Sena gratulationer till J K Rowling

I fredags, den 31 juli, fyllde J K Rowling 55 år. Jag hörde det på radio när vi bilade till vår sommarstuga. (Här kommer en lång parentes: Tänk er en familj om fyra personer varav en tonåring och en nästan-tonåring, tre stora hundar, packning för en vecka och en kylväska som ansluten till cigarettuttaget som låter astmatisk i trettiotre mil. Det är inte lätt att enas om vad vi ska lyssna på då. ”Välj något på Spotify”, sa sjuttonåringen. ”Svenska sommarhits eller något.” Sagt och gjort, det finns många listor med det namnet. Inga problem för mamman att rodda fram en! Dock var inte sonen alls med på att han ville lyssna på Thomas Ledin eller Gyllene Tider. Vi måste ha misslyckats totalt som föräldrar att indoktrinera honom till att tycka att det är själva essensen av svensk sommar. Därför blev det radio till sist, och det var då de sa det. Att J K Rowling fyllde 55.) Hennes första Harry Potter-bok kom ut 1997. Då var hon 32 år.

Gör ni också sådär? Räknar ut hur gamla författarna var när de debuterade? Jag gör det nästan jämt. Jag var 45 år och 2 månader när jag debuterade i januari. Visst låter det betydligt yngre än att säga att jag fyller 46 samma år? 46 känns ruskigt gammalt, men jag tröstar mig med att jag ändå är i gott sällskap. Karen Blixen var 50, min favorit Kate Atkinson var 44 när de debuterade.

För några veckor sedan hörde jag av en kompis från när jag pluggade i Linköping. Vi bodde på samma korridor i ett år, han och jag och har kanske kontakt en gång var femte år eller så. ”Fantastiskt kul att du kom ut med en bok. Men kan inte säga att jag är förvånad över det, det kändes verkligen bara som en tidsfråga”, skrev han nu bland annat. Jag blev faktiskt konfunderad. Har själv glömt/förträngt att jag drömde om det redan då. Eller rättare sagt, jag ville bli författare som liten men trodde att jag vid tjugo års ålder hade släppt de drömmarna på grund av att jag ansåg att det var orealistiskt och med största säkerhet inte skulle inträffa. (Det är lite som att alla sju-, åttaåringar vill bli NHL-proffs eller en ny Zlatan och sedan, på högstadiet, slutar träna helt.)

Det fick mig att fundera på om jag kunde debuterat tidigare. Tänk om jag skulle ha kommit ut med min första bok för tio år sedan? Så många andra böcker jag hade hunnit skriva vid det här laget i så fall!

Eller kanske inte?

För tio år sedan hade jag, för att vara helt ärlig, inte tiden att skriva. Jag kämpade med att vara tvåbarnsmamma, försöka ha en karriär och på pappret jobba 80% men i praktiken göra 100% tjänst. Egentid var en bristvara som jag definitivt inte offrade på att stänga in mig med en dator och försöka skriva något skönlitterärt. Egentligen hade jag bara ett önskemål då: mer sömn. Av mina skrivdrömmar fanns nada kvar. Det enda jag författade var handlingslappar och andra kom-ihåg-listor, typ ”skicka med liten fika med J till skolan på torsdag” eller ”glöm inte att skaffa nya vinterstövlar till M”. All heder till er som debuterar medan ni samtidigt är omgivna av småbarn – jag förstår inte hur ni gör. Det skulle jag aldrig ha klarat.

Ju mer jag tänker på det, inser jag att jag inte kunde ha skrivit min debutroman tidigare än vad jag gjorde. När barnen hittar till kylskåpet själva, kan svänga ihop en omelett till mellanmål, själva packar gympakläder och kan ta cykeln/mopeden dit de ska blir livet onekligen mindre komplicerat. Mamman fick mycket mer egentid och plötsligt lockade det skönlitterära igen.

Så grattis J K Rowling på 55-årsdagen. Och grattis till att du lyckades skriva den första Harry Potter-boken medan du var en ensamstående mamma på 32 år. Vilken bedrift! Men grattis till alla oss som också kämpar med att skapa texter fastän vi egentligen inte har tid utan borde göra någonting annat, oavsett om det är att träna, skjutsa barn eller någonting annat. Och än en gång. Ge inte upp utan tro på din idé. Oavsett hur gammal du är.

Publicerat i Debut, debutant, Författarliv | Lämna en kommentar

Gästbloggare: Gustaf Jansson

Gustaf Jansson har precis släppt Tolv delar av livet: en antologi med elva andra författare, de flesta är debutanter eller skrivit lite grann men har författarambitioner. Denna antologi baseras på en novelltävling med namnet Novellstugan som pågick under 2019. Tolv månader, tolv noveller där varje tävling baserades på ett tema, en bild etc. Tanken var att skriva en kort novell på max 1000 ord inom vissa ramar, som en övning och inspirera andra. 

Han gjorde även ett gästinlägg på bloggen 2019, som du kan läsa här. Idag tänker Gustaf berätta om ett annat av sina pågående projekt.

Jag läste en gång att Stephen King rekommenderar att man skriver 2000 ord om dagen på sitt aktuella manus. Dela det med tio så har du ett av mina aktuella skrivprojekt. Än så länge heter det ”Karkarotz resa”. Jag tänkte ägna några rader åt ett tips från mig till dig om hur du kan komma igång med ditt bokprojekt och nå runt 70.000 ord på ett år utan att sitta timmar varje dag framför datorn.

Innan vi börjar vill jag lägga en liten notis om att detta troligtvis inte är det bästa sättet att skriva en storsäljare på. Men kanske ett av de roligaste sätten att skriva ett manus på. 

200 x 365 = 73.000, så många ord får du om du skriver 200 ord om dagen i ett helt år, såvida det inte är skottår, för då blir det 73.200 ord. 200 ord är en rätt bra längd. Det tar inte så lång tid att skriva. Du kan lätt genomföra en hyfsad dialog inom ramen och handlingen kan föra läsaren framåt. 73.000 (alternativt 73.200) är även en hyfsad grund för en roman. 

