Originalitetens förutsägbarhet

Veronica Almer press1

Foto: Jakob Almer

Jag vet inte om det beror på genren jag skriver i men ordet ”förutsägbart” träffar jag på väldigt ofta i romancesammanhang. Det är den kritik jag oftast får när det kommer till min bok. För gud va tråkigt, man vet precis hur den kommer sluta innan man ens hinner börja. Och ja, det gör man med min bok och med många andra romance. Men hörruni, det är en del av charmen med romance och för många läsare är det en trygghet, att veta att när man stänger boken är man inte frustrerad eller arg. Fast även om man vet att det är ett tillfredsställande slut känner man inte till resan dit, och det är det som gör det intressant.

Fastän jag är medveten om denna kritik, riktad mot romance, så stressar det här med originalitet mig när jag nu skriver igen. För på ett sätt vill jag undvika att hamna där samtidigt som jag känner; hur ska jag inte kunna göra det? Det var en fundering som drev mig till roten av problemet, vad är egentligen originellt? Jag brukar kunna gissa till mig slutet av en bok efter i genomsnitt 20 sidor. Det kvittar egentligen vilken genre det är, om det är feelgood eller deckare, till och med några romaner där slutet är trist kan jag gissa i förväg. Det är inte för att jag är värsta geniet, knappast, och jag tror det är många som känner igen sig i det här. Jag tror det bara beror på att vi har läst och sett så många filmer att få saker egentligen förvånar oss längre.

Till exempel finns det vissa typer av relationer som gärna berättas om och om igen på olika sätt och sammanhang men som kan härledas till Romeo & Julia, Mr Darcy & Elizabeth mfl.. Vissa historier berättas om på nya sätt med nya skådespelare alldeles för ofta, som A star is born som har blivit en hit i höst men originalet släpptes redan 1937 och där emellan har det gjorts två remake innan den som nu släpptes med Lady Gaga. Det här kan vi se med andra filmer också, jag vet inte hur många remake på Spindelmannenfilmerna jag har sett genom åren (alldeles för många). Till och med om handlingen sätts i en ny spännande fantasivärld eller dystopi kan de grundläggande byggstenarna i vad som driver huvudkaraktären, hur kärlek uppstår och vad den har för betydelse härledas tillbaka till vad vi har sett och läst om många gånger tidigare. Så en egentligen helt originell handling som förvånar oss är väl egentligen ganska svår att få till. Framförallt om man vill att läsaren ska må bra genom bokens gång. Det är alltid lättare att slänga in en dödlig tvist som sätter läsaren i en sits där den blir osäker på om sin favoritkaraktär kommer överleva. Men är det originellt? För det görs väl hela tiden?

I en värld som är långt ifrån originell brukar jag tänka på vad kloka Charlotte Cederlund en gång sa till mig under ett skrivgruppsmöte på just det här temat; det gäller nämligen att sätta handlingen i ett sammanhang som är originellt. Och med det tänker jag att hitta något i sin egna story som är speciellt just för det här manuset. Det kan vara karaktärernas personlighet, miljön osv. Jag tror man måste gräva sin egen väg i denna täta skog. Ifall det är enkelt, nej knappast. För som författare har du inte läst alla böcker, det finns säkert likheter med andra verk utan att man ens vet det.

Det som jag tror jag har tappat bort under den här skrivprocessen, på jakt efter den perfekta och originella handlingen, och jag inser det nu när jag skriver det här inlägget, är mig själv. Sunt förnuft, vilt hjärta, den kanske inte tilltalar alla men jag skrev den historian för att jag ville det och för att jag tyckte om den. Nu med nästa manus har fokus legat på att hitta ett spår som kan tilltala alla andra att jag har tappat bort mig själv på vägen. Se där. Skrattar åt mig själv, att det ska ta ett rörigt inlägg om originalitet för att inse det. Men ibland behövs det, antar jag.

Så mitt tips idag får bli att skippa strävan efter originalitet som sällan finns, skriv istället om det du känner för och som du gillar. Hjärtat, det är alltid en bra plats att börja.

