5 tips för stipendieansökningar

forlaget_michaela_von_kugelgen_2017_webres-001

Foto: Niklas Sandström.

De flesta författare tjänar inte så himla mycket pengar på att sälja sina böcker. En författare tjänar väl i medeltal kring 20 kronor per bok. Man behöver inte vara himla bra på matematik för att räkna ut att man i så fall måste sälja rätt många böcker för att kunna leva på sitt författarskap.

Ett, kanske lite enklare, sätt är att söka stipendiepengar. Inte heller stipendier delas ut till höger och vänster, men jag ska ge fem tips för en bra stipendieansökan. Hoppas du har nytta av dem!

1. Hitta rätt stipendium/stiftelse
Vill du ha ett projektstipendium finns det en uppsjö av möjligheter, det gäller att tänka på det ur flera synvinklar. Finns det en stiftelse i din hemby och finns det kanske en anknytning till det du skriver? Vilka allmänna allmänna fonder kan vara aktuella för dig? Googla! Och kom ihåg att bara för att det är ett stipendium som går att söka behöver det inte vara rätt för dig – läs kriterierna noga!

2.Var tydlig och koncis
Beskriv ditt projekt i så få och tydliga meningar som möjligt. Vad skriver du? För vem? Hur ser tidsplanen ut? Vad har du redan gjort och vad måste du göra? Berätta också vad du ska använda stipendiepengarna till. Är det för research? För att skriva råmanus? För att redigera? För att anlita en lektör? Var så explicit som möjligt. 

3. Bifoga ett utdrag/arbetsprov
Oberoende av vad du skriver vill stipendiefonden se ett arbetsprov. Om du redan inlett arbetet kan du saxa med ett utdrag, men kom ihåg att det inte ska vara för långt (helt max 10 sidor, gärna kortare). Däremot ska det kroka läsaren på direkten. Välj det bästa du har och redigera det avsnittet noga. Du ville inte ha med tryck- och slarvfel här!

4. Kom ihåg meriter & referenser
Har du blivit utgiven tidigare? Kanske medverkat i en antologi? Har du gått någon skrivarutbildning? Finns det någon lektör/författarcoach/förläggare som kan vara din referens? Via dina meriter och referenser visar du att du är en som ska tas på allvar.

5. Låt en kompis läsa
Man blir blind för sin text – också i en stipendieansökan. Låt din kompis läsa och kommentera. Fråga om ansökan och idé är tillräckligt tydligt formulerade? Saknas något? Samtidigt kan du be kompisen hitta onödiga slarvfel. I bästa fall hjälper kompisen med att göra din ansökan ännu bättre!

+1 Våga skryta
Du måste sälja din idé till stipendiefonden och det gör du bäst genom att visa att du själv tror på din idé och på dig själv. Det gäller alltså att våga skryta, det gör dina konkurrenter garanterat i sina ansökningar så du ska också passa på. Varför är din idé unik? Varför måste du få skriva den? Skräd inte orden!

FEM SÄTT ATT HJÄLPA EN FÖRFATTARE.png

Ja det här var några tips jag hade. Däremot vet jag inte om du ska tro mig, hittills har jag inte varit särskilt framgångsrik på stipendiefronten, men förhoppningarna är höga att det ska rassla in lite pengar så småningom, hehe! Har du bra tips? Dela gärna med dig!

Annonser
Publicerat i Debut, Michaela von Kügelgen, pengar & ekonomi | Lämna en kommentar

Livet regisserat av Jonas Åkerlund

Minns ni Ally McBeal? En populär tv-serie i slutet på nittiotalet om en ung vimsig advokat med ständiga kärleksproblem som spelades av Calista Flockhart. Jag kollade givetvis på den. Inte för att jag själv vid tiden var en ung förvirrad juridikstuderande, utan på grund av seriens soundtrack. Varje avsnitt innehöll musik i någon form och karaktärerna hade ofta en sång som ledsagade dem och satte stämningen. Som den tredimensionella ”oogachakka-ungen” som dök upp och dansade till Hooked on a feeling varje gång Allys biologiska klocka gjorde sig påmind. Just ”The Cha-cha Baby” tycker jag är lite obehaglig men idén att ha ett ledmotiv för en period i livet gillar jag.

