Jag vill sälja

forlaget_michaela_von_kugelgen_2017_webres-001

Foto: Niklas Sandström.

Jag jobbar som företagare och frilansjournalist. Alla pengar jag tjänar kommer i princip från att jag en gång lyckats sälja in mig eller en idé någonstans. Det kan vara en enstaka artikel eller ett längre projekt och glädjande ofta blir jag rekommenderad av personer som jobbat med mig.

Men i grunden säljer jag mig själv och mitt kunnande. Det är det jag lever på. I princip lever vi ju alla på vårt kunnande, men med en fast månadslön är behovet av att sälja sig själv inte lika stort.

I augusti kommer (äntligen!) min debutroman och jag ser verkligen fram emot att få sälja den. Ja sälja. Främst för att jag är stolt över vad jag åstadkommit och faktiskt vill att folk ska få läsa. Men jag vill också att boken ska sälja bra så att mitt förlag känner att jag är en författare värd att satsa på också i fortsättningen.

Visst. Allt handlar inte om att sälja, men en har ju inte precis sämre förhandlingsläge om en sålt tusentals exemplar av debuten i stället för kanske några hundra.

Men. För det finns ju alltid ett men. Fastän jag vill sälja kan jag ibland känna att jag borde skämmas för det. En riktig författare ska inte flänga runt med boklådor och kränga böcker på folk. Författaren ska koncentrera sig på att skriva och så säljer boken om den säljer. Jag har ett förlag i ryggen som tar hand om allt det praktiska så i princip kunde jag luta mig bakåt och se pengarna trilla in på kontot (eller ja, en tjänar ju inte så mycket på att skriva böcker).

Men jag vill ju sälja. Jag vill att folk ska köpa min bok. Jag vill att den ska hitta så många läsare som möjligt. Jag vill verkligen det. För jag är inte bara författare, jag är också företagare (och kontrollfreak). Jag vill vara med om alla bitar för att jag tycker det är roligt.

Förra veckan läste jag en intressant intervju med Jöns Hellsing och kände mest ”skönt, nån annan tänker som jag”. Jag har inte riktigt lika vidlyftiga planer som Hellsing, men jag blev så otroligt inspirerad. Klart som fan att också jag har skrivit en kioskvältare, nu måste världen bara få reda på det. Mina ledord saxade ur intervjun:

Du tror att det här blir en hit?
– Jag måste ju tro på det. Att nå ut och beröra många. Det här är en underhållningsroman och jag gör inga anspråk på att vara finkulturell. Hellre en Magnus Uggla som inte får några lysande recensioner men når en stor publik än att bli smal och creddig. Det är ett enkelt val. För mig i alla fall.

Vad tycker du? Är det fult att sälja?

Publicerat i Debut | Lämna en kommentar

”God morgon, jag har roliga nyheter…”

Jag hade börjat göra research inför dagens blogginlägg i ett helt annat ämne när jag fick det här sms:et från min förläggare: ”God morgon, jag har roliga nyheter, gå in i din mejl och kolla”.

Och där låg ett meddelande från Books & Dreams.

Min bok Stockholm psycho har blivit nominerad till Årets Deckardebut av Crimetime Specsavers Award 2017.

Jag tappade kaffekoppen jag höll i handen rakt ner i köksgolvet. Sen sprang jag fram och tillbaka mellan köket och vardagsrummet och gjorde hopsasteg (i efterhand ångrar man att man bor i ett hus med mycket insyn från gatan). Jag fick order om att hålla det hemligt men min pulsklocka måste ha fattat i alla fall. ”Beats per minutes” steg till ett ohälsosamt läge och den röda ”upp och hoppa”-gubben som annars påminner om när jag är alldeles för stillasittande slocknade.

Om jag berättar att jag har skrivit en ljudbok får jag väldigt blandade reaktioner. En del tycker det är kul medan andra verkligen inte gillar konceptet. Några anser att det är mindre litterärt och vissa hävdar att ljudböcker inte är lika krävande. Av tradition har ljudböcker inte heller haft samma status som annan litteratur och ibland undrar jag om det inte har funnits klassaspekter i uppfattningen om ljudboken.

