Njut av billiga verktyg!

 

Bild Marica Kallner2017Tjo!

En av fördelarna med att arbeta med textkonst är att det inte kostar särskilt mycket. Det behövs inga färger eller dukar eller brännugnar eller blixtar eller ljusmätare. Inga prylar. Det behövs en ordbehandlare. Att skriva är inte någon dyr investering, om en inte räknar i tid vilket en självklart ska göra, men för att skriva behöver vi inte köpa en massa saker. Det är en stor fördel.

Men när jag kollar runt på olika skrivbloggar och skrivforum ser jag att många lägger ned pengar på dyra program som ska hjälpa en att skriva. Författarverktyg, anteckningsprogram, digitala post-it-lappar mm. Jag menar inte att det är något fel med de här programmen och jag tror absolut att de kan vara till hjälp. Men jag tror också att vi kan vänta med att köpa programmen tills vi vet vad vi behöver – och ofta har vi tillgång till det utan att vi vet om det.

Kom-ihåg-lappar finns redan i Windows och Mac. Likaså anteckningsprogram. Macs anteckningar har flikar och det är enkelt att strukturera. Själv betalar jag endast för Word och med Word följer en anteckningsbok som är lätt att använda och som även den har flikar.

I Word har jag skapat mallar. En för själva texten där jag har ställt in marginaler, radavstånd och sidnumrering. En mall för att analysera novellens händelseförlopp där jag i förhand har skapat rubriker och listor. En mall för att analysera ett helt manus. Ofta har jag också en word-anteckningsbok till varje novell för tankar och frågor och reflektioner under processen. Jag behöver inte köpa någonting mer.

Ett annat verktyg jag använder är LIX. Det är en gratis tjänst som finns på nätet. LIX analyserar textens svårighetsgrad och ordvariation. Lässvårigheten är inte intressant för mig. Huruvida texten är svårläst eller lättläst säger ingenting om textens kvalité. Det säger bara om meningar är långa eller korta. Mina texter har alltid korta meningar och hamnar alltid under kategorin ”barnbok”. Det intressanta, för mig, är ordvariationen. LIX analyserar hur ofta ord används och jag får en lista med textens samtliga ord. Överst står det ord som används mest.

I text jobbar jag mycket med upprepningar. Det är ett medvetet sillval och för att texten ändå ska ha ordvariation vill jag få bort omedvetna upprepningar. Eller dra ned på upprepningar för att det bara ska vara repetitivt och inte tjatigt. När jag skrev Det som får plats upprepade jag orden jag tänker. Flera meningar började med Jag tänker. Det var ett medvetet val – sedan retade det mig. Som om det tog över hela texten.

Jag gjorde en analys på LIX och upptäckte att det inte användes så frekvent som jag trodde. Däremot fanns det andra ord som blev tjatiga vilket jag inte hade uppfattat i skrivandet. LIX hjälpte mig alltså att få grepp om texten.

LIX är gratis att använda och det finns fler verktyg som inte kostar något, Ordböcker och synonymordböcker på nätet. Anteckningsprogram och kom-ihåg-lappar som redan finns på datorn eller mobilen eller surfplattan. Ordbehandlaren – med ett vanligt textdokument kan en komma långt för att strukturera och förstå sitt manus. För att skriva behöver vi inte lägga ned en massa pengar. Det är en fördel som många andra konstformer inte har. Njut av det!

p.s Vad tänker du om detta? Har du något annat verktyg än ordbehandlaren? Och vilken ordbehandlare använder du? d.s

Annonser
Publicerat i Debut, Det som får plats, författarens hantverk, Marica Källner, Skrivprocessen | Märkt , | 10 kommentarer

Två veckor till NaNoWriMo

forlaget_michaela_von_kugelgen_2017_webres-001

Foto: Niklas Sandström.

NaNoWriMo, Nano eller alltså National Novel Writing Month. Många som skriver har hört om det men jag tänkte ändå att jag skulle ägna ett blogginlägg åt något av det roligaste och sjukaste jag vet i skrivväg.