Min senaste vecka har också fått en rytm. Inte en naken knubbig 3D-bebis som vrålar som Björn Skifs förstås. Nä, min signaturmelodi började som ett riff klockan 09:03 i onsdagsmorse när jag efter en hel natts arbete klickade på sänd. I takt med att manuset flög iväg började blodet pulsera och förvandlades till ett varmt dansvänligt elektroniskt beat som nådde huvudet. En mjuk röst började sjunga. Zephyr in the sky at night I wonder do my tears of morning zink beneath the sun…

Madonnas Ray of light bubblade fram som en psykedelisk underström och ackompanjerade mig under resten av arbetsdagen. Efter en timmes sömn rusade jag iväg mot ett maraton av julfester, avslutningar, bokläsningar, after work, middagsbjudningar, manusläxor, möten och en mycket spännande hemlig litterär aktivitet (som ännu inte är officiell). Dygnet övergick i en vecka, och veckan i ett koncentrat av alla händelser som inträffat det senaste året. Men det var inte förrän jag hörde melodin jag insåg att min tillvaro faktiskt är precis som musikvideon. Kommer ni ihåg den?

Inspelningen är gjord av Jonas Åkerlund och plåtad i flera olika städer, bl.a. Stockholm. Solen går sakta upp över staden och sen river dagen igång. Bilar forsar fram, människor myllrar över gatukors, varukorgar fylls och bilderna bläddrar. Fortare och fortare. Jag tror videon symboliserar livet som rusar mot sitt slut i full fart, snabbare än ljusets hastighet. Madonna beskrev sången som ”helt ur kontroll”. Just nu är den min.

Faster than the speeding light she´s flying. Trying to remember where it all began.

Jag har alltid älskat låten för det härliga rastlösa drivet men aldrig förstått innebörden och känslan. Innan jag började skriva tyckte jag allt gick för långsamt. Tiden stod still. Jag var dödligt uttråkad, understimulerad och levde i en ständig dagdröm och förhoppning om att något skulle hända. Något nytt, något roligt, något galet. Jag ville bli knockande. Och helst hela tiden. Ni vet som en manet. Jag har hört att maneter bara har ett enda känsloläge medan de färdas runt i haven helt utan styrning. Ständig förväntan.

Mitt skrivår har varit motsatsen till manetens. Varje sekund har det inträffat något fantastiskt roligt som jag aldrig vågat drömma om. She´s got herself a little piece of heaven, helt enkelt. Ett aldrig sinande flöde av nya möten, nya sysslor och nya erfarenheter.

I veckan ska jag spela in ett radioprogram med tre fantastiska människor, ha en manusdag med en supertrevlig samling begåvade serieskapare, fixa en hemlig presentation och kanske få kommentarer på mitt manus av två asbra förläggare. Längre än så vågar jag inte ens tänka för jag är rädd att någon ska nypa mig i armen. Och jag vill inte vakna. Helt plötsligt kan det vara över, quicker than the ray of light.

Sekunderna fladdrar förbi och det är omöjligt att stanna upp och bara vara i det. Ta in hur det känns när tillvaron på riktigt är den rastlösa febriga dagdrömmen. Så min förhoppning nu är att även en mental musikvideo går att pausa och spela om. I så fall är det vad jag ska göra under årets sista veckor.

Och då vet jag vad Ally Mcbeal skulle ha sagt. ”Think back and replay your year. If it doesn’t bring you tears of either joy or sadness, consider it wasted.”

Publicerat i Anna Bågstam Ryltenius, Ögonvittnet, Debut, Kriminaldrama, ljudbok, ljudboksserie, Stockholm psycho | Märkt , , , | 2 kommentarer

Jag har gjort det. Igen.

christina3

Fotograf: Jonas Schiller

Jag har verkligen jobbat hårt med manuset till nästa bok och det har funnits gånger då jag verkligen undrat om det kommer att bli en bok till av textkaoset.

