I begynnelsen var orden och till dem hörde en melodi …

 

 

screen-shot-2017-02-23-at-17-55-39

Har fått lite feeling i studion …

”Det börjar som det oftast gör, med en sång.
Det är ju så att i begynnelsen var orden och till dem hörde en melodi.
Så skapades världen, så delades tomrummet, på så sätt blev land och stjärnor och drömmar och de små gudarna och alla djuren – en gång till.
De sjöngs till liv.”

Det är ett utdrag ur boken Anansi boys av Neil Gaiman. Jag tycker så mycket om det. Tanken att musiken och sången varit med och dragit igång allt det här. Musiken har verkligen funnits med i många viktiga skeden i mitt liv. Det finns till exempel låtar som när jag hör dem – alltid försätter mig i en stämning eller tar mig till en särskild plats. I arbetet med boken så har jag använt mig av musik för att komma åt minnen och för att få inspiration till berättelsen.

Jag har en spellista med låtar, främst från tonåren, som jag spelar om och om igen. Den har ju gått några hundra varv nu och när jag läser manuset så ser jag hur mycket av den som tagit sig in i historien. För det var någon gång där i mitten av tonåren som jag verkligen började upptäcka vilket stöd jag kunde hitta i olika artister, deras musik och deras texter. Jag spelade skivan Kaleidoscope med Siouxsie and the Banshees varv efter varv efter varv. Så smärtsamt bra. Det kändes som om Siouxsie förstod mig och att hon sjöng om mitt liv. We’re happy here in the happy house. To forget ourselves and pretend all’s well. There is no hell. Det kanske inte alls var det den handlade om, men för mig beskrev den så perfekt hur det kändes när jag stängde ute allt jobbigt och försvann in i mitt inre rum. Där jag styrde över allt och inget yttre skit kunde komma åt mig.

Musik och texter påverkar men på olika sätt för olika människor så klart. Jag minns att folk ibland frågade varför jag lyssnade på så ”mörk” musik. Men för mig var aldrig Bauhaus eller The Cures musik deprimerande. Den fick mig att känna att jag var en del av något. För det var så tydligt att de fattade. De var mina vänner och de dömde inte. För de hade uppenbarligen själva varit där jag befann mig.

Jag spelar inte något instrument själv men jag sjunger. När jag bodde i Nya Zeeland i slutet på 80-talet så hängde jag med en amerikan i några veckor. Han var musiker och tillsammans så sjöng och spelade vi en del på gatorna i Christchurch på södra ön. Amerikanen reste vidare till Australien och vi tappade kontakten – i över tjugo år. Men så hittade jag honom för några år sedan och sedan dess har vi haft tät kontakt. Min man och jag har varit i USA hos hans familj flera gånger, han spelade på vårt bröllop, jag sjunger på två av hans skivor och vi planerar flera nya projekt ihop. Första gången vi sågs igen efter alla dessa år så gick han och hämtade en gitarr i sin studio. – Känner du igen den här? frågade han. Han höll fram en akustisk gitarr med en massa klistermärken och inskriptioner på. Det var ju den gitarren som han köpte då – när vi var gatumusiker i Nya Zeeland! Och så började han spela en av låtarna som vi hade på repertoaren – Morrisseys Angel, angel down we go together. Och då lät det så här:

(och även om det är en cover, så får det här bli veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.)

Amerikanen heter Aaron Flinn och hans musik hittar ni på Spotify. Lyssna till exempel på albumet Miss Ready Blossom!

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

Publicerat i Debut, debutantåret, Down under, Inspiration, Johan Ehn, Låttexter, musik | Lämna en kommentar

Responsen

bildmaricakallner16Tjo!

Respons. Det är en stor och viktig del av en skrivutbildning. Respons inte kritik. Respons och kritik är inte samma sak. Kritik är en recension, ett omdöme av en färdig text. Respons är en beskrivning av en läsupplevelse till en ofärdig text. Kritiken är offentlig, en del av det litterära rummet. Responsen är inte offentlig, den stannar i skrivkursen eller skrivgruppen eller mellan respondenten och författaren. Respons ska vara ett hjälpmedel i skrivandet.

