Lördagsenkäten: Bästa pepp?

Konstruktiv kritik i all ära, men visst behöver vi lite pepp ibland också för orka genom hela resan från idé till publicerad bok! Vad är det bästa pepp du har fått på vägen?

ThomasThomas Årnfelt: När det gäller Incidenten har hela arbetet byggt på en mix av peppning och konstruktivt bistånd från närstående. Men den enskilt mest värdefulla/välbehövliga kommentaren fick jag nog när jag pratade med en författarvän som jobbar som skrivcoach vid sidan av författandet och hon sa till mig i somras att ”någon bara _måste_ vilja ge ut den.” Hon hade läst hela och hjälpt mig hitta en del svaga punkter innan, så det kändes oerhört skönt att få höra just då, när man bara gick och väntade på svar.

ChristinaChristina Lindström: Bästa peppet var när ett gäng unga typer fick läsa några utdrag ur boken. De läste leende. ”Det här var faktiskt inte så jävla dåligt”, sa en. De andra nickade, drog in snor och vickade på stolarna: ”Rätt okej faktiskt.” Oh, be still my beating heart. Enormt uppmuntrande var det också att få veta att boken blir huvudbok i Barnens Bokklubb samma månad den kommer ut (i maj).

FeliciaFelicia Welander: Det bästa pepp jag har fått var när en läsare skrev att jag hade fått honom att gråta på 611:ans buss… Lite märkligt kanske, men det är jag omåttligt stolt över. Dels för att mitt mål med den här berättelsen var att beröra, men också för att det var en av de första kommentarerna jag fick och jag just då var så osäker på hur boken hade tagits emot. Eftersom jag annars är rätt hård mot mig själv och mina texter är jag också ohemult glad över alla kommentarer på facebook, sms, boktips, mejl och telefonsamtal som med jämna mellanrum poppar upp vartefter boken har blivit läst. Det gör mig så otroligt stolt och pepp inför att färdigställa nästa manus. Orden ”gripande”, ”finurligt”, ”träffsäkert” och ”välskrivet” har jag väl också försökt suga åt mig lite extra och le åt i smyg, innan jante slår klorna i mig igen och undrar vad f-n jag flinar åt.

FredrikFredrik Frängsmyr:Mitt bästa pepp var en refusering från ett förlag. Det var min första bok jag skickade in för ungefär ett och ett halv år sedan och jag fick i stort sett bara tack men nej tack från alla utom från just det här förlaget. De skrev att det stack ut och att de hade läst det med intresse vilket lät väldigt positivt för mig ändå tills jag fick exakt samma svar från dem när jag skickade in manuset till Arytmi. Det gick från king of pepp till no pepp rätt snabbt. Men hur som helst så peppade det mig under ganska lång tid. :)

10157221_701905456534394_6503728241913565292_nJohan Ring: Mitt bästa pepp gav jag mig själv. Jag hade just läst en enligt mig obegripligt populär svensk roman, och när jag slog ihop sidorna tänkte jag: ”Det här är en bästsäljare. Jag kan skriva mycket bättre än så.”

Publicerat i lördagsenkät | Märkt | Lämna en kommentar

Let’s talk about sex

Ti bloggNär jag som tonåring bodde i USA lärde jag känna en äldre dam som viskade fram laddade ord, det vill säga ord som var laddade i hennes värld. I vanlig ton kunde hon säga ”I need to buy some new…” varpå hon såg sig om och sänkte rösten till en knappt hörbar viskning; ”underwear”. På den nivån rör jag mig i mina manus.

Och det är ju synd med tanke på att de båda ungdomsromaner som jag har fått antagna handlar ganska mycket om kärlek och sexualitet. Jag tror att jag kan skriva om en sexuell drivkraft som ligger under (eller ibland ganska mycket över) ytan hos huvudpersonerna men jag kan inte skriva explicita sexskildringar, och jag tror inte att jag har läst så många bra sådana heller.

Min redaktör bad mig att i klartext  skriva vad som händer i en sexuellt laddad del i ett av mina manus. Jag försökte. Jag läste vad jag själv hade skrivit. Sedan hällde jag bensin över arket, brände upp det, gjorde en plastikoperation, bytte namn och flydde landet. Då hade jag ändå bara skrivit en halv mening. Klartext, my ass.

