ges ut av Norstedts under 2023 och inte av LB, som tidigare varit mitt förlag. Jag är väldigt glad över att ha blivit tillfrågad av Norstedts att komma till dem. Det var alltså inte jag som aktivt försökte byta, men när jag fick chansen var det ett erbjudande jag inte kunde säga nej till (även om jag är och har varit väldigt nöjd med mitt första förlag). Många har hört av sig till mig och frågat just detta när jag berättade nyheten på Instagram för några veckor sedan. Jag hade ett första möte med min nya förläggare tidigare i november och nu är jag supertaggad på att få sätta igång och redigera. Tyvärr kan jag inte avslöja bokens titel än, men jag lovar att berätta det på Insta så snart vi spikat den. Innehållet består dock av dessa delar: förgiftning, mordanklagelser, kärleksaffärer, oäkta barn, skandaler, lögner och svek. Allt baserat på en verklig person i släkten…

Kristin Fägerskjöld

Utöver de tre målen hade jag två inofficiella också som jag aldrig vågade uttala högt. Ett var att skaffa en agent till mina böcker. Det har jag inte lyckats med – än. I början av året kom jag så långt som att en mycket välkänd, namnkunnig agentur läste hela mitt manus till den fjärde romanen och var intresserade. Den höll dock inte hela vägen och de tackade till slut nej till att representera mitt författarskap. Jag tänker att jag får ge mig till tåls. Det är kanske inte helt kört än, jag har ju faktiskt bara varit författare i två år även om det känns längre (eftersom jag räknar in att jag började skriva på boken tidigare och ju har två böcker som kommer ges ut längre fram utöver de två som redan finns). Det andra outtalade målet var att jag skulle komma upp i så många utlåningar på biblioteken att jag fick biblioteksersättning och så blev det! Tack alla ni som lånat och läst eller lyssnat på mina böcker!

Tyvärr blev det ingen vanlig bokmässa i Göteborg i år heller. Det skulle ha varit så kul att vara där som utgiven författare och inte vanlig besökare, men också för att träffa mina medbloggare. Vi har fortfarande inte träffats allihop pga pandemin, det är ju nästan snudd på skandal, eller hur? Istället blev det Stockholms bokhelg, som jag tyckte var ett trevligt arrangemang. Mitt förlag hade inbokade små seminarium på Mornington Hotel och jag deltog på två. Jättekul att få prata om böckerna, skrivandet och möta läsare!

Om en vecka ska jag göra min första boksignering i Eksjö bokhandel. Jag bor ju där i krokarna, och om ni också gör det – kom dit! Jag har varit dålig på att ta tag i den biten av författarskapet, men är glad att jag nu ska ha premiär i alla fall. Hoppas det blir många fler tillfällen under 2022!

Förmodligen kommer jag inte skriva något mer på Debutantbloggen, men har ni några funderingar eller frågor skulle jag bli jätteglad om ni hörde av er på något annat sätt! Ni hittar min hemsida på www.kristinfagerskjold.com och jag finns på Instagram som kristinfagerskjoldforfattare.

Till er som ska debutera under 2022 säger jag stort lycka till, vilken rolig resa ni har framför er! Och till alla andra – sluta inte skriva, ge inte upp! Jag önskar er alla ett härligt slut på 2021 och hoppas att vi hörs och syns under nästa år!

Lördagsenkäten: Vad är din största läsupplevelse?

Ann: Den allra första boken jag läste 2021 var Och i Wienerwald står träden kvar av Elisabeth Åsbrink. Boken kom ut 2011 och tilldelades Augustpriset i fackkategorin. Men den är så mycket mer än en fackbok och avslöjandet att Ingvar Kamprad övervakades av Säpo pga sin nazistiska övertygelse. Det är framförallt i de återgivna breven från den judiska pojken Ottos familj som är kvar i Wien och utsätts för allt grövre våld tills de hamnar i koncentrationsläger som det bränner till. Jag grät och grät. Rekommenderas till exakt alla. 

