Det fria ordets hus

Foto: Kajsa Göransson

Idag (läs onsdag) har jag återigen kunnat vara i Det fria ordets hus och skriva. Denna magiska plats där jag skrivit i princip hela Vi går varvet del 2. Att öppna dörren och kliva in genom tröskeln och lämna allt annat bakom och bara få vara den som skriver. Att få gå in i berättelsen mentalt och kroppsligen. Men att vara här är som att gå in i Narnia, in i fantasivärlden och hänge sig åt den. Här finns inga tvätthögar i soffan som väntar på att bli hopvikta och lagda i garderob. Ljuden jag hör är från de andra som jobbar i huset. Deras knaprande på tangenterna och samtal som ligger som trivsamt bakgrundsljud.

Tittade upp från datorn efter fyra timmars skrivande på förmiddagen och upptäckte att solen kastade sitt ljus in genom de höga fönstren. En prisma som hängde i fönstret glittrade till och jag fick genast en ny idé som måste skrivas ner.

Dagarna här i Det fria ordets hus är räknade, kommunen har bestämt att flytta verksamheten och vi vet inte vad som kommer att hända med huset. Det är klart att berättelser kommer att bli till på andra platser. De finns ju trots allt i mitt huvud och det bär jag ju med mig. Det funkar ju att skriva hemma i mitt hus också men det är svårare att få riktigt samma känsla. Jag ser mig omkring och försöker komma ihåg känslan av att sitta här och skriva. Bära det med mig till andra platser. Kunna ta fram det minnet när jag behöver.

Har du en särskild skrivarplats som ger dig den där lilla extra kreativitetskicken?

Publicerat i Debut | Lämna en kommentar

Ljudbok och kommande aktiviteter

”Emmas nya liv” finns idag ute som vanlig bok och som e-bok via mitt förlag Nicole Publishing. Men nästa år kommer den även som ljudbok. Och det hos ingen mindre än det fantastiska förlaget Lind & Co. Jag är så himla glad för detta. Inläsaren är redan bokad och kan ni tänka er – superduktiga Anja Lundqvist ska läsa in min bok. Vilken grej! Så hösten 2020 blir det som ett nysläpp av ”Emmas nya liv” som då kommer ha fått ett nytt omslag. Spännande!

I november händer det en hel del. Åtminstone känns det så för mig som inte brukar vara iväg så mycket. Jag är ändå något av en hemmakatt. Men nu blir det lite äventyr! På fredag (15/11) tar jag tåget till Stockholm för att gå på releasen för ”Under misteln” hos Ordberoende förlag. Mer info finns här: Välkommen på för-julfest och boksläpp för Under misteln

Helgen därpå, närmare bestämt lördagen den 23 november, är det Förlags- och Författarlördag på Lunds Stadsbibliotek. Mellan klockan 11 och 15 kan man komma och prata med mig och köpa ett signerat exemplar av ”Emmas nya liv”. Klockan 13:05 har jag fem minuter på scenen i Autriumgården – kom jättegärna och lyssna. Eller ni behöver inte lyssna, det räcker om ni ser glada ut och applåderar.

Samma lördag kommer jag sedan ta ett tåg till Stockholm – igen! Söndagen den 24 november är det nämligen dags för ”Skriva feelgood – en heldag med inspiration och handfasta råd från etablerade författare och förläggare”. En hel dag fylld med Feelgood! Visst låter det alldeles underbart? Jag var bara tvungen att anmäla mig. Förmodligen kommer jag vara som en urvriden trasa när jag kommer hem igen på söndagskvällen, men det kommer det vara värt.  

Publicerat i Anna Alemo, Emmas nya liv, ljudbok, Under misteln | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Bookstagram och recensioner

Foto: José Figueroa

En sak som jag snabbt fick ordna när jag blev debutantbloggare var ett Instagramkonto. Det verkade som att det var just på Instagram som det skedde ett utbyte av tips och tyckande om litteratur, den så kallade Bookstagram-världen.

För mig som är lite allmänt bakåtsträvande och alltid är sist på bollen så hade Instagram verkat lite märkligt och onödigt. Jag hade ju låtit bli att skaffa twitter för vem behöver egentligen sms:a hela världen på en gång? Vad var egentligen grejen med Insta?