Jag famlar efter eufemismer. Omskrivningar. Ofarliga detaljer. Hennes hand på hans skärp. Känslan av att vara på en så sjukt bra konsert att allt annat förlorar betydelse, leran upp till knäna, den ena som råkar spilla folköl  i örat på den andra och det gör inget, det gör inget. Ljudet av mynten som rullar ur hennes jeansfickor när hon tar av sig dem. Eller den enas blick full av lust, den andres  förbryllande nog likt den man kan se i ögonen på någon som väntar på en stelkrampsspruta. Fumlet. Lyckan.

Jag tycker inte  det är svårt eller obekvämt att prata om sex. Det är inte det. Det handlar istället om att jag inte vet hur man gör kraften i mänsklig sexualitet rättvisa i skönlitterär form, hur man skriver om sex utan att det blir antingen ljummet och ointressant eller porrigt och penibelt.

Vilka författare skriver om sex på ett bra sätt? Inte fegt, könlöst eller verklighetsfrämmande. Inte sunkigt men heller inte lallande positivt. Sex med känsla, med humor och värme, med hundra övertygande lager i. Ge mig förmågan att kunna skildra det, o, Erato.

 HÄR är någon som kan.

 

 

 

Publicerat i Christina Lindström, författarens hantverk | Märkt | 4 kommentarer

Vikten av en berättelse

OmslagFelicia

På mitt nattduksbord ligger just nu Berättarens handbok av Christina Claesson, en fantastisk liten bok som jag tar upp då och då när jag behöver påminna mig om berättarkonstens alla skrymslen och vrår.

Den får mig att fundera på vad det är som gör att vi människor har ett sådant stort behov av berättelser. Redan som barn älskar vi att höra sagor och det är enkelt att tro att det behovet skulle avta när vi blir vuxna, men det verkar snarare vara tvärtom – behovet av berättelser verkar öka med åren. Allt ifrån tonåringar till pensionärer, från spärrvakter till börs-VD:ar konsumerar berättelser i tv-serier, filmer, böcker, poddar, videos– och verkliga storys kring kändisar i glossiga magasin.

Berättelsen är en urkraft.

Något av det roligaste jag vet är att vara volontär på Berättarministeriet – en fantastisk organisation som håller skrivarverkstäder för barn i arbetslöshetstäta områden. Barn som lever i hem där det inte alltid är självklart med tillgång till böcker och berättelser. I början är barnen väldigt blyga. Rädda för att göra fel. Vill stava rätt. Göra rätt. Men så småningom släpper det och det är så fantastiskt att se hur deras ögon lyser upp av glädje över att få skapa sin berättelse. Tagen ur deras egen fantasi.

Jag tror att det är som det står i den där handboken på mitt nattduksbord:

”Fantasi betraktas i vissa sammanhang som farlig eftersom den går utanför gränserna, ifrågasätter rådande ordning och sällan lyder vare sig juridiska, etiska eller sociala lagar. Inte bara omgivningen utan även man själv kan vara rädd för det som fantasin skapar. Men fantasin är livsviktig, bland annat för att den är redskapet för vår empati. Det är tack vare fantasin och visualiseringsförmågan som vi kan leva oss in i hur andra varelser upplever världen. Vill man vara riktigt pretentiös kan man därför hävda att konsten, och berättarkonsten i synnerhet, är nödvändig för att skapa fred på jorden och överlevnad för människan som art.”

Ur Berättarens handbok av Christina Claesson

Publicerat i Debut | Märkt , , , , | 3 kommentarer

Att tala offentligt.

10157221_701905456534394_6503728241913565292_n  Bibliotekarien presenterar mig med några ord om min bok Den Mörka Fläcken. Säger att det är en så obehaglig berättelse att den aldrig lär lämna henne. Lämnar plats för mig på den lilla scenen med den bekväma röda fåtöljen.
Jag står ensam framför publiken.
Jag harklar mig, och börjar tala.

I torsdags gjorde jag ett så kallat författarbesök, på biblioteket här i Skurup. Det var inte första gången jag gjorde något liknande, jag har talat i egenskap av författare på både bibliotek och gymnasieskolor tidigare, men det vore lögn att påstå att jag har väldigt stor erfarenhet. Det är fortfarande en bisarr känsla, detta att vara i centrum för uppmärksamheten. Att folk faktiskt sitter där för att lyssna på mig, och att jag därför banne mig bör ha något intressant att komma med.
Det finns definitivt en del av mig som lider av någon form av scenskräck, som känner att hela situationen bara känns olustig och obehaglig.
Men det finns också en annan del, en som allt mer börjar trivas där framme framför åhörarna. Så länge som jag får prata om det som är väsentligt, nämligen mitt skrivande. För där har jag nämligen en hel del intressant att säga.

