Sommarsurr

Semester. I lördags kväll pass tjugoett och fyrtiosex och fjorton minuter före utsatt och legal tid, eftersom den avlösande kollegan antingen kände av äntligen-ÄNTLIGEN-vibrationerna jag avgav i akutmottagningens reception eller var hon bara sugen på att komma igång med nattpasset, klev jag ut i den ljumma sommarkvällen och in i det parallella universum där man trots att timmen är sen ändå sitter uppe framför teven och spelar på paddan och ställer ett morgonlarm på mobilen bara för att det är så galet skönt att bara kunna stänga av det och somna om igen, fast det slutar med att man hasar sig upp ändå eftersom det är för varmt och det far omkring en tjock och surrande fluga som trängt sig in genom den lilla öppningen i vädringsfönstret och kör fram och tillbaka varv på varv framför bokhyllan bredvid sängen och man kommer ihåg varför det ligger en särskild känsla i luften och i magen för att semestern i år kommer att bli annorlunda mot förra årets.

Då var det närmaste badbrygga från arla morgon till sneda kvällsljuset för att härda ut och fördriva tid som inte var inmutad mellan morgonträning och kvällsnyheter på teven och en solkrämsbudget som nästan mätte sig med elräkningen efter dygnetruntbrummande från fyra strategiskt utplacerade golvfläktar. Nådens år tjugonitton lovar tacknämligt istället lite andrum i form av muller och bång följt av svalt regn mot pannan under promenaden hem från gymmet eller affären. Och sedan är det ju det där andra, plikten som egentligen är en ren fröjd även om det känns som om varenda ventrikel (hålrum) i hjärnan är fylld med mjölksyra efter dagslånga skrivpass. I år stavas semester råmanus. Det finns en massa snygga metaforer för en dylik skapelse men de är redan utslitna och både lästa och hörda till leda, och vad det egentligen handlar om är väl bara gamla vanliga bokstäver, en efter en efter en tills de blir tusentals ord och meningar i rad, och där många redan vid första tangentbordstryckningen känner deleteknappens iskalla andedräkt kittla i nacken.

Bild från PIxabay

Hårt jobb, roligt jobb, fantastiskt jobb och inte ett enda lönesamtal eller kollektivavtal så långt blicken når. Inte är det väl något särskilt med det, att skriva? Egentligen? Bara en massa hittepåsaker i hyfsat ordnad ordning, en början en mitt och ett slut, i själva verket mest bara en ovanligt lång uppsats kan man tycka, och skriva kan väl alla som gått ut grundskolan med godkänt i svenska och precis som Guillou och King och alla andra säger som gjort det tusen och åter tusen gånger och får det att låta så enkelt att domptera en miljonhövdad läsarskara, så handlar det bara om att slå ner rumpan på stolen och fingertopparna på tangenterna och hålla på och hålla på och härda ut och inte ge upp och aldrig ge upp för bokstäverna finns där, och orden och meningarna och till slut även sammanhanget och meningen. Den där hybrisen kommer nog bara från tillsatserna i fodret som kossorna äter för att jag ska kunna spä ut kaffet till vuxenvälling som kallnar bredvid datorn medan jag författar nästa mästerv(ä)rk, jo så är det nog. Men kaffe utan mjölk är ju som en deckare utan mord. Omöjligt att svälja utan att grimasera illa och lika så bäst lämnad o-intagen.

Semester. Måndag morgon ställer jag larmet på mobilen precis som jag alltid gör men ransonerar snoozandet för jag har ett uppdrag denna sommar, att utföra bakom fördragna gardiner för att stänga ute solen som både är för varm och lägger blänk på datorskärmen, om det inte mörknar och mullrar utanför för då får fönstret stå öppet på glänt för att släppa in både tjocka litteraturintresserade flugor och bruset av åskregn. Jag har packat den fiktiva väskan för avfärd mot den fiktiva staden Wästholm och när jag kommer dit ska gå raka vägen stadsdelen som i folkmun kallas Gamlehovet, kanske stannar jag till utanför tobaksbutiken där man kan köpa nyfriterade sockrade munkar till muggkaffet och läser den feta rubriken på löpsedeln (”Vem mördade Dorina? Polisen har inga spår”) innan jag slinker in på Glorias bar, beställer en Cola och slår mig ner vid bordet näst längst in i hörnet, i väntan på Hannah och Rollins som också snart kommer hit och sätter sig i sofforna bakom mig, helt ovetande om att jag är på plats nu och tänker ägna semestern åt att tjuvlyssna skamlöst på dem.