När jag nu har hållit på i snart ett år så får jag erkänna att jag fattar tjusningen. Man får kompisuppdateringarna som på Facebook men kan också genom hashtaggarna hålla koll på hela världen. Och man kan styra det rätt bra.

Jag gör det genom att ha separata konton, ett privat och ett för mitt författarjag. Jag är petigare med mitt privata konto. Författarkontot är mycket generösare med vem som får följa. Till exempel har ett konto som utger sig för att vara kronprinsen i ett emirat följt mig, även om det med stlrsta sannolikhet inte var han.

Det roligaste är ju antagligen samma som med twitter, att de med öppna konton bara är ett pm eller en kommentar bort. Att människor du ser upp till inte är svårare att kontakta än din gamla kompisar och att de bjuder på sig själva genom att visa upp en, förvisso kurerad, bild som du får ta del av.

Samtidigt känns det ibland som att denna fejkade närhet gör att recensionerna av litteratur, som i dessa tider av begränsad kulturjournalistik främst frodas på bookstagram, blir lite meiga. Vem vill såga sin kompis liksom?

Men även det omvända, att de dåliga recensionerna försvinner. Vem vill lägga tid på att läsa något som de inte tror de kommer att gilla om de inte får betalt för det? Eller lämna utrymme på sin plattform för att säga något taskigt. Då är det bättre att vara tyst och lyfta något annat, för här är ju alla (låtsas) vänner. Vad händer om man sticker ut nacken?

Jag är ju en precis lika stor mes själv som funderar mycket på om jag, som ändå snart kan kalla mig författare med en bok under bältet, verkligen ska hålla på och tipsa om litteratur eller sätta betyg på Goodreads (där jag och alla andra hänger).

Men jag landar ju i det biblotekariska, att jag gärna vill hjälpa andra att hitta till det som är bra. Så då får jag ju fint fortsätta som jag gör. Även om det blir lite för ärligt ibland.

Publicerat i Jens Mattsson | 5 kommentarer

Ljuset i november

November är nog mer än någon annan månad förknippad med mörker. Postbrittsommarens klarluft och preadventens alla levande och elektriska ljus gapar november mittemellan likt öppningen till en dunkel och fuktig källarhåla med bara en naken och trasig glödlampa i taket. Insvept i den här tunga filten grådimma gäller det att hitta dom där ljuspunkterna som ändå gömmer sig lite här och där och se till att man hittar och fångar en och annan av dem.

En återkommande ljuspunkt är happeningen som debutantkollegan skrev om förra veckan, National Novel Writing Month eller NaNoWriMo som den kallas till vardags. Jag deltar inte själv, mellan heltidsjobb, redigering av egna redan skrivna manus, träning och socialt umgänge (Netflixchill, översättarens anm.) skulle jag ha väldigt svårt att uppamma den disciplin som krävs för att pausa övriga fritiden tillräckligt mycket för att hinna skriva 50 000 ord på en månad. Jag gjort det förr, mer än en gång dessutom, men då under längre sammanhängande ledigheter som semester eller konvalescens efter världsrekordförsök i klumpighet som ledde till sex veckor i rullstol men möjliggjorde flera timmar ostörda skrivpass varje dag under en månad. Men jag gläds verkligen med och hejar inom mig på alla de som antar utmaningen eftersom det är så kul att se deras statusuppdateringar i sociala medier, hur taggade de är inför och hur hårt men glatt de kämpar varje dag. Imponerande!

Andra ljuspunkter får man skapa själv, eller rättare sagt så kan det hampa sig så att en av klasskompisarna från läkarsekreterarutbildningen också tyckte att november var som bottenlös insjö av tristess och sammankallade till en hastig men välkommen återträff. Det är nio och ett halvt år sedan vi skålade i bubbel på avslutningsdagen efter två års memorerande av kroppens alla skelettben, celler, tarmpaketet och hudens olika lager innan gick ut i våra nya yrkesroller och vi har hållit kontakten och träffats med ojämna mellanrum men just i novembermörkret lyser en sådan träff upp tillvaron lite extra med en massa skitsnack om och gapskratt åt diktat som är ren gallimatias, frågestund om hur jobbet med uppföljaren till min debutbok framskrider, när den släpps och var jag får allt ifrån samt vilka kliniker som har de bästa cheferna och snällaste doktorerna.

