En oformlig klump ska bli en diamant

20170505_145250

I slutet av veckan är det bestämt att  Brutna små regler ska skickas in till förlaget så att de får läsa det för första gången, så jag kämpar på med grovredigeringen. Intervall redigering fick det att lossna och jag har faktiskt kommit en bra bit den senaste veckan. Det är dock en hel del kvar men jag kommer att hinna. Något annat är inte ett alternativ.

Den här första genomgången av manuset satsar jag på att se till att alla bitar finns där, att det hänger ihop. Finliret får jag ta tag i senare 🙂 Jag går igenom och kollar så att storyn sitter, så att alla karaktärer finns med och att man förstår vad som driver dem. Och försöker se till så att alla trådar knyts ihop i slutet.

Det känns väldigt konstigt att skicka in ett manus som jag inte hunnit putsa så mycket som jag gjorde med Hemligheter små. Att förlaget ska få se den oformliga klumpen som manuset känns som just nu, men som förhoppningsvis döljer en riktig diamant där inne som bara väntar på att mejslas fram.
Jag försöker att tänka som så att det inte är första gången som förlaget läser tidiga versioner och att det bara är positivt då de kan hitta saker som inte fungerar i ett tidigt skede så att man slipper lägga massa energi och tid på det utan kan stryka det redan nu.

Trots att jag vet att det är mycket arbete som ligger framför mig, många dagar där det känns som att jag klättrar upp för ett obestickligt berg och jag bara får lust att ge upp så ser jag verkligen fram emot att få ge mig i kast med det här manuset och verkligen grotta ner mig i det tillsammans med min förläggare och redaktör. Man skulle kunna säga att jag har en hatkärlek till just den här fasen 🙂

Gillar ni redigeringsfasen? Eller tycker ni kanske bättre om att skriva råmanus?

Publicerat i Bok två, Brutna små regler, Christina Schiller, Debut, debutantåret, dramaturgi, författarens hantverk, Författarliv, råmanus, redigering, Romance, Skrivprocessen, Uppföljare | Märkt , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Gästblogg: Malin Båtmästar

malin1

Du har nu skrivit tre kokböcker, varifrån kom idén till den första?
Idén till min första kokbok, Söta öde – recept och insikter från Malins café (2013), föddes ur rådande omständigheter. Alltsammans bara hände, det var spontant och det gick väldigt snabbt framåt från idé till handling. Liksom allt annat i mitt liv vid den tidpunkten.

Jag var då den här lilla, unga tjejen, 23 år, som startat ett eget cafébageri ur tomma intet (och mitt ute i ingenstans) och som gjorde saker och ting på mitt eget sätt.

Samtidigt som jag jobbade med att bygga upp företaget och få det att fungera bloggade jag om hela processen och utan att egentligen tänka på det så mycket så byggde jag upp ett personligt varumärke på internet. Det var intressant, såklart, jag har alltid tyckt att internet är spännande, men det resulterade bara i att mitt café var kändare på facebook än i det verkliga livet och det var ju IRL (in real life)  jag behövde hjälp. Jag bestämde mig för att göra något nytt. En bok.

Min första kokbok var alltså ren och skär marknadsföring för mitt café men i bakhuvudet hade jag alltid tänkt att jag nångång ska göra kokbokskarriär. Företaget gav mig både orsak, motivation och möjlighet att göra det. Och jag gjorde det.

Boken bestod av alla de bästa recepten från första året och en del texter om företagsprocessen skrivna i samma stil som mina blogginlägg. Det är, och har alltid varit, mitt sätt att skriva. Hata det eller älska det.

Jag hade absolut ingen redaktör och hade knappast kommit på tanken heller. Jag satte min syster på omslaget och bad henne att också skriva en text i boken. Vi hymlade inte med att det hade varit tufft att driva företag tillsammans och jag tror att det här gav boken den där extra kryddan som den behövde. Samtidigt var också recepten riktigt bra och det är nog tack vare dem som boken fortfarande säljer fast cafét är ett minne blott. Jag stängde det året därpå på grund av osämja och nära förestående utbrändhet.