Annonser
Publicerat i Debut | Lämna en kommentar

Gästbloggare Anna Kuru

– Ge ut boken själv! sa min lärare i kreativt skrivande på Luleå Tekniska Universitet.
Aldrig i livet, tänkte jag. Vilket misslyckande!

Det var då det. Nu har det snart har det gått ett år sedan jag blev egenutgivare och debuterade med min kirunadeckare Den första frosten (en psykologisk thriller). Jag ska snart dela med mig av några tips till dig som också väljer samma väg!

Som så många andra drömde jag om att få mitt manus antaget av ett traditionellt förlag. Jag skickade in, väntade. Ibland kom refuseringarna fort men oftast dröjde det månader. Det blev läst av lektörer och manusgrupper. Jag fick rekommendationer om omarbetning, skickade in på nytt, men nej. Det kändes många gånger som att falla på mållinjen och jo, så var det också.
Till slut förstod jag att jag kunde bli sittande resten av livet med att fortsätta vänta om jag inte valde en annan väg. Några år hade redan passerat i vänteläge. Jag medger att det satt hårt inne, det kändes som att ge upp, men jag insåg att det fanns fler vägar till utgivning.
Att ge ut via ett hybridförlag var uteslutet. Jag saknade pengarna. Min möjlighet fanns i att anlita en egenutgivartjänst, inte heller gratis förstås, men inga stora summor att lägga ut i förskott. Manuset var lektörsläst och jag tog hjälp av en redaktör för finslipningen.
När allt var klart i oktober förra året hade jag bokat bord för att presentera och sälja boken på Bokmässan i Kiruna. Jag hade beställt hem exemplar av pocketen och även om antalet var svårt att beräkna tänkte jag att de närmaste vännerna nog skulle dyka upp.

Så lätt skulle det inte gå. Böckerna dröjde, mässan närmade sig. Veckan innan insåg jag att jag måste ha en reservplan eftersom jag mest troligt skulle stå utan böcker vid mitt bord. Pinsamt! Skulle jag trycka upp broschyrer? Textprov? Ta med lurar så folk kunde lyssna på min Radionovell? Dela ut visitkort? Nej, just ja, de hade inte heller hunnit komma! Skulle jag stå på en bokmässa UTAN en enda bok att visa upp? Det var ungefär då jag önskade att jag fortsatt skicka in till förlag…

Jag hade turen på min sida. Böckerna dök upp dagen innan och på Bokmässans morgon ställde jag mig nervöst vid bordet. Runt om mig stod kända författare och signerade sina verk. Men, jag trodde på min kirunadeckare och det gjorde besökarna också. När ett par timmar gått var mitt boklager slutsålt och jag hade en lista med beställningar. En härlig känsla och en helt ny upplevelse att få prata böcker, skrivande och skrivdrömmar med folk!

Ganska snart efter romandebuten gav jag ut mina noveller Islossning och Den vita rosen och till hösten kommer uppföljaren till Den första frosten. Det finns fler manus som pockar på min uppmärksamhet. En drös korta noveller ligger i datorn, likaså en text som jag efter tio år tagit upp igen. Det handlar om organdonation och blir en helt ny genre att skriva i. Sedan har jag manuset om lycksökarenOlle och gruvindustrin att tänka på.
Just ja; det var ett förlag som ville ge ut det där första manuset. Svaret kom ett år efter att jag skickat in det. Jag tackade nej. Boken var ju redan klar.

Innan jag kommer med några tips vill jag berätta att allt skrivande har gett resultat. Belöningen kommer i form av nöjda läsare, bokbloggare och recensenter. Känslan när man får ett meddelande, eller ett vykort, av en helt okänd person som skriver och tackar för läsupplevelsen; den glädjen gör det värt att fortsätta!

Så här kommer nu några tips till dig som funderar på egenutgivning:

1. Vänta inte. Tiden (livet!) går fort och är ditt mål att ge ut en bok finns det andra vägar än att bara hoppas på förlag. Många bär samma dröm och konkurrensen är hård, väntan oftast lång – dessutom krävs tur!
2. Om du väljer egenutgivning är avansen på en pocket inte så stor, däremot är det ett bra val om du vill nå ut med din bok. Priset är relativt lågt och boken tar liten plats.
3. Även om du inte ännu har en färdig bok så sprid ordet om att den kommer! På så vis har du nått ut till nyfikna läsare som gärna köper när den väl är klar.
4. I slutet av januari verkar många drabbas av köpsug. Passa på att sälja då!
5. Se till att vara ute i god tid! Vill du sälja boken som julklapp – gör det i oktober
6. Att nå ut i bokbruset är inte lätt. Att relatera till det bekanta vare sig det gäller platser, händelser eller personer gör att den kommande köparen kan sätta dig som författare i ett sammanhang.