Men oavsett om man fasar inför eller får en kick av det, så kan ett framträdande inför publik vara mycket värdefullt för ditt författarskap. Du får träffa människor som läst dina verk och därför kan ge ovärderlig input, men du får också chansen att presentera ditt författarskap för människor som aldrig läst dig. En fantastisk möjlighet.
Gör inte misstaget att tro att exempelvis biblioteksframträdanden är förbehållet etablerade författare, välkända namn med en diger produktion bakom sig. Sveriges bibliotek är fantastiska, inte bara på grund av den bokskatt de sitter på, utan också på grund av den mycket aktiva roll de spelar i samhälls- och kulturlivet. Inte minst på lokal nivå.

Redan för några år sedan fixade biblioteket i min gamla hemkommun Högsby så att jag fick komma till gymnasieskolan där och prata inför en grupp svenskaelever. De hade fått läsa en av mina noveller, som utspelar sig i just Högsby, och sedan bjudit in mig för att berätta om novellen och svara på frågor. Den lokala anknytningen gjorde att det inte spelade någon som helst roll att jag inte var ”känd”, biblioteket och skolan tyckte ändå att det var en kul grej för eleverna.
Och det har fortsatt så. Jag har en jättebra kontakt med det lokala biblioteket här, och de i sin tur tycker att det känns kul med en lokal författare.
Så fråga på! Var inte blyg! Bjud in dig själv! Ta initiativ! Jag törs lova att biblioteken mer än gärna hjälper till, även om du inte är ”etablerad”, eller ens utgiven.

Oroar du dig kanske för att ingen ska komma? Well, shit happens. Man hanterar situationen professionellt och så går man vidare. Dagen innan mitt framträdande på Skurups bibliotek, gjorde den mycket väletablerade deckarförfattaren Kristina Ohlsson ett likadant besök på stadsbiblioteket i Ystad.
Två personer dök upp.
Men det hör till, alla vi som jobbar för att få vårt författarskap uppmärksammat kommer att hamna i den sortens situationer då och då. Låt det aldrig knäcka dig, lika lite som du skulle låta refuseringar knäcka dig.

Biblioteket är en på så många sätt fantastisk resurs. Dra nytta av det.

Publicerat i Debut | 2 kommentarer

Om det här med förlagskontakter

ThomasDet är viktigt att komma ihåg att fira varje delseger. Exakt hur är som jag varit inne på tidigare upp till var och en – och kan givetvis variera från gång till gång. Själv har jag till exempel använt champagne någon gång och cava någon annan gång. Upprepningar för nära varandra är av ondo får man lära sig som skribent, eller hur?

Varför denna inledning? Jo, jag tänkte att jag kunde bjuda lite mer på mig själv… Bara för att man råkar hitta ett förlag som gillar ens  manus behöver inte alla förlag göra det, eller andra manus man skrivit.

Läser man på facebook-grupper och andra ställen låter det som att de allra flesta som skickar manus till förlag får väldigt positiva refuseringar när de får sådana, och att det är väldigt vanligt att man får ja. Så är det inte. Eller snarare, det är i alla fall inte min erfarenhet. Jag kanske bara är ovanligt misslyckad, vad vet jag. Fast jag misstänker att det snarare är så att det är de svaren man vill dela med sig av…

Min historia då?

Det finns förlag jag fortfarande inte fått svar från. (Obs jag skickade mitt romanmanus i maj 2014). Det finns andra som skriver att de svarar snabbt, alternativt inom ett par månader. Ett sådant svarade i december. (Också skickat i maj).

Jag har aldrig fått svar med konkreta bearbetningsförslag. Bara så ni vet.

Det absolut vanligaste är ett kort ”vi får in hundratusentals manus, och vi tror inte på ditt”. Ibland med ett ”men lycka till på annat håll” påstoppat på slutet. Det är trevligt. Allvarligt, ni som inte har det i era standardsvar, klistra på något sånt i mallen. Det kostar så lite, och man blir lite glad i alla fall. (Haha, det trodde ni på va? Det blir man inte alls. Refuseringar är i elva fall av nio skitjobbiga, helt oavsett. Men de gör i vissa fall lite mindre ont.)

