24/7 Vems dagbok vill du (inte) läsa?

Många svenska kulturpersonligheter har gett ut sina dagböcker. Per Wästberg har hållit på ett tag. På senare år har Lars Norén anslutit. Likaså Ulf Lundell, Gun-Britt Sundström och Åsa Linderborg. Vem hoppas du ska publicera sin dagbok? Och vem befarar du ska hoppa på dagbokståget?

Gudrun: En orimlig dröm med tanke på hur privat hon verkar, är att få ta del av musikern och låtskrivarens Stina Nordenstams dagböcker. Hon är begåvad, inte sönderintervjuad, och det finns ett mystisk skimmer kring henne. En dagbok jag icke vill läsa är Göran Lambertz anteckningar från häktet.

Mattias: Jag har inte så mycket till övers för dagboksgenren. Tänker att dagböcker skrivs för personens egen skull och inte för andras ögon. Men för den som kände personen kan ju upphittade gamla dagböcker naturligtvis vara en guldgruva. Att som Lundell m fl. skriva dagböcker och genast ge ut dem, misstänker jag starkt påverkar det personen skriver och jag vet inte längre om det då är dagböcker. Är det inte risk att man skriver om det man vill att andra ska tro att man känner och tänker istället för om det man faktiskt känner och tänker? Ett sätt att skapa myten om sig själv?

Jag vill ärligt talat inte läsa någons dagbok alls. Och är det några dagböcker jag absolut inte vill se i tryck är det mina egna (se veckans inlägg Om att (inte) skriva dagbok). Det vore djupt skamligt och något av ett hån mot litteraturen.

Ann: Den här frågan fick jag fundera länge på. Jag kom fram till att det behövde vara en känd person i en bransch och i ett geografiskt område jag är intresserad av. Ska man stå ut med att läsa någons dagbok måste människan dessutom ha en exceptionell formuleringsförmåga. Därför hade jag velat läsa Carl-Johan Vallgrens dagbok. Han har bott i Berlin (min favoritstad) i massor av år, är både (Augustprisbelönad) författare och artist. Bonniers, hoppas ni läser detta!

Vill inte läsa en dagbok skriven av: något av mina ex/min pojkväns. Gjorde det ödesdigra misstaget att kika i en dåvarande pojkväns dagbok när jag var 19. Hade fått låna hans väska och trodde det var en vanlig anteckningsbok, fick läsa en otrevlig sak som påverkade vårt förhållande negativt.

Caroline: Mark Levengood är en skicklig berättare och jag fascineras av hur han verkar vara fylld av fina anekdoter, betraktelser och krönikor om livet. Eftersom han har träffat så många intressanta människor skulle jag vilja läsa hans oredigerade dagbok med tankar och intryck.

Hmm, något jag inte skulle kunna läsa är den dagbok från ett aktuellt rättsfall i Kalmar där en man har gjort anteckningar om sexuella övergrepp mot sina egna barn. Han har dömts till nästan 14 års fängelse tack vare bevisning i form av bilder, filmer och den där dagboken.

Anna: Jag skulle vilja läsa Carl Jungs dagbok. Den finns faktiskt i handeln men är så sjukt dyr att jag aldrig gett mig själv tillåtelse att köpa. Och Britney Spears dagbok! Följer hennes instagram slaviskt, det är stor konst. Det finns inte så många andra dagböcker jag skulle vilja läsa. Lyckligtvis har de allra flesta ganska tråkiga liv. Hur jobbig vore inte världen annars

Dagbok vs drama.

Det är sjukt hur saker lätt blir sin motsats. Själva tanken med dagböcker är väl en slags kravlöshet, ett sätt att samla tankarna. Ibland med ett lås för att hindra utomstående från att läsa. Själv har jag alltid upplevt dagboksskrivande som extremt kravfyllt.

Någon gång i tioårsåldern var det någon vuxen som sa att man måste skriva varje dag för att kunna bli författare. Jag vet inte om det var dagboksskrivande som åsyftades, men jag tolkade det så. Och med min vanlig a fyrkantiga beslutsamhet gav jag mig på att göra just detta. Skriva varje dag. Den stora inspirationskällan var Berts Dagbok, och mina inlägg var närmast att betrakta som pastischer, inklusive ”Tack och hej leverpastej” osv.

Det var jättetråkigt.

För varje dagboksinlägg blev det alltmer uppenbart hur tråkigt mitt liv var. Ingenting kul hände ju, någonsin. Det var skola och läxor varje dag, sen middag och svennebananliv. Jag har alltid haft något slags behov av att konstant vara underhållande, och redan då insåg jag att underhållningsvärdet av min dagbok var i princip noll. 

Och om mitt liv var så tråkigt, tänkte jag, hur skulle jag någonsin kunna bli författare?

Som så många andra hade jag en vanföreställning om att man måste leva ett intressant liv för att kunna skriva något intressant. Några år senare blev min första stora kändiscrush den mycket avlidna Ernest Hemingway. Min något mer deprimerade bästis var kär i Stig Dagerman, men jag ville ha Hemingway. Eller, jag ville vara Hemingway. Jag ville åka ambulans och bo i Paris och se krig och vandra vid Kilimanjaro. Jag ville ha ärr. Min längtan att komma bort var närmast desperat. Och även om det inte bara handlade om dagboksskrivandet så var drivkraften att få historier att berätta var otroligt stark.

Och det var så det blev. Jag reste ensam till Serengeti. Jag hittade mumier i norra Chile. Jag duckade för gummikulor på Västbanken och badade i vulkankratrar i Kambodja. Och jag flyttade till Paris; från mitt vindsrum i Montparnasse hade jag fri utsikt rakt in i Hemingways gamla lägenhet. (Fast det bodde en tant där nu.) 

Jag skrev dagbok hela tiden. 

Och varenda jävla sida var ändå oändligt tråkig.

Jag insåg något: Det blir inte spännande pga det kommer flodhästar eller tårgas eller kokain. Nej, allt det där är bara rökmoln. Dagböckerna var ändå inte litteratur. Jag visste inte ens vad en berättelse var.

Sen lade jag ner skrivandet, bestämde mig för att bli läkare istället, och precis när jag bestämt mig för att aldrig skriva någon bok så hamnade jag mitt i det som kallats ”den värsta medicinska skandalen i modern tid”. Någonstans förstod jag att detta trots allt var en historia som folk kanske ville höra.

Så jag började skriva dagbok igen. 

Den var fortfarande tråkig. Det var bara mitt tråkiga jobb om och om igen.

Dramat som blev Macchiariniaffären var inte heller något att ha. Jag försökte skriva den historien, men den var helt urballad, det blev inge bra. När hela historien med påven kom in i bilden var det liksom inte längre trovärdigt. Och därmed tråkigt.

Just nu är jag på kurs i att skriva filmmanus (sjukt kul för övrigt). Och jag tror jag börjar fatta något viktigt: att en bra historia handlar om så mycket mer än att bara skriva ner vad som händer. En författare kan inte bara skriva ner vad som händer; hur spännande det än må vara. Att berätta handlar om något annat; att försöka se vad som är vackert, vad som skaver, vad som är drama. Det kan vara en flodhäst. Eller det kan vara en helt vanlig dag på ett helt vanligt jobb. Det är det som gör dagböcker så tråkiga; de har ofta inget urval. Drama finns överallt. Men det kräver att man filtrerar bort extremt stora delar av sin verklighet.

Och tyvärr gick det ju inte så bra för Hemingway i slutändan heller. Men han var ändå bäst.

Nu ska jag skriva manus! Nästa vecka är det åter nattjour. Och sen kanske jag kan berätta om bokprocessen.

Jag menar kolla vilken dreamboy

Bullet Journal – en dagbok för kreativa

Caroline Möllesand om Bullet Journal

Jag är periodare och har hittills bara skrivit dagbok i ganska korta intervaller och med långa mellanrum. Genom åren har jag provat mig fram i lite olika format innan jag, vid det senaste tillfället, skapade en Bullet Journal. Här är mitt dagboks-cv:

7 år:
Jag fick en dagbok med gulliga hundvalpar på omslaget och ett hjärtformat hänglås. Både dagboken och mininycklarna gömde jag väl eftersom jag har en storebror som gillar att retas. Vad jag skrev i den kommer jag inte alls ihåg och fattar inte vad jag kan ha haft för hemligheter då.

