Är det nu det händer?

Alltså jag har ju papper på att det ska komma ut en bok med mina dikter, men ända sedan augusti, då jag fick erbjudande om utgivning och tackade ja, har jag haft svårt att tro på att det verkligen kommer att bli så. När jag håller boken i handen, kanske, har jag tänkt. Jag tror det när jag ser det, liksom. Och att planera marknadsföring och släppfest har överhuvudtaget inte känts aktuellt. Kanske har de tillochmed glömt bort mig på förlaget, har det hänt att tvivlaren i mig undrat. 

Men nu.

Nu händer det. Nu är det bokomslag och portfolio, recensionsex och baksidetext. Sociala medier. Och det går fort. På några veckor bara ska allt hända, allt det som jag, om än med viss tvehågsenhet, längtat efter: Se mina dikter mellan pärmarna, mitt namn, bara mitt, på omslaget. Våga fira, våga vara glad, kanske lite kaxig rentav. 

Feedbacken gick också bra. Det blev inga t-shirtar med hatbudskap, inga aggrokritiska kommentarer, utan en lyhörd och varsam läsning, där jag förstår redaktörens frågor och önskemål, men också insuper allt vad hon tyckte var bra. En sann konst att få det att framstå sådär. Vad var jag orolig för egentligen?

Jag har fått en massa att tänka på: Om grammatik, om att säga lagom mycket, vilket jag har skrivit om här tidigare, men ett annat par ögon på texten får en att upptäcka nya saker. Om titeln och vad den signalerar och hur man kan kombinera den med, eller snarare kontrastera den mot omslaget. Om vart jag ska skicka recensionsexemplar. Om hur en baksidetext byggs upp på bästa sätt. För mig fungerar de flesta baksidetexter avskräckande, eftersom de mest fokuserar på handling. Jag är väldigt lite ute efter handling när jag väljer bok, mer efter språk och stämning. Då är framsidan och titeln ofta mer talande. Men jag kanske bedrar mig om jag tror att mina egna framtida läsare (in spe) har samma preferenser. 

Nu önskar jag att jag hade mer tid att ägna åt boken. Istället är det jobb och jobb och verksamhetsberättelser och plugg och debutantprisgaleoutfits att tänka på – lite flärd ändå, och nacke och axlar stela som hos en arkaisk skulptur. Ja, i marmor. Men åtminstone börjar jag tro på att det faktiskt kommer att hända.

Till sist: En ärlig fråga, apropå feedbacken från redaktören: Om jag säger baden-baden, vad tänker du på då?

Publicerat i Debut | 4 kommentarer

Att leka som vuxen

Jag som barn med My little ponys.

När jag var liten så älskade jag att leka. Vem gjorde inte det? Fantasin flödade och jag kunde leka både med vänner och ensam. Jag har inga syskon och även om jag hade många vänner som ofta var med och lekte, sov över och åkte på semester tillsammans med mig så lekte jag mycket ensam. Jag kunde sitta i timmar och timmar och leka med samma hästar. Jag ska inte låtsas som om jag minns alla mina lekar och hur jag som barn resonerade men jag kan ändå minnas känslan av att vara helt uppslukad av karaktärerna och den värld som jag skapade.

Jag tänker på skrivandet som leken. En lek för vuxna. Det kreativa uppfinnandet av karaktärer, världar, relationer och händelser. Det jag som barn hittade på till mina barbies och my little ponys, gör jag nu istället på papper. Eller troligen på datorn.

Att leka är en viktig del av livet. Leken står inskriven i Barnkonventionen som en rättighet. Med leken kommer även rätten att fritt delta i det kulturella och konstnärliga livet. Vad är leken? Bland annat något som uppmuntrar och utvecklar den kreativa förmågan. 

Det är även viktigt att vi får fortsätta att skapa och leka under tonåren och i vuxen ålder. Jag tror att många kanske glömmer bort det bland alla måsten som kommer med vuxenlivet, eller så kanske man helt enkelt inte har tid till det. Så är det i alla fall för mig. Ibland när man väl får en timme över från allt som måste göras vill jag bara sätta mig i soffan och kolla på en serie, men jag försöker påminna mig om att prioritera den aktiva leken. Skapandet och skrivandet. Och att just prioritera skrivandet, inte som ett måste inför eventuella deadlines utan som något roligt och som en lek – känns viktigt. Vissa dagar går det och vissa går det inte.

Jag kan ärligt säga att det för tillfället för mig går ganska tungt med skrivandet och att se det som en lek, jag försöker inspireras av mitt yngre jag och all fantasi som fanns i mig då. Hoppas det går bättre för er!

Publicerat i Debut | Märkt , , | Lämna en kommentar

En vecka i rampljuset

zsfuzzg

Ja, jag tar mig friheten att överdriva en aning vid rubriksättningen. Allt är som bekant relativt, och jämfört med min tidigare tillvaro har jag den senaste veckan levt rena rockstjärnelivet.