Jag har haft negativa känslor kring den första boken. Först och främst eftersom den representerar en så omvälvande, slitsam och vilsen tid i mitt liv. Men i takt med att jag utvecklats som skribent och kokboksproducent så kan jag skämmas för att den här första boken uppenbart är så väldigt “hemlagad” och också ganska tunn. Hur kunde jag inte se det då? Följande bok var heller inget textmässigt mästerverk men den var i alla fall inte tunn. Jag har en tendens att kompensera för tidigare böcker i mina nya. Jag vill göra om, göra rätt.

Idag kan jag känna mig stolt över Söta-öde boken. Att jag lyckades producera något på egen hand som ändå blev en så lyckad kombination av storytelling, branding, idé och utförande. Ska tilläggas att jag krängde alla böckerna på 1000 ex helt själv utan kontakter till bokbranschen.

När jag räknar upp allt det här som gjorde projektet “lyckat” menar jag inte att jag på förhand cyniskt hade räknat alla dessa faktorer. Det bara föll sig naturligt för mig. Och det har tagit mig många år att förstå hur cool jag var då. Gudarna ska veta att jag är mycket självkritisk och jag är egentligen aldrig nöjd med det jag gör. I alla fall inte förrän jag fått riktigt mycket distans till det. Som 4 år senare i detta fallet.

malin3

Dina två första kokböcker gav du ut på eget förlag, men den senaste boken är utgiven av ett etablerat förlag – varför valde du att samarbeta med ett förlag den här gången?
Som jag skrev tidigare har jag en tendens att vilja kompensera för tidigare bokprojekt. Min andra bok; Malins nya mat – glutenfri mat för livsnjutare (2015) blev min revansch bok efter det nedlagda caféprojektet. Jag hade tagit nya tag med mitt företagande och bytt levebröd (bokstavligen) från vetedegar till glutenfri matlagning. Målet med den boken var helt enkelt att resa mig ur askan, profilera mig på nytt (göra om, göra rätt) och verkligen försöka att en gång för alla bli tagen på allvar som kokboksförfattare. Jag ville inte vara gulliga Malin som bakar muffins längre. Situationen jag befann mig i var inte gullig längre. Det här gällde min karriär, mitt liv, min business och jag var fast besluten att kämpa vidare. Jag ville bli tagen på allvar och det yttersta beviset på det vore att bli antagen av ett “riktigt” förlag.

Men det kräver som sagt en ny, egen satsning för att nå det målet. Jag gjorde Malins nya mat i färgerna svart, orange och grått. På omslaget mig i en köttaffär och mitt namn i fet stil och med guldfolierning. Målet? Att få ett kokbokskontrakt. Jag hade kommit så långt jag kunnat komma på egen hand och jag kände mig redo att samarbeta med förlag.

Vintern 2016 uppstod ett nytt finlandssvensk förlag i Finland och de antog mig som sin första kokboksförfattare. Genom deras kontakter fick jag också möjligheten att ge ut böcker på finska. Våren 2017 kom min nya bok; Naturligt glutenfritt ut på marknaden och den första upplagan sålde slut inom samma månad.