10 år:
Min bästis och jag fick tips från någon tidning, förmodligen Starlet, att göra varsin ”titta-minnas-doft-bok”. I en vanlig skrivbok tejpade vi fast grejer som: avklippt tagel från favorithästen, begagnade Jenka- och Shake-tuggummin samt diverse väldoftande blommor som snabbt slokade och luktade unket. Vi skrev bara korta förklarande notiser intill föremålen.

16-17 år:
I gymnasiet skrev jag dagboksanteckningar i min skolkalender och det var många fester, kompisar och killar att hålla reda på. Och en del läxor förstås. Några år senare slängde jag kalendrarna eftersom jag inte ville riskera att någon hittade dem. Synd, jag hade gärna velat läsa dem nu och återupplevt de åren.

31 år:
Då skrev jag dagbok ur vår nyfödda sons perspektiv. Det har jag redan berättat om här på bloggen.

47 år:
Jag blev sjuk i utmattningssyndrom och mitt liv förvandlades till en gegga av orkeslöshet, glömska och meningslöshet. Det var obehagligt att förlora sig själv och jag fick ett behov av att dokumentera vad jag tänkte, gjorde och hur jag mådde. Vägen till någon form av struktur blev en Bullet Journal.

En Bullet Journal, eller ”bujo” som en del säger, är en form av dagbok eller kalender som du designar själv. Sidorna i boken är oftast helt blanka förutom prickiga stödlinjer, det finns olika varianter. Du väljer själv vad du vill fylla dem med och givetvis kan du vara hur kreativ och pysslig som helst eller gå åt det strama och minimalistiska hållet. Jag provade mig fram och skaffade massor av färgglada pennor, klistermärken och motivtejp. Som med allt annat nu för tiden så finns massor av inspiration och instruktionsvideos på Youtube.

Det här fyllde jag min Bullet Journal med:

Månadskalender för överblick
Jag gjorde ett rutsystem där jag skrev in viktiga möten eller kom-ihåg-grejer.

Citat
Haha, såna där peppande och mer eller mindre sliskiga klyschor.

Caroline Möllesand Bullet Journal

Tre tacksamma
En sida för varje månad innehöll rader där jag varje kväll avslutade med att skriva ned tre saker jag var tacksam för. Viktigt att lyfta och påminna sig själv om positiva saker mitt i eländet.

Mood tracker
Kan nog översättas till humörbarometer om man vill. Här förberedde jag olika bilder där jag sedan fyllde i dagens humör som representerades av olika färger.

Habit tracker
Där förde jag statistik över mina vanor och aktiviteter varje dag. Satte helt enkelt kryss i olika spalter ifall jag exempelvis hade handlat mat, varit ute och promenerat eller träffat någon. Jag vet, för en frisk människa låter det förmodligen inte klokt, men de som förstår förstår. ❤

Veckokalender
De här uppslagen var själva dagboken där jag dag för dag skrev ner mina tankar och lite om vad jag gjort under dagen, ganska kort, inte alls avancerat.

Caroline Möllesand Bullet Journal

Sömnstatistik
Vissa perioder sov jag dåligt och alldeles för lite och ibland hade jag dygn då jag sov massor eller uppdelat i flera omgångar. Det var bra att anteckna det och få lite koll.

Listor
Packlistor, uppställningar med olika maträtter och andra kom-ihåg-listor hamnade också i boken.

7 fördelar med min Bullet Journal:

1 – Jag behövde en daglig rutin och det var en enkel men samtidigt meningsfull syssla.

2 – Det var bra för hjärnan att jag blev mer analog istället för digital. Jag slapp anteckna viktiga saker i mobilen eller datorn som jag helst skulle hålla mig borta ifrån. Back to basics – papper och penna.

3 – Jag har tydligen behov av att vara kreativ och det här var ett okomplicerat sätt att få utlopp för det.

4 – Det var en meditativ sysselsättning som just då passade min hjärna bättre än att se på teve och läsa.

5 – Eftersom dagarna hade en tendens att flyta ihop blev dagboken ett stöd. Jag fick ordning på tillvaron och kunde lättare komma ihåg saker både framåt och bakåt i tiden.

6 – Den blev också ett verktyg där jag kunde gå tillbaka och analysera ifall ökad aktivitet eller mer vila ledde till förändrat mående. Inte alltid så logiskt som man kan tro.

7 – Det är välkänt att det är läkande att skriva ner sina tankar och känslor i en dagbok och reflektera över dem. Så även för mig. Det var mycket som blev tydligare på papper istället för huller om buller inne i huvudet.


Min Bullet Journal-period varade i ungefär åtta månader. När sommaren kom kände jag mig färdig med dagboksskrivandet och det var ganska snart därefter som jag fick idén att anmäla mig till en skrivarkurs. Det blev min nya och än mer meningsfulla sysselsättning.

En sak till: Du som så småningom läser min roman kommer att upptäcka att en av mina karaktärer också har en Bullet Journal som kommer till användning vid ett specifikt tillfälle.

TEMAVECKA: Om att (aldrig) skriva dagbok

Några av de dagböcker jag aldrig har skrivit

Jag har alltid tänkt att jag aldrig har skrivit dagbok. Ända tills jag öppnade en låda i ateljén och fann alla mina gamla skissböcker, skrivböcker och ritblock. Jag insåg då att jag under tio års tid inte gjorde annat än att skriva dagbok. Skillnaden var den att jag aldrig använde mig av den klassiska dagboksformen – mina böcker och block är i stället fulla av dikter, teckningar, kladd, texter, mm.

Med hjälp av dessa kan jag åka tillbaka till den tid då jag var tjugo år och vilsen i Göteborg. Mestadels tycks jag ha mått dåligt och känt mig ensam. Det mesta i böckerna är vad man kan vänta sig av en tjugoåring i slutet av 1980-talet. Det är självömkande och lite småpatetiskt och inte mycket att ha. Men att bläddra i dessa böcker är också att göra en resa tillbaka till Göteborg på den tiden och främst alla dess alla gamla fik.

Det här var på den tiden då Göteborg var full av trevliga caféer och fik där man kunde få en kopp kaffe och en ostmacka för tjugo kronor. Påtår ingick alltid! (Ingick inte påtår gick jag inte dit!) Det var långt innan den lite trista latte-macchiato-cortado-tid vi lever i nu, där en simpel kopp kaffe med smörgås kostar som en hel lunch.

Skiss från ett fik i Borås 2021

Jag älskade Göteborgs alla fik! Jag levde på caféerna. Det var mestadels gamla slitna arbetarfik, ett och annat kulturellt hak, men också konditorier av den gamla sorten. På konditorierna fikade man oftast bland tanter med hatten på, som åt bakelser. För den som aldrig upplevt detta kan jag rekommendera att titta på det avsnitt av Kalles klätterträd där Kalle går på stan med morfar. Efter att morfar har hämtat sin klocka i uraffären går de och fikar på just ett sådant konditori. Annars kan man åka till Göteborg och gå till Ahlströms konditori som faktiskt fortfarande ligger kvar på Korsgatan.

Annars är de flesta gamla älskade fiken borta idag – omgjorda, ombyggda, eller förvandlade till något helt annat. Här är några av de Göteborgscaféer jag har antecknat i mina böcker: Café Måsen, Hängmattan, Hagabion, Bräutigams, Café Mekka, KaffePetter, Café Lyckan, Flygarns Haga, Café Créme, Café Plankan, Muséecafét.

Kaffe, cigg och uppslagen bok – Café Måsen, Göteborg 1990

Jag är väldigt glad att jag inte är där längre, att jag inte är tjugo år och vilse i tillvaron, men jag kan bli sorgsen över att Göteborg och fikakulturen idag är så förändrad. Jag har inte råd att leva på caféerna längre. Men jag inser nu att jag har skrivit mycket mer än vad jag själv fattat. Det var bara inte avsett att läsas. Jag skrev aldrig för att bli författare, eller för att bli läst, utan som så många andra i den åldern, för att få utlopp för känslor och all ångest. Men jag tror att allt detta planlösa skissande och skrivande någonstans har del i mitt skapande idag. Eller, det är jag säker på. Det var min skrivskola.

Tema dagbok: Min hemliga blogg

Jag har aldrig läst mina dagböcker från barndomen och tonåren. För det första vet jag inte var de är någonstans (kan ha vattenskadats och slängts) och för det andra så vet jag inte om jag vill läsa dem. Enligt Gudrun, Debutantbloggens egen dagboksexpert, drabbas man tydligen av akuta pinsamhetskänslor av att läsa sina gamla dagböcker och jag, som aldrig har prövat, väljer att tro på hennes ord.