Advertisements
Posted in Debut, Romance, Sunt förnuft, vilt hjärta, Veronica Almer | Leave a comment

Skriva skräck (?!?)

1

Foto: Pernilla Dahlgren

Jag är en sådan som ofta fått höra att jag har livlig fantasi. Det är antagligen en passande egenskap att ha som författare, men det har också gjort att jag är extremt bra på att skrämma upp mig själv.

Därför har jag alltid undvikit skräckfilmer och skräckböcker. Jag vet liksom att min hjärna spinner iväg alldeles för mycket. En liten småläskig detalj kan växa sig storskrämmande utan att jag ens behöver anstränga mig. Och det värsta: en riktigt läskig film eller bok etsar sig fast i mitt långtidsminne och kommer eventuellt vara det sista jag minns när jag sitter där på ålderdomshemmet.

Jag är helt okej med att gå i skräckhus och är svår att försöka skrämma i verkligheten, men om jag blir tvungen att titta på en film med mammor som blivit övertagna av demoner eller täcken som oförklarligt fladdrar eller clowner med röda ballonger … brrr. Det tar veckor att återhämta sig.

Jag har inga problem alls med att undvika all skräckig kultur, förutom ur en liten aspekt: jag skriver ganska ofta i den genren själv. Det hela är lite ironiskt. Jag borde ju verkligen hålla mig så långt borta jag bara kan, för det är så jag gör som kulturkonsument. Men som kulturproducent är jag plötsligt någon annan.

Kanske handlar det om kontroll. När jag skriver skräck vet jag hur det ska sluta, jag vet precis vad som händer och varför, och även om jag ibland får lite adrenalinpåslag och känner hur det kittlar i nacken av alla läskigheter som jag skriver fram blir det aldrig värre än så.

Så vad är problemet då? Jo, jag vill såklart vara inläst på genren jag jobbar inom. Jag vill känna till de oskrivna reglerna, vad som redan är gjort, lära mig alla tips och trix, så att jag på bästa sätt ska kunna bryta mot reglerna och skapa något nytt.

Men det går inte. Priset är för högt. Jag prioriterar mitt mentala lugn.

Och det finns faktiskt en alternativ lösning. Istället för att jag ska ha gjort min research kan ju faktiskt andra få ha koll istället. Det finns många bra grejer med testläsare, och det är en av dem.

En annan fråga man kan ställa sig (och som jag eventuellt ställer till mig själv lite för ofta) är att om jag nu är så himla lättskrämd, vem kommer jag då egentligen någonsin lyckas skrämma? Utöver mig själv, vill säga. Borde inte det jag skriver bli värsta fjant- och light-skräcken, om jag nu är så harig?

Elleeeeer … är det så att jag vet exakt vad som kan bli läskigt och hur? Att jag har stenkoll på vilka frekvenser som ger vilka effekter? Att jag kan allt om hur skräcken maximeras? Det är ju liksom kunskap jag har lagrat i långtidsminnet.

Jag hoppas såklart att det är det senare som gäller. Just nu är jag i det där lyckliga skaparruset där allt känns lätt och självklart, så för tillfället är jag nästan övertygad om att det jag skrivit hittills är en riktig nagelbitar-text. När jag väl börjar redigera kommer jag antagligen skifta i inställningen och istället bli frustrerad över vilken mesig smörja jag åstadkommit med sådan glädje.

Nåja. Den tiden, den sorgen. Just nu vill jag bara tillbaka in i mitt demoniska universum och skrämma skiten ur de stackars ungar som är huvudpersoner i min berättelse.

Posted in barnböcker, Linnea Dahlgren, Skräck, Skrivprocessen | Leave a comment

Gästbloggare: Felicia Welander

 Writer´s Room – Så funkar det

unnamed

Sedan i juli har jag levt med julen. Det har varit paketöppning och julskyltning, julsånger och bjällerklang. För under fem veckor har jag suttit i ett Writer´s Room, längst ned i en källare i Norstedts-huset och skrivit Storytels ljudkalender 2018 – Centralgången. Så här har skrivprocessen varit.