När en går skrivkurser och skrivutbildningar hamnar en i responssammanhang. Vi läser varandras texter och berättar om vår upplevelse. Respons är bra. Respons ska vara bra. Respons kan vara bra. Det är inte alltid så lätt. Du sitter i en grupp och alla har läst din text och tycker någonting om den och du ska lyssna och du ska anteckna och du ska ta det kallt och förstå att de andra är där för din skull. Var int rädd! Var inte nervös!

I ett responssamtal kan en känna sig sårbar. En visar upp sin text och människor säger och tänker saker om den. Ofta är det många respondenter. Ofta håller de inte med varandra. Texten får massor av reaktioner. Någon säger si, någon säger så. En blir splittrad. Förvirrad.

Ibland har jag gått från responssamtal med brännande ögon och svidande hals. Jag har suttit vid bordet och lett och tackat för kommentarerna och slagit ihop datorn och sedan på bussen hem har tårarna och snoret börjat rinna. Det händer inte ofta, nu var det länge sedan, men när det händer känner jag mig så dum. För en ska inte vara ledsen. Det vet jag. Jag är fånig som blir ledsen. Som om det finns regler för hur en ska reagera och hur en ska känna. Det gör det inte. Det är okej att bli ledsen. Det är okej att vara nervös – men jag tror att det är viktigt att inte låta ledsenheten ta över. Stanna inte kvar i gråten, i ledsenheten eller nervositeten – då missar du det som responsen kan ge dig och ditt skrivande.

När är responsen jobbig för mig? När den är spretig. När det är många respondenter som inte håller med varandra. Då vet jag inte vem jag ska lyssna på. Jag tappar bort mig själv och jag tappar bort min text.

Jag har gråtit på bussen. Hela vägen från Lund till Staffanstorp. Tjugo minuter av hulkande och snyftande och medpassagerares försök att titta bort och prata i mobilen och inte låtsas om knäppskallen som grinar. När bussen stannar kliver jag av. Torkar tårarna. Går hem. Kokar te. Äter choklad och läser igenom responsen. Och sedan kliar det i hela mig för jag vill skriva. Skriva skriva skriva. Nu. Responsen sätter igång mig. Sätter igång skrivandet.

Hur ska en göra då? Lyssna på responsen och på dig själv. Vad vill du med din text och hur kan responsen du fått hjälpa dig? Vad säger responsen? Vad lyfter den fram ur texten som du inte sett tidigare? Hur kan du använda responsen? Kom ihåg att det är texten som är viktigast, och responsen du får ska vara ett verktyg så att du kan fortsätta att arbeta med den. Gråt om du behöver, men stanna inte kvar i gråten. Ta emot responsen och fortsätt att skriva!

 

p.s Har du någon rolig eller jobbig eller givande erfarenhet av respons? Berätta! d.s

 

Publicerat i Debut, Marica Källner, Skrivutbildningar | Märkt , , , | 5 kommentarer

Din tid kommer

Foto: Jon Krogell

Foto: Jon Krogell

En vanlig fråga till skrivande människor brukar vara: Hur länge tar det att skriva en bok? 

Tyvärr finns det inget entydigt svar på frågan. För vissa går det snabbare, för andra går det långsammare. Själv började jag skriva i januari 2013 – alltså för fyra år sedan. För två år och tre dagar sedan blev jag refuserad första gången.

Jag blev knäckt. Så klart. Jag ville ju så gärna att allt skulle hända nu nu nu. Ja, jag har världens sämsta tålamod. Jag förstod varför jag blivit refuserad men hoppades ändå att förlaget i fråga (det då enda stora finlandssvenska förlaget, nu har vi två igen) skulle ha sett potential i mig. Jag såg ju den själv. Också genom min knäckta uppenbarelse – jag visste att jag inte kunde ge upp.

Om vi snabbspolar två år och tre dagar framåt från den där första knäckande refuseringen landar vi i nutid. En nutid som jag bara drömde om för två år sedan. I går blev jag fotograferad för mitt författarporträtt, i morgon ska jag träffa min redaktör för att snacka om manuset och i höst kommer jag äntligen att få hålla boken i min hand.

selfie

Knäppte en selfie efter fotograferingen.

