Lördagstipset: Lär dig navigera mellan klyschorna

Det är mycket att tänka på för den som skriver på en bok. En enda liten författare kan ju inte ha koll på precis allt. Vilken tur då att Debutantbloggen finns. Här hjälps vi åt. Dagens tema är klyschor, och vi berättar vilka vi försöker undvika. Sen kan det så klart finnas gånger när man vill använda sig av klyschor, men det där vet ni ju. Det mesta i skrivprocessen går att vända och vrida på.

Gudrun Furumark: Vill inte bidra till stigmatisering av fetma. När mina barn var i den åldern att jag högläste Harry Potter för dem arbetade jag som psykolog på en specialistmottagning för barnfetma. Det var en högtidsstund när jag låg i sängen på kvällen och tillsammans med barnen klev in det magiska universum JK Rowling skapat. Men det fanns ett problem. Gång på gång skildrades feta människor som korkade och onda. Jag löste det hela med spontancensur, väl medveten om att de barn och ungdomar jag mötte på jobbet inte hade möjlighet att censurera bort omgivningens fördomar mot dem. Det finns många flera exempel på det här i litteratur, serier och filmer. Jag ska försöka att inte bidra genom mitt skrivande.

Anna Grönlund: Undviker rasism och medicinska klyschor.
I de skrivarkurser jag har gått har jag specialiserat mig på att hjälpa mina skrivkompisar hitta kreativa alternativ till medicinska klyschor. Det finns alltför många. De är inte bara tråkiga att läsa om, utan missuppfattningar inom sjukvård kan faktiskt vara direkt farliga. Ni vet, det att man kan slå i huvudet, bli medvetslös och vakna fem timmar senare med lite huvudvärk. NEJ. En medvetslös person som slagit i huvudet har troligtvis en hjärnblödning. Det är jättedåligt. Ring ambulans. Lägg dem inte i sängen och hoppas att de kvicknar till om ett tag. Folk har dött pga denna klyscha.

Och det finns många fler: hjärtstopp, minnesförluster, hur en döende person med blodförlust ter sig – det är inte som på teve. Och det kan bli direkt farligt eller väldigt tråkigt om folk missförstår. För att inte tala om hur psykiska sjukdomar skildras, hua, kan bli totalfel! (Överväger att dedikera ett helt inlägg enkom åt denna fråga. Den är alltför viktig.)

Sen tycker jag det såklart är enormt trist med rasstereotyper. I min bok ska det finnas obehagliga kopplingar till ett främmande land, ni vet en ekonomisk stormakt, så man ska ana konspirationskänslan. I manusets första versioner var landet i fråga Kina, helt enkelt för att jag tänkte att de är en av de största ekonomiska aktörerna på världsmarknaden. Men under pandemin fattade jag att anti-asiatisk rasism är mycket mer utbredd än vad jag tänkte. Det kändes inte bra. Så jag bytte. Till Ryssland. Jag menar, ingen gillar ju Putin? Samtidigt, hur trist är det inte att ryssen alltid ska vara ond, känns så 1980.

Ska jag byta igen, kanske till USA? Fast samtidigt är ju USA ett land som många har en relation till vilket stör lite den där känslan av läbbig främmande makt, plus att de har varit så jävla clowniga på sistone, jag orkar inte. Eller vad säger ni, kan man skriva franska EU-skummisar? (nä) Saudi? Schweiz? Hjälp mig gärna här. Jag vill vara dissig mot nåt land som har stålar, jag vill sparka uppåt, nationalitet, ras och etnicitet är oviktigt. Vad blir bäst?

Ann Edliden: Undviker att skildra kvinnor som bantar. Eftersom min roman Någon annans tidsfördriv förmodligen kommer klassas som ”chic lit” har jag velat frigöra mig från genrens allra tröttaste klyschor. Jag är den första att rycka ut till Bridget Jones försvar och hävda att åtminstone första boken av Helen Fielding är genialisk. Men en sak har inte åldrats så väl: Bridgets besatthet av sin vikt och det tvångsmässiga dokumenterandet av vad vågens siffror visar. I min debutroman beskriver jag inga kvinnokroppar överhuvudtaget. Jag tycker ärligt talat att det räcker att kanske veta hår- eller ögonfärg för att göra sig en bild av en karaktär. Däremot så bantar faktiskt en person i boken: en medelålders man. Andra saker jag försöker undvika är att skildra landsbygdsmänniskor (värmlänningar) på ett ensidigt sätt. Jag har själv bott i Värmland i ungefär 25 år av mitt liv och vet att folk är precis lika smarta, dumma, knäppa och roliga som överallt annars. Men mer om det i ett annat inlägg.

Mattias Kvick: Försöker att lyfta de osynliga. Jag försöker i den mån det går att skildra alla sorters människor i allt jag gör, både i text och bild. Det är nämligen väldigt lätt att bli blind för sin omvärld och klichéartat bara skildra det mest välkända – familj, vänner och grannar. (Jag trillar dit ibland också, det ska erkännas. Men jag jobbar på det.) Min debut Pensionat Solvändan handlar om Algot som hittar en gul klänning och som därefter vill kalla sig Beatrice. Han säger att han är en flickpojke, precis som man säger att vissa flickor (som inte är som flickor ”bör” vara) är pojkflickor. Det kändes viktigt att skildra en flickpojke, dels för att lyfta ett ord vi väljer att inte använda, men främst för att en flickpojke för en gång skull kunde få finnas och synas på sina egna villkor, utan att könsidentiteten skulle problematiseras. Det kändes oerhört viktigt att detta inte i första hand skulle bli ännu en pedagogisk barnbok i syfte hjälpa förskolepersonal att möta killen som råkar gilla rosa färg och pärlhalsband. (Om däremot förskolepersonal väljer att köpa in och läsa boken för barnen på förskolan skulle jag bli väldigt glad!) Men jag ville skriva en helt annan bok. Ty Algot är inte ett problem, han är bara Algot och Beatrice på samma gång.

Caroline Möllesand: Ska JAG komma med tips om klyschor att undvika? Snacka om att kasta sten i glashus, ha ha.
Enligt Wiktionary är en klyscha ”ett språkligt uttryck som har använts så mycket att det slitits ut och endast används av slentrian eller vana.” Mitt enkla tips, för den som vill grotta ner sig i ämnet klyschor, är att läsa Ellinor Skagegårds matnyttiga och uttömmande reportage ”Klyschor som kladdar ner” i tidningen Skriva, nr 3, 11 juni 2019. Hoppas att länken är öppen för alla. Annars är mitt andra tips att genast skaffa en prenumeration på tidningen som också ger fri tillgång till alla guider och reportage på deras webb.

Om vikten av att ha en mentor. Bonus: Följebrev!

Jag tänkte först låta detta inlägg bli en fortsättning på temat ”kritik” samt ”följebrev”. Men det blev mer om mentorskap. Som ni vet har jag haft en så kallad skrivcoach. En mentor. Jag är inte hans första elev. Han har haft tusentals. Jens Lapidus. Åsa Larsson. F.d debutantbloggaren Anna Bågstam. Vi kallar honom Maestro. Han heter Sören.

Jag hittade Sören efter att han totalt och brutalt, men samtidigt snyggt, sågade en författare inför en publik på några hundra pers. Författaren stod med på scen. Det här handlar om en bästsäljande författare, en som är känd och rik. Tillika en före detta elev till Sören, som nu sågade dennes bok totalt. Hen tog det med ett leende, som sprack lite. Jag satt i publiken, amazed, jag höll på att skratta rakt ut men samtidigt inte.

