Som aspirerande författare hör man ofta tipset att skriva det man själv vill läsa.
Jag tycker inte att det stämmer.
Jag gillar att läsa böcker som gör att jag behöver fundera för att förstå vad som egentligen sägs.
Så som Karin Smirnoffs trilogi om janakippo. Det är verkligen mina absolut favoritböcker, för Smirnoff har ett sånt makalöst bra skrivhantverk. Hon får mig att känna stora känslor inför det som egentligen är rätt simpla historier. Hon vaggar liksom in mig i en tro på att jag vet vad som ska hända härnäst, men så överraskas jag av brutala detaljer som vänder upp och ner på allt. Sådant älskar jag. Och stämning. Och ton. Står inte ut med böcker som inte har en ton som lockar.
Men det är också så långt ifrån mitt eget skrivande man skulle kunna komma. Min styrka som skribent är att berätta rappt och enkelt. Jag vill att det ska hända mycket i mina böcker, ingen läsare ska liksom få somna i väntan på att kapitlet ska ta slut. Jag värdesätter också flyt i mina texter för jag vill att min historia ska vara lätt att ta till sig. Lätt att förstå och lätt att hänga med i, vilket går helt emot min önskan om att inte förstå allt när jag läser. Många av de bästa raderna i böckerna om janakippo är rader som tog mig några omläsningar att förstå. Men när jag förstod så hände något.
Hittills verkar mina läsare hålla med mig om min debutbok. De säger i alla fall saker som att de snabbt fastnade och sträckläste den. Och att det hela tiden hände så mycket att de inte kunde sluta läsa. En kvinna med lätt dyslexi sa till och med att det var så roligt att klara av att läsa en bok, utan att hela tiden fastna och behöva läsa om flera gånger. Ett fint kvitto, inte sant?
Och jag tror att jag får nöja mig med det, för jag skulle aldrig kunna skriva som Smirnoff. Jag tror inte att jag har det i mig. Det där otroligt skickliga skrivhantverket som snarare blir konst än ord på ett gäng boksidor. Där det inte går att sätta fingret på vad det är som är så briljant, egentligen. Där det inte handlar om karaktärsutveckling, dramaturgi, röda trådar, grammatik eller att ens ha en särskilt unik berättelse. Där det istället är som om man expanderar lite som människa när man läser.
Under redigeringsarbetet med redaktören hade jag till en början svårt för att stryka saker som jag själv gillade. De där små formuleringarna som jag själv tyckte var lite fyndiga, men som redaktören tyckte var knasiga. Där ändringsförslagen kändes som saker jag redan hade läst tusen gånger i andra böcker. Men så insåg jag att det är ju faktiskt inte jag som ska läsa boken i slutändan.
Det är ju läsarna.
Och vem vore jag som inte litade på att redaktören visste bättre vad som passade dem? Hur klokt vore det att skriva något som kanske bara jag själv skulle förstå?
Så nä, jag tror inte att man nödvändigtvis ska skriva det man själv vill läsa. Jag tror att man ska skriva det man har att berätta, på det sätt man bäst kan berätta det.
I helgen var jag på Rinkebys barnboksfestival. Där fick man möjligheten att bläddra igenom min debutbok. Den är inte riktigt färdig än som de flesta av er förstått, men eftersom ändringarna som görs är petitesser, och eftersom jag bokade in mig på evenemang som dessa innan bokens utsläpp sköts upp, så känns det bättre att visa upp boken på plats och inte officiellt än. Jag hade med mig papper där man fick skriva upp sig om man ville få uppdatering på mail när Molnhåret släpps. De flesta valde dock att ta kort på boken och kolla upp det i sinom tid istället 😛 Jag tror att de flesta ville undvika reklam-spam på mail😜 så det gick inte helt hem! Mer än så blev det inte från mig.
Jag kan bara tala för mig själv, men jag tycker att det här stadiet, vid mållinjen-stadiet, i processen att ge ut en bok går lite trögt. Eller väldigt trögt, rättare sagt. Utsläppsdatumet som skjutits upp några gånger nu har i sin tur försvårat samarbeten, event, marknadsföringen osv som jag inplanerat. Eller så är det bara jag som är ivrig och vill komma igång med allt roligt på en gång!
Jag träffade en författarvän i helgen, och han berättade att jag inte är ensam om att releasedatum skjuts upp. Det kändes tröstande!:) Då vet ni det också, att det kanske händer er debutanter med oavsett vilket bokförlag man ger ut genom.
Jag tycker att bokmässor/bokfestivaler är bra att närvara på, både bakom eller framför bordet, insåg jag efter många samtal som uppstod. Jag tycker dels det är en viktig chans att få kunna marknadsföra sig och hitta både läsare och samarbeten. Men också för att vårt samhälle står inför dramatiska utmaningar och segregationen riskerar att leda oss mot brist på förståelse för varandra. Nyckeln mot detta är språket och böckerna. Det är en avgörande faktor som skapar dialog, insikt, kunskap och inkludering istället för att separera samhället.
Visst, att ha ett bord kostar både pengar, tid och energi! Men jag tror på den förändring som växer ur det. Jag tror att utan gemensamt språk klarar vi inte utmaningarna i vårt samhälle.
I juni 2016 dömdes den danska sjuksköterskan Christina till livstidsdom i tingsrätten för tre mord och ett mordförsök på sina patienter. Hon fråntogs sin behörighet som sjuksköterska. Rätten i Nykøbing fann det bevisat att sjuksköterskan i kraft av sitt yrke hade gett patienterna dödliga doser av morfin och stesolid.
Christina och Pernille i den danske netflix serien Sygeplejersken
När jag läste hur journalister citerade statistik på antalet dödsfall det år sjuksköterskan arbetade på akutavdelningen i Nyköping Falster och sedan jämförde med antalet dödsfall året efter så ryste jag. Vi i vårdpersonalen litar på och hjälper varandra. Speciellt på en akutmottagning, där klimatet stundtals kan vara hårt. Som en krigszon. Det är säkert därför den är så populär som skådeplats för drama. På tv är det allt från Cityakuten till House och Grey’s anatomy och i litteraturen har läkarromanen blivit en egen genre, låt vara att det där kanske handlar mer om romantik än livet och döden på slagfältet.
I akutsalen ställs allt på sin spets. Insatserna är inte sällan extrema: kommer den här personen att leva vidare eller inte? Det samma gäller i kriminalromanen: en deckare innehåller ofta ett mord och en gärningsperson. För att en gärningsperson ska agera logiskt i historien behöver vi känna till personens bakgrund och motiv. En persons inneboende ondska – om det nu existerar något sådant i verkligheten – är sällan ett spännande motiv. När Ralph och jag skriver lägger vi ned mycket på att skapa bakgrunden, allt det som inte kommer med i själva boken, allt det som leder fram till händelserna i den. Det är det som skapar psykologin bakom ett brott.
Nu är sjuksköterskan Christina inte en karaktär utan en verklig människa som arbetade på ett provinssjukhus samtidigt som jag var nyutbildad läkare på ett annat sjukhus. Vad gjorde henne annorlunda än mina kollegor? Vad var bakgrunden till hennes brott? Vad ledde fram till berättelsen om hennes handlingar. I det här specifika fallet är svaret ganska klart; av den rättsmedicinska undersökningen framgick att Christina led av histrionisk personlighetsstörning.
För att diagnosen ska ställas krävs problem med kognition (det vill säga hur man tar in verkligheten), humörsvängningar, impuls- och behovskontroll, medmänsklighet och hanteringen av relationer och sociala situationer. Personens problem behöver också visa sig i en rad olika situationer. Problemen börjar ofta i unga år och är långvariga.
