Gästblogg: Fråga förläggaren – Ada Wester

_DSC4658
Foto: Ola Kjelbye

 

– Hej Ada! Berätta lite kort om dig och din bakgrund.

Jag har alltid velat arbeta med böcker, ända sedan jag var liten. Och när jag förstod vad ett bokförlag är – så ville jag ha ett! Jag läste litteraturvetenskap och förlagskunskap, jobbade i bokhandel och praktiserade på förlag. Och sedan startade jag ett eget!

 

– Varför startade du Gilla Böcker?

Mitt första förlag, X Publishing, startade jag med Hanna Larsson som jag pluggat med. Efter tre år kände vi att vi ville utvecklas åt olika håll, och samtidigt hade min vän Anna Danielsson Levin nyligen slutat på sitt jobb på filmbolag – så vi började planera ett nytt företag. Vi hade en tydlig bild redan från början; vilken sorts böcker vi skulle ge ut, hur de skulle se ut, och hur vi skulle nå ut med dem. Det var Gilla Böcker.

 

– Gilla Böcker slogs nyligen ihop med Lilla Piratförlaget. Hur kommer det att påverka framtiden?

Jag kommer hinna läsa mer manus! Det är den största skillnaden för mig personligen, att jag har mycket mer tid till själva böckerna, när vi är fler om jobbet att driva företag. Vår utgivning kommer inte att ändras, Gilla Böcker är nu varumärket för ungdomsböcker hos Lilla Piratförlaget, och fortsätter att ge ut de bästa romanerna för unga. För våra författare ger det förhoppningsvis en ännu större trygghet och tilltro till att vi kan ge varje bok det allra bästa.

 

– Vad letar du efter i manus som du får in?

För mig handlar det alltid om tonen i texten. Det tar oftast bara någon sida, och sedan är jag antingen inne i texten och tror att det som händer, händer mig. Eller så känns det som något som någon har skrivit … Om det är en övertygande ton, så går resten att arbeta med, i samarbetet mellan författare och förläggare. Och så gillar jag att känna saker när jag läser, skratta och gråta – gärna samtidigt!

 

– Vad hoppas du få se för typ av manus under 2016?

Något som får mig att skratta och gråta, samtidigt? Och gärna en riktigt, riktigt spännande deckare med en ung huvudperson.

 

– Vad är dina tips till den som jobbar med att ge ut sin bok?

Jag vet att det är lite tjatigt, men: LÄS! Läs om dina favoritböcker och undersök hur författaren gör. Vad är det som gör det så bra? Vilket perspektiv har författaren valt, och vad medför det? Försök sedan hitta någon du litar på, och låt personen läsa din text. Respons är viktigt, även om det ibland kan vara jobbigt. Och när du känner dig redo att skicka din text till förlag, gör ordentlig research. Vilka förlag passar för din bok? Hur tar de emot manus? Sedan gäller det mest att ha lite tålamod …

Publicerat i Debut | Lämna en kommentar

Lördagsfråga: Hur hittar jag en bokidé?

Vi fortsätter beta av era frågor! Har ni fler kan ni gärna ställa dem i kommentarerna till kommande lördagar. Nästa vecka blir en specialvecka på bloggen, vi kör temavecka på frågan ”Hur gick det till när du blev antagen?”
Stay tuned!

ProfilbildAnna Ahlund: Spännande fråga! För mig brukar det börja med karaktärer, att jag hittar på några personer som känns roliga att hänga med ett tag. Sen brukar jag skriva några scener med dem för att känna efter vilka de är och hur de pratar. Eftersom jag gillar att skriva kärlek brukar jag sen fundera på vem som ska bli kär i vem, och vad problemet med det kan vara, och därifrån brukar det rulla på. Testa att leka lite och se vad karaktärerna hittar på! Ett tips kan vara att inte låsa dig vid att du måste veta från början vad det ska handla om, det kommer du att märka allt eftersom.

