Det är inte för sent

Ti bloggJag blir stressad när människor uttalar sig om reproräntan i en expertpanel på teve eller blir intervjuade angående sin senaste bestseller, samtidigt som en informationsruta upplyser om att de är födda1993 eller något annat absurt årtal. Människor som är födda 1993 ska springa runt i shorts. De ska busringa till pensionärer. De ska palla äpplen.

Att få en ny vän. Att springa marathon eller lära sig hur projektorn fungerar i sal 27. Att flytta ifrån den där hålan. Att försonas. Att köpa en dansksvensk gårdshund. Att debutera som författare. Vid en viss punkt i livet är allt för sent. Det blev inte av. Allt kom i vägen. Livet. Åren. Konventionerna. Självförtroendet. Den gängse uppfattningen om hur någon vid en viss ålder ska leva.

Men innerst inne vet både du och jag att den punkten inte är här förrän vi är minst hundra år (alternativt ligger på vår dödbädd). Jag är skeptisk till positivt tänkande och hejiga floskler. De kan låta så ihåliga och själlösa. Tomt ekande. Trots detta har jag ett mantra som jag ibland upprepar för mig själv.

Imorgon är en ny dag med nya möjligheter.

Alltså varje imorgon. Varje. Den tanken gör mig lugnare.

På min fyrtioårsdag (då orkanen Sandy påminde oss om att inget ska tas för givet) satt min man och jag i en bar intill Times Square och drack fantastiska drinkar. Just den resan var extraordinär men annars var livet just så som det hade varit en tid. Vi bodde och bor med två barn i ett litet hus i en liten stad. Vi hade ganska länge jobbat och jobbar fortfarande med liknande arbetsuppgifter som vi för det mesta trivdes och trivs väldigt bra med. Det var kärleksfullt, ganska lugnt, så himla fint och så mycket att vara tacksam över – men lite tråkigt. Ibland rev och river törsten i mig. Då vill jag flytta, byta jobb, köpa får, raka av mig håret, springa marathon, lära känna nya och annorlunda människor, debutera som författare. Och inte hade jag kunnat ana då, på min fyrtioårsdag, att jag idag skulle ha gett ut två böcker och ha fått ytterligare sex manus antagna av ett stort förlag.

Så det kom en dag med nya möjligheter. Det kommer sådana dagar igen. Det här är ett budskap till dig som längtar och väntar, som stampar i spiltan. Det är inte för sent.

Elsie Johansson, Philip Pullman, Alexander McCall Smith, Moa Martinson och Karen Blixten var en bra bit över fyrtio allihop när de romandebuterade. Plötsligt händer det. Kanske mitt i putsningen av löständerna.

Och det här är ett budskap till mig själv. Det har inget med skrivande att göra men just nu behöver jag veta att imorgon är en ny dag med nya möjligheter. Just den här fredagen. Just den här stunden. Håkan Hellström sjunger att när vi går genom tiden ska vi veta att allt det bästa inte hänt än. Och så är det ju tills ens nyfödda kniper med sin oändligt mjuka hand om ens fingrar. Men kärnan i Hellströms budskap, att mycket bra inte har hänt än, är något att klamra sig fast vid när tvivlen viskar att det redan är för sent.

Publicerat i Besvärjelser och beskydd, Christina Lindström | 10 kommentarer

En hälsning från Ingmar Bergmans bibliotek

BokenDet är den sista veckan här på stipendiatet på Fårö och jag har varit i det här huset på Hammars och skrivit varje dag sedan mitt senaste inlägg (utom i helgen då det var stängt). Det är förbjudet att ta bilder här inne men jag ska försöka förklara hur det ser ut med ord istället:

Tystnaden är kompakt, inte en susning hörs utifrån. Det finns ingen mobiltäckning här och inget WiFi. Telefonen ligger ointressant och obrukbar i min ficka. Det luktar gott av trä och boksidor. Jag sitter på ett upphöjt podie längst bort i rummet, med ett fantastiskt fönster bredvid, uppbyggt av 6×3 stycken rektangulära rutor ut mot naturen. Utanför hejdar en gotländsk stenmur besökare och andra nyfikna från att titta in från parkeringen och en väderbiten tall hindrar solljuset från att lysa alldeles för starkt. På andra sidan långväggen dundrar havet, men ljudet dämpas av de smala treglasfönsterna. Jag sitter bekvämt i en sliten läderfåtölj med armstöd och fotpall. Mitt i rummet står tre ”öar” med böcker på båda sidor. Varje ö har en lampa ovanpå och vid den mittersta står en trämodell av Dramaten. En fantastisk pjäs där man även ser Bergman sitta som en liten, liten träfigur på sin favoritplats på övre balkong.