Sjuksköterskan Christina betedde sig annorlunda än sina kollegor. Just nu går på Netflix en serie om henne och hennes brott som på danska heter Sygeplejersken. I den följer vi Pernille, den sjuksköterska som valde att ringa polisen och anmäla Christina. I serien syns en scen där hon sitter gränsle över en död person och ger hjärtmassage. Normen är att vid hjärtstopp sker kompressioner mot bröstkorgen av en person som står bredvid sängen, inte sittande i sängen. Normen är också att en sjuksköterska hjälper sina patienter, inte förgiftar dem för att få göra hjärtkompressioner. Så är också normbrytande en del av symptomen på histrionisk personlighetsstörning.
När domen blev offentligt så läste jag om historien både i Facebook-inlägg och i etablerade tidningar. Jag fascinerades av hur länge Christinas kollegor gått och misstänkt henne men inte agerat. Pernille var en nyutbildad, nyinflyttad sjuksköterska som var den första som högt uttalade misstanken och kontaktade först sjukhusledningen och sedan polisen. Psykologin i relationerna mellan vårdpersonalen lyfts och gestaltas fantastiskt i Netflix-serien.
Efter domen i byretten, som tingsrätten heter i Danmark, överklagade sjuksköterskan till Højesteret, motsvarande Högsta domstolen, och begärde att bli frikänd. I maj 2017 frikändes hon av en enig jury för de tre morden och befanns i stället skyldig till mordförsök på alla fyra patienterna. På grund av detta ändrade domstolen Christinas straff från livstid till tolv års fängelse. Anledningen till förändringen av brottsrubriceringen var främst en rättsmedicinsk och bevisteknisk detalj: den tekniska bevisningen var inte tillräckligt stark. Rättsläkaren gav en bedömning av de medicinska uppgifterna och kom fram till att det inte gick att med tillräcklig säkerhet säga om den olagliga injektionen av morfin och stesolid var den direkta dödsorsaken, eller om patienternas redan dåliga hälsa också spelat in. Christina blev också dömd skyldig till att ha gett sin sjuåriga dotter starka receptbelagda sömntabletter som är farliga för barn.
I serien framställs Christina som en person som gillar att vara i centrum och beskriver vardagliga ting som fantastiska och extraordinära. Kollegerna pratar om Christinas jourer, att det alltid är mer drama när hon är på arbete. När skådespelaren beskriver ett dödfall saknas djupet i känslorna. I min lärobok i psykiatri står att personer med den här personlighetsstörningen ofta är flirtiga men att de inte kan bygga mer givande emotionella relationer. Gränsen mellan idyllisering och lögn är också flytande och många kan framträda som patologiska lögnare.
Diagnosen är med andra ord ett högst användbart dramaturgiskt redskap för den som skriver romaner och tv-serier om brott.
När jag skriver detta sitter jag ute på vår altan som under sommarhalvåret fungerar som mitt kontor. Barnens badkläder fladdrar i vinden och fler än en gång har jag tvingats avbryta mitt skrivande för att de har blåst ner.
Det slår mig att min hobby blivit mitt arbete och jag försöker påminna mig själv om att njuta.
Med det sagt så skiner inte solen varje dag. Det finns dagar då tvivlet äter upp en inifrån, när känslan att man bara leker författare är större än glädjen över att man faktiskt får syssla med det man tycker så mycket om.
Om någon sagt till mig för tre år sedan, då när det bara var månader kvar innan jag skulle debutera, att jag skulle jobba heltid som författare hade jag förmodligen skrattat bort det.
Det märkliga är att jag aldrig har drömt om att bli författare, trots att skrivande varit en del av mig sedan jag lärde mig läsa, kanske till och med tidigare. När jag vandrade runt i min morfars bibliotek och lyssnade på när han pratade om storheter. Morfar som än idag är min störta inspiration, trots att han varit död i många år. Jag vill tro att han sitter någonstans och ler åt allt som händer.
Men för att återgå till författardrömmen. Jag minns så väl när jag bestämde mig, en av de där varma kvällarna sommaren 2018. Jag tittade på min man och sa något som jag sedan fått äta upp, otaliga gånger. Jag ska nog skriva en deckare, hur svårt kan det vara? Visar sig att det är förbannat svårt, stundtals på gränsen till omöjligt. Men lika ofta så otroligt roligt.
Att det skulle bli just deckare var en självklarhet. Inte för att jag älskar att grotta ner mig i våld, men för att det är ett sätt att belysa de problem som finns i samhället. Som lärare brinner jag lite extra för skolans värld och jag vet hur mycket man får ta del av. Ibland så mörkt att man helst av allt vill blunda. När man går hem och gråter. Att skriva deckare innebär också en hel del högst olämpliga sökningar på nätet och ett misslyckat försök att tejpa fast min man vid en stol för att se om han kunde ta sig loss.
När jag väl hade bestämt mig för att skriva en bok växte sig en längtan. Jag skrev på helger och kvällar, ibland även nätter. Målet blev allt tydligare, jag skulle bli utgiven. Några andra alternativ fanns inte. Det har hänt en hel del sedan den där dagen i januari 2020 och det kommer förhoppningsvis att hända mycket mer, men få saker kommer att kunna mäta sig med första erbjudandet om utgivning. Jag stod i klassrummet och fick skicka ut eleverna och låsa om mig. Håll er lugna barn, fröken har fått bokkontrakt.
En helt ny värld har öppnat sig sedan dess. Jag har fått vara med om mycket som jag aldrig trodde jag skulle få vara med om. Jag har fått jobba med proffs och träffat människor som blivit nära vänner. Varit på förlagsmingel och föreläst för fulla salar. Haft utsålda signeringar och fått uppleva min första Bokmässa som författare. Varit glad, ledsen, frustrerad, peppad, besviken och oerhört stolt. Allt på samma gång.
Något jag inte var beredd på var det brutala i att bli offentligt dömd. Plötsligt kan alla som vill tycka och tänka om mina böcker. När jag läste det första dåliga omdömet om Vita rosor låg jag i sängen och grät, svor och sa att jag aldrig mer skulle skriva. Idag har jag hittat ett förhållningssätt till mindre bra omdöme, helt enkelt att jag försöker undvika att läsa.
Jag inser att det här inlägget möjligen saknar en röd tråd, men på något sätt tycker jag att det är väldigt talande för författarskapet. Det är upp och ner, hit och dit, och ibland önskar man att man hade den där röda tråden att hålla i handen. Men för det allra mesta är det bara att spänna fast bältet och åka med, för om det är något som författaryrket kan liknas vid så är det en helt underbar och galen bergodalbana.
Sabina: Ja, dock inte lika mycket som jag brukade göra förut.
Sara: Jag följer en del poesi-konton på Instagram, men mer än så är det inte. Uppskattar dock bra poesi väldigt mycket, men tycker även att det finns mycket floskler-poesi som bara är tråkig.
Emeli: Jag försöker ibland men det finns ett visst motstånd.
Emma: Ja, i perioder dessutom mycket och ofta. Ibland läser jag poesi precis innan ett skrivpass för att hamna i rätt sinnesstämning (och får akta mig så jag inte fastnar, för det är inte alls lika jobbigt att läsa dikter som att skriva prosa, haha)
Isabelle: Nej. Om man inte räknar låttexter och sms som poesi. Eftersom jag fick frågan har jag nu använt tid på att läsa poesi några dagar. Nu är således svaret på frågan; Ja, ibland.
Ralph: Det händer men inte i någon större utsträckning.
För ett tag sedan skrev jag om några saker jag hade ångest över i samband med mitt stundande boksläpp. Tja, gott folk, en av dem har faktiskt hänt.
Jag blev rätt jäkla sågad av BTJ.