NaNoWriMo går ut på att skriva en roman (eller 50 000 ord) på en månad. Och inte vilken månad som helst utan november. Det är mörkt, slaskigt och energinivåerna ofta i botten. Varför i fridens namn skulle en vilja skriva ett romanutkast just då? Varför inte?

50 000 ord på en månad innebär minst 1667 ord per dag, det är ganska mycket men inte omöjligt. Andra regler finns inte. Det får handla om vad som helst, vara ett hur dåligt råmanus som helst och ingen annan behöver se ens text. Men det är hundratusentals människor världen över som sitter och skriver samtidigt!

Själv har jag deltagit i Nano två gånger, första gången 2014 och andra gången 2016. Och jag klarade det båda gångerna. Under 30 dagar skrev jag 50 000 någorlunda sammanhängande ord och utkast för manus som förhoppningsvis en dag ska bli böcker.

Mitt manus från 2014 är det jag i dag kallar för Nationen och som (om allt går väl) blir min andra roman. Fjolårets manus däremot är ett rätt så dåligt utkast på nånting som kunde bli en bra chicklit – men jag måste faktiskt erkänna att jag knappt kollat på manuset sedan den 30 november i fjol när jag satte punkt. (Jag sneglade just på det och det är faktiskt rätt så uselt.)

Men det är lite grejen med Nano – att våga släppa taget om den perfekta texten och bara skriva. Det är fullständigt galet men samtidigt är det rätt så häftigt att se att ord blir till meningar som blir till sidor som blir till kapitel och ”plötsligt” sitter en med 50 000 ord text. Så här skrev jag på min blogg i fjol:

Med nästan tre timmars marginal passerade jag 50 000 ord i kväll. Jag gjorde verkligen det. Jag har skrivit ett råmanus på en månad. En enda dag av trettio skrev jag inte, alla andra dagar gjorde jag det. Är texten lysande? Nej så klart inte, men det är lättare att redigera dålig text än ingen text alls.

nanowrimo

Skärmdump från i fjol när jag var halvvägs in i utmaningen. Älskar staplarna som hjälper en att följa med skrivprocessen.

För någon kan det här ändå kännas helgalet, varför hasta fram text? Och nej, det här passar inte alls för alla, men för mig passar det. Jag har insett att jag måste ha en rutin som påminner mig om att skriva. Det är inte det att jag inte vill, utan att allt annat tenderar gå först.

En utmaning som NaNoWriMo är kanske inte riktigt optimal (50 000 ord är verkligen jättemycket), men samtidigt har jag bevisat för mig själv att jag visst har tid för skrivandet om jag vill. Hela den här hösten har jag nämligen kommit med dåliga ursäkter. Sagt att jag inte har tid, att mitt jobb tar för mycket tid och att nästa vecka ska jag redigera. Men sen gör jag ändå inte det. Hur mycket jag än påstår att jag ska göra det.

NaNoWriMo är verkligen inte för alla, men jag skulle ändå rekommendera också den mest skeptiska att ge det en chans. Vad har du att förlora? I värsta fall skriver du inte varje dag och når inte 50 000 ord, i bästa fall röjer du skrivtid i kalendern och avslutar månaden med tusentals eller kanske tiotusentals ord på plus.

För mig blir det tyvärr inget NaNoWriMo i år, däremot ska jag försöka ägna november åt att styra upp Nationen och verkligen tar mig den där skrivtiden jag låtsas att jag inte har. För visst finns tiden. Det finns nästan alltid tid för sånt en verkligen vill.

Ska du delta? Har du deltagit? Har du goda råd eller tips? Och om du inte ens tänkt tanken: du hinner ännu! Börjar skissa en romanidé. Du har två veckor på dig till start!

Publicerat i Debut, Michaela von Kügelgen, Nanowrimo | 7 kommentarer

Det är i Berlin det händer

Har ni en plats som trollbinder er? En stad som väcker känslor? Där särskilda händelser inträffar?

Det har jag och det är Berlin.