Jag har varit på Dramaten en handfull gånger i mitt liv (alldeles för sällan), men jag minns särskilt en gång. Nu kommer jag inte längre ihåg vilken pjäs vi skulle se, men vi var på besök med klassen och satt där under genrepet och tittade lite halvt ointresserat. Bredvid oss satt en gubbe (det var på den tiden då jag tyckte att alla över 20 var gubbar). Koncentrerad. Fokuserad.

Efteråt gick gubben fram till oss och berömde vår klass för att vi hade varit så ovanligt tysta och duktiga. Vår fröken brev röd om kinderna av glädje men vi förstod inte riktigt varför. Vem brydde sig om vem den där gubben sa?

Senare förstod jag att den där gubben var Bergman.

Nu har jag suttit och skrivit här i hans bibliotek i snart två veckor och en timme om dagen har jag också läst lite ur några av hans böcker. Man får nämligen plocka ut dem ur bokhyllorna och läsa dem på plats, så länge de inte lämnar rummet. Idag blev det ”Ensam” av August Strindberg. Det roliga med att läsa Bergmans exemplar är att han på nästan varje sida har strukit under delar eller hela meningar. Så samtidigt som jag läser Strindberg försöker jag urskilja Bergmans tankar. I ”Ensam” har han bland annat strukit under:

”När jag emellertid kommer hem och sitter vid skrivbordet lever jag; och de krafter jag hämtat ute vare sig av disharmoniernas strömväxlare eller av harmoniernas strömslutare, tjänar mig nu till mina olika ändamål. Jag lever, och jag lever mångfaldigt alla de människors liv jag skildrar; är glad med de glada, ond med de onda, god med de goda; jag kryper ur min egen person och talar ur barns mun, ur kvinnors, ur gubbars; jag är konung och tiggare, jag är den högt uppsatte, tyrannen och den aldra föraktadste, den förtryckte tyrannhataren; jag har alla åsikter, och bekänner alla religioner; jag lever i alla tidevarv och har själv upphört att vara. Detta är ett tillstånd som ger obeskrivlig lycka.”

Kanske var det också så Bergman kände. Jag vet att jag gör det.

Imorgon måste jag åka härifrån, men jag kommer alltid ta med mig den här stunden – skrivandes och läsandes med fötterna på en fotpall i Bergmans bibliotek.

Publicerat i Felicia Welander | 8 kommentarer

Karaktär V.

10157221_701905456534394_6503728241913565292_n
Jag skulle vilja berätta om en kille som inte finns.
Jag vet massor om honom. Jag har djupa kunskaper om hans allra innersta. Jag vet exakt hur han ser ut, hur han klär sig. Det enda jag märkligt nog inte vet om honom, är vad han heter. Förutom att det börjar på V. Det är jag säker på.

V är en karaktär i min nästa roman. Jag har inte börjat skriva den än, men i mitt huvud håller grunden på att läggas. Den där som man sedan bygger sin stora jäkla katedral på.
En av de viktigaste delarna i den där grunden är karaktärerna. Människorna som ska befolka ens berättelse.
När det gäller min nästa roman – som jag ännu inte ens har ett arbetsnamn på – så dök de upp ganska tidigt. Eller snarare, de dök upp först. Hela berättelsen, så som den nu ligger utmappad i mitt huvud, utgick från dem. En svensk kärnfamilj ur medelklassen, så mellanmjölkigt det någonsin kan bli. Mamma, pappa, son, dotter. Rena klyschan.
Men ingen familj är en klyscha. Ingen människa är en klyscha.
Så den här familjen har jag burit med mig ett bra tag nu, i huvudet. Jag vet fortfarande inte vad de heter. Men det kommer, det vet jag. Det är ingen brådska.
Och V är den som klivit fram allra tydligast hittills. Vilket är lite oväntat, dels för att berättelsen handlar mer om föräldrarna än om barnen, och dels för att han är en person som sällan kliver fram i ljuset.