Min bok fick inte det sämsta betyget, men nästan: 2 av 5. Eftersom jag jobbar för BTJ har jag tillgång till häftena så fort de släpps digitalt, så jag kunde läsa det i all sin härlighet samtidigt som det blev tillgängligt för bibliotekspersonal. I hela Sverige, ja. Ouch. Först blev jag ledsen. Sedan blev jag skamsen. Sedan lite förbannad, lite mer ledsen, lite förvirrad. Sedan lugnade jag ner mig.
Fair enough, tänker jag. Människor får självfallet tycka vad de vill om det jag skriver, det vore rätt äckligt om jag skulle försöka bestämma det. Jag håller inte med recensenten, jag tycker fortfarande väldigt mycket om min bok och jag tror andra kommer göra det också (och jag antar att Norstedts tror det med, annars skulle de inte ge ut den.) Men alla kan inte gilla det man gör, och om alla skulle göra det vore det väl något allvarligt fel, right?
Vad som var jobbigt var att det var bokens allra första recension och att BTJ har rätt stor makt. Får du ett kasst betyg där blir din bok inte inköpt till så många bibblor som om den får ett bra betyg. Och det börjar liksom inte bra, va. Jag kan ju inte låta bli att undra om andra kommer få samma känsla som recensenten, att mitt språk är kargt och karaktärerna inte riktigt engagerar, att boken ger förväntningar den inte direkt infriar.
För den ser lite ut som feelgood. Den har ett sorts feelgoodupplägg och använder väl troper som finns i den genren. Men det är inte feelgood jag har försökt skriva. Det är en relationsroman, absolut, men den är kanske inte vidare … gullig? Eller mysig? Jag tror folk som gillar kärlekshistorier lär gilla min bok, men vad vet jag? Kommer läsare som likställer böcker om kärlek med feelgood bli besvikna? Kommer andra tro att de ska få en härlig och lättsmält karamell men istället sätta tänderna i något som för dem känns som en rätt seg och konstig köttbit?
*
En sak de flesta debutanter som skriver och har skrivit på bloggen har gemensamt är att de upplever debutantåret som en bergochdalbana. Jag sällar mig till den skaran, för dagen innan recensionen kom fick jag min bok. Innan helgen fick jag en mystisk avisering om ett paket som vägde över tio kilo. Vi har beställt ett parasoll som vi väntar på, så först tänkte vi “yay!”, men sedan påpekade min man att det lär väga mycket mer än så, för det finns tyngder som ska hålla det på plats. Var det böcker?
Ännu en avisering kom, paketet förväntades anlända på måndagen. Jag satte mig att jobba i det rum i vårt hus som har utsikt över trädgården och macken, som även agerar serviceställe i vår by. Jag hetsundertextade på ett sätt jag inte gjort på flera år, klämde 50 minuter tv på mindre än fyra timmar (det är sjukt snabbt, people) och hela tiden spejade jag efter leveransen.
Och sedan kom den.
Vi åkte de typ 40 meterna till servicestället i bilen för att hämta den, ifall-ifall det skulle vara något vajsing med det hela, om det nu skulle vara det där parasollet och mycket tyngre än vad aviseringen utlovade trots allt, yadda-yadda.
Det var det inte. Det var utan tvekan böcker.
Min man filmade mig när jag öppnade kartongen. I filmen säger jag “oh GOD” och sedan säger jag “oh BOLLOCKS” när jag inser att jag har missat att avlägsna en bit tejp och sedan säger jag “oh GOD!” igen, när jag rafsar bland emballaget och ser en bit ljusblått. Och så tar jag mig för bröstet och så håller jag i min bok och så flinar jag som både Beavis och Butt-Head.
Min bok! Som jag har skrivit!
Jag la ut en grej på Instagram för några veckor sedan, en retorisk fråga om det blev mer verkligt att släppa en bok när man håller den i sin hand. En författare som debuterade för några månader sedan svarade att nä, det blir det inte, och jag är benägen att hålla med.
Jo, det blir mer påtagligt med en fysisk (och så himla fiiiiin) bok i handen, men det känns fortfarande surrealistiskt. Och att jag har boken och kan läsa den och bläddra i den är ju liksom inte målet. Målet är att andra ska göra det. Så när den där recensionen kom dagen därpå – amen tjena, kalldusch!
Men dagen efter det svängde det än en gång. Min PR-person (bara att jag har en sådan, hallå, vad är det här för lyxliv?) hörde av sig om ett potentiellt napp för intervju hos en tidning som ligger mig varmt om hjärtat. Medan vi snackade i telefon blev nappet reellt och en möjlighet för boken att kanske bli recenserad dök också upp. Vi får se vad som händer, men poängen är att allt blev pepp efter min depp.
Och dagen efter det började jag skriva det här inlägget och försjönk återigen i min BTJ-ångest. Samtidigt som jag är förväntansfull och livrädd inför mitt första boksamtal (som jag hoppas ha överlevt när det här inlägget publiceras), som sker i samband med försommarmingel på Norstedts innergård (lyxliv, jag vet). Veckan efter det, releasefest, och samma dag som den sker blir min bok tillgänglig i alla format för ALLA.
Och nu blev det precis oförutsedd paus i skrivandet av detta inlägg eftersom PR-personen ringde om ett till napp, på en liten radiostation som ligger mig ännu varmare om hjärtat. Tvära kast, non? Och boken har inte ens kommit ut än!
När jag för någon månad sedan städade och sorterade min bokhylla upptäckte jag säkert en halvmeter böcker på temat skrivande. Många av titlarna minns jag inte alls, men av marginalanteckningar och understrykningar (och utgivningsår) att döma förmodar jag att jag var rätt inne på det där med att skriva redan i slutet av nittiotalet. Nyligen såg jag någon här på nätet recensera alla böckerna (ja, det är ju de som cirkulerar. Där saknas nog bara ”Skriv på!” av Elizabeth George), men kan inte minnas var eller vem. Men att göra något sådant är inte min intention denna soliga morgon.
Varför har jag alla de där böckerna?
Jag vet precis vad det är jag har sökt i dem: en mall för hur det går till att få ihop en roman, en formel att kopiera och klistra in och fylla i. Som att min egen kompetens ej skulle räcka till.
Och vad har så här på rak arm stannat kvar?
Ytterst lite. Jag minns egentligen bara fyra slumpmässiga saker.
Stephen King ”Att skriva” var en lättnad att läsa. Kör bara på, säger Stephen. Rutin är viktigt. Skriv och skriv och skriv. Det finns inga genvägar, ingen annan kommer att göra jobbet åt dig. Och det finns inga ursäkter. Du behöver inget mer än datorn (eller ordbehandlaren eller skrivmaskinen eller pappret och pennan) och dig själv. Bra råd ändå.
”Tag och skriv!” Antologin av fjorton svenska författare minns jag att jag läste när jag just satt igång på riktigt. Orden är inte det viktigaste här, men perspektiven. Författarna är ju bara vanligt folk! Stephen King i all ära, men han är ju Stephen King. Detta är personer jag skulle kunna möta på ICA. Kontentan av boken finnes i titeln.
”Skrivboken” av Kristina Ohlsson. Oj, vad den triggade mig, OM den gjorde! Och provokation kan vara en stark drivkraft (en spark i röven har fått upp många ur soffan). Jag minns väldigt tydligt författarens fantasikran. Hon sätter sig vid datorn, kanske utan någon specifik idé i huvudet, och vrider på kranen. Sedan skriver hon bästsäljande romaner och barnböcker på löpande band. Det som provocerade mig var avsaknad av hinder och svårigheter, att allt gick så otroligt lätt, och när det blev lite lite svårt, då finns fantasikranen där. Obs! Detta är fritt från mitt minne, som är sådär. Det kan ha gått till på ett annat sätt.