Min första kontakt med Berlin var genom berättelsen Gänget i tunnelbanan (Wir Kinder vom Bahnhof Zoo) som handlar om den unga västtyska flickan Christiane. Som trettonåring börjar hon använda heroin. Hon går i skolan på förmiddagarna och prostituerar sig på eftermiddagarna. Fascinerad satt jag på golvet i skolans bibliotek och bläddrade igenom bildgalleriet i bokens mitt som visade de unga missbrukarna vid Berlin Zoologischer Garten, Västberlins dåvarande centralstation.

När Vi barn från Bahnhof zoo släpptes på video förfalskade jag underskrifter för att kunna hyra den. Klippen från David Bowie-konserten har jag sett om och om igen. Det finns en sekvens när en narkoman drar ut en spruta ur en överdoserad kamrats arm och kör rakt in i sin egen halspulsåder. Den scenen glömmer jag aldrig och den fungerade mer effektivt än alla ANT-undervisningar genom hela högstadiet.

Några år senare kom mina föräldrar hem efter en resa med en ask full av betongskärvor. De hade råkat befinna sig i Berlin när muren föll. Ungefär samtidigt upptäckte jag också låten Die Mauer av Ebba Grön. Nynnandes på Thåström studerade jag de spraymålade bitarna och bestämde mig för att besöka Berlin.

Och min första resa till staden blev speciell. Jag och min man gifte oss i svenska kyrkan. Tämligen oplanerat. Prästen släpade med sin fru som vittne, om vi saknade sådana. ”Det är lugnt”, sa jag och tittade förläget ner på bootsen jag bar till kjolen. Jag hade glömt packa skor. Typiskt.

Därefter åt vi middag på Berlins äldsta restaurang ”Zur letzten Instanz” (till sista instans). Krogen som sedan 1600-talet har varit en samlingsplats för stadens stora, belägen invid högsta domstolen. Där i en soffa som även besuttits av Napoleon åt jag min första måltid som gift. Och det kändes stort.

Min andra resa till Berlin gjordes i mitt dåvarande jobb. Den gick raka vägen till regeringskvarteren och ett seminarium som invigdes av Angela Merkel. Absurd känsla. Man skulle kunna tro att det var den overkligaste upplevelsen men den inträffade under min tredje tur till staden. För ganska exakt ett år sedan nu.

Jag och min vän Hanna som också är författare (hon trefaldigt! – Barnflickan, Bunkern och Ryggdjur) hade bestämt oss för att fira att vi äntligen färdigställt våra manus. På en jugendkaklad vinbar någonstans i Hackischmarkt öppnade jag mobilen och möttes av bilder från fotograferingen till omslaget och inspelningen av trailern till Stockholm psycho. Jag hade ingen aning om att det var på gång och när jag såg fotot tappade jag bokstavligen besticken i golvet.

Precis som jag föreställt mig. Blodigt, stiligt och skruvat. Och jag älskar det.

Den upplevelsen går aldrig att slå, och även den kommer för alltid vara behäftad med Berlin.

Publicerat i Anna Bågstam Ryltenius, Debut, ljudbok, ljudboksserie, Stockholm psycho | Märkt , , | Lämna en kommentar

Music is the key

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Just nu inspireras jag mycket från musik.

Jag älskar all sorts musik och i hemlighet önskar jag att jag skulle vara lite mer musikalisk än vad jag är. Men jag kan varken sjunga eller spela instrument så jag får helt enkelt uppskatta andra människors musikalitet istället 🙂 Man kan ju inte vara bra på allt här i världen 🙂

Framför allt imponeras jag av låtskrivare. De måste lyckas förmedla en känsla på bara några få minuter. Så jag lyssnar på musik. Funderar på hur jag ska gestalta och förmedla känslorna jag vill få fram. Så där så att de riktigt bränner i varje ord. Ordval, gester, kroppsspråk och mimik blir avgörande för att få till det där.

Det var samma sak under redigeringen med Hemligheter små. Jag kommer till en punkt där musiken får en betydande roll i redigeringen, där den hjälper till att sätta stämningen för scenen och gör det lättare att få ner känslorna i ord.

