Skam som försvann

img_3395De senaste åren har jag gått igenom lådor, gamla album, kuvert och dokument på datorn, i jakt på bildbevis från min uppväxt, särskilt från tiden kring när Down under utspelar sig. Några av dessa foton har varit med och påverkat berättelsen. Jag har genom dem kommit i kontakt med minnen som behövt en extra knuff för att ta sig upp till ytläge. Till exempel den där bilden på mig när jag är 6, eller kanske 7 år. Det är en varm sommardag. Jag sitter i fören på mammas och pappas kompisars båt, någonstans i Stockholms skärgård. Jag ser verkligen jätteglad och nöjd ut, och det är väl egentligen en fin bild. Jag ser ju det. Nu. Men jag hatade den där bilden när jag växte upp. För att jag tyckte att jag satt så töntigt. Så tjejigt. Så fjolligt. Jag rev ur den ur mina föräldrars album och gömde den. Nu, många år senare dök den upp och har fått en helt ny plats i mitt minne. Den har inte den där skamliga laddningen längre. Jag blir inte påmind om att ständigt vara på helspänn, hela tiden tänka på hur jag beter mig. Så att de inte ska få rätt, när de pekar och säger att jag sitter, går, står eller skrattar som en tjej. För det fick pojkar inte göra.
Nu tittar jag på den här bilden med lite sorgsen ömhet, men också med ett leende. Han ser ju så bekymmersfri ut.
Även om han faktiskt sitter ganska fjolligt.

Jag sorterar ut foton som jag ska skicka till Pär Åhlander. Han ska nämligen göra omslag och layout till boken. Pär Åhlander är en fantastisk konstnär och vän som skapar konst i vilket medium han än använder; fotografi, akvarell, olja, collage, installation, matlagning… Pär var också en av de första som jag läste texten för på ett väldigt tidigt stadie. Jag blev otroligt glad när det blev klart att han ska göra omslaget till boken.

Pär har även gjort omslagen till Mats och Saras Engelsforstrilogi:

engelsfors

Grafisk design: Pär Åhlander, Illustrationer: Kim W Andersson

farjan

Grafisk design: Pär Åhlander, Illustration: Kim Petersen

Och han gjorde omslaget till Mats skräckroman Färjan, och de kommer att fortsätta samarbeta med Mats kommande bok Hemmet som kommer i maj.

 

Kolla in Pärs fantastiska Instagramkonto för att se fredagsbananer och hans kamp mot den skeva censuren på sociala medier.

 

 

 

 

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

 

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

Publicerat i Debut, Down under, Hbtq, Illustrationer, Johan Ehn, musik, Omslag | Lämna en kommentar

Det som får plats

bildmaricakallner16 Tjo!

Nu får det vara nog med ångest. Nu har jag skrivit färdigt om det (för stunden). Nu ska det vara glädje och hopp och fest. Jag har skrivit en bok. Snart kommer den. Jag väntar och längtar. I väntans tid kan jag roa mig med att titta på omslaget.

Boken. Min bok. Det som får plats. Vad får plats i den? Berättelser om vardag, om oro, om kärlek och trasiga relationer, om att skriva, om att få refuseringar, om att vara barn och om att vara vuxen, om familj, om livet på folkhögskola, om sex, om människor. Reflektioner om skrivande, om hantverket och textuttrycket, om novellkonst, om situationer, om miljöerna och om personerna som skapar berättelserna.

det-som-fa%cc%8ar-plats
Det som får plats är en samling essäer och noveller. Det är inte en essäsamling, inte en novellsamling. Det är en hybrid. Jag är främst novellförfattare och får ofta frågorna: ”Vad är en novell?” och ”Varför skriver du noveller?” Två enkla frågor med svåra svar. Jag skrev en bok istället för att svara.

Boken är ett svar på frågorna … men jag stannar inte bara vid dem. Under skrivandet hittade jag fler frågor, fler saker i skapandet som jag ville undersöka. Vad innebär det att skriva självbiografisk fiktion? Hur ska en arbeta med texter? Vad händer när en text inte fungerar? Jag skrev mig fram genom essäer och noveller. Genom frågor och svar och fler frågor. Texterna växte, manuset växte. Det blev en bok.

Jag tycker om att stå på scenen och läsa mina texter. I höstas läste jag för första gången ur manuset. Då var det fortfarande inte färdigt. Det var på Litteraturrundan i Malmö. Jag läste ett stycke ur novellen Och jag sa ja. En av mina favoritnoveller i samlingen. En berättelse om en författare som får refuseringar och frieri, om att låta saker ske, om att fly.