I både Bondessons ”Konsten att döda” och Yorkes ”Den odödliga sagan” finns ett par djupdykningar i mycket användbar dramaturgi, så nära den magiska trollformeln man kan komma!
För att arrangera bilden ovan får jag ta ner böckerna ur bokhyllan. Oundvikligen börjar jag bläddra och fastnar snart i den olästa, obrutna ”Konsten att berätta” av James Woods (som jag förmodligen impulsinförskaffat efter att ha misstänkt att den kanske skulle kunna innehålla SVARET/LÖSNINGEN). Jag läser långsamt de teoretiska och historiska utläggningarna om romankonsten och Woods är en underbar guide genom litteraturhistorien! Med lite mer kött på benen kan ju vilken roman som helst bli en skrivhandbok.
Jag är nog inte den första personen som kommer till denna slutsats, och kanske är jag till och med snart redo att sprätta upp Staffan Björcks ”Romanens formvärld”!
… när jag skrev det där hade jag på känn att det fanns fler skrivböcker i bokhyllan, sorterade på författare istället för genre, och se här vad jag fann! Både Kundera och Sundström.
En duns från hallen, och ännu en bok dimper ner från brevlådehålet (nu är jag nog uppe i 60 cm skrivhandböcker). För i höst ska jag ska sätta mig i skolbänken och lära mig att skriva filmmanus och denna ska vara läst innan kursstart.
Men titta på film istället då! kanske någon tänker och jag lovar, det kommer jag också att göra.
Kanske extra mycket när det är för första gången? När allt som sker är nya upplevelser som man ännu inte har lärt sig att hantera?
En sak som jag har försökt intala mig själv inför min debut är att det är okej att alla inte kommer att tycka om den, det viktiga är att någon gör det. Och det är något jag fortfarande tror på, men jag insåg inte innan hur det skulle kännas att få kritik för saker jag inte håller med om. För när det känns som att läsaren har fått saker om bakfoten så är det svårt att luta sig mot att ”smaken är som baken”.
Jag minns när vi på en lektion i svenska på gymnasiet skulle diskutera om det var betraktaren eller skaparen som hade den rätta uppfattningen av ett verk. Vi ordbajsade uppsatser med utsvävningar som knappast tog någon ställning till frågan, tyckte nog att det bara var trams. Nu står jag här med en nysläppt bok och ställer mig samma fråga på lite större allvar: är det jag som vet bäst, eller är det läsaren?
Vargdräparen fick en recension i Jönköpings Posten som inte var alltför smickrande. På det positiva fick jag åtminstone höra att jag kan skriva (ändå något att vara stolt över), men att jag inte lyckats få ihop helheten med de verklighetsbaserade inslagen, polisarbetet och karaktärerna. Supertråkigt att höra när jag själv känner att jag är så mån i mitt skrivande om att få ihop helheten. När jag vet hur mycket research jag gjort och hur viktigt det är för mig att just polisarbetet håller.
Jag läste recensionen, stängde dokumentet, tänker glömma den och gå vidare.
De saker jag plockat från verkligheten kring Junselevargen verkar också vara det som kritikerna hänger upp sig mest på. Jag läste en recension på en blogg där läsaren var djupt besviken över att boken inte speglade vargens polarisering av samhället, men där känner jag att stopp, du önskar en bok som jag aldrig skulle kunna skriva. Det intresserar mig inte, och det var synd att du hade sådana förväntningar på en bok som jag alltid har promotat som lättsam underhållning.
Camilla Sten delade för ett tag sen ett himla bra inlägg på Instagram. Hon poängterade att alla dåliga recensioner inte var dåliga, att recensioner som ovanstående egentligen kan vara positiva eftersom andra läsare med liknande smak då helt enkelt låter bli att läsa en bok de ändå inte kommer tycka om. I mitt fall kanske andra läsare som har samma förväntningar på Junselevargens roll i handlingen, helt enkelt förlorar intresset och inte ens gör sig besväret att läsa den.
Men det är väl så här det är att släppa en bok. Alla författare vet att mottagandet kommer att vara både högt och lågt. Just nu står jag lite mittemellan att veta det och att acceptera det. Försöker liksom hitta en strategi för att inte låta det slå rot så mycket.
För det är ju trots allt så att kritiken är försvinnande liten till antalet jämfört med alla fantastiskt fina meddelanden och omdömen jag har fått. Den där lilla procenten besvikna läsare är ju inget att bry sig om, egentligen, men det kommer nog ändå att ta lite tid för mig att verkligen känna att det är sant.
Och det får vara så, det är okej att bli lite stött när man har fläkt ut sig själv i ord och sedan blir sågad för det.
Förra veckan delade jag med mig om tipset jag önskar jag visste. För denna veckas blogginlägg har jag intervjuat en förläggare om bl.a. tips till aspirerande författare. Vilka är de viktigaste misstagen folk gör när de skickar in manus? Hur sticker man ut?
Ja, de här frågorna och några till ställde jag till Josefin Svenske, förläggare på Rabén & Sjögren.
Vi vet att många av våra bloggläsare älskar att få reda på hur förlag tänker och i den här intervjun får du veta lite mer om Rabén & Sjögrens tänk.
Vad letar ni efter när det gäller manus och författarskap? Bra teman och nån som har ett språk (ovanligt till uttrycket eller bara riktigt bra). Jag jobbar med bilderböcker och böcker för de minsta barnen 0-6 åringarnas litteratur och dessa böcker högläses ju i nästan alltid, så en text som är härlig att läsa högt och passar barnen, i teman eller tilltal.
Hur gör man för att sticka ut i manushögen?
Man behöver inte krångla till det. Ett bra textmanus eller pdf med bilder rakt upp och ner strålar av sig själva om det är bra. Vi läser stora mängder med manus och vi ser rätt snabbt om det finns nåt vi är intresserade av. Men en kort text om sig själv kan vara hjälpsamt att skicka med. Vem är du, har du jobbat med berättade tidigare osv.
Vilket är det viktigaste misstagen folk gör när de skickar in manus?
De vanligaste misstaget, tycker jag är man inte redigerar sitt manus utan skriver nåt och tror sig vara klar. Skriv och skriv om, läs ditt manus högt, skriv om. Låt det ligga till sig, läs igen och skriv om. Läs för nån du litar på, skriv om. Redigera ditt manus så att det är så bra du bara kan få det innan du skickar vidare det till förlaget.
Vilka är dina bästa tips och råd till aspirerande författare? Läsa andras böcker och texter, bra och dåliga. Tänk på varför du tycker att de är bra eller dåliga. Läs dina texter högt, läs dem för publik. Prata om berättelser text och historier med andra som tycker det är intressant. Fördjupa dig i det du vill göra. Skriv och skriv och skriv.
En varm junidag när jag var tjugo år satt jag med en kompis på Mosebacke och åt mjukglass utan strössel. Stockholm visade sin vackraste sida och det var så varmt att jag kunde bära jeansjacka och matchande nederdel. Hemma på matbordet i ettan på Södermalm låg två vita kuvert. Den ena innehöll ett antagningsbesked till läkarprogrammet på Århus Universitet i Danmark, den andra ett besked om att börja på Södertörns journalistutbildning i Stockholm. Två möjliga drömmar men jag kunde inte utföra båda samtidigt. Vilket beslut skulle jag ta?
Foto Ralph Bretzer
Vår förläggare Anna Hirvi Sigurdsson berättade för Ralph och mig vid vårt första möte att hon haft en underbar helg i Malmö innan hon läste vårt inskickade manus. Hon satt på tåget till Stockholm när hon öppnade dokumentet. Kanske valde hon just vår bok för att den utspelar sig i Malmö och hon ville fortsätta vistas i den miljön. Om Anna haft en fruktansvärd helg innan tågresan hem kanske hon bara läst det första kapitlet och sedan fått illamående av miljöbeskrivningarna? Eller hade hon valt vår spänningsroman ändå?