Det första samtalet kom i mars. Då ringde den kreativa chefen för Storytel och frågade om jag ville vara med på något alldeles nytt och spännande. Innan hon hann fortsätta skrek jag ”ja!” men lugnade mig snabbt och lät henne berätta. Storytel skulle prova att använda tv-branschens kreativa, opretatiösa sätt att skriva berättelser genom att samla ett gäng författare i ett Writer’s Room och skriva berättelsen tillsammans. Det var något jag absolut ville vara med på och i juni började vi ta fram tomteluvorna. Vi fick ett eget rum i Norstedts-husets källare. (Jag bar stolt mitt passerkort i ett sånt där senilsnöre synligt hela tiden bara för att jag hoppades att någon skulle fråga vad det var. ”Det här, äsch, det är ett passerkort till Writer´s Room bara.”).

unnamed2

Där i rummet fanns de andra författarna och en ”showrunner” – alltså en manusledare som skulle hålla ihop hela projektet och se till att det blev ett manus. Och vi satte igång med full entusiasm. Men att komma på en berättelse tillsammans med fyra hjärnor var inte det enklaste. Det tog några dagar innan vi började hitta ett smidigt sätt att jobba och ett sätt att bolla idéer högt och fritt, för att sedan välja de som funkade bäst för alla. Så under de här dagarna ritade vi upp en storyline på tavlan där vi skissade upp hela berättelsen avsnitt för avsnitt. Tjugofyra trettiominutersavsnitt skulle det bli och varje avsnitt fick en ruta på tavlan där vi skrev vad som skulle hända. I den rutan hamnade sedan tiotals post-it-lappar med ytterligare idéer, detaljer och scener som var tänkbara.

unnamed3

Sedan tog vi sommarlov allihop och under den tiden skulle vi provskriva ett avsnitt var för att hitta en gemensam ton och se hur allt fungerade. Så mitt i varmaste juli satt jag där på altanen och svettades, med tomteluvan på och fingrarna smattrandes av julstämning. När vi kom tillbaka i augusti skickade vi in våra avsnitt och började bolla dem med varandra.

Efter det följde fyra veckor av intensivt arbete i Writer’s Room igen. På måndagar samlades vi och gick igenom avsnitt för avsnitt vad som skulle hända och alla scener. Bollade och strök idéer. Kom på nya och slogs för våra favoriter. Lämnade andra därhän. Tuggade på naglarna när det var extra spännande (det fanns inte så mycket mer än frukt annars att tugga på i Writer’s Room, vilket en DN:journalist på besök även konstaterade, men vi blev omhändertagna på alla möjliga sätt annars). Sedan fick vi gå hem på varsin kammare och skriva våra avsnitt. Lämna in, läsa de andras, kommentera och så mötas igen för att fortsätta berättelsen. Ibland hade vi alltså inte läst avsnittet innan när vi började skriva vidare, även om vi visste vad det handlade om. Jag skrev bland annat avsnitt ett och tjugofyra – vilket showrunnern sa var en ära, men jag misstänker var bara för att de var klurigast så ingen ville ha dem.

När berättelsen var färdig, och våra åtta avsnitt var färdigskrivna kunde vi författare luta oss tillbaka och lämna vidare arbetet till showrunnern och den eminenta redaktören. De fortsatte sedan att arbeta med avsnitten och se till att allt hängde ihop, att vi inte gjort några logiska vurpor, att språket höll osv osv.

Och nu är Centralgångenfärdig och det har varit ett av de mest roliga, spännande, svåra, utmanande, kreativa, lärorika skrivprojekt jag varit med om. Att skriva en bok ihop har varit fantastiskt kul. Det har tydliggjort mitt eget skrivande och min egna röst och samtidigt fått mig att lära mig så mycket av de duktiga, talangfulla, idérika, proffsiga medarbetarna i Writer´s Room: showrunner Magnus Abrahamsson (som kommer från tv/film-världen och bl a varit med och skrivit Rederiet och c/o Segemyr), författare Gunnar Svensén (också från tv/film och bl a skrivit Lingonligan), Karin Jansson (författare till den otroligt populära Storytel Original-serien Byvalla), plus kreativa chefen och förläggaren Anna Ragnar och superredaktören Mia Lindqvist på Storytel. Och inte minst – inläsaren Charlotta Jonsson som gett berättelsen ännu en dimension.