Och plötsligt mitt i grådasket, dagsregnet och snålblåsten från norr kom en annan liten ljuspunkt till, mitt under paddsurfandet under teveslötittandet. Bland alla boktips, NaNoWriMo-påhejningar och författarfunderingar på Facebook dök det upp en tävling om att få delta med en lucka i årets Skräckjulkalender. Ett läskigt bidrag på tio meningar var utmaningen, och ni som följt mig här eller känner mig privat vet ju redan att det finns två saker jag har väldigt svårt att motstå inom litteratur. Skräck och mikronoveller. Efter en kort stunds funderande var inspirationen ett faktum och min tio meningars skräckmikronovell stack iväg ut i den mörka cyberrymden för att sälla sig till de övriga bidragen. Och gissa vad? Jag kom med! Nu vet jag inte än riktigt vad ”min” lucka ska innehålla, om det är tiomeningshistorien som ska utvecklas eller om det blir något helt annat, men det spelar ingen roll. Just den novemberkvällen blev i alla fall genast lite ljusare.

Publicerat i Debut | Lämna en kommentar

Gästbloggare: Silvia Edling

En vän sa till mig en gång att det inte finns någon idé att skriva berättelser och ge ut böcker eftersom alla gör det idag. Stora som små skriver som rabiata galningar och världen svämmar över av ord som ingen bryr sig om läsa. Mängder av böcker trycks på olika språk, i olika storlekar, färger och med olika innehåll. Bloggar, Instagram, Twitter, Facebook och andra forum har exploderat och skapat en oändlighet av små och stora berättelser som tar form dagligen. Alla vill höras och alla vill berätta så till den milda grad att böcker blir allt svårare att sälja eftersom ingen har tid för att lyssna. Kort sagt, menade min vän, är det lika bra att göra något annat, något unikt och som inte dränker världen med en tsunami av meningar.   

Jag har tänkt mycket på detta eftersom det ligger något i det. Många människor finner ett nöje i att skriva. Det finns de facto många böcker. Behöver vi verkligen en till historia om kärlek, död och vänskapsrelationer?

Men är det ett problem? Att många skriver, menar jag.

Att skriva berättelser är inte nödvändigtvis en tävling eller ett medel för att uppnå berömmelse. Att skriva är för många själva syret de andas och ett mål i sig. Berättelser är penslar i vardagen som hjälper till att bearbeta och få perspektiv på en ofta komplex och kaotisk verklighet.

Det betyder inte att det alltid är enkelt att skriva. Tvärtom vittnar många om dagar när ögonen står i kors och datorn eller det skrynkliga pappret i collegeblocket stirrar ungefär lika lakoniskt på dig som du på den.  Men att ge upp är ungefär lika lätt som att sluta andas.

Jag omslöts som många andra av berättelser redan när jag tultade omkring i blöja. Jag läste sju böcker per vecka när jag var mellan 7 och 13 år och kunde uppslukas av ordrika berättelser vid köksbordet om allt från kreativa frisörsbesök till hur chefens ansikte såg ut när han upptäckte medarbetarna spela schack på arbetstid. När jag var tio fick jag min första röda skrivmaskin och över åren har många berättelser vuxit fram. De växte inte fram för att andra skulle läsa dem. De växte fram för att de behövdes. Historierna var åtminstone på medvetet plan totalt distanserade från genrer och direktiv om hur man bör skriva böcker – de flödade fram och gör så fortfarande.  

Steget till att publicera min första roman har inte varit lätt och jag vet inte om många kommer att läsa den. Det jag däremot vet med all säkerhet är att jag inte kommer att sluta skriva eftersom berättelserna envist slår mig på smalbenet tills jag släpper ut dem. Det betyder inte att jag slutar läsa andras verk.

Till alla er som har haft människor omkring er som uppmanat er att inte skriva. Lyssna inte!

