Klassbesök!

GB_Karl_Modig_1

I fredags (26/8) åkte jag på klassbesök i samband med Sigtuna Litteraturfestival! Jag hade faktiskt inte varit särskilt nervös innan. Redan i maj (eller kanske april) så fick jag förfrågan via mail och tackade ja. Sen gick sommaren och jag tänkte att det där klassbesöket, det låg långt fram i tiden. Och sen blev det augusti och jag insåg att shit, snart ska jag stå framför en hel högstadieklass och prata.

 

Men via mail fick jag veta att klassen tydligen var ”engagerad” och de undrade om jag ville att de skulle förbereda något. Så de fick förbereda frågor och även tänka på vilken deras favoritfilm/serie/bok är.

Och konstigt nog kände jag mig inte så nervös. Jag vet inte riktigt varför. Jag har inte gjort så många besök/träffar innan, och det har var nog första gången som jag skulle stå framför massa människor och bara prata. Hela kalaset skulle hålla på i 45 minuter, det är väldigt mycket tid.

Så vaknade jag på morgonen i fredags och fick ett sms av min förläggare (som redan var på plats). Det hade hänt en olycka vid Rosersberg så pendeltågen gick bara till Upplands-Väsby, vilket är några stationer innan Märsta. Och det är jättelångt mellan stationerna. Men jag satte mig på pendeltåget och när jag fick hoppa av i Upplands-Väsby fick jag ta en taxi vidare till Märsta (Förlaget/SL betalar <3).

När jag kom fram så stod klassen redan utanför och väntade. Jag skulle framträda inne i Märsta bibliotek (vilket var superfint, rekommenderar starkt!). Det fanns en scen med mitt namn på och efter några minuter fick klassen komma in…

Jag började med att prata lite kort om mig själv och sen fick klassen ställa frågor. De hade jättemånga! Det var allt från Vilken inspiration hade du till boken?  och Hur lång är du? till Vilket fotbollslag hejar du på? Jag tycker det är kul när det är högt i tak och man kan bli lite ”personlig”. Sen fick barnen berätta vilka var deras favoritfilmer och sen gjorde jag en övning där vi kolla om deras favoritfilmer klarade av Bechdel-testet. Som avslutning fick jag signera några böcker och ta några foton med klassen (surrealistisk känsla).

Jag hade blivit lite nervös på pendeltåget dit, men klassen var jättesnäll och allting gick jättebra. 5 av 5 toasters!

Publicerat i Debut | Lämna en kommentar

De där som ska läsa

Anna porträtt 3

Foto: Göran Segeholm

 

Mitt inlägg förra veckan handlade om ungdomarna jag skriver om. Hur de låter, och att alla ungdomar inte pratar likadant. I dag tänkte jag att vi skulle prata om de där andra ungdomarna: De som ska läsa.

”Målgrupp” är ett konstigt begrepp. Speciellt när det kommer till just ungdomar, eftersom det enda två sjuttonåringar egentligen behöver ha gemensamt är åldern. Trots lika många år i skolan är det ingenting som säger att de läser på samma sätt. Tvärtom visar forskning på ganska stora skillnader i läsvana och ordförråd just i den här gruppen.

Här kommer lite rafflande ordförrådsstatistik:

En sjuttonåring som har läst eller lyssnat regelbundet på texter har ett ordförråd på ca 50.000 – 70.000 ord.

En sjuttonåring som inte har läst eller lyssnat regelbundet på texter har ett ordförråd på ca 15.000 – 17.000 ord.

 

Det kan alltså skilja FEMTIOFEM TUSEN ord mellan två sjuttonåringar i samma klass (dessa siffror kommer från en undersökning gjord av Mats Myrberg, forskare i specialpedagogik vid Stockholms Universitet. Läs mer om ordförråd här).

Eftersom jag är svensklärare i botten har jag svårt att släppa tanken på de där siffrorna när jag skriver. De är ett så tydligt exempel på att ungdomar går in i läsningen med olika förutsättningar. De som gillar att läsa läser och bygger ut sitt ordförråd, de som inte gillar att läsa halkar efter. Hur kan jag som författare göra texten tillgänglig för så många som möjligt för att de ska vilja och orka läsa?

