Ett gränsland av många

Kaffet smakar äckligt. Får panik. Kanske har jag covid-19 nu? Kanske är detta början till lukt- och smakbortfallet? Eller så hade jag i för många skopor, jag vet inte, hopplöst det där med skopor på morgonen.

Men det var inte kaffe jag skulle blogga om, det var sömn. Eller rättare sagt, brist därav. Eller ännu mer specifikt det där gudomliga stadiet av halvsömn, precis innan man verkligen somnar, där jag alltid lyckas hallucinera ihop asbra grejer som jag ska skriva.

Fast jag orkar inte skriva ned dem nu, säger jag till mig själv. Jag håller ju på att somna. Men det här, det var den bästa idén någonsin, det var så genialt att jag naturligtvis kommer att komma ihåg det i morgon bitti.

Men på morgonen har jag alltid glömt. 

Jag har två små barn som vill höra gonattsagor. Dessa små sagostunder är de absolut lyckligaste ögonblicken i mitt liv. Vi ligger tillsammans i vuxensägen, deras huvuden precis vid mina axlar. De luktar hud och ibland lite kiss. I mörkret ser jag bara deras ögonvitor. De små kropparna är spända av förväntan. 

Jag berättar exakt samma saga varje kväll, med några små förändringar. Alltsomoftast somnar vi under berättandet. Morgonen därpå får jag fråga vad som hände i sagan igår, och då har jag tydligen berättat de mest fantastiska historier om resor i tid och rum, fantasivarelser med skrynklig hud, rosenkakor och pärlor som innehåller universum. 

Men nästa dag har jag glömt. Alltså, jag har inte ens varit medveten om vad jag berättat. Det handlar inte om drömmar: mina nattliga drömmar är så satans knäppa att de inte går att översätta i skrift. Men det här gränstillståndet, precis mellan sömn och vakenhet: där händer något magiskt.

På morgonen går jag upp, brygger kaffe, skriver en lista på saker som behöver lösas och försöker få ner eventuella fångade idéer. Då är allt annorlunda. Morgonen är verklig. Jag är rationell, kan sätta idéerna i sin kontext, kolla om de passar in i den övergripande strukturen och överväga om jag hinner starta ett nytt projekt just nu. Men det blir aldrig samma sak. Jag går till jobbet, förskriver läkemedel, handlägger akutsituationer, skriver journal. Varje dag längtar jag till kvällen, till det där gränslandet.

Jag har en liten anteckningsbok vid sidan av sängen för att eventuellt kunna fånga de där idéerna.

Tyvärr blir texten oftast oläslig, dels för att jag typ sover och dels för att det är svårt som fan att skriva utan att tända lampan. För tänder jag lampan vaknar barnen och då är det game over.

Lägesrapport: manus, testläsare och lektör

Caroline Möllesand

Här i Kalmar händer det en hel del på min bokfront och under tiden har snön både hunnit lägga sig och regna bort. Det är dags för en lägesrapport.

Manuset växer!

Jag skriver fortfarande på råmanuset och det går ganska stadigt framåt. Vissa dagar skriver jag ingenting medan det flödar desto mer andra dagar. Just nu har jag inget dagligt skrivmål eftersom jobbet måste komma först och därefter får orken avgöra. Men min skrivlängtan är stor.

Jag har gissningsvis 12.000 ord kvar att skriva. Hur kan jag veta det så detaljerat?
Jo, mina kapitel har hittills bestått av ca 1.000 ord i snitt. Dessutom har jag redan klart för mig vad som ska hända. Alla kommande kapitel är förberedda, dels med en beskrivning av scenerna men där finns även textstycken och dialoger inlagda. Det är sånt som jag har antecknat tidigare och petat in.

Jag har hela tiden tänkt att de där förberedelserna kommer hjälpa mig, och på ett sätt gör de verkligen det. Det är skönt att mötas av ett nytt kapitel som redan innehåller något jämfört med att bländas av ett blankt dokument.

Men … I helgen som gick var målet att få två kapitel klara. Där fanns en hel del stoff att utgå från, men oj vad det trilskades. Jag upptäckte att det inte alltid är så lätt att reda ut sitt eget trassel.
Även om det var mer komplicerat och tog längre tid än jag trodde kom jag fram till delmålet. Det var fantastiskt skönt när allt föll på plats, och det som jag trodde skulle bli två kapitel blev till slut tre.

Manus för testläsning
Del av mitt manus som jag gav bort i julklapp.

Jag har hittat testläsare!

Redan i julas lämnade jag 34 kapitel till min mor och svärmor. Det kallar jag dock inte för testläsning, det var mer en kul grej att ge bort i julklapp.
För några veckor sedan fick min goda vän Linda börja läsa. Jadå, jag vet att nära kompisar kan vara för snälla i sina kommentarer. Hon är dock viktig i sammanhanget eftersom hon både har lokalkännedom och vissa expertkunskaper. En rutinerad läsare är hon också, så på bara en dag tog hon sig igenom 47 kapitel och lämnade mycket värdefull feedback.
Dagen efter var hon tyvärr med om en olycka där hon bröt armen och hamnade på sjukhus. Då fick jag ännu mer fart och motivation för att få fler kapitel färdiga för läsning. Klart att hon skulle få lite underhållning i sjuksängen.

Sedan efterlyste jag ytterligare en testläsare mitt Instagramkonto. Bingo! Jag fick flera svar och de två första som hörde av sig fick 56 kapitel att läsa. Den ena har jag redan fått svar från och det var otroligt spännande att få veta hur hon uppfattade karaktärerna och handlingen.
Förstår om du är nyfiken, men mer än så säger jag inte om det just nu. Jag kommer göra ett separat inlägg om testläsare längre fram. Finns mycket intressant att lyfta och lufta om det.

Någon blir kanske fundersam. Är det inte knasigt att använda testläsare innan råmanuset är komplett?
Nej, jag gillar att få feedback och kommentarer under tiden. Texten var inte heller helt ”rå” eftersom jag har läst igenom och fixat en del under tiden. En annan anledning till att jag inte ville vänta längre hör ihop med nästa stycke.

Jag har valt lektör!

Även om jag redan hade hyfsat bra koll använde jag mig åter igen av Instagram. Den här gången för att få lite hjälp i sökandet efter lektör och redaktör. Den generösa skrivcommunityn delade med sig av många bra tips och efter att ha googlat, jämfört, mejlat och pratat med ett antal lektörer hade jag massor att fundera på. Det var inte lätt att välja bort duktiga proffs som säkert hade kunnat göra underverk för mig och mitt manus.
Men jag har alltså bestämt mig. Det känns tryggt och bra men jag kommer vänta med att berätta vem valet föll på. Just precis, det kommer ett separat inlägg om det längre fram.

Glädjande att höra var att alla som jag valde mellan har mycket att göra under våren, några var näst intill fullbokade. Så ett gott råd om du funderar på att anlita lektör – boka i god tid.

I och med lektörsläsningen har jag också en deadline.
Jag har 20 dagar på mig att skriva färdigt, gå igenom testläsarnas kommentarer och grovredigera. Den 10 februari ska jag nämligen skicka manuset till lektören.
Låter det omöjligt?
Tyst! Säg inget.
Klart att det går.
(Tänk dig en smiley med ansträngt leende här.)

Tvivlet och Kritikern

I förra veckans inlägg lovade jag att presentera min egen P.T. dvs. min Personliga Tvivlare. Och varsågoda, här är hon. Och jag tar tillfället i akt att även presentera min P.K, dvs. min Personliga Kritiker.