Men nu sitter jag här och snart, snart är min lilla två klar.

Ja, efter ytterligare någon redigeringsrunda, sättning och korrekturläsning vill säga, men jag känner ändå att jag kan ge mig själv en klapp på axeln och säga att jag gjorde det.

Jag har skrivit en bok till med allt vad det innebär.

Hösten har i princip bestått av bara det. Skrivandet av tvåan. I min enfald trodde jag att tvåan skulle bli lättare än ettan att skriva. Och det stämde med råmanuset men redigeringen av Brutna små regler har varit 10 gånger jobbigare än med Hemligheter små. Och jag kan känna nu att det kanske blev lite för intensivt. Jag hann inte få en längre paus från manuset någon gång under hela redigeringen och det hade jag önskat. Att få lite distans till det. Låta ändringarna få smälta lite. Få längta efter det. 

Den senaste veckan har jag befunnit mig på lite varmare breddgrader tillsammans med familjen. En välbehövlig semester för oss alla och för mig har det inneburit inget Brutna små regler. Manuset är hos förlaget och redaktören där håller på att läsa det och jag väntar spänt på att få höra vad hen tycker. Men det viktigaste är just det att jag längtar. Jag längtar efter att få läsa det, pilla med orden och fixa det sista som fortfarande skaver. Jag längtar efter mina bångstyriga, viljestarka karaktärer som tror att de vet exakt vad de vill. Jag längtar efter världen jag skapat där allt ordnar sig, där kärleken övervinner allt. 

Jag längtar helt enkelt. 

Och det är en bra längtan. 

En som får huden att pirra. 

Kram på er! Vi hörs när jag är tillbaka i kalla Sverige igen 🙂 

Naturligtvis är det Romance böcker som läses på semestern 🙂 Denna av Tessa Dare var riktigt riktigt bra!

Vi har det ganska bra 🙂

Publicerat i Bok två, Brutna små regler, Christina Schiller, Debut, debutantåret, författarens hantverk, Författarliv, redigering, Romance, Skrivprocessen, Uppföljare | Märkt , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Gästbloggare: Niklas Leavy

HyperFocal: 0

Fotograf: Henric Lindsten

Alla som skriver vet hur avgörande det är att lyckas placera en viss kroppsdel på en stol, under en viss tid, med en viss regelbundenhet. Inspiration är – åtminstone för min del – en av de mer opålitliga vänner jag har som författare. Jag skriver fantastiska scener, hela epos, sinnesutvidgande böcker – när jag inte sitter på den där stolen. Tjusningen, ruset och den bottenlösa skräcken att översätta allt det där som trycker sig fram inom en. Känslan när man satt punkt och boken går till tryck är en av livets allra största och finaste. Så långt tror jag vi är överens, väl?

Men, vad händer sedan? De första recensionerna trillar in. Författarsigneringar, releasemingel och intervjuer i tidningar och radio. Förlaget börjar rapportera försäljningssiffror. Det är lätt att leta efter logik där det inte finns någon. Och då menar jag nog främst hos mig själv. Jag förstod först i det skedet vad det var jag verkligen längtade efter. Vad jag ville. Varför jag tycker att jag har något att säga och vill bli läst. Jag ville ha läsarreaktioner.

Bland vänner och familj såg jag olika scener spelas ut. Många var tysta. Oklart varför. En del var översvallande glada för min skull och ville då främst betona vilken beundransvärd ansträngning jag gått i mål med. En del ville påpeka att kriminalromaner inte riktigt är deras tekopp. Förvånansvärt många tyckte att det var viktigt att påpeka att jag stod i vägen för boken. Slutligen de som låtit sig uppslukas av romanen. Som gav mig och texten den där kärleken jag uppenbarligen så desperat behöver.