V är sonen i familjen. Han är sjutton år gammal, och har gett upp det mesta. För V är livet inte ens ett slagfält – det är en kyrkogård. Han känner inte längre någon samhörighet med resten av mänskligheten, och allt han numera bryr sig om är att markera avstånd till den. Han klär sig i svart och målar sitt ansikte vitt, som en krigsmålning. Han har mer eller mindre slutat att tala. Lärarna ifrågasätter det inte ens längre. De bara accepterar honom som ett tyst spöke längs skolkorridorerna.
De senaste åren har V och hans lillasyster vuxit upp i skuggan av sina föräldrars tysta krig (mer om det vid ett senare tillfälle). Lillasystern har hanterat det på sitt sätt, genom att vända sig utåt, och desperat söka godkännande och bekräftelse, från vänner och killar.
V har valt den rakt motsatta vägen. Han har vänt all sin smärta och rädsla inåt, och där har de blivit hela hans värld.

Kära V. Du tror att du hatar allt och alla. Men det du misstar för hat är bara kärlek i behov av en skulptör. Du är ingen dålig människa. Du är bara ledsen.
Jag ser dig så otroligt klart framför mig, V. Jag hoppas bara att min penna är tillräckligt vasst vässad för att göra dig lika tydlig för läsaren.

Jag tror att de flesta (roman)författare skriver upp någon form av karaktärsbeskrivning av sina huvudpersoner, innan de ens börjar skriva på första utkastet. Så här ser det ut i mitt fall, så här gör jag. Jag tänker på mina karaktärer tills de blir så verkliga för mig att jag knappt kan skilja dem från människor av kött och blod. Jag vet allt om dem, betydligt mycket mer än vad jag lär använda i texten.
är det dags att börja skriva om dem.

Publicerat i Debut | 6 kommentarer

Mer miljömummel

ThomasPratade om miljö (och feber) förra veckan. Jag tänkte att jag skulle plocka upp miljötråden lite – på förekommen anledning. (Skippar gärna febern faktiskt).

Häromdagen läste jag nämligen en text. Författaren beskrev ett par ögon. Beskrivningen drev ut över ett helt stycke, och texten fortsatte med att beskriva landskapet och de inblandade karaktärerna tämligen ingående. Visst fanns det ett händelseförlopp, men framförallt målades en bild upp. En bild som tog en eller ett par sidor i anspråk.

Här någonstans känner jag ett styng av avundsjuka. Jag klarar inte det. Att bre ut i en lång beskrivning vill säga. Alltså, det är inte ens så att jag vill skriva så. Tvärtom. Men samtidigt är det inte så att jag vill skippa miljön. Miljö och känsla är viktigt. Fast jag vill göra det lite annorlunda.

Mitt ”ideal” vad gäller miljöbeskrivningar är mer åt det väldigt tajta hållet. Miljön ska följa med i handlingen, texten ska inte handla om miljön. Nått sånt. Det vill säga; jag försöker undvika att bara ”beskriva”. Helst ska det hända något –  i en viss miljö – eller så ska miljön få en person (eller flera) att känna något. Ingen beskrivning som inte är inbakad i något annat.

Inte så att jag lyckas alltid. Tvärtom, letar du i någon text jag skrivit finns det säkert rena beskrivningar både en och flera gånger – men de är  förhoppningsvis korta. För det är så jag vill ha det.

En av mina absoluta favoritkommentarer som jag fått på en text löd ungefär så här:

Du håller ett tätt fokus kring NN. Det är som om själva vädret är med och skär av dem från yttervärlden och allt koncentreras ner till hästen, NN och vagnen. Det blir väldigt mycket miljö med några få ord!

Ett sånt omdöme gör mig glad som sagt.

Men samtidigt.

Jag blir lite avundsjuk på de där som kan snirkla iväg. Jag minns en historisk roman som beskrev hur en flod slingrade sig fram, med säkert tre, fyra adverb bara för att beskriva en enda av flodens krökningar.  (Nu överdriver jag en aning som ni säkert förstår)… Jag tyckte det var jättejobbigt att läsa, men samtidigt ville jag ta mig igenom, dels för att det var en erkänd författare och dels för att jag gillade själva historien.