Jag minns inte när jag slutade föra dagbok, men det var förmodligen någon gång i högstadiet. Men så, på 2000-talet, kom bloggarna in i mitt liv. 2007 började jag läsa till journalist i Göteborg och startade följaktligen också en blogg. Det var vi många i klassen som gjorde. Som tur är (för mig) så var jag listig nog att lösenordsskydda bloggen för sisådär tio år sedan och därmed är jag den enda som kan läsa den.

Eftersom jag skrev för en (väldigt liten) publik så känns det helt okej att läsa blogginläggen i dag. Jag är lite väl kategorisk ibland, men försöker åtminstone vara rolig. Jag minns att jag samma år började följa Sandra Beijers blogg och det är den enda jag fortfarande följer dagligen (även om jag läser ett gäng till då och då). Jag fick vänner jag fortfarande umgås med via bloggen och en trevlig feature är att kommentarer från dessa och andra personer i min närhet ligger kvar, vilket gör bloggen till något mer än bara en dagbok.

Jag tänkte dela med mig av ett par inlägg ur bloggen, ett från 2008, då jag tydligen älskade gubbar på tv:

Pensionär

Som jag skrev igår var min fysiska kondition ungefär i klass med en genomsnittlig 90-årings. Men min roomie Jolin menar att även mina intressen går i samma stil. Jag satte nämligen med förtjusning på Antikrundan igår, jag som annars aldrig brukar titta på tv. Men det är ju så roligt när tanterna säger ”ojdå” eller ”mhhhmm” till anekdoterna om deras små porslinsdjur eller mässingsljusstakar. Eller den illa dolda besvikelsen i ”jaså?” när varan värderas lägre än förväntat. Oh, how I love Antikrundan.

Mitt favoritprogram är dock, och har länge varit På Spåret. Ikväll är den stora finalen som jag har laddat inför länge. Men då släpper Peter bomben: Ingvar och Björn ska sluta! Neeeeeeej! Det får inte vara sant! Utan Ingvar, inget På Spåret. Jag som så sent som förra veckan blev ”fan of” På Spåret på fejan, bara för att visa min trogna beundran inför programmet. Varför slutar de alltid med de bästa frågesportsprogrammen? Förra veckan tvingades jag för första gången att titta i min ensamhet. Det var inte ett dugg roligt, eftersom ingen befäste min orakelstatus när jag skrek ut de rätta svaren ”Robert Redford”! ”Salt Lake City!”. Nä, På Spåret ska helst avnjutas i gott sällskap, gärna med farfar som förklarar att ”di där Filip & Fredrik, di är ene trevlige pöjker”. (Nä, han har inte sett något annat de har gjort.)

För att trösta mig så har jag fortfarande inte sett förra veckans avsnitt. Hurra för SVT Play! 

Nästa är från 2009, från en utekväll i Stockholm, där jag var på besök:

Festfredag.

Gårdagskvällen visade sig helt otippat bestå av festande. Jag, som nästan avsvurit mig mitt gamla leverne, överbevisade mig själv att det faktiskt går att ha roliga utekvällar trots att man fyllt 24. Kvällen inleddes hemma hos Lina där det bjöds studentlyxig middag i form av pasta med halloumi och tomatsallad. Halloumi är så sjukt gott och dessutom känns det som att man unnar sig något extra. All mat som får en att känna sig som Carl-Jan Granqvist är bra mat. Anna (som liksom Lina är från det trevliga samhället Kil) och Peter slöt upp och vi begav oss till Östermalm för att dricka öl och lyssna på gangsta rap.

Väl hos Tomas utbröt spontan sittdans till Snoop Dogg. Tomas är en stor gangsta rap-virtuos. Han kan massor med supersnabba raptexter.

Han är även en händig karl som vet att reda sig själv. Här är hans kreativa lampskärm:

Jag tycker också om hiphop. Ibland.

Sedan åkte vi till Söder och åt mat på Medborgarplatsen. Lina och jag delade på en baconinlindad körv. Vi träffade även tre österrikare och en tysk. Jag blev glad över att få prata tyska, men de snackade förstås engelska tillbaka. Typiskt tyskar.

Sedan hände det bästa på hela kvällen! Jag blev fruktansvärt upphetsad… Anledningen kommer här: Ser ni killen i mitten? Han är en av de sökande killarna i Den Rätte för Rosing! När vi skakade hand tyckte jag att jag kände igen honom. Och jovisst, det är Edgar som lagade hummer, hällde upp champagne och sedan nobbades i slutauditionen. Jag såg programmet för några dagar sedan, men det var något av det pinsammaste jag sett, så jag var tvungen att stänga av. Men Edgar gjorde intryck, minsann! Ännu roligare var det att hans kompis till vänster tyckte att ”det märktes att jag inte kom från Stockholm” eftersom jag blev så uppspelt över en D-kändis.

Jag demonstrerar hur jag såg ut när jag upptäckte att Rosingkillen var Rosingkillen.

2011 lade jag bloggandet på hyllan för gott och tur är väl kanske det. Avslutar med ännu ett inlägg om hur otroligt gammal man är när man är 24 (min vän Arne som nämns i texten var vid tidpunkten 29).

Att inse att man är gammal

Igår var jag bjuden på middag hos Arne. Jag måste ha missat något, för jag trodde att påskafton i princip är som en vanlig lördag, men när jag promenerade till Vasagatan där Arne bor såg jag knappt till en enda människa. Inget av den där förväntan som ligger i luften en lördagkväll, då folk är lite snyggare och fler tjejer än vanligt har högklackade skor, ville infinna sig. Maten var iallafall förträfflig och stämningen god, så vi bestämde oss för att bege oss till Storan och almedals releaseparty. Vi reflekterade inte över 18-årsgränsen, som för vår del innebar oanade konsekvenser.

Redan i kön märkte vi att folk verkade lite fullare, lite yngre och lite dräggigare än vanligt. Väl inne i lokalen låg tonårshormonerna som en jämntjock dimma över massan och fyllde ut varje hörn. Jag har nog aldrig känt mig så gammal. Som små ystra kalvar skuttade 17- och 18-åringar omkring och vart man än vände sig tjöt de, hånglade och dansade till sommarens stora hit (japp, Umbrella). Arne konstaterade att det där med att musiker och DJ’s är töntarnas revansch verkligen stämmer och blev inom kort antastad av en liten tjej med svart lugg som ödmjukt beordrade honom att köpa en öl åt henne. I jämställdhetens namn hävdade Arne dock bestämt att han skulle bli bjuden på öl istället och det blev han också, av mig. Kvällens höjdpunkt inföll dock mot slutet, då vi storögda av förundran såg hur ett triangeldrama utspelade sig mitt framför våra ögon. En tjej, iklädd en märkvärdig utstyrsel av det här slaget, alltså med spetsstayups och en tyllkjol så kort att det var ett under att hennes mamma släppt iväg henne (Arne föreslog dock att hon kanske bytt om i en buske).

Man undrar ju; funkar sånt verkligen? Och svaret är att ja, just den här kvällen verkade det funka alldeles utmärkt. Hon uppvaktades ivrigt av två unga män (och en nästan lika ivrig ung dam) som till slut nästan slogs om henne. Hon lyftes bokstavligen iväg av den ena killen från den andre. Det slutade iallafall med att killen som raggat först (och som det må sägas, körde en något mer defensiv stil än den andre, genom att dra i sin lilla syntlugg och titta snett ned i golvet hela tiden) drog det kortaste strået. Åren mellan 18 och 23 har aldrig känts så milslånga som igår kväll.

Tyvärr förstod jag mycket lite – dagbok från Berlin

Tema dagbok

Den här veckan kretsar vi på Debutantbloggen kring fenomenet dagbok. Jag inleder med en snabb överslagsräkning och kommer till den svindlande insikten att jag fört dagbok i trettioåtta år. Det här innebär inte att jag har reflekterat över dagboksskrivande.t Att jag skrivit sedan åtta års ålder har inte gjort att min debutroman bara flödat ur mig. Att föra dagbok har jag betraktat som ett slags krafsande, ett sätt att resonera med mig själv och inget som har med mina litterära ambitioner att göra.