Till sist: Lycka till, ta tag i din egen debut och vänta inte på att bli den författare du redan är!
Vill du följa min fortsatta resa hittar du mig på Instagram: @annakuruwriter och på Facebook: anna.kuru.writer

Publicerat i Debut | Lämna en kommentar

Lördagsenkät!

Vilken är den vanligaste frågan du fått i och med din debut? (Och vad svarade du?)

Vilken fråga önskar du att du fått? (Och vad skulle du svara?)

Anna

Vanligaste frågan är ”Hur går det med boken?” och svaret har varit lite olika beroende på när jag fått frågan. I skrivande stund är svaret att jag väntar på att få tillbaka manuset för redigeringsomgång två (och när detta publiceras hoppas jag att svaret är att jag har fått tillbaka manuset).

Jag önskar att jag hade fått frågan ”Är du intresserad av att ge ut de två andra böckerna om Emma på vårt stora förlag?” och svaret skulle väl vara att jag får återkomma för att jag redan fått frågan från tre andra förlag 😉

Jens

Inte helt överraskande har min varit ”Har du ritat också?” När jag svarar nekande brukar det följas av någon variant av ”jaha, men bilderbok, det är inte så mycket text va? Kan inte har varit så svårt, va?”

Ina

Vanligaste frågan är: Vad handlar boken om? Den tycker jag är så svår att svara på. Jag har försökt öva in ett standardsvar som funkar någorlunda, men ofta vill de ha boken sammanfattad i en mening, vilket känns omöjligt! Vad jag önskar att man frågar, och som många också gör är: Kommer det en fortsättning?

Pia

Den vanligaste nu när fler och fler har läst är ”När kommer nästa del?” Vilket förstås känns väldigt kul.

Frågan jag skulle vilja få är ”Varifrån får du allt?” Så att jag också (som både Stephen King och Hasse Alfredsson gjort innan med egna varianter) kan svara med gravallvarlig min ”En lanthandel strax utanför Bäckebo. Dom har inte öppet varje dag men brukar maila om dom fått in något spännande.” Eller bara ”Tradera”.

Publicerat i Debut | Lämna en kommentar

Jag känner igen mig

Foto: Kajsa Göransson

Nu har Vi går varvet funnits som bok i några veckor och jag börjar få läsarreaktioner. Det är väldigt spännande att höra vilka tankar som kommer upp vid läsning och extra roligt är det med alla som säger att: Jag känner igen mig. Det man känner igen sig i är osäkerheten under högstadietiden. Att inte veta vem man är, att ha fel färg på kläderna, att inte få vara med. En del känner igen sig i vandra runt på stan för att mota rastlösheten. Andra känner igen känslan av att högstadiet är en enda lång transportsträcka, en väntan på att bli äldre. Bara jag fyller 15 så ska allt ändra sig.

Var på besök i byn där jag växte upp och fick läsarreaktioner från gamla klasskamrater varav en sa att hon under läsningen funderade på: Vem kan det vara? Hon ville känna igen sig och känna igen vår högstadietid. Jag ville genast ruska av mig det ansvaret och började prata om att berättelsen är påhittad och inte alls handlar om oss. Men efteråt tänkte jag att berättelsen har nog mer med vår högstadietid att göra än jag vill erkänna. Känslorna från den tiden är sanna, även om karaktärerna är ett hopplock, från högstadiet, gymnasiet, och dagens 13-åringar som jag möter. Det är nog därför så många läsare säger just att de känner igen sig.

Publicerat i Debut | Märkt , | Lämna en kommentar

Att ha fått experthjälp med ett kapitel

Jag har redan tidigare nämnt gruppen Feelgoodfredag på Facebook som drivs av Sofia Ymén. Gruppen är världens härligaste och där råder en riktig feelgood-stämning. Sofia är inte bara författare utan även lektör och för ett tag sedan hade hon en tävling där man kunde vinna ett lektörsutlåtande på sitt första kapitel. Eftersom jag precis skrivit om det första kapitlet till ”manus 3” passade jag på att skicka in det. Jag var inte helt nöjd med det och kände att det verkligen skulle skulle vara värdefullt att få återkoppling på det. 