Ok, nu har han flippat – tänker ni säkert. Om han nu inte vill skriva så, varför är han avundsjuk på de som kan?

Det handlar givetvis om längd. Textlängd. Och produktionstakt. Eftersom jag vill ha en kompakt stil blir givetvis berättelserna ganska korta – och tar förhållandevis lång tid att skriva. Fatta vad skönt det hade varit att kunna hiva ut på FB, eller på bloggen att ”nu är jag uppe i 120 000 ord på det senaste manuset!!!

Fick en kommentar på Incidenten att det var lite synd att den inte var längre… Fast hade jag skullat göra den längre hade jag antingen fått dra ut på den i det oändliga eller så hade jag fått väva in ytterligare bihistorier – med stor risk för att det hade blivit onödigt komplicerat och/eller krystat.

Det nuvarande manuset är än mer kompakt i nuläget, och därmed ännu kortare…

Så när andra ropar ut sina ”nu är jag uppe i 90 000, bara 40 000 kvar!” så tänker jag ”haha jag får ihop det – det här manuset kommer nog i alla fall upp i 50 000…”

Mina böcker kommer nog aldrig bli långa… Ber om ursäkt för det… Vill ni ha långa böcker får ni kanske läsa Robert Jordan istället.

Publicerat i Debut, Thomas Årnfelt | Märkt , , | 4 kommentarer

Att välja genre (Att skriva fantasy del 2)

FredrikInte ett troll så långt ögat kan nå. Är det fortfarande fantasy då? Troll, vättar, drakar, alver, osynliga småfolk, jättestora förtrollade skogar eller uråldriga berg. Det är ingredienser som får mig att misstänka att jag läser en fantasy. Snabba bilar, spegelfasader och palmer är det inte. Men ok, genrer är inte min starkaste sida. Det måste jag erkänna. Jag tycker om att berätta historier. Spännande historier, roliga historier eller egentligen vilka historier som helst men innan jag skulle försöka sälja in boken till ett förlag hade jag inte en tanke på vilken genre den skulle placeras i. Jag hade ju inte berättat för så många att jag skrev och då behövde jag inte heller förklara vad det var jag höll på med.

Men när jag började fila på brev till förlag blev jag också tvungen att börja tänka genrer. Frågan: Vad är det? Alltså, vad är din bok för något, eller vad handlar den om blev plötsligt väldigt intressant att kunna svara på.

Hmmm jo men det är inte så märkvärdigt, det är ju en… ja vad ska man säga? Jag hade hört ordet spänningsroman lite här och där det senaste året, det kanske är det närmaste jag kommer att beskriva min bok. Så, jag började med att kalla den för spänningsroman. Men spänning låter lite lamt. Gör det inte det? Lite som att beskriva en bok av Stephen King eller Johan Ring som en läskighetsroman. Och jag skulle aldrig komma på tanken att beskriva en film som spänningsfilm. Du, jag såg en så sjukt bra film i helgen. Deja vu med Denzel Washington, en riktig rackarns spänningsfilm. Näe, när det gäller film ligger det närmare för mig att beskriva något som en thriller, så jag bytte genre på min bok. Jag menar, är en bok sjukt spännande, rätt läskig, grov, mycket action och får en att sitta på helspänn från sida 60 tills man svettandes läst ut den så visst fan låter det mer som en thriller än en spänningsroman. Från och med nu beskriver jag den som en thriller. (Spänningsroman kanske bara är svenska för thriller. Då ger jag upp, och så får någon annan välja genre åt mig. :) )

Men så läste min fru igenom boken och beskrev den som en fantasy.

Fantasy!?

Jag satte morgonkaffet i halsen. Vad menar du? Fantasy? Det är ju inte en enda jäkla alv med i hela boken.

Näe, men du beskriver Stockholm som att det finns 100 våningar höga skyskrapor. Åkersberga är en brinnande kåkstad och Österskär har blivit till något slags Hollywood. Du har ju liksom hittat på hela miljön och det är väl det som är fantasy?

Jag räknade bort det som ett symptom på att inte ha sett tillräckligt mycket troll, flygande kvastar eller slagsmål med bredsvärd på film men sen fick jag feedback från en annan av mina första läsare. Kul med de där fantasyinslagen.