Så nu ser jag fram emot den 1 december när den släpps, och jag hoppas ni vill lyssna! Har du frågor om Writer´s Room eller annat går det bra att kontakta mig på DM på instagram @feliciawelander

Lycka till med ditt skrivande, trevlig lyssnig och God Jul!  // Felicia Welander

Felicia Welander1.jpg

 

Posted in Gästbloggare | 1 Comment

Skrivövning: Stanna upp och lukta

Att använda alla fem sinnen när du skriver är inte alltid det lättaste. Ibland är det mycket fokus på att just beskriva hur något fysiskt ser ut medan beskrivningen av hur det luktar lättare faller bort. För hur luktar egentligen saker? Hur luktar hud, hår, en kyss? Hur luktar regnet, vinden i staden i jämförelse med vinden på landet? 

Vi känner lukter utan att tänka på det men i dagens skrivövningen vill vi att ni ska stanna upp och fokusera just på lukt. Skriv ner alla lukter du känner under en dag. Om du just nu håller på att jobba med ett manus som utspelar sig på en specifik plats åk dit (om du har möjlighet) med syftet att lukta. Din lista med beskrivningar på olika lukter kan sedan användes i ditt skrivprojekt. 

Lycka till!

business-coffee-conceptual-1187696.jpg

 

P.S. glöm inte att skicka en ansökan innan den 25/11 om DU vill bli en av bloggarna på Debutantbloggen nästa år. Maila oss på debutantbloggen@gmail.com. Mer info finns här. 

Posted in Debut, Skrivövningar | Leave a comment

Att hitta sin berättarröst

Emelie-Novotny_002_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Bland det svåraste med att börja på ett nytt projekt är att hitta den nya berättelsens unika berättarröst. Jag märker att jag har lätt att falla in i samma språk som jag hade när jag skrev senast. Att jag även nu skriver om en tjej som tillbringar så mycket tid i stallet som det bara går gör inte saken lättare.

När jag skrev Vänd rätt upp valde jag att berätta den ur tredje person. Det berättarperspektivet ger lite distans till karaktärerna och det går att skildra händelser mer neutralt och så finns det utrymme att hitta en berättarröst som inte direkt behöver tangera huvudkaraktärens röst. Det är huvudkaraktärens tankar och känslor som skildras, men jag som författare behöver inte vara inne i huvudkaraktärens huvud.

Nu har jag valt att jobba med ett jag-berättande istället. Både för att pröva något nytt och för att komma bort från den tidigare berättarrösten som jag har använt mig av. Nu måste jag tänka, känna och andas som huvudkaraktären. Hennes röst måste bli min röst. Men hur gör en då för att hitta sin karaktärs röst?

 

Först försöker jag att lära känna karaktären så mycket det bara går:

  • Hur ser personen ut: ögonfärg, hårfärg, frisyr, längd osv.
  • Hur rör sig personen?
  • Vad har personen för intressen?
  • Vilka personer ser personen upp till?
  • Vilka sociala medier använder personen?
  • Hur klär sig personen?
  • Vilka böcker/tidningar läser personen, vilken musik lyssnar personen på, vilka favoritfilmer tittar personen på?
  • Vad identifierar sig personen med?
  • Vilket djur skulle personen vara om den fick välja?

Det brukar också vara effektivt att tänka ut specifika scenarier att placera karaktären i. Vad gör min huvudkaraktär när den:

  • hittar en mobiltelefon på busshållplatsen?
  • får ett sms från en vän med texten: ”jag är på väg hem till dig nu”?
  • står i kassan i mataffären och inte kan betala för varorna som ligger på bandet?
  • hittar ett adresserat brev i en biblioteksbok?
  • måste spendera tiotusen kronor på en timma?
  • blir inlåst i en hiss tillsammans med två andra personer?
  • är på bio men tycker att filmen är jättedålig?