Till min stora lycka var jag en av de utvalda och för lite mer än två veckor sedan fick jag mitt lektörsutlåtande. Och wow – vilken grej! På lite mer än två sidor gick Sofia igenom styrkor och svagheter. Efter en inledning och lite övergripande saker delades utlåtandet upp i rubriker som ”Anslag”, ”Karaktärer”, ”Berättande kontra gestaltande”, ”Berättande kontra dialog” och avslutades med ”Förslag till handlingsplan”.  Utöver detta dokument fick jag även kommentarer direkt i mitt manus. Allt förmedlades med respekt för mitt författarskap och det betonades att det var jag som valde hur jag ville förmedla min story. 

Jag är medveten om att detta nästan blir som ett reklaminlägg för Sofia, men jag vet inte hur jag annars ska kunna beskriva känslan jag fick när jag läste igenom utlåtandet. För inte bara lyckades hon sätta huvudet på spiken, utan hon fick även mig att bli taggad på att arbeta vidare med texten. Även när hon påpekade brister så gjorde hon det på ett fint sätt, utan pekpinnar. Och visst blev jag även oerhört lyft av att vissa delar av kapitlet knappt fick några anmärkningar alls, utan nästintill var bra som de var (ja, där smög jag in lite skryt i inlägget 😉). 

Jag har inte tänkte på detta så mycket innan (åtminstone inte när jag skickade in mitt första manus), men det första kapitlet är onekligen väldigt viktigt. Förlagen får in så många manus att det gäller att fånga dem och få dem att vilja läsa vidare. Gör man inte det redan i första kapitlet är nog risken stor att man bara förpassas till tack-men-nej-tack-högen och så trillar det in en standardrefusering i mailboxen. 

Mitt tredje manus ligger mig varmt om hjärtat och trots att jag skickade in det lite hastigt och lustigt har jag fått jättefin feedback på det. Just nu håller jag på att skriva om det efter ett fantastiskt fint refuseringsmail där förlaget uttryckligen vill läsa igen. Och det bästa av allt är jag verkligen håller med dem och tror att manuset kommer att bli ännu bättre efter en omskrivning. Jag tror att jag har en tendens till att skoja till det och ibland blir det kanske lite för mycket. Kanske för att vissa saker är jobbiga och då är det lättare att skämta till det. Men nu får min seriösa sida komma fram mer och förhoppningsvis fördjupar det karaktärerna. Gör dem mer trovärdiga.

Jag är övertygad om att lektörsutlåtandet har hjälpt mig en bra bit på vägen och har jag har lärt mig jättemycket. 

Publicerat i Anna Alemo, Lektör | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Det där med inspiration

Foto: José Figueroa

Som mina sommarprojekt håller jag på att måla om boden i trädgården och att läsa mig genom Mattias Edvardssons litterära produktion. Boden går det rätt långsamt med men igår läste jag ut En nästan sann historia (gör du det med, den är skitbra).

Boken har tagit tydliga avstamp i en annan bok men han har lyckats göra den till något helt eget. Och det är väl så med inspiration, alla sätt är bra utom de dåliga. Som läsare är det ju kul att upptäcka att man känner igen var lånet är i från, samtidigt som det kan det vara farligt. Ingen vill bli kallad imitatör även om det ofta sägas att ”imitation is the sincerest form of flattery”. Men ibland är det lite orättvist. Som i exemplet med Donna Tartts bok Den hemliga historien.

Det är en modern klassiker som med rätta fångat läsare om och om igen sedan den kom ut 1992. Hela upplägget med en osäker student som hamnar i en krets med karismatiska ledare där dekadens och dyrkande av konsten premieras och där allting till sist går över styr kittlar ju. Men det har gjort att alla som tänker sig skriva en berättelse som på något vis tangerar idén om att skriva om folk som hamnr i fel sällskap på universitetet tvingas förhålla sig till Den hemliga historien. Den blir som en urkälla som alla efterkommande kommer att mätas emot.

Jag upplever att Edvardsson mycket medvetet tar på sig samma dräkt men går någon helt annan stans med berättelsen vilket är bra. Det gör att jag som läsare känner mig nöjd med igenkänningen samtidigt som jag snabbt blir varse att jag kommer att bli överraskad för det här är en annan berättelse.