Anna: Andrzej Tichy skrev en underlig bok som hette ”Renheten”. Den störde mig såpass att jag fick mardrömmar, av någon anledning.

Mattias: Ett axplock av årets lästa böcker som gett något slags bestående intryck i mig:Den sårade divan av Karin Johannisson. Tre porträtt av tre kvinnliga konstnärer som alla fick psykiatriska diagnoser. Oerhört intressant om psykiatrihistoria, konst och den dåtida synen på kvinnor.Klingsor av Torgny Lindgren. Om ett snett glas på en stubbe i skogen som rätar på sig. Boken fick mig att upptäcka den knepiga, brunvioletta färgen Caput mortuum, som man numera kan finna i min akvarellåda.De försvunna böckernas bibliotek av Kristoffer Leandoer. Om fiktiva, bortglömda författare och deras lika fiktiva, bortglömda böcker som kan vara viktiga att minnas. Liknar ingen annan bok jag läst. Vet inte ens vilken genre den kan tänkas tillhöra. Lewis resa av P O Enquist. Svensk (bortglömd?) nutidshistoria om väckelserörelsen och Lewi Petrus livsverk Pingströrelsen. Att det stod en liten man från Vänersborg bakom hela denna enorma, internationella rörelse hade jag inte en susning om så sent som förra året. Väldigt intressant, även för den som liksom jag vare sig är pingstvän eller så värst religiös.

Caroline: Den läsupplevelse som överraskat mig mest är Jag for ner till Bror av Karin Smirnoff. Vi hade den som obligatorisk läsning på min kurs i Litterärt skrivande. Till en början var jag skeptisk, tänkte att det skulle bli seg läsning. Precis som jag trodde var det speciella språket och avsaknaden av skiljetecken ganska störande – i ett eller ett par kapitel. Sedan vande jag mig, föll in i rytmen och själva berättelsen tog överhanden. Min inre läsröst började till och med prata norrländska. För mig var boken rå, brutal, sorglig och spännande.

Gudrun: En stor läsupplevelse under året har varit Tove Ditlevsens ”Gift”, i översättning av Ninni Holmqvist. Klar prosa. Gastkramande, och ofta tragikomiskt innehåll. Och en tyvärr högaktuell skildring av opioidberoendets mekanismer .

Att vara OFFENTLIG

För första gången på några veckor bloggar jag från min egen dator vilket innebär att jag kanske kommer lyckas lägga upp bilder för en gångs skull. Det blev en AI-bild av mig som Disneyprinsessa vilket jag tyckte passade, rent filosofiskt till texten.


Det har nu gått lite mer än en vecka sen den officiella debuten. Min bok är inte bara i mitt huvud längre, inte bara i ett fåtal personers huvuden heller, utan vem som helst, alla chefer, alla gamla ex, alla kan gå in och köpa den och läsa om hur skruvad jag är. Det känns konstigt.

På sajter som Storytel kan de dessutom lägga in recensioner. Hittills har jag fått två. Båda gav boken en av fem stjärnor, kategoriserade den som ”förvirrande” och ”tråkig”. Den ena skrev obegripliga bokstavskombinationer, vet inte varför, tror det var hennes försök att sammanfatta handlingen? Nåja, jag blev inte ledsen. Hade fått förhandsinfo om att det är att förvänta sig taskigheter från just Storytellyssnare (Ann skrev ett inlägg om det tidigare). Det är bara att dra på sig drygheten, vända näsan i vädret och tänka att pöbeln inte förstår min KONST.

Dryghet är alltid ett bra försvar. Tänk dryg som Strindberg, den galningen. Jag älskar honom. Man måste va lite som Strindberg för att överleva som författare, man måste se sig själv lite, lite som ett geni. Sen kommer perioder när man hatar sig själv och allt man någonsin gjort, och sen landar man till slut nånstans däremellan. Att boken är OFFENTLIG innebär att man börjar leta efter uppskattning hos andra. Jag har googlat mig själv varenda dag i en vecka nu (ingen har skrivit nåt). Jag nosar efter de där förhoppningsvis positiva recensionerna nånstans. Och det är livsfarligt.