När jag börjar skriva letar jag efter litteratur med en berättarröst som ligger nära den jag eftersöker. Även här ställer jag frågor:

  • Vad är det som gör att jag tilltalas av berättarrösten?
  • Vad känns trovärdigt/inte trovärdigt?
  • Vad hade min karaktär tänkt om huvudkaraktären i boken jag läser?
  • Hur hade min huvudkaraktär gått i dialog med huvudkaraktären i boken jag läser?

 

fullsizeoutput_1dc3.jpeg

Jag försöker också att titta på en film eller ett teve-program med min huvudkaraktärs blick och fundera på vad hen skulle ha sett om det var hen som tittade. Det kan vara allt ifrån om programledarens kläder är snygga eller när personen blir berörd. Därefter försöker jag beskriva huvudkaraktärens upplevelse med hens egna ord.

Slutligen tänker jag kring själva språket och min huvudkaraktärs ordförråd. Vilka ord är vardagliga för min karaktär, vilka ord förstår hen inte? Hur använder sig karaktären av referenser och slanguttryck? Personligen är jag försiktig med trendord, precis som jag är försiktig med användandet av sociala medier eftersom det är något som förändras snabbt och en roman oftast tar flera år att skriva.

 

När jag väl har börjat se på världen med min karaktärs blick och lyssna på när min krafter berättar med sin egen röst, går det av sig själv sen.

Vad har ni för bra tips och trix för att hitta rätt i ton i er berättarröst?

Posted in Bok två, Debut, Emelie Novotny, författarens hantverk, Författarliv, Hästbok, karaktärer, Skrivprocessen, Ungdomslitteratur, Vänd rätt upp | Leave a comment

En gemensam födelsedag

HelenaHedlund20171207013 kopia.jpg

Foto: Kicki Nilsson

Igår, den 14 november, fyllde jag och Astrid Lindgren år! Hon blev 111 år och jag fyllde jämna 40. Ja, vi är födda på Emil-dagen både Astrid och jag, och när jag var liten tyckte jag att det var ett rent magiskt sammanträffande! Jag minns att jag till och med skrev ett brev till henne en gång och berättade det. Jag fick inget svar.

Astrid var 38 år när hon debuterade som författare med Pippi Långstrump. Jag var 38 år när jag fick Det fina med Kerstin antagen av förlaget. Dock hann jag ju bli 39, ja nästan 40 innan boken väl kom ut, och det grämer mig lite grann. Det hade varit fint att fortsätta med våra magiska sammanträffanden. (Jag läste visserligen någonstans att den vanligaste åldern att debutera vid är just 38 … )

Efter att Astrid Lindgren debuterat hann hon med att ge ut 34 stycken kapitelböcker och 41 stycken bilderböcker. Där får jag ligga i om vi ska hålla jämna steg…

40-årsdagen firade jag, liksom så många andra födelsedagar de senaste 20 åren, med att bygga scenografi i en gympasal för att spela skolteater – igår i Järnboås utanför Nora. Även detta är faktiskt i grunden Astrid Lindgrens fel. Jag var bara två år när jag prövade rollen som Skrållan hemma i köket – jag stod och målade köksluckorna med en brödpensel och ville inte bli kallad vid mitt vanliga namn. img794.jpgJag var i tre-fyraårsåldern när jag fick se Siw Malmkvist som Pippi Långstrump på teater och jag minns det fortfarande. Jag minns klistermärket av Pippi som vi klistrade på frysen och dockan jag fick av mormor när jag fyllde år. Sedan lekte jag mig igenom Astrids persongalleri, prövade Madickenfrisyren och gick balansgång på takåsar, jag sprang barfota som Rasmus, var rufsig som Lus-Mia och sa “i smyg” som Lotta. Men främst var jag Ronja. När filmen kom blev jag som besatt! Jag sprang runt i säckväv en hel sommar, barfota och med en skinnrem runt magen, jag klättrade i träd och hoppade över helvetesgap. Om några kompisar kom upp på gården skrämde jag bort dem genom att skrika som en vildvittra. Och den sommaren bestämde jag mig för att jag skulle bli skådespelerska! Jag dagdrömde om att alla Ronjafilmer på något klantigt vis skulle komma bort eller förstöras och att de skulle behöva spela in en ny film. Allt skulle vara likadant, men hon som spelade Ronja skulle vara för gammal så de skulle ta mig istället. Därför övade jag mig intensivt på att klättra, simma, dyka, rida barbacka och springa barfota utan att visa att det gjorde ont i fotsulorna – ifall de skulle ringa och fråga.