Silvia Edling har över åren föreläst och skrivit flera facklitterära böcker om demokrati och utbildning. I Skuggan av Cirkeln är hennes första publicerade roman. Boken kom farandes från tryckeriet i slutet av oktober och har fortfarande en svag slöja av rök omkring kring sig. Boken som är utgiven av Visto Förlag är den första fristående delen i en trilogi om vännerna Felicia, Ann och Katarina och utspelar sig i Uppsala och Almunge. Den innehåller allt från nära vänskap, kärlek till spänning. Det är uråldriga frågor men varje gång de lyfts upp och dammas av händer något nytt.

Publicerat i Gästbloggare | Lämna en kommentar

Lördagsenkät: Har du valt en bok bara på omslaget? (Och vad tycker du om ditt?)

Anna Alemo: Emmas nya liv

”Don’t judge a book by its cover” säger man ju, men det gör jag nog väldigt gärna. Och ofta. Om jag går runt i en bokaffär så är det ju omslaget som fångar, lockar mig att vända på boken och läsa baksidestexten. Och ofta matchar innehållet framsidan och då är det stor chans att boken får följa med hem. Men tilltalar inte texten mig så köper jag inte boken hur snygg den än är. Jag som både läser och skriver feelgood älskar verkligen den genrens omslag – så fina, varma, mysiga och härliga.

Jag kan se på mina två romancenoveller att den som är rosa och kanske ger ett lite mjukare intryck har fler läsare/lyssnare och jag tror absolut det beror på omslaget.

Mitt bokomslag tycker jag speglar innehållet väl – Emma är sjuksköterska, hon träffar en sångare och handlingen utspelar sig i Lund. Och jag tycker verkligen man ser att det är en feelgoodbok. Jag önskade att omslaget skulle bli rosa och att katten Leo skulle få vara med – väldigt nöjd!

Jens Mattsson: Vi är lajon!

Naturligtvis har jag läst böcker bara för omslaget. Precis som ögonen är själens spegel är de också vägen in, i alla fall för oss som kan se. Till exempel föll jag för Naomi Noviks Uprooted för dess oerhört snygga och enkla omslag på den engelska storpocketen. Att den sen visade sig vara sjukt bra var ett plus. Jag tror annars att det är enklare att göra det med genrelitteratur, för där har de en box att slåss mot så att säga till skillnad från allmänlitteraturens helt fria spelmark, så att man som läsare inte kommer helt vilsen in i berättelsen.

När det gäller omslaget till boken hade Jenny fria händer. Jag tyckte att sjukhuset och sjukdomen skulle vara med på något hörn men annars fick hon göra helt fritt. Och som hon lyckades! Jag är sjukt nöjd med färggladheten och att man verkligen på omslaget kan se hur bröderna är inne i sin lek. Mallig är bara förnamnet.

Pia Kask: Bestraffaren

Omslaget är ju det första man ser så visst har jag stannat till, plockat upp och läst baksidestexten om det varit en framsida som sett intressant ut. Speciellt om det är en för mig okänd författare, jag går annars mest på författarnamnet och siktar direkt in mig på någon av favoritförfattarna. Min lässmak går ju åt det mörkare och gärna rent skräckiga hållet och någonstans läste jag att böcker av det stuket ska helst ha mörka omslag så den presumtiva bokköparen inte missar en bra deal.

Motsatt skulle då feelgodgenren hållas med ljusa omslag. Stephen King (om han nu ens lägger sig i sina omslag utanför Amerikat) verkar inte ha blivit upplyst om det, åtminstone inte när det gällde boken som i mitt tycke är en av hans topp 5 när det gäller romaner, Duma Key där omslaget (finns tydligen flera) på det ex jag köpte så fort den landade på bokhandelsdiskarna hade ljus bakgrund och en del detaljer som skulle ha kunnat leda tankarna till en barnbok (om det inte varit för tjockleken) med bland annat en hoppande groda. Men i det här fallet var det ju bara författarnamnet som jag glodde efter. Och grodan visade sig i texten sedan vara allt annat än barnvänlig…

Eftersom jag är debuterade med en spänningsroman som i sig är rätt mörk så höll jag mig själv till regeln om mörka omslag och hade en idé i huvudet om ett ruffigt hus som skulle ge intryck av mörker och vånda och jag blev supernöjd med första förslaget från förlaget, som anlitade Pica Pica design för utformningen.