Jag jobbar som läkare. På sjukhuset har jag vant mig vid att folk är raka. Om jag tar ett beslut som riskerar någons liv förväntar jag mig att någon överordnad säger till mig på skarpen. Jag vill ha det där. Jag vill höra ”Det här räcker inte. Inte på långa vägar. Gör om”, inga så kallade silkesvantar utan rätt svar, precis i rätt tillfälle, innan det är för sent.

Så när jag hörde det där, den där sågningen, var jag tvungen att leta upp honom. Om det handlar om någon slags sjuklig litterär masochism, jag vet inte. Men jag behövde någon som sa till mig hur jag skulle göra. Jag hade skrivit hundratals sidor men fick ingen ordning på det. Och visst, det är skitfint att som Caroline vilja boosta sig själv, men jag funkar inte så. Jag behöver bli bättre, bättre, bättre hela tiden. Inget boost. Det blir liksom bakvänt för mig. Jag ställer enormt höga krav på text, men inte så höga krav på mig själv som person. Min text måste bli bättre. Det gör inget om jag får ta lite skit, det klarar jag.

Så jag hittade en kurs på som Sören höll, anmälde mig till den där och då. Medan jag satt i publiken och den sågade författaren fortfarande stod på scen,

Några månader senare gick jag dit. Jag var mycket bestämd. Den här personen måste jag få jobba med, tänkte jag. Jag har nog aldrig varit så nervös i hela mitt liv. Och det säger en del, vi snackar, jag har stått inför ruttna lik, defibrillerat igång folks hjärtan, stoppat tuber i folks halsar. Jag har legat i buskarna utanför akutmottagningen och gråtit före arbetspasset (ej skämt). Men det här var värre.

Och det gick, jag gjorde mitt bästa. I slutet av kursen, efter att totalt ha sågat mitt manus, tittade han på mig och sa att han hade en fortsättningskurs. Så att säga. Och jag kunde höra av mig om jag ville gå den. Men då behövde jag skärpa mig först.

Jag har aldrig skärpt mig så jävla mycket.

Men: Som ett litet exempel på hur jag jobbar med feedback tänkte jag visa mitt följebrev. Jag skickade det såklart till Sören innan jag skickade det till förlag. Är man en mentor så är man.

Som ni märker så fanns det inget foto, ingen snygg ram, inget särskilt alls. Helt ärligt hade jag bara snott konceptet från en kompis vars manus hade blivit antaget.

Sören svarade:

Jahapp. Ärligt. Rakt. Sant. Jag fick bara skriva om.
Följebrevet som sedermera fick boken antagen löd:

Åh gud, när jag läser detta ser jag en massa grammatikfel och allting! Och det blev frågetecken där det skulle va citattecken, ah! Var så satans nojig över detta att jag inte ens kollade ordentligt! Men jag skickade. Inte till alla förlag. Bara några utvalda.

Jaha, så nu vet lite lite mer om mig också.
Och nästa vecka får ni veta vad som hände sen.

Men mitt bästa tips till er som skriver. Hitta en mentor. Någon ni litar på och respekterar. Nån som är ärlig. På riktigt. Nån som ni kan luta er mot för råd. Var hittar man såna personer? Jag tror det lättaste är att gå någon form av kurs. Ska gå mer in på detta nån annan gång. Som ni ser ovan har jag gått ganska många kurser.

PS: Till er som är sugna på att höra mer om skrivprocessen så kommer jag och en författarkollega (Jona Elings Knutsson) ventilera vår skrivångest och gå igenom vår process live varje torsdag kl 21:00 i gruppen ”Processen” på Clubhouse. Kom in för att lyssna eller berätta!

Samla på beröm och boosta dig själv

Caroline Möllesand samla på beröm

I mitt inlägg förra torsdagen, som handlade om kritik och feedback, skrev jag om hur lätt vi suger åt oss av det som vi uppfattar som dåligt och att vi bland 50 positiva omdömen bara minns de enstaka kommentarer som är negativa. Jag lovade att återkomma med ett tips idag.

Mitt knep för att motverka de där störiga pessimist-tendenserna är att samla på beröm.

Se det som att du skaffar ett konto där du istället för att sätta in pengar, sparar på komplimanger och beröm. Kontot ska fungera som en buffert att plocka ut medel från i tuffa tider. Det kan bli din räddning den där dagen när självförtroendet är i botten, skrivandet går trögt och den inre kritikern håller på att knäcka dig. Vi behöver alla lite tröst och uppmuntran ibland.

Jag upptäckte nyttan av det där vid ett tillfälle när jag hade tänkt samla in kundomdömen för att presentera på min hemsida. Ärligt talat så tog det emot. Det var skämmigt att be mina kunder om den tjänsten, så jag gjorde det inte. Jag ville inte tvinga dem att säga saker som att det är fantastiskt att jobba med mig.
Jag visste dock att jag genom åren hade fått många spontana och tacksamma kommentarer i samband med olika uppdrag. Jag letade bland gamla e-postmeddelanden, tur att man är en samlare, och hittade flera stycken. Jag läste, slickade i mig och upptäckte att orden värmde utan att jag berättade för någon annan.
Kanske hade det varit bra marknadsföring, men jag ville helt enkelt inte skylta med det eftersom jag tyckte det kändes som skryt. Vad jag vill komma till är att det ändå gjorde mig gott att läsa berömmet som andra hade skrivit.

Så, se till att bli en berömuppsnappare. Lär dig identifiera de där tillfällena när du får beröm och komplimanger. Om du får det skriftligt, kopiera och spara i ett separat dokument, eller om det sker muntligt, lägg det på minnet och anteckna någonstans.

Självklart kan detta appliceras på andra områden i livet, typ när någon tycker att du är en fantastisk medmänniska för att du ställer upp för någon annan eller att du är en fin vän som finns där när någon behöver prata, men nu snackar vi skrivande här.

Det här tipset kräver förstås att du har bett någon läsa och kommentera det du skriver. (Har du inte det så tycker jag du gör slag i saken och ber om feedback av någon. Det kan räcka med ett kapitel.)

Har du en text där någon har kommenterat? Bra, öppna det dokumentet. Om du var noggrann när du bad om feedback frågade du också efter vad som fungerar bra. Och förhoppningsvis har din testläsare kommit ihåg att notera de detaljer eller partier som hen tycker om.
Dammsug nu dokumentet efter positiva utrop och kommentarer – kopiera dem, klistra in i ett separat dokument och spara. Där har du ditt konto med beröm.

Själva kontot kan förstås se ut på olika sätt. Antingen gör du så som jag nyss beskrev, samlar positiva kommentarer i ett dokument i datorn, eller så väljer du något av följande:

• Spara i mobilens anteckningar.
• Sätt upp lappar i din skrivhörna.
• Köp en vacker skrivbok där du samlar allt.

När du vill boosta dig själv, plocka fram dokumentet eller skrivboken för att påminna dig själv om att du faktiskt kan skriva bra dialog, är duktig på miljöbeskrivningar eller att du har en story som lockar till fortsatt läsning. Vältra dig en stund i kärlek, det är faktiskt inne med self compassion. Vet du inte vad det är, googla!

För att avsluta med en klyscha:
Var generös med beröm och uppskattning till både dig själv och andra. Det kan göra stor skillnad.

Varför skriver jag?

Bild: M. Kvick

”Varför skriver vi? En kör av röster väller fram.

För att vi inte bara kan leva.”