Varför 200 ord? Jo, förutom ovan nämnda argument så är det en alldeles lagom summa ord för att det ska bli läsbart/hanterbart via Instagrams story. Vad har det med saken att göra? Jo, det är där jag skriver manuset.

Ja precis, jag jobbar med ett interaktivt och extremt transparent manus. Jag ger mina följare ett stycke, de ger mig fortsättningen tillbaka. Efter att mina följare har läst dagens stycke kommer de till en omröstning där de får välja ’ditt’ eller ’datt’. Ex. Karkarotz (som huvudpersonen heter) lämnade den stökiga lägenheten för att ge sig ut på stan. Här slutar dagens stycke. Fråga till mina följare: Går Karkarotz åt vänster mot Järntorget, eller höger mot Avenyn? Efter cirka ett dygn läser jag av resultatet och fortsätter sedan berättelsen med ungefär 200 ord. Ovan fråga är inte ett exakt citat, utan skrivet ur minnet.

Jag brukar lägga morgonpendlingen på detta dagliga uppdrag. Sedan låter jag det vara till morgondagen. Det finns liksom ingen idé att planera för mycket då det kan hända i stort sett vad som helst när följarna är med och väljer. Vissa omröstningar har varit uppriktigt tråkiga men har betytt en stor del för berättelsen i längden. Trots att jag inte har en konkret plan med manuset så finns där vissa grundtankar som ligger flytande i bakhuvudet.

Som jag skrev innan, jag har ingen aning om hur denna berättelse kommer bli i sin helhet. Däremot har jag märkt att det är en riktigt bra övning för skrivandet. För det första så skriver du i alla fall lite varje dag. Du får träna på allt möjligt, beskrivningar, gestaltningar, dialoger och sammanfattningar. Du lär dig att få en riktlinje för att sedan utveckla din berättelse åt det hållet.

Passar detta alla? Det tror jag verkligen inte. Kan det färdiga manuset ges ut via traditionellt förlag när manuset är klart? Det tror jag inte. De brukar inte vara förtjusta i manus som exponerats för vem som helst tidigare. Men det är och har aldrig varit tanken från min sida, jag säger såklart inte nej med rätt förutsättningar. Egentligen är det lite av ett test för att se hur resultatet blir och hur engagemanget utvecklar sig med tiden. 

I skrivande stund håller jag på att avsluta kapitel fyra med miljoner tankar i huvudet och 11.383 ord nedskrivna. De tidigare kapitlen ligger kortfattat beskrivna bland mina händelser i profilen för den som inte varit med från början.Blir du sugen på att testa något liknande? Tagga gärna mig i så fall. Det hade varit väldigt kul att se hur någon annan tolkar/utvecklar idéen, @_gustaf_jansson

Du hittar Gustaf här:
Instagram: www.instagram.com/_gustaf_jansson
Blogg: www.gjproduktion.nu/blog

Publicerat i Gästbloggare | Lämna en kommentar

Lördagsenkät: Hur väljer du namn på dina karaktärer?

Spelar det någon roll vad ens karaktärer heter? Och hur kommer det sig i så fall att våra karaktärer heter det de gör?

I min debutroman har jag tre huvudkaraktärer: Karin, Violet och Léonie. De representerar olika personligheter och därför ville jag ha någonting som matchade dem. Karin – det låter väl robust, klassiskt och ganska fantasilöst? Violet, som är brittiska men lever i Sverige, tänker jag att alla svenskar, som på 40-talet med ganska få undantag inte var särskilt bevandrade i engelska, uttalar ”Vajlet”. Det tror jag inte hon gillar. Violet känns väldigt engelskt (tänk Violet Crawley i Downton Abbey). Léonie var tvungen att ha något franskklingande namn då hon har rötter där, samtidigt som jag ville kuna göra en kortform av det. Jag snubblade över Léonie/Lenny när jag gjorde research och fastnade för det.

Sara Molin

Min huvudkaraktär heter Clara Rennel. Jag har länge tyckt om namnet Clara, kanske är det sedan jag som barn läste Johanna Spyris Heidi, där en Clara finns med. Rennel hade jag en gång en mattelärare som hette i efternamn. Jag gillar namnet och tyckte att det passade fint ihop med Clara. Huvudkaraktären i nästa bok heter Diana Jonsson, och jag kommer faktiskt inte ihåg varför det blev det namnet. Det kändes som hon, helt enkelt.

Malin Edholm

Jag har tyvärr inget bra svar på den här frågan. Har många huvudkaraktärer eftersom jag har många olika noveller och namnen är slumpartat valda. Jag tyckte det lät rätt bara. I ett par noveller har inte karaktärerna namn alls.

Hanna Nordlander

I mina kortare texter hittar jag sällan på namn till mina gestalter, utan de kallas bara hon eller han eller kanske du. I en kort novell figurerar det sällan mer än två viktiga personer och man klarar sig alldeles utmärkt med bara personliga pronomen, så även i min diktsvit Stillna. När det kommer in en tredje person får man dock se till att det inte blir otydligt vilken hon man menar. Men när jag väl hittar på namn till mina gestalter, lyssnar jag mycket till ljuden. Vokalerna är viktiga. Främre vokaler som i, ä och e till glada och pigga personer, medan tungsinta eller flegmatiska personer gärna får bakre vokaler i sina namn, som å, o och a. Vem tror du t.ex. är gladast, Åsa eller Titti?

Daniel Sjöberg

Om mitt första försök att skriva ett manus varit lyckosamt hade frågan varit lättare att svara på. Ja, om mitt förra manus antagits av det stora förlaget som visade intresse, men i slutändan backade, eller om det skett efter samtalet det lilla förlaget som också visade intresse för att därefter backa ur, hade det också varit lättare att svara på frågan. I båda dessa manus hette huvudpersonen nämligen samma sak. Erik. Varför? På grund av min besatthet av Fantomen på Operan. Ända sedan jag läste boken av Gaston Leroux har jag velat döpa huvudpersonen till Erik. Som en liten hemlig hyllning till den tragiska karaktären som gömmer sig där i katakomberna under Parisoperan. Nu fungerade inte Erik den här gången. Jag döpte min huvudkaraktär till Joakim och det gjorde jag för att det artistnamn han väljer i berättelsen skulle fungera. Men någon gång ska väl Erik bli av.