För en utomstående kan det kännas som världens långsammaste process och det måste jag ju också hålla med om. Det har verkligen inte gått fort. Snarare har det känts som att min tid aldrig kommer, att det fan aldrig kommer att bli en bok när allt går så himla långsamt.

Men som med precis allting i livet så ser jag att det också här finns poäng i varför allt gått som det gått. För två år sedan var jag verkligen inte mogen att bli utgiven. Nu hoppas jag att jag är åtminstone lite mer härdad och redo. Jag har samlat på mig mer erfarenhet och helt enkelt blivit en bättre författare.

Fyra år kan kännas som en evinnerligt lång tid och det är det. Men det var just de här fyra åren jag behövde för att kunna komma till den här punkten i dag. Nu tycker jag faktiskt att allt egentligen hänt rätt fort. Haha, på tal om perspektivbyte!

Så du som irriterar dig över att allt går så långsamt – andas några gånger och tänk att allt du drömmer om kommer att hända en dag om du orkar jobba vidare. Om du inte ger upp. Om du vågar tro att det ska hända. Ja då lovar jag: också din tid kommer!

P.S. Vill du följa med mer behind the scenes rekommenderar jag min egen blogg och Instagram där jag heter kuggekugge.

Publicerat i Michaela von Kügelgen, Refusering | 6 kommentarer

Att väga mindre än luft

img_6998

Plötsligt händer det. Jag har fått en fråga om att skriva ett nytt manus. Det är sant.

”Om jag vill?! Omedelbart!!”

Jag hoppar upp och ner av glädje, fast inombords. När frågan kom gjorde jag det på riktigt men då var jag utklädd till en grön fleecekrokodil och hade en innebandyklubba i handen så det var ingen som reagerade på just den biten.

Jag vill vill vill.

Den här chansen har jag knappt vågat drömma om. Men om den kommer, ska jag göra det bästa av den, för det händer kanske bara en gång.

Tillbaka till verkligheten igen.

Den inbyggda förväntan från uppdragsgivaren om att det ska bli bra är faktiskt inte det värsta, även om det är en stress som finns där. Värst är tvivlet. Kommer jag klara detta eller är jag totalt naiv? Har jag redan glömt hur jävla jobbigt det är? Har jag inte lyssnat när andra berättar om utmaningarna de innebär ”att skriva andra boken”? Både Hanna Lindberg och Rebecka Edgren Aldén beskriver ju just den kampen väldigt ärligt i sina blogginlägg.

När jag kämpade med Stockholm Psycho kände jag en djup respekt och förundran över personer som får ihop en bok överhuvudtaget. Att lyckas med det två gånger ligger utanför det fattbara. Som att bestiga Mount Everest direkt efter Namibia Desert Marathon. Men det finns ju folk som gör även detta. Jag har emellertid aldrig hört någon av dem säga: ”Det bara kom, det liksom rann ur mig” eller ”Det här gick som på räls. Drömmen var helt gratis, jag behövde inte kämpa ett skit!” Däremot har jag ofta hört: ”Den enda tanken som for genom min hjärna var att jag skulle klara av det. Jag tvingade mig igenom. Segerkänslan kom först efteråt när jag insåg vad jag hade gjort, under tiden var det fruktansvärt.”

Jag kan känna igen mig i det, alltså inte att bestiga världens högsta berg eller anta löparnas ultimata utmaning men att förtränga allt som är jobbigt och pressa mig förbi. Jag är också en resultatinriktad maniac. Det är så jag har tagit mig framåt i livet tidigare. Och visst, man kommer långt men det är en egenskap som jag ogillar starkt hos mig själv.

För jag har missat att leva.

Den resultatinriktade galningen i mig ville givetvis direkt börja med projektet ”att skriva bok två”. Jag fick kämpa för att hålla tillbaka henne. Jag vet ju vad som händer när jag skenar iväg och kastar mig in i det, jag får skriva om och skiva om och skriva om. Istället har Mrs Maniac fått ägna sig åt att planera, förbereda och rigga allt. Tänka ut storyn och skriva en berättarlinje där handlingen har lagts ut. Det kommer naturligtvis ske förändringar under arbetets gång men jag vet av erfarenhet att det kommer behövas en karta för att kunna skruva, ändra, pussla och samtidigt hålla reda på perspektiven och storyn. Mrs Maniac har också gjort en bakgrundsbeskrivning för karaktärerna och platserna. I skrivande stund håller hon på att tänka ut scenerna. Vad ska ligga i dialog, återblick och händelse? Föresten bör jag kanske tillägga att jag varken skriver detta för att ni ska tycka jag är duktig eller för att sänka alla er som väljer att jobba på ett annat sätt. Det finns inga rätt eller fel när det gäller skrivande, jag gör detta av en helt annan anledning.