 

IMG_8645Ida Tidman: För mig brukar det börja med en scen. Jag får en vision, ser en kort filmsnutt för mitt inre och efter det lär jag känna karaktärerna jag fått en glimt av. Jag kan ju inte hitta på karaktärer utan jag får vackert lära känna de som dyker upp av sig själv. När karaktärerna avslöjar sig för mig brukar filmsnutten utvecklas till en trailer, och efter det rullar det bara på. Före trailern kan jag inte planera någonting för då dör min inspiration. Mitt tips är att ofta utsätta sig för miljöer eller andra faktorer som ”triggar” en. Saker man känner lite extra starkt för. Det kan vara en plats, en låt, en film eller något helt annat.

 

7D__8786 2 - kopia Jannice Eklöf: Mitt råd är: Gräv där du står. Med andra ord, skriv om nånting du känner- och kan relatera till. Jag tror det är lättare att texten kommer farande om man inte behöver researcha varje scen utan redan har skaplig koll på det man skriver om. När du sedan skriver bok nummer två, tre och så vidare kan du lägga mer energi på research och invecklade intriger. Då när du har blivit varm i kläderna, hittat ditt språk och fått lite rutin på skrivandet. =)

 

camilla-linde-portrait-350-square

Camilla Linde: Mina idéer kommer oftast när jag inte är beredd på dem, och med största sannolikhet när jag egentligen inte har tid för dem. Det är som att de små idéjäklarna vet om det.
Så mitt råd är att inte fokusera alltför mycket på att Du Måste Hitta En Idé. Låt den istället komma när du pysslar med annat. Låt den skymta förbi i ögonvrån.
Och följ Känslan.
Om det ändå går trögt kan jag tipsa om att använda det som händer omkring dig. Lek med tankar och skapa scenarier. Varför är det till exempel så viktigt för grannen att stå vid brevlådan och ta emot posten varje dag? Är det för att han är ensam och vill ha sällskap?
Eller för att det bor en liten Cthulhu i hans brevlåda och han har ingen jäkla aning om hur han ska kunna hålla det hemligt?

 

GB_Karl_Modig_1

 

Karl Modig: Oj, svår fråga! Jag säger som de andra att man inte ska fokusera för mycket på att få en egen originell idé. Det är helt okej att ta inspiration ifrån någon annan historia och sen vrida lite på det så att det blir ens egna verk.
Mitt tips: Sno från andra!
Exempelvis brukar jag bli inspirerad av någon häftig scen eller karaktär och sen försöka sätta det i ett annat sammanhang.
Tänk om Furiosa från Mad Max var en superhjälte?
Eller om Anakin Skywalker aldrig blev jedi?
Eller om Snabba Cash utspelade sig under medeltiden?

 

Publicerat i Debut, lördagsenkät | Lämna en kommentar

Fyran, min favorit

7D__8786 2Jag har ju tidigare jämfört tillblivelsen av min debutroman med födseln av de tre barnen och jag håller fast vid att den är min fjärde bebis. Nu har jag dessutom insett att jag i ett avseende kommer att favorisera denna min nummer fyra totalt.
Den har nämligen en egenskap som kommer göra den till mitt överlägset lättsammaste barn: Den är helt icke orosframkallande. Jag, som högst troligt är en av de hispigaste mammorna i världshistorien, kommer inte behöva vara rädd för att fyran ska fara illa på något sätt som kommer att ge den men för livet.

Jag har alltid haft en tendens att oroa mig, ännu mer sen jag blev mamma, och det exploderade i fullskalig ångest när jag fick mitt tredje barn. Det räcker förvisso med att vara hobbypsykolog på oerhört låg nivå för att inse att den ångesten härstammade från skräcken att förlora min mamma, som var svårt sjukt och också dog tre månader efter min yngstas födelse. Eftersom jag tidigare mist även min bror var jag smärtsamt medveten om att dåliga saker faktiskt inte bara händer andra och att vad som helst kan ske, när som helst. Den insikten plus en alldeles färsk sorg plus en lika färsk, värnlös liten människa som man skulle offra livet för alla dagar i veckan är lika med stor potential för katastroftankar i kubik. Katastroftankar som leder till ångest, som i sin tur har väldigt svårt att fatta vinken när man försöker få den att lämna en i fred. Just den här extrema formen av oro är förhoppningsvis inte så vanlig men lite lagom nervositet däremot är väl en följeslagare man får ställa in sig på att dela kupé med i samma sekund som man kliver på tåget till Föräldralivet.