Jag experimenterade rätt mycket med det i Du, bara, eftersom jag vill att många ska kunna ta till sig den. Här är exempel på saker jag jobbade med för att göra den så tillgänglig som möjligt:

  • Luftighet i språket. Jag jobbade medvetet med att försöka göra texten luftig och lättflytande, så att den ska vara enkel att ta sig igenom. Jag försökte undvika för infotunga meningar, och jobbade med kommateringen för att få en naturlig läsrytm. Jag tycker att en bra grej är att läsa texten högt och långsamt, och lägga in naturliga andningspauser.
  • Styckeindelningar. Jag valde att ha många korta stycken, och hoppa ner en rad och göra indrag när det hände något nytt. T.ex. så här: 

    När vi kommer tillbaka in på hans rum blir jag stående mitt på golvet, vet inte riktigt vad jag ska göra.

       Frank stänger dörren bakom oss, lite för hårt.

       ”Vill du lyssna på nåt?” Han låter fortfarande irrite­rad på rösten, fortsätter förbi mig och slår på datorn på skrivbordet. ”Nick Drake?”

       Jag nickar, och går fram till bokhyllan.

 

  • Luftighet i sättningen. Min redaktör fortsatte på det spåret i sättningen, så att det finns luft mellan raderna och bra marginaler på boksidorna. Det gör att läsaren får vända sida ofta, och får känna att hen kommer framåt i boken, rent fysiskt. Det tror jag är en viktig känsla, för jag vet själv hur tråkigt det är när det känns som om jag läst i en timme och bara kommit några sidor framåt (och jag har ändå alltid varit en läsare).
  • Intensitet och tempo. Jag har försökt skruva upp volymen i historien och stryka ner allt som drog ner tempot. Mer känslor och händelser som förde handlingen framåt, mindre av allt som kändes långsamt. Eftersom jag själv är en ganska otålig läsare ligger frågorna ”är det här intressant?” och ”hur kan jag få det här att kännas mer?” nära när jag skriver.
  • Stanna i känslan. Jag har gjort sexscenerna i boken explicita och betydligt längre än kärleksscenerna i gängse ungdomsbok i genren. Jag vill att de ska hinna kännas, och inte bara fladdra förbi utan att få fäste i läsaren. Överlag har jag har försökt få historien att bränna till, så att den ska vara väcka känslor, och komma nära. Jag tror att det är ett bra sätt att få läsare att vilja läsa vidare.
  • Krokar. Jag har försökt att medvetet lägga in krokar som spänner över kapitelgränserna för att bygga bort naturliga stoppställen. En krok kan vara något som gör läsaren nyfiken, orolig eller förväntansfull på vad som ska komma. Min tanke och förhoppning är att det ska skapa en ”Bara ett kapitel till …” – känsla.

 

Det finns massor av saker att experimentera med när det kommer till läsbarhet, det där var några. Jag tycker att sånt här är väldigt spännande. Ytterst handlar det ju inte bara om att jag vill att ungdomar ska läsa det jag skriver, det är ju också en fråga om demokrati. En människa med 70.000 ord att välja bland har lättare att uttrycka sig precist än en som får hålla tillgodo med 15.000. Hen får också lättare att förstå och ta till sig information.

Siffrorna jämnas inte automatiskt ut för att människor blir äldre. Nio av tio ord vi lär oss kommer från skriven text, och vi beräknas behöva 50.000 ord i vårt ordförråd för att klara det dagliga vuxenlivet. Läsare får försprång, så är det bara. Kan min bok väcka läslust hos en ung människa har både hen och jag vunnit väldigt mycket.

 

Publicerat i Anna Ahlund, Debut, Du, bara, författarens hantverk, läsning, Målgrupp, skrivtips, Språket, Ungdomslitteratur | 3 kommentarer

Gästblogg: Från tanke till verklighet – hur når man ut med sin bok?

AWAnna E Wahlgren har tidigare medverkat i ett dussintal antologier och romandebuterade i början av augusti med den psykologiska spänningsromanen Skuggan av henne.

Så du har skrivit en bok? Grattis! Allt slit och arbete har äntligen lönat sig och du får snart se resultatet. Visst vore det skönt att nu luta sig tillbaka och se hur böckerna rasar ut från lagret till sina nya läsare?