Tvivlet är nog den kompis jag oftast har bredvid mig när jag jobbar. Hon är alltid beredd att hugga i! Hon jobbar dygnet om, om så behövs. Hon söker ständigt efter saker att gnaga på, och hon formligen älskar sociala medier som t ex Facebook och Instagram. Hon jämför andras inlägg som fått 3 526 likes med mina inlägg som får ynka 15 om jag har tur. Hon pekar och räknar gärna ut storleksskillnaden för mig. Jag säger: ”Jag är nöjd med 15!” Tvivlet svarar: ”Vad bra för dig, att du är nöjd.” och låter ett ”men…” klinga tyst. Tvivlet är också väldigt förtjust i min ålder. Jag säger: ”Men, ålder spelar ingen roll!” ”Såklart har du rätt.” svarar Tvivlet och åter hör jag ett tyst ”men…”. Tvivlet håller nästan alltid med mig – hon liksom speglar det jag säger. ”Jag är bra!” säger jag. ”Jovisst, är du bra…” säger Tvivlet. Hon behöver inte säga mer, hon vet det – tanken är redan där. Tanken på mitt eget misslyckande och det djupa tvivlet på min egen kapacitet. Det går per automatik.

Men som vanligt finns det inget ont som inte bär något gott med sig. Ett sunt tvivel bör man ju ha. ”Utan tvivel är man inte klok” som Tage Danielsson uttryckte det hela. Tvivel kan ju rent av leda till självinsikt om det vill sig väl, och därför värnar jag ändå om min Personliga Tvivlare. Trots att hon kan förmörka vissa dagar och ibland formligen förlama skaparviljan.

Min Personliga Kritiker jobbar inte riktigt lika mycket som Tvivlet, men nära på. Oftast dyker Kritikern upp då Tvivlet har gått och lagt sig. När texten nästan är klar och jag rentav tillåter mig att känna mig lite nöjd. Då kommer han hasande, redo med sin blick, sin lupp och sitt finger och petar på minsta lilla fel. ”Nja…” knarrar han och skärskådar verket genom luppen. ”Var det här verkligen allt du kunde prestera?” Han bläddrar, scrollar, kisar, nyper i pappret, skakar på huvudet och säger ”hm…” och ”mja…” och frågar: ”Är du verkligen färdig med den här tycker du?” Vid det här laget har Tvivlet så klart vaknat igen och satt sig tätt intill, pigg och utvilad. De gillar varandra – Kritikern och Tvivlet. De passar ihop, kan man nog säga.

Men jag värnar dock om min Personliga Kritiker, så som jag värnar om min Personliga Tvivlare. Möjligen värnar jag än mer om min Kritiker. Jag tror att han i lagom dos är bra att ha, så länge han inte helt tar makten över mig. Allt man gör är ju faktiskt inte bra, långt därifrån! Ibland måste jag inse att jag misslyckats och behöver göra om och börja om från början. Eller helt enkelt bara kassera om idén visar sig ha varit usel från början. Oftast är det då Kritikern som har uppmärksammat mig på det.

Nästa vecka får ni träffa mina andra trogna följeslagare: Tillförsikten och Musan.

Missa inte det!

Motvillig modell för en dag

Minns ni ”Modell för en dag”-konceptet? Man kunde, mot betalning, få proffsiga bilder tagna i studio. Minst en av bilderna krävde att du vilade huvudet mot armen, som i sin tur vilade mot en spegel. Dessa bilder var poppis att ladda upp som profilbild Facebook för lite mer än tio år sedan och konceptet verkar finnas kvar när jag googlar. En gång övervägde jag att anmäla mig ”på skoj”, men det var nog tur att det aldrig blev av eftersom jag inte vet vad jag skulle ha gjort med bilderna. Gömt dem längst bak på ett usb-minne kanske.

Förra veckan begav jag mig till en fotostudio i Ytterjärna utanför Stockholm för att ta pressbilder som ska kunna användas av förlaget och medier i samband med utgivningen av ”Någon annans tidsfördriv”. Det kändes misstänkt likt ”Modell för en dag”, förutom att jag inte behövde betala för det själv och inte behövde utsätta mig för några poseringar med speglar. Make up-artisten Stella och fotografen Jessica Segerberg utförde tack och lov de mirakel som krävdes för att jag inte ska vilja kräkas när jag i framtiden ser mitt ansikte i olika sammanhang som har med boken att göra.

Ovan vid smink, speciellt efter att ha levt i mjukisbyxor hemma under de senaste månaderna, kändes det tryggt att vara i händerna på proffs. Jag ångrade bara pyttelite att jag inte har skrivit boken under pseudonym så att jag hade sluppit behöva förhålla mig till att prata om mig själv eller försonas med det faktum att jag ens har en kropp och ett ansikte. Jag inbillar mig att en pseudonym dessutom hade adderat en viss sofistikerad mystik som jag nu helt kommer sakna.

Det kändes skönt att vara i en studio där det krävs en braskamin för att hålla värmen och inte behöva svettas under heta strålkastare i någon lyxig studio som jag antar att framgångsrika författare använder sig av. Lite mer low-key.

När själva fotograferandet satte i gång var jag glad över att ha haft ”America’s next top model” som mitt favoritrealityprogram under 00-talet. Tyra Banks råd om att ”smile with your eyes” har antagligen aldrig kommit mer väl till pass. Visste ni att när man blir fotograferad måste man böja kroppen i en massa konstiga vinklar, luta sig framåt och stå på ett ben för att inte se ut som ett miffo? Detta märkte jag under fotograferingen, för de gånger jag bara stod rätt upp och ner såg jag inte klok ut. Tur att Jessica hade koll på vinklar, ljus och poseringar.

Jag har inte fått de färdiga bilderna i skrivande stund, men fått lov av förlaget att dela ett par direkt ur kameran. Förhoppningsvis kan det skänka hopp till den som liksom jag bävar inför liknande strapatser som onekligen kommer med författarskapet. Vissa kanske tycker att jag gör för stor sak av det här, men i mitt journalistjobb vet jag hur irriterande det är när man ska skriva om en författare och det inte finns bra pressbilder att tillgå (hett tips: se till att det finns liggande bilder, vi journalister gillar inte stående format). Det kändes också som att det faktiskt ska bli en riktig bok efter så många månaders fantasijobb hemma på kammaren. Fortfarande svårgreppbart men åtminstone ett steg längre i processen.

Hur har jag orkat så här länge?

Foto från 2016. Skriver i sällskap av mina döttrar. På samma manus som nu.

Har ni hört talas om Greiderloppet? Det är ett motionslopp runt Årstaviken i Stockholm som genomförs till författaren och debattören Göran Greiders ära. Där belönas de snabbaste löparna, men även den motionär som varit ute på banan längst tid. Visst är det sympatiskt att premiera uthållighet. Tänk om den författare som ägnat mest tid åt samma manus kunde få ett hedersomnämnande nästa gång Augustpriset delas ut. Om ni känner någon med koppling till Augustpriset får ni gärna ta upp det som ett förslag. Och nämna att jag hållit på i drygt sex år med samma text.

Jag brukar skämmas över min fumliga skrivprocess. Att jag skriver, skriver om, byter genre, hamnar på stickspår och sen tror att jag är klar fast jag inte alls är det. Men i Greiderloppets anda ska jag nu istället berömma mig själv för min uthållighet. Det är ändå en bedrift. Hur har jag orkat så här länge? Det är många olika faktorer som spelat in, så brukar väl svaret lyda på komplexa frågor. Men vilka faktorer då? Jag har nog inte koll på alla, men några av dem kan jag i alla fall beskriva.