Som läkare ska man varje dag ta olika medicinska beslut som kan ha betydelse för människors framtid. Besluten kan vara så stora så det skiljer livet i två delar för personen det gäller, en period innan och en efter. Amputation av en kroppsdel eller inte? Medicinsk behandling för att hormonellt ändra kön? Rätt till en intensivplats eller avsluta all behandling? Människor som lever med kroniska sjukdomar brukar för mig beskriva ett innan och ett efter de fick diagnosen. En brytpunkt. (Eller vändpunkt som det heter i den dramatiska kurvan.)
Ibland är det jag som har givet dem beskedet som fått livet att ändras. Det kan vara svårt.
Skilsmässa, flytt och att byta arbetsplats är några av de händelser som brukar beskrivas som det som har störst inflytande på människors liv. För författare kanske det i stället är det där mejlet från förlaget med ett erbjudande om utgivning? När vi skriver så är det just hur våra karaktärer förhåller sig till det som skapar vändpunkten som är intressant.
Ibland tänker jag på den där sommardagen då jag skulle besluta var min framtid skulle fortsätta, steget från ung till vuxen.
Ni som läst bloggen ett tag vet att jag valde läkarprogrammet i stället för journalistiken.
Ibland tänker jag på hur livet hade blivit om jag istället valt att stanna i Stockholm.
När jag träffade Ralph 2015 kände jag mig ensam. Efter tolv år i Danmark hade jag flyttat tillbaka till Sverige, men det var inte i ”min” stad jag bodde. Malmö var för mig liksom många andra som inte bott här en segregerad stad med narkotikahandel, skjutningar och bilbränder. I Stockholm hade jag fortfarande kvar vänner från barndomen och min familj bodde där. I Århus hade jag genom de senaste tolv åren skapat relationer som betydde något. Jag var van vid att folk kom förbi spontant och hängde i lägenheten och varje gång jag cyklade ner till centrum såg jag någon jag kände igen. Nu ringde ingen på dörren. Eftersom jag arbetade i Köpenhamn så bodde mina kollegor på andra sidan sundet.
För mig kan det ta lång tid att släppa in människor men när jag väl gjort det ger jag inte upp. Oftast är det genom text som jag öppnar mig och visar mina svagare sidor och några av de barndomsvänner jag har kvar än idag har jag haft som brevvänner.
Med Ralph har det också tagit lång tid innan vi blivit vänner och det är genom texterna vi skickat vi lärt känna varandra på riktigt. För Emeli har rätt, det är mycket av karaktären Anders i Ralph och mycket av karaktärerna Zarha och Christine i mig.
Om jag valt annorlunda den där sommardagen på Mosebacke så hade jag kanske inte träffat Ralph och du hade inte läst den här texten. Eller hade jag träffat Ralph ändå, och boken blivit till fast den handlade om något annat?
En sak vet jag dock. Ibland händer saker som ger livet ett före och ett efter.
Jag hade insett att jag behövde sätta en deadline för mig själv och en 40-årsdag kändes som en rimlig sådan.
Egentligen hade jag ju velat ge ut en bok innan 40. Mitt yngre jag hade blivit besviken om hon visste att det fortfarande inte hade skett. Men nu var det som det var och att åtminstone ha skickat in ett manus till förlag fick vara gott nog.
I mitt stilla sinne tänkte jag att kanske, kanske skulle jag i alla fall få svar innan min fest, som jag förlagt en dryg månad efter själva födelsedagen.
Samtidigt visste jag att det var en orimlig tanke. Jag är en flitig konsument av antagningshistorier och andra berättelser från livet som aspirerande författare och därför var jag medveten om att jag tvärtom nu skulle förbereda mig på att vänta. Och vänta. Minst tre månader. Ett halvår. Ett år! Alla varianter av historier hade jag hört. Så jag sade till mig själv, där jag satt med födelsedagsbubblet i handen, att nu skulle jag bara glömma bort det här manuset och inte ens börja tänka tanken på att börja vänta, förrän om ett bra tag.
Om jag kunde hålla mig till den förnuftiga planen?
Självklart inte.
Jag väntade. Och väntade. Från dag ett gjorde jag det. Kollade mejlboxen stup i kvarten, varvade upp varje gång jag hade ett missat samtal från okänt nummer. Självklart visste jag att jag var orimlig. Ingen skulle ens ha hunnit läsa mitt manus på denna tidsrymd. Ändå fortsatte jag. Jag gick in på förlagens sidor och kollade medarbetares kontaktuppgifter, lade på minnet, okej deras fasta nummer börjar så, och där har de alla personliga mobilnummer, och där…
Till detta stadium kom jag alltså inom loppet av en vecka.
En dag, knappt två veckor efter inskick, skrev jag i meddelandetråden jag har med mina skrivkompisar:
Gud den här förlagsväntan alltså! Nu har det gått två veckor sen jag skickade så jag ska ju eg verkligen inte ens tänka på att vänta ännu – ändå är det precis sådär som alla säger, att det är det enda man gör.
Jag fick snabbt stöd i tråden. Det är en bra grej med skrivkompisar, de fattar ju våndan. Jag stod i köket, det var middagstid och jag satte i gång pastavatten. Hängande framför spisen i väntan på att det skulle koka upp fortsatte jag skriva i tråden för att se om någon av kompisarna skulle orka fortsätta delta i mitt orimliga ältande. Då gled en notis från min mejlbox ned i överkanten av telefonens skärm. Jag hann bara kort registrera avsändaren, men pulsen steg på en sekund. Jag hade fått mejl från ett förlag.
Jag, som förstås redan hade gått och funderat på hur jag skulle hantera den dagen svaren började trilla in – lugnt och sansat, hålla det för mig själv först – skrev direkt i kompistråden:
Helvete jag fick just exakt nu ett mejl från förlag!!!? Har inte ens hunnit läsa det! Hjärtklappning!
Kompisen som nyss stöttat mig i att ja, det är jobbigt att vänta, men svar kommer i sinom tid, osv osv, svarade genast med en rad upprymda emojis. Läs! skrev hon.
Bild: Från förtvivlan till hopp på tolv minuter i skrivkompischatten.
Jag tror att jag samtidigt ropade rakt ut och min son kom springande och undrade vad som hade hänt. Darrande klickade jag upp mejlet och läste det med honom hängande över armen på mig. Det var från en Ebba Östberg på Bokförlaget Forum. Med fortsatt rusande puls och darriga ben läste jag att de hade haft mitt manus på lektörsläsning och att lektören i fråga ”älskade” det?!
Kontentan av mejlet var att förlaget ville återkomma ”inom någon vecka”. Peppen i meddelandetråden blev stor (det är en annan bra grej med skrivkompisar, att man verkligen genuint önskar varandra framgångar).
Jag ska erkänna att det nästan är lite genant att berätta att jag reagerade så kraftfullt. Men det var så. Adrenalinpåslaget var slående, minns inte hur det gick med pastan som jag precis hade tänkt koka.
Dagarna som följde var jag lugn och stabil. SKOJA. Jag började googla:
vad betyder ”inom någon vecka”
Men efter ett par mejlvändor (även med några av de andra förlagen jag skickat till) fick jag komma och träffa Ebba i Bonniershuset. Mötet var bra, jag kände att vi ville samma sak med texten.
Bild: Pirrig människa framför Bonniershuset där jag strax skulle ha mitt första förlagsmöte.
Sedan gick lite till tid. Allt kändes spännande och lovande, men fortfarande var inget spikat. Dessutom närmade sig den där 40-årsfesten och krävde trots allt en del av mitt engagemang.