På tal om mallar. Den allra värsta refusering jag har fått (och det här var inte på Incidenten) var en standardrefusering. Ska jag vara riktigt ärlig så var standardsvaret rätt trevligt. Problemet var bara att när jag väl läste det var jag redan så irriterad att jag inte orkade läsa klart… Vad var problemet? Låt mig försöka förklara:

Jag fick ett mail. Från ett av våra större förlag. Det stod ingenting i mailet. Verkligen ingenting alls. Inte ”Hej Thomas”. Inte ens ett ynka litet komma. Nada. Blankt. Det enda som syntes var att det fanns en bifogad fil. En fil vars filnamn var den enda texten som fanns att beskåda i brevet. ”Manus standard.pdf” hette den.

Hade brevskrivaren kopierat texten i pdf:en och klistrat in i mailet hade det varit ett trevligt ”tack, men nej tack”. Nu kändes det som en osedvanligt dryg förolämpning. Ett mail är inte ett kuvert, ok? Det är själva brevet. Det är det första man läser…

Jag väljer att tolka det som en brist i rutinerna när man gått över från att skriva ut och posta till att börja använda epost istället. Inte som att personen i fråga ville ge mig en örfil. Men ändå…

Men alla kontakter med förlag man ännu inte jobbar ihop med är givetvis inte sådana. T.ex. fick jag inom en vecka från att jag skickade Incidenten till ett antal utvalda förlag ett svar från ett där de skrev att de tyckte det var ett riktigt bra manus, men att det låg lite utanför deras profil och att de tyckte att jag skulle skicka det till förlag X istället. Det är gulligt tycker jag.

Ett annat trevligt exempel är ett brev jag fick samma dag som pdf-svaret. En förläggare som skrev att denne mottagit mitt manus, att det visserligen inte riktigt passade in i förlagets profil, men att denne skulle läsa det helt oavsett – ”för vem vet”!  Sådant gör en riktigt glad.

Sen finns det ju förlag som svarar att de både gillar manuset, och att det passar i deras utgivning och att de dessutom har möjlighet att ta in det!!!  Ytterligare en anledning att fira helt enkelt.

Publicerat i Debut, skicka till förlag, Thomas Årnfelt | Märkt , | 11 kommentarer

Korrektur korrektur korrektur

FredrikJag hänger kvar en stund inom samma område som Elisabeth gästbloggade om igår. Jag fick min korrektur från förlaget tidigare i veckan nämligen. Tidigare har jag tänkt att jag skulle kunna passa som korrekturläsare. Jag är lite av en ordpolis tyvärr. Mest mot mig själv, men jag blir då och då ombedd att korrläsa texter som ska ut i vida världen på olika sätt och är ganska duktig på att gå igenom andras texter. Efter att jag fick min egen bok korrekturläst och kommenterad tänker jag inte så längre.

Det var så mycket anmärkningar att jag inte vet vart jag ska ta vägen. 5239 anmärkningar för att vara exakt. Haha. Det är orimligt mycket. Ok, en stor mängd var radbrytningar och de flesta av dem var våra olika sätt hur man väljer att presentera en dialog kanske. Men ändå. Det var en ansenlig mängd rena fel också. Stavfel, grammatiska underligheter och annat konstigt som smugit sig in. Manuset är på 91 000 ord och jag trodde inte att jag skulle klara mig undan fel här och där men det här var rätt häftigt.

Samtidigt var det riktigt intressant att gå igenom alla anmärkningar. En ögonöppnare för mig att alla inte läser förkortningar på samma sätt som mig och att resten av Sverige inte pratar precis som vi gör i Åkersberga. Jag fick en hel del roliga kommentarer också. Som den här: Ibland blir det lite otydligt när du kallar en person för en skjorta.

En annan mening jag hade skrivit var: Enligt alla regler och regulationer. Och fick kommentaren. Är det ett ord? (Regulationer alltså) Det var kanske inte skrivet i all sin allvarlighet men det borde kunna vara ett ord i alla fall tycker jag. Det låter lite som poesi.

Andra meningar som jag inte för mitt liv kan komma ihåg varför jag skrivit. Han reste ansiktet mot himlen. Istället för han vände ansiktet mot himlen.

Jag verkar tycka väldigt mycket om papper. Jag har skrivit papperna (Alltså plural av ordet papper. Inte flera pappor) massor av gånger. Men har nu fått inbultat i mig att det ska vara papprena. (Men nu ville min autokorrekt ändra tillbaka till papperna, hmm vad betyder det? Mysteriet tätnar.)