Erin Kellys Grenar av gift som kom ut för några år sedan gjorde samma sak: Den tog på sig Den hemliga historien-outfiten men drog iväg åt ett i sin tur annat håll. Och jag älskade det.

Slutsatsen är att vad du än gör, om du gör det med mening och med stil, så kommer du undan med det mesta.

Publicerat i Jens Mattsson | Lämna en kommentar

Tack Johnny Cash!

I lördags debuterade jag med mitt första författarframträdande! Eftersom det var så rent ut sagt skitkul så hoppas jag verkligen att det inte blev mitt sista heller.  Den lokala bokhandeln Möre bok i Torsås några mil utanför Kalmar bjöd in till både musik- och litteraturevent och efter ett kort och oplanerat gästinhopp av okänd solosångare (en stackars svensexad kille, grattis och lycka till! 😊), följt av ett högst planerat uppträdande av sång- och musikgruppen Passé som spelade covers på Johnny Cash var det dags för undertecknad att leverera ett tio minuter långt föredrag om mitt författarskap.

Jag har inga problem med att prata inför folk, varken kompisar eller främlingar, men eftersom det är sista veckan innan semestern och min då stundande mentala flykt till Wästholm, min fiktiva stad i böckerna om Hannah Fors, hade jag inte ägnat en hel tanke åt vad jag skulle säga eller snarare hur jag skulle inleda. Jag brukar lita på att kommer jag bara förbi de där första två-tre meningarna hyfsat smidigt så brukar resten flyta på av sig självt, ungefär som skrivandet gör. Och eftersom jag i mitt skrivande ibland har försökt vara ordentlig och skapa noggrant utformade synopsis (se föregående inlägg…) som jag ändå struntar fullständigt i så fort jag väl sätter igång, brukar det gå till på ungefär samma sätt när jag ska prata inför publik. Alla gånger jag förberett mig med ett manus har det slutat med att jag tio sekunder innan jag ska börja skrynklar ihop lappen, går fram eller upp eller sitter kvar, och kör spontant från hjärtat. Och någon prata-inför-publik-fé sitter tydligen alltid där med sitt trollspö och viftar lite sådär magiskt för det brukar gå helt okej. Bara jag har inledningen färdigformulerad i huvudet.

Men den här gången hade jag lite fladder inombords när sista Johnny Cash-låten tonade ut. Jag hade tänkt läsa upp ett kort stycke ur Bestraffaren, men inte förrän alldeles i slutet. Dessutom ville hjärnan just då hellre plocka fram alla minnen av hur jag lyssnade i timmar till just Johnny Cash på föräldrarnas vinyl när jag var runt sju-åtta år. Hur jag förundrades och rördes av soldaten som i brist på både bibel och psalmbok istället använde sin kortlek i gudstjänsten i ”Deck of cards”, och hur jag rös av både välbehag och fasa över fångarnas jubel när Johnny sjöng om hur han önskade att San Quentins fängelsemurar skulle falla. Och där, under åskmolnen som tornade upp sig utanför bokhandeln, hoppade de tankarna över till att förutom Johnny Cash så var det väl vid ungefär den tiden jag upptäckte böcker och läsning på allvar, och plötsligt fanns den bara där, inledningen. Hur jag efter nästan en halv livstid som den ständige läsaren utan några som helst varken drömmar eller planer på att själv börja skriva böcker, efter en smärre utgjutelse på jobbet vilket ledde till en slags plan mest på skämt men som överlevde i flera dagar, tog mina första stapplande steg mot att skriva ett helt bokmanus och hur det ledde till boken jag höll upp framför publiken just där och då.

Bild från Pixabay

Sedan försvann de där tio minuterna i rampljuset i en rasande fart och det var dags att plocka fram signeringspennan medan bandet fortsatte spela Johnny Cash, som jag genast mentalt dedikerade en fiktiv bok till som han kan läsa i himlen, som tack för inspirationen som fick magfladdret att försvinna på fläcken. Efter ytterligare ett författarframträdande av kollegan Bernt Wiede som berättade om sin bok om vikingatiden, lite mer musik av Passé och ett avslutande tack från arrangörerna så var det dags att packa ihop. Det sista guldkornet på mitt första författarframträdande var precis innan jag skulle gå och ägaren till Möre bok köpte tre ex av Bestraffaren för att sälja i affären. Men det var nog inte Johnny Cashs förtjänst😉.

Publicerat i Debut | 2 kommentarer