Hur var det då med det månghövdade digitala monstret? Jag begick misstaget att läsa recensionerna på de stora nätbokhandlarna och ljudbokssajterna. Domen: Jag är det bästa som hänt svensk kriminallitteratur sedan Stieg Larsson, eller Kepler. Jag är också det sämsta som hänt någonsin: ett obegripligt, rörigt mysterium.

Inspiration har en lika elak tvilling i författarlivet: ensamheten. Jag vill så gärna lyssna på de läsare som berörts av mina ord. Problemet är att både de som älskar min roman och de som hatar den har berörts.

Stolen står där. I rummet trängs ensamheten, inspirationen och längtan efter att utrycka mig, med en lika stark längtan efter att bli läst.

Känner du igen dig? Var så god och sitt.

Niklas Leavy

Författare till romanen Nattviol, första delen i trilogin Stockholm Calling (Bokförlaget Polaris). Även utgivningschef (pedagogik) på Natur & Kultur Akademisk.

9789188647047_200x_nattviol

Publicerat i BOKTIPS, Debut, Gästbloggare, Recensioner | 1 kommentar

Hur gick det sen? Jannice Eklöf var Debutantbloggare förra året då hon debuterade med feel good-romanen ”Genom paradiset på en spikmatta”.

Jag (4)

Jannice Eklöf

Hej på er,
Det är ingen överdrift att säga att det var längesen jag skrev här. Ett och ett halvt år, närmare bestämt, har det gått sedan jag publicerade mitt sista inlägg där jag berättade att min femåriga dotter fått diagnosen ALL; Akut lymfatisk leukemi. Vi kan därmed lugnt konstatera att debutåret inte riktigt blev som planerat, och 2016 som inleddes med sprittande förväntan övergick tvärt i den svartaste av skräck, för att slutligen avrundas med en försiktig känsla av hopp. Hopp om att det faktiskt kunde finnas en framtid trots allt. För Juva, och för vår familj. En cancerdiagnos behöver inte vara samma sak som slutet, även om vi aldrig lyckas bortse från att det kan vara det.

Det har varit en lång och bitvis fruktansvärt tung resa. Och den är inte över än. Nästan ett år återstår fortfarande av Juvas behandling, och efter det väntar pärsen i att se hur hon klarar sig utan cellgifter. Jag kan alltför livligt föreställa mig hur det kommer att kännas när hon får sin första feber efter avslutad behandling, när hon blir hängig, det första blåmärket. Väntan på provsvaren som ska försäkra oss om att inga cancerceller smugit sig tillbaka, och så vidare, och så vidare…

Just nu är det välsignat lugnt, vi har klarat av den värsta delen av behandlingen och sedan i slutet av augusti får hon bara cytostatika i tablettform varje kväll, samt sövs och får det i ryggen var åttonde vecka. Det är himmelskt, vi har en vardag igen. Juva går i skolan där hon trivs alldeles ypperligt, hon är pigg och bräddfull av energi. Det är en helt annan tjej än den taniga, bleka fågelunge vi var nära att mista innan vi äntligen fick veta vad som fattades henne.

7D__0641_1

Juva en månad före diagnos

IMG_2239

Juva efter ett och ett halvt års behandling.

Mitt skrivande då? Ja, jag hade ju påbörjat manus nummer två om Stella och hennes familj, men det blev omöjligt att fortsätta skriva om dem när min egen värld så fullständigt kastades omkull. Kanske kommer jag fortsätta någon dag, jag har ju en story jag vill berätta och ibland längtar jag intensivt tillbaka till den mer okomplicerade feel good-sfären. Jag hoppas det, jag vill gärna att det blir en nummer två för Stella, men just nu har jag gjort en drastiskt genrebyte.