Det vill säga, om inte ens bebis råkar vara en bok, förstås.
För en bok, den kommer aldrig vara för varm och tvinga dig att ta tempen med ostadiga fingrar. Den kommer lika lite kräkas efter att ha ramlat och slagit i bakhuvudet som den kommer att slå ansiktet i is så näsan sväller upp till dubbel storlek och blodet forsar. Inte heller kommer den att komma hem från skolan och gråta för att de andra böckerna varit dumma mot den.
Den kommer säkerligen hanteras av oömma händer och få höra ett och annat ondsint ord för att den inte faller någon i smaken, men den kommer inte att fara illa av det. Den kommer faktiskt inte alls att bry sig.
Därmed borde den väl bli den lättaste i syskonskaran att handskas med? Jag tror verkligen det.
Lika mycket som jag samtidigt förväntar mig att bli förvånad. För innerst inne är jag säker på att boksläppet kommer att kunna öppna upp en helt ny värld av oro, men om det nu skulle bli så får jag lära mig att hantera det också.
Trots allt sägs det ju att omväxling förnöjer.

Publicerat i Debut, Genom paradiset på en spikmatta, Jannice Eklöf | Lämna en kommentar

Skrivruset

IMG_8645En gång skrev jag tiotusen ord på en dag, tiotusentvåhundra för att vara mer exakt (ja, jag tror till och med att jag stannade mitt i en mening för att det skulle bli just det antalet). Det var under NaNoWriMo och jag hade inte planerat det, men stötte på utmaningen på forumet, och utmaningar är som amfetamin för mig. Jag tycker inte om att tävla i lag, men jag älskar att tävla själv, och mot mig själv.

Jag tror att det tog ungefär nio timmar, med några små pauser på tio minuter inräknade, annars var det ett konstant knapprande på tangenter.

Det händer något med min hjärna efter sisådär tvåtusen ord. Jag kopplar om och kopplar på. Kommer in i det där som kallas ”flow” och orden öser ur mig utan att jag behöver tänka. När jag kommer in i det sinnestillståndet är det mer som att läsa en bok än att skriva en bok, eller som att titta på film i huvudet och knappt vara medveten om att filmen samtidigt formulerar sig i text.

Jag är sjukt trögstartad. Jag har hört så många som talar om sitt ständiga sug efter att skriva. Att det nästan ska vara smärtsamt att inte sitta vid tangentbordet. Sån är inte jag.

Ibland går det lång tid mellan mina skrivpass. Allra svårast har jag för de där dagarna då jag bara hinner skriva i någon timme. Då går det riktigt trögt, jag krystar fram varenda mening och språket blir haltande och uppstyltat.

Jag måste få de där långa skrivpassen ibland. De där rekordbrytande när jag helt förlorar uppfattningen om världen omkring mig. Då är det fantastiskt roligt. Då blir det jag skriver riktigt bra. Då blir det så mycket lättare att skriva i några timmar till dagen efter.

Men att skriva konstant i nio timmar är för mig så mycket mer krävande än att utföra ett vanligt jobb under samma tid.

När jag skriver en bok och har flow, då är jag i boken. Det karaktärerna känner, det känner jag också. Det måste jag göra – annars blir allt ihåligt och klingar falskt. Nio timmars skrivrus där jag går från hysterisk förälskelse till gastkramande panik, bottenlös sorg och tårdrypande lättnad tar på krafterna, något enormt faktiskt.

Då kan det dröja ett tag innan jag orkar ge mig in i hela cirkusen igen.

Något jag verkligen sett efter att ha pratat mer med skrivande människor är att det finns så olika sätt att göra saker på. Många säger att man ska se till att alltid skriva en halvtimme om dagen, oavsett vad. Det skulle inte funka för mig.

Jag går oftast omkring och funderar, klurar och finslipar scenerna i mitt huvud, skriver småsaker (som det här inlägget) eller redigerar gamla projekt tills den där dagen kommer då jag har lust och tid att försvinna i några timmar. Just nu väntar jag på en sådan dag. Kanske imorgon?

Publicerat i Debut | 6 kommentarer

Att sätta punkt.

camilla-linde-portrait-350-square

I varje författares existens finns det en sak som driver oss allra mest. Målet som hägrar vid horisonten, bräckligt och darrande.
När du sitter där med ditt tomma dokument framför dig är det så långt borta, kanske känns det till och med ouppnåeligt. Men för varje bokstav du skriver kommer du närmare. Närmare det som du längtar efter allra mest.