Jag läste. På scenen. ”Hej”, sa jag. ”Nu ska jag läsa ur min kommande bok.” Min. Kommande. Bok. Tre ord. Jag har längtat efter att säga dem.
Läsningen var på Garaget i Malmö och snart står jag på samma scen. Releasefesten kommer att vara i samma lokal. Då kommer jag att säga: ”Hej nu ska jag läsa ur min bok.

Jag får vara med och planera releasefesten den 18 mars. Jag har några tankar. Spännande idéer. Avslöjar dem inte nu, inte än. Men tankebanorna går: jag vill att Det som får plats ska inspirera till skrivande, till skapande med ord, därför vill jag att releasefesten också ska göra det.

Vad händer nu? Jag väntar. Tittar på omslaget. Skickar mejl till min förläggare. Mejl med oro och frågor och får fina svar: ”Ta det lugnt.” Jag skriver på mitt nya manus. Söker på avslappningsvideos på Youtube. Jag förbereder vårens alla kurser och workshops. Jag peppar inför boksläppet den 18 mars – för det ska bli så jäkla kul!

p.s Såhär lät det när jag läste ur novellen Och jag sa ja d.s

 

 

 

 

Publicerat i Debut, Det som får plats, Marica Källner | Märkt , , , , , , , , | 5 kommentarer

Tiden finns – om du vill

Foto: Jon Krogell

Foto: Jon Krogell

Jag har hört att ungefär var tredje svensk drömmer om att skriva en bok. Jag kan tänka mig att många som läser den här bloggen hör till den skaran. Du kanske har börjat skriva något men det har aldrig blivit nåt mer än några sidor, i bästa fall kanske trettio eller femtio, men sedan har det hänt annat i livet.

Så där som det brukar. Hela tiden finns det någon eller något som stjäl din uppmärksamhet. Du kanske tänker att du ska skriva sen när du har tid, att du kanske ska börja nästa vecka, eller sen på sommarsemestern. Sen, sen, sen.

Men. Det funkar inte så. Inte om du vill skriva på riktigt. Det nya året är inne på sin tredje vecka och många nyårslöften har säkert redan glömts bort.

Du kanske också lovade att du i år ska ta dig tiden att skapa? Att du äntligen ska skriva den där romanen du alltid drömt om? Det kanske började bra, du skrev i några dagar och kände att äntligen händer det! Och så kom vardagen emellan.

Jag tror de flesta har varit i den situationen. Det finns ju så mycket annat en kan (och måste) syssla med. Men tyvärr måste en skriva för att det ska kunna bli en bok.

Det här är ju absolut ingen nyhet men samtidigt måste vi konstant bli påminda om det. Också jag inbillar mig att jag skriver jättemycket hela tiden, fastän jag i verkligheten inte alls gör det. Jag kanske skriver blogg eller töntigheter på Facebook, men inte skriver jag varje dag. Fastän jag egentligen vill.

De två senaste veckorna har jag rest runt i Argentina och planen var att skriva. Nå ni kan ju gissa hur det slutade. Ja precis så, ungefär noll ord skrivna. Har ändå lyckats med att läsa bokmanuset från början till slut och är säker på att jag tankat huvudet fullt med nya idéer. Dessutom känner jag mig utvilad inför årets skrivutmaningar. Och det är också värdefullt i sig. 

Nu hoppas jag att vi i år kan peppa varandra att skriva mer. Ju mer vi skriver desto bättre blir vi. Och glöm tanken om att skriva ett perfekt första utkast. Det är nog ingen som gör det.

Så börja skriva och strunta i kvaliteten. Det är därför en redigerar sen och mejslar fram berättelsen. Men nu ska jag inte tala mer om redigering, det är en process i sig som vi säkert kommer att gå in på ur flera synvinklar här på bloggen. Nu vill jag lägga fokus på det där första underbara, skräpdåliga men ändå fantastiska manus. För det är det börjar. 

Vad ska du skriva i år?

Publicerat i Michaela von Kügelgen | 10 kommentarer

Limbon

img_6998

När jag var liten hade vi en blank svart katt. En nyårsafton sprang hon bort och några veckor senare föddes tre små kattungar. De var det största jag hade upplevt och jag kände mig lyckligast i världen. Helt oväntat uppfylldes en dröm som jag aldrig vågat drömma.