Mm … Riktigt så fungerar det ju inte. Talar du inte om för världen att boken, och du, finns så är risken stor att du inte säljer särskilt många exemplar. Och det kan vara helt okej beroende på vad man har för mål. Vill man dock bygga upp sin läskrets kan det vara bra att göra upp en plan, framför allt om du som jag ger ut på hybridförlag eller på egen hand. Och gärna i god tid innan boken kommer. Så vad gör man? Det tänkte jag gå in lite närmare på denna söndag.

För tre veckor sedan släpptes min debutroman Skuggan av henne och redan för ett halvår sedan började jag planera marknadsföringen. Här är mina, högst amatörmässiga, erfarenheter.

– Redan innan boken är här kan det vara bra att fundera på att annonsera i Svensk Bokhandel. I tidningen eller katalogen som når ut till alla bokhandlare och bibliotek kan det vara värt att synas med namn och omslag. Som debutant får du dessutom ett debutantporträtt på en helsida inkluderat i annonspriset. Här gäller det dock att vara ute i god tid. Katalogen med höstens böcker kommer exempelvis redan i början av juni, med manusstopp i slutet av april. All info samt priser finns på hemsidan svb.se.

– Beroende på vilken målgrupp du har finns det säkerligen magasin som skulle kunna vara intresserade av din bok. Här gäller det också att vara ute i god tid då tidningarna ofta kommer ut med bara ett nummer per månad, speciellt runt helg- och semestertider kan planeringen ligga långt fram. Bläddra i tidningarna och kolla vem som är kulturredaktör eller liknande och kontakta den personen direkt. Kort information om dig och boken(varför ska de skriva om just din bok?) räcker och en förfrågan om de skulle vara intresserade av ett recensionsexemplar.

– Några veckor innan släpp kan det vara läge att kontakta bokbloggar. Ett suveränt sätt att nå ut till sin målgrupp och få recensioner av dedikerade bokläsare. Ta kontakt och berätta lite om dig själv och boken. Har du tur får du napp. Ett tips är att om du hittar en bokblogg som passar genren du skriver i, sök upp bloggen på instagram och studera listan av följare. Med största sannolikhet finner du där många andra bloggar med samma inriktning. Här kan du också välja när du vill att boken ska synas genom att själv välja ett recensionsdatum som passar dig. Kan vara bra att fördela ut synligheten i media tiden runt släppet.

– När vi ändå varit inne på tidningar så finns det fler alternativ. Veckotidningar som passar målgruppen, kvällstidningar, lokaltidningar. Många orter har gratistidningar som delas ut varje vecka. Har du skrivit om något särskilt ämne kan du vända dig till branschtidningar, är du anställd inom ett särskilt område kan du kontakta
facktidningen eller liknande. Personligen har jag fått väldigt positiv respons från just
lokalpress och facktidningar. Genom Bonniers självpubliceringstjänst typeandtell.se
kan man gratis ladda ned mallar för pressmeddelande, säljblad m.m. Mitt tips är att
skriva flera olika pressmeddelanden där du vinklar dem efter mottagaren. Till
lokalpressen lyfter du t ex fram hur uppväxten i staden lett fram till skrivandet, till
facktidningen lyfter du hur skrivandet går ihop med arbetet. Tänk stort, att servera
dem en färdig nyhet ökar chansen att de skriver om dig.

– Finns det en särskild historia bakom boken, eller kanske runt ditt eget livsöde? Tveka
då inte att kontakta exempelvis morgon-tv och tidningar. Där det finns en historia
finns det också att intresse av att sprida den. En artikel om dig ökar intresset och
öppnar ögon, både för dig och för boken.

– När det blir dags för släpp är det klart det ska firas! Här har du möjlighet att bjuda in
alla du känner och några till för att sprida ordet om boken och förhoppningsvis sälja en
del böcker. Har du möjlighet att bjuda på dryck och tilltugg är det trevligt, om inte kan
du kolla om exempelvis det lokala biblioteket eller bokhandeln vill samarbeta kring ett
event för att fira släppet, då slipper du även fundera över lokal. Innan släppet tryckte
jag upp bokmärken där jag tackar för det utmärkta valet av bok, samt ödmjukt ber läsaren att gärna dela sin upplevelse i sociala medier, boktipset etc. I slutändan är jag
övertygad om att det är orden från läsarna som ger bäst spridning.