Men det låter mekaniskt och tråkigt, tänker du kanske nu. Strukturera och planera berättelsen till döds, vart tog kreativiteten vägen? Är det inte vad skrivande handlar om?

Jo, du har alldeles rätt. Och det är precis där skon klämmer.

Att få ihop en bok kräver jättemycket och den här gången vill jag inte bara tvinga mig igenom det, jag vill kunna njuta under tiden. Jag vill få uppleva den där svindlande känslan det innebär ”att vara inne i det”, fullt ut. Det som är det underbara med att skriva. Utan stress och utan oro. Det är den främsta anledningen till att jag låter galningen sätta upp strukturen och göra planeringen.

Känner ni till filmen ”Miss Peregrine’s home for peculiar children”? Om inte, googla. Hur som helst handlar den om ett barnhem för personer med särskilda gåvor. På hemmet finns en flicka som heter Emma. Det speciella med henne är att hon väger mindre än luft. Hon är så lätt att hon måste ha på sig ett par skor av bly för att inte flyga iväg. Hon har ständigt med sig ett rep också. Om ni skulle vara ute och gå och kanske hitta en liten ekorre som trillat ner från sitt bo binder du repet runt hennes midja och låter henne försiktigt ta av sig skorna. Sen får hon  flyga upp till trädkronan. När ekorren är på plats i boet igen drar du tillbaka henne med hjälp av linan. Det är så hennes specialgåva blir till en superkraft, under kontrollerade former.

I arbetet med mitt nya manus är min målsättning att få vara som Emma. Det är därför jag har låtit Mrs Maniac rigga allt. Strukturen är repet som både ska hålla mig tillbaka och tillåta mig att sväva. Jag hoppas att vetskapen om att det finns där kommer göra att jag inte känner den där stressen för att projektet inte ska gå att genomföra. Först när det finns en plan som hela tiden leder framåt vågar jag släppa allt och njuta. Unna mig den stunden, flyga iväg och betrakta historien växa fram uppifrån. Det är målsättningen den här gången, att utmana tyngdlagen när problemen uppstår. Väga mindre än luft.

Jag vill göra fantasivärlden till verklighet.

Just därför har jag tagit tjänstledigt också. Om två dagar börjar mitt skrivliv, på riktigt.

flygande-emma

Publicerat i Anna Bågstam Ryltenius, Bok två, Debut, debutantåret, Författarliv, Stockholm psycho, stress | Märkt , , , , , | 2 kommentarer

Bokomslag, släppdatum & att börja om från början

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Det är så fint.
Så jag.
Så boken.

Och jag älskade det så fort jag fick se det. Tårar i ögonen och allt. Ja, jag är en känslosam författare.

Jag pratar naturligtvis om det fina bokomslaget som Jenny på förlaget har designat.

screenshot_20170217-123332

Fina omslaget till Hemligheter små!

Jag älskar blommorna och den pastelliga mjuka färgen. Mitt namn och boktiteln kommer att vara i blank kopparfolie.
Åhhh, jag längtar verkligen tills jag får hålla den i mina händer.
Min fina lilla älskade bok.

Jag har även äntligen fått ett släppdatum.

Den 11 maj kommer Hemligheter små att finnas i nätbokhandlarna och i alla butiker som är återförsäljare för Harlequin.

Nedräkningen har nu börjat på riktigt och det är dags att börja tänka på saker som releasefest (självklart ska jag ha en), marknadsföring och att samtidigt hinna skriva fler manus 🙂

Det är nämligen dags att börja om från början igen.
Med ett nytt manus.