För ja, jag skriver på en bok om Juva och allas vår resa genom helvetet. Det var ofrånkomligt, jag har ju använt skrivandet som terapi precis som jag alltid gjort. Dels genom dagboksanteckningar, men mest i den Facebookgrupp som startades av en vän när Juva fått sin diagnos. Stödet vi har fått där är massivt och har betytt väldigt mycket för oss. Jag har försökt återgälda det genom att beskriva vår resa så ärligt och detaljerat som möjligt och håller som bäst på att samla ihop allt och lägga till en del för att få ihop det till ett bok-manus. Ett tungt projekt, det är fruktansvärt jobbigt att återuppleva händelserna där i början. Det skrivna ordet har en mäktig förmåga att slunga en tillbaka, och jag befinner mig åter igen i den där bubblan av skräck när jag skriver om den tiden. Jag får nästan tvinga mig själv att sätta mig in i det, och det funkar inte att skriva lite när som helst. Tillfället måste vara det rätta, så jag i lugn och ro kan låta mig minnas och känna alla de där svåra känslorna igen. Jag har lite att jobba på i det fallet, just nu till exempel har jag länge skjutit upp att beskriva dagen när Juva fick sin allra första cellgiftsbehandling och hur hon under kvällen fick ett så våldsamt krampanfall att vi var säkra på att vi skulle förlora henne. Den natten är väldigt svår att tänka tillbaka på, men jag kommer att göra det, för jag har bestämt mig för att det ska bli en bok.

Under våren som gick fick jag också möjligheten att gästblogga på Barncancerfonden, ett uppdrag jag är hedrad över och som gav mig väldigt mycket. Sommaren gick åt till det sista tunga behandlingsblocket för Juva och hösten har till stor del fokuserats på en annan gren i mitt företag; fotograferandet. I nuläget håller jag som bäst på att sälja en kalender för 2018, innehållandes barn som har eller har
haft cancer. Hela vinsten går till Barncancerfonden Norra, som gör så mycket bra för de familjer som drabbas.

Med det avrundar jag min historia här på Debutantbloggen. Jag vill tacka årets gäng som lät mig berätta om tiden som gått sedan jag senast bloggade här, och ett extra tack också till mina läsare som var så fina och stöttande när jag berättade om Juvas diagnos. Det värmde väldigt, ska ni veta. ❤
Stort lycka till i fortsättningen, Debutantbloggare och läsare, och tack för mig!

Publicerat i Bok två, Debut, Författarliv, Gästbloggare, Genom paradiset på en spikmatta, Jannice Eklöf | 12 kommentarer

Fan va bögigt!

Skärmavbild 2017-12-08 kl. 01.27.54När jag var liten så fanns det ingen som var gay, bi, trans, queer, gender fluid, intersexuell, eller något annat inom vad vi i dag ofta kallar HBTQ. Eller nja … det är ju inte riktigt sant, de fanns ju därute – eftersom vi alltid existerat – men de syntes inte. Och ingen av dem hade någon som helst existensberättigande. Inte som hela sig själva i alla fall. Om det kom fram, eller ens misstänktes att någon var ”avvikande”, då kunde personen få ett namn tilldelat sig: ”Bög-Jörgen”. ”Fjoll-Majjen”. ”Klänningsgubben”. När jag växte upp på 70-talet var jag inte tillräckligt ”killig” för att få passera obemärkt. Jag lekte med tjejer, var ointresserad av sport, höll inte ens på något lag, läste böcker. Då låg det nära till hands att lägga till bög, framför mitt namn, som en tydlig markering. ”Vadå, håller du på med hästar? Fan va bögigt!”. Det var ett fult skällsord som beskrev beteende och en typ av människor som ingen ville förknippas med, som det stod fritt att skämta om – och göra illa. Det var ju vetenskapligt något fel på bögar. Åtminstone fram till 1979 när Socialstyrelsen beslöt att inte längre klassa homosexualitet som en sjukdom.