Självbilden: Det här är barnsligt, men jag älskar tanken på att jag är en person som skriver. Utåt sett är jag som vilken medelålders landstingsråtta som helst. Fast jag har en hel roman bubblande inne i huvudet. Det får mig att tycka lite bättre om mig själv.

Ensamheten: Förändringar i mitt liv har lett till perioder av ensamhet. Då har skrivandet varit något att vända sig till, om inte annat för att få timmarna att gå.

Vanan: Jag har vant mig vid att skriva. Har jag inte skrivit på några dagar känns det konstigt i kroppen och i knoppen. Luddigt liksom. Som skrivabstinens.

Kontrollen: Skrivandet har varit nästan det enda området i livet där jag inte behövt rätta mig efter andra. Det har varit jag som haft kontrollen. Jag har varit fri att hitta på vad tusan som helst. Har varit skriver jag, för det är annorlunda nu när Systerkonspirationen är med, nu är vi fler vid kontrollbordet.

Uppmuntran: Jag har snälla vänner. Trots, eller kanske på grund av, att de inte läst mitt manus har de uppmuntrat mig. Jag har också fått en del pepp när jag gått på skrivarkurs. Och så fick jag massa ny skrivenergi när Systerkonspirationen sa att de ville ge ut mitt manus. Om inte det hade hade hänt hade jag definitivt inte orkat så här länge. Inte med samma berättelse i alla fall.

Jag vet att det finns andra därute som orkat minst lika länge som jag, och som slutfört flera manus utan kontrakt. Heja er! Önskar er, och alla andra en god skrivvecka.

Till minne av ett krokodilkalas

Idag gästbloggar Jona Eling Knutsson.

Foto: Sara Mac Kay

Jag förbereder ett födelsedagskalas. Min bokbebis fyller ett år nästa vecka! För snart ett år sedan hade jag en hejdundrande släppfest för Krokodilens vändkrets med bubbel, ostron och många långa kramar. Jag hade en djupblå klänning som gnistrade som den stjärnhimmel som bokens huvudpersoner funderar så mycket på.

– Vladimir, när du var i rymden. Såg du mig så? börjar berättelsen om Yonova i Moskva 1972, som har de krokodiler som numera bor på Skansen i badkaret i sin lägenhet.

Släppfesten känns nästan som en galen fantasi efter att vi nu levt alldeles för länge med panedmins regler om distans. En väldigt fantastisk fantasi.

När jag ser tillbaka på krokodilernas första år kan jag erkänna att det inte blev som jag tänkt mig det. Författarframträdanden ställdes in eller ställdes om. Och eftersom jag arbetar som läkare fick jag fullt upp med pandemins konsekvenser. På jobbet firar jag födelsedag varje dag, eftersom jag är förlossningsläkare. När gravida kvinnor insjuknade i covid-19 och till och med behövde läggas i respirator kändes de där orden jag skrivit och som äntligen blivit tryckt mellan två hårda, röda pärmar så futtiga. Vad spelar böcker för roll när människor skadas eller dör eller förlorar någon de älskar?

Under våren och första vågens pandemi jobbade jag nästan bara jour, om nätterna. Om morgnarna vacklade jag hem i det spröda vårljuset men våren som brukar kännas fylld av hopp om något nytt stack i mina ögon och jag drog ned mörkläggningsgardinen och stängde allt ute tills jag gick tillbaka till sjukhuset igen.

En natt blev jag varse att jag har en kropp. Det låter kanske knasigt. Men patienter har kroppar, kroppar som behöver hjälp. Kroppar som kan vägas, mätas, lyssnas på, klämmas på, övervakas. Jag blev varse att det jag skriver mest av allt är journaler om dessa kroppar. Jag skriver hur de ser ut och känns och vad de gör och mår. Men när jag behövde hålla distans mellan mig själv och de jag tar hand om förstod jag att jag också är en kropp. Min kropp fick inte längre klappa en rädd kropp på axeln. Min kropp fick inte krama en förtvivlad kropp. Min kropp skulle förbli på avstånd under skyddskläder. Utmattad i jourrummet skrev jag ner vad jag upptäckt om kroppen på min mobiltelefon.

Några veckor senare utlyste Göteborgs stadstetaer en monologtävling om pandemin och jag tog fram mobiltelefonen. Det där om kroppen kunde faktiskt bli en monolog. Jag skickade in den och såg att de fått in drygt 250 bidrag. Så hoppfullt att vi är många som förmår dela vad som händer genom att sätta ord på det!

En människa som ligger nedsövd i respirator lever. Men visst menar vi ofta något mer när vi pratar om livet? Efter ett tag började jag tänka att som läkare fokuserar jag på vad vi kan rädda människor från. Som författare är jag med och skapar det vi kan rädda människor till

Jag höll på att smälla av när Göteborgs stadsteater hörde av sig för att berätta att jag vunnit monologtävlingen. Nu finns mina nattliga tankar dramatiserade och filmade på teaterns hemsida.

Jag skriver alltså både prosa och dramatik. Att skriva en bok som någon annan människa läser känns som en intim handling. Jag viskar mina fantasier i ditt öra. Att skriva dramatik är att skapa en text som sedan skapas om och igen av regissör och skådespelare och med själva scenen och dess ljud och ljus. Och mottagaren är inte en ensam läsare utan en publik som kan höra varandra skratta, sucka, gråta och applådera. 

När en berättelse uppstår i mig och jag ser scenen väldigt tydligt prövar jag att skriva den som dramatik. Mitt drama Skatan utspelar sig på en avlägsen dammig vändplats vid en avtagsväg någonstans mellan Stockholm och Dusseldorf. Den platsen gick inte att ta miste på, den platsen var en teaterscen. På vändplatsen möts två kvinnor som valt helt olika stratgeier för att överleva. Puman har bosatt sig där, skapat ett eget hemligt rum. Liftaren vill tvärtom lägga hela världen för sina fötter. Skatan blev reading på Strinmdbergs intima teater i oktober, strax innan de nya stränga panedmirestiriktionerna kom.

En annan berättelse jag hittade utspelade sig i skyddsrummet i ett hyreshus. Jag bestämde mig snart för att den borde berättas i just skyddsrum i hyreshus, och jag skrev berättelsen som dramat Terminalchocken. Människorna i skyddsrummet möts ofta, för larmet går minst en gång om dagen. Problemet är bara att de inte vet varför larmet går. Det kan hänsyn till rikets säkerhet inte avslöjas, säger myndigheterna. Ska man ens ta larmen på allvar? Vad är vi egentligen rädda för? Är rädslan i själva verket farligare än faran? 

Men somliga berättelser är inte lika lätta att bestämma form på. Det går alltid att prova sig fram! Mitt tips är att exprimentera, och inte låsa sig direkt vid formen. Precis som det är svårt att i början av en skrivprocess veta hur lång en berättelse kommer bli – blir det en limerick, en novell eller en serie böcker lika lång som Sagan om isfolket? Kan det vara svårt att se i vilken form berättelsen vill berättas. Jag har en tragikomisk agentberättelse som jag fortfarande inte vet om den är en roman eller en film. Och en berättelse om en mamma, hennes vuxne son och deras hopplösa projekt att driva Foodtruck som jag tror är en dramapodd men som kanske får bli bok i stället.

Så om du kört fast i ditt skrivprojekt, pröva formen. Lek en stund, vrid och vänd på det du har. Även om du senare förkastar experimentet kan jag nästan lova att du kommer göra viktiga insikter på vägen.

