Dags att vakna!

Bild Marica Kallner2017

Tjo!

Jag har varit i en sommardvala och nu är hösten här och det är dags att vakna. Jag har haft terminens första workshop, jag har läst text på scen, det trillar in manus som jag ska lektörsläsa, höstterminen på Författarskolan är igång och jag dyker ned i mitt forskningsprojekt om flickor i texter. Snart blir det fler workshops och fler scenframträdanden och kurser jag ska leda. Och skrivandet? Får det plats? Ja, jag ger det plats, Hittar tid till det. Tyvärr inte lika långa skrivpass som jag önskar.

I lördags var det kulturnatt i Lund. Ett gäng studenter från Författarskolan läste text på scen. Jag läste ett utdrag ur novellen Och jag sa ja. Vi var i foajén till Språk- och litteraturcentrum och vi fick en stor publik och det var många människor i rörelse. Att läsa på en plats där människor kommer och går är kul och svårt. Det är kul för att många stannar och lyssnar en stund eller kanske spontant sätter sig. Det svåra är att människor i rörelse pratar högt och skrattar och låter mycket. Svårt att fokusera, Svårt att inte störa sig på ljuden och hålla reda på sin egen text. Jag har inget bra råd. Bara att lyssna på sig själv och acceptera ljuden runt omkring. Sköta sig själv och strunta i de andra. När jag blir irriterad på ljuden tappar jag bort mig.

Efter läsningen gick jag och några vänner till Domkyrkoforums kafé där det var öppen scen. Jag åt en dammsugare och sedan läste jag igen. Tänkte att jag redan hade gjort det en gång så varför inte en gång till? Det blev en härlig kväll. Jag tycker om uppläsningar. Tycker om att vara på scenen och i publiken. Tycker om text.

Den senaste veckan har alltså varit händelserik och jag stiger upp ur sommardvalan och är nyvaken och glad. Jag tycker om hösten. Tycker om när allt startar. Hösten är här och jag är i hösten.

 

p.s Vad händer i ditt skrivliv? d.s

Annonser
Publicerat i Debut, Det som får plats, Författarframträdanden, Författarliv, Marica Källner | Märkt , , | 2 kommentarer

Hur förhålla sig till recensioner

forlaget_michaela_von_kugelgen_2017_webres-001

Foto: Niklas Sandström.

Att skriva en bok och få den utgiven betyder att boken också i de flesta fall blir recenserad. Kanske inte alltid i den stora dagstidningen, men det finns allt fler bloggare och instagrammare som skriver om böcker – och vad är väl bättre än det! Mer boksnack, tack!

Recensioner är alltså en del av processen. I bästa fall kan en recension göra författaren överlycklig och i värsta fall kan samma författare känna sig riktigt, riktigt skit. Och jag tror att så gott som alla författare fått vara med om bägge situationerna.

Men hur ska man då förhålla sig till recensionerna? Både till de bra och till de dåliga? Bra recensioner är kanske ändå lite lättare, de kan man gladeligen dela vidare på sociala medier och glädja sig över att läsaren gillat det man skrivit. Målgruppen har läst och gillat, hurra! Men jag har också hört om att riktigt bra recensioner kan leda till panik. Kan jag göra om det här? Tänk om jag aldrig skriver en lika bra bok? Ändå ett sorts lyxproblem tänker jag mig.

En sämre recension då? Hur ska man komma över att det finns läsare som inte alls gillat, eller kanske ens förstått vad man försökt åstadkomma? Hur ska man förhålla sig till dem som kanske inte alls förstår genren i sig? Jag har läst om romancerecensioner som kritiserat att storyn är för förutsägbar – måste paret verkligen bli ihop på slutet? (Ja, de måste det, det hör till genren på samma sätt som att vi får veta mördaren i slutet av en deckare.)

Men som författare, eller vilken kreativ skapande person som helst, måste man ju kanske också inse att alla inte kommer att gilla det man skapat. Och allt annat vore väl galet. Kanske romanceboken var helt fel för Tanja, 37 år, medan Gösta, 62, älskade den. Alla gillar inte allt och så ska det också vara.