Jag glömmer lätt av detta. Att jag som ung tonåring ständigt gick omkring och var livrädd att någon skulle tro att jag var det där, eller ännu värre – att jag verkligen var det där. Då skulle ju allt vara kört. Jag försökte dölja alla de drag i mitt beteende som jag förstod var riskbeteenden: hur jag skrattade, sättet jag gick på, de flesta av mina intressen. Jag tryckte undan och pressade ner delar inom mig tills jag gjorde mig själv sjuk och fick söka vård. Jag hade inga referenser eller förebilder. Det var inte förrän jag var nitton år som jag vågade ta mig till RFSL:s lokaler på Sveavägen i Stockholm, gå in på boklådan Rosa rummet, köpa en bok och springa ut igen. Mycket har hänt i samhället sedan dess. Fantastiska förändringar i attityder och i lagstiftning. Mycket mer behöver göras och alltför ofta kan det kännas som att det som uppnåtts faktiskt hänger ganska löst.

IMG_8530

Selma Merdovic intervjuade mig.

Men i måndags var jag i ett väldigt varmt och hoppfullt sammanhang! Jag var inbjuden till ett författarsamtal kring Down under, på Ungkulturhuset Perrongen i Katrineholm. Sedan ett par år tillbaka driver Mogai (som står för Marginalized Orientations, Gender identities, And Intersex) ett HBTQI-café i de gamla lokstallarna. Det var helt fantastiskt fint ordnat av ungdomsledare Julian Yderbo. Samtalet leddes av Selma Merdovic, som även är krönikör i Katrineholmskuriren. Jag läste ur boken och vi pratade bland annat om vad som faktiskt förändrats genom åren, och om att tvingas förminska sig själv för att orka med. Och när jag satt där uppe på scenen och blickade ut över salen, så kände jag verkligen hur tacksam jag är att ett sådant ställe existerar. Tänk om det hade funnits då! Jag är inte helt säker på att jag skulle vågat gå dit. Inte på en gång i alla fall. Men hade jag bara tagit mig dit så hade jag tagits emot av en avslappnad skön stämning, skapad av ett gäng underbara unga människor som i dag ger mig starkt hopp.

När jag googlade Perrongen i Katrineholm, så hittade jag en intervju som P4 Sörmland gjorde ett halvår efter öppnandet av caféet, med Robin Paulonen, som är ungdomscoach på Ungkulturhuset. Han sa:
”Det är roligt att få träffas där vi sätter normen och får vara det normala för en gångs skull”

Yes! Det är det verkligen!

 

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

 

 

 

 

 

Publicerat i Debut, Down under, Författarframträdanden, Författarsamtal, Hbtq, Johan Ehn | 8 kommentarer

Påverkar andras texter mitt skrivande?

Bild Marica Kallner2017

Tjo!

Mina dagar är fulla av text. Som skrivpedagog läser jag kursdeltagares texter och ger respons och handledning. Som lektör läser jag författares manus och gör utlåtanden. Läsningen finns hela tiden bredvid skrivandet. Påverkar det mitt skapande?

När jag i en kurs pratar om respons och vad det är, understryker jag alltid att responsen är till för författaren. Som ett hjälpmedel, ett verktyg för att jobba vidare med texten. Men jag brukar också påpeka att respons även är bra för den som ger den. Här menar jag inte lär dig av någon annans misstag. Det menar jag absolut inte. Det jag tänker på är vår egen läsutveckling.

I responsen läser vi på ett annat sätt än när vi nöjes läser. Vi undersöker texten, vi analyserar den. Vi försöker förstå den. Hur den är uppbyggd, hur den är skriven, vad texten ger och vad texten gör. När vi läser och ger respons blir vi mer textvana. Vi blir bättre läsare och det kan vi plocka med oss in i vårt eget skrivrum.

Jag använder lästekniken i skrivandet. Ger respons på det jag skrivit själv. Analyserar texten och försöker (men lyckas inte alltid) låtsas att det inte är min egen. Det hjälper. Alltså påverkar arbetet med andras texter mitt eget skrivande – men inte negativt. Det gör mig till en bättre läsare, och det gör mig till en bättre författare.

p.s Vad har du för erfarenhet av att arbeta med andras texter? d.s

Publicerat i Debut, Marica Källner, Skrivprocessen | Märkt , | 2 kommentarer