Nu börjar jag ju inte helt om från början. Råmanuset finns redan, men det skrevs under sommaren 2016 så det är ett tag sedan 🙂

Planen är i alla fall att manuset som går under namnet Tvåan, ska vara färdig redigerad så att jag kan skicka den till förlag lagom till att Hemligheter små släpps. Så förra veckan läste jag igenom hela råmanuset för första gången sedan september och det kan faktiskt bli riktigt bra. Det finns några bitar som glimmar lite extra och vissa som måste poleras ganska mycket. Men storyn, karaktärerna och känslan finns där. Nu gäller det bara att mejsla ut det, att använda allt det som jag lärt mig under arbetet med Hemligheter små och få fram en riktigt bra fristående del två i serien 🙂

Lättare sagt än gjort, men jag ser fram emot att ta mig an detta manus, med allt vad det innebär 🙂

Samtidigt så har jag en idé som ligger och gror och sakta växer sig större. Får det att klia så där härligt i fingrarna. En paranormal YA romance. Vi får se hur länge jag kan ignorera det innan orden, storyn och karaktärerna måste få ta plats och berätta sin historia.

Publicerat i Bok två, BOKTIPS, Christina Schiller, Debut, Författarliv, Hemligheter små, Inspiration, Pocket, Råmanus, Romance, Skrivprocessen, Uppföljare | Märkt , , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Gästblogg: Jesper Ersgård

jesperersgard_0083

Att debutera för fjärde gången

Jag debuterade i USA som manusförfattare när jag var 27 år, vilket nu börjar bli väldigt länge sedan. 2009 debuterade jag som deckarförfattare och några år senare debuterade jag som fackboksförfattare. Det känns som att jag inte gör annat än debuterar.

Och förra året var det dags igen. Jag hade just skrivit kontrakt med Natur och Kultur om att skriva en akademisk bok om forskning när Storytel hörde av sig och undrade om jag inte ville skriva en ljudboksserie för dem. Jag hade visserligen inte en aning om vad en ljudboksserie var för något men det hindrade mig inte från att glatt tacka ja.

Storytel är fantastiska att jobba med. De gav mig i princip fria händer att skriva vilken historia jag ville och vid det laget var jag erbarmligt trött på att skriva deckare och thrillers och längtade bort mot något annat. Något helt annat. Men vad?

Min storebror, som är regissör i USA, hade just skrivit början på ett filmmanus, Svart stjärna, en spännande science fiction, och jag gillade början.

Om jag bad snällt så kanske jag kunde ta hans idé, modifiera den något och voilà, en ljudboksserie färdig för Storytel! Enkelt, smidigt, roligt och något jag kan göra samtidigt som jag skrev för Natur och Kultur. Solen sken plötsligt över mitt författarskap.

Och visst var det glada dagar ett tag. Kanske till och med en hel vecka av glädje. Veckan innan jag skulle börja skriva. I detta glädjerus talade jag nämligen med en av mina vänner. Alla har minst en sån vän, ni vet, den där vännen som inte alltid delar ens glädje utan hellre lyfter upp eventuella svårigheter.

– Ska du skriva en ljudboksserie? undrade min vän skeptiskt. Har du tänkt på att det inte är som att bara skriva en vanlig bok? Du ska skriva en första säsong med tio olika avsnitt där varje avsnitt måste ha sin egen dramaturgi. Den första säsongen ska avslutas men ändå vara öppen för två säsonger till. Det är ruggigt svårt. Fattar du vad du gett dig in på?

– Ja, det låter ju lite komplicerat, sade jag, plötsligt inte alls lika glad och säker längre.

Min vän skakade medlidsamt på huvudet.

– Du har verkligen ställt till det för dig, sade han. Vad ska din fantastiska ”ljudboksserie” handla om då?

– Eh… det är en science fiction som…

Min vän spärrade upp ögonen och avbröt mig:

– Science fiction? Ska du skriva science fiction? Kan du verkligen det?

– Vadå ”kan”? invände jag förtretat. Jag har skrivit massor med thrillermanus, tre deckarromaner och…

– Science fiction är något helt annorlunda, skrattade min vän. Du kan inget om science fiction! Du gillar ju inte ens science fiction!

– Jag gillade Star Wars när jag var liten, sade jag osäkert.