Jag skapar spellistor med musik som stämmer överens med känslorna och stämningen jag vill skapa i just den scenen. Det kan vara allt från klassisk musik, till hårdrocks ballader från 80-talet till rapp. Bara de förmedlar det jag är ute efter så får de vara med på listan 🙂

Två av låtarna som finns med på spellistan för Brutna små regler är dessa:

Har ni spellistor för era manus?

 

Publicerat i Bok två, Brutna små regler, Christina Schiller, Debut, Författarliv, Hemligheter små, redigering, Skrivprocessen | Märkt , , , , , | 3 kommentarer

Gästbloggare: Magic Frigren

MOV_2406_000000_1

Många beskriver läsning (och särskilt läsning av fantasy) som en slags verklighetsflykt. Men är det verkligen det det handlar om? Vem vill på riktigt flytta in i Harry Potters farofyllda värld?
Utforskandet av fiktiva världar tror jag sällan bottnar i att vi har en önskan om att byta ut vår egen verklighet mot den vi läser om. Nej, fiktiva världar med sina faror och problem hjälper oss att bearbeta och hantera vår riktiga värld.

Suzanne Collins dystopiska ”Hungergames”-böcker tar upp förtryck och revolution,
Partrick Ness fantasybok ”A Monster Calls” använder sig av det monstruösa för att
utforska psykologi, sorg och motstridiga känslor. Mangan ”Deathnote” med sina
dödsgudar analyserar teman kring makt, moral och dödstraff. Man kan alltid hitta bitar och skärvor av det verkliga i dessa böckers overkliga världar och det är det som griper tag, berör och påverkar. Det är då fantastikgenren är som bäst.

Världen i min fantasyroman Transformationen är en spegel av vår men med sina egna
städer och krig för att jag lättare skulle kunna berätta exakt den historia jag ville.
Det tema jag framför allt ville utforska är tro. Personlig andlighet i kontrast till religiös
fundamentalism. Sökande efter förståelse både för vår yttre värld och vårt eget inre. Hur stark och självklar en gudstro är för vissa medan andra inte tror på något som vetenskapen inte kan bevisa. Detta fascinerar mig. Tro både för samman människor och sliter oss isär. Tro kan leda till glädje och tröst men också till ångest och förtryck. Jag ville skriva en bok som fokuserade på trosfrågor, personlig utveckling och relationer mellan människor. Såväl kärleksrelationer som vänskapsrelationer.

Bokens viktigaste karaktärer är kvinnor. Jag har skrivit om olika kvinnor. De har sina
styrkor och svagheter, bättre och sämre sidor, olika sexuella läggningar och sätt att se på livet. Huvudkaraktären Melly är väldigt svag och intolerant vad det gäller tro i historiens början. Men genom boken stöter hon på många karaktärer som har sitt eget förhållningssätt till tillvarons mystik och hon utvecklas till en mer öppen person. Jag ville inte skriva en bok som lär ut eller förspråkar någon viss slags andlighet. Jag ville skriva en bok om hur människor förhåller sig till tillvarons ovisshet. Att ingen tro är rätt eller fel, bara man respekterar varandra. Det är en bok om att hitta sig själv och sin plats i tillvaron och det större ogripbara. Boken tar också upp hur kvinnors liv ofta har raderats ur vår gemensamma historiebeskrivning. Den är också ett mysterium om sökandet efter en ockult formel.

Jag har gjort research om mysticism och alkemi i många år. Det var fascinerande att
upptäcka att alkemi inte bara var en föregångare till kemin utan ett andligt system med sitt eget symbolspråk. Alkemisterna ville finna sig själva, ta fram sitt sanna jag och på det sättet omvandla sig själva till ett metaforiskt guldlikt tillstånd. Många ser alkemisterna som de första psykologerna då de försökte behandla känslor av sorg, oro och depression med psykiska inre processer. Denna sida av alkemin glöms oftast bort inom fiktionens värld. För mig kändes det perfekt att använda alkemin som grund för både mysteriet och mina karaktärers utveckling. Men jag ville också göra alkemin rättvisa. Jag insåg ju mer jag läste på att verklighetens alkemi var intressant nog utan att jag fantiserade vidare, omformade eller la till eget.