– Lagom till släppet är ett bra sätt att synas att köpa en annons på Facebook. Där väljer
du själv åldersgrupp, kön, geografiskt område samt intressen på den utvalda
målgruppen. Välj vilken budget som passar dig, behöver inte gå loss på alltför många
kronor, och låt sedan Facebook göra jobbet. Jag nådde, trots snävt val av målgrupp, ut
till runt tretton tusen personer med min annons.

– Sociala medier är en guldgruva för att synas och nå ut. Dela med dig av din vardag
som författare, använd dem till tävlingar där du lottar ut några exemplar av böcker.
Gärna tävlingar där deltagarna för att vinna behöver gilla/följa din sida/konto samt
tagga vänner. Du får förhoppningsvis fler följare och fler får upp ögonen för din bok.
Har du tur blir de så intresserade att de köper boken om de inte vinner, om inte har du
förmodligen åtminstone några fer följare.

– Har man inte lyckats få till ett centralt avtal med de stora bokhandelskedjorna kan det
vara knepigt att få in boken i de fysiska butikerna. Trots det är det inte omöjligt,
speciellt när det finns en lokal anknytning och du fått uppmärksamhet i tidningarna.
En del bokhandlare går med på att ta in boken på kommissionsavtal, alltså att de tar in
ett antal böcker direkt från dig och endast betalar för de som säljs i efterhand. Resten
får du tillbaka. De butiker inom Akademibokhandeln som tidigare varit Bokia är lite
friare att göra undantag, vissa köper till och med in ett antal böcker. Är de inte sugna
på kommissionsavtal går de däremot ofta med på signeringar. Du tar med dig egna
böcker och fakturerar sedan bokhandeln det antal som sålts. Ett bra sätt att visa upp sig
och möta läsare, men räkna inte med några långa signeringsköer som okänd debutant.

– Begränsa dig inte bara till bokhandeln, tänk större. Finns det någon större Ica eller
Coop där du bor? Har du någon inredningsbutik eller presentbutik på orten?
Förvånansvärt många blir glada och positiva när man frågar om de vill sälja boken
eller ordna en signering. Åter igen: speciellt när det finns en lokal anknytning, så satsa
lokalt.

– Landet fylls under året av bokmässor på olika orter, självklart med den största i
Göteborg under september. Har du inte möjlighet att genom förlag eller på egen hand
delta i en monter kan du alltid mingla runt och knyta kontakter. Ladda upp med en
bunt visitkort med bild av din bok och ta på dig bästa leendet. Säkert har du också
något evenemang i närheten av där du bor. För egen del ledde en artikel i
lokaltidningen till att jag blev inbjuden till ett litterärt samtal under den lokala
litteraturfestivalen, vilket också visar hur bra det är att synas i pressen.

För att sammanfatta ovanstående: tro på dig själv! Och våga försöka. Det värsta som kan
hända är att du får ett nej. Lär känna din målgrupp och vad som är speciellt med just din bok. Var upptäcker du själv böcker du vill läsa? Vad kan du göra för att själv synas där? Börja lokalt och arbeta dig utåt. Det är du och boken värda.

Följ mig gärna på Facebook: http://www.facebook.com/annawahlgrenforfattare

Publicerat i Debut | 6 kommentarer

Lördagsenkät: Är det någon typ av scen som är extra svår för dig att skriva?

Charlotte CederlundCharlotte: Jag har svårast för de där scenerna som kommer mellan de större händelserna, alltså de scener som fyller ut och fungerar som återhämtning mellan actionscener och plot-twists men som ändå inte får blir tråkiga och onödiga. Jag tycker att sådana scener är extremt svåra att skriva och det märks direkt på texten. När jag skriver råmanus så bli de actionfyllda scenerna rätt så okej redan från början, jag vet helt enkelt hur jag ska skriva fartfyllt för att det ska bli bra. Men mellan-scenerna blir fruktansvärt dåliga och ofta måste jag skriva om dem fler gånger än något annat innan de blir acceptabla!