Publicerat i karaktärer, lördagsenkät | Lämna en kommentar

Min stora korrskräck

Nyligen twittrade en författare om en bok hen läst. Det var i stort sett endast en hyllning till verket, men det som fastnade hos mig var hur författaren avslutade det hela. Nämligen påpekandet om hur många korrfel boken innehöll de sista tvåhundra sidorna. Det fick mig att tänka på vilken skräck jag känner inför det som kommer den 22 september. Just nu håller jag på och jagar korrfel i mitt manus och när jag (och min lokala språkpolis, som är min farsa) är klara med detta ska det lämnas över till förlaget som ska göra samma sak och dessutom korrigera de saker vi hittar.

Manuset är rättat flera gånger redan, av mig och av den redaktör jag använde mig av innan jag skickade in manuset till något förlag. Och även hennes uppgift inte var att korrläsa på det sättet hittade hon ändå en hel del och det har jag också gjort. Ändå meddelade språkpolisen nyligen att han hittat ett flertal trots att han hittills bara läst ungefär 40 sidor.

I slutet av maj frågade jag mina följare på Instagram hur de kände inför ett språkligt val som många antagligen skulle kunna komma att tolka som en särskrivning. Det väckte en viss debatt i kommentatorsfältet. De flesta menade att mitt val var rätt och riktigt, men runt tio procent menade att de såg det som en särskrivning och att just detta skulle få dem att studsa till. I slutändan behöll vi orden som de stod skrivna och så får jag hoppas att de som inte gillar det ändå godtar det hela.

Just korrmissar är annars alltså något som oroar mig. Det är sällan jag läser en bok utan att se åtminstone något eller några fel. Vi är trots allt människor och vi vet att vi felar av just det skälet. Att skriva närmare 90 000 ord utan att snubbla till låter sig inte göras och uppenbarligen klarar inte ens proffsen av att plocka upp alla misstag som görs längs vägen, men om det är något enstaka står jag ut.

Däremot skulle även den vackraste av hyllningar fläckas ner något enormt av ett påpekande om att boken innehöll en mängd korrfel. Med det sagt fortsätter jakten på de där irriterande ordfadäserna som på sätt och vis tycks multipliceras ju mer jag tittar på texten. Det är mindre än två månader kvar innan boken kommer ut och snart kommer stressen, det vet jag. Å andra sidan jobbar jag som bäst när deadline närmar sig. Så har det alltid varit. Nu gäller det bara att jobba rätt också.

Publicerat i #NästanFriends, Daniel Sjöberg, DanielSjöberg, Debut, debutant, debutantåret, debutantbloggen, Debutantbloggen 2020, författarens hantverk, Författarliv, Korrektur, Nästan Friends, Redigering, Skrivprocessen | Lämna en kommentar

Att hitta poesi i pratet

På resande fot kan man få höra en hel del, särskilt om man reser ensam, som jag brukar göra. Jag ägnar mig, helt ärligt, åt att tjuvlyssna. Man kan få höra det mest fantastiska om man ligger och solar på en terrass i San Agustín ett par meter ifrån två norrländska farbröder. De kanske inte säger så mycket, men de grymtar ett och annat. Och hur det pyser när de öppnar dagens första ölburk. 

Eller ett barn på sätet bakom i bussen: Mamma, när jag dör, vad ska vi ha på min gravsten då? Och mamman som hyssjar och inte alls vill diskutera ämnet, åtminstone inte på bussen, där folk som jag kan höra.

Eller ett äldre sällskap på en campingrestaurang, som äter hela måltiden nästan utan att prata. Någon säger att de skulle kunna göra det ena eller andra imorgon. Om det inte regnar för mycket. Om det inte regnar för mycket! Det svenska kynnet (och klimatet) sammanfattat i dessa få ord. Magnifikt.

Jag mötte Marit Kapla på Borås Tidnings debutantprisgala. Vi delade spegel backstage, jag lade på mer rouge (det ska alltid vara mer rouge) och sade hur mycket jag tyckte om hennes dikter. Eller dikter, kom jag på, jag vet inte vad du vill kalla det, men det känns som dikter, sade jag. Jag minns inte hennes svar exakt, men när hon ett par timmar senare stod i drivor av guldkonfetti på scenen och läste upp alla namnen på dem som bidragit till hennes debutantprisvinnande verk, så förstod jag att hon inte kunde göra på annat sätt. Alla bidrog, inte bara med information, utan med ett perspektiv, ett språk, vari Kapla hittade poesin. “Lyriska vittnesmål” står det om verket på Teg Publishings hemsida – en träffande beskrivning. 


Det finns så många lyriska vittnesmål därute. Jag intervjuar också människor, hittar poesin i det de säger och det känns som dikter. Och jag tjuvlyssnar. Det finns berättelser att vaska fram i pratet. Ibland är det en hel berättelse, en som måste få existera i sin egen rätt, ibland kan man använda utsagor och detaljer från olika håll och foga in dem i samma historia, ungefär som när man drar streck mellan siffror på pysselsidorna, och så framstår en delfin eller kanske en papegoja. Om man bara spetsar öronen. Om man kan hitta rätt sammanhang för det man hör. Något som låter vardagligt, och är vardagligt, men som när man hör det kan vara utgångspunkten för en dikt, eller kanske slutet på en novell: Om det inte regnar för mycket.

Publicerat i Hanna Nordlander, poesi | Märkt , | Lämna en kommentar

När det queera sticker i ögonen

Förra veckan skrev jag om hur jag som barn gillade att skriva berättelser med stark sensmoral och möjligtvis politiskt innehåll, bland annat antikapitalistiskt. Idag fortsätter jag på temat och pratar om vilka som tillåts kategoriseras som opolitiska i deras val.