Näe men va sjutton… Vilka då?

Jo men, de dränker ju folk i Sätterfjärden. Ögonbryn upp. Överlägset leende på. (På läsaren alltså, inte på mig) Det händer ju inte på riktigt. Fantasyinslag liksom bara.

Jo men…

Tystnad. En långt tystnad där jag hann tänka att näe, ok genrer är inte min starka sida. Jag struntar i vilken genre den är i, jag vill ju bara berätta en historia.

Men… jag kan ändå inte riktigt hålla med. Jag skulle i alla fall vilja att en fantasy börjar på ett värdshus där en skummis närmar sig huvudpersonerna med ett viktigt uppdrag som behöver lösas (kanske något som hänger kvar från rollspelens tid), eller att huvudpersonen får en ring som måste förstöras i samma eld som skapade den, eller får ett brev från en trollkarlsskola i första kapitlet eller… Jaja jag ger upp.

Min nästa bok är i alla fall rolig. Så just nu kallar jag den för feelgood. Eller komedi kanske. Eller en feelgoodkomedi. Komedi föresten? Används komedi om böcker eller är det bara för filmer?

Publicerat i Erotiska noveller, Fredrik Frängsmyr, Genre | 8 kommentarer

Gästbloggare Alex Haridi: Vi måste prata om det här med målgrupp

Dagens gästbloggare Alex Haridi har skrivit manus till filmer och TV-serier som Skilda världar, En plats i solen, Äkta människor och Blå ögon. Han romandebuterade i år med den gotiskt inspirerade uppväxtskildringen Huset mittemot.

Alex Haridi Stefan Tell                                                                               Foto: Stefan Tell

”Jag har hittat ett gammalt fotoalbum”, utbrast mamma när jag häromdagen klev in genom dörren till kedjehuset i Järfälla där jag växte upp. Exalterad drog hon med mig till köket, öppnade pärmen och pekade längst ner till höger på första uppslaget. ”Titta!” sa hon. ”Ser du vad pappa har i handen? Vet du var bilden är tagen?” Och sedan, utan att vänta på svar: ”På dagis! På en föräldrafika!”

I pappas ena hand hängde jag, kanske två år gammal, i den andra hängde en cigarett. Och om det inte har framgått med all önskvärd tydlighet var bilden tagen inomhus på en förskola och cigaretten var tänd.

”Tänk vad annorlunda allt var”, sa hon och tillsammans stod vi tysta en stund över fotografiet. Jag vet inte vad som snurrade i mammas huvud, men jag tänkte på mina läsare och hur mycket som skiljer deras erfarenheter från mina. De är inte i närheten av att vara så unga som jag var på bilden, de går på högstadiet och gymnasiet, men jag kan lova att de aldrig har utsatts för socialt accepterad passiv rökning inom ramen för den kommunala barnomsorgen.

Nu när jag skriver på min andra ungdomsroman känns frågan om målgrupp mer relevant än tidigare. Av den enkla anledningen att jag förra gången var omedveten om att jag skrev en ungdomsroman. Jag skrev en roman – punkt, slut. Och när den var färdig skickade jag in den till ett förlag – punkt, slut.

Även om jag var smärtsamt okunnig om bokvärlden visste jag en sak: Att det skulle dröja månader innan det kom ett svar. Därför mailade jag iväg manuskriptet till Huset mittemot det sista jag gjorde innan jag hoppade in i en taxi mot Arlanda för vidare transport till kusinbröllop i Australien. Tidpunkten för utskicket var noga utvald. Resan var en skyddsvall mot överdrivet kollande av inkorgen efter ett svar som inte skulle finnas. Det fungerade så där. Och med så där menar jag inte alls. Sett i backspegeln borde jag ha låst in mig själv i ett rum med dator, trådlös uppkoppling och vadderade väggar. Istället alternerade jag mellan att trissa upp mobilräkningen med utländska dataroamingavgifter och att tråka ut varenda människa jag mötte med att tjata om hur spänd jag var just nu eftersom jag hade skickat iväg min första roman, men nej, jag ville inte berätta vad den handlade om eftersom det kändes för skört. (Det är knappt att ens närmaste vänner bryr sig i mer än fem minuter, ens kusins blivande frus morbrors nya flickvän får flackande blick och stelt leende betydligt fortare än så.)