Dagen då Manuset Är Klart.

Du sliter, svettas, skriver, stryker och skriver om igen. Allt med det där enda målet i sikte. Att ha berättat din historia, från början till slut. Och faktiskt känna dig nöjd med den. Att den dagen äntligen ska komma då du kan sätta punkt – på riktigt – och säga: ”NU är jag klar!”

Jag trodde på något sätt att det skulle vara så. Att det var någonting som skulle komma med tiden. Kanske en osynlig knapp inom mig som skulle aktiveras när manuset väl nått över en viss gräns. Ett filter kanske, med förmågan att avgöra när manuset är Klart.

Det har, som ni kanske förstår, inte hänt. Frågan kvarstår. Hur vet jag egentligen när boken är klar? Hur avgör jag om texten jag håller i min hand är den jag en gång tog sikte mot, eller – om den förändrats på vägen – i alla fall blev någonting jag känner mig klar med?

Hur?

Jag har sett frågan dyka upp med jämna mellanrum i olika författargrupper. Svaren kommer lika säkert:

”När du känner dig klar.”

”När du läst igenom och redigerat exakt femton gånger.”

”När du sett en enhörning passera över vägen med ett utklätt vildsvin på ryggen under en blodröd fullmåne.”

Ja, ni förstår. Det är ingen som vet.

I slutänden förväntas ju du vara den som gör det.

Det råd som jag nog ändå lättast kan ta till mig är att låta texten passera många ögon. Olika sorters ögon, ögon som läser på olika sätt. Vännen som bara uppskattar en bra historia, den där bekanta du har som är en hejare på att hitta de logiska luckorna, skrivarkompisen som vågar komma med konstruktiv kritik, kanske till och med en lektör som lyckas hitta de där sakerna som du själv inte hittat.

Det kommer att bli förvirrande såklart. Du kommer att få råd till höger och vänster, åsikter om hur du ska göra. Någon som tycker att du ska ta bort en viss karaktär och någon annan som absolut bara tokälskar samma karaktär. Det kommer kanske att ställa till det för dig.

Men jag tror att det är i den där oredan, i brytpunkten mellan tankar och åsikter som kolliderar, som du hittar vad du verkligen tycker. Varför just den karaktären är så viktig för den historia som du vill berätta.

De texter som jag är mest nöjd med har passerat ett par läsare på vägen. Läsare som tvingat mig att se texten med nya ögon. Och då, på något sätt, är det lättare att se om den nått fram till målet jag satte upp. Om den blivit det jag ville.

Om jag är Klar.

För lika viktigt som det är att börja, att komma igång, lika viktigt tror jag det är att sluta. Att kunna sätta punkt. Är det inte lite underligt egentligen, att det ska vara så svårt för författare? Det är ju just det vi sysslar med. Ändå är det kanske det allra svåraste med hela skrivprocessen.

Som ni kanske märker är jag i slutföringstider. Det är sedan länge dags att lämna ifrån mig manuset, men ändå klänger jag mig kvar, som en katt med klösabstinens, och ropar ”bara EN genomläsning till! Jag måste ändra om kommatecknet på sista sidan!” med fradgan stänkande runt munnen.

Jo. DÅ är det nog dags att lämna ifrån sig det. Faktiskt.

Då är det dags att sätta punkt.

 

Publicerat i Camilla Linde, Debut, Redigering, skicka till förlag, Skrivprocessen | Lämna en kommentar

Vad ska jag göra nu?

GB_Karl_Modig_2

Ni som läste förra veckans inlägg vet om att min bok nu är skickad till tryck. Vilket betyder att den är klar. Avslutad. Fullbordad. Finito.
Då kommer frågan: Vad ska jag göra nu?

Kolla på netflix? Nej, det får vänta till senare.
Gå och lägga mig? Senare det med, klockan är ju bara nio.
Skriva blogginlägg kanske? Jo, det kan jag nog göra.

För jag vill ju skriva. Det är nästan som en urkraft. Ett driv inom mig som säger åt mig att skriva. Men det blir nog lite enformigt att bara skriva blogginlägg om dagarna. Och särskilt när jag bara ska lägga upp ett inlägg i veckan. Så någonting annat får jag skriva.