– Star Wars? fräste min vän föraktfullt. Star Wars är inte science fiction. Riktig science fiction bygger på vetenskapliga teorier som författaren prövar i romanens form. Och inte bara vetenskap för den delen, filosofi också! Riktiga science fiction böcker har alltid en filosofisk ådra där de ställer existentiella frågor.

– Men det är min brors idé, sade jag hoppfullt. Han kan hjälpa mig med innehållet. Han gillar science fiction.

– Din bror! utbrast min vän föraktfullt. Ska du jobba med din bror?

– Alltså, jag skriver men han kan kommentera vad jag skrivit och komma med förslag på…

Detta ledde till ett skrattanfall hos min vän. En god tid passerade medan jag tålmodigt väntade på att han skulle skratta färdigt. Till slut torkade han tårarna och vände sig på nytt till mig.

– Din storebror ska alltså kommentera vad du, hans lillebror, skriver? Lycka till med det scenariot!

Fruktan svepte över mig. Min vän hade rätt! Jag hade försökt jobba med min bror förut när vi skrev manus tillsammans och det hade slutat illa, riktigt illa. Så pass illa att jag slutade skriva manus och skrev deckarromaner istället bara för att slippa samarbetet och nu skulle jag in i det igen. Jag hade dessutom aldrig skrivit en ljudboksserie förut, jag hade ingen aning om hur man gjorde. Jag hade definitivt inte skrivit science fiction förut! Jag skulle debutera på nytt men denna gång på tre olika sätt!

Hur kunde jag vara en sådan jubelidiot att jag kom på denna idé? Var det för sent att ringa Storytel och dra sig ur? Jag kanske bara kunde fly landet? Hoppa på ett plan till Sydamerika och aldrig komma tillbaka. Men jag hade ju barn och familj. Jag måste stanna kvar.

Dags för krishantering. I panik tittade jag på samtliga serier på Netflix för att få ett hum om serieskrivandet och säsongstänket. Vet ni att det finns 11 säsonger av ”Bones”? 11 säsonger? 23 avsnitt i varje säsong? Jag såg alla. Lärde mig en massa om lik och döda människor men inget som kunde hjälpa mig i skrivandet.

Jag loggade in på Adlibris och köpte två böcker – ”Writing Science Fiction – How to create out-of-this-world novels” och ”Science Fiction and Philosophy – From ”Time Travel to Superintelligence”. Visst låter titlarna bra? Jag har ännu inte haft tid att läsa dem.

Jag försökte sätta upp samarbetsregler med min bror för att hindra risken för spontana slagsmål. Det fungerade så där.

Uppgiven och övertygad om att ingen skulle vilja lyssna på min ljudboksserie ”Svart stjärna” satte jag mig ändå ner och började skriva för nästan precis ett år sedan. Jag förbannade min vän som sått tvivel i mitt inre och försökte förtränga hans skeptiska ord.

Jag försökte hitta tillbaka till nyckeln bakom allt mitt skrivande. Önskan att berätta en historia. Ni vet den där känslan som alla människor får ibland när de kommer hem från jobbet eller skolan och till sin familj eller vänner entusiastiskt säger: ”Alltså, jag bara måste berätta vad som hände idag…”

Jag bara skrev. Och skrev.

”Svart stjärna” hade premiär förra sommaren. Den blev Storytels mest lyssnade ljudboksserie någonsin. I julas kom den ut i Danmark och Holland och hamnade på första plats på topplistorna i båda länderna. Säsong två kom ut på Lucia förra året och är den högst betygsatta serien någonsin. Ingen kunde vara mer förvånad än jag över ”Svart stjärnas” framgång. Och ingen vet mindre än jag om varför den gick så bra.

Min skeptiske vän har inte heller några förklaringar. Jag frågar honom varje gång vi ses, vilket är ganska ofta. Den jäveln verkar bo i min badrumsspegel.

svartstjarna_s2

Jesper Ersgård debuterade 1997 som filmmanusförfattare i USA med Living in Peril med Rob Lowe och Jim Belushi. 2009 debuterade han som romanförfattare med Ut kom vargarna. 2011 debuterade han som fackboksförfattare med Hedebyborna – En berättelse on en TV-serie. 2016 debuterade han som populärvetenskaplig författare med De fem stora. 2016 debuterade han som ljudboksförfattare med Svart stjärna. Han funderar nu intensivt på vad han ska debutera med härnäst. Kom gärna med förslag direkt till honom på hans FaceBook-sida.