Patti Smith, Hängiven, 2017

Mitt eget enkla svar på frågan i rubriken är möjligen en variant av Patti Smiths svar: ”För att jag kan!”. Samt för att jag finner både nöje och meningsfullhet i det. Min avsikt var aldrig att bli författare eller att ge ut någon bok. Under min uppväxt var skrivandet mest något som var knutet till skolan. Jag närde inga som helst författardrömmar och jag var en ganska usel läsare. Jag nåddes aldrig av ”slukaråldern” och tvingades jag i skolan att läsa någon klassiker förstod jag den sällan – jag upplevde sådana böcker enbart som sömniga och fulla med dammiga ord. Det jag däremot läste var tecknade serier, av alla slag. Bokläsandet tog fart först i och med att jag fick romanen Brott och straff (Dostojevskij you know) i present av min storasyster, då jag fyllde nitton. Huvudkaraktären Raskolnikovs feber och ångest blev porten in i mitt läsande – min väg in i litteraturen. Sedan dess är jag en mycket hängiven läsare.

Skrivandet kom dock till mig långt senare, mest pga. att jag slutade att teckna. Det är den enkla sanningen. Då jag var runt trettio år blev jag helt enkelt less på att skapa bilder. Jag satt en tidig morgon på en ö i Grekland med akvarellblocket i knät och tänkte måla av bergen och landskapet. Plötsligt kunde jag inte längre komma på varför jag skulle måla av det. Till vilken nytta? Där och då bestämde jag mig för att lägga ner penslarna, slå igen akvarellskrinet och sluta att teckna och måla tills jag hade ett svar på frågan varför jag över huvud taget skulle göra det?

Det var intressant att leva mitt liv utan att vara tecknare och konstnär. Det hade varit en så självklar identitet att jag inte riktigt visste vem jag var om jag inte var konstnär. Jag fick helt enkelt börja leta efter mig själv, bortanför konstnären. Och någonstans där började jag att skriva. Inte för att förstå mig själv, inte heller för att hitta mig själv, utan helt enkelt för att jag hade tråkigt när jag inte tecknade. Jag började skriva små korta stycken av mycket absurd art. Jag hade väldigt roligt i min personliga dadaism. Och jag hade då ännu inga ambitioner så jag lät vad som helst hända i texterna, och jag skrev helt utan regler och normer. Absurdistisk kortprosa har jag senare förstått att det kallas, men det visste jag inte då.

Jag minns när en av mina texter, till min stora förvåning, krävde att bli strukturerad. Jag insåg att jag ville skriva om den och ordna den till något bättre. Det var intressant att för första gången i mitt liv faktiskt skriva om en text (på skrivmaskin och med hjälp av sax, lim och tipp-ex). Att arbeta igenom texten tills jag tyckte att den var klar, i alla fall till formen. Det var djupt tillfredställande att kunna skapa med ord istället för i bild. Och jag insåg snabbt det roliga och fantastiska i att texten tillät mig att röra mig i tiden. I bilden rör man sig i stort sett alltid i ett och samma nu, såvida man inte sysslar med längre serienoveller.

Jag fortsatte jag att skriva, samtidigt som jag lyckligtvis hittade tillbaka till mitt bildskapande. Till slut ägde jag både skrivandet och tecknandet. Och till min stora förvåning nådde jag till slut det stadiet i mitt skrivande att mina texter önskade sig läsare. Men mer om det i ett framtida inlägg.

Avslöjande: Så såg mitt följebrev ut

Jag vet inte om ni har märkt det, men jag bedriver liksom någon slags dokumentation av min ”process”, med kronologisk ordning på mina inlägg. Serien inleddes med hur jag började skriva, fortsatte med att jag letade testläsare och ett inlägg om dramaturgi. De här bakåtblickarna varvar jag med saker som händer just nu, som att ta pressbilder eller få ett utformat omslag till boken. Vill man läsa alla mina inlägg är det bara att klicka på mitt namn under rubriken till just det här inlägget.

Nu har turen i alla fall kommit till följebrevet. Mitt manus var redigerat (av mig) och korrläst av min sambo någon gång precis i början av oktober. Jag satte mig således ner och totade ihop det ökända följebrevet som man ska skicka in som ett slags cv till förlagen. Det råder delade meningar inom skrivvärlden om hur viktigt följebrevet är för att bli antagen. Vissa säger att följebrevet är allt och att förlaget i princip inte ens ögnar igenom ens första sidan av ett manus om följebrevet suger, andra att följebrevet absolut kan vara trevligt och informativt men att ett beslut om antagning inte står och faller med det, utan att allt hänger på manuset.

Jag tänkte bjuda på mitt eget följebrev i något censurerad version, eftersom jag avslöjade vissa viktiga detaljer i handlingen. Som ni ser valde jag att ha med en liten bild på mig själv, det är något jag brukar bifoga när jag har skrivit cv i jobbsökarsyfte också och man får tycka vad man vill om det. Foto är absolut inte nödvändigt. Här kommer mitt brev i sin helhet:

Alla säger att man bör hålla följebrevet kort och inte räkna upp en massa ovidkommande detaljer. Jag skrev därför en sammanfattning av handlingen, några ord om varför jag skrivit boken och sedan beskrev jag mina erfarenheter av skrivande i allmänhet. Jag skickade följebrevet till en kompis som jobbat på förlag som kom med utlåtandet att det var ett av de bästa följebrev hon läst (insert inte alls blygsamt skryt) och skickade även till en kollega som är utgiven författare och som tyckte jag kunde slipa på sista stycket, vilket jag gjorde.

Det känns egentligen djupt pinsamt att dela med sig av följebrevet, lite som att blotta sina innersta känslor här i bloggen. Men jag hoppas att ni som googlat er hit, precis som jag gjorde, genom att googla ”Så skriver man ett följebrev” kan känna er lite inspirerade. Det skulle få pinsamhetsgraden att sjunka en aning.

Tidspress, regler och iskallt vatten? Ja tack.

I vanliga fall brukar jag läsa andras poesi, och efter badet. Foto: Fia Sjöström

Min vän Lydia hade skickat en länk. Det gör hon ofta. Hon är en person som sprudlar av tankar på mer eller mindre omöjliga saker vi kan ta oss för. Jag exemplifierar: inför vårt anspråkslösa, coronaanpassade nyårsfirande bildbombade hon mig. Inspiration inför nyår, skrev hon. Sen kom en drös svart-vita foton, troligen tagna i Hollywood på 30-40 talen, där kvinnor gick ner i spagat iförda aftonklänningar eller simmade i gigantiska champagneglas.

Nu var det fredag i februari och Lydia tipsade om ett evenemang ordnat av en förening i Skellefteå,  Mörkrets och kylans glada vänner. De gällde en tävling i vintersim. Den gren som Lydia tyckte jag skulle delta i var vakpoesi. Jag skrattade för mig själv medan jag läste. Det här vara bara för knasigt. Jag blev glad av tanken på vakpoesi. Glad av att veta att det fanns entusiaster som försöker göra något bra av den mörka och kalla årstiden. Det här gången skulle jag säga ja.

 Reglerna var tydligt uppsatta. En dikt på max 30 sekunder skulle läsas. Den skulle handla om mörker, kyla och glädje. Den skulle framföras i badkläder (anständiga), samt i huvudbonad (oklart varför). Och så i en isvak då. Jag hade ju vinterbadat tidigare. Och läst poesi. Nog borde jag klara av att kombinera dessa två aktiviteter.

Jag räknade ut att jag behövde filma mitt bidrag nästa morgon för att kunna skicka in det i tid. Begränsningarna, och tidspressen gjorde paradoxalt nog att skapandet kändes kravlöst. Jag visste att jag ville skriva ett slags tröstedikt till någon som varit utsatt för ett övergrepp. Det gjorde tilltalet givet, jag skulle rikta mig till ett du.