Kvällen innan tillställningen skulle jag till frisören. Precis innan jag skulle dra plingade det till i mejlen igen. Ebba tackade för mötet osv osv. Och så skrev hon:
Viktigast av allt är såklart att jag, och resten av Forum, verkligen tycker om din bok och väldigt gärna vill ge ut den!
Min reaktion, jag minns knappt? Jag blev jätteglad. Visade min man, visade mina föräldrar, som var på besök för att vara barnvakt till festen. Samtidigt var jag nu redan inne i processen och det fysiska känslopåslaget blev inte lika överväldigande som vid det där första mejlet. Och så var det ju frisörtiden.
Jag hoppade upp på cykeln och trampade iväg. Innan jag gick in till frisörsalongen ställde jag mig i kvällsluften, som var ljummen fortfarande, fast det hunnit bli november. Jag glodde rakt ut i luften och tänkte att nu ska jag stå här och ta in det här. Jag stod där och lyssnade på Tonight, tonight med Smashing Pumpkins, som jag fick för mig passade för tillfället.
Imorgon skulle jag fira min 40-årsdag. Och hur osannolikt det än hade tett sig när jag skickade in några veckor tidigare så hade det blivit som jag fantiserat om. Jag fick svaret innan festen. Och det var ett ja.
Jag var antagen.
Bild: Kontraktet.
Astrid Billengren är biträdande nyhetschef på Aftonbladet. Våren 2024 kommer hennes debutroman En av oss kommer dö ung ut på Bokförlaget Forum.
Sabina: Positivt och sen får jag nyfikna frågor som oftast börjar med ”Hur hinner du?!”
Sara: Med förvåning skulle jag säga, och nyfikenhet. Det känns ofta som att det ligger långt ifrån det förväntade och att det därför kommer som en överraskning. De flesta tycker att det är häftigt!
Emeli: “Men när kommer boken då?” Jo, den kommer om ett år. “Om ett år, har du inte skrivit klart?” Njae det tar sin lilla tid. “Ja, det måste vara svårt att komma på ett bra slut!” Mhmm “Det ska bli SÅ KUL att läsa, vad handlar den om?”
Emma: Folk som känner mig vet redan att jag skriver, och de vet att det kommer en bok snart, men “författare” – jag vet inte. Jag säger det väl ibland, men det känns skumt. Jag har alltid, alltid skrivit, men “vara författare” är lite … stort? Men det kanske förändras när det finns en riktig bok att vifta med!
Isabelle: Några av mina nära vänner som känt mig hela livet blev glada, de visste att detta varit en dröm sedan barndomen.
Ralph: Jag brukar inte presentera mig som författare, det känns inte riktigt som jag är där än. Men det kanske känns annorlunda när boken ligger på bokhandelsdiskarna.
Jo men jag känner mig generös, så nu ska jag bjussa på Tipsens Tips, det mest fantastiska råd som finns, ett förslag som förändrar ALLT, en riktig game changer som för evigt kommer göra ditt skrivande både lättare och bättre, nyckeln till släppa kreativiteten fri, hemligheten bakom alla bästsäljare som utan tvekan –
Äsch.
Jag har skrivit (och levt) så pass länge att jag möter alla sådana påstående med stark skepsis, men jag kan inte förneka att jag vill tro på dem ibland. Jag vill tänka att det finns något jag missat, något enkelt men lysande knep som kommer göra skrivprocessen snabbare och mindre ansträngande för mig. Jag vill ibland – mot bättre vetande – tro att det finns en kod som kan knäckas, något som gör att allt lossnar, att det blir smidigt och går smärtfritt.
Det är ändå rätt lustigt att så många vill skriva – eller aktivt skriver till och med – och samtidigt tycker det är sjukt jobbigt att just skriva (Ralph har typ skrivit lite om det, läs). När jag pluggade svenska i Lund stod det i en kursböckerna något i stil med att “som de flesta tycker jag inte om att skriva men jag gillar att ha skrivit”, och jo, ja det kan jag ju hålla med om. Att skriva tar tid, det tar energi, och beroende på hur och vad man skriver kan det vara känslomässigt påfrestande också. För det mesta måste man dessutom skriva om och skriva om och skriva om lite till, för väldigt få texter är bra – eller så bra de skulle kunna vara – utan bearbetning.
Det kommer man inte undan. Jag vet det. Du vet det nog också. Och alla som dyker upp med banbrytande råd och förslag som sägs lösa allt, rubba allt, göra allt nytt och bättre – det är så klart för det mesta skitsnack. För det första så är det väldigt lite som är banbrytande. Folk har ju skrivit i evigheter och säkert tyckt det varit jobbigt lika länge; det finns inget nytt under solen, liksom. För det andra finns det inte ett tips som passar alla, snarare tvärtom. Vad som underlättar för dig kanske gör det svårare för någon annan. Många som skriver verkar till exempel ha stor nytta av den så kallade dramaturgiska valen, men själv blir jag mest stressad och förvirrad av den. Så med det sagt kommer några tips jag har fått som funkar för mig. Funkar de inte för dig – hey, strunta i dem, för de enda skrivtips som är värda något är de som på något sätt förändrar och förbättrar hur just du skriver.
Aiight, så här:
Just tell the fucking story
Pardon my French och så där, men så är det. Min skrivlärare Darius (som är amerikan, och kursen var på engelska) sa det här till mig framåt slutet av vår långa tid tillsammans, där jag hade varit elev och lärare och elev igen. Det var länge sedan jag fick det här rådet, och det tog mig många år att förstå vad det faktiskt innebär. Jag har nämligen en osviklig tendens att fastna i detaljer när jag skriver, och jag får ofta fixa idéer om språkdräkten eller strukturen. Här är några exempel på saker jag tyvärr har pysslat med i evigheter och kört helt fast med:
En roman med två perspektiv och två tidslinjer som löpte åt olika håll samtidigt (ingen aning om vad den egentligen handlade om, kärlek, kanske? Taskig tajming?)
En novell där alla metaforer och liknelser skulle ha med sjöfart att göra (obs, den handlade absolut inte om vatten!)
En pjäs som utspelade sig i en katolsk flickskola på Irland på 50-talet, där eleverna sätter upp en pjäs om den florentinske 1400-talspredikanten Girolamo Savonarola (återigen, ingen aning om vad den skulle handla om, men jag ser fortfarande scenografin i huvudet nu, åh, om man inte skulle ta och fortsätta …)
Jag har dessutom väldigt ofta suttit sjukt länge och klappat mig på axeln för en schysst formulering, en schysst mening, en schysst ordväxling. Som om det gör en bok! Att bara berätta den jävla historien innebär att man inte gör så, att man inte hänger upp sig på berättartekniskt småpill eller språklig utsmyckning, utan istället bara delger sin story, så rakt och enkelt som möjligt. Man kan absolut lattja med ton och språk och tidslinjer, men för mig blir inget färdigskrivet om det är sådant jag fokuserar på. Jag kan inte börja i den änden, alltså, för då kommer jag ingenvart.
Stirra dig inte blind på diagram (men tänk på dramaturgi!)
Som sagt, dramaturgiska valen, wtf? Sluta. Jag får myrkrypningar bara jag tänker på den. Jag får även myrkrypningar av uppställningar som grafiskt visar var vändpunkter och “pinch points” (vad är det ens? Nej, förresten, försök inte förklara, jag kommer bara nicka och le och inte förstå) ska sitta i ett romanmanus. Jag vet att jag läste något om att den första vändpunkten bör komma 37,5 procent in i boken, och det fick mig att känna mig som om jag inte har förstått någonting om att skriva. Jag har ingen aning om var, procentuellt sett, första vändpunkten dyker upp i något jag har skrivit. Finns det ens vändpunkter i det jag har skrivit?! VAD ÄR EN VÄNDPUNKT?!