När jag läst en sämre recension av min debut har jag velat argumentera och förklara. Säga att ”det är inte alls så jag menat”. Men var och en har naturligtvis rätt till sin tolkning och jag har med stor fascination läst både bättre och sämre recensioner om min debut. Den konstruktiva kritiken försöker jag ta till mig, lära mig och göra bättre nästa gång. I vissa fall har jag hållit med recensenten till hundra procent, i andra fall har jag skakat på huvudet och skrikit ”du förstååååår inte!”.

Och här kommer vi in på smak och tycke igen. Samma sak som en läsare ansett är riktigt skräp, har någon annan tyckt att är fantastiskt. Jag har fått läsa att jag skriver flyhänt och jag har fått läsa att jag skriver platt. Jag har fått läsa att miljöbeskrivningarna inte är tillräckliga och jag har fått läsa att boken tar läsaren med sig till Ecuador.

Jag har tjutit av glädje när någon tyckt att min bok är den ”bästa boken som jag läst i år” och jag har fällt några tårar när jag läst recensioner som inte sparat på orden gällande kritiken. Jag tänker mig att bägge reaktioner är rätt naturliga. En författare är bara en människa och att inte känna något alls skulle vara märkligt. Som debutant är man kanske extra känslig och debutanthjärtat är skört.

Ändå gläds jag över varje person som läst min bok och som tyckt till, analyserat och kommenterat. Vissa kommentarer har jag kanske avfärdat, medan andra har jag tagit till mig och reflekterat över. Och de riktigt riktigt fina recensionerna sparar jag i mitt hjärta (och på datorn) och plockar fram en dålig dag. Det finns folk som tycker att min bok är den värsta dyngan nånsin, men det finns också folk som älskar den. Och det är ju för dem jag skriver.

Har du blivit recenserad? Hur har du förhållit dig till recensionerna?

Publicerat i Debut, Michaela von Kügelgen, Recensioner | 4 kommentarer

På´t igen

”Vinnare är inte de som aldrig misslyckas, vinnare är de som aldrig ger upp”, sa en av mina tränare en gång. Han har rätt.

På´t igen, på´t igen, på´t igen. Orden snurrar som ett mantra i mitt huvud just nu. Jag befinner mig mitt i omskrivningen av manuset till nya boken.

Från arbetet med Stockholm psycho vet jag att det är här någonstans allting sätts på prov. Tar jag mig över puckeln kommer det gå. Annars inte. Det är som att bestiga Mount Everest. Förra gången höll jag förstås på att gå in i väggen och svor för mig själv att aldrig göra om det. Nu står jag vid basecamp igen. Så trött på texten att jag nästan kräks och med en bekvämlighetsdjävul på axeln som hela tiden ropar: ”Äsch, det behöver inte vara perfekt. Redaktören kommer fixa allt du inte orkar. Ska du inte ta paus och kolla på TV istället? Hello, det har kommit en ny Netflix-serie.”

Vad är det med människan som gör att vi är programmerade att alltid välja den korta vägen?

Kanske inte bara människan. Situationen har stora likheter med när jag en gång för mycket länge sedan fick för mig att rida över Galdhöpiggen. Givetvis inte min idé från början, jag är livrädd för två saker: hästar och höjder. Ändå fann jag mig plötsligt uppflugen på ett brunt vilddjur vid namn Kjetil (eller något annat typiskt norskt) vid foten av Norges högsta berg med en praktisk hjälm på huvudet som plattade till frisyren.

”Jag vill gärna ha en som är lugn”, stammade jag förnedrande fram när vi stod i stallet och jag kände mig som en conehead med jätteplatt lugg.

”Då är Kjetil din, han går inte en meter i onödan”, skrattade guiden Frode (eller något annat typiskt norskt) och klappade mig på hjälmen. Själv red han utan.