 

GB_Karl_Modig_1Karl: Just nu sitter jag och kämpar med några känslosamma scener. Det är svårt, men när det blir bra så blir det riktigt jävla bra. Ska karaktären verkligen gråta i den här scenen eller blir det ännu mer känslosamt om karaktären försöker hålla det inne? Såna saker funderar jag på just nu, och det är svårt. Det finns ju inga rätta svar …

 

 

 

 

Profilbild

Anna: Hmmm. Klurig fråga. Jag kan hålla med Charlotte där om ”mellanscenerna”. Jag skriver inte kronologiskt, så för mig är det lite förenat med var i processen saker skrivs, tror jag. Ofta skriver jag grunden till de roligaste scenerna först (viktiga händelser, hångel, något speciellt känslosamt, babbliga tedrickarscener), utan några förpliktande krav på handling, egentligen. När jag kommer till nästa fas och behöver göra scener som binder ihop dem sänks ofta tempot i processen, vilket kan kännas rätt frustrerande.

 

IMG_8645Ida: Jag tycker att det är svårast att skriva scener med karaktärer jag inte tycker om. När jag ska få fram deras känslor genom att själv engagera mig känslomässigt i dem, men mest tänker att ”Åh vilken irriterande person”.

 

 

 

 

 

13934735_1596810507279804_8926557888544550005_nCamilla: För en tid sedan fick jag för mig att jag skulle skriva en bloddrypande skräckhistoria, med extra mycket våld och blod och diverse kroppsvätskor. Riktigt splattrigt, med andra ord.
Men jag upptäckte att jag hade väldigt svårt att få till det. Det där väldigt visuella, fysiska. Jag föredrar att leverera det skräckiga på ett mer krypande sätt.
Det är förvisso också det jag föredrar att läsa, men NÅGON gång vore det roligt att få till en sån där grym scen där det överdrivet fysiska kan bli ett sätt att förhöja skräcken.

 

Publicerat i Debut | Lämna en kommentar

Författar-skolstart?

Charlotte CederlundSnart är det september och i Lund dallrar redan luften av skolstartsnerver. Stan har börjat fyllas på av studenter, unga (och mindre unga) människor som är redo för en akademisk nystart. Det är nollningar och novischevenemang vart man än vänder blicken och luften är tung av alla förväntningar.

Förra året var jag en av dem som hade höga förväntningar. På mitt andra försök blev jag antagen till Lunds Författarskola och trots att jag var gravid och tvungen att behålla mitt heltidsjobb för att maximera min föräldrapenning så bestämde jag mig för att börja. Den 31:e augusti var det upprop och jag minns fortfarande hur mixen av upphetsning och nervositet gjorde mig hög på vägen dit. bild (10)Att bli antagen betydde så mycket för mig. Dels att någon trodde på min talang och ville hjälpa mig att odla den starkare, dels att jag skulle få bli en del av ett skrivande sammanhand.

Innan Författarskolan var jag mer eller mindre självlärd i mitt skrivande. Eller ja, egentligen är det väl en sanning med modifikation. Det var snarare så att jag själv ansvarat för min egen skrivutbildning. Med Middagsmörker blev jag coachad, testläst och lektörsläst. Men allra mest gnetade jag på och skrev om och om och om igen fler gånger än jag egentligen vill räkna. Jag hade aldrig gjort några skrivövningar, jag hade aldrig diskuterat litteratur. Men jag hade läst skrivarhandböcker och skrivarbloggar från den dag då jag bestämde mig för att ta upp skrivandet igen.

SchemaEftersom jag egentligen inte riktigt visste vad jag skulle förvänta mig av Författarskolan hängde jag bara med. Gick på föreläsningar om prosa och lyrik, föreläsningar om gestaltning och dialog och föreläsningar om berättarteknik. Jag antecknade flitigt, gjorde mängder av inlämningsuppgifter och diskuterade mitt projektarbete (det romanmanus som är utbildningens tvååriga mål). Det var roligt att bombarderas med skrivtips och det var otroligt givande att få sitta i responsgrupper och diskutera varandras texter. Det var mindre roligt att sitta på dåligt förberedda föreläsningar och om och om irriteras av undermålig information om allt från inställda föreläsningar till ändrade inlämningsuppgifter.

Jag hade bara hört bra saker om Författarskolan när jag började, som ni förstår är jag inte riktigt lika snabb att sälla mig till kören av enbart positiva röster. Kanske beror det på att jag jobbade heltid samtidigt som jag pluggade och därför irriterade mig mer på de administrativa problem som utbildningen hade, kanske beror det på att jag var gravid och mindre tolerant generellt, kanske beror det på att jag ALLTID har varit extremt kritisk mot de utbildningar jag har gått, kanske beror det på att jag skulle få min första bok utgiven och därför redan hunnit ta ett jättekliv in i den bransch som utbildningen skulle ta två år på sig att förbereda oss för. Oavsett så körde jag på och hittade min egen väg. Jag deltog i det som var obligatoriskt och det som intresserade mig och struntade i resten, och jag orkade nästan hela vägen fram till terminens slut innan kroppen och knoppen sa ifrån.