Poängen är att sådant där inte funkar för mig, att det är motsatsen till hjälpsamt. Jag vill inte räkna på eller använda kalkylblad till mina skrivprojekt. Jag vill skriva dem.
Det finns dock en figur jag har fått hjälp av, som en annan skrivlärare (Thérese Granwald, ni borde vara ungefär lika pepp på hennes kommande bok som jag!) nämnde i sin undervisning. Den är otroligt enkel, och den går ut på att en berättelse antingen ser ut som ett W eller som ett M. En W-berättelse börjar och slutar på topp, som synes – här har vi sådant med lyckligt slut. En M-berättelse är tvärtom, den börjar jobbigt och slutar likadant.
Utöver det – jag vet inte. Jag tror det var den fantastiska Monika Fagerholm som sa att om man är människa, då kan man dramaturgi. Den finns i allt vi berättar, och vi berättar så mycket. Den sitter, liksom, kanske djupt, kanske grunt, men den finns där. Och det är viktigt att den är med i skönlitterära manus, för det är bland annat den som fängslar läsaren, som får den att vilja läsa vidare. För vissa blir den tydligare av den dramaturgiska valen och andra figurer, men vissa får hitta andra vägar.
Sluta i tid
Författaren Marie H. Lundh delar ofta med sig av bra och konkreta skrivtips på sin hemsida och på Instagram. Min skrivfilosofi råkar nog vara snarlik Maries, för jag tycker ofta hon sätter ord på saker jag har svårt att uttrycka, och jag tycker hennes tankar om att skriva hållbart är smarta och effektiva. För ett tag sedan tipsade hon om att sluta i tid, och jag bara YES, för det vet jag, djupt i själen, in i minsta cell.
Jag har lärt mig det av dyrköpt erfarenhet. Dels av alla gånger jag har startat ett projekt och kört så det ryker på ren och skär inspiration, bara för att liksom åka med huvudet före rakt in i en ogenomtränglig vägg av skrivkramp och olust. Dels av det mer specifika tillfället med manuset (som bor i byrålådan) jag skrev innan Outsäglig sorg och saknad som jag bland annat jobbade på när jag hade börjat frilansa på heltid och inte kunde det där med att jobba hemifrån än. Jag arbetade således fram till, åh, kl. 22 och sedan skrev jag i fyra timmar. Stupade, vaknade, gjorde samma sak igen.
Byrålådemanuset var omöjligt för mig att bearbeta, bland annat för att jag var sämre på att redigera på den tiden, men främst för att det i stor utsträckning var skrivet på känsla. Du kanske funkar annorlunda, många kanske gör det, men jag har svårt att se nyktert på något jag har skapat när jag var uppfylld, rusig, ivrig.
Det blir helt enkelt inte bra. Och jag mår inte bra av det.
Jo, jag vet – det är underbart att vara i ett skrivrus, det är underbart att vara uppslukad, att låta sig svepas med, att skriva tills man är utmattad, men det är inte hållbart. Att vara författare innebär att skriva för det mesta, och jag tror att få som livnär sig på sin penna kan förlita sig på att hamna i det där flowet jämt. Om man inte hittar flowet blir ju inget gjort.
En bra strategi för mig är att avsätta tid eller ge mig själv ett beting på ett visst antal ord. “Nu skriver jag i en timme, sen tar jag hand om tvätten”, typ, och så försöker jag verkligen göra det. Jag stannar mitt i en scen, ibland mitt i en mening. Om texten är i ett luddigt stadie gör jag en anteckning med versaler precis där jag slutar, så jag ser vad jag tänkte fortsätta med nästa gång jag skriver, men annars klipper jag bara av. Ibland går jag vidare från platsen jag slutade på, ibland skriver jag på någon helt annan scen ett tag istället, men det hjälper för mig att inte ta ut mig, att spara på resurserna.
Det kanske hjälper dig också? Eller inte alls, och det är helt okej, det är precis som det ska vara. De tips jag har nämnt här funkar för mig, men det betyder inte att de funkar för alla. Fast om du sitter inne på världens bästa skrivtips, one size fits all, game-changer, woo-hoo, snälla, dela med dig!
Då jag varken har utbildning eller färdighet ska jag inte ens försöka mig på att kalla vad jag idag tänker skriva litteraturkritik eller ens en bokrecension, trots att det skulle varit roligt då boken jag skriver om ännu bara recenserats av bibliotekstjänst. Den kommer nämligen inte ut förrän i augusti. Men nu får det istället bli en litteraturreflektion, eller kanske bara ett boktips. Eller ett litet inlägg i Klubben-för-inbördes-Debutantbloggsbeundran. Ja, senaste tidens debatt om vem som får skriva vad och varför har väl inte gått någon förbi.
Så, håll i er nu.
Jag började läsa en bok i lördags kväll, årets hittills finaste dag med exploderande pollenträd, stekande sol och cykelvägarna fulla av yra Voi-åkare. Men det blev så många namn där i början av berättelsen, för mycket att ta in och all socialisering och allt bubbel som intagits under dagen fick mig att lägga boken uppslagen över ansiktet och istället slumra in (till tonerna av Eurovision).
Dagen därpå vaknade jag tidigt och kokade en kopp kaffe, gjorde det bekvämt för mig i sängen och läste. Och läste. Och läste. Det var inte alls så många namn, och dessutom var namnen ovanligt välvalda om man kan säga så, de skiljde sig från varandra och passade sina bärare som hand i handske. Det händer inte så ofta faktiskt, speciellt i spänningsromaner, där det ofta skapas ett gegg av Peter och Tess och Markus och Anna och Alex och Camilla, sådana namn som jag personligen bara associerar till en grå massa. I boken jag läste var karaktärerna skickligt utmejslade, och man fick följa dem i egna perspektiv för att långsamt lära känna dem bättre. Och fästa sig vid dem.
Mycket backstory sipprar in i början, men ca 30 % in är jag fast. Tar på mig säkerhetsbältet, tutar och gasar. En kvinna har hittats död och ingen tror väl egentligen att det är ett självmord, eller? Visst är det hennes chef som är mördaren, eller? Nej förresten, det måste vara den våldsamme svartsjuke pojkvännen! Eller? Brorsan? Kollegan? Men herregud, det skulle kunna vara vem som helst av de presenterade karaktärerna! Jag läser vidare för jag måste veta vem som är den skyldige och varför hen begått brottet! För ja, i ett tidigare-perspektiv får jag följa offret och jag gillar henne. Mycket. Jag lär känna henne mer och mer för varje kapitel och jag vill liksom inte att hon ska dö!
Vi befinner oss i Malmö, på en tidningsredaktion och i journalisten Anders lite snåriga relation. Ett mord som sker på andra sidan bron kickar igång hans minnen och längtan efter något annat. Han flyr in i sitt jobb. På sjukhuset i Köpenhamn fängslas jag av tempot på akutmottagningen, på de etiska dilemman sönderarbetade läkare ställs inför, kanske klockan tre på morgonen, de snabba besluten som måste tas. Dynamiken bland personalen är spännande och på pricken. Eller vad vet jag, egentligen, jag har aldrig jobbat på sjukhus (joho, det har jag visst, men som städare och det utifrånperspektivet är en annan historia) men det har Isabel som har skrivit Medan giftet sprider sig, tillsammans med Ralph som jag misstänker har en hel del gemensamt med Anders. Och medan giftet sprider sig ökar tempot till en spänningsroman stört omöjlig att lägga ifrån sig!