Litteratur ska inte vara politisk, tycker jag att man hör ganska ofta. Författaren ska inte låta sina åsikter skina igenom. Men vad är politiskt? Och vilka historier är fria från politik?

Jag skriver politiskt. Jag skriver feministiskt, queert, normmedvetet och försöker vara inkluderande utan att exotifiera. Det betyder inte att jag diskuterar politik i alla mina noveller, eller att jag försöker pracka på någon ett annat sätt att leva eller se på livet. Jag skriver helt enkelt bara om karaktärer som inte tillhör alla normer.

Men de som inte skriver ”politiskt” då? De som skriver ”vanliga” texter … Skillnaden är att de följer normen. Men allt är politiskt och valen som författare gör, vilka karaktärer som får vara med och vilka som får makt och får höras, vilken historia som berättas … Allt det är politiska val, författare kan inte göra valen utanför samhället. Även om de inte blir lika tydligt. De berättelserna ses ofta som objektiva eller skapade utanför en politisk kontext. Vilket gör att det normbrytande och queera osynliggörs om vi inte får skriva ”politiskt”.

Jag har som ni säkert kan gissa blivit kallad ”PK” många gånger, som ett skällsord, för att jag vill vara inkluderande och inte uttrycka mig rasistiskt/homofobiskt/funkofobiskt och så vidare. Jag såg en recension på Storytel av en av mina noveller där det stod: ”Sex ska i mina ögon vara opolitiskt” … Och visst har personen rätt att uttrycka den åsikten. Jag förstår att inte alla gillar det jag skriver. Men vem har rätt till opolitiskt sex? Jo de som följer normen. De som inte följer normen blir politiserade vare sig de vill eller inte. Just den novellen, Sexklubben i Mount Pleasant är feministsik som de andra, men den har ingen partipolitik i sig och karaktärerna diskuterar inte politik. Det finns ingen propaganda mellan sexakterna. Så det jag antar att personen som skrev recensionen stör sig på är att det är ett lesbiskt par, varav en är gift och har barn och lever i ett polygamt förhållande, ingen av dem har normsmala kroppar och de möts på en sexklubb. Det blev visst för politiskt.

Frågan är vad personen och andra personer som tycker lika anser att jag borde göra, enbart skriva om könsorganen som möts istället för människorna? Eller skriva om människor som tillhör normen så att det queera (politiska) inte sticker i ögonen?

Vi behöver enligt mig mer medvetet politiskt (feministisk, anti-rasistisk osv.) litteratur, mer inkluderande och normmedvetna berättelser. Mer queera historier, som inte enbart blir nischade och läses av queersen. Om queers kan läsa om heterosexuella kan heterosexuella läsa om queers. Alla queera historier behöver inte handla om hur det är att vara queer utan istället handla om annat men ha queera karaktärer.

”PK är det finaste vi har” sa en kompis till mig för några år sedan och jag håller med. Att inte enbart reproducera normen och att respektera våra medmänniskor är fint. Jag vet att många tycker det låter ”präktigt” (som i tråkig) men jag tar det som en komplimang att bli kallad PK.

Jag vill avsluta med att säga att jag håller med om att skönlitteratur inte ska bli predikande, då blir det tråkigt. Berättelsen ska inte enbart vara sitt budskap, vilket många barnböcker kan reduceras till. De ska inte heller försöka vara en manual till hur man ska leva/göra. Men för den sakens skull kan vi fortfarande skriva mer mångfacetterat och med mer variation, för att inkludera fler personer, för att representera fler. Så som livet och samhället ser ut.

Publicerat i Debut, Malin Edholm | Lämna en kommentar

Och plötsligt ryckte han lite villrådigt på axlarna

zsfuzzg

Det händer fortfarande ibland att elever förvånat utbrister: ”Vadå, FÅR man börja en mening med och?”. Och jag tänker lika förvånat, finns det fortfarande de som lär ut att det skulle vara förbjudet? Samma sak som att börja en mening med men, att dem hör hemma i slutet av meningar eller att man aldrig får använda slang – det beror ju liksom på. Visst, dem-formen kanske vanligen förekommer i slutet av meningar, men det är ju ingen regel att luta sig mot. Dem är objekt och de är subjekt, det är vad man behöver ha koll på. Och det finns en massa tillfällen då det går alldeles utmärkt att inleda en mening med och.

Jag hörde en gång en person förfasa sig över Jonas Hassen Khemiris sätt att skriva. Det gjorde mig minst sagt häpen, eftersom han så vitt jag kan bedöma är ett språkligt och stilistiskt geni. Vad var det då som den här personen ogillade med hans språk? Jo, han använder sig ju av ofullständiga meningar! Hrm… förstår ni vart jag vill komma här..?

Under redigeringen är det lätt att dra sig till minnes allsköns råd och tips som man har snubblat över genom åren. En vanlig uppfattning är att småord ska strykas, och sådant som tenderar att försvaga gestaltningen. Ju, lite och plötsligt är exempel på ord som det verkar hållas utkik efter. Och visst (ha, nu gjorde jag det igen), i många fall kan jag hålla med om att det blir bättre om dessa ord stryks – men det betyder inte att de aldrig ska användas. Tycker jag.

En del går igenom sina texter och grämer sig över att de har låtit sina karaktärer skaka på huvudet, nicka, rycka på axlarna och harkla sig. Bort, bort, bort. Men (sic!) här får jag samma känsla som när elever försöker undvika att börja med och. Huruvida det passar eller inte beror ju på hur texten i övrigt ser ut. Har du en karaktär som inte kan yttra sig utan att rycka på axlarna? Ja, då ska du kanske se över det om du inte vill framställa hen som en särdeles ängslig eller otydlig typ (med spasmer). Å andra sidan, rycker vi inte alla på axlarna ibland? Skakar på huvudet och nickar? Jag skulle snarare säga att det är en ganska vanlig form av kroppsspråk, och ger man sig ut på jakt efter ett mer unikt sätt att uttrycka det på riskerar det att låta tillgjort, tror jag. Ungefär som när mina elever ersätter ord med synonymer som de inte riktigt förstår. Måste karaktärerna uttrycka sig med kroppsspråk då? Det måste de kanske inte, men kom ihåg Daniels Psycho Killer-skrivtips. En dialog kan behöva livas upp med annat än enbart repliker.