Förra måndagen kom en journalist och en fotograf för Lärarnas Tidnings räkning till mitt jobb för en intervju. Det blev en bra start på min vecka i offentligheten, på så sätt att det inte var värre än ett avslappnat samtal med två trevliga människor, om ett för mig kärt ämne (min bok). Inte ens någon inspelningsanordning fanns på plats i rummet, utan journalisten tog anteckningar för hand medan jag pratade på för glatta livet. Ja, jag skrev förra veckan om att jag som liten var blyg och tystlåten. Men när någon frågar mig om något som jag är intresserad av eller har mycket att säga om (min bok), går jag igång och det kan snarare vara svårt att få stopp på mig. Efter intervjun fick jag posera med boken ute i skolan, alltmedan mina elever nyfiket iakttog oss. Jag har inte pratat så mycket om mitt skrivande eller min bok med dem, eftersom det handlar om dem och inte mig när vi har lektioner. Men efter den här dagen kan man nog säga att jag har kommit ut som författare, även bland dem.

hkfa56w

Dagen därpå, i tisdags, bar det så av till Örebro. Jenny Fagerlund och jag skulle besöka Akademibokhandeln under något som lanserades som en Feelgoodkväll. Jag var lite pirrig innan, men det hjälpte mycket att vara två, och det kändes skönt att ha erfarna Jenny vid min sida. På plats i butiken fick vi träffa den kvinna som skulle hålla i kvällen och intervjua oss, en av butikens anställda. Hon började med att visa de frågor hon tänkt ställa, fråga om det var något annat vi skulle vilja prata om, och sedan ösa lovord över våra böcker. En mycket fin start som fick mig att känna mig mer trygg än vilsen, trots att det var en helt nu situation för mig. Kvällen inleddes med en intervju, där Jenny och jag turades om att besvara initierade, roliga frågor om vårt skrivande och våra böcker. Därefter signerade vi några böcker, och pratade med en del av de som kommit dit, bland andra några bokbloggare.

ss1a6nv

Sedan kom onsdagen, och med den min största utmaning såhär långt: Jag fick delta i direktsändning i P4 Stockholm! Jag har nog fortfarande inte riktigt fattat hur stort det är. När min presskontakt på förlaget frågade om jag hade möjlighet att ställa upp på det under vecka 7, svarade jag bara ”åh, vad synd, då är jag i fjällen.” Flera dagar senare nämnde jag det för min man, som bildligt talat tog sig för pannan och konstaterade att jag nog behöver en manager. P4 tackar man inte nej till, tydligen (vilket jag också insåg, när jag såg lyssnarsiffrorna). Lyckligtvis fick jag en ny chans, och i onsdags kom således Henrik Olsson till mitt jobb för inspelning. Innan han dök upp var jag riktigt nervös, men det dröjde inte lång tid förrän det kändes lugnare. Henrik var totalt avslappnad och hade den effekten på mig också, och jag lyckades tänka bort mikrofonen och tänka att jag bara satt i ett samtal med honom – trots att allt jag sade gick ut i direktsändning.

72d7jls

Så. Från blyg flicka till någon sorts trestegsraket ut i offentligheten. Ja, jag fortsätter att överdriva en aning. På det personliga planet har jag nämligen övervunnit mig själv den gångna veckan. Och jag hoppas att mina före detta lärare är nöjda, för nu följer jag uppenbarligen deras uppmaning och tar plats. Sådär tjugofem år senare, men jag är av den bestämda uppfattningen att allt har sin tid.

Publicerat i Debut, Författarframträdanden, Författarsamtal, Sara Molin, Som en öppen bok | Lämna en kommentar

Skiten under stövlarna

Just nu kämpar jag i uppförsbacke. Min redaktör har just meddelat att hon ligger lite efter i sitt schema och jag inte kan få feedback på min andra roman förrän om en dryg månad. Det ger mig tid att skriva på andra projekt, men jag känner mig så usel och Worddokumentet utökas med väldigt få ord i en mycket långsam takt. Ni vet. Jag vet att ni vet, för jag tror att vi som skriver är mästare på att tycka att vi inte är mer värda än skiten under våra stövlar.

Jag gjorde också en tabbe nyss. Förlorade 7000 ord i mitt manus till tredje romanen. Kanske inte så mycket, tänker ni. Apmycket, tänker jag, för ju mer jag tittar på texten inser jag att det var insprängda rättningar överallt och finurlig ”foreshadowing” som jag tappat. Inte 7000 ord i ett stycke. Det här bidrar inte direkt med någon positiv känsla kring att skriva och jag ser en oändlig backe framför mig – och den går inte utför.