Stefan Lindberg skrev en krönika i Expressen för några år sedan, med lite råd till en ung författarkollega. (Lindberg råkar dessutom vara kollega till mig på Långholmens Författarskola! Coolt va? Är lite starstruck faktiskt så jag har bara vågat säga hej helt kort.). Det är livsfarligt att vilja bli älskad, skriver han. Och jag håller med. För hur slätstruket blir inte en text som alla gillar? Men samtidigt. Hur läskigt är det inte att veta att en massa personer läser om mig, dömer, skrattar, hatar? Gu vad hemskt.

En avgörande vändpunkt i mitt liv var när jag insåg att alla inte kommer att tycka om mig. Och det är helt okej. Att vara omtyckt och älskad är väl kul, men det är inte värt något om det kommer från alla hela tiden. Och det är katastrofalt för allt som heter konst. Det är därför det också är katastrofalt att förlag och författare i så stor utsträckning skriver för att sälja. För när att vara älskad är samma sak som att vara till salu har vi milt sagt en jättetråkig situation. Och tråkiga, slätstrukna böcker. Nä, litteratur ska störa, och rubba, och förstöra. Litteratur ska lämna ett slags obehag. Den ska vara vanvettig och bortstött.

När alla människor har varit otrevliga och dumma mot mig har litteraturen alltid funnits där. Där finns plats för alla slags mörka tankar, och jag är verkligen jätteglad att jag nu får vara en del av den. Men sen, att vara offentlig, att texten ska kopplas ihop med min vanliga mänskokropp som ska jobba och handla och hämta på föris, det känns konstig. Jag har inte vant mig än.

PS: Vill du kanske ha mig som handledare nästa år? Långholmens författarskola tar in elever även till vårterminen – även till en alldeles nyskapad manus-kurs, för dig som nästan har ett färdigt manus men behöver hjälp att ta det hela vägen.

Höjdpunkter i författarskapet – även för aspirerande författare

Caroline Möllesand, WAPI

Igår fyllde mitt skrivkonto på Instagram ETT ÅR.
Jag uppmärksammade det förstås på sedvanligt sätt. Skrev om inspirationen och gemenskapen, tackade och skålade med alla fina följare, vänner, författare, lektörer och skrivkompisar.

Lite senare på dagen kom jag att tänka på en utmaning som jag fick för några veckor sedan: Att lista ”De tre bästa upplevelserna hittills i mitt författarskap”. Nu känns det som rätt tillfälle att ta tag i den.

För det första: Det kan vara känsligt att kalla sig författare och prata om författarskap innan man har publicerat någon bok. Trots att jag blivit antagen är jag själv inte helt bekväm med epitetet och kallar mig oftare för skribent, men var och en gör som man själv vill. Författare är INTE en skyddad titel. Ifall det känns bättre kan man ju kalla sig ”aspirerande författare”.
(Att det krävs två utgivna böcker för att bli medlem i Författarförbundet är en helt annan sak.)

För det andra: Om ens största hobby är att skriva, om man ägnar massor av timmar åt att utbilda sig, traggla text och drömma om att bli publicerad, då tycker jag det är mer än okej att snacka om författarskap också.

Etablerade författare med flera utgivna böcker och som är välkända i branschen räknar förmodligen in även åren före antagningen och utgivningen som del i sitt författarskap. För var – och vad – hade de varit utan den tiden?

Här kommer listan över mina tre höjdpunkter hittills:

1: Antagningen förstås! En sanslös glädjeboost i flera steg: Från det allra första meddelandet jag fick på instagram där WAPI bad att få läsa mitt manus. Till mejlet där de skrev att de ville träffas. Till mötet hos förlaget i Malmö. Till det påskrivna tvåboksavtalet som gäller utgivning i Sverige under 2022 och så småningom upp till ytterligare sex länder.