”SEXNOVELLER!” skriker någon i bakgrunden.
Det är… faktiskt inte en dålig idé. Inte för att jag håller på och skriver sexnoveller, men det är bra att öva sig på. Att skriva sex (tycker jag) är bland det svåraste man kan göra. För precis som med allting annat kommer man att vara dålig på det innan man övat på det.

Så det skulle jag kunna göra. Efter en snabb googling hittar jag en hemsida för sexnoveller, månadens mest lästa har lästs nästan 80 tusen gånger. Galet. Men jag känner mig inte helt redo för den världen. Så vad ska jag göra istället?

”En uppföljare!” skriker den där jobbiga människan i bakgrunden.
Ja du, det låter ju bra. En fortsättning på min debutroman. En ny historia med nya svårigheter för mina hjältar. Hmm, det skulle kunna funka. Men hur gör man det? Först måste jag nog göra research. Kolla på andra uppföljare. Se vad de har gjort rätt.

Ja, så det blev ändå netflix i slutändan. Inte helt fel det heller.

 

Har ni några tips på roliga skrivövningar? Vad tycker ni att en uppföljare ska innehålla?

Publicerat i Debut, Karl Modig | Lämna en kommentar

Säljkonferens, omslag och saker som börjar kännas på riktigt

Anna porträtt 3

Foto: Göran Segeholm

I veckan var jag med på Rabén & Sjögrens säljkonferens för sommarens böcker. Jag var där för att prata om mig och min bok, vem jag är, vad boken handlar om, varför jag skrev den och sånt, och läsa upp ett stycke.

Jag valde att inte ha ett manus, utan att utmana mig själv att hålla presentationen utantill. Jag vet inte hur ni känner, men för mig är det lockande att luta mig tillbaka och lita på text som jag pillat med, ändrat i, och fixat med i massor av varv. Det ger en trygghet, för då vet jag att det blir bra. Nackdelen med skrivet manus är för mig att jag ofta har svårt att lämna det ifall det finns, för om jag har petat med formuleringar blir jag lätt mån om att säga dem exakt som jag skrivit ner dem.

Jag la ganska många timmar på den där presentationen, och jag är glad för det, för det känns som om det blev bra. Dagen innan kändes det kanske lite larvigt att öva in skämt, men när det var skarpt läge var jag glad åt det. Jag kände mig förberedd, och trots att mina knän skakade kändes det som om jag gjorde bra ifrån mig.

Och nu är mitt omslag officiellt! Tada:

Ahlund, A - Du, bara - 29699517 Det är gjort av Sepidar Hosseini, och jag tycker så mycket om det. Jag gillar det ömma och sensuella i bilden, och att den signalerar unga vuxna.

Nu finns boken uppe på Rabén & Sjögrens hemsida! Och den går att bevaka på Bokus och Adlibris. Det känns häftigt. Jag har haft en återkommande fantasi de senaste månaderna som går ut på att jag har hittat på allt, och att jag liksom bara sagt överallt att jag blivit antagen, och att alla gått på det? Men nu står det ju faktiskt där, på hemsidan. Och på Bokus och Adlibris. Och det står tjugofemte maj. Plötsligt blev allt så mycket mer på riktigt.

 

Säljkonferensbild

Foto: Cecilia Knutsson

Folket jag höll min presentation inför var riktiga, häftiga bokmänniskor, som ska jobba för att Du, bara ska nå ut till så många läsare som möjligt. Det kändes så svindlande att stå där på scenen framför en bild av mig själv och prata för dem. Att få se dem le mot mig när jag berättade om boken jag har skrivit. Hur de nickade när jag pratade om att det behövs litteratur där kärlekshistorier med samkönad kärlek inte behöver framställas som ett problem. Att jag vill att unga läsare ska se att det inte handlar om något konstigare än att två människor blir kära i varandra. Kärlek, bara.

Det börjar kännas på riktigt nu. Och det är så häftigt.

 

Publicerat i Anna Ahlund, bokbranschen, Debut, Du, bara, Författarframträdanden, Författarliv, Omslag, Ungdomslitteratur | 10 kommentarer