Jag har även lärt mig att det är bra att vara konsekvent. Använder jag stora eller små bokstäver i namnet på företaget som beskrivs rakt igenom hela boken så se till att göra det rakt igenom boken också. Inte bara varannan gång. :)

Och som ni kan se i mina inlägg (Det här inkluderat) är jag inte svensk mästare i att bryta till nytt stycke. Men det är mest för att regeln När det känns bra inte tillämpas i nationella mästerskap.

Publicerat i Debut | 10 kommentarer

Gästblogg: Elisabeth Östnäs

Elisabeth ÖstnäsElisabeth Östnäs är frilansande lektör och redaktör på Text & Sånt. Hon debuterade 2012 med romanen Feberflickan och 2015 kommer första delen i hennes ungdomstrilogi Sagan om Turid ut.

Jag jobbar med text. Dagarna i ända sitter jag hopsjunken över ett manus, eget eller andras. Det är så mycket text att när jag blundar så ser jag rader med bokstäver marschera, ungefär som de gör i tomtefabriken på julafton. Och jag tycker om att få meningar och ord att uppföra sig.

Likt Tomtefar sitter jag med stämpeln och godkänner: bra, mindre bra, bör strykas. Sedan skrattar jag ett galet skratt och släpper hem manuset, som i tomtens säck flyger efter renarna över himl… Äsch. Riktigt så är det inte. Men nästan.

När man har skrivit en text ska den redigeras. Det måste man göra själv, även om man tar hjälp av en lektör eller redaktör. Alla manus är till syvende och sist författarens.

Då är det bra, jättebra till och med, om man som författare kan ta ett stort steg bakåt och betrakta texten för vad den är. Inte en framvärkt skälvande bok som känns som ett sår i hjärtat. Utan en text, no more, no less.

Som redaktör eller granskare är det mitt jobb att peka ut. Men det är författaren själv som (helst) ska förstå varför jag föreslår det jag gör.

Det är viktigt att mina förslag  inte ses som snitt i en ömtålig och blödande hud utan istället behandlas som just förslag till textändring. Även om det absolut kan svida, när något vill plocka bort just det som man själv tycker gör texten unik. Själv har jag en förkärlek för kolon till exempel, men börjar få en pavlovsk betingning att rycka bort fingret från tangenten när tanken far igenom mitt huvud. Istället för ett kaxigt kolon sätter jag ut ett försynt och ödmjukt litet kommatecken.

Det som skiljer en skicklig författare från en som inte är riktigt lika bra är, tror jag, förmågan att ta ett stort steg från sin text. Den som inte är fullt ut lika duktig kan inte få den där distansen som krävs för att ett råmanus ska förvandlas till läsupplevelse. Han eller hon stirrar närsynt på texten, och ser kanske inget som skiljer människan från pappret, manuset börjar och slutar där författaren tar vid.

En duktig författare däremot kan se sin text. Om man skulle lyssna på hans eller hennes tankar skulle det kanske låta såhär: Hm. Här har vi en skarp början som kan mjukas upp med en prolog, den skriver jag till. Sedan kommer första uppladdningen till konflikten i första akten. Hm. Nämen den är bra, ska nog bara rensas lite. Sen tycker jag att person X är en smula otydlig men då lägger jag in en scen som förklarar hens beteende, bra bra. Andra konflikten funkar men kan vässas och slutet, efter peripetin är lite för långdraget, jag kortar det. Scen 35 är himla bra men den kan placeras i början av texten, då fattar man ju direkt varför XX och YY hatar varandra.

Ungefär så. Man ser texten med läsarens ögon och försöker kratta, luka och vattna så att det ska bli tydligt och spännande på samma gång. De allra flesta skriver ju för att bli lästa. Som granskare är jag en manusens Edward Scissorhands. Jag brukar tänka att man ska se en text som en motorväg. Läsaren måste se alla skyltar i tid, de bör upprepas med jämna avstånd så att föraren i god tid kan planera att köra in på en avfart (man kan inte plötsligt vika av på en byväg i alldeles för hög takt, då rister bilen och körningen blir farlig). Läsaren eller den som kör ska också kunna känna sig säker, veta att författaren och motorvägsingenjören har åstadkommit en resa som leder till målet.

Samtidigt: när jag skriver själv gör jag lika många fel som alla andra. Men då är det dags att ta det där stora steget bakåt, så stort att man nästan får ischias, och med ett fast grepp i örat förklara för sig själv att parenteser och överdrivna metaforer inte hör hemma i en krönika!

Publicerat i Gästbloggare, Lektör | Märkt , , | 13 kommentarer