Perfekt att Kjetil ändå verkar slö tänkte jag men när vi nådde toppen visade sig den egenskapen märkligt nog vara precis motsatsen till vad man önskar hos en häst. Kjetil fick vittring på havre och bestämde att det var dags för hemfärd. Serpentinvägar riglade längs sluttningen men Kjettil, som inte gärna gick en meter i onödan, valde att istället korsa dem. Med dödsförakt i blicken brakade han rakt ner genom fjällvegetationen med mig hängande över manken (som en conehead fast från den stunden upp och ner).

För den som är paniskt rädd för höjder innebar detta en direkt mardröm. Så även för den som bryr sig det minsta om sin image.

Nu är jag rädd att samma sak ska hända med mitt manus. Och den där djävulen på axeln är precis som Kjetil. ”Lägg ner, vi drar och käkar istället. Det går säkert bra.”

Min lärare brukar säga att det är i det här läget det visar sig om man är en som orkar eller en som ger upp. När man står där på toppen av berget och tror att man är i mål, känner havrevittringen men i själva verket bara har kommit halvvägs.

Han jämför ofta skrivande med en elitidrott. Ska man bli bra måste man träna. Skriva om och skriva om och skriva om. Varje gång jag öppnar manuset nu ser jag fel som behöver ändras och som får följdverkningar i resten av texten. Jag har fått upprätta en karta i excel för att hålla reda på handlingen och inte röra till det. Varför kan man inte bara göra rätt från början? Varför kan det inte vara enkelt? Antagligen för att det är skitsvårt att få ihop en roman.

Och där på krönet är det så lätt att välja Kjetil-vägen – den som stupar.

Kjetil hade förstås fyra ben och det var inte första gången han gjorde resan. (Han stånkar runt med conehead-turister på ryggen varje dag och Frode skrattar hela vägen till banken). Jag däremot har bara två ben, saknar erfarenhet och måste välja den långa vägen.

Men min målsättning är denna. Om läsarna gillar boken kan jag inte styra över, däremot ska ingen säga att den inte är genomarbetad.

Publicerat i Anna Bågstam Ryltenius, Debut, Stockholm psycho | Märkt | 10 kommentarer

Feminist + romance = sant????

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Kan man verkligen kalla romance genren för feministisk med så mycket stereotypa könsroller som de innehåller? 

Ni som läser denna blogg vet antagligen vid det här laget att jag brinner för romance genren. Det har jag alltid gjort men det fanns en tid då jag inte pratade högt om vad för böcker jag tyckte om att läsa. Jag smusslade med det och gömde böckerna bakom tidningar när jag läste på bussen till och från skolan osv. Inte för att jag skämdes, utan för att jag var så trött på alla blickar, viskningar och förutfattade meningar som folk tyckte sig ha rätten att tala om för mig. Då kunde jag inte argumentera tillbaka eller sätta ord på varför jag älskade böckerna, jag visste bara att jag älskade dem.

Det är annorlunda nu.

Jag har byggt en trygg plattform att stå på och jag fortsätter att bygga på den dagligen genom att läsa mängder med böcker, söka information och hålla mig uppdaterad om vad som händer i Romance världen, vart utvecklingen är på väg. För det är en genre som ständigt utvecklas, som ligger i framkant och till och med är före vårt samhälle i många avseenden. Men precis som i andra genrer så finns de böcker som är bekymmersamma. Och av någon anledning så är det alltid dessa böcker som lyfts fram när genren granskas under lupp i bla. media.

Då får man höra att böckerna inte är feministiska och att de är könsstereotypa och saknar djup. Påståenden som inte kunde vara mer fel. Ja, för de flesta av romance böckerna som skrivs idag i alla fall. Och det är sådant som får mig att gå igång och vilja ge mig in i en diskussion med de som har denna skeva uppfattning om genren.