Jag prövade orden tyst för mig själv, under jobbdagen och i tunnelbanan på väg hem. Frysa. Kall. Freezereaktion. Tjälen. Mörker. Svartnar. Svärta. Och så skulle ju glädjen vara med också. Där dök kvicken upp, den gyllene, vibrerande tingesten från Harry Potter. När Harry i sin första quidditchmatch fångar kvicken ja, då är han lycklig, och stolt över sig själv. Den känslan ville jag förmedla. När jag kom hem från jobbet spelade jag in dikten, lyssnade och bytte ut några ord. Mumlade den för mig själv. Det gällde ju att kunna den utantill, utan att staka sig. Nog för att jag gillar att bada men med tanke på kylan, det här måste bli rätt på en tagning.

Nästa dag var det dags. Minusgrader, snö och strålande solsken. Mina badkompisar, Marijke och Fia var på plats, redo att att filma. På plats var också ett stort grabbgäng. De var vinterbadare av den där typen som ganska högljutt uppmuntrade varandra att vara i så länge som möjligt. När jag bad dem att vara tysta medan jag hoppade ner i vaken och läste en dikt, ja då trodde de nog att jag drev med dem.

Fia ställde sig på isen, redo att agera kamerakvinna. Jag började känna mig lite orolig. Tidigare hade jag ju bara doppat mig i vaken. Skulle jag klara 30 sekunder. Hur skulle det kalla vattnet påverka min andning och röst. Men det här var inte rätt tillfälle att ge efter för tvekan. Allt för konsten tänkte jag, och klättrade ner. Jag fick ur mig orden i rätt ordning och tog mig upp utan allvarligare köldskador.

Egentligen är min poesi endast tänkt för att höras, men för er kära läsare gör jag ett undantag. Ni besparas, (eller förvägras det beror på hur man ser det), alltså åsynen av mig i baddräkt. Så här blev dikten.

Kvicken

Svärtan bakom dina ögon

Det är hans mörker du ser

Tjälen i dig djupnar

Det är hans kyla du känner

I gömstället bakom ditt hjärta

Vibrerar den gyllene kvicken

Den får han aldrig

Mitt bidrag gick vidare, från kval till final. Vann gjorde jag inte, men jag fick glädjen att se andra galningar som läste posei i vak. Det fanns också en gren för musiker, mycket imponerande, särskilt de som spelar blåsinstrument. Här finns ett litet inslag från SVT. Ja, på det hela taget var det här en upplevelse som gjorde mig varm om hjärtat. Det ska bli intressant att se vilket av Lydias kommande förslag jag nappar på.

Och, märkte ni vad som just hänt? Jag har skrivit en text om vinterbad utan att antyda att jag är extra förträfflig och hälsosam för att jag regelbundet sänker ner kroppen i kallt vatten. Kan det vara första gången under hela vintern 20/21 som något sådant händer? Oj, oj bäst att jag slutar nu, det rycker i fingrarna de vill forma meningar som innefattar orden ”den bruna fettvävnaden.”

Målgruppen är för snäv

Idag gästbloggar dietisten och skribenten Sara Ask. Hon har skrivit flera böcker, bland annat de populära Vego kokböckerna (tillsammans med Lisa Bjärbo).

Sara Ask och Sally Ask

Det här är historien om hur viktigt det är att inte ge upp om du har ett manus eller en idé som du verkligen tror på, och om hur bra det är att utrusta sig med envishet och tålamod när refuseringsbreven börjar ticka in.

För ungefär tio år sedan gick jag runt och drog barnvagn i Aspudden i södra Stockholm och småpratade med andra föräldrar, så som man (eller åtminstone jag) gör när ens cirklar är små och ofta går in i andras. Där någonstans mellan förskolan och parken föddes idén om att göra en kokbok med vegetarisk mat som var lite mer inriktad mot barnfamiljen än de få vegetariska kokböcker som fanns på marknaden på den tiden var. Det ska sägas att det inte var första gången tanken på en bok hade dykt upp i mitt huvud – jag har skrivit så länge jag kan minnas. Fiktion på fritiden, patientmaterial på mitt dåvarande jobb som barndietist, och många långa brev i perioder. Men det här var speciellt – jag kände mig så säker på att det verkligen skulle kunna bli en bok.

I samma veva upptäckte jag en blogg som jag tyckte var rolig och välskriven, såg att bloggaren bodde i mina kvarter och att hon var författare, vegetarian och hade små barn. Så en kväll skrev jag till henne:
”Hej, vill du göra en kokbok tillsammans med mig?”
”Jaa!” svarade hon, nästan direkt.
En fikadejt senare hade vi dragit upp planerna för vårt projekt och sågs igen för att göra några provsidor med recept och bilder, så att förlagen skulle kunna få en känsla av vilken sorts bok vi ville göra. När vi var klara tyckte vi att vi hade en fantastiskt synopsis. Vilket förlag skulle kunna motstå det här?

De flesta, visade det sig.

Vi började med att skicka vår skiss till förlag där vi hade någon form av kontakt, sedan vidare till förlag som vi tyckte gjorde snygga kokböcker. Sedan till förlag som gjorde kokböcker, kort och gott, även mindre snygga. Men inga på vår sändlista nappade. ”Målgruppen är för snäv”, ”Vår erfarenhet är att den här typen av böcker inte säljer”, ”Lycka till på annat förlag”, eller bara en tom tystnad – det var responsen som vi fick.

Tiden gick, jag fick en till bebis och hade fullt upp med att få vardagen att gå ihop. Energin i projekt vegokokbok började sina. Kanske var det ingen bra idé ändå?

Men jo-o! Skam den som ger sig, tänkte vi och bläddrade vidare bland förlagen. Ordfront kanske? De hade visserligen bara gett ut någon enstaka kokbok förut, men det kunde vi kanske ändra på? Sagt och gjort, vi skickade vår synopsis. Tiden gick och vi hörde ingenting. För säkerhets skull skickade vi vår synopsis igen – den kanske hade försvunnit på vägen? Och en sen kväll kom det där mejlet vi hade längtat så länge efter. Förlagschefen Pelle hörde av sig, beklagade att det hade tagit så lång tid, berättade att de var jättesugna på vår bokidé och avslutade med orden: ”När kan vi ses – om ni fortfarande tror på oss?”

Om VI trodde på dem? Eh … ja!

Och det blev en bok, ett av de allra roligaste projekt jag har jobbat med. Och målgruppen visade sig vara allt annat än snäv, så det blev till och med fler böcker i samma serie. För min del blev det också en väg in i bokvärlden som gav möjligheter att skriva andra böcker jag haft på hjärtat, främst faktaböcker om barn och mat. Jag skriver mina böcker med ett finger, höger långfinger för att vara exakt, precis som jag gjorde när jag som barn började skriva på min pappas gamla tröga skrivmaskin. Hade någon berättat för mig då att jag skulle få ge ut böcker när jag blev stor hade jag blivit överlycklig – var det alltså en dröm som kunde bli sann?! (Hade jag fått veta att böckerna skulle handla om mat hade jag inte trott mina öron – mat var ungefär det mest ointressanta jag visste på den tiden, det fanns bara en handfull rätter jag vågade mig på att äta och en endaste grönsak: morot. Så böcker om vegetarisk mat? Nä, det går jag inte på!)

Den stora fördelen med min långfingervals är att det går att ha en katt i famnen samtidigt som jag skriver. Jag tackar min envishet och mitt tålamod för att vi får jobba så här. 

Lördagsenkäten: Vilken är din huvudpersons favoritlåt?