Stephen King, som är både extremt framgångsrik som författare och något slags skrivråds-guru, har sagt att ”the road to hell is paved with adverbs”. Han menar att man ska undvika att försöka förstärka, eller förtydliga, sin text med adverb. Behövs adverb är texten inte tillräckligt precis eller tydlig från början. Han har onekligen en stor poäng, åtminstone är det inget jag tänker neka till. Men (börjar jag verka obstinat nu?) det är inte Svea Rikes Lag vi snackar om här. Det är upp till varje skrivande person (och så småningom, kanske förläggare och redaktör) att sålla bland alla välmenta råd och tips och bedöma vad som är bäst för ens egen text. Jag bröt till exempel mot Kings råd redan i den här textens första mening, och det har jag inga planer på att redigera bort.

Publicerat i Redigering, Skrivregler, skrivtips | Lämna en kommentar

Redigering omgång två

Jag är mitt uppe i den andra redigeringsomgången av Nattens färger. Åtminstone här i Småland är vädret inte det bästa just nu, så det känns inte så illa att sitta inne med näsan över tangentbordet. Om tre veckor ska manuset tillbaka till redaktören och sedan är det eventuellt en tredje omgång kvar efter det (med i stort sett bara småpill) och därefter korrekturläsning. Den här andra vändan var det inte så stora utmaningar jag skulle ta mig an som i den första. Jag har åtgärdat allting och håller just nu på med genomläsning för att identifiera en massa ”fulheter” som jag hittills missat. Ni vet, två meningar efter varandra som börjar med samma ord, en upprepning av ett ord eller böjningar av samma ord inom loppet av ett par meningar. Och försöker utöka gestaltningen. Det vet jag att jag inte är direkt världsbäst på.

Tänk vad mycket sådana ”fulheter” jag hittar, trots att jag har läst manuset fler gånger än jag vill tänka på vid det här laget. Jag gör den här genomläsningen nu, för med min debutbok gjorde jag inte det förrän precis innan korrekturläsningen. Jag hade trott att min redaktör skulle påpeka detta men det gjorde hon inte och sedan fick jag nästan lite tidsångest för om jag skulle hinna rätta allt sådant innan korrekturläsningen. Det gick vägen, men jag tänkte redan då att jag aldrig skulle utsätta mig för en sådan press igen och därför gör jag det nu när jag har gott om tid och hinner läsa ytterligare ett par gånger.

Om ni inte redan har hittat sidan, vill jag passa på att tipsa om synonymer.se, åtminstone är den väldigt bra för mig som i en mening kan skriva ”varm” för att några meningar senare klämma till med ”värmande”. Det är ju inte direkt snyggt och jag är glad att jag nu har tid att läsa med hökögon och hittar de här ställena.

Mina tankar skenar när jag koncentrerar mig på den kommande boken. Jag längtar så efter att få se något omslagsförslag, men får lugna mig. Eftersom jag själv har fullt upp och ”jobbar” med boken på semestern från mitt vanliga jobb har jag en tendens att glömma bort att det faktiskt är semester för i stort sett alla andra, inklusive omslagsdesignern. Jag har också funderat på releasefest. Undrar om det går att ha det i januari? Mina författarkollegor som släppt böcker under våren/sommaren har gjort det som ett digitalt event och jag har hela tiden tänkt att vi nog kommer att vara utom coronafara i januari så att jag kan ha en ”vanlig” (fysisk) släppfest, men nu vet jag inte hur det kommer bli… Ja, ja, det återstår att se.

Nu ska jag återgå till mitt manus, men jag önskar er en trevlig vecka!

Publicerat i Kristin Fägerskjöld, Nattens färger, Redigering, Skrivprocessen | Lämna en kommentar

Gästbloggare: Linda-Maria Grönkvist

Linda-Maria Grönkvist debuterade i april i år med Fadertabberaset på Ekström & Garay.

Jag är 42 år, heter Linda-Maria Grönkvist och för att rätt skall vara rätt så började jag först på Författarskolan vid Lunds Universitet, därefter tog jag bussen. Den största utmaningen för mig på Författarskolan var inte skrivandet. Inte heller brist på idéer, disciplin eller tid. Mitt problem var pengar.

Jag har två stora passioner, vågsurfing och skrivandet. Med studentlivet kom oceaner av skrivtid men i en CSN-budget ingår varken flygbiljetter till vågorna i Portugal, Spanien eller Frankrike. Lägg till att jag inte är en person som nöjer mig. Jag älskade att jag hade mer skrivtid än någonsin, men det var plågsamt att veta att vackra, surfbara vågor rullande in mot Atlantkusten och att jag lätt kunnat dela min tid mellan skrivandet och surfandet, men inte hade råd.

Så, jag tog bort min största utgift, köpte en inredd folkabuss från 1991 och flyttade in. Skrivarbussen, mitt hem och min rullande skrivarlya var född. Planen var, att efter avslutade studier fortsätta att bo i bussen tills dess att jag kunde leva på mitt författarskap. Ju lägre månadsutgifter, ju mindre behövde jag lönearbeta och desto mer tid skulle jag få till att skriva och jobba för att nå mitt mål. Att leva på mitt författarskap.