Själv har jag svårt att koncentrera mig och knäckte läskoden sent. Det betyder inte, som många tror, att man har ett klenare intellekt. När jag erbjöds ett kontrakt med Storytel tvekade jag inte många sekunder och jag är stolt över att vara del av deras nya satsning Storytel Original. Som lyssnare kan jag fokusera och jag tänker att ljudböcker är ett fenomenalt sätt att göra litteratur tillgänglig för fler eller under stunder då det inte finns utrymme att sitta ner och läsa. Det hade helt enkelt berikat mitt liv tidigare om ljudböcker funnits när jag var tonåring på samma sätt som idag.

Normalt är mitt problem att begränsa mina blogginlägg men detta kanske blir det kortaste någonsin för jag saknar faktiskt ord för att beskriva glädjen jag känner just nu. Inte bara för Stockholm psychos eller min egen skull (det känns fortfarande ofattbart att vara nominerad i en samling av urduktiga och imponerande författare) utan för ställningstagandet det innebär att en bok skriven exklusivt för ljud är utnämnd tillsammans med de traditionella böckerna.

Allt handlar om att berätta en spännande och bra historia, oavsett form.

Här kan du se vilka mer som är nominerade.

 

Publicerat i Anna Bågstam Ryltenius, årets deckardebut, Crimetime, Crimetime Specsavers award 2017, Debut, ljudbok, Stockholm psycho | Märkt , , , , , , , , | 12 kommentarer

Första gången

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Jag har fjärilar i magen.

Du vet det där lilla fladdret som man brukar känna när man står i kön och väntar på att kliva på en karusell man aldrig åkt tidigare eller som när man ska träffa någon man tycker om … mer än en kompis fast man inte har vågat säga något om det än.

Det fladdret.

Jag har det hela tiden just nu. Dygnet runt.

Dagarna rusar förbi och jag hinner inte riktigt med. Mellan redigering, jobb, planering av marknadsföring och familjen så rusar tiden bara förbi.

Två veckor.

När man säger eller skriver det så känns det som jättelång tid men med tanke på att det känns som att det var nyss som jag skickade in det korrekturlästa manuset till förlaget för att det skulle vidare till tryck, så vet jag att två veckor kan susa förbi i en ögonblinkning.

Och jag har så mycket att hinna med innan det är dags, men samtidigt vill jag stanna upp och njuta av varje underbar sekund. För det finns bara en första gång. Och snart ska jag återigen få uppleva en hel rad med första gången saker, precis som när jag satte punkt i mitt första råmanus eller första lektörsutlåtandet eller första gången jag skickade in manus till förlag eller första refuseringsbrevet eller första ja:et från ett förlag eller första feedbacken från redaktören eller första gången jag fick se omslaget till boken eller att få hålla sin bok i händerna för första gången, bläddra i den. Ja, om jag kommer att våga göra det vill säga 🙂 Vi får se i veckan.

Alla dessa första gången med min lilla bok kommer jag för alltid att bära med mig och minnas extra tydligt så jag försöker omfamnar fjärilarna i magen, nervositeten, ängslan, rädslan, glädjen och förväntningarna som tumlar runt i min kropp och får mig att dansa glädjedans och skratta och bita på naglarna och gråta om vartannat. För även om det finns fler manus att skriva, att skicka till förlag och få utgivna så finns det bara en första gång.

En magisk och något surrealistisk första gång.

Ps. Om ni har vägarna förbi Fristad den 13 maj runt klockan 14.00 så är ni mer än välkomna på releasefesten för Hemligheter små 🙂 Skicka ett mejl eller gå in på Facebook för mer information och anmälan.

Publicerat i Christina Schiller, Debut, debutantåret, Författarframträdanden, Författarliv, Hemligheter små, Releasefest, Romance, signering, Skrivprocessen | Märkt , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

The dog ate my homework (eller: hur jag skrev en roman)

åsa avdic

Åsa Avdic är journalist på SVT och för närvarande en av programledarna i Gomorron Sverige. 2012 gav hon ut boken Rätt åt dig – så blir du en lyckad konsument. Isola (2016) är hennes skönlitterära debut. Foto: Sara Mac Key

Det började egentligen med en helt annan bok, boken som jag inte skrev. Den om konsumtion och klimatångest. Den som lät så rimlig och befogad där jag satt på förlaget och pratade om den. Det var ett ämne i tiden, något som många tänkte på, men som också berörde mig personligen, där jag stod och sköljde ur mina konservburkar i hopp om att på något sätt kompensera flygresan till USA som var inplanerad senare under året. Och vem var mer lämpad att skriva den än jag, som jobbade som programledare för ett konsumentprogram, och dessutom hade skrivit en fackbok om konsumentfrågor tidigare? Förlaget höll med, det lät som en god idé, och jag fick klartecken att sätta igång.