Mitt researcharbete började med ett gäng bokinköp. Alla som har börjat forska om ett
ämne känner nog igen sig i att det första man lär sig är hur mycket man inte vet. Alkemi uppkom i gamla Egypten och har utvecklats och spridit sig till olika länder genom tiden fram till idag. Det innebär mycket uppblandning med olika trosystem. Det räckte inte med att bara läsa om alkemi. Religion, filosofi och esoterism rent allmänt var precis lika viktigt för att få sammanhang och djupare förståelse. Förutom böcker bad jag min kompis mamma, som är bibliotekarie, att ta fram alla univesitetsavhandlingar som anknöt till alkemi. Jag upptäckte Den Alkemiska Akademin i Stockholm och gick ett antal kurser, sökte upp olika experter för intervjuer.

Mina råd för andra som gör research för sina böcker är att:
1. Skaffa många källor. Nöj er inte med att bara plugga igenom en bok. Få olika vinklar.
2. Sök upp experter du kan träffa och prata med. Det är bra att kunna fråga specifika frågor och diskutera med en riktig person.
3. Var källkritisk.
4. Brett kunnande tillåter en att ge en bra komprimerad bild av ett stort ämne. När
researcharbetet är färdigt gäller det att välja ut och plocka bort.
5. Det är lätt att bli för påläst och tycka att saker är självklara. Be dina oinsatta testläsare att särskilt fokusera på framställandet av ämnet (i mitt fall alkemin) och säga om det känns tungt, obegripligt eller otydligt.

Samtidigt som mina kunskaper om alkemi ökade tog min roman och dess karaktärer form. I slutänden är min roman en väv av både verkligt och overkligt. Vårt förflutnas alkemi blandad med fiktiva historiska händelser. Karaktärer som är lapptäcken av mig, min fantasi och av folk jag mött. En plats av både det finaste och det fulaste från vår egen … Inte en perfekt värld att fly till. Men förhoppningsvis en lustigahusetspegel att både känna igen sig och hitta något nytt i.

transformationen 2
Magic Frigrens bok Transformationen finns att köpa på Adblibris.
Hon är också skapare till serien Magikonsult / Magic Advisor som finns att läsa på
webben, i albumform och i tidningen Zenith News. Hon driver också den övernaturliga bloggen MissMagicGirl.

Publicerat i Debut, författarens hantverk, Gästbloggare, research, Skrivprocessen, skrivtips | Märkt , , , , , | 2 kommentarer

Skrivövning: Sätt ord på dina drömmar

andreas-wagner-43674

Bild från unsplash.com Fotograf: Andreas Wagner

Författardrömmen kan kännas avlägsen och ouppnåelig ibland, vi har alla varit där, så denna lördag tänkte vi ge er en skrivövning som kan hjälpa till att hitta fokus och det där jävlar anamma tänket som är så viktigt för att fortsätta kämpa.

Idag vill vi nämligen att ni ska formulera er författardröm i ord och skriva ner den. 

NI får väldigt gärna dela med er av det ni skriver ner. Antingen här på bloggen, på Facebooksidan eller på Instagram. Eller så sparar ni det för er själva och plockar fram det när det känns tufft och ouppnåeligt 🙂

Lycka till ❤

Publicerat i Debut, Skrivövningar | Märkt , , | Lämna en kommentar

Jag hör röster.

_DSC6798

Foto: Ola Kjelbye

I början kom det bara några spridda ord då och då. Och det var mer som en voice over, ett kommentarspår som trevande försökte beskriva en plats eller en händelse. Målade upp bilden av något sorts institution eller sjukhus, tror jag … inte i modern tid … och det fanns djur med. Hästar. En beskrivning av två pojkar växte fram. Den ene introvert och den andre mer social och med tydligare kontakt med världen runt omkring dem. Och så för någon vecka sedan började de prata med varandra. De tycks växa upp i hård värld där de är fullständigt beroende av varandra. Det är de mot världen. Vänta. Nu pratar de.