Några dagar efter bröllopet satt jag på en stökig bar i Sydney med de delar av kusinskaran som inte befann sig på smekmånad. Det var mitt i natten, jag hade fått i mig några drinkar och för en gångs skull glömde jag bort att noja. Då ljöd ringsignalen. Mobildisplayen lös. +46-8-nåntingnåntingnånting0000. Ett okänt växelnummer i Stockholm. Utan minsta förklaring till sällskapet störtade jag upp från bordet. Svarade i farten. Genom sorlet och musiken hördes en kvinna säga att hon var förläggare på Wahlström & Widstrand och ringde hon olägligt?

”NEJ!” skrek jag. ”Vänta lite … jag ska bara … två sekunder …”

”Jag kan ringa tillbaka”, sa hon men det tänkte jag inte gå med på. Jag hittade en bakdörr ut till en smal gränd med soptunnor och köksingångar och sa att jag kunde prata nu. Fast så värst mycket sa jag inte. Hon pratade, jag slutade andas.

”Jag har läst ditt manus och jag tycker så himla mycket om det”, sa hon men tonläget var fel. Hon lät inte glad. Det fanns något ursäktande i rösten. ”Jag tror …” fortsatte hon trevande. ”Jag tror att det kanske ligger liiiite för lågt i målgruppen för vår utgivning. Jag kan ha fel, men jag skulle säga att det här är en ungdomsroman och sådant ger inte vi ut.”

Nu kanske ni tänker att jag är bra korkad som blev förvånad av den utsagan, visst var jag medveten om att min huvudperson var tretton år, men det finns vuxenromaner med unga huvudpersoner. Och framförallt hade jag skrivit en roman som jag själv ville läsa så vad sa det om mig? Man behöver knappast gräva upp Freud för att spinna loss om regression och odiagnosticerade Peter Pan-komplex.

Jag tackade för den snabba responsen (mindre än en vecka!) och ställde in mig på en lång natt av att förstöra feststämningen för alla med självömkande gnäll. Så kunde det ha blivit, men förläggaren i luren ville annorlunda – hon ville fortsätta prata.

I nära på en timme satt jag på en trottoarkant på andra sidan jordklotet, lätt salongsberusad, och diskuterade vad som är en vuxenroman kontra en ungdomsroman. Stundtals debatterade hon nästan mer med sig själv; flera gånger sa hon att manuset var för bra för att inte ges ut, men hur mycket hon än ville kunde hon inte motivera en utgivning i W&W:s utgivningsprofil. Hon frågade om hon fick visa det för andra förlag som kanske passade bättre och hon tvingade ur mig ett löfte om att hålla henne uppdaterad om hur det gick. När jag väl återvände till kusinerna studsade jag på moln. Jag hade precis blivit refuserad, men det var världshistoriens bästa refusering.

Jag har sedan dess haft många samtal om vad ungdomslitteratur egentligen är. Med min underbara förläggare och lika underbara redaktör på Bonnier Carlsen, där manuset till slut hamnade (tack vare den snälla W&W-förläggaren), och med läsare, lärare, bibliotekarier och elever. Det bästa svar jag har stött på är att en ungdomsbok är en bok om ungdomar skriven ur ungdomarnas perspektiv. Jag vet att det är vagt, men bättre kan jag inte.

Och om jag ska vara helt ärlig så har jag en viss antipati mot att lägga för stor vikt vid målgruppstänkande. Kanske beror det på att mitt brödjobb – tevemanus – är genomsyrat av tittarstatistik och fokusgrupper. Numera kan man få en detaljerad nedbrytning för avsnitten, replik för replik, med vad publiken tyckte. (Ingen mår bra av att veta att det där harmlösa skämtet man skrev, det som kommer vid 00:23:40, det fick 62% av kvinnor 20-44 med högskoleutbildning som bor i en storstadsregion att vilja byta kanal.) Missförstå mig rätt, det finns mycket inom film och teve som jag älskar. Och det finns mycket som litteraturen gott kan inspireras av, men att ta till sig det konstanta undersökandet och teoretiserandet om publiken vore att kopiera de sämsta sidorna. För om det verkligen fungerade skulle ju all bra konst i världen ha skapats av marknadsavdelningar och vi kan väl ändå vara överens om att så inte är fallet.

