Borås, Borås …

IMG_1783.jpg

Den här veckan har det varit bokinformationsdagar i min gamla barndomsstad Borås. Det är en årlig händelse där bokhandlare, förlagsrepresentanter och författare möts för att berätta om och ta del av kommande bokutgivning. Under cirka en timme var har förlagen möjlighet att försöka sälja in sina nya titlar till de drygt hundra bokhandlare som är ditresta från hela Sverige.

Från Natur&Kultur var vi fyra medverkande författare – Jenny Jägerfeld, Lena Einhorn, Katarina von Bredow och jag – som i ett sceniskt samtal med förlagsrepresentanten fick presentera våra böcker. Det var roligt. Det blir lättare och lättare att formulera sig kring boken. Det blir mer och mer på riktigt!

IMG_E1789.jpg

På kvällen var det gemensam middag för alla. Även det var en trevlig tillställning med bordsplacering som blandade de olika yrkeskategorierna för mesta möjliga utbyte. Själv satt jag inklämd mellan pratglada chefer från de största förlagen, en driven deckarförfattare, en äldre bokhandlare från en pytteliten ort nära där jag själv bor (jag brukar besöka den ibland) och en känd programledare från min barndoms TV-program.

Jag pratade mest med bokhandlaren. Och jag kände mig som en skurk! För jag är också en av dem som gör att hans bokhandel bara med nöd och näppe går runt. En av dem som gör att han varje år ställs inför den gamla anrika affärens vara eller icke vara. För jag är en av dem som inte köper. Jag är en av dem som gärna går in i en bokhandel, går runt några varv, tar i böcker, känner på omslaget, läser på baksidan, kollar nyheter och topplistor. Sen går jag hem och beställer böckerna på nätet. För det är ju så enkelt! Två-tre klick bara. Kanske någon tia billigare. Bokhandlaren hade en dystopisk framtidsspaning – om tio år, trodde han, kommer alla bokhandlar i Sverige, inklusive de på nätet, vara uppköpta och skötas centralt från Kina. Måtte han ha fel!

Det var också väldigt roligt att under de två dagarna i Borås träffa författarkollegor. Att författare är ett ensamt jobb har jag ju förstått, men det är inget som hittills har bekymrat mig – tvärtom. Jag har gott om nära arbetskamrater i mitt andra jobb, teaterjobbet, och att bryta av med lite ensamhet har jag hittills bara tyckt är skönt. Men jag insåg nu hur värdefullt det är att faktiskt sitta ner och prata om gemensamma erfarenheter inom branschen. Att få tips och råd, och att komma på att någon annan har samma redaktör och förläggare och därmed gemensamma referenser. Då känns det nästan som att jag har en konkret arbetsplats – med många utspridda trevliga kollegor!

Advertisements
Posted in Debut | Leave a comment

Låt dig inte begränsas!

Mia blogg

Foto: Jini Sofia Lee

De föreställningar en har om sig själv och vad en tror att en klarar av och inte sitter oftast helt i ens egna huvud. Många gånger begränsar en sig själv och inte ens vågar testa något nytt.

För två veckor sedan fick jag (som jag har skrivit om tidigare här på bloggen) en ny novell antagen till en novellantologi som släpps i november i år. Temat för antologin är passion. När förlaget utlyste tävlingen och meddelade temat kände jag direkt att det var ett tema som jag varken ville eller kunde skriva något om. Jag bestämde mig därför på en gång för att jag i år inte skulle delta i novelltävlingen. Jag försökte inte ens komma på en idé. Jag har medverkat och blivit antagen i det förlagets novellantologier de senaste fyra åren och jag ville egentligen gärna medverka i fler.

Tiden gick och en dag fick jag helt plötsligt ”feeling”. En känsla dök upp och på en gång visste jag att jag ville skriva en novell utifrån den känslan, på temat passion. Och nu är den novellen alltså antagen och kommer att bli publicerad. Jag hade aldrig kunnat drömma om eller tro att jag någonsin skulle skriva något på detta tema.

Samma sak är det med min roman som jag håller på att redigera. Jag hade bestämt mig att jag absolut inte skulle skriva någon sexscen. Aldrig någonsin. Det var något jag inte kunde och dessutom skulle det kännas pinsamt att låta någon läsa det. Men det visade sig att mina karaktärer ville annorlunda. De ville det och då var jag tvungen att skriva det.

Nu i efterhand känns det väldigt bra att jag följde min känsla. Jag skrev det jag ville skriva utan att bry mig om vad andra kommer att tycka och tänka. Och det är faktiskt skönt att inte begränsa sig utan bara följa sin känsla.