”Har hon gått?”
”Ja.”
”För alltid? Kommer hon komma tillbaka?”
”Nej.”

”Vill du att hon ska komma tillbaka?”
”Nej.”
”Det är ju inte sant.”
”Jo, det är sant.”
”Du vet att jag vet vad du tänker. Före du ens har tänkt det själv. Så här är det: Du vet inte om du vill att hon ska komma tillbaka, eller hur?”
”Jag vet inte. Kanske det …”
”Så ljug inte.”
”Det gjorde jag inte!”
”Håll hårdare, annars kan jag göra dig illa.”

Jag lyssnar och skriver ner. Antecknar i mobilen och prövar senare om det ska få komma med eller om det bara var brus.

Jag tycker om den här processen. Jag hade den med Down under också. Lyssnandet efter brottstycken som gör att jag får chans att lära känna mina karaktärer bättre. Det är nästan som att jag tjuvlyssnar på dem ibland. Jag håller mig gömd i mörkret, står bakom dörren och hoppas att de ska avslöja något avgörande. Något som jag inte riktigt kan tänka ut. Jag fattar ju att de inte är några väsen som befinner sig inuti mitt huvud, att de inte har egna liv.  Jag vet att det är jag som i någon form tänker ut vad det är de pratar om. Men det är skillnad på att ”tänka ut” och att ”lyssna på tankar”. Jag ”tänker ut” en massa saker kring vad som ska hända dem, vad de har för egenskaper, vad de gillar för mat, vilka andra sorts typer de ska träffa på längs vägen som kan hjälpa mig att bygga deras berättelse. Men för att få reda på de där mer subtila detaljerna, hur de låter, hur de reagerar inför smicker, hur andningen ändras när de blir påkomna med en lögn – då funkar ”lyssnandet” bättre.

Jag har levt med den här bokidén ganska länge, men inte riktigt vetat om det var just nu som just den skulle skrivas, eller om det var någon annan historia som skulle komma före. Det har inte varit helt enkelt att komma igång. Jag har petat och knåpat, skrivit synopsis och researchat. Kollat filmer som kanske kan inspirera, lyssnat på musik för att välja vad som ska få hamna på min skrivarlåtlista. Kastat synopsis och börjat om. Fastnat flera dagar i funderingar på vad mina huvudfigurer ska heta. Jag insåg till slut att jag höll på med det där ordet som jag gillar ljudet av men inte riktigt vill syssla med innebörden – prokrastinering,

”Prokrastinering (av latin procrastinare, av prefixet pro-, ‘framåt’, och crastinus, ‘till morgondagen’, av cras, ‘i morgon’) eller uppskjutarbeteende innebär inom kognitiv beteendeterapi (KBT) vanemässig och kontraproduktiv senareläggning, förhalning eller undvikande av planerade handlingar, beslut och arbetsuppgifter, trots vetskap om att det kan leda till negativa konsekvenser.” Wikipedia

Jag har helt enkelt varit lite rädd för att börja. Och det är ju inte så konstigt. Visst, det funkade med förra boken, men det finns ingenting som garanterar att det kommer funka den här gången. Tänk om jag kanske bara hade Down under i mig? Om det var något sorts nybörjartur? Jag kanske kör helt fast, får skrota hela idén och börja om på nytt? Jag kanske aldrig får klar ett bokmanus till och även om jag skulle få det så kanske det inte blir utgivet?

Ja, så kanske det blir.  Men nu är rösterna alltför påträngande och högljudda därinne. De vill ut. Så jag fortsätter väl och skriver ner vad de snackar om så får vi väl se om de har något smart att säga.

 

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

 

Publicerat i Bok två, Debut, Down under, Författarliv, Hjärnan, Johan Ehn, karaktärer | 3 kommentarer