Jag kommer in på Mornington Hotel där Ralph och Isabel ska bli intervjuade på scen som en del av Piratförlagets aktiviter under Stockholms bokhelg. Jag har bara träffat dem på ett Zoom-uppstartsmöte vi körde med debutantbloggarna i slutet av förra året. Men på sätt och vis känns det som att vi redan känner varandra, lite iallafall, genom att ha läst varandra här. Isabel kommer emot mig i champagnevit sommarklänning och flygigt långt hår, precis så välkomnande och inkluderande och varm som jag föreställt mig och vi slutar liksom inte prata på hela dagen. Det bara fortsätter. Ralph känns till en början som hennes motsats, svartklädd och något reserverad och de tycks så olika, hur kan de ha skrivit en bok tillsammans? Jag tänker på Kepler som typ är kloner, hur de avslutar varandras meningar, skriver exakt likadant och allt det där. Jag frågar Isabel och Ralph hur de gör, rent konkret.
Vi har ett zoommöte öppet på datorn och google docs, delar skärm och så skriver vi.
Eh.. va? Ni skriver i realtid tillsammans, samma text?
Jepp, så gör de och jag blir lite avundsjuk för det låter ju väldigt kul. Jag inhandlar ett ex av boken och tänker att det ska bli spännande att läsa. Mycket spännande.
Isabel berättar med inlevelse om sin forskning och arbetet på sjukhuset i Köpenhamn. Hon brinner verkligen för det och entusiasmen leder till många följdfrågor. Jag är inte van att träffa folk med den typen av jobb, alla jag vanligtvis pratar med tycks vara kulturarbetare. Hon har totalkoll och berättar om hur det är att ha tjugo minuter med varje patient, tjugo patienter på en dag, eller en natt. Herregud, tänker jag, vilken stress och press och minns plötsligt mitt finger som gjort ont ett par dagar. En sådan där märklig medelålderssmärta som bara dyker upp från ingenstans.
Du, när jag ändå har dig här, vad tror du att detta skulle kunna vara? Jag skar mig på ett rivjärn för en månad sen och nu har det börjat göra ont i ärret, svullnat …
Hon tittar på fingret och konstaterar självklart att det är en infektion (eller var det inflammation?) och att det antingen behövs antibiotika eller så låter jag bara immunförsvaret göra sitt.
Det är inte farligt då?
Blicken jag får hade kunnat komma från Christine i Medan giftet sprider sig och jag känner mig som en tönt som ens frågat. Hon är ju inte där i rollen som läkare, men ändå… man får passa på : ) Vi skålar med ännu ett glas bubbel och fortsätter att babbla om skrivtid och uppföljare och grammatik och drömmar. Ser kön ringla sig lång till bordet där Augustin Erba tar emot pitchar på romaner från vem som helst. Folk får fyra minuter. Jag läser sedan att han suttit där i fyra timmar.
Det var ofrånkomligt att jag skulle snacka musik med Ralph, och jag får ursäkta mig att det blir som att trycka på en startknapp när någon nämner Blixa och Nicks duett av Where the wild roses grow på Lollipop 96. Detta, gott folk, är samtalsämnen som kan stötas och blötas i timtal! Och vi pratar om de farligaste konserterna vi varit på, allt från Mayhem till Tragedy och Agnostic Front till Miranda Sex Garden och Jim Rose Circus Sideshow på Hultsfred 93. Om det räknas som konsert. Trångt och livsfarligt var det iallafall. Och när jag dagen efter läser boken ler jag stort för den är strösslad med härliga musikreferenser, både genom Anders stereo till planscher och konserter och kommentarer. För mig är det såklart oemotståndligt och skapar en extra dimension i romanen.
Ofta när jag pratar med skrivande personer hamnar vi förr eller senare i samtalet om vad som är svårast att skriva, en roman-roman eller en spänningsroman och jag börjar bli trött på mig själv som liksom ett tourettetics fortsätter att hävda, nästan offergnälla: Jag vill också skriva spänningsromaner, för det verkar så mycket lättare, för det finns ett självklart driv som slutar i en upplösning (tja, vem som är mördaren) och man behöver inte ge så mycket av sig själv...
Isabel och Ralph stirrar skeptiskt på mig, som man genom en amatörgestaltning skulle kunna säga: med höjda ögonbryn och lätt rynkade pannor. För när jag läst klart Medan giftet sprider sig inser jag ju att boken är de två, fast i pappersform. Kanske är det därför jag gillar den så mycket, för att texten verkligen är generös och genuin. De bjuder på sig själva, från början till slut.
Medan giftet sprider sig av Steineck & Bretzer kommer att finnas i bokhandeln augusti 2023.
För varje dag som går så inser jag hur galen boksläppsmånaden april faktiskt var. I tisdags släpptes Vargdräparen som ljudbok och e-bok, men i övrigt har tempot verkligen gått från hundra till noll efter min krasch för två veckor sedan. Jag känner att jag slits lite mellan att försöka ta det lugnt och att vilja använda tiden till något bra. Velar och tvivlar, borde jag verkligen fokusera på att skriva nu? Eller borde jag ägna mig helt åt att förbereda inför bebisens ankomst? Bestämmer mig och ångrar mig, bestämmer mig igen.
Senaste tiden när jag vaknat på nätterna (av uppenbara skäl) så har jag haft mitt nya manus i tankarna när jag slagit upp ögonen. När jag skrev på Vargdräparen så var det också precis så, som om historien växte fram i mitt undermedvetna och sedan var det bara att sätta sig vid datorn och plocka fram den. Och det är faktiskt på samma sätt nu. Jag känner att historien vill ut, vill skrivas, vill berättas. Så även om jag slits lite mellan att vilja och att orka, så känner jag att tiden är rätt. Som att det är dags nu.
Jag har egentligen haft massor av tid att skriva en uppföljare under 2022, men jag har aktivt valt att inte göra det. Jag har inte haft den där känslan av att berättelsen tar form av sig själv, att det går lätt, så därför har jag låtit det vara. Skrev istället på två helt andra manus som båda ligger halvfärdiga och vilar. Väntade på att arbeta med Vargdräparen tillsammans med redaktören, tänkte att det säkert skulle vara utvecklande för mitt skrivande. Och jag tror att det var rätt beslut att göra så, för det går så mycket lättare att skriva nu när jag både känner flowet och har fått ögonen på mina svagheter.
Även om det inte har gått så lång tid sedan mitt boksläpp så har jag redan blivit golvad av läsarnas bemötande. Fina meddelanden från såväl kända som okända. Många som ställer frågan: när kommer nästa? Med det kommer såklart de höjda kraven på nästa del. När jag skrev Vargdräparen visste ingen ens om att jag skrev på något och det var enkelt att känna mig fri i mitt skapande. Det var en hemlig fantasibubbla som bara var min egen. Men även här känner jag att tajmingen är rätt nu när historien växer fram som av sig själv. För den kan liksom inte bli på något annat sätt än så som den vill bli, och det tar udden av pressen att skriva en till uppskattad historia. Det enda jag kan göra är att berätta den.
En annan sak som jag upplever gör det enklare att skriva på del två, är att många av karaktärerna redan finns. Nog går det betydligt smidigare att bygga en historia kring den ram man redan ritat upp, jämfört med att uppfinna alla de hjul som krävs för att få storyn att rulla. Dessutom har jag lyxen att kunna behålla de karaktärer jag är mest nöjd med, och byta ut de jag tröttnat på. Jag vet också vilka luckor som behövde tätas förra gången för att tighta till historien. Vet att jag inte bör blanda in fler berättarperspektiv än nödvändigt. Det mesta av researchen från den första delen är fortfarande aktuell, så även där är det smidigare att bygga på med en fortsättning jämfört med att skapa en början.
Summa summarum så känns den här skrivprocessen något enklare, bara jag lyckas hålla huvudet kallt och inte faller för lockelsen att tvivla på om det jag skriver är tillräckligt bra. Tiden får utvisa om jag håller måttet även i fortsättningen, eller om jag bara var ett one hit wonder.
Debutantbloggen 