Tillåt mig därför (med hela EN roman bakom mig – kors i taket!) att lämna er med mina råd om hur man ska tänka om målgrupp när man skriver: Gör det inte. Över huvud taget. Jag menar det. Och blanda för allt i världen inte ihop ”att skriva en roman” med ”att sälja en roman”. Ditt enda jobb när du attackerar den tomma sidan är att skriva något du själv tycker är bra. Att ta dina påhittade personer på allvar och se världen genom deras ögon. Om du gör det kommer du att skriva hänförande och trovärdiga gestalter även om du inte delar deras ålder, kön eller härkomst. Människor är inte så olika egentligen; vi formas av våra erfarenheter men aldrig mer än att man kan föreställa sig hur en annan tänker och känner om man bara försöker. Resten är detaljer. Och detaljer (som att man inte får röka på dagis, eller att det inte ens heter dagis längre) kan man få hjälp med av duktiga testläsare.

slutbild_2

Publicerat i Debut | 6 kommentarer

Lördagsenkät om pågående och kommande projekt

Har du något skrivprojekt på gång just nu och hur ser dina höstplaner ut?

bildFelicia Welander: Ja, det blir en fullspäckad höst! Först håller jag på att avsluta de sista sidorna på mitt andra bokmanus. Det blir en komedi denna gång – en samhällsroman med en twist. Ett par besök hos bokhandlare och bibliotek runt om i landet är också inplanerade – (se gärna min facebook eller instagramsida för datum och detaljer) och i november kommer ”Kanske imorgon” ut på pocket! Och så har vi en riktigt, riktigt spännande nyhet – Debutantbloggen ska ut på turné! Mer om det snart…

FFredrikredrik Frängsmyr: Jag är mitt i nästa projekt som har arbetsnamnet Kärlek på en gul cykel. Jag började på det innan jag fick kontrakt för Arytmi och hade hunnit en bra bit men fick lägga det åt sidan för att ta hand om slutredigeringen och allt annat som har haft med releasen av Arytmi att göra. Planen för hösten är att ta mig ned till bokmässan och att skriva färdigt gul cykel som är en komedi/feelgood/romcom och att dra ut på vägarna på debutantbloggens höstturné.

Ti bloggChristina Lindström: Jag har precis skickat in två nya läsa lätt-manus till Wahlströms. Kajsa Lind har börjat med illustrationerna till Leo och katten som sprang bort, andra boken i serien om Leo,  och jag får äran att följa och påverka processen. Jag har denna vecka fått se och komma med synpunkter även på säljtexter till Jack, min nya ungdomsroman (release i april). Ingrid Flygare har precis börjat med illustrationerna till vår nya läsa lätt-serien om Nils och Maja. I höst vill jag komma igång på allvar med ett nytt ungdomsboksmanus. En del författarföredrag ska jag också hålla. (Gulp.)

10157221_701905456534394_6503728241913565292_nJohan Ring: Jag är i slutfasen på min novell som ska finnas med i antologin ”13 Svarta Sagor Om Superhjältar”, en bok som jag för övrigt tror lär KICK ASS!
Därefter ska jag börja skissa på mitt bidrag till det hemliga novellprojektet som MIX Förlag håller i, på riktigt ett av de mest spännande och roliga projekt jag någonsin varit inblandad i.
Och parallellt med allt detta ska jag på allvar börja skriva på Roman Nummer Två. Det kommer att bli en berättelse om relationer, om familjen, om hur oförmåga att förlåta kan få oss att ruttna sönder inifrån. Och om namnlösa fasor i mörka källare.

ThomasThomas Årnfelt: Jodå, det finns alltid saker på gång… Jag är just nu inne i redigeringsfasen på ett helt nytt manus som jag skrev färdigt första utkastet på under sommaren. Dessutom har jag startat upp ett arbete på en helt fristående ”fortsättning” på Incidenten i Böhmen. Planen är att skriva förstaversionen av den under hösten/vintern. Men först redigering som sagt. Sedan finns det lite andra småprojekt som kanske blir av också, men det är lite för tidigt att säga något om dem.

 

 

 

 

Publicerat i Debut | Lämna en kommentar