När fiktiva personer ska gestaltas är det mycket författaren behöver ta reda på. Vad gillar hen för mat? Hurdant är hens morgonhumör? Och så vidare. Allt för att göra gestaltningen levande. Dagens fråga till Debutantbloggarna är: Vilken är din huvudpersons favoritlåt? .Berätta gärna om svaret varit självklart för dig eller om du behövt fundera.

Munspel i C-dur Illustration ur Pensionat Solvändan, Bild: M. Kvick

Mattias Kvick: Huvudkaraktären Algot, som också kallar sig Beatrice, lär sig spela munspel av en farbror i ett vissällskap på Pensionat Solvändan där de bor. Den första visan han lär sig spela är Gubben Noa, vilken han sedan spelar för sin nya kompis Mona när de sitter under bryggan vid Brygganäset. Han lär sig senare att även spela Månadssången (”Januari börjar året, februari kommer näst…”), vilket ju är en del av Beethovens nionde symfoni (och väldigt enkel att spela på munspel för den som får lust att prova). Min gissning är därför att just Gubben Noa och Beethovens nia är Beatrices favoritlåtar just denna sommar, även om han säkert lyssnar på annat när han inte spelar munspel, men det vet jag inte så mycket om. Vi har inte snackat så mycket musik jag och Beatrice.

Sven-Bertil Taube sjunger Gubben Noach (Fredmans sång N:o 35):

Rainbow med Ritchie Blackmore i spetsen spelar Månadssången (Difficult to cure, dvs Beethovens nia):


Ann Edliden: I ”Någon annans tidsfördriv” finns en hel del låttexter återgivna. Bland annat ställs huvudpersonen Doris öga mot öga med sin gamla favoritlåt från barndomen, ”Bra vibrationer” av Kikki Danielsson i en av nyckelscenerna. När jag valde ut den hade jag själv inte koll på texten i första versen, men det visade sig att ordet ”tidsfördriv” finns med, vilket gjorde att det kändes som att ÖDET hade ett finger med i spelet. Däremot nämns aldrig något om vilken favoritlåt Doris skulle kunna tänkas ha. Men när jag tänker på hennes övriga smak och intressen så känns det logiskt att hon skulle älska Annika Norlin och låten ”The quiz”, som handlar om frågor man vill ställa till en person man dejtar. ”Can you at all times wear socks because I’m still scared of feet” är ett exempel på en textrad som jag tror att Doris uppskattar extra mycket.


Motörhead Eat the Rich från 1987

Gudrun Furumark: Läsårets berättare är sextonåriga Sara. Hon lyssnar ofta på musik och skulle nog tycka att det var barnsligt att säga att man har en favoritlåt. Men om jag får välja en låt som betyder mycket för henne så säger jag Eat the Rich med Motörhead. Kolla in videon hörrni, och gläds åt att Lemmy har funnits bland oss.


Caroline Möllesand: I de kapitel som är skrivna ur Melindas perspektiv har jag flera känslosamma musikreferenser. I början är de kopplade till hennes minnen och associerar mest till smärta. En bit in i boken, när hon har hamnat på en speciell plats och tillvaron börjar kännas aningen ljusare, spelas ”Sun Is Shining” med Axwell Λ Ingrosso. Även om det inte är jättetydligt just då så kan den symbolisera vändningen för henne. Livet känns mer hoppfullt och andra känslor börjar spira.
Textraden ”And we’re gonna be alright, dry your tears and hold tight” bidrar till att den bara måste vara en av Melindas favoritlåtar. Jag hade själv inte sett videon till låten förrän jag letade upp länken nyss. Höj volymen! Kan någon undgå att bli glad av den?


Anna Grönlund: Men hjälp, fick ångest av den här frågan. Jag vet inte om min huvudperson har någon favoritlåt. I boken ligger hon mest och grinar och lyssnar på sin killes bands låtar; och eftersom just denna del av boken har vissa autofiktiva drag så får jag nog ändå länka till min man Olles (numera nedlagda) band Willowtree och låten ”Signs”. Den har ingen officiell musikvideo men nån vänlig själ på internet har klippt ihop en. Olle kommer bli jättesur och skämsig över detta men det får han ta.

Omg glömde blogga! Pga ångest.

Det har varit en intensiv vecka. Så mycket ångest!
En del bokrelaterat men annat också.

Det var så mycket ångest att jag glömde blogga.

Så ni får en kort lista över författarångest istället.

1: Dels så fick jag reda på vem som skulle formge omslaget till boken. KUL! Men också ångest. Tänk om det blir fult! Jag ville hemskt gärna maila formgivaren och förlaget och allihop och ha en massa åsikter, men det är tydligen INTE okej enligt alla författare jag kollat med. Det är en av de bästa och mest kända formgivarna i Sverige men… ändå.

2: Jag håller på med lite ansökningar till olika utbildningar som känns långt över min kompetensnivå. Buhuu vad sämst man känner sig ibland.

3: Det är jättestökigt överallt pga min man. Och lite jag. Och jag orkar inte städa faktiskt.

4: Jag har tämligen långt gångna planer på att förutom författare, läkare och allt det där, även bli jordgubbsbonde. Men jag vet inte hur man kör traktor, och den riktiga bonden sa att man behövde kunna det. Jag har inte ens körkort.

5: Bara lite vanlig generell ångest.

6: Jag har äntligen fått VACCIN! Vi snackar det riktiga, det viktiga vaccinet, mot covid-19! Detta är egentligen inte ångest i sig, utan snarare tvärtom ett helt års ångest och anspänning som plötsligt tog slut, med ett enda litet stick. Lyckades få en bild, mascaran har runnit, jag bara babblade som en galning. I efterförloppet har jag fått pyttelite ont i armen, och tycker möjligen att våren är lite vackrare, lukterna är lite starkare, ljuset lite klarare. Men det kanske kan räknas som en biverkan. Eller?

Det var allt, tack för mig, vi ses nästa vecka. Då förhoppningsvis med mer genomtänkt inlägg.

Lär dig att älska kritik och utvecklas av feedback

Att få kritik, respons eller feedback på det man skriver kan vara läskigt.
Ibland jämförs det med att slita ut hjärtat och hänga det i ett skyltfönster – eller att dra ner byxorna framför någon man inte känner. Ganska träffande och småroliga liknelser.

Men … Hallå! Det handlar bara om ord och meningar som kan kombineras på oändligt många olika sätt. Texten går att ändra och kan förbättras. Någon annan kanske kunde ha gjort det bättre från början men väldigt många hade också gjort det sämre.

Jag plockar upp Gudruns tråd från inlägget i måndags där hon skrev så fint om textrespons och att vänja sig vid att ta in andras synpunkter.

Precis så är det, du måste utsätta dig för det jobbiga för att bli van.
Till viss del har jag blivit härdad eftersom mina skriverier har publicerats i tidningar, men det går ändå inte att jämföra. Det var inga skönlitterära texter och det var inte heller någon som aktivt gick in och pekade på saker som jag kunde skrivit annorlunda eller bättre.

Första gången jag fick feedback och respons var på författarkursen. Klart att det var nervöst men vi var åtta personer som var i samma sits och jag tror att vi alla kom över den första nervositeten ganska snabbt. Vi fick dessutom bra vägledning av kursledaren, både i att ge och ta konstruktiv kritik. Förutom att det var intressant att höra hur andra uppfattade mina skrivförsök var det oväntat lärorikt att ge feedback till andra. Win win! En annan viktig upptäckt var att det som en person gillar och tycker är snudd på genialt kan en annan tycka är otydligt och önska utförligare beskrivningar kring. Det är svårt att göra alla nöjda.