Jag hade en skånsk pappa också som alltid längtade hem. Varje gång vi var lediga reste vi söderut. I normalfallet en oerhört påfrestande bilresa på ungefär sex timmar då hela familjen hetsigt packade in sig i den praktiska Volvon tillsammans med trasmattor, blomkrukor och vandrade pinnar. Höjdpunkten inträffade normalt i höjd med Brahehus när det blev fikapaus bestående av hemmagjorda plättar och ljummen lättmjölk ur sirapsflaska. (Ett förtydligande för er som är födda på den andra sidan om sjuttiotalet – det var inte så att vi hade en hang-up på just sirap, petflaskor fanns inte under den här perioden och sirapsflaskan var därför ett stående inslag vid varje picknick. Föreställ er en tid då allt saknades – mobiltelefoner, tv-kanaler och rimliga frisyrer.)

Svarta Katten tyckte absolut inte om att åka bil. Såg hon att vi började packa gömde hon sig omedelbart på något listigt ställe, innanför överkastet i den nybäddade sängen eller bakom någon trevlig brun stenkärlskruka. Under bilresorna for hon sedan runt som ett jamande yrväder, flämtade med tungan hängande utanför munnen och svetten droppande från nosen och tassarna.

Första skåneresan på det nya året var det premiär för kattungarna att följa med. För att de inte skulle klättra runt i bilen och hamna under gaspedalen eller försvinna bland bråten tillverkade min pappa ett lock till Svarta Kattens korg. Locket hade en lucka och var så finurligt konstruerat att Svarta Katten kunde hoppa in och ut men inte ungarna. Den här gången låg hon snällt kvar i korgen och spann medan ungarna diade och vi obemärkt packade in dem. När bilen startade uppstod paniken. Svarta Katten flög upp, kastade sig ut ur korgen men fastnade i en limbo. Å ena sidan ville hon planlöst stressa runt i bilen och försöka förstå situationen, å andra sidan ville hon inte lämna sina ungar. Hennes ylande skar sönder trumhinnorna på oss och tassarna lämnade svettfläckar på jeansen (Levis 501 – stekhett vid den här tiden). I höjd med Nyköping hittade Svarta Katten en kompromiss och fann sig tillrätta ovanpå locket. Därifrån hade hon uppsikt över vad som hände i bilen och kunde samtidigt skymta kattungarna i springan genom luckan. Om de tystnade stack hon beslutsamt ner tassen i hålet och puffade till dem så att de pep. Pipen lugnade henne. De var kvar och de levde.

För en dryg månad sedan föddes min bok. Den släpptes tidigare än beräknat och jag var inte beredd. Alltså, jag visste att den skulle komma ut eftersom jag hade skrivit på ett kontrakt, men jag hade inte hunnit förbereda mig mentalt. Först kändes det otroligt stort och jag var lyckligast i världen. Den där drömmen som jag aldrig vågat drömma hade ännu en gång blivit verklighet.

Nu har den funnits i några veckor och jag har förvandlats till Svarta Katten. Boken är min lilla unge. Den ligger i botten på korgen och uppe på locket sitter jag, fast i limbon. Lätt panikslagen och helt utan kontroll över situationen. Jag flämtar och svettas och undrar vart vi är på väg.

Stockholm Psycho är en ljudbok, producerad exklusivt för ljud. Det finns inget fysiskt alster med vackra pärmar att ta fram och hålla lite i när jag behöver. Den syns helt enkelt inte om jag inte loggar in och öppnar korgen. Så fort jag inte längre hör något från den eller får någon form av respons som visar att den existerar måste jag glänta på det där locket, sticka ner tassen och peta på den för att försäkra mig om att den är kvar. Det har bara gått några veckor men tiden mellan pipen är redan oroväckande långa. Jag undrar bekymrat hur jag ska lyckas hålla den vid liv.

Tidigare var jag rädd för att folk skulle vara taskiga mot min unge när den släpptes ut. Nu är jag mest rädd för att den inte ska överleva bilresan. Jag vet att dagen då ljuden från korgen tystnar, hur mycket jag än petar på den, kommer en del av mig också att dö.