Feminism handlar om tron ​​att kvinnor och män borde ha lika rättigheter och möjligheter. Det inkluderar att skapa utrymmen för kvinnors röster att bli hörda. Bokbranschen har historiskt sett varit en mansklubb, men romance genren har brutit sig loss och utvecklats till att bli ett skyddat utrymme för kvinnors skrivande. Kanske är det därför romance ofta nedvärderas av den litterära världen?
För det är vinnorna som står i centrum när det kommer till romance. Det är övervägande kvinnor som skriver och läser romance och det är kvinnor som historierna handlar om. Det är också övervägande kvinnor som arbetar med utgivningen av romance böcker på de stora förlagshusen, så visst tusan är genren feministisk. Det går dock inte att sticka under stolen att det finns många romance troper som inte känns särskilt feministiska tex, kvinnor i nöd som väntar på att mannen ska rädda dem och alfamän som dundrar in och tar vad de vill ha utan att reflektera över vad kvinnan vill och kvinnor som faller handlöst för dessa alfamän trots att de är riktiga skitstövlar, men faktum är att inte varje roman använder sig av dessa troper. De finns så många fler, så många som bejakar de feministiska värderingarna.

Romance genren har följt med samhällets utveckling och är väldigt annorlunda idag än vad de var för fem, tio, trettio år sedan och om man kollar på utbudet idag så finns det övervägande historier om kvinnor som tar ansvar, som får vad de vill ha och som vänder på steken i svåra situationer. Läsarna vill ha hjältinnor som de kan identifiera sig med (i alla fall en liten del) och som de kan se upp till och de flesta författare levererar faktiskt just det. De väljer att ta sin historia i otroligt feministiska riktningar.

De har starka kvinnliga huvudkaraktärer och kvinnors behov sätts först. De låter kvinnor utforska sina fantasier på ett tryggt sätt och de tillåter kvinnor att ta kontroll över sin sexualitet, oavsett vad deras situation är i verkliga livet.

Men det är inte bara könsrollerna för kvinnliga karaktärer som har fått en makeover. I tex. historiska romance böcker är hjältarna som för en generation sedan hade plöjt sig igenom våra hjältinnor utan att bry sig om konsekvenserna inte längre lika vårdslösa med kvinnornas rykte. De bryr sig också om familjen och vill vara närvarande i sina egna barns liv, ofta för att deras fäder var frånvarande, missbrukande eller överdriven besatt av klass och social status. Och de bestämmer sig regelbundet för att gifta sig med kvinnor som är vackra och fogliga, bara för att sedan känna sig dragna till okonventionella kvinnor som själva står i strid med samhällsnormer. Även i samtida romance böcker ser vi denna utvecklig, där männen inte känner sig hotade av en kvinna som är framgångsrik och som vet vad hon vill ha. Där de faktiskt står upp för kvinnor när de blir orättvist behandlade. Män som säger ifrån till andra män när de beter sig som skitstövlar, som inte står bredvid och ser på utan faktiskt agerar.

Det är en fantastisk utveckling som romance genren gjort och jag hoppas att folk (framför allt kanske media då det är genom dem som icke romance läsare får sina intryck av genren) kan få upp ögonen för detta och inte längre hålla fast vid de gamla föreställningarna som de har. Jag ser fram emot en tid då jag slipper ta diskussionen om jag kan vara feminist och samtidigt älska romance eller då seminarium/föreläsningar inte längre behövs för att bla. diskutera om man kan kalla romance för en feministisk genre trots att böckerna ofta skildrar stereotypa könsroller? (Bara den frågeställningen får det att krypa under skinnet på mig och jag inser att den som ställt frågan antagligen inte läst så många romance böcker publicerade de senaste åren.)

Men tills den dagen kommer så fortsätter jag – och många med mig – att ta dessa diskussioner. Att sprida kunskap. Och jag gör det med ett leende på läpparna, för jag får ju prata om något jag älskar.