Hösten 2018, på en strand vid Locquirec i franska Bretagne, skrev jag klart Fadertabberaset. Den 27:e april i år, lagom tajmat till pandemin, debuterade jag på förlaget Ekström & Garay. Fram tills dess sov jag knappt. Först på grund av alla frustrerande refuseringar. Därefter för att jag blivit antagen. Sedan för att jag arbetade som en gnu, oxe, eller kanske en elefant, för att ge min debutbok bästa möjliga chans att komma upp till ytan i havet av alla böcker som ges ut. Det självklara sättet för mig att nå ut var att ge mig iväg på en boksläppsturné, från Malmö i söder till Kiruna i norr, för att träffa läsare och bokhandlare.

”Icke nödvändiga resor”. Vad var nödvändigt? Jag hade inget annat jobb och det var inte reseförbud. Jag skulle bo isolerat i bussen, med största sannolikhet inte bidra till några folksamlingar på över femtio personer, (även om den tanken var trevlig på sitt sätt) och det var inte svårt att hålla avståndet. Till sist fyllde jag bussen med mat för fyra veckor, inhandlade gummihandskar till tankning, handsprit och en liten gitarrförstärkare som jag kunde koppla till en mikrofon och vred om startnyckeln i Skrivarbussen.

Efter Norrtälje utfärdades reseförbudet och jag körde raka vägen hem till Hälsingland. (Glömde visst skriva att jag drygt ett år tidigare träffat min livs kärlek och flyttat in i ett hus med honom några mil utanför Bollnäs.) Turnén avslutades med de besök som var inbokade inom tvåtimmars radien och riktiga Norrland blev satt på vänt.

Jag har nästan nått mitt mål. Jag lever till största delen på mitt författarskap. Arbetar med några utvalda skrivuppdrag, köper inte kläder, klipper håret själv, bakar bröd, äter linser och lever på min man. Mitt bästa författartips? Hitta en man och gift dig. Det var ett skämt. Mitt bästa tips är att leva billigt. Min man har tre barn sedan tidigare och vi får helt enkelt inte plats i Skrivarbussen alla fem, därav huset.

Att vara författare idag innebär mycket mer än att skriva böcker. Därför kliver min vän och författarkollega Felicia Welander på bussen i augusti, för att dela de bitar som går att dela i ett modernt författarskap. Skrivarbussens podd börjar sändas i höst, Instagramkontot blir dubbelt så kul med två författare vid ratten, precis som föreläsningar och kommande bokturnéer. Den dagen jag inte behöver ta in skrivuppdrag som inte har med mitt författarskap att göra, kommer jag att ha nått mitt mål. Det känns faktiskt inte som att det är så många mil kvar. Vill du hänga med på vägen? Följ Skrivarbussen på Instagram.

Tack för mig och ha underbar sommar och ser du Skrivarbussen parkerad någonstans, knacka på och säg hej! /Linda-Maria

Publicerat i Debut, debutant, debutantåret, debutantbloggen, Debutantbloggen 2020, Gästbloggare | Lämna en kommentar

Lördagsenkäten: Vilken författare skulle du vilja intervjua?

Att Debutantbloggen lever, frodas och är så intressant fortfarande måste ju ha att göra med det faktum att det är så många som är nyfikna på skrivandet. Den som söker finner dessutom en mängd författarintervjuer i såväl bransch- som annan press. Vi vill helt enkelt veta. Men tänk om du fick chansen att intervjua en valfri författare, död eller levande, vem skulle du välja då?

Sara Molin

Kafka kanske, för att fråga hur han själv tolkade Förvandlingen. Eller John Bunyan, för att prata om existentiella frågor och åren i fångenskap. Ja, eller typ Marian Keyes för att prata inspiration, skrivprocess, böcker och kreativitet.

Kristin Fägerskjöld

Vilken svår fråga! Det finns väldigt många författare jag skulle vilja prata med, för just intervjuer tror jag inte att jag är så bra på. Tanken svindlar. Någon uråldrig grekisk författare kanske? Shakespeare? Tänk att ha skrivit någonting som även efter flera hundra år läses och uppskattas och har blivit allmänbildning att känna till. Tolkien skulle jag vara nyfiken på. Jag skulle vilja veta mer om vad hans drivkraft för att skapa hela världar och språk var. Och i mer modern tid min favorit, Kate Atkinson. Henne skulle jag vilja fråga vad hon inspireras av och vilka hennes förebilder är.

Malin Edholm

Jag skulle vilja träffa Virginia Wolf. Som en av 1900-talets viktigaste engelskspråkiga författare och feminist skulle det vara oerhört intressant att prata med henne. Jag skulle särskilt vilja diskutera Ett eget rum men också höra mer om privata aspekter av hennes liv.

Hanna Nordlander

En författare som jag kan tänka mig att göra en hypotetisk intervju med är Jenny Jägerfeld. Hon skriver om ämnen som även jag är intresserad av och jag tror att hon i egenskap av psykolog har andra och klokare svar än dem som jag själv kan tänka ut. Att hon har fokus på barn och unga när det gäller dessa frågor, gör hennes skrivande både angeläget och rent litterärt mer intressant, eftersom barn förstår och reagerar utifrån andra premisser än vi vuxna

Daniel Sjöberg

Eftersom mitt yrke till stor del handlar om att intervjua personer var det naturligt för mig att ställa den här frågan. Den där nyfikenheten kommer också naturligt och i och med detta ska jag konstatera att det finns många jag skulle vilja prata med. Såväl nutida som forna författare, men om denna chans verkligen presenterade sig måste det ju bli någon från förr. Riktigt förr. Från tiden långt innan vi visste särskilt mycket om någonting. Att deras verk lever och läses än i dag är ju något enormt imponerande. Jag tänker på Homeros, om han nu fanns. Jag tänker på författarna till bibeln vars ord påverkar så oerhört många människors liv än i dag. Och måste jag välja, och det måste jag ju, tror att jag väljer det senare alternativet.