 

Publicerat i Anna Bågstam Ryltenius, Debut, debutantåret, debutantbloggen, Författarliv, ljudbok, Stockholm psycho | Märkt , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Bara skriv

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Med råmanuset till Hemligheter små skrev jag bara. Utan någon plan, utan att veta vart historien skulle ta vägen. Jag hade ett frö som fått gro i mitt huvud under några månader och från det fröet sköt det ut olika skott. Händelser, dialoger och karaktärer som jag visste att jag ville ha med men inte vart de skulle få plats.

Allt eftersom jag skrev blev saker och ting klarare. Mina karaktärer fick sina röster, sina små egenheter som gjorde dem till dem. Konflikten utvecklades och gav mina karaktärer nya hinder att ta sig över. Nya sätt att växa och visa vem de är som personer.

Jag testade att skriva ett synopsis, då det var något som alla pratade om men det fungerade inte för mig. Jag kände mig låst.
Jag avundas faktiskt de som kan arbeta utefter en detaljerad synopsis för jag tänker att det måste vara så mycket enklare att veta vad som ska hända redan innan man sätter sig ner och skriver. Det måste ju gå så mycket fortare att skriva när man väl får tid att skriva.

Detsamma gäller dramaturgiska bågar. Det går bara inte. Jag får inget grepp om dem 🙂 De snurrar bara till mer än vad de hjälper.

För mig gäller det bara att placera rumpan på stolen och skriva. Ösa sand. Det är så jag lär känna mina karaktärer och det är så deras historia vecklar ut sig. Och listor. Jag älskar att skriva listor. Och post-it. De får vi inte glömma.

Men visst är det bra att vi är så olika. Att det alltid finns ett sätt som fungerar. Ditt eget.

Jag tror inte att man ska hänga upp sig så mycket på hur andra gör när de skriver, för det som fungerar för dem kanske inte alls fungerar för dig.

Oavsett om det är genom att ösa sand, skriva detaljerade synopsis, använda dramaturgiska bågar, tidslinjer etc. så är huvudsaken att du skriver. Att du får ner dina ord i dokumentet. Fastna inte i det tekniska, utan sätt dig på stolen och skriv.

Och kom ihåg: The first draft is just you telling yourself the story

Ett motto som jag försöker leva efter när jag skriver 🙂

Så, iväg och skriv nu!

Det ska jag göra 🙂 Tredje delen i serien här kommer jag!

Publicerat i Christina Schiller, Debut, debutantåret, debutantbloggen, Författarliv, Hemligheter små, Inspiration, Råmanus, Romance, Skrivprocessen, Skrivregler, skrivtips | Märkt , , , , , , , , | 1 kommentar

Gästblogg: Eva Frantz

img_0459

Eva Frantz debutroman Sommarön gavs ut av Schildts & Söderströms förlag hösten 2016. Hennes nästa bok Blå villan kommer att ges ut på svenska och finska av samma förlag hösten 2017.

Min stoltaste dag

År 2016 blev året då jag debuterade. Vem hade väl trott det? Hade man frågat mig själv i slutet av 1980-talet hade jag antagligen sagt ”Tja, det kommer nog inte att dröja så länge innan jag skriver en roman. Jag är väldigt duktig på att skriva, börjar få fläng på stavningen av tje-ljudet och allt”. Min plan var att bli ett skrivande underbarn. Eller ens en sensationellt begåvad ung debutant på max 20 höstar.
Men sedan hände livet. Skola blev studier, veckoslutsjobb blev heltidstjänst, plötsligt hade jag två små barn och var i full färd med att bygga ett egnahemshus… Jag drabbades av sjukdomen alopecia som gjorde att jag tappade allt hår på hela kroppen. Sjukdomen drev mig till att blogga aktivt om det jag varit med om, varvid jag fick rätt många läsare, några finlandssvenska bloggpris och en massa beröm för mitt sätt att skriva. Det var förstås en skön ego-boost.

 

 När jag hunnit bli 34 hände någonting. Lite som när man på förhand har ställt in ett program på en löpmatta och manicken piper några gånger, knäpper till, så övergår takten från löpning till promenad. Jag hade plikttroget joggat genom livet i så många år, gudskelov sprang jag inte in i någon vägg.
 Men där traskade jag nu i maklig fart och tyckte det var riktigt trevligt och såg inga skäl till att börja jogga igen.

 

 Studierna var avklarade sedan länge. Huset var färdigt, mitt hår hade mirakulöst nog vuxit ut igen! Jobbet var också okej, även om jag efter 14 år som radioprogramledare började vara oerhört trött på att höra mig egen röst. Tror en och annan lyssnare kände det samma. Och barnen skulle strax båda gå i skola, de behövde inte ses efter på samma sätt som tidigare.