Publicerat i Debut, Gästbloggare, ljudbok | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Lördagsenkät: Vad gör du när du tvivlar på det du skrivit?

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Christina: Jag brukar tillåta mig själv att bryta ihop en stund och vältra mig i känslorna för att sedan plocka ihop mig själv igen och fokusera på något annat ett tag. Något som inte har med skrivandet att göra. Tex. ta en promenad med hunden, sätta mig och sy, måla eller laga mat. Sedan är det bara att ge sig på det igen. Fortsätta skriva/redigera/eller vad det nu var jag höll på med när tvivlet slog till. För vill man något tillräckligt mycket, då låter man inte tvivlet vinna utan man utnyttjar det för att bli bättre.

 

 

 

 

img_6998Anna: När tvivlet kommer tvingar främst min man och en nära vän att läsa det. Ibland även andra i min omgivning som jag har förtroende för. Sen går jag runt som en yr höna och tigger bekräftelse av dem. Ibland avbryter jag dessutom den som läser och frågar vad han tycker efter ungefär var tredje rad. Det hjälper lite men inte helt. Jag tycker fortfarande att det jag skrivit är värdelöst och pretentiös dynga. I normalfallet är min bästa medicin mot allt som är jobbigt att springa eller boxas. Alla former av hård fysisk träning helt enkelt. Problemet med skrivande är att “those crimes occur at night”, som Dale Cooper skulle ha sagt. Då är det svårare att dra ut på en runda (vill ogärna möta Bob på vägen). För att bota skammen kan det ibland kännas bra att kolla på något meningslöst TV-program med folk som gör bort sig värre eller har urkonstiga böjelser (har äntligen förstått poängen med de här programmen). Förlåt. Helst hade jag velat dricka ett rejält glas vin också men det känns som en oerhört dålig vana att börja göda när tvivlet hälsar på några gånger i veckan.

Michaela von Kügelgen

Foto: Jon Krogell

Michaela: Att tvivla på sin text är en normal och obligatorisk del av processen. Om jag hela tiden skulle tycka att det jag skriver är bra tror jag inte att jag skulle utvecklas. Tvivlet hör till och det pushar mig vidare.

Om tvivlet växer sig för stort tar jag fram fina kommentarer jag fått tidigare. Fokuserar på det som är bra och det jag kan. Och några dagar senare brukar jag redan känna mig bättre. Det är också bra att släppa texten och göra något helt annat och sedan komma med fräsch blick på texten. Då ser jag att det mesta trots allt inte är så dåligt, utan kanske rentav bra.

bildmaricakallner16Marica: Jag fortsätter att skriva. Även om det känns skit. Skitjobbigt och skitdåligt. Jag kämpar vidare. Läser mina texter, letar tillbaka till språket. Läser andras texter. Texter som bränner i mig och trycker igång skrivandet.  Jag pratar också mycket om tvivlet. Tjatar och gnäller för alla som orkar höra på. Genom att prata om tvivlet biter jag huvudet av det.

 

image001Johan: Först försöker jag intala mig att det bara är en del av processen, ingenting att oroa sig för – skriv på bara så lossnar det. När det inte funkar så börjar jag noja och undra om det här verkligen är ett sådant ställe där det finns grund för tvivel – eller om det bara sitter i mitt huvud? Jag försöker tänka ut och testa olika scenarier i mitt huvud, men jag har alltid haft svårt med att följa mina tanketrådar hela vägen fram. Jag snärjer in mig på vägen och får svårt att fokusera, andningen blir grundare och det börjar klia i höger armhåla. Då är det dags att prata med någon – oftast med min man. Och även om han är klok och många gånger har väldigt bra saker att säga, så är det inte att få hans feedback som är huvudsyftet – jag behöver att han lyssnar när jag testar mina idéer och tankar – i tal. Jag behöver höra orden för att få grepp om dem. Sakta brukar det börja lossna så pass att jag kan gå tillbaka till pappret och köra på ett varv till.

Och jag går ut och promenerar mycket. Att vara i rörelse är toppen för min process.

Publicerat i Debut, lördagsenkät | Lämna en kommentar