Något jag skulle vilja skriva är poesi. Jag har aldrig provat och jag brukar inte läsa poesi. Men ändå är det något med den genren som lockar. Eller att skriva låttexter kanske. Det som lockar är det korta, kärnfulla formatet och att det är känslofyllt. Men jag har inte provat än, för jag är där och begränsar mig själv igen. Nämen, dikter, de är ju så djupa och svåra. Det är ingenting jag kan skriva.
Men hur kan jag veta om jag aldrig provar?

När jag läste min första skrivarkurs i att skriva för barn och ungdom fick vi prova på att skriva i olika genrer och alla hade sina utmaningar. Bland annat fick vi skriva för barn 0-3 år, fabler och fantasy. Fantasy var en genre jag inte alls kände mig hemma i, men nu var jag tvungen att skriva något ändå. Och det visade sig vara otroligt roligt att skapa en fantasivärld med magiska krafter där allt kunde hända.

Mitt råd till dig som skriver är: Begränsa inte dig själv! Du kan mer än du tror! Och det är värt att prova på även sådant som du tror att du inte kan. Vem vet, det kanske är just den genren du är allra bäst på!

Posted in Debut, Mia Kim | Tagged , , , | Leave a comment

Många tårar och lite skratt

Veronica Almer press1.jpg

Foto: Jakob Almer

Maj har skrivmässigt tett sig som en svensk sommar, alltså regn för det mesta och sol allt för sällan. Översättning: Många tårar och lite skratt. Jag har helt ärligt stått still de senaste fem månaderna och betett mig som om jag var handlingsförlamad. Jag har varit så vilsen efter jag släppte min bok. Fokus har så länge legat på att uppnå drömmen att jag inte alls var beredd på vad som händer efter det. Är det vanligt att känna så som debutant? Ingen aning. Jag har visserligen haft en plan i bakhuvudet och ett nytt manus redan färdigt.  Den här våren har jag väntat på svar från ett förlag som var väldigt intresserade av mitt nya manus och efter att ha ägnat hela december till att göra de ändringar som de önskade och skickat in igen så har svaret dröjt. Och dröjt. Då de verkade så angelägna har jag hela tiden trott att nu kommer ja:et. Nu så! Därför har jag inte börjat med något nytt eftersom jag har tänkt att jag snart kommer vara uppslukad i redigering av just det manuset. En process i taget.

Månaderna gick och sedan en dag vaknade jag upp och insåg att jag hade väntat i fem månader. Förlagsvärlden är underlig på det sättet. Som i så många andra branscher har de säkert mycket att göra, de drivs av stress och prioriterar det som ger mest inkomst. Det är förståeligt. Men något jag har lärt mig under den här långa långa väntan är att jag måste ge mig i kast med nästa projekt direkt för att undvika detta vakuum. Leason learned.

Därför har maj varit en jobbig månad känslomässigt, så som allt lätt blir när det handlar om skrivandet. Fast det som är glädjande är att jag inte väntar längre utan att jag har (äntligen) börjat skriva igen! Hurra! Jag skriver på ännu en romance med Ales Stenar på Österlen som central punkt. Och som alltid när jag har haft en lång skrivsvacka är det svårt att börja igen men jag har gjort det enkelt för mig, för jag har börjat skriva på ett manus som jag förra året gjorde förarbetet till. Jag hade redan fixat med första kapitlet och planerat karaktärer och handling så det var ”bara” att fortsätta. Och fortsätta är så mycket lättare än att starta på något nytt.

Jag är så pass ivrig att lämna maj bakom att jag redan nu tänker mig att vi är i juni. För när maj slutar kommer även en period av sociala aktiviteter nå sitt slut. Det har blivit alldeles för många kalas, bröllop, middagar, fikor, aldrig en helg ledig och ständigt har mina arbetstimmar slukats upp av annat. Jag har stressat igenom mina måsten och det har varit bajs för kreativiteten. Så i juni har vi rensat, som vi har städat upp i schemat. I sommar struntar jag i att vara så himla tillmötesgående och kommer istället bli eremiten jag föredrar att vara. Jag har nämnt det i tidigare inlägg, man har egentligen aldrig tid för att skriva utan det gäller att prioritera och under våren har jag varit dålig på det. Men de kommande månaderna är min prio bara skrivandet och min familj. Så fredagar blir äntligen mina igen. En dag bara för mig och mitt skrivande. Som jag längtar!

DSC04755.jpg

Posted in Debut, Sunt förnuft, vilt hjärta, Veronica Almer | 3 Comments

Göra hästen?