Just nu är jag föräldraledig från utbildningen och jag hoppas kunna bild 2 (9)börja igen till våren. Varför, tänker du kanske då. Varför ska jag börja igen om jag nu inte tyckte att utbildningen var så där fantastisk som alla sa. Jo, för att de delar som var bra var så grymt bra att de väger upp för resten. Att diskutera texter i mindre grupper tillsammans med en lärare (publicerad författare) är otroligt givande och att få arbeta med ett romanmanus tillsammans med en handledare är den största skrivlyxen jag haft. Det är mer än väl värt en sämre administration och kommunikation och kompenserar definitivt för ett par mindre väl förberedda föreläsningar.

Jag skulle absolut rekommendera Författarskolan till någon som är intresserad av att få ett skrivande sammanhang med många nya bollplank som kan hjälpa din text framåt. Däremot när det kommer till själva hantverket tror jag att det finns andra sätt som fungerar minst lika bra som föreläsningar. Jag har själv läst handböcker och studerat andra författares texter i detalj och jag är rätt övertygad om att det gett mig mer än de föreläsningar på ämnet som jag gick på förra hösten. Men alla är vi olika!

Har du gått en skrivarutbildning? Vad är dina erfarenheter? Eller ska du kanske börja på en utbildning nu i höst? Vad har du isf för förväntningar? Dela gärna med dig i kommentarsfältet!

Publicerat i Debut | Lämna en kommentar

What’s up?

IMG_8645Jaha, då har det blivit dags att ta en titt på vad som pågår i mitt författarliv just nu egentligen.

Manuset

Självklart håller vi på med manuset. Det trillade in i min mailbox fullt med rödpenna, fast det var ju ingen riktig rödpenna egentligen eftersom allt var digitalt. Hur som helst fanns det en hel del förslag på ändringar, stora som små, och jag tyckte faktiskt att det var kul. Så länge kritik är konstruktiv och utvecklande suger jag glupskt i mig den. Och det är en kick att se hur manuset blir bättre och bättre för varje ändring man gör. Att någon ser på ens verk med helt nya ögon, och kommer med påpekanden man inte reflekterat så mycket över innan, men som lyfter hela grejen. Nu är vi hur som helst på slutspurten. I skrivande stund är det min förläggares tur att ha manuset och jag sitter spänt och väntar på att allt ska bli klart för att skicka hela högen till tryckeriet.

Event

Det börjar också märkas på andra sätt att författarlivet snart blir något som pågår även utanför min fantasi. Bokmässan har varit inbokad i kalendern sedan länge, men nu har jag också bokat boende och börjat planera lite för hur jag ska lägga upp de dagar jag ska vara där. Kom dit och hälsa!

Sedan blir det väl dags att styra upp någon form av releasefest. Däromkring har mina tankar varierat. Det står i alla fall klart att det inte blir något superpartaj, utan mer en trevlig kväll i goda vänners lag. Kan hända att jag slår till på en hyrd lokal och bjuder in till öppet hus och tårta, men mer dramatiskt än så blir det inte. Jag har till och med tänkt den där förbjudna tanken, att måste man verkligen ha en releasefest? Men sedan har jag vaknat ur min sinnesförvirring och bestämt att det måste man. Jag i alla fall. Det första boksläppet är värt att fira!

Jag har blivit inbokad till mitt första författarbesök, vilket kommer äga rum i oktober. Det ska faktiskt bara bli kul. Jag är helt med på att det innebär att tala inför publik och sådant, men det har jag aldrig haft några problem med. Jag ska bara komma på vad tusan jag ska snacka om, men det löser sig nog.

Försäljning

Jag finns. Jag finns numera på Adlibris! (Och på många fler sidor, men det är på Adlibris jag själv hänger så vi fokuserar på det.) Ni skulle bara veta hur många gånger det senaste året jag skrivit in mitt eller bokens namn i sökfältet där, och vetat att det inte skulle ge något resultat men ändå liksom fantiserat om den dagen då det skulle göra det. Den dagen är här nu! Om ni inte tror mig kan ni antingen gå in på er favoritsida och prova att söka på mig, eller så kan ni helt enkelt följa den här länken.