Man kan lära sig av allt. Jag har tyckt att jag skött min backup ordentligt men nu är jag ännu mer nojig och sparar, sparar, sparar. Inte för att jag som sagt gör några stora framsteg i min text men nu vågar jag knappt lämna datorn utan att ha tryckt på Ctrl +S.

”Du behöver kanske en skrivpaus”, sa en väninna till mig. ”Du har ju trots allt skrivit två böcker på två år.”

(Jag svarade inte det jag tänkte: ”Jag vill ha skrivit tre böcker på tre år.”)

Hon kanske har rätt. (Förmodligen har hon det. Korrigering: stryk ordet ”kanske”.) Borde jag bara ge allt lite tid? Jag är dålig på det, att ha tålamod. Om jag inte missminner mig hade jag en exakt likadan fas förra våren när jag också var mitt i skapandet av roman två. Kanske är jag bara dålig på att hantera den här situationen, när jag kommit en bra bit på väg men det fortfarande är så mycket kvar att jag inte ser upploppet.

Tur att jag är lika envis som jag är otålig. Jag kommer inte ge upp. Eventuellt bara ta en liten paus. Dra på mig mina älskade olivgröna Le Chameau-stövlar och ta med mig labradortjejerna på en långpromenad i geggan. Se till att leran inte håller sig till sulorna utan går över fotknölarna. Det är trots allt ute i skogen jag brukar få de bästa idéerna till hur jag ska gå vidare med texten.

Publicerat i Kristin Fägerskjöld, skrivkramp, Svarta vingar | Lämna en kommentar

Gästbloggare: Susanne Schemper

Susanne med sin nyutkomna psykologiska spänningsroman Ta min själ.

“No story lives…

… unless someone wants to listen.”

Det är inte mina kloka ord. Det är J.K Rowling som uttrycker sig så bra.

När jag och familjen besökte Harry Potter studios i London för många år sedan läste jag citatet för första gången. Och det fastnade. Kanske för att det i samma veva var då jag bestämde mig för att ta mitt skrivande på allvar. Jag visste inte riktigt hur då. Visste inte heller att jag faktiskt skulle bli publicerad en dag. Men någonstans kände jag att jag var redo att dela mina berättelser. Att det var dags för dem att få liv.

Det var 2014. Innan publicering av något slag. Och nu då? Hur tänker jag nu, när jag nyligen släppt min tredje spänningsroman?

Jo, nu förstår jag verkligen de där orden. Betydelsen. För det är i precis samma ögonblick som den första läsaren börjar läsa, eller lyssna, som berättelsen får liv. Det är då karaktärerna vaknar, det är då de bilder jag sett framför mig under skrivprocessen tar form hos någon annan.

Under väldigt lång tid är det, som ni vet, bara författaren och manuset. Ingen annan. Och under hela den tiden har man absolut ingen som helst aning om det man skriver kommer att gå hem hos läsaren. Man vet kanske inte ens om det kommer att finnas en läsare, för det är inte en självklarhet att bli utgiven. Längtan finns efter att dela med sig, att se berättelsen få liv. Men så kommer plötsligt den där dagen då allt är klart! Det finns ett resultat. Som ska läsas. Lyssnas på. Tyckas till om. Och då blir det plötsligt skitläskigt. Det där med att berättelsen ska få liv känns som värsta misstaget. Bättre att trycka ner manuset i den digitala byrålådan igen. För nu ska den där berättelsen bedömas, värderas och klämmas på. Tufft är det. När någon skriver ”vilken skit” i en kommentar på Storytel gäller det att andas med magen. Komma ihåg att det är en persons åsikt. Men det känns faktiskt ändå. Alla triljoners timmars arbete reducerat till ”vilken skit”…

Ska du alldeles strax debutera?

Då kommer mitt råd till dig nu. När den där mindre positiva kommentaren (jag pratar inte om konstruktiv kritik, det är något annat) dyker upp, försök då att istället fokusera på den fina återkopplingen. Den som får hjärtat att skutta, magen att kittla och stoltheten att jäsa som en pizzadeg.

Det är en bedrift att skriva en bok. Det är en ännu större bedrift att bli utgiven. Och skäms inte när du delar inlägg som lyfter fram din prestation. Och hamnar du på en topplista – ja, berätta det då för hela världen. För den krassa verkligheten är också att det är en kortvarig lycka. Nya böcker släpps varje dag. Snart är du kanske historia. Gläds åt alla framgångar, varje dag, så länge du kan. Tänk att du har vunnit Mello! Nobelpris! Gotta dig och njut. Because you’re worth it!

Och låt J.K Rowlings ord sjunka in. För nu när du har släppt en bok. Ja, då lever din berättelse genom andras upplevelse av din text. Och det – det är häftigt!

Följ Susanne här:
Facebook: Susanne Schemper – SkrivLiv
Instagram: skrivlivsschemper

Publicerat i Debut | Lämna en kommentar

Lördagsenkät: Hur ser din arbetsplats ut?