Stockholm har haft Medelhavsvärme senaste veckan, en sån där värme som du knappt upplever en vanlig svensk sommar. Ett man-ur-huse-väder och ta-ledigt-från-allt-väder. Lustigt nog är det ett sammanträffande med något jag skrivit om i min ljudboksserie. Jag hämtade på förskolan och tog en bild för att det skulle se ut som jag varit ute i det vackra vädret... 😆Precis som praktikanten Jossan i Kämpa tjejer! har jag istället för att få solsken på näsan suttit inomhus och jobbat 24/7 i brakhettan! Lunchen har ätits stående på fem minuter vid datorn. Inget jag rekommenderar i längden. Är så att säga “i karaktär” även om jag inte råkat ut för de sjuka grejerna som Jossan råkar ut för. Inte ännu iallafall… Jag har skrivit om en storyline för ett tv-manus och under helgen har jag försökt jobba med min något eftersatta skoluppgift på tv-seriekursen på StDH som ska vara klar imorgon. Därför blir det inget långt inlägg, utan istället lånar jag en kul bild från min klasskompis Jonas:

Om du känner dig minsta stressad inför en deadline, det går alltid att göra hästen!

Ha en fin vecka!

Posted in Debut, Jenny Gromark Wennberg, Kämpa tjejer, ljudboksserie | Tagged , , , , | 2 Comments

Gästbloggare: Henrik Wennesund

HW vid Lake Como.jpg

Du känner dig alldeles avslappnad, det är svalt och tyst. Du sjunker in i en värld som bara finns mellan sömn och vakenhet och du stannar där. Känner dig bekväm och när du ser på din hand som rör sig i luften så går det långsamt… så långsamt.Så! Nu har jag hypnotiserat dig och kan skriva precis vad jag vill i denna bloggtext och det kommer för evigt vara fast etsat i ditt minne!

Tack till Debutantbloggen för att jag får gästblogga här och jag är skiträdd rent ut sagt, ni alla som läser detta är ju förmodligen ALLA yngre, smartare, snyggare och smalare än mig, men jag har hypnotiserat er så det ska nog funka ändå.

Jag kommer inte att ge er en massa skrivtips, jag kommer nog mest att fokusera på ordet ”varför” och den inre resa som vi författare obönhörligen gör.

Det finns många anledningar till varför du och jag skriver men hur ofta stannar vi upp och frågar oss ”varför”? Jag ska villigt erkänna att när jag började skriva skönlitterärt för tre år sedan (jag var 44 år då) så var det nog mest för att jag fick en spark där bak och för att jag fick uppmuntran från oväntat håll. Någon trodde på mig och min idé och det hjälpte kanske lite att denne någon var Leif GW Persson. Utan den knuffen hade jag inte skrivit min debutbok Kamrat .357. Men tre år senare och ytterligare två manus och det fjärde på gång så har den knuffen klingat av och jag ställer mig frågan oftare nu. Varför?Känd vill jag inte bli, jag ogillar att prata inför folk (även om jag är rätt bra på det), är inte jättesugen att åka till Flens bibliotek och prata inför fem personer om mitt skrivande, jag VET att det är jättesvårt att ens leva på deltid på att vara författare och sist men inte minst: konkurrensen är knivskarp. Jag börjar mer och mer i min inre analys av mig själv inse att jag skriver för att jag måste. Det har blivit ett missbruk och jag fruktar att jag kanske aldrig blir av med det. För visst är skrivandet jobbigt, ”åhh det är så roligt att vara författare”kvittrar en kvinnlig bekant (som inte är författare) och visst kan det vara roligt, men för det mesta är det förbannat kämpigt.

Jag ser på mina manus som Mount Rushmore, ni vet den där klippan i USA där man karvat ut gamla presidenters ansikten direkt i berget? När jag börjar går det lätt, de första femtio sidorna kan jag hamra fram på två veckor, sedan kommer jag till en punkt där jag tar en paus, pauserna kan vara tre-fyra veckor. Sedan fortsätter jag och vips har jag hundra sidor. Paus igen. Några månader senare tror jag att jag är färdig och DÅ är jag glad! Men då har jag inte ens huggit fram ett ögonbryn i den klippa som ska bli Roosevelts ansikte… det är då det stora tvivlet slår in. Är det här verkligen bra? Vem fan vill läsa det här? Sen går det ytterligare ett halvår och då skriver jag om halva manuset (nu är ögon och näsa frammejslade ur berget). Sen paus. Ytterligare två omskrivningar senare framträder ett ansikte i berget och plötsligt en dag är jag klar! På riktigt klar. Det roliga är när jag ser tillbaka till den punkt då jag trodde att jag var klar och tänker”hur i h-e kunde jag tro att jag var klar DÅ?!” lite som när man är 15 år och tror att man är vuxen och sedan när man är 20 och ser tillbaka och tänker ”hur kunde jag tro det? när jag var 15 ägde jag ju inte ens en rakapparat…”

Så mitt egentliga tips är: var rädda om era inre resor och framför allt fråga er ibland ”Varför?” och försök se skrivandet som en del av dig som inte nödvändigtvis definierar dig som människa, men som delvis gör dig till den du är.

Snap! Vakna upp ur hypnosen! Skriv!