 

 De var dags att stanna och begrunda den fråga som plötsligt dök upp i mitt huvud.

 

 Vad vill du göra nu, Eva?

 

 Jamen, är det inte självklart?! Jag vill skriva förstås! Inte radiomanus, inte blogginlägg eller kolumner, utan BÖCKER! Roliga, spännande, tjocka böcker!

 

 Det tog mig ungefär ett år att få ihop manuskriptet till min debutroman Sommarön, och då skrev jag främst på fritiden. Som journalist skriver jag snabbt, vilket både är en fördel och nackdel. Inga problem att få ihop en text som är helt okej, men det blir många genomläsningar och justeringar innan den känns bra.

 

 Den dag då för jag mig själv konstaterade att boken var färdig kommer jag aldrig att glömma. I det här skedet hade jag alltså ingen redaktör, inget förlag och vågade inte ens tänka på huruvida någon skulle vara intresserad av att ge ut min bok. Men det spelade inte så stor roll just den dagen, för jag hade ju gjort det! Jag hade skrivit en hel bok, med början och slut, handling, karaktärer och dialoger. Några mord också, för till min egen förvåning blev min bok en deckare, man varför inte?

 

 Det faktum att jag funnit disciplinen att slutföra mitt manus, det skulle ingen någonsin kunna ta ifrån mig! Jag var så stolt att jag säkert blev 15 cm längre och kände äntligen av en gnutta av det självförtroende lilla tandlösa Eva hade 1987. Tsö, det visste jag väl. Skriva böcker? Lätt som en plätt.

 

 Sedan den dagen i oktober 2015 har livet igen gått väldigt fort. För plötsligt ville ett förlag ge ut Sommarön! Med ens skulle det knäppas författarporträtt och skrivas katalogtexter. Den första leveransen av böcker anlände från tryckeriet en dag i augusti. Det blev intervjuer, recensioner, bokmässor, författarmöten och skolbesök. Jag kände mig både uppvaktad, märkvärdig och lite fånig. Det var väldigt roligt, men kändes också rätt overkligt.

 

 Det lustiga är att inget av det jag varit med om under mitt debutår kan mätas med den känsla jag upplevde den där dagen då jag satt vid köksbordet och tryckte dit en sista punkt i mitt manus och för mig själv konstaterade att boken var klar. Den känslan var större än allt annat.

 

 För oavsett hur mycket ståhej (eller avsaknad av ståhej) det blir kring min bok är skrivandet ändå någonting väldigt privat. Jag och min text. Sårbarhet, hybris, skrivkramp, inspiration, frustration, lycka. Jag, min dator, mitt köksbord, ett doftljus och en kopp te (okej, oftare en whisky).

 

 Att skriva än bok är som en stormig kärleksrelation som slutar med att kärestan säger ”jag tycker vi ska ha ett öppet förhållande” och så bjuds hela världen in, nosar runt och har åsikter. Det intima försvinner.

 

 För mig var det här en värdefull insikt. Att det är detta skrivandet handlar om. En skribent och en text. Mässor och recensioner etc kan vara både jobbiga och kul, men det är inte de som gör skrivandet.

 

 Jag hoppas att jag ska få slås av den där ”Jahapp, nu har jag skrivit en bok”-känslan många gånger. Och jag unnar alla med skrivambitioner att få uppleva den.
Publicerat i Debut, debutantåret, Författarliv, Gästbloggare, Gäster | Märkt , , , , , | 2 kommentarer

Skrivövning från Debutantbloggen

Vi på Debutantbloggen vill uppmuntra till skrivande. Därför ger vi dig här en skrivövning!

Skriv och lägg gärna upp din text i en kommentar, eller publicera texten på din egen blogg och länka till inlägget.
Skrivövning … Dvala
Våren ligger framför oss. Det finns förväntan i luften, kanske oro. Ett nytt år har börjat. Vi vet inte vad som kommer att hända under året. Allt vaknar efter vinterdvalan. Djuren, naturen, människorna.
Skriv om någon som vaknar efter en dvala. Tolka ordet dvala som du vill. Konkret ellersymboliskt.

Lycka till och skriv, skriv, skriv!

Publicerat i Debut, Skrivövningar | Märkt , , | 9 kommentarer