 

Publicerat i Christina Schiller, Debut, Författarliv, Feminism, Romance | Märkt , , , | 2 kommentarer

Gästbloggare: Anna Lindholm

Anna Lindholm

2012 kom jag till ett augustivarmt Helsingfors för att på allvar ta tag i arbetet med min debutbok “Projekt Ines – Fem kvinnor i inbördeskriget 1918”. Allt kändes som ett luftslott. Mina lärarkollegor i Stockholm startade ett nytt skolår medan jag satt i mitt andra hemland Finland för att skriva bok. Jag lade stora kaninöron i luften när jag sa att jag skrev bok. Det kändes inte på riktigt. Faktum är att jag inte hade skrivit ett ord på bokmanuset när jag anlände till Helsingfors. Allt jag hade var anteckningar och en bild i mitt huvud. På den bilden stod jag med debutboken i min hand och i ögonvrån såg jag människor, det var min releasefest.

Tack vare en glasklar grundidé, men också ett enormt tålamod med att jag inte visste hur idén skulle förverkligas, blev min bok trots allt klar. Det är en fackbok i genren creative non-fiction som berättar om fem livslevande kvinnors liv och tankar under de dramatiska åren då Finland blev självständigt 1917 och inbördeskriget som bröt ut 1918. Bokprojektet fick sin början då min morfar visade mig brev som hans mamma Ines Nyberg hade skrivit under inbördeskriget. Ines ord väckte mitt intresse för det som jag på historielektionerna i skolan hade tyckt var tråkigt. I skolbänken förväntades jag sitta passivt och lyssna till en lärare. Ines brev fick mig att inta en aktiv roll. Jag ville veta mer om vad som hände de där avgörande åren i Finland historia.

Men det fanns inte mycket skrivet om kvinnor i inbördeskriget och jag fick helt enkelt skriva en egen bok. Ofta är författare hemliga med sina bokmanus men jag basunerade ut mitt projekt för annars hade jag aldrig hittat “mina kvinnor”. Med hjälp av rätt kontakter publicerades en artikel i lokaltidningen Västra Nyland om mitt sökande och samma dag ringde en förläggare upp mig och frågade om jag hade ett förlag.

Nej, förlagsvärlden visste jag ingenting om. Gräva i arkiv var också nytt för mig, läsa hundra år gammal handstil hade jag inte heller erfarenhet av, inbördeskriget behövde jag läsa massor om. Att göra-listan var lång. Varje tanke på osäkerhet svarade snabbt på med ett “lägg av, håll tyst, jag fixar detta”. Learning by doing, trial and error.

Det stora arbetet var att hitta kvinnor vars ord från 1918 fanns kvar och att sålla i allt material. I Helsingfors besökte jag antikvariat och arkiv. En dag hittade jag den unga överklasskvinnan Anita Topelius dagböcker i vilka hon delar med sig av kärlekstrassel och sin dramatiska flykt under inbördeskriget. Och av en slump hittade jag krigssjuksköterskan Dagmar Ruin på ett antikvariat i Hangö då jag var där över dagen med några vänner.

Med Anitas och Dagmars ord kunde jag läsa och skriva parallellt. Jag skrev lite varje dag och efterhand förvandlades mitt luftslott till ett manus. Min skrivteknik gick ut på att jag i ett flöde lät allt komma ur mig ner i dokumentet “Skissa och skriv”. Däremot var jag noggrann med att källhänvisa alla referat och citat direkt.

Efter några månader hade jag ett utkast som jag nervöst skickade till min förlagsredaktör tillsammans med en brasklapp om att nu fanns mina egna tankar med bland den “riktiga” texten. “Bortse från de delarna”, uppmanade jag. Någon vecka senare fick jag svar. “Det här är bra och dina tankar ska absolut vara med! Skriv vidare!”

Med detta i ryggen blev skrivandet lättare. Jag gick ännu mer i dialog med kvinnorna i mitt källmaterial och fortsatte läsa historieböcker. Åren gick, sidorna blev fler och fler. Jag hittade ytterligare två kvinnor som skulle bli huvudpersoner i min bok; Josefina Hägg och Anna Forsström.

I februari 2015 lovade jag bli klar med min bok till höstutgivningen. Vissa nätter vaknade jag upp skräckslagen över det löftet. På sommaren strök jag drastiskt text som om det vore storstädning på en gammal vind. Och sedan hände mycket på slutet som det var svårt för en debutant hänga med på. Omslag, inlaga, ombrytning och korr. Men till slut kom Projekt Ines från tryckeriet och jag var en leende debutant på den där releasefesten.