Jag läser sällan mina dagböcker. Om jag gör det uppstår ofelbart en och samma känsla – genans. Tonen skorrar falskt och tillgjort. Sida upp och sida ner lovar jag mig själv bot och bättring och nya tag. Slätar över saker, fast jag bara skriver för mig själv. Ja ni hör, det är lätt att fasta i innehållet, som ju är helt ointressant för någon annan än mig, (ibland även för mig). Debutantbloggen är ju ingen blogg om Gudrun Furumark, utan om skrivande.

Alla raderna jag plitat ner kanske ändå varit att ett slags verbal konditionsträning. Om jag närmar mig dagboken på det här sättet, med mer fokus på form än innehåll kanske det pinsamma inte behöver dominera totalt. Jag tar ett stickprov från sommaren 1991. Det är då min debutroman tar sin börja, och som av en händelse är berättaren en 16 år gammal tjej, precis som jag var då.

Här kommer tre autentiska dagboksanteckningar från en sommar för trettio år sedan. Det enda jag gjort är lite styckesindelning för läsbarheten. En del ordval och formuleringar skorrar illa, och är sådana att jag inte skulle använda dem idag. En del meningar är oklara även för mig själv.

Lite bakgrundsfakta:

Jag befinner mig på tågluff med min kompis Kajsa.

Första stopp är Berlin, ett Berlin i förändring. Det har inte ens gått ett år sedan återföreningen.

Konstnären Lasse Hillersberg är kompis med min mamma och bonuspappa. Vi har aldrig träffats tidigare men Kajsa och jag ska få bo hos honom när vi är i Berlin.

Han huserar i en ateljé i stadsdelen Kreuzberg och sysselsätter sig med att göra skulpturer av tidningspapper och tapetklister. Därav min kommentar om klistret i avloppet.

Wolf Biermann är en tysk poet och trubadur.

Att jag inte hängde med helt på diskussionerna om Tysklands historia kan förklaras av att jag bara läst tyska ett år på gymnasiet.

Bitte schön, nu går vi vidare.

910722 Måndag 07.50

Morgon i Kreuzberg. Bor hos Lasse tillsammans med honom och Margareta (stor, hennafärgat hår, kedjeröker). Den gnabbas vänskapligt i deras del av palatset, i taket hänger Lasses flygplan, gubbar och annat som även finns på golvet, bordet, fönstret, en stege, stora mörka stadsbildsdukar, ballonger.

Margareta tronar på sin madrass. Kajsa och jag på våran. Lasse försvinner under vita tygmassor i sin säng. Det är stopp i avloppet på grund av allt klister, Lasse värmer turkiskt bröd i ugnen som gör att allt luktar husligt (vilket det inte är).

Igår gick vi på marknader det var varmt och mycket folk. Mellan marknaderna fanns den egentliga marknaden, muslimska kvinnor verkar ha specialiserat sig på att sälja falska bitar av muren, färgbesprutningen är mycket uppenbart nygjord. Andra säljer vykort, t-shirts, knappar med Lenin, armémössor och babusjkor med Gorbatjov ytterst och Lenin innerst. Någonstans på den sista marknaden tappade vi naturligtvis bort Margareta.

Lars eskorterade oss till zum Löwen och sedan till Café Einstein. Då hade jag blivit så pass lättsinnig att jag tjuvrökte på U-bahn medan Lasse blivit så lättsinnig att han kallade falafelförsäljaren för Hassan. Efter middagen slocknade vi alla hastigt och lustigt. Jag vaknade mitt i natten av att Lasse fått sitt haschis och låg och rökte.

910723 Tisdag 9.58

”Det tyska mörkret sänker sig ner över mitt sinn

Det mörknar obevekligt i visan min

Det är för att mitt Tyskland jag sönderslitet ser

Jag bor i den bättre hälften

och lider dubbelt mer”

Lasse läste Wolf Biermann för oss igår, Tyskland, en vinterresa. Som kontrast hade vi just varit på KaDeWes feinschmeckeravdelning, mat, mat, mat. Välklädda damer och amerikanske turister som åt vid olika delikatessbarer. Ostron, praliner, brieostar och utsökta viner. Innan hade vi strosat lite på Kürfurstendamm, liksom många andra turister. Överallt på trottoaren sitter apatiska zigenerskor med sina barn i famnen.

På kvällen var jag, Kajsa och Margareta på Einstein. Drack kaffe med rom (gott) och tittade hungrigt på de andra gästernas mat. Den såg mycket god ut. Sen klarade vi oss hem vid halv tolvtiden, trots affischerna som någon klistrat upp över hela Kreuzberg, Achtung Mädchen, gå aldrig ut själva och om ni gör det ha med kniv.

910724 onsdag 10:58

Vi befinner oss nu lyckligen på ett svalt TGV-tåg mot Toulon. Natten tillbringades på en galonsvettig sittplats (östtysk) från Berlin till Paris. Vi hade sällskap till Magdeburg med Benno, en trevlig östtysk konststuderande vars choklad vi glatt åt upp, och Gyrid som gick av i Hannover. Hon studerade till lågstadielärare och hade vänner i Norrköping så hon talade bra svenska. Benno och Gyrid hade en livfull diskussion om eningen, DDR, nazismen, socialismen, kort sagt nästan alla de stora tyska frågorna. Tyvärr förstod jag mycket lite.

Nu har man alltså lämnat Berlin och Lasse och Margareta. För den här gången i alla fall.

Med Lasse på zum Löwen. Dagbokssida. Kajsa i ateljén (ovanför hennes axel syns benen på en av Lasses skulpturer, vid hennes fötter Margaretas madrass). Lasse framför muren,

Hej igen kära bloggläsare om nu någon kämpat sig hela vägen ner hit! Några reflektioner angående stilen – de där sista meningarna om att ha lämnat Berlin för sista gången var verkligen platta. Stryk – ropar min inre redaktör. Redaktören noterar också att jag jobbar en hel del med kontraster, det svala TGV-tåget mot den galonsvettiga kupén från forna DDR, Wolf Biermann och de tiggande romerna mot beskrivningen av feinschmekeravdelningen på KaDeWe. Ganska passande i ett Berlin som ännu präglades av att ha varit delat.

Och en sak till, kolla på klockslagen. Vad ska man göra om man vaknar hemma hos en främmande person 07.50 och alla andra i rummet sover? Man sysselsätter sig med något som inte stör. En av hemligheterna bakom mitt dagboksskrivande har nog varit att jag helt enkelt inte haft något bättre för mig. Jag har haft långtråkigt.

Sen gillar jag en fras: tyvärr förstod jag mycket lite. Den skulle jag lika gärna kunnat skriva i min dagbok idag.

Jag skrev för att kunna andas

Idag gästbloggar Anna Bergfors.

Våren 2020 gav jag ut min bok ”Jag. Har. Inga. Ord. Kvar”, en bok som jag gav ut med egenutgivning via ett företag som heter Books on Demand.

När jag skrev min bok så hade jag inte tänkt skriva en bok. Texterna som utgör boken hade ett helt annat syfte än att jag skulle skriva en bok.

Jag är anhörig, mamma, till en vuxen person med missbruksproblematik och ett sätt för mig att hantera en tuff situation som anhörig var att skriva. När det var som svårast så skrev jag. Jag skrev för att kunna andas och texterna jag skrev gav mig så mycket tröst. Jag fick sätta ord på mina känslor och skriva av mig. Texterna blev nästan terapeutiska för mig.

Jag började skriva för 8–10 år sedan och den första texten hette just Jag har inga ord kvar.

Att ge ut en bok som är ganska självutlämnande och personlig var inget lätt beslut, men rätt beslut och jag bestämde att texterna skulle ges ut som bok i samband med att jag gick en veckas skrivarkurs på Eskilstuna folkhögskola sommaren 2019. Jag blev så inspirerad av alla andra skrivande människor jag lärde känna på kursen och några hade gett ut böcker och det var då jag bestämde mig för att mina texter skulle bli en bok.

Jag bestämde även att det skulle vara illustrationer i boken och att min mamma, min sons mormor, som är konstnär skulle göra illustrationerna, vilket hon självklart ville.

Boken, som jag ibland kallar ett häfte, består av 14 av mina texter med tillhörande illustrationer som min mamma Ann-Margret Johansson-Pettersson gjort och en prolog. Genren jag skriver i brukar jag kalla poetisk prosa, då det är en mix av korta berättelser och dikter.