Det var egentligen bara ett problem, nämligen att jag inte alls ville skriva den här boken. Först försökte jag ignorera det, började jobba, gjorde en kapitelindelning, beställde hem referenslitteratur, bokade upp några intervjuer, genomförde till och med ett par av dem. Skrev första kapitlet. Sedan tog det stopp. Tröstlöst och fullkomligt stopp. Varje gång jag ens tänkte på boken kastades jag ner i det där hopplöshetens träsk som Atreyus häst går ner sig i, i Den oändliga historien, än värre blev det när jag öppnade mitt dokument. Istället, märkte jag, hade jag börjat tänka på en annan bok, en som jag faktiskt ville skriva. En idé till en historia, som jag fått nästan tio år tidigare. Jag minns till och med på dagen när det var, dagen innan min bästa väns bröllop satt jag och min exman och åt pizza på den lilla orten där bröllopet skulle äga rum, och jag sa ”Vore det inte coolt om man kunde skriva en bok som var ungefär såhär:” Och sedan berättade jag hela grundhandlingen i den bok som sedan skulle bli Isola. Jo, sa han, det lät som en bra bok. Sen pratade vi inte mer om det, men den där idén stannade kvar i mitt huvud, och ju sämre det gick med boken om konsumtion och klimatångest, desto mer tänkte jag på den där andra idén.

Jag började skriva i smyg. Min ursäkt var att jag i alla fall skulle ha något att visa när/om förlaget till sist blev arga på mig. Mina ursäkter över att det inte hände direkt någonting med boken om konsumtion och klimatångest blev allt mer i ”the dog ate my homework”-kategorin. Till sist var jag tvungen att erkänna att det inte skulle bli någon sådan. Samtidigt blev det andra dokumentet längre och längre. Och istället för att känna mig som hästen i hopplöshetens träsk så längtade jag in i världen jag skrev, istället för att ”inte ha tid” hade jag plötsligt tid vid de mest oväntade av tillfällen.

Till slut var det en bok. Den slutade upp på ett helt annat förlag, och blev kanske också något annorlunda än vad jag tänkt mig den där kvällen på pizzerian i Figeholm, men det var boken jag ville skriva, till skillnad från boken jag tyckte att jag borde skriva. Jag tror att man alltid ska skriva boken man vill skriva, kanske är det till och med så att det är den enda boken man kan skriva. Det finns något förtröstansfullt i det.

Isola är idag såld till 11 länder och kommer bland annat ut på Penguin USA i augusti. Den är också nominerad till Crime Time Gotlands debutantpris. Just nu skriver Åsa Avdic på fortsättningen på Isola. (Eller, det är i alla fall vad hon påstår.)

Publicerat i Debut, Gästbloggare, Uppföljare | Lämna en kommentar

Skrivövning: Skrivmanifest

aaron-burden-64849

Foto: Aaron Burden / Unsplash.

Den här veckans skrivövning stjäl vi rakt av från författaren och skrivkursledaren Mia Franck. Det handlar rätt och slätt om att du ska skriva dig ett eget skrivmanifest.

Du kan fundera på till exempel följande frågor: Varför skriver du? Vad vill du med ditt skrivande? Vad vill du skriva om? Eller så funderar du på något helt annat, men skriv ett skrivmanifest och spika (eller klistra) upp på väggen.

Vi är väldigt nyfikna på att läsa skrivmanifestet om du bara vill dela med dig. Antingen här som kommentar eller på mejlen. Skriv(manifest)glädje!

 

Publicerat i Debut | Lämna en kommentar

Cover story

Screen Shot 2017-04-19 at 18.18.21

Författarporträtt. Foto: Ola Kjelbye

Shit’s getting real!