Anna Lindholm
författare till “Projekt Ines – Fem kvinnor i inbördeskriget 1918” (Schildts och Söderströms 2015) och gymnasielärare i svenska och religion. Till hennes stora glädje har författaren Monika Fagerholm och manusförfattaren Hanna Åkerfelt skrivit musikteatern “18” som bygger på “Projekt Ines”. Pjäsen har premiär i Ekenäs, Finland, på nyårsafton.
http://annalindholm.nu/

 

Publicerat i Debut, Författarliv, Gästbloggare | 5 kommentarer

Skrivövning: Vad har hen på fötterna?

Kläder, skor, accessoarer, tatueringar, smink. Det är attribut som kan visa och förstärka en fiktiv person.

Beskriv en person genom att utgå från hens skor!

Vi vill gärna läsa det du skrivit. Dela med dig i en kommentar eller länka till din egen blogg.

Publicerat i Debut, Skrivövningar | Märkt , | Lämna en kommentar

Är jag författare om jag inte författar?

img_2817-2

Listorna blir längre … och längre …

Jag borde sitta och jobba med ett pjäsmanus som ska vara klart för en månad sen. Jag borde skriva på min nya roman … och den där barnboksidéen … och på en skrivreseansökan till Dramatikerförbundet … Men det gör jag inte. Det enda jag skriver just nu är listor. Många, långa, fullklottrade listor.

Det är lite väl fullt i mitt huvud just nu. Då blir listorna väldigt viktiga. De ger mig en känsla av kontroll. Jag har listor på det mesta. Jag har en lång en över allt som måste fixas inför premiären nu på lördag: lösa problemet med entréridån, göra (eller inte göra) en gul miniryggsäck, presenter till skådespelarna, lösa scenen när Maja upptäcker att pappan är borta … Jag har listor över vad som ska göras klart i lägenheten, vad som ska ändras på ritningarna inför renoveringen av huset ute på ön, jag har en rejäl lista på vilka som måste kontaktas angående kommande projekt. Jag har kilometerlånga listor med böcker och filmer jag ska läsa och se, artiklar jag ska läsa, musik jag ska leta upp, resmål jag vill besöka, recept jag vill testa …

Skärmavbild 2017-09-14 kl. 23.39.00

Blir det klart till på lördag …?

Jag klarar av att ha ganska många så kallade ”bollar” i luften samtidigt. Men om jag inte håller koll på mina listor, bockar av när saker blir utförda, och framförallt ser till att föra in mötestider i kalendern – då faller allt snart samman. ”Hej, Johan! Skulle inte du ha varit hos oss nu klockan tio för utprovning av bettskena?” ”Shit! Jo, förlåt!”. Och har det väl börjat rasa – då går det snabbt utför. Inkorgen fylls av påminnelser om att missar jag städdagen en gång till blir vi av med kolonilotten, inkassokuverten pryder dörrmattan när jag kommer hem. Och där sitter jag med mina listor och bläddrar fram och tillbaka. Försöker reda ut var felet uppstått. Var i mitt fantastiska system det har tagit sig in en bug. Har jag bockat av på fel rad? Har jag deletat ett task som inte är utfört? Andningen blir snabb och grund. Det kliar i höger armhåla och svetten tränger fram på överläppen. Jag skriver en ny lista där jag graderar ordningen över vilka av mina listor som är viktigare än andra, vilken av dem som ska se till att allt hamnar rätt igen så att jag får ihop pusslet och hinner med allt …

Och så plötsligt inser jag att risken finns … att om jag inte ägnade mig så slaviskt åt mina listor, så kanske jag faktiskt skulle få lite mer gjort.
Kanske skulle jag till och med hinna skriva på min bok …

 

Här kommer utdrag ur en lista till:
Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

Publicerat i Debut, Down under, Författarliv, Johan Ehn, stress | 3 kommentarer