Att relationen med min skrivkompis Hanna fördjupades gjorde att jag blev ännu mer van vid att skylta med mitt sätt att sätta ihop orden. Och nu, när mitt manus dessutom har gåtts igenom av flera testläsare, känns feedback som en så viktig och naturlig del i skrivandet att jag aldrig skulle vilja vara utan den.

Så, du som fortfarande skruvar på dig och undrar ifall du verkligen vågar visa upp din text för någon annan: Ta på dig din skottsäkra författarkostym och bara gör det. Både du och manuset kommer må bra av det i slutändan.

För att det ska kännas mindre jobbigt med feedback försöker jag påminna mig själv om följande:

1. Jag skiljer på texten och mig själv som person. Texten är bara en produkt som kan justeras. Det är skrivtekniken och storyn som bedöms – inte jag som individ.

2. Självklart vill jag bli bättre på hantverket. Därför försöker jag lära mig något av den feedback jag får för att kunna förbättra både det aktuella manuset och kommande texter.

3. Även rutinerade och bästsäljande författare behöver hjälp för att förbättra och finslipa sina manus. Ingen skriver ett perfekt råmanus.

4. Vem kommer responsen ifrån, en utbildad lektör eller en glad amatör? Är det bara tyckande eller konstruktiv kritik? En potentiell läsares och bokköpares omdömen kan förstås vara minst lika viktiga som de från ett proffs. Känns ändringsförslagen relevanta i det här skedet? Blir jag osäker kan det vara bra att dubbelkolla och resonera med någon mer innan jag bestämmer mig för att, eller på vilket sätt, jag ska skriva om något.

5. Så länge jag får höra att min text berör och att karaktärerna engagerar vågar jag lita på att jag är på rätt spår.

6. Mycket handlar om tycke och smak. Vi är, tack och lov, olika och med det stora utbudet av böcker och författare som finns är det ingen som kan älskas av alla. Det gör inget. Jag är beredd på att somliga inte kommer gilla varken feelgood-genren jag skriver i eller mitt sätt att skriva.

7. Personen som kommenterar kanske helt enkelt har glömt bort att kommentera de positiva detaljerna? Om jag hade bett om att få veta vad som är bra och fungerar fint hade kommentarerna garanterat sett helt annorlunda ut. Fokus ligger förmodligen mest på att hitta sådant som går att förbättra.

Den sista punkten leder till något intressant. Vi är ju så himla duktiga på att suga åt oss av det som vi uppfattar som dåligt. Du vet, bland 50 positiva omdömen minns vi bara de enstaka kommentarer som var negativa. Det stämmer irriterande nog för egen del.

Vad gör man åt det?
Jag har faktiskt ett knep, men det får bli temat för nästa veckas blogginlägg.
Ha det fint!


För dig som undrar hur bokplanen fortskrider, här är min aktuella att göra-lista:
1. Fortsätta researcharbetet kring egenutgivning. Det stannade av för några veckor sedan p.g.a. skrivupploppet.
2. Dags att ta tag i omslagsdesign.
3. Eventuellt skriva vidare på julnovellen som envist dyker upp i mina tankar.

Att hitta på minnen

Under tiden som jag arbetade med illustrationerna till min bok Pensionat Solvändan, insåg jag att historien om Algot och hans mamma inte var riktigt färdig. Eller så var det de själva som inte tyckte det, jag vet inte. Karaktärer har en otrolig förmåga att få liv och egna viljor. Jag hade inte haft några som helst tankar på en uppföljare till pensionat Solvändan men jag började ändå skriva, ty man ska lyssna på sina karaktärer! Detta nya manus fick ta vid direkt i hallen då de kom hem från Pensionat Solvändan. Och precis som med mitt första manus visste jag inte riktigt vart det hela skulle ta vägen.

Ganska snart blev jag dock sugen på att försöka mig på en idé jag burit på under ganska lång tid. Inspirerad av Tove Janssons fantastiska bok Sent i november ville jag försöka mig på att gestalta ”närvaro i frånvaro”. För den som inte läst Sent i november kan jag berätta att det är den sista boken i Toves bokserie om Mumintrollen. Boken innan heter Pappan och havet och i den tar Muminpappan med sig hela familjen och flyttar från Mumindalen ut till en enslig ö mitt i havet med en fyr. En inte helt igenom bra idé av Muminpappan. Tove själv sa att det var i och med Pappan och havet som hon insåg att hon inte längre skrev böcker för barn.

I boken Sent i november är vi tillbaka i Mumindalen men Muminfamiljen själva är inte där ty de har inte kommit tillbaka från ön. Alla andra välbekanta figurer i dalen får vi möta, men alltså inte de som man förväntade sig att möta i en Muminbok. Det som fascinerade mig mest med den här boken var att Tove lyckades skriva Muminfamiljen så pass starkt närvarande trots att de alltså inte var där. Och just den grundformen villa jag utforska i någon text, någon gång. Mitt nya manus om Algot/Beatrice visade sig vara ett perfekt tillfälle. Det visade sig nämligen att Algots morfar hastigt blev sjuk och måste fara till sjukhus. Därför blir Algot och hans mamma tvungna att fara hem till mormor och bo där och hjälpa henne då morfar inte var hemma.

Ganska snart uppstod ett lite oväntat behov hos mig att samla ihop saker som ”tillhörde” Algots morfar. Jag började helt enkelt att samla ihop små saker i en gammal cigarrlåda – ett slags fiktiv minneslåda. Jag hittade dessutom några gamla böcker om fåglar och insekter på loppis, som jag gjorde till morfars böcker, och som fick en viktig roll i manuset. Morfarskaraktären växte liksom fram i takt med att jag hittade hans saker. Det kändes väldigt fint att kunna skriva om de här minnessakerna och om böckerna samtidigt som jag kunde hålla dem i handen och titta och känna på dem. Morfars cigarrlåda och hans böcker ligger nu här på min sekretär bland mina andra saker. Dessa påhittade minnen gjorde det lättare för mig att skapa den närvaro i frånvaron vilken jag ville åt, då jag själv, liksom Algot i historien, kunde titta och känna på dem och nästan inbilla mig att de faktiskt tillhört hans morfar en gång. Och kanske likt Algot faktiskt sakna honom lite, märkligt nog.

För bara några veckor sedan kom jag plötsligt till ett slut i manuset. Ibland sker sådant oväntat. Jag gjorde då det som förväntas av en författare; jag läste manuset igen och igen (och igen) och jag ändrade och strök och jag lade till och tog bort och sedan skickade jag in manuset till mitt förlag Lange forlag. De har nu, till min stora glädje, meddelat mig att de vill ge ut även denna historia om Algot/Beatrice! Nu stundar alltså en del återstående manusarbete samt att börja skissa på omslag och illustrationer även till denna bok. Jag har redan nu gjort upp en bildförteckning och det hela verkar landa på runt tjugo illustrationer. Det ska bli riktigt roligt att få teckna Algot/Beatrice igen!

Jag kommer här på bloggen då och då att ge lite rapporter från mitt arbete med mitt nya manus och dess illustrationer.    

Peter, Anna eller Doris? Om det svåra i att namnge fiktiva personer

Jag heter Ann och jag är beroende av SCB:s namnstatistik. Listorna över de populäraste namnen per årtionde i Sverige lusläses av mig flera gånger i veckan. Detta beror på att jag är i uppstartsfasen av min andra roman och behöver döpa ett stort gäng karaktärer. I den här berättelsen är huvudpersonen lite yngre än jag själv, cirka tio år, och jag letar därför lämpliga 1990-talsnamn. 