2: Möjligheten att få vara en av fem som bloggar om skrivprocessen här på Debutantbloggen under hela 2021. För mig har det varit en ära att dela med mig och försöka inspirera andra, dessutom nyttigt att reflektera över sitt skrivliv. Är otroligt glad över den fina respons jag har fått från många likasinnade.

3: All feedback jag fått på hela eller delar av mitt manus. Även det här är en upplevelse som är uppdelad på flera tillfällen. Jag älskar textrespons som får mig att bli bättre på skrivhantverket. Jag har lektörer, skrivcoacher, skrivarvänner, testläsare, förläggare och snart även redaktör att tacka för detta. Ingen nämnd, ingen glömd, men SÅ värdefullt!

Du som läser detta, spelar ingen roll om du är aspirerande eller etablerad författare: Har du funderat över de bästa upplevelserna du har fått vara med om hittills? Skriv ner dem för dig själv, publicera dem på din blogg om du har någon eller lägg ut i dina sociala medier. Det är inte så dumt att se tillbaka, sträcka på sig och konstatera hur givande det har varit.

För att knyta an till inledningen: Alla mina tre punkter är starkt förknippade med mitt Instagramkonto @caroline.skriver Mycket av det som jag varit med om hade nog inte hänt eller blivit så bra om jag inte hade varit aktiv där. ❤

PS. Tack för utmaningen och inspirationen @helenaziherl! (Jag är inte säker, men kanske är det @ellinor_wikman_author som ligger bakom utmaningen som cirkulerat runt ett tag?)

Om den där Kafka

Franz Kafka – ett ofullbordat porträtt, helt i linje med hans romaner.

Någon gång under detta bloggande år måste jag få skriva om Kafka, ok? Då jag var ung, svartklädd, storrökande och bodde på Göteborgs alla caféer tog alla för givet att jag läste Kafka. Det ingick liksom i bilden av den svåra, svartklädda killen att han skulle ha en tummad bok av Kafka i rockfickan. Men jag läste aldrig Kafka, då. Kanske var det just klichén jag ville undvika.

Men för ett antal år sedan upptäckte jag honom och hans verk. Och idag är Processen en av de böcker jag läst flest gånger. Och jag har tänkt att om jag bara fick ta med en bok till den där öde ön så skulle den ligga högt på listan (varför jag nu skulle behöva ta med en bok till en öde ö, men det är ju en vanlig frågeställning). Jag tänkte här inte skriva så mycket om vare sig Processen eller Förvandlingen. Jag tänkte istället skriva lite om Franz Kafka själv, författaren.

Det är lätt att tro att alla forna författare också levde som författare på heltid. Men faktum är att Kafka arbetade hela sitt yrkesliv på Institutet för arbetarnas olycksfallsförsäkring. Skrev gjorde han på nätterna och ibland då han tog en veckas ledigt från sitt jobb. Mycket av det han skrev gavs aldrig ut under hans levnad. Han debuterade 1912 med boken Betraktelse bestående av arton korta prosastycken. Förvandlingen publicerades 1915 och Domen 1916. Alla hans större romanverk som Processen, Slottet och Amerika (Den försvunne) gavs ut av vännen Max Brod efter hans död.

Jag finner detta trösterikt. Alla författare har inte ägnat hela sitt liv framför skrivmaskinen. Och alla har sannerligen inte haft tron på sig själv som författare och på sitt skrivande som något absolut läsvärt. Kafka tyckte själv att väldigt få av sina texter dög att publiceras. Han var djupt självkritisk och han blev närmast övertalad att publicera sig. Efteråt kunde han känna avsmak för sin text.

Men han skrev och skrev, ibland på gränsen till maniskt. Och hans metod bestod, vad jag förstått, i att bara börja skriva och sedan försöka att skriva till slutet – ibland skedde det under en och samma natt. Men oftast fastnade han på vägen och det blev inget slut på historien. Processen har ett slut, men enbart för att han skrev slutet direkt efter att han skrivit inledningskapitlet. Han visste hur det brukade gå och ville försäkra sig om att ha ett färdigt slut (men det hänger egentligen dåligt ihop med historien). Slottet och Amerika är dock oavslutade, likt mitt porträtt av honom ovan. Allt måste inte bli färdigt.