Krokodilernas ettårskalas blir nog en stillsam händelse. Men nu har vaccinet anlänt och dagarna börjat bli längre igen. Kanske kommer en dag där vi kan träffas igen, på nya släppfester och i teatersalongerna och dela inte bara berättelser men tårar och svett på varandras som stjärnhimlen gnistrande klänningar. Jag hoppas vi möts då. Jag saknar att vi möts.

Lördagsenkäten: Vad avstår du för att få tid till att skriva?

Det är ingen nyhet att skrivande tar mycket tid i anspråk. På något sätt hinner vi ändå med, men vad är det vi avstår?

Anna Grönlund

Anna Grönlund: Min skrivcoach och guru (Sören heter han) sade en gång att man måste avstå nästan allt för att skrivandet faktiskt ska bli av. Man behöver ordna med försörjning och ta hand om eventuella barn, men det är också bara det. Så har jag levt de senaste fem åren. Allt annat har skalats bort. Jag har en app på datorn som stänger ner internet när det är skrivdags. Jag tackar nej till after-worken. Jag tittar inte på teve eller film, om det inte är film som på något sätt har med skrivandet att göra. Senaste halvåret hade jag inte ens någon smartphone. Jag har fått lägga om min läkarkarriär totalt, jag har flyttat till Gotland, i perioder har jag i princip isolerat mig helt från omvärlden. Det kanske verkar sjukligt men jag mår bra, riktigt bra faktiskt, bättre än nånsin, nej, inte är jag galen någonstans, det finns faktiskt ingen i hela världen som mår så bra som jag, drottningen av välmående och produktivitet är jag, halleluleja!
Nej jag skämta jag är normal faktiskt.

Mattias Kvick

Mattias Kvick: Jag har nog två svar och det ena är TV. Eftersom jag hellre väljer att skriva än att se på TV ligger jag hopplöst efter med alla bra serier på Netflix och HBO man borde se (anser i alla fall min familj). Jag börjar ibland titta på någon serie som var inne för tre, fyra år sedan men avslutar den sällan, eftersom jag oftast hinner glömma av att jag över huvud taget följer den. Det andra jag avstår är nog socialt liv, misstänker jag. Men då har å andra sidan skrivandet gott sällskap av mitt tecknande, målande och ibland musicerande. I ärlighetens namn känner jag väl sällan att jag avstår något över huvud taget, då skriva, teckna och måla är det jag ändå oftast vill göra.

Caroline Möllesand

Caroline Möllesand: Det är långt ifrån varje skrivtillfälle som kräver att jag avstår något annat. Det händer dock att jag struntar i saker som att: kliva upp ur sängen när jag borde (eftersom jag skriver i mobilen), klä på mig riktiga kläder, äta på rimliga tider, städa, promenera, fika med kompis, handla, träna, se på teve och släcka lampan för att sova. Något som jag inte har avstått är att spela golf. Än så länge.

Ann Edliden

Ann Edliden: Jag har bara avstått från en enda sak: sömn. Eftersom jag mest skrivit nattetid har sömntimmarna definitivt blivit färre. Samtidigt har skrivandet fört med sig att jag börjat läsa mer för att inspireras av andra. 2020 läste jag 48 böcker, det har nog inte hänt sedan jag var i bokslukaråldern. Tv har således hamnat i bakvattnet och jag har inte hunnit sett alla tv-serier som olika vänner tipsat om. Jag har inte kollat på The queen’s gambit, Tiger king, The mandalorian, Ratched eller The undoing. Däremot såg jag I may destroy you och Normal people, som båda var fantastiska.

Gudrun Furumark

Gudrun Furumark: Det är få saker jag avstått ifrån helt och hållet för att få skrivtid, men jag har definitivt gjort anpassningar. Jag genomför min specialistutbildning i långsam takt eftersom kvällar och helger ägnas åt skrivande oftare än pluggande. Jag går inte på alla utställningar, konserter och bioföreställningar som jag är sugen på. Jag boka sällan mer än två sociala grejer per vecka. Det är svårt att begränsa sig. I perioder är jag stressad för att jag inte får ihop allting. Förmodligen vore det bra för mig att vila mer. Den här vidriga coronapandemin har i det här avseendet inneburit en viss lättnad. Under rådande omständigheter är det färre saker att tacka nej till.

Om UFON och prokastrinering.

Jag är inte en sådan som prokastrinerar. Alltså skjuter upp saker. Jag är faktiskt enormt punktlig med inlämningar och sånt, kanske därför jag lyckats dra in en hel del stipendiepengar genom åren. Ganska många glömmer bort sista ansökningsdag och då är det kört, och sen kommer jag med en halvdan men punktlig ansökan. Ka-ching, gratis stålar. The first step to success is just showing up, som det heter. 

Men nu är det allvar. Nu måste jag in med en uppdaterad version av manuset till förlaget ASAP annars jävlar då vet jag inte vad som händer, då blir det väl ingen debut 2021. Och det vore ju skämmigt nu när jag gått ut offentligt med allt.

Därför har jag prokrastinerat sjukt effektivt: jag bland annat skrivit en pjäs, första akten i ett filmmanus, sökt olika utbildningar, stipendier och försökt gå med i en sekt. (Förläggar-Pelle om du läser: oroa dig inte, manus kommer, jag gick aldrig med i sekten. Sorry alla andra för spoilern.) 

Till mitt försvar så var det i researchsyfte för ett kommande projekt. Eller ja, typ.
Jag fascineras av socialiseringsprocessen, undrar ofta vad som får en person att ge upp sina ideal, sin personlighet, ibland hela sin familj. Delvis upplevde jag samma process jag jobbade i laboratoriemiljö; det som borde vara naturvetenskapen och rationalitetens högborg. En karismatisk ledare, ett högre mål, underbetalda idealistiska medarbetare. Det finns ändå något enormt positivt att hämta i att arbeta tillsammans mot ett högre mål. Men var går det snett liksom?

Som tonåring blev jag och en kompis meddragna på ett Hare-Krishna-möte med löfte om gratis vegetarisk mat. Sen dansade vi och sjöng ”Hare Hare” osv. Maten var tyvärr ganska äcklig men jag tyckte det var otroligt underhållande. Min kompis grät efteråt, hon blev rädd att förlora sig själv. Något senare försökte jag få med en annan kompis på en UFO-uppstigning med Raëlianerna. Men hon vågade inte.

Jag förstod inte riktigt rädslan, det var ju så knasigt. Det är klart att vi inte går med i Hare Krishna eller nån UFO-sekt, inte på riktigt. Vad är det som får mig att känna så? Jag har ändå rört mig i periferin till olika slags radikala rörelser hela mitt liv, men aldrig gått med. Alltid lite utanför. Det är där jag hör hemma.

Jag tror det är därför jag skriver. Jag behöver det för att konkretisera allt konstigt alla gör, för att förstå det. Och jag vill inte på något sätt förringa de fruktansvärda upplevelser som många sektöverlevare varit med om. Jag vill bara förstå. Jag ser det som min plikt att förstå.

Senaste året har jag läst om amerikanska konspirationsteoretiker: anti-vaxxarna, QAnon, ni vet Trump-ockultisterna som tror att ”covfefe” är ett hemligt meddelande. De brittiska är också kul: de tror att Drottningen av England egentligen är en reptil som äter aborterade foster, och att det var därför Meghan och Harry valde att dra till Kalifornien och bli poddare. Känns helt rimligt.

Inser nu att det är andra gången på tre blogginlägg som jag skriver om ockultism. Så nu kommer ni tro att jag är… sån. Det är jag inte. Alltså på riktigt, jag är inte det. Men det hela fascinerar och skrämmer mig. Under hela nittonhundratalet var ockulta och ofta antisemitiska konspirationsteorier en del av nationalistisk (läs nationalsocialistisk) politik. Jag upplever deras återkomst som ett reellt hot. Därför måste jag förstå dem.