Publicerat i Debut | 3 kommentarer

Läsa för att skriva

13934735_1596810507279804_8926557888544550005_n

I lördagens enkät (du har väl inte missat att vi är igång med både enkät och söndagsblogg nu? Tjoho!) svarade vi på frågan Hur kommer du igång med skrivandet igen efter en längre skrivpaus?

Trogna debutantbloggsläsare vet att det är en högst aktuell fråga för mig. Skrivarsommaren har varit tuff. Tuff på så sätt att jag knappt skrivit något. Alls.

Men faktum är att det börjat lossna nu. Anledningarna till det är säkert flera (bara att ta en paus ibland ska inte underskattas), men jag tror att det lika mycket kan handla om läsandet. Den här sommaren har jag läst oerhört mycket. Helt utan måsten, bara det jag vill.

I mina överfulla bokhyllor har jag dessutom ett par hemliga vapen. Inga knivar, nunchakus eller rykande revolvrar, men faktiskt något ännu bättre. Böcker som jag vet får mig att komma i skrivarfeeling.

Ett av dessa vapen är Hunger Games-trilogin. Ganska nyligen avslutade jag ett ungdomsmanus inom skräck/SF. Det har varit på gång ett par år. Jag har skrivit, redigerat och lagt undan det för att skriva på annat. Men varje gång jag tagit fram det igen har jag läst Hunger Games.

Jag vet inte vad det är, men på något sätt synkar de. Språket är inte likadant, de handlar om helt olika saker. Hunger Games utspelar sig i en främmande, dystopisk värld, mitt manus på en svensk högstadieskola. Men det är ändå någonting som gör att de klickar. Och som gör att jag kastar mig in i mitt eget manus med en nästan febrig iver.

Ibland tror jag helt enkelt att det blivit ett beting, en fix idé som jag fått för mig och som varje gång lurar hjärnan till att starta igång. Det vore inte fel, såklart. Allt en kan göra för att lura den där lata hjärnjäkeln mottas ju tacksamt. Men jag tror ändå inte det. Jag tror att det i grunden handlar om att läsa någonting som talar till dig. Och vad som talar till oss beror på vem du är. Två personer skulle troligtvis inte säga samma sak. Här tror jag att det handlar om utanförskapet, att det är någonting som är väldigt närvarande i båda våra texter. Vi väljer att skildra det på två helt olika sätt, men i Suzanne Collins böcker talar det till mig. På samma sätt som det är någonting som gång på gång drar in mig i min egen text. Jag känner så starkt att det finns någonting författaren vill förmedla, och det fyller mig med känslan av att jag vill göra likadant.

Annars finns det en risk med att läsa för bra böcker medan du skriver. I alla fall jag börjar lätt tvivla på mig själv, på min text, och tänka att jag a l d r i g kommer kunna skriva lika bra som författaren jag just då läser. Det gäller att hitta balansen, för den känslan kan också vara förlamande. Snarare än att pusha dig till att skriva kan den få dig att vilja lägga av.

Det är lätt att hamna i skrivarsvackor. För ett år sedan hade jag inte trott det, men nu vet jag. Det kan hända alla och precis när som helst. Och egentligen är det ingenting att vara rädd för. Du har ju svackor med allt annat i livet, eller hur? Dagar när till och med favoriträtten känns trist, eller du har svårt att motivera dig till att gå på det där träningspasset du i vanliga fall älskar. Såklart att det också kan hända med skrivandet. Konstigt vore väl annars?

Däremot är det inte så dumt att hitta de där strategierna som kan leda dig tillbaka till lusten. För det kan vara lurigt att komma igen. Lite som när du inte tränat på ett tag, och det känns oändligt svårt att ta det där första steget.

Vad som funkar för just dig måste du testa dig fram till. Kanske är det en skrivarkompis som kan pusha dig när det mesta känns tungt, att få skriva på något helt annat än det du ”borde” skriva på.

Eller en bok som får dig att med kliande förväntan vilja kasta dig över ditt manus igen.

 

Publicerat i Camilla Linde, Debut, läsning, skrivkramp | Lämna en kommentar