Själv har jag ingenting emot oavslutade romaner. Jag tycker ofta att slutet på en roman kan vara överskattat. Många gånger behövs det inte ens. Det blir lätt sökt och konstruerat för att författaren ska ”knyta ihop säcken”. Jag kan då tycka det är bättre att historien bara tar slut, mitt i en dialog. Som om jag lämnar scenen och går därifrån. I livet blir sällan några säckar hopknutna.

För den som räds Kafkas mörka värld vill jag säga att han själv skrattade högt då han högläste sin texter, något hans nära vänner vittnade om. Och det finns gott om absurdistisk humor i hans böcker. Och för den som vill pussla ihop en roman på egen hand är det faktiskt ingen som säkert vet hur Processen ska sitta ihop. Max Brod gjorde en gissning utifrån Kafkas anteckningar, men flera alternativa kapitelordningar har föreslagits och publicerats sedan dess. Faktum är att du kan läsa Processen i den ordning du själv tycker att den ska ha. Bara en sådan sak!

Äntligen i mål

Som rubriken antyder har jag gått i mål med det stora och viktiga projektet: Råmanuset Till Nästa Bok.

Det har tagit längre tid än jag trodde, mycket längre. Jag hade ju, som jag säkert redan har nämnt här på bloggen, en naiv tro på att jag kanske skulle vara färdig innan utgivningen av min debutroman. Jag hade ju skrivit debuten på ett halvår, så jag tänkte att det skulle gå lika lätt och snabbt denna gång.

Men saker dök upp. Redigering av debuten, mammas bortgång och saker kring releasen. Jag tänkte att ”det är ändå kul att skriva under sommarmånaderna”, så jag satte en ny deadline: sista augusti. Insåg sedan att det inte skulle gå och sköt upp min egen deadline till sista september. Sedan sista oktober. Min förläggare Sofia fick läsa efter att jag hade skrivit ungefär en fjärdedel och kom med en del förslag. Men mina deadlines har hela tiden satts helt på eget bevåg.

Jag hade som mål att komma upp i ungefär 80.000 ord, då det är samma antal som mitt första råmanus. Den färdiga boken blev ungefär 82.000 ord. Som ni ser misslyckades jag, eftersom det här manuset visade sig ha massor av lösa trådar som behövde knytas ihop på slutet. Jag ville inte att det skulle kännas hafsigt och jäktat, så jag lät det ta lite tid. I slutändan kanske det blir så att jag får stryka saker tidigare i manuset och sammanfatta. Men där är vi inte än.

Jag började skriva på manuset till bok nummer två tre dagar innan jul. Det vet jag eftersom Scrivener har en funktion som heter skriv-historik där man kan se antal ord och tecken man har åstadkommit dag efter dag, vecka för vecka, månad för månad.

Här kan man se att aktiviteten gick ner månaderna kring själva utgivningen av debutromanen. Antalet ord i november skrevs under de första tio dagarna och november därmed är det också den månad då jag har skrivit mest effektivt. Jag var fast besluten att bli färdig!

Jag har ingen aning om varför det står ”manus” och ”annan” förresten, totalsiffrorna gäller bara det färdiga manuset och inget annat.

Totalt tog det alltså nästan ett år att bli ”klar”. Ett misstag jag gjorde den här gången jämfört med förra är att jag trodde att jag skulle kunna skriva bra på dagtid. Det visade sig att jag ändå skriver som mest och bäst nattetid mellan ca 23-02. En strategi jag ska ha i bakhuvudet inför bok nummer tre.

För ja, jag har börjat skissa på en ny ide! Det handlar mest om att jag har två huvudkaraktärer och deras relation till varandra klar för mig, däremot har jag inte riktigt någon motor i historien ännu. Bok nummer två låg liksom redan och lurade i tankarna under arbetet med bok nummer ett, men den här gången har jag i princip varit helt blank och tänkt att jag ”kanske aldrig skriver nån mer bok efter denna”. Jag misstänker att jag hade fel.