Henrik Wennesund är musikrecensent på Gota Media, egenföretagare och författare, hans debutroman ”Kamrat .357” ges ut i nyutgåva av MiMa i juli och han är även utgiven av Word Audio med samma bok, uppföljaren ”Operation Liepaja” ges ut av Word Audio i sommar. Han skriver även under pseudonym vilken kommer tillkännages på hans gravsten.

Posted in Debut | 2 Comments

Slut på idéer? Testa det här!

Känner du dig tom på inspiration och vet kanske inte riktigt vad du ska skriva om? Idag tänkte vi bjuda på några roliga skrivövningar som kan inspirera till ett mer avslappnat skrivande och vem vet, du kanske får en idé till din nästa bok?

7x7x7
Ta den 7:e boken i din bokhylla. Öppna sida 7. Titta på den sjunde meningen på den sidan. Börja ett nytt stycke med just den meningen och skriv sju rader. Om du inte fastnar i den historian du har kommit på testa med en annan bok. Räkna från tidigare bok och sju böcker fram. Upprepa som tidigare.

Titta på annonser:
Ta fram en tidningoch hitta två annonser som du gillar. Skapa en bokidé med inspiration av dessa annonser.

Jag kommer ihåg ….
Börja med meningen ”jag kommer ihåg…” och se vad du först kommer och tänka på och fortsätt skriv om den upplevelsen. Börja gräv där du står… det är oftast ett bra tips.

Förhoppningsvis har ni efter dessa övningar fått några nya idéer och energi i ditt fortsatta skrivande.

coffee_mug_notebook_and_glasses.jpg

Foto: freestocks.org

Posted in Skrivövningar | 1 Comment

Hur jag tänker när jag skriver sexscener

Emelie-Novotny_021_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Det är 17 dagar kvar till boksläpp och jag pendlar mellan den största förväntan och livrädsla. För allt. För hur jag ska kunna stå till svars för att jag har skrivit en sådan dålig bok, för hur jag ska njuta av att målet snart är nått. Det känns ungefär som att vara förälskad. Och förälskade blir karaktärerna i min bok. Trots att jag faktiskt tycker om att skriva både kärleks- och sexscener så är det också något som har varit bland det svåraste med arbetet av Vänd rätt upp.

Jag har länge varit trött på hur sex skildras i litteratur. Den stereotypa sexscenen går ut på att en kvinna och en man som inte har träffat varandra förut, träffas och har fantastiskt sex. Redan där har jag tappat intresset, för hur trovärdigt är det egentligen att det uppstår perfekt attraktion, perfekt kommunikation och perfekta orgasmer första gången två främmande människor ligger med varandra? Ganska liten om ni frågar mig i alla fall.

Precis som alla scener i en roman så behöver en sexscen på något sätt driva handlingen framåt och fördjupa relationen eller intrigen mellan karaktärerna. Att göra det med sex är ofta väldigt effektfullt. I en sexuell situation blir karaktärerna nakna både bokstavligt och bildligt, av det kan vi skapa laddning. Och laddningen finns oftast inte i det som är friktionsfritt och perfekt utan i det som skevar och skaver.

När jag skriver om sex så försöker jag att inte backa. Även om det kan vara pinsamt och intimt och kännas som att jag inte alls borde vara i den situationen med mina karaktärer så försöker jag stanna upp och iaktta vad som händer. Jag försöker ta rollen av en passiv storasyster som finns till hands om jag blir tillfrågad, men annars bara drar mig tillbaka. Jag skriver aldrig så intuitivt som när jag skriver kärleksscener. De gånger jag försöker planera dem på förhand kör jag fast på en gång.

Under arbetet med Vänd rätt upp hade jag skrivit en sexscen mellan två personer, men allteftersom handlingen förändrades insåg jag att den scenen skulle utspela sig mellan två andra personer. En lätt omskrivning tänkte jag, eftersom jag bara var tvungen att ändra namn och kropp. Men när jag bytte en karaktär mot en annan försvann all laddning. I efterhand kan det tyckas vara självklart, det som väcker attraktion mellan två personer varierar förstås med vilka personer det handlar om. Det var bara att börja om från början.

För mig har det varit viktigt att skildra tjejers sexualitet utan pekpinnar. Att tjejer i tonåren också får vara kåta och nyfikna på sex, att det får vara svettigt, kladdigt och härligt – om de vill ha det så. På samma sätt är det viktigt att de får vara tveksamma, osäkra och säga nej utan att det följer en övertalningskampanj som resultat av det. När tjejerna i min roman upptäcker varandras kroppar är det inte alltid perfekt men de lär känna nya sidor av varandra.

Posted in Debut, Emelie Novotny, Erotik, Feminism, Hästbok, sex, Ungdomslitteratur, Vänd rätt upp | Leave a comment