Anledningen till att det blev en egenutgivning var att det var ingen av de 8 traditionella bokförlagen jag kontaktade som ville ge ut min bok och då jag var så angelägen om att sprida budskapet så blev det en egenutgivning.

Även om det inte är unikt att skriva utifrån anhörigperspektivet så är det inte helt vanligt. Många anhöriga till personer med missbruksproblematik känner skam och skuld för sin situation och vill inte prata om det, än mindre publicera en bok och bli ”offentlig”.

Jag är ingen offentlig person på något sätt men självklart gav min medverkan i TV4:s morgonsoffa bokförsäljningen en skjuts…

Boken är i A5-format (stående) med mjuk pärm och även om det kanske snarare är mer av ett häfte så är jag oerhört stolt och nöjd med resultatet! Det blev precis som jag tänkt mig och det viktigaste av allt är att min bok även tröstar andra anhöriga som känner igen sig i min berättelse.

Den feedback och fina responsen jag fått av mina läsare betyder så mycket för mig och det känns fint att vi kan stötta varandra genom att dela våra berättelser.

Om du vill följa mig så finns jag på min hemsida annabergfors.se och via Instagram @anna.bergfors

Pågående utgångsmaterial – en mejlväxling om skrivande, föräldraskap och Dregen

målning av Karin Broos

13 juni 2021 10:46

Hej Anna!

skriver här istället för på slack mest för att jag har lite ont i en tumme (har väl scrollat för mycket på mobilen), och det är skönare att skriva från datorn.

Jo, jag skulle vilja plocka upp en tråd från ditt senaste inlägg, om det här med hur det är att vara yrkesarbetande och skrivande människa och samtidigt förälder. 

Mina barn är ju tonåringar nu, men var ju sex och tio när jag börja det här romanprojektet, så det här är något som funnits med under stora delar av deras liv.

Jag tänkte att vi skulle kunna göra en liten mejlkonversation (som om vi vore två upphöjda författare som brevväxlar), och sen publicera det som ett lördagsinlägg den 17 juli när jag är admin. 

Ska såklart fråga om någon av de andra tycker det är relevant för dem också att vara med, men tänkte i första hand på dig som  har små barn. Tror  att det här ämnet berör en hel del av våra läsare också. 

Sen vet jag att du har många järn i elden – så helt ok att säga nej om du inte nappar. 

Ha det fint, 

Gudrun

13 juni 12:07

Tycker det låter fint! Återkommer med längre svar, pågående utgångsmaterial!

14 juni 2021 18:58

Hej! 

Ja, ingen stress med att svara. Under tiden kan jag ju fundera över vad ”pågående utgångsmaterial” betyder.

/Gudrun

27 juni 2021 00:05

Kära Gudrun,

Jag är ledsen att svaret har dröjt. Jag brukar annars vara snabb, i tanke och skrift. Men senaste månaden har det gått trögt. Trögt med romanen, trögt med arbetet. Det enda som egentligen gett mig glädje är att vara med familjen; leva vårt borgerliga och högst heteronormativa familjeliv. Jag lagar middag och vi badar. På kvällarna berättar jag godnattsagor, men även där känns det som om fantasin börjar tryta. 

Jag undrar ibland om min nästa bok kommer handla om moderskapet på något sätt, eller behandla moderskapet. Jag tänker ibland på Mary Shelley och hennes Frankenstein, som ju kan läsas som en skräckberättelse om just moderskap. Den enda skillnaden var att den unga kvinnan skrev en manlig huvudperson.

I alla fall. När jag började skriva var min äldsta dotter bara en bebis. Där och då var skrivandet ett sätt att lura mig till lite extra föräldraledighet, jag behövde gå en kurs på folkhögskola för att begålla mitt SGI när jag drog ner på arbetstiden. Jag hade upplevt föräldraledigheten som enormt givande. I efterhand kan jag förbanna mig själv för att jag inte började tidigare. Liksom, hur mycket tid hade man inte innan barnen? Hur många timmar slösade man inte på Debaser eller bakis i någon lägenhet kring Skanstull. Men jag tror inte att jag kunde det. Tiden innan barn var så mycket ångest; alltså den typ av ångest som är onödig. När jag just fått min bebis var jag – som så många andra mödrar- orolig att något skulle hända med barnet. Något oklart hemskt. Jag frågade sköterskan på BVC hur man skulle göra det, hur man skulle orka med all ångest. Och hon svarade något i stil med, ”ja man lär sig”. Och det har jag ju gjort. 

Nu har jag inte riktigt ångest över att min text ska vara kass. Eller jo, det har jag ju. Men ångesten är inte överväldigande. Det är mer som en vanlig känsla. Jämfört med rädslan för att något ska hända ens barn, tex. Det var nog det som fick mig att våga börja skriva, känslan att det faktiskt inte var så himla viktigt. Inte egentligen. Förstår du vad jag menar? Det är inte lika viktigt att vara sval och genomtänkt, bara alla har fått mat och bajsat vid rätt tillfälle osv. 

Den första skiva jag köpte som sjuttonåring var Making Enemies is Good med Backyard Babies. (Eller okej, det var andra skivan. Den första var Titanic-soundtracket). Och jag undrar verkligen vad sjuttonåriga Anna skulle ha sagt om hon visste att hon femton år senare skulle prata med Dregen, och att hon skulle säga ”Ursäkta, kan du flytta din barnvagn”, med sur småbarnsmammeröst, eftersom Dregen envisades med att parkera in hennes barnvagn hela tiden. Jag tror inte Anna 17 år ens hade vågat tilltala Dregen. Men som sagt, allt förändras. 

PS: Jag undrar också vad pågående utgångsmaterial betyder? Det var min dator som lade till det. 

målning av Alice Neal

27 juni 2021 17:55

Hej Anna, 

vad spännande att Dregen fått barn igen. Med vem då? Och hur då? Drar mig till minnes från hans sommarprogram att det var ganska mycket bestyr innan första ungen kom till. Nej Dregen åsido, vill säga först att det inte alls gör något att ditt svar dröjt. Med tanke på att du under våren redigerat klart ett romanmanus och samtidigt börjat nytt jobb, bloggat och varit förälder – allt detta under pågående pandemi, så är det inte konstigt om kreativiteten (tillfälligt) sinar. 

Vad härligt att du betonar glädjen i familjeliv och föräldraskap – annars blir det ju lätt att konversationer kring skrivande och föräldraskap handlar om den eviga frågan om hur tusan tiden ska räcka till för den som både jobbar, skriver och har barn. Då framställs ju föräldraskapet lätt som något problematisk som ska hanteras, och som står i motsats till skrivandet. 

Jag förstår absolut din upplevelse att föräldraskapet liksom gör shack matt på en och att det kan leda till något gott. Att erkänna sig besegrad har den fördelen att hela ens identitet sedan inte står inte och faller med om boken blir lyckad eller inte. Självklart kan även folk som inte är föräldrar uppleva det, men vi som har barn får nog lite gratishjälp av dem. Ett av mina barn konstaterade för ett tag sen eftertänksamt att hon inte tänkte läsa min bok nu, möjligen när hon är vuxen. Det kändes skönt.

När jag började skriva på det här som nu kommer bli min debutroman var min äldste son 10 och mina döttrar 6. Något år in i skrivprojektet hade jag sällskapet på pendeltåget med en person som sadlat om från att ha varit serietecknare till att utbilda sig till psykolog. Hon sa att hon var trött på att bara rikta blicken inåt, nu ville hon rikta blicken utåt. Jag insåg att jag var i motsatt läge. Efter att ha varit småbarnsförälder och psykolog ville jag rikta blicken mer inåt. Inte som något slags egenterapi, men för att få fatt i en annan, ”onyttig” sida av mig själv. Ibland har jag haft dåligt samvete för att jag har så stort behov av detta, att skrivandet gör att jag liksom kan vara lite mentalt borta. Jag tror inte på att ursäkta allting med att ”om jag mår bra mår mina barn bra”. Jag har en misstanke om att du kan bli uppslukad av skapandet men att du också  har en förmåga av att sen bli uppslukad av att vara med barnen och då vara en väldigt rolig och handlingskraftig förälder. Stämmer det? 