Du är modig

Foto: Maria Wikström

Jag har fått höra det en del på sista tiden. Att jag är modig som vågar ge ut en bok, ställa mig på en scen, klä upp mig och bli fotograferad (se ovan). Det är oftast inte mina kulturvänner som säger sånt, utan det kommer från mina kompisar inom barnsjukvården och barn- och ungdomspsykiatrin. De är rara, men egentligen vet jag inte om de har rätt. Om debuten blir ett fiasko så är det pinsamt för mig, och tråkigt för förlaget, men det drabbar ingen oskyldig. I vården däremot, kan ett misstag bli ödesdigert. Jag vill hävda att gänget på jobbet är minst lika modiga som jag.

Sjuksköterskan är modig som vågar vaccinera pyttesmå prematurbebisar.

Barnmorskan och kuratorn är modiga som vågar puscha tillkämpat kaxiga högstadiekids att berätta för sina mammor och pappor att de har tid för abort och behöver någon som följer med och håller handen.

Psykiatern är modig som vågar bedöma självmordsrisken hos förtvivlade ungdomar.

Diabetessjuksköterskan är modig som vågar vägleda uppstressade föräldrar över telefon och tala om när de ska kolla ketonerna en gång till och när de ska skynda till akuten med ungen.

Så hur mycket min fåfänga än kittlas av alla uppmuntrande tillrop jag får inför debuten (troligen peakar jag som författare nu innan folk har läst), finns det en del av mig som tänker att debuten inte är en så stor sak. Inte jämfört med det läskiga mina jobbarkompisar, och även jag, gör när vi är i tjänst – försöker hjälpa andra människor. Tar ansvar. Gör bedömningar.

Och det i sin tur är ingenting mot de modiga familjer som kommer till oss och säger som det är – vi fixar inte det här själva, vi behöver hjälp.

Japp det var bara det jag vill säga. Avslutar med en bonusbild från ett reportage jag läste i Dagens Nyheter för tio år sedan, om en energisk byläkare i Kina. Han ser väldigt modig ut tycker jag. (Och om någon av er som läser misstänker att hela den här texten är ett försöka att dribbla bort mig själv, få mig själv att glömma hur sårbar jag gör mig genom att debutera, då kanske den personen har lite, lite rätt.)

Ansök öppen ett tag till – bli 2022 års debutantbloggare!

Debutantbloggen

Vi söker dig som debuterar med en bok under 2022, tycker om att skriva och vill vara med och driva Debutantbloggen under hela året.

Debutantbloggen startade i december 2008, då grundarna Augustin Erba, Kevin Frato och Kalle Dixelius ville skapa en gemensam plattform för att älta och lufta sina tankar kring debuterandet. Vid nästa årsskifte lämnade de över stafettpinnen till ett nytt bloggäng. Sedan dess har nya debutanter tagit över rodret på nyårsdagen, en tradition lika anrik som Ivanhoe, Nyårskonserten från Wien och kebabpizza. 

Var beredd på:… att det krävs täta kommunikationer och gott samarbete med övriga bloggare.… att ni tillsammans har möjlighet att sätta er speciella prägel på bloggen.… att sköta administrationen kring bloggen, som att konktakta gästbloggare, svara på mejl och dela innehåll i Debutantbloggens sociala medier.… att det blir ett superroligt debutantår!

I år ser vi gärna ansökningar från människor i alla åldrar, med olika bakgrunder och som skriver i varierade genrer.

Mejla debutantbloggen@gmail.com och berätta om dig och din kommande bok. Skriv gärna om du har erfarenhet av att arbeta i WordPress/andra bloggverktyg, då det underlättar vid urvalet. Vi vill ha din ansökan senast 1 december.

Hälsningar från Ann, Gudrun, Caroline, Anna och Mattias