Så jag hörde av mig till en sekt. Jag säger inte vilken för att inte riskera att förvirra någon stackars vilsen själ där ute. Men jag kollade upp några stycken på internet och valde en som verkade lite lagom malign. Inte liksom, Manson Family (Emma Cline har för övrigt redan skrivit om dem, bra bok för övrigt).
Men ändå en äkta sekt.

Iallafall: Sekten ordnade snabbt ett Zoom-möte. Hur 2021 är inte det? Att man kan gå med i sekter via Zoom.

En ung, snygg kille höll mötet. Han såg snäll ut. Log. Såg mig i ögonen. På Zoom alltså. Allt var baserat på kvantfysik, sa han, och sen en massa svåra formler om olika mentala plan osv. Jag har läst fysik på högskolenivå och matematik på forskarnivå, men jag fattade ändå ingenting. Sen sa han en massa saker om immunförsvaret som var helt fel. Men jag pallade inte va helt besserwisser och rätta honom.

Han ville ordna ett personligt möte där jag skulle berätta lite mer om mina ”problem”, och sen skulle han lära mig tekniker för att nå nya medvetandeplan. Det enda som behövdes var att jag anmälde mig till ett läger. Okej, sa jag och kollade kalendern. Vi kör.

Men då kom det fram: de ville ha betalt! Vi snackar femsiffriga belopp. Så drygt. Jag tänkte liksom att de skulle va tacksamma för att jag ville gå med i deras sekt. Men nej. Det är tydligen inte så det fungerar.

När jag sa att det var för dyrt lovade de att försöka ordna med en räntefri betalningsplan. Det ingick frukt.

Men nä, sa jag. Kanske senare.

Så nu åter till att skriva slutet på boken.

Sekten skickar fortfarande mail och SMS. Och jag är fortfarande lite besviken att jag missade UFO-uppstigningen där för många år sen, fatta vad kul det hade varit att skriva om sen. Kanske skulle fixa en Kickstarter för att betala sekt-avgiften? Jag går med i en sekt och bloggar om det sen. Som ett litterärt ”Jackass”-projekt typ. Jag är på om ni är på. Efter att manuset är inlämnat då alltså.

/A

Kopparsticket visar ett pilformat UFO som störtade i staden Nürnberg 1556. 1945 hölls sedan rättegångarna mot nazistiska krigsförbrytare i samma stad. Sammanträffande? I think not. Källa: Public Domain Review

Att hitta sin bokidé – med hjälp av Sofie Sarenbrant

Att hitta sin bokidé. Caroline Möllesand och Sofie Sarenbrant
Till vänster: Hon som hade svårt att hitta sin bokidé.
Till höger: Hon som hjälpte till – Sofie Sarenbrant (Foto: Thron Ullberg)

När jag gick den där skrivarkursen förra hösten var det flera kurskamrater som redan hade påbörjade skrivprojekt och romaner. Jag var imponerad av dem och deras texter. De applicerade ofta kursens övningar på sina egna historier och vi andra fick inblick i deras manus och kunde följa hur de utvecklades. Inspirerande!

Det gick förstås precis lika bra att göra veckans övningar utan eget projekt, men ändå var det något som lockade med att skriva på något längre, inte bara korta texter. Men hur mycket jag än ville det, så var det tyvärr ingen idé som pockade på uppmärksamhet och ingen story som ville berättas.

Jag fick rådet att skriva något kortare, till exempel en novell, för att komma igång. Jag påbörjade några olika men fick aldrig den rätta känslan. Det var inget som kändes värt att utforska mer eller skriva vidare på.

Sedan fick jag rådet att leta bakåt i mitt eget liv. Visst har jag varit med om spännande saker och oväntade händelser, men inte något som fick mig att gå igång.

För första gången i mitt liv besökte jag Bokmässan i Göteborg. Detta var 2019 och jag åkte dit själv eftersom jag inte klarade att umgås med någon i så många timmar. Jag behövde vara i min egen bubbla och kunna dra därifrån om jag blev tvungen. Det finns mycket att berätta om den dagen, men här handlar det om det viktigaste ögonblicket:
Då jag kläckte min bokidé.

Ett av dagens författarsamtal som jag siktat in mig på var det med David Lagercrantz, Sofie Sarenbrant och Maria Adolfsson. Temat var ”Skapa spänning”. (Inte för att jag hade planer på att skriva en deckare, och det har jag fortfarande inte.)

Det är säkert fler än jag som tycker att David Lagercrantz är underhållande och intressant att både se och lyssna på, men det var ändå Sofie Sarenbrant som lockade mig mest.

Ifall du tillhör minoriteten som inte känner till henne, så borde du åtminstone veta att hon utsågs till Årets Deckarförfattare 2019 och 2020. Dessutom har hennes böcker sålt i 3 miljoner exemplar i 15 länder. Om du gillar svenska spänningsromaner och ännu inte har läst serien om kriminalinspektör Emma Sköld, gör det! (Och brukar du inte läsa deckare eller spänning tycker jag ändå att du ska ge Sofies böcker en chans.)

Nu till seminariet. Kulturskribenten Kerstin Bergman var moderator och det var ett uppsluppet samtal med många skratt. Författarna pratade om hur de jobbar med intrig, karaktärer och miljö för att få läsaren engagerad. Där någonstans kom det på tal att Sofie gärna skriver om saker hon är rädd för. Då blev det huggsexa på scenen om vem som egentligen är Sveriges räddaste deckarförfattare.
Så här sade Sofie Sarenbrant:
”Jag är väldigt rädd för det mesta och det gör att jag alltid får nya idéer.”

Där hade jag det.
Det var så jag skulle hitta min bokidé.
Genom att fråga mig själv: Vad är jag rädd för?

Det finns förstås massor av skrämmande saker: våld, mobbing, stöld, olyckor, ensamhet, misshandel, sjukdom, missbruk, död … Du kommer säkert på ännu fler saker.
Jag utgick från det jag var allra räddast för just då – att förlora min älskade man.
Vid den tidpunkten var jag enormt beroende av honom, det är jag fortfarande, men då var jag skörare än jag någonsin varit. Att han skulle dö var det värsta jag kunde tänka mig.

Klippan i mitt liv. Att förlora honom var min största rädsla.

Nej, jag ska inte bli mer sentimental än så.
Det var heller aldrig aktuellt att skriva om mig själv eller min man.

Men ur den rädslan föddes temat till min bokidé:
Hur går man vidare och hittar meningen med livet efter att ha förlorat någon man älskar?

TACK, Sofie Sarenbrant! Dina ord knuffade mig i helt rätt riktning.
Äntligen hittade jag ett ämne som berörde mig tillräckligt mycket för att börja fantisera om karaktärer och handling.
Men det är en helt annan historia.

Jag är nyfiken. Du som skriver, hur hittade du din första bokidé? Kommentera gärna!

Tips nr 1: Här finns det aktuella samtalet från Bokmässan 2019 att lyssna på.

Tips nr 2: Du kan se de digitala författarsamtalen från Bokmässan 2020 ända fram till 31 mars 2021. Skapa en användarprofil och se programmet här. (Fyra dagar att välja på.)