Ha det bra och njut du din kärnfamilj, själv ska jag åka med två av mina barn till en campingstuga. Datorn får stanna hemma, Carrie Fischers självbiografi får följa med, 

varma hälsningar 

Gudrun

PS. Intressant att din nästa bok kanske kommer handla om moderskapet, jag har en idé om att nästa roman ska utspela sig på neonatalen. Och du kanske undrar hur många mejl jag tycker vi ska skriva innan inlägget är klart? Har ingen aning. DS. 

Catharsis, ett snajdigt begrepp

Tänkte skriva lite om begreppet catharsis , som kommer ifrån grekiskan och betyder typ rening (purification på engelska)

Varför just nu jo jag håller på och städar som fan och då kändes det relevant att tänka på detta. Ut med alla gamla grytlappar och gratängformar, vik hädan barnkläder. Bort med allt som stökar ner. Bort! och gamla marmelader från millenieskiftet, varför finns de ens i mitt skafferi?

Ni vet den där sköna känslan när man gjort sig av med allt skit, det är catharsis. Nu sitter jag med ett redaktörskollat manus och bara stryker och klipper, det är så skönt och rent!

Catharsis är när sommarskuggans dräkt äntligen slid av och vi får se att det bara var en av de vanliga programledarna (vem kan det vaaa, jag är så nyfiken!). Catharsis är när boven åker fast och ordningen återställs. Catharsis är när lamporna i biosalongen tänds och vi har grinat och skrikit med huvudpersonerna men sen var alltihop bara på låtsas och puh vilken jävla tur nu går vi hem och sover.

En del dramatiker typ Brecht tyckte det här med catharsis var borgerligt. Och även om det känns härligt med rening kan jag vara benägen att hålla med. Jag menar, hur skriver man egentligen för att störa ordningen snarare än reproducera den. Nu när jag står i sluttampen av romanarbetet är jag osäker på om det ens går, åtminstone inte i romanformen. Man kanske måste söka sig till lyrik eller kanske dramatik för att slippa all borgerlig renhet överallt. Eller funkar ens det?

Nästa vecka ska jag iväg på Manusskrivarworkshop, ska bli kul att testa ett helt annat medium. Men filmmediet är nästan striktare än romanen, hur gör man då? Själv är jag mest sugen på att slänga alla grejer och bli en sån där megaborgerlig minimalist. Sälja huset och leva van life. Men som sagt, catharsis är borgerligt men ganska behagligt. Imorrn blir det en sväng till tippen igen.

En lyckad bokpicknick – ordna en du också!

Bokpicknick i Kalmar

Här kommer ett tips för dig som är sugen på att träffa likasinnade och prata böcker: Arrangera en enkel sammankomst med folk i din närhet, kända som okända.
Titta här så bra det kan bli …

Nyligen hade jag äran att bli inbjuden till en bokpicknick här i Kalmar. Jag blev tillagd i en Instagramgrupp som innehåller både skrivande och läsande personer i Kalmar med omnejd. Det kom folk från Växjö i väster, Borgholm i öster, Brömsebro i söder och Mönsterås i norr.

Planen var från början att träffas i Kalmarsundsparken där vi skulle sitta på filtar och mumsa på medhavd fika. Någon kom med den lysande idén att vi även skulle ta med valfritt antal böcker för att sedan köra bokbyte med varandra.

Picknickdagen förmörkades en aning av regnmoln, både på prognosen och himlen. Efter några sena avhopp blev vi till sist elva personer som istället samlades i en trädgård. Det var tur att vi bytte plats, för efter ett tappert försök att sitta utomhus i duggregnet så fick vi snabbt förflytta oss in i Sannas mammas lägenhet. (Tack! Dessutom med toalett som välkommen extrabonus! Något att tänka på inför kommande träffar.)

Det var inte många av oss som hade träffats tidigare, väldigt spännande och nog lite pirrigt för de flesta. Men stämningen blev snabbt avslappnad och vi presenterade oss själva och vår relation till litteratur. De som läser och recenserar böcker på sina Instagramkonton berättade om hur deras verksamhet går till medan vi som skriver delade med oss av våra olika processer. Det blev samtal om högt och lågt, ytligt och djupt. Tre timmar, eller kanske till och med fyra, bara svischade förbi.

Nu tänkte jag inte säga mer om den här lyckade dagen utan istället avsluta med vad de andra deltagarna skrev på sina Instagramkonton efteråt.


Vilken otroligt lyckad bokpicknick det blev med det här härliga gänget! Så glad att vi fick ihop det trots att vädret inte riktigt ville vara med oss och så roligt att träffa instagrambekantskaper i verkliga livet. Det blev prat om böcker och andra livsnödvändigheter, bokbyte och en hel del skratt. Ytterst välbehövligt och efterlängtat. (@sannamacdonald)

Det händer något när ett dussin personer med gemensamma intressen möts. Tack för en magisk eftermiddag med fika och litteratursnack. (@sofialofgrenwriter)

Alltså! Så himla kul det var att träffas på riktigt. Tusen tack till er alla! (@enkoppoenbok)

Avslutade en fantastisk minisemester i Blekinge med att dra på bokfika. Så underbart att träffa er alla läsande och skrivande bokvänner! Tack för gästfriheten Sanna Mac Donald så vi kunde fly in från regnet efter vårt tappra försök att sitta utomhus. Jag går och lägger mig nöjd och glad ikväll av allt prat om böcker och livet. (@anna_bokkonto)

Väldigt trevlig kväll med alla dessa skrivande och läsande nya vänner. Vi ses snart igen! (@sylvia_forfattare)

Tack för en väldigt trevlig eftermiddag med massa bokprat. Vi fick även med oss några böcker från bokbytet. Vi ser fram emot en ny bokträff snart! (@systrarnaleosbokprat)

Tack för en väldigt mysig bokträff. Tyvärr var mitt tåg rejält försenat, men jag hann ändå med en massa härligt snack om böcker, skrivande och andra intressanta samtalsämnen. Åh, vad jag behövde den här energikicken nu. (@annicaskriver)

Idag gjorde jag något som utmanade mig själv och min blyghet, men är så glad att jag vågade. Jag var på bokpicknick i Kalmar med dessa härliga och trevliga bokvänner som jag aldrig träffat förut. Så roligt att ses och snicksnacka om allt, men mest böcker, skrivande och läsning. På bokbytarbordet gjorde jag några kap, samtidigt som mina böcker fick glädja någon annan. Tack gänget för idag! (@tessansboktips)

Digitala träffar i all ära men ett fysiskt möte med fantastiska människor som delar samma glädje som en själv är obeskrivligt roligt. Samtal och skratt med fikakorgen i högsta hugg. En underbar dag som jag kommer leva på länge. (@angelundebring)

Ja, vad kan jag säga som inte redan är sagt ovan? Är otroligt glad för att mitt skrivintresse leder mig till så många härliga möten med andra. (@caroline.skriver)


Ifall du blir sugen på att göra något liknande, men tänker att du inte känner några som skulle passa in, så gör det inget. Testa att göra ett upprop på Instagram eller annan social kanal. Tror att många skulle vilja hänga på. Lycka till!

Om att bli bortglömd

Ett märkligt frimärke från 1982, illustr. Kvick

Jag tänker mig att de flesta av oss som skriver någon gång snuddat vid tanken på att det jag skrivit också kan komma att bevaras åt eftervärlden. Den där drömmen om att bli ihågkommen, evigt liv! Men för att råda bot på sådana fåfängliga tankar tänkte jag nu i stället skriva om hur lätt det är att som författare bli bortglömd. Troligen 2021 års mest positiva och peppande inlägg!

Jag samlade på frimärken då jag växte upp. En gång i månaden kom det ett litet kuvert med de senaste svenska frimärkena. En månad år 1982 låg det ett märkligt litet gråaktigt frimärke med valören 1,35 kr i kuvertet. Frimärket var prytt med en underligt tecknad figur samt texten ”Elin Wägner” vingligt skrivet med versaler vid sidan om figuren. Under figuren stod även det märkliga ordet ”Wäckarklockan” skrivet med spretig stil. Längst ner stod det att S. Derkert gjort bilden.

Det här frimärket stack ut i mängden (motiven på andra frimärkena var oftast på gränsen till tråkiga – kungar, nobelpristagare, skogslandskap, byggnader, etc.). Jag kunde inte riktigt bli klok på vad motivet föreställde. Och vem var Elin Wägner? Jag tänkte på Ria Wägner, hon som på 70-talet lagade mat i TV och som vinkade med handflatan in mot sig själv. Men hon var det inte, det stod ju helt klart. Och vad betydde ”Wäckarklockan”?