Det är nästan som att boken redan existerar för nu finns det ett omslag! Det är min vän, den fantastiske konstnären och grafiska formgivaren Pär Åhlander som gjort det och jag är så galet nöjd. Jag har det sparat på mobilen och kan inte låta bli att ta fram och titta på det – flera gånger om dagen. Det är precis vad jag vill att läsaren ska mötas av på vägen in i min berättelse.
Men jag tänkte inte snacka så mycket mer i dag, utan låta er ta del av omslaget själva.
Så här är den – min bok:

Screen Shot 2017-04-19 at 18.22.02

Vad det ska stå på baksidan är inte riktigt bestämt men här är katalogtexten:
X
1987. Jim är nitton år och reser ensam till Nya Zeeland, lämnar Stockholm bakom sig för att bli en ny och bättre version av sig själv. Han flyttar in hos sin farbror och faster, skaffar jobb och försöker bygga upp en tillvaro. Men minnena av det kaos han lämnat förföljer honom, och hans konservativa farbror styr sin familj med järnhand. En dag hämtar Jims faster honom efter jobbet och lämnar av honom på ett hostel. De vill inte att han bor hos dem länge, eftersom de har förstått att han är homosexuell. Nu börjar en omtumlande inre och yttre resa, och till slut vågar Jim äntligen se tillbaka på allt som lett honom till andra sidan jorden – down under.

Johan Ehn är skådespelare och konstnärlig ledare för Teater Barbara i Stockholm. Down under är hans debutroman, en till stora delar självbiografisk berättelse om den svåra balansgången mellan att försöka passa in och samtidigt vara sann mot sig själv.

”Det är sexigt, sorgligt, vackert! Johan Ehn är en ny begåvad och spännande författarröst som jag vill läsa mycket av framöver.” 
Linda Skugge
X
X
Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn
Publicerat i Debut, Down under, Hbtq, Johan Ehn, Omslag | 9 kommentarer

Fiktion och reflektion

bildmaricakallner16Tjo!

Kommer tillbaka från påskledigheten full av godis men tom på skrivande. Sitter vid datorn och sysslar med annat: planerar kurser och workshops, skriver mejl till min förläggare, skriver mejl till min snubbe, till vänner, till tidningar, till bibliotek och till studieförbund, skriver på Twitter och på Facebook. Skriver mycket men skjuter upp det som ska skrivas. Jag går till köket och gör kaffe. Går tillbaka till datorn. Tänker: Nu sitter jag här och dricker kaffe och ser ut som en riktig författare.

Jag tar det kallt. Känner ingen press, ingen stress. Oron jag kände i vintras har bytts ut mot ett lugn. Känner mig luddig i huvudet. Tänker: Det löser sig!

Jag jobbar med min essä om Harry Potter. Märker att det inte blir en essä om Harry Potter utan om hur en text blir till. Så blir det när jag skriver essäer: Jag börjar i en tanke och hamnar i en annan. Det är associationer. Det är rörelser. Det är en text som växer.

I Det som får plats blandar jag essäer och noveller. Reflektion och fiktion. Boken är en undersökning – både i novellerna och essäerna. Texterna samarbetar. Rör vid varandra.  Men de är olika texter. Novellerna är inte med som exempel för att styrka det som står i essäerna. Essäerna finns inte med för att förklara novellerna. Men de hör ihop. Blandningen skapar helheten.

Efter Det som får plats har jag fortsatt att undersöka blandningen av reflektion och fiktion. Jag testar mig fram. Söker mig fram. Skriver en text om min tonårstid. Om hur jag satt under ett köksbord och rökte. Jag skriver en berättelse om mig själv, om mitt tonårs-jag, men jag skriver också om mitt skrivande. Bryter upp berättelsen med reflektioner om att skriva texter för unga och om att skriva biografiskt.

Lämnade texten till ett textsamtal. Fick bra respons. Kommentarer som gav skrivandet kraft och energi. Fick också ett boktips: So sad today, Melissa Broder. Enligt tipsgiverskan ska denna samling också blanda reflektion och fiktion. Den ligger överst på min läslista.

I essän om Harry Potter, som inte handlar om Harry Potter, blandar jag också berättelse med reflektion. Just nu är texten en enda röra. Den är uppdelad i två dokument. Innan jag börjar skriva öppnar jag båda dokumenten. Skriver i det ena, fortsätter skriva i det andra. Går fram och tillbaka. Ser inte fram emot att sy ihop allt.

p.s Har du några tips på bra essäer? d.s

p.p.s Jag kan ju faktiskt också ge ett tips. Det är natten av Karolina Ramqvist. Mycket bra essä d.d.s

Publicerat i Debut, Det som får plats, lästips, Marica Källner, Skrivprocessen | Märkt , , , , | 2 kommentarer