Ina Lagerwall: Vi går varvet

Ja det har hänt! Valde Jessie Burtons bok Musan på grund av det otroligt vackra omslaget, som ett snirkligt broderi med massor av detaljer. Gillar när omslaget kan berätta något för mig även efter jag läst boken. Då är det genomtänkt. Annars när jag väljer böcker går jag på recensioner och tips från kollegor så då spelar omslaget inte någon större roll.

Omslaget till Vi går varvet gjordes av Emelie Crispin Ekström i samråd med förlaget och jag blev väldigt nöjd med det. Gillar allra mest klottret Be kind på skåpet.

Mirijam Geyerhof: Lite trött bara, annars bra

Ja, OM jag har, frågan är snarare om jag valt en bok utan att bry mig om omslaget!? Min nästa bok på listan att läsa som jag från början valde endast pga omslaget är Ett system så magnifikt att det bländar av Amanda Svensson.

Älskar verkligen bokomslag och en av de roligaste sakerna jag gjorde under alla timmar jag prokrastinerade under mitt manusskrivande var att leta efter inspirationsbilder till mitt eget omslag på Pinterest. Sen när jag fick en hel mängd förslag av formgivaren så var vi inte alls överens om vilket vi skulle ha, men jag är glad att jag blev nedröstad för nu tycker jag att mitt omslag är precis vad det ska vara: en spegling av innehållet i boken och färg- och formmässigt något som sticker ut från mängden i en butikshylla!

Publicerat i lördagsenkät | Lämna en kommentar

Nyhetsmorgon – hände detta verkligen!?

Nej men här sitter det en programledare på TV4 och håller i min bok bara, inga konstigheter! Eller snarare det konstigaste som hänt mig i hela mitt liv.

Söndag den 3 november vaknade jag av larmet på min telefon på hotellrummet, det småregnade ute och hela Stockholm låg inbäddat i en grå filt. 45 minuter senare skulle taxin komma och hämta mig, och det kändes märkligt att kliva upp utan att göra sig i ordning mer än att fixa håret. Jag försökte tränga ner lite hotellfrukost bland fjärilarna i magen, men det fanns mest plats för kaffe och sen kom taxin.

Jag och Helena Kubicek Boye (som var med i egenskap av psykolog/sömnforskare och som även medverkar i min bok under ett avsnitt om KBT) sminkades snabbt och snyggt. På frågan om hur jag ville ha det svarade jag ”jag vill se pigg ut”. Ändå rimligt med tanke på temat!

Sen gjordes först en intervju med mig där Helena kom in som expert på slutet, sedan fick vi hänga i fikarummet innan vi kom tillbaks drygt en timme senare och svarade på tittarfrågor. Jag var sjukt nervös precis när vi skulle sätta igång, men sedan kändes det bara roligt och peppigt. Jag är ju så glad att det här ämnet tas upp på bred front nu så att fler vågar prata om hur jäkla sänkt man kan bli av att inte få sova.

TV4-effekten: låg högst i topp på Adlibris medan programmet sändes! Nu fem dagar senare flyter den runt i topp 10 på familj och hälsa och på topp 30 på hela Adlibris-sajten. Känns HELT surrealistiskt!

Vill ni se klippen (klart ni vill!) så är första intervjun här:

Mirijams kropp stängde ner av sömnbristen

och här svarar vi på tittarnas frågor:

”Sover du dåligt är det en signal på att något är i obalans i livet”

När vi var klara fick vi taxi till tåget och jag satt i baksätet med mobilen och var helt överväldigad av alla notiser med meddelanden som vällde in på instagram, facebook och via sms. Sen stod jag plötsligt på t-centralen i fullt tv-smink med spränghuvudvärk och min lilla rullväska och fattade knappt att det var över. Ja jäklar. Det kommer ta lång tid att smälta att detta ens har hänt.

Publicerat i Mirijam Geyerhofer, Nyhetsmorgon | Lämna en kommentar