Är det inte alltid så att man tycker att de namn som tillhör ens egen generation känns oändligt tråkiga? Kanske var det därför jag döpte min huvudperson i Någon annans tidsfördriv till Doris, trots att det inte är ett särskilt vanligt namn på en 32-åring. Namnet på catfishen (Petter) var enklare, jag använde helt enkelt bara ett av alla namn den riktiga catfishen jag blev utsatt för hade använt för att lura mig. Han hade liksom redan gjort jobbet åt mig, kan man säga. 

Vi 80-talister har annars döpts till typ Daniel, Anna, Johan och Maria. I min nya roman har jag bestämt att huvudpersonernas föräldrar heter Anna och Peter, trots att de ska vara väldigt färgstarka personligheter. Det är kul när den sortens kontraster uppstår, tycker jag. 

Men nu har situationen uppstått att jag redan har två personer som börjar på Vi (Vilma och Viggo) i nya romanen och därför inte kunde döpa en tredje person till Vincent, trots att det var det perfekta namnet. Han fick i stället heta Nicolas, tills jag insåg att jag redan har en Niklas i manuset som ska spela en stor roll för handlingen. Nu funderar jag på att göra om Nicolas till Oscar, men något med Oscar känns inte helt hundra för karaktären. Jag har börjat sväva ut och googlat “100 most common names for people born in the 1990’s”. Nicolas kanske helt enkelt behöver ett lite mer internationellt namn för att matcha den internationella aura han bär på.

Som ni kanske märker är det här en process jag tycker är oerhört rolig. Men samtidigt svår, det måste klinga helt rätt. Som författare är ens uppgift att få läsaren att tänka så lite på karaktärernas namn som möjligt. Jag avskyr till exempel när namn inte träffar helt rätt i tiden. En novell jag läste en gång tidigt 2010-tal hade en huvudperson i 30-årsåldern som hette Tindra. Genast dömde jag ut novellen som värdelös, eftersom jag antog att väldigt få personer hunnit döpas till det när huvudpersonen föddes. 

Jag har läst att Richard Curtis, regissör till bland annat “Love actually”, skriver in en misslyckad karaktär vid namn Bernie i varje filmmanus eftersom en snubbe med det namnet snodde hans flickvän en gång i ungdomen. Kanske något att ta efter om man själv har en lämplig ärkefiende man känner behov av att hämnas på. 

Ni får gärna dela med er av era tankar i kommentarerna. Har ni några favoritnamn som ni gärna vill använda i framtida skrivande? Eller några namn ni undviker? 

Överlycklig och livrädd – ett inlägg om textrespons och känslor

För några år sen såg jag ett avsnitt av en dokumentärserie om den prestigefyllda musikskolan Juilliard i New York. En sekvens som etsat sig fast i mitt minne visade en ung violinist som fick undervisning av en distingerad man, en nestor med judisk, östeuropeisk utstrålning. Hon spelade. Det lät i mina otränade öron perfekt. Det tyckte inte hennes lärare. Han korrigerade henne. Hon lyssnade till synes uttryckslöst. Sen höjde hon stråken och återupptog sitt spelande. Därpå följde en intervju med professorn. Han konstaterade att det var en sak att ha begåvade elever, en annan sak att ha elever som den här unga kvinnan. Hon hade något avgörande, nämligen förmågan att lyssna på hans ord och omsätta dem i sitt musicerande.

Ibland har stämningsläget varit lite som hos dansösen i den röda tröjan. Målning av Degas.

Juilliardstudenten var troligen drillad sen barnsben och van vid att få kommentarer om sin konstutövning. Jag däremot har först i fyrtioårsålder börjat ta mitt skrivande på sådant allvar att jag visat det för andra. När jag på slutet av min första skrivarkurs gick in till läraren för att få ett individuellt omdöme var jag inte så där oberörd som Juilliardstudenten. Något år senare, när den första standardrefuseringen trillade in i mejlkorgen blev jag ledsen. Och den gången jag fick en chat story antagen av Storytel och redaktören bad mig skriva om slutet igen och igen, då blev jag lite irriterad. Tilläggas bör att redaktören hade rätt. Det ursprungliga slutet höll inte riktigt.   

Nu har mitt skrivliv varat några år.  Jag har vant mig vid att ta in andras synpunkter. Vad vore alternativet? Att undvika att låta andra läsa för att det kan vara jobbigt? Att intala mig att allt jag skriver redan är perfekt? Nej, det är bara att vänja sig. Ja, nu för tiden är jag nästan cool. När jag får respons från mitt förlag läser jag det inte längre kisandes. Visst var jag hispig när det första inlägget skulle läggas ut här på Debutantbloggen, men att döma av aktiviteten i vår chattgrupp var jag inte värre däran än en genomsnittlig debutantbloggare. Jag oroade mig nästan mer för att sjabbla till det med tekniken än att min text skulle bli ett fiasko. En vän frågade för ett tag sedan om jag inte blev arg på mitt förlag och ville uppmana dem att, ”skriva klart skiten själva.” Jag kan uppriktigt säga att jag aldrig ens snuddat vid tanken.

Att jag numera är relativt bekväm med att hantera textrespons beror delvis på att jag vant mig, men inte bara. När känslorna blossat upp har jag försökt vara snäll mot mig själv. Jag vet, att ju mer plats jag gör för känslorna, desto mindre stör de. Känslorna kommer för att skrivandet är viktigt. Det är därför jag skäms när andra ser textens brister. Och det är därför jag fylls av energi när det verkar som att orden bär dit jag vill.

Målbild för släppfesten: att känna sig som ballerinan hos Toulouse-Lautrec.

Vid närmare eftertanke är jag kanske inte så olik den där tjejen på Juilliard. Hon hade gissningsvis fullt med känslor i bröstet, men fokuserade på att lära sig så mycket som möjligt av professorn. Jag tar också emot all hjälp jag kan få. Allt det här är ju ändå bara förberedelser. Sen ska min bok ska möta läsarna. Då ska jag stå där. Till hälften överlycklig. Till hälften livrädd. Och redo.

Duon debuterade mitt i en pandemi

I dag gästbloggar Joni Nykänen, ena halvan av författarduon Nykänen & Selåker.

I mars 2020 släpptes vår debutroman “Förstfödd”. Exakt när pandemin briserade. Då hade boken varit färdigskriven i flera månader och vi hade väntat och längtat efter stunden då vårt debutverk skulle finnas i bokhandeln. När den väl kom dit så var bokaffärerna närmast tomma. Men “Förstfödd” hittade ändå sina läsare. Det är vi tacksamma för i dag.

Joni Nykänen och Johannes Selåker. Foto: Bengt Alm

Johannes Selåker och jag är gamla kollegor och vi lärde känna varandra på Aftonbladets nöjesredaktion. Men han gick vidare till andra arbetsplatser, sådär som det går till inom Stockholms medievärld. Efter några år återknöt vi kontakten på en sunkbar i Västerås city. Uppenbarligen hade vi båda författandet “top of mind” eftersom vi den kvällen började bygga ihop och drömma om en värld som tidigare inte hade funnits – den fiktiva orten Bruksfallet. Efter några månaders hårt jobb i ett Google-dokument var berättelsen klar. Det visade sig vara väldigt kul att skriva en bok tillsammans med någon eftersom man hela tiden får feedback på varenda förändring som gjorts i det gemensamma dokumentet. En figur kunde få en helt ny dimension när den andra författaren lade till sina insikter, och sin förståelse av den personen. En scen kunde få nya detaljer som den andra författaren inte hade tänkt på och kanske inte ens hade några kunskaper inom. 