Om att göra någon nytta…

Jag har under hela mitt vuxna liv arbetat med människor i behov av stöd. Jag började som vårdbiträde efter gymnasiet på en stor institution i Västsverige, som snart lades ner. Sedan blev jag habiliteringspersonal på en gruppbostad, stödassistent inom daglig verksamhet och de sista åren personlig assistent. Jag har arbetat med människor med grav autism, högfungerande autism, personer på låg utvecklingsnivå, personer med Downs syndrom, mm. Det finns snart sagt inte en diagnos jag inte mött i mitt arbete under dessa 33 år i yrket. Och jag har alltid trivts med att arbeta med människor. Det har varit både min huvudsakliga syssla och ett brödjobb beroende på vad jag för övrigt gjort som konstnär, musiker eller illustratör.

En sak jag alltid gillat med mitt arbete är just graden av nytta. Även om det har varit tungt och mycket svårt ibland, stundtals enahanda, har jag trots det alltid kunnat luta mig tillbaka i tanken på att det jag gör är meningsfullt. Det råder liksom ingen tvekan om att allt arbete med att stödja eller vårda andra människor är meningsfullt. Även om vårt samhällssystem i och för sig tycks säga oss något annat. Det är ju bland annat arbetet med människor i behov av stöd som av okänd anledning har lägst status (och genererar låga löner) vad annat man än hävdar.

Men som sagt, frågan om huruvida mitt arbete har varit meningsfullt och nyttigt har alltså varit onödig att ställa. Ty svaret är så självklart Ja. Men nu är jag, sedan en tid tillbaka, frilansande illustratör, konstnär och möjligen författare på heltid. Och frågan om nyttan med mitt jobb kommer då vissa dagar krypande. Ty vilken nytta kan jag egentligen göra nu? Är det verkligen så att vi behöver fler illustrationer och konstverk eller, för den sakens skull, ännu fler böcker? Ja, svarar en kulturivrande del av mig. Så klart behöver vi det! Allt detta behöver vi som gör oss till hela människor, detta som berikar själen och som gör att vi ibland orkar leva. Nej, svarar tvivlaren i mig, ty tvivlaren är en mörk skuggfigur som ständigt ligger på lur och passar på att gnaga så fort tillfälle gives. Vad gör du egentligen för nytta? frågar tvivlaren. Och dåliga dagar har jag faktiskt inget bra svar.

Men är det något man som konstnär, författare, illustratör, mm. måste kämpa emot så är det kanske just tvivlet. Ty tvivlet är allas vår ständiga, inre följeslagare som gärna kryper fram ur sitt bo vid varje litet misslyckande, vid varje litet fel vi gör. Eller bara för att det alltid finns anledning till tvivel.

Nästa vecka tänkte jag presentera er för min egen P.T. dvs. min Personliga Tvivlare och vår spännande relation. Något att se fram emot!   

Att gestalta en trovärdig dickpic

Ann Edliden

Del 1 i vår serie Otippade författarproblem.

Jag är en person som stör mig när jag hittar rena faktafel eller märkliga misstag i böcker, tv-serier och filmer. Eftersom jag är en vintagenörd har jag alltid haft låg tolerans för otidsenliga outfits i kostymdramer. Stavfel, grammatiska misstag och onödiga upprepningar kan irritera mig så till den grad att jag inte klarar av att läsa färdigt en bok. Jag inser att jag i och med detta tillkännagivande kommer att få läsare som mejlar när min egen bok väl har kommit ut för att påpeka olika fel som trots detta smugit sig in. Jag välkomnar era klagomål, med brasklappen att svar lär dröja eftersom jag kommer att ha krupit in under närmsta sten och bosatt mig där. 

I mitt senaste blogginlägg nämnde jag att jag redan tidigt släppte in andra människor i skrivprocessen. Jag har förstått att det finns författare som inte visar någon utomstående, förutom möjligtvis sin förläggare, ett manus under arbete. Men jag gillade att få feedback direkt (och hade ingen förläggare att bolla med eftersom jag inte var antagen ännu.) Som rubriken i inlägget avslöjar uppstod ett problem när jag visade mina vänner en nyskriven scen där huvudpersonen i “Någon annans tidsfördriv” får ta emot en så kallad dickpic. I den pikanta situationen som utspelar sig i boken nämner jag att hon fokuserar på fotografen/fotoobjektets oklippta tånaglar. Det blev en hetsig diskussion kring huruvida tånaglar kan bli skarpa i en mobilkamera när fokus samtidigt ska ligga på själva könsorganet. 

Mina vänner var inte sena att erbjuda sin hjälp med detta något otippade författarproblem (klicka på bilderna för att läsa):

Som ni ser var engagemanget stort.

I slutändan blev det en lösning som alla var nöjda med. Hoppas den som läser ”Någon annans tidsfördriv” känner att scenen är oerhört autentisk, med så mycket research som uppenbarligen ligger bakom.

Lösningen på det otippade författarproblemet: fokusera överdrivet mycket (i dubbel bemärkelse) på ovidkommande detaljer. Som tånaglar.

Avundsjukan är stor – litteraturen är större

Visst är det glädjande att läsa om andras framgångar. Att få se andra debutanter breda ut sig på kultursidorna, på Babel och i Lundströms bokradio. Så himla inspirerande. Tycker du verkligen det? Då är du mer storsint än jag. Kanske lite mer trygg i dig själv. Lite mer generös. Jag är tyvärr ganska missunnsam.

En viss typ av debutanter kan jag tolerera. Som till exempel Gina Dirawi. När hon gav ut Paradiset ligger under mammas fötter på Nordstedts var hon ju redan jättekänd och dessutom programledarsnygg. Gina är på en annan nivå, hon har liksom ingenting med mig att göra.

Wera von Essen och En debutants dagbok (Modernista) gjorde mig inte heller stressad. Boken var kantad av droger, sex, andlighet och samtal med high-brow vänner. Wera verkade vara en äkta bohem, och därigenom också en annan typ än jag. Men så finns det debutanter som jag inte kan värja mig mot. Som är sån som jag önskar att jag var. Skickligare. Yngre. Smalare. Och de ger ut sina tjocka, Augustprisbelönade debuter på Bonniers. Ja jag menar Lydia Sandgren!

Till råga på allt är människan psykolog också. Därigenom berövar hon mig min vanliga tröstetanke; jag må vara en medioker skribent men jag har ändå ett existensberättigande eftersom jag är psykolog och arbetar med att hjälpa andra.

Lydia Sandgren gör något som författaren till denna text aldrig lyckats med. Hon är enkelt men samtidigt
elegant klädd i skjorta och byxor. Foto Emelie Asplund

Samlade verk gavs ut våren 2020. Det räckte med att läsa en recension. Sen signalerade jag till mina vänner att ämnet var känsligt. Min plan var att avvakta med att läsa boken tills mitt eget manus var färdigredigerat. På så sätt skulle jag minska risken för att bli knäckt av avundsjuka. Mina vänner verkade förstående. En särskilt lojal kompis hörde av sig, tidigt en morgon för att meddela att hon läst en intervju med Lydia Sandgren. Hon tyckte Lydia verkade pretentiös.

Jag fortsatte kämpa med mitt manus. Samlade verk hyllades. Samlade verk debatterades på kultursidorna. Några av mina vänner kunde inte hålla sig. Det kröp fram att de läst Lydia Sandgren bakom min rygg, och tyckt om den. Särskilt positiv verkade hon vara som tidigare klagat över att Lydia verkade pretentiös. Jag sa att det var ok. Jag fortsatte redigera. Så skrev min kusin till mig. Hon hade läst en så fantastisk bok. En bok som väckt en del igenkänning. Du kan gissa vilken.

Norrköping 1987. Kusin Maria, Gudrun 13 år, mamma Agneta, mormor Amy och moster Eva.
Under min uppväxt var det icke-föreställande konst som gällde.