Allt fick sin förklaring många år senare. År 2020 kom Ulrika Knutssons bok Den besvärliga Elin Wägner ut (Historiska media). Redan 1977 hade visserligen Ulla Isaksson och Erik Hjalmar Linder skrivit en biografi om Elin Wägner, men den hade gått mig förbi. Men nu fick jag upp ögonen för denna mycket speciella person – Elin Wägner. Hon levde mellan åren 1882 – 1949 och ansågs på sin tid, bland mycket annat, vara en av våra viktigaste författare. Hon var ledamot i svenska akademin från år 1944, och hon gav ut närmare trettio böcker, samt publicerade en stor mängd skrifter i andra sammanhang.

Det är i mötet med Elin Wägner jag återigen inser hur många, och hur ofta, människor har glömts bort. Ester Blenda Nordström och österrikaren Stefan Zweig är ytterligare två exempel. (Viktor Rydberg är numera endast känd för att ha skrivit en dikt om en tomte.) Författare, skribenter och reportrar som under sin levnad höjdes till skyarna, och som på sin tid ansågs vara några av de absolut viktigaste kulturpersonerna, dör och glöms ganska snart bort. Man kan jämföra dem med andra författare som August Strindberg, Hjalmar Gullberg och Selma Lagerlöf. Dessa tre har som bekant inte glömts bort. Så kan det gå.

Olika falla ödets lotter.

Men idag vet jag i alla fall att det gåtfulla motivet på frimärket från 1982 är del av ett större verk på Östermalms tunnelbanestation gjord av Siri Derkert. Hon valde coolt nog att vid sjuttio års ålder, i full skyddsutrustning, blästra in motiven direkt i betongväggarna. Siri blästrade in ordet ”Wäckarklockan” i stället för Väckarklockan som Elin Wägners debattbok egentligen hette. Jag tolkar det som en hyllning av Derkert – Elin Wägner själv var ”Wäckarklockan”.

Om att placeras i ett fack där man (kanske) inte hör hemma

Foto: Miriam Parkman

Nu har min debutroman funnits ute i en månad och jag har noterat något som jag förstås själv hade kunnat förutspå. Trots att jag själv inte tycker att Någon annans tidsfördriv kan sorteras in i genren feelgood så gör väldigt många läsare och lyssnare det. Förlaget har marknadsfört boken som en samtidsroman och ordet feelgood har inte nämnts. Ändå läste jag nyligen ett i ett omdömde att boken ”skriker feelgood”.

Det jag väntade mig var att epitetet chick lit skulle appliceras på romanen, då den innehåller ingredienserna storstad, singeltjej som letar efter kärlek och dråpliga situationer. Men begreppet kanske har blivit omodernt alternativt konkurrerats ut av F-ordet?

Jag vill klargöra att jag inte skriver det här inlägget för att jag själv avskyr feelgood och absolut inte vill förknippas med genren, utan för att bena ut hur det kunde bli såhär.

Jag hade flera bra anledningar till att jag inte ville att boken skulle marknadsföras som just feelgood.

  1. Jag tycker inte att själva intrigen är speciellt upplyftande. Det går i princip åt helvete med det mesta för huvudpersonen Doris: kärleken, jobbet och familjen.
  2. Jag ville inte att inbitna feelgood- eller romanceläsare skulle bli besvikna. Min roman har inget klockrent ”boy meets girl”-tema, snarare är det ”boy doesn’t meet girl (because boy doesn’t exist)”.
  3. Slutet är inget ”och de levde lyckliga i alla sina dagar”-slut. Förlåt för spoiler, alla som inte har läst boken.

Svenska Wikipedia beskriver genren feelgood såhär: Feelgood är en litterär, musikalisk och filmisk genre med syftet att få mottagaren att må bra. Genren ligger nära chicklit och romance. Vanligtvis finns det en kärlekshistoria i centrum, men det kan även finnas andra förvecklingar, till exempel kring pensionärer.

När jag fortsatte läsa stod det att ”positiva slut, komik, rask handling, fantasifullt persongalleri” kan anses tillhöra genren och åtminstone en del av dessa kriterier kan jag skriva under på. Jag hävdar ju bestämt att jag har försökt skriva en kul bok, men jag förstår att alla inte inser hur briljant humor jag har. Kan det vara så att eftersom 1. min huvudperson inte är destruktiv och 2. tonen är lättsam så får man en positiv känsla när man läser = alltså har jag skrivit en feelgood?

Jag har inte facit här utan kan bara spekulera.

När det gäller omslaget så har förlaget och formgivaren försökt undvika att signalera saker som gör det till en typisk feelgoodbok i svenska läsares ögon. Men det verkar inte spela någon roll. Den chockrosa färgen gör säkert sitt till.

Eftersom jag skriver på roman nummer två väntar jag mig naturligtvis jämförelser med debuten. Det enda jag vet är att den har färre feelgoodingredienser än nummer ett. Det ska bli spännande att se vilken genre den kommer kategoriseras som.

Vad jag lyssnar på medan jag städar

Jag vet att du egentligen vet det här, ändå kan du behöva en påminnelse – allt är inte så härligt och frejdigt som det verkar på sociala medier. Det kan tyckas som att ”alla andra” är del av någon slags skrivgemenskap som du inte fått tillgång till. Men då ska jag berätta att jag, till skillnad från Caroline inte har några  skrivkompisar som jag delar manus med. Jag har inte, som Anna handplockats till en skrivgrupp med etablerade författare och en välrenommerad och kräsen ledare.

Gittan Jönsson, Vandrerskan

Men jag har internet. Och ett par hörlurar. Och jag har tvätt som behöver sorteras, en brun beläggning i diskhon som ska skrubbas bort, en omgång rabarber som ska hackas för att sen kokas till chutney. Och medan jag gör det så lyssnar jag på kloka människor som talar om litteratur och skrivande, då är jag liksom med i samtalet, fast i bakgrunden. Det går i perioder vilka poddar jag favoriserar men just nu är det dessa:

Folkets hörna

Folkets hörna i Lund är en scen för de som vågar dela med sig av texter under arbete. Det är också en podd med utrymme för eftertänksamhet. Tempot är en lisa för själen – jag har tröttnat på poddar där folk avbryter varandra. Det märks att Emilia Palmén och Agnes Stenqvist som håller i det hela har pluggat ihop, de är vana att prata om ”den skrivande praktiken.”

Alla avsnitt är bra, men jag kan rekommendera att börja med Mats Kempe. Hans lekfulla förhållningssätt till skrivande, där han bland annat skriver dikter med vänsterhanden, fast han är högerhänt, är uppfriskande. Jag blev också glad av pratet med Tone Schunnesson. Eftersom hon verkar så cool och begåvad har jag känt mig lite skraj för henne, men det gick över när jag hörde henne prata bjussigt och mänskligt om toppar och dalar i sitt författarliv.

Hemma hos Strage

Podden har ett enkelt koncept. Musikjournalisten Fredrik Strage bjuder hem musiker till sin våning på Kungsholmen i Stockholm. Den där våningen framstår som en salongskommunist våta dröm – sekelskifte, högt i tak, kreddiga skivor och böcker så långt ögat når. Så gott som alla gäster kommenterar hur fint Strage har det hemma). Dock inte Mattias Alkberg, författaren, låtskrivaren och musikern.

För mig är han sinnebilden av en kreativ person som fortsätter oförtrutet, om än ibland med vresig framtoning, trots att det inte är fett att leva som kulturarbetare. Hos Strage pratar han lite skrivande och mycket musik samt läser en utsökt dikt med titeln Sisyfos.

Mattias Alkberg kör en kärleksförklaring till språket

Något slags känsla

Nina Wikner bjuder in gäster, varav flertalet hittills varit författare. De samtalar med utgångspunkt i ett välkänt citat från Hjalmar Söderbergs Doktor Glas ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna i något slags känsla.” Alla avsnitt jag hört hittills har varit intressanta men det som fångat mig mest var nog när Patrik Lundberg snuddade vid att prata om skillnaden i hur han relaterar till världen i skrift och ”på riktigt”, och hur detta kan höra ihop med den övergivenhet som adoptionserfarenheten för med sig.