Publicerat i Debut, debutant, debutantåret, debutantbloggen, Debutantbloggen 2020, lördagsenkät | Lämna en kommentar

Något jag aldrig gjort förr

I veckan gjorde jag något jag aldrig trodde jag skulle göra. Jag har varit egen företagare i många år i omgångar i mitt liv och som sådan tvingas man ibland jaga sina kunder, men det här … det var något annat. Det var minimalt i sammanhanget och om det ger någon effekt i långa loppet har jag ingen aning om, men det var ett försök att nå bortom den vanliga kretsen av människor som redan känner till Nästan Friends. Har jag hållit er på halster länge nog? Okej, here goes. Jag köpte en annons. Jag vill inte göra reklam för något företag här på bloggen, men kan väl nämna att annonsen delades på sociala medier. Om det blivit några reaktioner? Jag är halvvägs in i köpet ungefär och jag kan konstatera att jag ändå nått människor jag aldrig skulle nått annars.

En del fullständigt ointressanta eftersom de bor i andra länder, knappast talar eller läser svenska och uppenbarligen inte är potentiella köpare av min debutroman, (så länge den inte når långt utanför våra gränser och skulle det ske lär inte marknadsföring vara något problem för mig så det är en helt annan fråga) men majoriteten tycks ändå vara helt vanliga människor i vårt avlånga land. Bara tanken på att någon eventuellt kittlats av beskrivningen av min berättelse gör mig lite fnissig.

Jag har således, mitt i semestern, påbörjat det arbete som jag hoppas ska göra det möjligt att folk hittar en debutroman som ges ut på ett litet förlag. Små resurser behöver inte nödvändigtvis översättas i små möjligheter.

Jag har tänkt på det här länge och tankarna fick ny frukt när jag läste Hannas inlägg i går (scrolla nedåt) om hennes förhoppningar att recenseras framöver. Jag intervjuade en av förra årets stora succéförfattare och hon berättade om en konversation hon hade med en relativt väletablerad kollega som berättade att hen aldrig recenserats. Aldrig.

Själv har jag en i det närmaste löjligt lång lista på recensenter som jag hoppas ska vilja läsa min bok och dela med sig av sina åsikter. Här är jag givetvis i händerna på förlaget till viss del, men det gäller också att jag själv fortsätter bygga upp ett intresse för det jag skapat. För det räcker ju inte att förlaget skickar ut ett recex. I den enorma konkurrensen från bjässarna och de halvstora krävs det att recensenten väljer att plocka upp just min bok. Om det är möjligt att nå dit återstår att se. Jag är hur som helst beredd att göra allt för att det ska bli så: Jag kan till och med tänka mig att göra bort mig fullständigt.

Beviset? Jag har ju redan hunnit med att testa något helt nytt. Ju mer vi närmar oss den 22 september, desto fler idéer har jag att sjösätta. Om inget annat ska det bli intressant och spännande.

Publicerat i #NästanFriends, Daniel Sjöberg, DanielSjöberg, Debut, debutant, debutantåret, debutantbloggen, Debutantbloggen 2020, Författarliv, Nästan Friends | 1 kommentar

I väntan på recensioner

Det finns tyvärr inget som garanterar att någon kommer att skriva en enda liten recension om min bok. Jag menar på kultursidorna, av litteraturkritiker. Och hur glad och tacksam jag än är för alla privata meddelanden jag får från er som läst och uppskattat, så väntar jag med låtsat tålamod på att få läsa en tryckt rad eller två, som kanske når ut till något fler än mina bekanta. 

Jag gissar att jag inte är ensam, att det är fler författare än jag själv som inte har ett superförlag med en massa PR-pengar och kontakter i ryggen. Så hur gör man? Ja, jag vet inte jag. Men något är man ju tvungen att göra.

Dealen med mitt förlag är att de i samråd med mig skickar ut min bok till ett antal recensenter. Sedan har jag själv kontaktat både ett fåtal bloggare och några kulturredaktioner ute i landet. Jag har egentligen ingen aning om huruvida det är så man ska göra, men så gjorde jag. Ett kort och, i mitt tycke, sakligt brev samt ett ex. av boken i ett paket överlämnat i brevbärarnas vård. Nu väntar jag. 

Troligtvis tar litteraturkritikerna än mindre hänsyn till min lilla bok om jag har skickat den själv, än om den kommit från förlaget. Och varför skulle de välja just min bok i floden av allt intressant som de måste få skickat till sig? Varför skulle de välja att skriva om poesi, när det finns deckare? Varför skulle de skriva om en debutant, när det finns kända författare? 

Men sommartid är stiltjetid och kultur- och nöjessidorna skriver kanske hellre om årets pinnglassutbud än om årets diktsamlingsutbud. Så jag väntar, och hoppas – och tror. Och medan jag väntar, så läser jag vad ni har skrivit till mig:

Någon sa precist och väl avvägt ordval.

Någon ler åt min beundransvärda förmåga att skildra min pappas sjukdom så ömsint.

Någon skriver att jag har beskrivit något otroligt svårt och jobbigt på ett så vackert sätt.

Någon säger att jag uttrycker tunga och komplexa känslor med lätt hand och med talspråk och att det är effektivt.

Och det är verkligen något att glädjas åt, medan jag väntar.

Publicerat i Hanna Nordlander, Recensioner, Stillna | Märkt | Lämna en kommentar

Att skriva ”politiskt”, redan som barn

Förra veckans enkätfråga handlade om det första man skrev och jag berättade om en av mina första längre berättelser som handlade om en halv vattenmelon i en mataffär. En vemodig historia om hur vattenmelonen i och för sig fick se vad som fanns utanför affären men hur den saknade sina vänner och inte ville bli uppäten.

Det är ett par historier jag skrev i lågstadiet/mellanstadiet som jag minns väl. En annan handlade om en gran ute i skogen som blir nedhuggen och inburen för att vara julgran. Det kan tyckas festligt att vara julgran men granen är väldigt ledsen eftersom den i skogen stod bredvid sitt livs kärlek och lovar att göra allt den kan för att komma tillbaka till skogen. Det slutade inte lyckligt.