Daniel Sjöberg

Jag när någon slags dröm om att en gång hyra en skrivstuga. Tänk att få sitta i ett hus i skogen mitt i ingenstans utan tv och internet och bara skriva i fyra veckor. Oavsett eventuella framgångar lät det få vänta till dess att barn vuxit till den ålder då de inte vill ha med mig att göra. Till dess får jag nöja mig med denna plats.

Hanna Nordlander

Om jag inte sitter på café eller bibblo, så sitter jag här. Jag har ju egentligen ett helt rum där det var tänkt att jag skulle sitta och skriva, men stryktvätten har liksom tagit över. Och soffan rymmer allt jag behöver.

Malin Edholm

Min arbetsplats varierar från vecka till vecka, just nu när jag inte har någon lägenhet sitter jag i mamma och pappas soffa, vid deras köksbord eller vid deras skrivbord.

Här är en något äldre bild av mitt skrivbord medan jag studerade.

Sara Molin

Jag skriver oftast vid mitt lilla skrivbord, intryckt på en ledig yta i huset. Där trivs jag bra, omgiven av mina feelgoodhyllor, anteckningsböcker och inspirerande skrivhandböcker. Därtill oftast en del stök och bök, eftersom förbigående ofta använder skrivbordet som avlastningsyta. I enstaka fall skriver jag i soffan, men inga längre stunder – jag föredrar helt klart stol och bord!

Kristin Fägerskjöld

Här sitter jag och jobbar. Har inget skrivbord eller egen skrivhörna utan brukar ockupera matsalen eller sitta i soffan. Min aktuella  researchlitteratur i en trave bredvid. Det som inte syns på bilden är tekopp (just nu i disken) eller labrador som fotvärmare. 

Publicerat i lördagsenkät | Märkt , | Lämna en kommentar

Sju månader och en dag

Vill du skriva böcker? Se till att du blir bra på att vänta. Att skriva böcker är att vänta. Vänta på att idén ska komma till dig. Vänta på att tiden finns att skriva. Vänta bara för att vänta när manuset behöver vila. Vänta på att bli färdig så att du kan skicka in det till förlagen. Vänta på svar från förlagen och sedan, om svaret är ja, vänta på besked om när boken ska komma ut. I dag är det sju månader och en dag till debuten och vad tror ni att jag gör? Väntar såklart.

Jag väntar på att få tillbaka manuset från förlaget. Väntar på att få se vad de egentligen tycker och tänker. Att de vill ge ut det är en sak. En fantastisk sak, men hur tycker de att det ska se ut när det väl ges ut? Jag väntar på svaret på den frågan.

Jag har låtit det ligga. Låtit det vänta. Dels för att det vore fullständigt onödigt att gå in och peta i det innan förlaget kommit med sina synpunkter, dels för att jag är rädd för vad jag ska upptäcka. Rädd för att det ska piska mig skör med tvivlet jag ständigt bekämpar inombords. Rädd att jag ska upptäcka att manuset är kasst. Rädd att jag ska vilja peta sönder det och analysera varje bokstav i röntgenmaskin.

Förr eller senare kommer jag givetvis tvingas ta mig an mina ord och jag kan bara hoppas att jag går stärkt ur den upplevelsen. Jag brukar inte tvivla och jag försöker luta mig mot berömmet från alla som har läst, såväl amatörer som proffs, men det här är annorlunda. Ingenting jag skrivit i livet har burit sådan prägel av mig och min person trots att historien är påhittad.

När jag läser gamla texter i dag kan jag rynka på näsan åt vissa formuleringar. Ja, det händer med nya också för den delen. Bara häromdagen läste jag en krönika jag författat åt FotbollSthlm och kände hur det kliade av obehag i hjärnan över en viss formulering. I någon minut eller så. Därefter släppte jag det och har inte tänkt på det förrän jag tvingade mig att minnas alldeles nu. Det skaver inte. Jag har skrivit en ny krönika sedan dess och innan veckan är över kommer jag ha skrivit ytterligare en eller två förutom alla andra texter jag får ur mig på jobbet.

Dessa tillhör således en flyktig värld. En där jag hela tiden går vidare. Jag behöver inte vänta på nästa chans att bli bättre. Men med boken kommer det inte fungera. Jag misstänker att eventuella misstag kommer att förfölja mig i en evighet och ligga som en sticka i mitt medvetande. Svida till när jag minst anar det. Därför vore det bästa nog om jag såg till att det inte finns något att ångra. Men innan jag gör det måste jag vänta. Bara lite till. Det är tur att jag är van.

Publicerat i #NästanFriends, Daniel Sjöberg, DanielSjöberg, Debut, debutantbloggen, Debutantbloggen 2020, Nästan Friends | 2 kommentarer