Posted in Debut | 2 Comments

Om att prioritera

Mia blogg

Foto: Jini Sofia Lee

Alltså, när en förläggare på ett stooort förlag hör av sig och vill att jag skickar mitt manus till hen, då inser jag att jag verkligen borde prioritera att skriva klart det manuset. Och nu ska jag banne mig göra det! För att jag vill och för att jag ”måste”. En bättre och större morot kan jag inte få.

Det här med att prioritera har inte varit lätt den senaste tiden. Förut prioriterade jag skrivandet före det tv-tittande, vänner, läsande, ja det mesta. Prioriteringen var enkel. Ja, ibland kunde det förstås handla om vilket av alla manus som jag skulle prioritera att skriva på, men det handlade alltid om skrivandet. Men nu när jag har släppt en bok är det plötsligt svårare att veta hur och vad jag ska prioritera. Jag tänker att min bok som jag har slitit med att skriva under så många år förtjänar min tid och uppmärksamhet så att den säljs och når ut. Det är ju nu det händer, allt det där jag har drömt om. Jag har gett mig dän på att alla tryckta exemplar ska bli sålda. Jag vill att det ska bli tilltryck och att boken ska finnas jämt! Men en bok säljer inte sig själv. Varenda litet mejl som jag skriver tar tid. Jag har inget stort förlag med ett helt PR-maskineri i ryggen utan det mesta arbetet gör jag själv och jag tycker att det är kul. Jag är en rätt driftig person och gillar att vara kreativ och hitta vägar för att uppnå saker och framför allt ger jag inte upp. Men det tar tid.

Nu håller jag på och beställer en roll up som jag ska ha med mig när jag ute och signerar min bok. Jag har kontaktat tidningar, butiker och jag bjuder in vänner till mina signeringar. Jag möter upp vänner, bekanta och nyfunna vänner som vill köpa min bok. Och mitt uppe i allt det här känner jag en sådan oerhörd tacksamhet. Tänk att folk vill köpa min bok! Tänk att folk vill att jag skriver en kråka i boken. Tänk att folk tar sig tid att läsa boken och höra av sig och lämna feedback. Tänk att folk går till Akademibokhandeln i sina respektive städer eller i sin del av stan och tar bilder på min bok i hyllan och skickar till mig. Det är obeskrivligt fantastiskt. Folk tar sig tid och engagerar sig och inte för att de måste, utan för att de vill.

Det verkar och låter så fantastiskt att kunna skriva på heltid. Men vad jag har förstått av de som är heltidsförfattare så är det trots allt så att när karriären väl rullar på finns det mycket som förväntas av dem i sin yrkesroll som författare och som gör att de kanske faktiskt inte alls har så mycket skrivtid som en skulle kunna tro. Men hur det än är, så är det ändå det jag drömmer om, att få skriva på heltid. Jag kan inte tänka mig något bättre.

I min nuvarande situation är mitt mål är att lyckas hitta någon slags balans där jag tillsammans med heltidsjobb och familj ska hinna med både att skriva och att jobba med att på olika sätt nå ut med min befintliga bok.
Ibland kanske jag lägger tid på oväsentligheter som är rätt betydelselösa. Men vem kan motstå att beställa örhängen och halshand med sitt eget bokomslag på till exempel? Inte jag i alla fall.
Men i morgon ska jag skriva på mitt manus.

IMG_6258

Posted in Mia Kim | 2 Comments