En annan, som jag gjorde en sorts seriestrip av handlade om den fattiga tyglappen Fattiglappen och den rika stenen Stenrik. De är båda ute och går och som ni kanske kan gissa är Stenrik arrogant och självisk där han ensam går och räknar sina pengar och förstår inte varför han inte är lycklig. Medan Fattiglappen är hungrig, ensam och ledsen. Stenrik tappar sin förmögenhet och Fattiglappen hittar den. Det slutar med att Fattiglappen delar med sig av pengarna så Stenrik får tillbaka hälften och de blir vänner. Båda lyckligare. Den skrev jag när jag var åtta eller nio år så att vara subtil gick över huvudet på mig. Och nej jag är inte uppväxt på 70-talet, men blev säkert inspirerad av Robin Hodd.

Dessa berättelser verkar ha en slags röd tråd eller gemensamt tema. Jag började fundera om mina berättelser alltid varit lite politiska … har jag aldrig skrivit något utan en slags sensmoral?

Publicerat i Malin Edholm | Lämna en kommentar

Redigering, agent, boksamtal

zsfuzzg

Imorgon har jag deadline för nästa inlämning till redaktören. Den här redigeringsvändan har gått förhållandevis smärtfritt, och det är fantastiskt kul att se hur manuset blir mer och mer likt en bok. Berättelsen stramas upp tills bara det som hör dit återstår, små knutar på trådarna trasslas ut och språket putsas.

Igår skickade jag också in de 50 första sidorna för en provöversättning. Tidigare i våras blev jag kontaktad av Norstedts Agency, som hade läst manuset till Som en öppen bok och gärna ville samarbeta med mig. Stort! Därefter har rättigheterna till boken sålts till Tyskland, vilket jag fortfarande inte riktigt har greppat. Och nu ska alltså en provöversättning av andra boken påbörjas. Om jag saknade motivation innan (det gjorde jag inte), så har jag i alla fall fått det nu!

Det är en helt annan sak att skriva när det redan finns mottagare. Med det första manuset satt jag i min bubbla och stretade på månad efter månad, år efter år, utan att veta om någon annan än mina närmast sörjande någonsin skulle läsa. Nu finns en förläggare och en redaktör som jag från början har vetat ska läsa och tycka till. Dessutom finns det de som har läst den första boken och uttryckt att de väntar på nästa. Det är väldigt dubbelt – på sätt och vis är det läskigt, eftersom jag inte har en aning om hur den här texten kommer att landa hos läsarna, och har svårt att se om den ger en motsvarande läsupplevelse som den första. Men på samma gång är det förstås oerhört hedrande och en stor morot. Att veta att människor kommer att avsätta tid och läsa den – det är ju det finaste av allt.

Om bara någon månad går boken till tryck (tror jag), och jag har börjat fundera alltmer på nästa bok. Ju mer färdig den här blir, desto mer pockar idéerna på. Att skriva råmanus är inte min favoritdel av skrivprocessen, men efter en lång period av många redigeringsomgångar och korrläsningar tror jag att jag kommer att vara mer än redo att skriva nytt!

Eftersom det här blev ännu ett kort mitt-i-redigeringen-inlägg, fyller jag ut det med ett klipp från när jag träffade Ofelia och Ewa från mitt lokala bibliotek, för att prata om boken och skrivandet. Corona-anpassat och väldigt roligt!

Publicerat i Agent, Debut, Författarsamtal, Redigering | 2 kommentarer

Tvångsmässig läsning

Vad läser du i sommar? Jag tvångsläser böcker som på något sätt påminner om Nattens färger som jag håller på att redigera. Jag gjorde samma sak när Klar himmel skulle komma ut, dammsuger marknaden på titlar med liknande innehåll som det jag håller på och skriver på. Varför? Ja, varför gör man knäppa saker? Här kommer de främsta tre anledningarna:

För att jag vill veta om min historia påminner om någon annan bok (det vill jag inte).

För att jag vill veta om jag missat någon stor historisk grej eller detalj (det vill jag inte heller).

För att jag vill veta om den står sig i konkurrensen (det vill jag naturligtvis).

När jag höll på att redigera Klar himmel beställde jag massor av böcker om andra världskriget och flyglottor på Amazon. De som var översatta till svenska hade jag redan läst, men jag läste nog 10-12 böcker på engelska bara för att ha ”koll på läget”.

Med Nattens färger är det just motståndsrörelsen i Frankrike som jag är fokuserad på även om det bara är en del av min bok. Just nu läser jag Manda Scotts Förrädare (där ett av spåren är Frankrike under andra världskriget). En annan bok jag har tänkt läsa är Den franska fotografen av Natasha Lester och nyss dök en annan bok upp i mitt instagramflöde som jag känner att jag måste plöja, Befrielsen av Imogen Kealey. Tidigare har jag läst Dotterns berättelse av Armando Lucas Correra, Näktergalen av Kristin Hannah, Kodnamn Alice av Kate Quinn, Kodnamn Verity av Elizabeth Weiss m fl.

Egentligen är det bara en korkad grej att vara så nojig över min historia. Den är ju min, påhittad av mig, innehåller med 100% säkerhet saker som de engelskspråkiga författarnas inte gör, då jag har en svensk koppling i historien. Och jag borde inte vara nervös över de historiska detaljerna, för några år sedan var vi i Normandie och vandrade på alla platser som förekommer i boken, jag känner mig alltså väl förtrogen med orterna, det normandiska landskapet, landstigningsstränderna osv där historien utspelar sig. Jag har utöver det läst hundratals sidor i faktaböcker och tittat på dokumentärer på TV och Youtube.

Jag intalar mig allt det här, men kan ändå inte låta bli att oroa mig. Att någon skulle anklaga mig för att härma någon annan är nog det värsta jag kan tänka mig. Tätt följd av att ha gjort bristfällig research, men där är jag som sagt något mer säker på mig själv även den här gången. Jag tröstar mig med att jag hittills inte har läst en historia som är som min och jag hoppas att jag inte behöver göra det heller 🙂

Publicerat i Klar himmel, Kristin Fägerskjöld, läsning, lästips, Nattens färger, research | Lämna en kommentar