Inom kort skulle vår fiktiva värld även höras, när Stefan Sauk läste in boken och gav varenda rollfigur en egen röst som präglades starkt av dialekter från Västmanland där vi båda kommer ifrån. Våra västmanländska uppväxtorter sammanblandades och blev en och samma i denna förhöjda verklighet som just hade skakats av några fruktansvärda dåd. Bitar ur vårt förflutna vävdes samman och hittade sina platser i fiktionen, även om boken åtminstone för mig främst är ett fantasifoster. Pusselbitarna passade perfekt och orten Bruksfallet kom till liv. Allt kretsade kring en familj som går sönder men som vill bli hel igen. Ångest, skam och dödsfall som skakar om på djupet. Något som var viktigt för oss var de mörka miljöerna och de färgstarka bikaraktärerna som fick ge puls och ytterligare ett lager till den fartfyllda spänningsromanen.

Det blev, för oss, som att Bruksfallet existerar. Den mystiska platsen ville berätta sin historia. Den fiktiva byn ville bli satt på kartan. I mitten av mars kommer “Förstfödd” som pocket. Det ska bli kul att se om ännu fler läsare hittar den nu när den har en mjuk pärm. Pandemitiden har varit en tid då jag hellre ägnat mig åt eskapism än något som har med mörker att göra. Istället för att bli färdig med uppföljaren till “Förstfödd” så har jag skrivit på en äventyrshistoria för barn. En berättelse som är så långt från Bruksfallet man kan komma. Så vi får se när rollfigurerna och Bruksfallet får ett återbesök av oss. Vi har en historia (ännu en gång i Google docs) som väntar på att bli klar. Antagligen kommer den berättelsen att se helt annorlunda ut när vi väl sätter punkt. Det är så mycket som har förändrats i och med pandemin, med nya erfarenheter och insikter om livet. Möjligen kommer den att bli ännu mörkare och läskigare än nummer ett. För att hålla jämna steg med vår egen verklighet. 

Namn: Joni Nykänen
Ålder: 41
Bor: Västerås
Yrke: Journalist
Aktuell: Medförfattare till Förstfödd (Bokfabriken, 2020, tillsammans med Johannes Selåker). Pocketversion ges ut den 15 mars. Ljudboken är inläst av Stefan Sauk.

Lördagsenkäten: Vad läser du just nu?

Veckans enkät är enkel. Vad läser våra debutantbloggare just nu?

Gudrun Furumark: ”Skymningen gör dårarna oroliga” av Tor-Ivan Odulf

Odulfs enda roman gavs ut postumt 1989 och belönades med Augustpriset det året. Mitt vältummade pocketexemplar är från 1990. Det är en berättelse om sex, supande och litteratur i 50-talets Paris. Boken har många kvaliteter, men det gör ont i mig när jag läser om hur berättarjaget förnedrar kvinnorna han möter. Det gör ont i mig när jag tänker på hur jag som sextonåring trodde att den här typen av litteratur gav en rimlig bild av sex. Någon borde skriva om hur unga tjejer påverkades av de skeva ideal som rådde i kulturvärlden under 80-90 talet. Ja, jag är i full färd med det. Det är därför jag läser om Skymningen gör dårarna oroliga, för det är en av alla böcker som är en del av Läsåret.


Isabel Boltenstern Lycka till med resten av livet

Caroline Möllesand: ”Lycka till med resten av livet” och ”Tända tomtebloss”

Om jag hade varit 15 år yngre och haft tjejer som sexuell preferens hade jag definitivt haft en crush på sportreportern Isabel Boltenstern. Fy tusan vilken charmig och intelligent tjej och som hon kan uttrycka sig.
Nog med fjäsk, jag lyssnar på hennes bok ”Lycka till med resten av livet”. Isabel drabbades av utmattning som 23-åring och har extremt många kloka saker att säga om stress, prestationskrav och samhällets förväntningar. Boken är en slags underhållande handbok för att kunna leva mer hållbart. Viktig och nyttig läsning/lyssning för både utmattade, anhöriga och helt okunniga. Extra plus för att hon själv har läst in boken – med stor inlevelse på skön skånska.
I går lyssnade jag förresten på en novell också – vinnarbidraget i Feelgoodfredags novelltävling: ”Tända tomtebloss” av Helena Ziherl. Den ligger öppet och gratis på YouTube här, 13 minuter lång och inläst av populära Gunilla Leining. Kärlek!


Ann Edliden: ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” av Johannes Anyuru

Just nu läser jag ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” av Johannes Anyuru och har tvingat min sambo att läsa den samtidigt så att vi kan ha en mini-bokcirkel här hemma. Den tar sin början i ett terrordåd i en bokhandel i Göteborg och följer sedan dess efterdyningar. Den enda överlevande av de tre terroristerna är nämligen en kvinna som hävdar att hon kommer från framtiden och i hennes brev till författaren får vi följa en dystopisk skildring av ett Göteborg där ”Sverigefiender” (muslimer) sätts i ett ghetto och fråntas sina mänskliga rättigheter. Inte en helt munter bok att läsa innan läggdags, vilket gjort att jag börjat varva den med Helena Dahlgrens nyutkomna bok ”Ellens val: Det nya livet”. Den är först ut i Bonnierförlaget Lovereads serie och har tillkommit i ett så kallat ”writer’s room”, där författaren utvecklat karaktärerna tillsammans med en dramaturg och förläggare. Ska bli spännande att se hur Helena Dahlgren lyckas bygga en värld som senare ska utvecklas av andra författare, lite som ”Tvillingarna”-böckerna som jag älskade när jag var yngre.


Mattias Kvick:

Som vanligt läser jag flera böcker samtidigt – jag har väldigt svårt att hålla mig till bara en. Just nu läser jag Tor Nørretranders intressanta bok ”Märk världen” eftersom jag jobbar på en essä som berör bl a perception och informationsteori och jag behöver referenser. Samtidigt läser jag återigen om en av mina absoluta favoritromaner, Albert Camus fantastiska roman ”Pesten”. En av de där böckerna som jag hängt med under många år, ett slags vän på resan. ”Pesten” läser jag just nu eftersom jag och min syster har planerat att prata om den i ett kommande podd-avsnitt och jag tog då chansen att få uppleva staden Oran igen. För ett tag sedan dök jag glädjande nog på Bea Uusmas bok ”Expeditionen: min kärlekshistoria” på loppis. En bok om ingenjör Andrées fullständigt hopplösa och tragiska ballongexpedition mot Nordpolen. Igår kväll kunde jag inte hålla mig ifrån att börja läsa den också, trots att jag nog hade tänkt läsa ut de två andra först. Men som sagt, varför nöja sig med en bok?


Anna Grönlund: ”Modet att skapa” och ”Om Lycka”

Har två böcker på gång: Först ”Modet att skapa” av Rollo May. Den är kurslitteratur men gav mig faktiskt en del kul insikter. Rollo May är psykolog och har världens roligaste namn. För några veckor sedan skrev jag ett blogginlägg om skrivande och konformitet, och det är lustigt nog just vad denna bok handlar om: May menar att allt verkligt skapande är ett direkt hot mot konformiteten, och för att våga ställa sig upp mott detta och verkligen skapa något nytt måste man vara enormt modig.

Samtidigt läser jag ”Om Lycka” av Nina Bouraoui. Bouraoui skriver andlöst och lite högtravande om sin tonårstid, sin döende moster och sin febrila kärlek till väninnan Diane. Jag ömsom stör mig, ömsom antecknar de vackraste meningar jag någonsin läst.