Kusinen skickade en bild också. Ett foto från 1987 taget på en släktsammankomst. På väggen bakom oss hänger min moster och morbrors konstverk. Jag visste att Samlade verk utspelade sig bland intellektuella, till stor del på 80-talet. Jag tänkte på min uppväxt. Familjemiddagarna som präglats av oändliga diskussioner om konst. Jag frågade min kusin som fotot var lite som Samlade verk fast på ostkusten. Exakt svarade hon. Och där någonstans blev nyfikenheten för stor.

Jag började läsa. Ganska snart var jag fast. Min förmåga till avundsjukan är stor, men min kärlek till litteraturen är större. Jag älskar Samlade verk. Jag unnar debutanten Lydia Sandgren (nästan), all framgång. Och jag är inte knäckt, utan fortsätter redigera.

Rapport från katastrofens mitt

I dag gästbloggar Anna Widerberg här på Debutantbloggen.

Jag skulle fylla sexton år den höst då jag började utbilda mig till undersköterska. En av sommarlovets sista ljumma augustikvällar hade jag på ett brutalt sätt upptäckt att den mörklockige tonårspojke som jag förälskat mig i så besinningslöst var en opålitlig Don Juan-typ. Innan jag tog bussen till skolan den här morgonen hade jag granskat mitt ansikte noga i spegeln. Ingen av mina nya klasskamrater fick ana hur det stod till med mig. Att jag kämpade för varje andetag. Att jag hade blivit lämnad och bortvald. Att det gjorde så ont.

Läraren i svenska hette Inger. Hon märkte inte att hon hade en döende elev i klassrummet, utan placerade med gott mod ut ett antal svartvita bilder på katedern. ”Välj en bild och skriv om den”, sa hon. Eftersom jag, trots mitt usla tillstånd, redan då var en plikttrogen och ordentlig människa så gick jag fram till katedern. Jag såg min bild direkt. En ung flicka hopkrupen på golvet med ryggen mot väggen och pannan mot knäna. Precis så kände jag mig. Jag satte mig på min plats och skrev:

Ensam. Varför ska jag vara så ensam. Ensamheten är en plåga – ett tomrum. Hela mitt liv är ett tomrum som jag vandrar i. Det är stort men ändå tränger det sig på mig.

I samma takt som orden blev till på pappret släppte krampen något. Jag andades lättare. Värken i magen gick sakta över. Den dagen lärde jag mig att det svåra blir lite lättare när jag skriver om det.

När en stor katastrof slog sönder mitt liv många år senare hade jag därför ett verktyg. Det var en evig tur, annars vet jag inte hur det hade gått. Plötsligt var jag huvudperson i en tragedi fylld av kärlek, död och sorg. För första gången tvingades skriva en berättelse som jag var rädd för. En köttig historia byggd av ord som jag hämtade, ångande heta, från den där ömma platsen just bakom bröstbenet. Men trots att alltihop var fruktansvärt skrämmande så gav skrivandet ändå viss lättnad. Ensamheten blev lite lättare att stå ut med. Tomheten möjlig att utforska, en liten bit i taget. Och när jag tappade modet så läste jag breven JRR Tolkien skrev till sonen Christoffer när denne tjänstgjorde i andra världskriget:

Du är inne i en mycket stor berättelse! Jag tror att du också lider av undertryckt ”skrivande”.

Jag uppfattar, bland allt som plågar dig (en del blott fysiskt), en önskan att på något sätt uttrycka vad du känner inför det goda, onda, fagra, fula: att ägna förnuftet åt det så att det inte bara bulnar.

Jag hade en känsla av att om jag inte skrev så skulle alltihop där inuti mig bulna sig större och större och till slut skulle jag kanske explodera. Mitt skrivande i katastrofens mitt var med andra ord rent egoistiskt. Jag tog helt enkelt skärvorna från min sönderslagna verklighet och satte ihop dem till en berättelse med en början och ett slut. Först då kunde jag förstå vad det var som hade hänt mig. Kanske var det ett sätt att skapa mening i det meningslösa. Att skriva fram en ny karta istället för den som slets itu. Och kanske finns det någon där ute som kan använda min karta för att navigera i sin katastrof. Jag hoppas det.

Min debutbok heter Tiden är människornas ängel, och kom ut i december 2020. Ni hittar mig på annawiderberg.se   

Lördagsenkäten: Så blir mitt år som debutantbloggare

De flesta av oss har inga mediala krafter, men vi tänkte ändå försöka oss på att spå framtiden. Så här kommer våra respektive 2021 att se ut:

Gudrun: Jag kommer bli den minsta lästa debutantbloggaren 2021 men det passar mig eftersom mina rötter finns i något slags alternativ kulturscen. Att ”dela ett inlägg” är lite pinsamt. Ian Curtis delade aldrig ett inlägg. De första månaderna av 2021 kommer präglas av – manusbearbetning. Det vet jag, eftersom jag precis haft möte med Systerkonspirationen som föreslog att jag skulle ta bort en femtedel av det jag skrivit! I juni går jag på Anns releasefest. Vaccinationerna har löpt på. Hennes mediavänner står som packade sillar och sörplar i sig bubbel. Jag ställer mig mitt ibland dem, trots att jag inte känner någon. Så drar jag in lukten av deras svett och känner livet i mig. Läsåret ges ut någon gång och tas emot på något sätt. Det här känns lite suddigt och overkligt att tänka på. Hösten 2021 kommer jag till min hemstad Norrköping och medverkar på Kulturnatten på Stadsbiblioteket. Någonting inom faller på plats. Efteråt kan jag på allvar börja skriva på nästa manus, som inte är en uppväxtskildring.

Anna: Hjälp jag har lite tvångssyndrom så jag tycker sånt här är superjobbigt, vad jag än säger kommer jag att jinxa det. Så jag vågar mest sia om tråkiga saker. Jag vet i alla fall säkert att jag kommer gå ner i arbetstid, så jag kommer troligtvis få långt rågblont hår eftersom jag inte kommer att ha råd att gå till frisören. Antagligen kommer jag att ha en sån där borgerlig ”köp inget”-månad och sen kommer jag att hålla på här på bloggen om hur mycket lyckligare jag blev. Sen finns en risk att jag säljer min själ till nån sån där läkar-app trots att jag är helt emot det, vilken hycklare jag är.

Mattias: Som den analoge farfar jag är kommer jag med jämna mellanrum att få panik på alla olika konton, lösenord och funktioner. Sedan kommer jag hitta andningen igen, samt alla mina sparade lösenord. I mitt huvud kommer, jämsides med andra projekt, mina kommande inlägg att snurra. Jag kommer att väga den ena formuleringen mot den andra och kanske ibland få svårt att sova på grund av detta, men jag kommer att tycka att det är värt det. För övrigt är min förhoppning att jag ska kunna delge våra följare åtminstone något som kan vara värt att läsa.

Caroline: Scenario 1 … Mitt råmanus blir färdigt på nolltid, min lektör blir förbluffad över hur näst intill perfekt mitt manus är, redigeringen går som en dans, min planerade egenutgivning blir inställd eftersom två fantastiska feelgoodförlag slåss om att få ge ut min bok redan i juli. Försäljningsrekord! Givetvis avslöjar jag alla mina framgångsknep här på bloggen.
Scenario 2 … Jag lägger orimligt mycket tid på mina blogginlägg och fastnar hela tiden i att skriva om dem istället för att få mitt manus färdigt. Efter lektörsläsningen, som på grund av min beslutsångest inte sker förrän i september, varken hinner eller orkar jag redigera skiten. I oktober ger jag äntligen upp och lämnar över bloggandet till en reservdebutant som har bättre koll på sitt liv.