Det gränsar till galenskap

En väldigt mysig författarpodd med göteborgsatmosfär ( ja jag är svag för det mesta som har med Göteborg att göra). Här pratas det om konkreta aspekter av yrket som hur man föreställer sig miljöerna man ska gestalta, hur man gör research och hur märkligt det är att författare så ofta fotograferas sparkandes i lövhögar. Värdar är Elin Boardy, Martin Engberg, Mattias Hagberg och Jessica Shiefhauer. I min fantasi är jag en i kompisgänget –  i verkligheten en gröngöling på fel kust.

Tack alla ni som poddar. Utan er skulle mitt tänkande vara mer enkelspårigt, och mitt hem stökigare. För det är faktiskt så att jag ibland skrubbar lite extra på spisen, bara för att ha någonstans att göra av händerna medan jag lyssnar.   

Gästblogg: Gunnel Hillås

”Se på månen se på mig” är titeln på min debutroman. En berättelse som till
stor del utspelar sig i Istanbul sent åttiotal, men även i Stockholm 2018.
Jag är bildkonstnär ”från början” och tänker ofta att jag har målat mig fram till
språket. Berättelserna har vuxit fram parallellt med måleriet och de båda
världarna tangerar varandra. Gestalterna i mina berättelser kommer till mig på
min inre scen, och jag får lära känna dem genom skrivandet.


”Se på månen se på mig” skiljer sig från mitt vanliga berättande. Historien
bygger på min egen vistelse i Istanbul hösten 1986 och den pockade på att få
bli skriven. Dagboksmaterial, foton, teckningar och minnets korridorer samt
spänningsfältet mellan erfarenhet och att skapa fiction gjorde att berättelsen
tog lång tid att skriva.

De andra berättelserna jag skrivit (opublicerade, handskrivna i dagböcker) har
ofta tagit en graviditets längd kan jag se i efterhand. Jag bär dem som barn, de
föds ut ur mitt huvud. Efter en händelse då jag mindes min egen födsel började
jag tillverka språktavlor av mitt inre språk som ofta inleder en berättelse. (se
bild)


Första språktavlan av ”mitt eget inre språk” gjorde jag 1984. När jag första
gången ställde ut en språktavla, (Galleri Dialog i Gamla stan 1993), tolkades den
mycket olika av de som såg den. För någon var den Mose stentavla, för en
annan tankestrukturen, för en tredje språkets struktur, för någon en bön. För
mig är förklaringarna olika, men det jag vet är att språket bryter ny mark inuti.
Ett urspråk som rymmer alla tider, alla åldrar, nedärvda minnen och en väg
framåt. Det kan vara en spegelbild av tanken, den mentala strukturens skelett,
en mellanrumsform och en vila från ett ständigt flöde.

Mitt språk rör sig i ett gränslandskap mellan hitombortom, jag – ickejag, ljus-
mörker, födelse-död, betydelse- abstraktion. Rummet fortplantas genom tiden,
genom generationer av medvetanden som ärver ett tankerum, vilket fylls på
om och om igen. Jag är bärare under en generation.
Jag ställer mig tanketom för att formuleringen ska bryta in. Och en ny
berättelse är på väg. Cirkelrunda är mina tankar och härbärgerade i ett myecel
av trådar, vars linjer och snurriljor går hit och dit. Jag får halka omkring i ett c,
öppna fönstret i ett å och bada i ett o.

En guldtråd nystas ur det innersta. Därinne ligger en bunt pergament,
fullskrivna med bokstäver, boklaver och stavelser. I hjärtats skafferi bor tankens
foster, som blir förlösta ut ur hjärnbanéret. Mitt hjärtas hällristningar blir
synliggjorda i skrivandet. Det smakar blot, det smakar karga brödstycken och
gnisterkall snö. Vackra frostblommor på minnets fönster smälter till ord och
levande röd ros.


När allt tappar sin betydelse, då får ”in absurdum res” bli min tes och jag
formar ett litet , hermeneutiskt hermetiskt språk. Får ett ordras i överflöd och
rappakaljanismen bokstaverar mina tankar. Men i trons landskap, inplanterat
sen barndomen blir språket fantasins, och tar åter fart med ett fönster till
oändliga världar. I korspunkten mellan trons riktadhet och den inomborda
tillblivelsen formuleras det. Ordmönstret neutraliseras, och enbart hjärtats
tanke äger rum.


Ord som inte bryter in i vanlig verklighet. Ord som läker. Fyllda ord, utan
definition, men med innebörd.

Jag är. Ser in i ljuset. Närvaron interfolieras ständigt. Ordet andas in och andas ut.
Andas. Ordet driver bort, förgyller, skapar, längtar, besvärjer, beklagar, älskar.
Ordet lugnar. En tyst viskning. Berättelsen ger mig liv, jag svarar med att skriva
orden.

Gunnel Hillås 2021 copyright.

Författarcentrum Öst /sök författare/Gunnel Hillås
https://gunnelhillas.blogspot.com
Foto: Emy Lindberg

Halvtidsavstämmning: hur går det?

Den där frågan. Ärligt nu debutantbloggare, hur går det egentligen?

Ann: Den här kluriga frågan avslöjar inte riktigt om det gäller med själva bloggen, skrivandet eller livet i allmänhet. Fritt val alltså. När det gäller bloggandet så ligger jag i framkant efter några hetsiga debutveckor och har minst ett inlägg schemalagt och flera idéer som väntar på att komma på pränt i bloggform. Jag har heller inte gjort mig ovän med några debutantbloggskollegor (vad jag vet).

Skrivandet går faktiskt framåt. Jag har semester och försöker både fånga dagen och fånga orden för att sätta dem på pränt. Det verkar gå mot halvtid även i textlängd.

Debuterandet är avklarat för min del och det har visserligen varit omtumlande, men jag har överlevt. Och många har gillat boken! (Och hatat den, men det är en annan historia).

Caroline: Själva bloggandet går bra och är roligt. Har många påbörjade och inplanerade inlägg men brukar bestämma mig några dagar i förväg för vilket det blir just den aktuella veckan. Ibland lägger jag dock orimligt mycket tid på varje inlägg, så där skulle jag absolut kunna bättra mig.

Skrivandet och redigerandet har också gått bra på sistone. Nästa steg är egentligen att boka redaktör. MEN… Just nu är det lite moment 22. Jag väntar nämligen på svar från förlag. Som jag skrev om i torsdagsinlägget så har några förlag helt oväntat hört av sig till mig och bett att få läsa mitt manus. Därför avvaktar jag ett tag till och hoppas att jag får svar snart.
Det är klart att det finns vissa som undrar om jag verkligen kommer att hinna debutera i år. Jag erkänner att jag själv blir lite nervös ibland. Går det inte med plan A får jag väl ta till plan B.

Mattias: Jag har precis varit på prestationssamtal med Kritikern och Tvivlet (se veckans inlägg: Prestationssamtal i halvtid) och överlevt det. Jag tror jag fick godkänt. För övrigt? Jag är ju den i gänget som fuskade och debuterade redan förra året med Pensionat Solvändan på Lange Forlag, dock enbart som e-bok. Nu är meningen att den äntligen ska komma som tryckt bok. Vilket gör att det känns som att jag nu debuterar ”på riktigt”. Och eftersom den trycks först nu har vi (jag och Lange Forlag) kommit överens om att vänta med uppföljaren Skalbaggen i trädet som egentligen redan är färdigskriven (annars hade de kommit ut nästan samtidigt). Mitt illustrationsarbete med uppföljaren är därför satt på paus. En annan rolig grej är att Pensionat Solvändan nu översätts till engelska och fler språk är på gång har jag förstått. Det ska bli riktigt spännande att se hur min text ter sig på ett annat språk än svenska. Mitt skrivande just nu handlar främst om min egen skrivutmaning vilket jag nyligen skrev om i ett inlägg här på bloggen: En sommarutmaning. Jag tänkte att jag skulle låta skrivandet få vara fritt från krav under sommaren.

Anna: Jo tack det duger! Manuset är hos redaktör och det ser ut som om vi håller deadline. Det har känts trögt ett tag och jag har svurit en hel del åt det hela. Men nu känns det som om det lättar!

Gudrun: Eftersom jag uppmanas att svara ärligt – just nu vet jag inte hur det går med debuterandet. Kanske kan jag berätta mer efter nästa veckas förlagsmöte. När det gäller bloggandet vågar jag redan nu säga att Ann inte gjort sig ovän med någon av oss andra.