Ann: Mina vänner kommer alla att ha tröttnat på mig någon i kring vecka 10 som bloggare, då jag postar varje inlägg jag skriver på både Facebook, Instagram och Instagram Story vilket driver dem till vansinne. Ett gäng av dem har en intervention med mig där de meddelar jag måste tagga ner, vilket jag gör, men förtroendet är redan sargat. När min bok kommer ut köper ingen den eftersom alla redan har läst här i Debutantbloggen vad den handlar om. Jag har naturligtvis inte klarat av att hålla tyst om alla (i mitt tycke) skojiga detaljer. Slut på idéer får jag någon gång under hösten och därefter postar jag enbart recensioner av min bok här på bloggen, oavsett om de är positiva eller sågar boken jämns med fotknölarna. Det där är faktiskt det allra svåraste att sia om, hur boken kommer att tas emot och därför är det nog bäst att jag slutar den här spådomen här. Just det, jag kommer helt att sluta använda sarkasm och ironi i mina inlägg. Men där är vi inte ännu.

Galningar som kräks kaniner vs konformitet.

En journalist ringde i förra veckan. Det var första gången jag överhuvudtaget pratat om mig själv med en journalist. 

”Varför valde du just thrillergenren?” frågade hon.

Fan jag vet inte, ville jag svara. Det var genren som valde mig. Men det sa jag inte, jag sa något om mänskligheten som jag tyckte lät intelligent och det gjorde det antagligen för det kom med i tidningen sedan. Men jag valde verkligen inte. Lika lite har jag valt bloggenren för att skriva detta blogginlägg, men nu är jag här och då är det bara att göra det som krävs.

Jag har aldrig bloggat tidigare. Innan jag började skriva på Debutantbloggen läste jag på. Följande gäller, tydligen: 
Ett blogginlägg ska vara skrivet i första person. Tonen ska vara lättsam och blogginläggen ska följa ett givet tema. Korta meningar och korta stycken uppblandade med bilder. Ett inlägg kan med fördel innehålla praktiska råd och ska ha en tydlig sensmoral, gärna markerad i fetstil.

Det där sista skär verkligen i mig. Jag är bestämt övertygad om att berättande inte ska uppfostra. Konst överhuvudtaget ska inte uppfostra, det ska göra exakt motsatsen till det.

Jag läser mycket för barnen, och de uppfostrande böckerna är det värsta jag vet. Barndeckarna är särskilt skyldiga. Alla är typ: ”Men det är ju förbjudet att klottra!” Vilket får mig att vilja skrika anarkistiska slagord för att balansera upp situationen. Kidsen får ju inte bli quislings. Och de har ju tröttnat på Pippi, även om vi rysmyser varje gång hon vågar kasta poliserna i diket. Till och med husguden Roald Dahl gör sig skyldig till skärm-shaming, helt i onödan, berättelserna bär ju ändå. Men han är (nästan) förlåten.

Ganska många thrillerromaner för vuxna fyller i princip samma funktion, fast uppskruvad en nivå. Huvudpersonen är vit, heterosexuell, medelklass. Bovarna är avarter: psykiskt sjuka, invandrare, ibland någon psykopat från den absoluta överklassen. Offren är, fortfarande, oftast kvinnor. 

Visst finns det undantag, även lysande sådana, men tematiken är tydlig. Varken bov eller offer är som du. Eller, åtminstone inte som du bör vara. Du ska vara fin, heterosexuell, medelklass. Du ska kämpa med livspusslet. Sen i slutet åker alltid boven fast, offren är kompost, Lisbeth Salander ligger med en man och konformiteten är återställd.
Ah, suckar läsaren. Katharsis.

Det här fenomenet gör mig så innerligt deprimerad. De här böckerna säljer ju som smör. Det är konformitetskrim och nyliberala lyckosagor om små egenföretagare på pittoreska strandpromenader vars entrepenörsanda lyfter dem ur sina depressioner, helt utan läkemedel eller någonting. Och som grädde på moset lite eskapism om hundraåringar som inte är knalldementa och inte får sina blöjor vägda och inte får liggsår efter att ha blivit glömda i sin egen avföring. 

Fast nu är jag faktiskt bara avundsjuk, jag måste cykla förbi Jonas Jonassons skitstora hus varje dag på väg till jobbet, det svider. Först förbi en massgrav och sen vidare via det där huset. Tror han har sålt det. Men ändå.
Och hon med strandpromenaden bor tydligen, på fullt allvar, i ett slott. Det här med hus är som ni förstår en lite känslig fråga. En annan dag ska jag berätta om när jag fick total hybris och höll på att anlita samma arkitekt som ritat Håkan Nessers torn på Furillen, det är fortfarande lite för skämmigt.

Jag har haft en skrivcoach under hela den här processen. Det är flera andra debutantbloggare som studerat under honom, så ni som vet, ni vet. Jag snackar såklart om han med ärren. Något av det viktigaste han har gjort för mitt skrivande (och han har gjort mycket) är fått mig att tänka lite djupare kring thrillers och kriminallitteratur. Leta i ursprunget, hos Poe, Baudelaire och Artaud. Det primitiva. Ritualistiska. Kroppsliga. Djuriska. Artaud såg våldet som ett sätt att närma sig det undertryckta och instinktiva i oss alla, det där som vi nästan, men bara nästan lyckats stöta bort.

När jag själv läser är det helst konstiga böcker, om nekrofiler eller svältkonstnärer eller galningar som kräks kaniner. Det är inte för att jag är fin i kanten eller nåt. Det är bara det att de får mig att känna mig normal i jämförelse. Det är lite som att kolla på Paradise Hotel, fast på ett intellektuellt plan. Jag behöver det för att stå ut med en verklighet som är äcklig och konstig och hemsk, och jag behöver det för att stå ut med mig själv.

Lyckligtvis finns det gott om böcker för sådana som jag, även om de inte tenderar att toppa några försäljningslistor. Ganska sjukt egentligen. Är jag så konstig? Eller har ni inte bara hittat dem? Jag får nog fixa en tipslista.

Men om jag nu ska vara sån, beläst och dan. Varför skriver jag inte avantgardistisk transgressiv prosalyrik istället, det hade ju varit rimligt kan man tycka. Nix, det går inte för jag är helt enkelt inte tillräckligt bra. Tro mig, jag har försökt, det blev värdelöst. Tyvärr har delar av denna oläsliga smörja publicerats men lyckligtvis för såpass länge sedan att det nog inte går att googla fram. Ni får väl leta i Stadsbibliotekets arkiv.

Men det stora problemet är att jag får alldeles för mycket prestationsångest, jag blir helt låst, det bara går inte. Jag känner mig lika utanför i så kallade ”litterära sammanhang” som överallt annars. Jag behöver ramar, pekpinnar, struktur. Så det får bli en thriller, trots allt. Kanske finns det något högst verkligt i våldet, något djupt mänskligt i berättelser om mord, jakt och själslig rening. Även om jag inte riktigt valde det.

Själva anledningen till att berättelsen blev till var ju också det där som hände på jobbet. Men det hinner jag inte skriva om nu för att blogginlägget blir för långt, så jag får lämna er med en så kallad cliffhanger. Och det är helt okej. Jag tycker om böcker som följer en viss struktur, filmer som uppfyller mina förväntningar. Men ni som skriver, kriminallitteratur eller annat: det blir så mycket roligare om man släpper uppfostrandet och ifrågasätter konformiteten.

Se där, vilket genrekompetent blogginlägg.

Man ska för övrigt inte kasta sten i glashus.

Alla mina konstiga bilder kommer från Public Domain Review