Min författarkarriär verkar kanske för er som att den gått från klarhet till klarhet och jag porträtterar mig eventuellt som något slags entreprenörsgeni här nu – men för mig har det varit en lång och tung resa. Att gå sin egen väg, det säger sig självt att det är en ensam väg (med allt vad det innebär). Och jag tog en enorm ekonomisk risk med den andra boken. Jag hade verkligen inte råd med den men jag gjorde det ändå. Det tog mig två år att kränga alla böckerna själv och jag kommer att betala av på det banklånet länge ännu. Jag har alltså inte gjort någon ekonomisk vinst att tala om men den uppfyllde sitt syfte och öppnade många dörrar för mig, trots allt. Och nu känns det som att jag fått en ny, ren start med den nya boken. Som jag återkommit många gånger till redan; göra om göra rätt.

malin2

Vilka har varit de största skillnaderna i processen att jobba ensam jämfört med att jobba med förlag?
Den största skillnaden är enkelt förklarat arbetsupplägget. Att jobba ensam är ett soloprojekt (jag gör en bok). Att jobba med förlag är ett samarbete (vi gör en bok) vilket innebär kompromisser och rules of conduct. Men eftersom jag redan testat på att göra böcker med total artistisk frihet kände jag mig ganska nöjd med att låta ett team av människor bestämma ramarna. Det var uppfriskande och lärorikt att se hur de jobbar. Till viss del var det också skönt att ta ett steg tillbaka även om det kändes obekvämt ibland. Jag är van vid att vara projektledare för mig själv. Att inte vara delaktig kring mötesbordet, symboliskt talat, var ovant. Jag menar, klart att det är en konstant diskussion med mig som författare men jag är ju så att säga; bara en underleverantör. I alla fall sett ur mitt perspektiv.

Vad har du lärt dig efter tre skrivna kokböcker?
Att bokbranschen är en seg bransch och att man ska ha tålamod när man ger sig in i den. Jag tyckte att det tog länge för mig att navigera mig fram, alldeles för länge, men i bokbranschens tidsuppfattning har det faktiskt gått väldigt snabbt framåt för mig.

Jag har också lärt mig att även om personligt varumärkesbyggande är väldigt viktigt idag, och jag fortsätter givetvis att bygga på mitt, så är ändå en bra bok alltid en bra bok. Och det räcker i längden! Ta min finska bok som exempel. Jag har inte gjort mig något namn på finska vilket innebär att läsarna kommer att basera sina köpbeslut på andra saker. Då känner jag mig trygg i vetskapen om att boken faktiskt har bra recept och de kommer att hjälpa människor oavsett.

Samma tanke gäller även det personliga varumärkesbyggandets baksida. Tänk om jag av någon anledning får dåligt rykte och ingen vill köpa mina böcker? Vad händer då? Tja, det är fortfarande en bra, användbar bok oavsett om du gillar mig eller inte. På så sätt kan jag slappna av och (våga vara mig själv utan censur) för det min kunskap är trots allt personlighetslös.

Kan du ge något tips åt någon som vill skriva en kokbok?
Fackböcker med sakkunnighet är så mycket enklare att greppa än en roman. Så gör det, paketera den! Tänk som en entreprenör och ”start with the why” (Simon Sinek). Paketera din bok och gör en tydlig ram, tema och syfte för den. Våga sedan sälja in den till ett förlag som vilket affärsprojekt som helst. Böcker är faktiskt business oavsett vad alla säger. Och det är inget fel med det.

Malin Båtmästar är en 28-årig finlandssvensk kock, kokboksförfattare, bloggare och företagare. Bosatt i Vasa, Finland. Aktuell med kokboken Naturligt glutenfritt som enligt henne själv är ”en fristående uppdatering” av boken Malins nya mat som utkom 2015 på eget förlag. Malin skriver kombinerad matblogg och personlig dagbok på adressen www.malinsblogg.fi . Hon är också aktiv på instagram @malinbstar och driver faceboksidan Malins mat https://www.facebook.com/malinsbloggFI . Ni hittar henne numera också på youtube under samma namn.

Publicerat i Egenutgivning, Gästbloggare | Lämna en kommentar

Lördagsenkät: Hur kom du på namnet till din debutbok?

20170505_145250Christina: Hemligheter små gick under namnet Den sista hemligheten medan jag arbetade med manuset, men det kändes inte helt hundra och när jag redigerat om det efter lektörens utlåtande så stämde namnet inte längre. Jag visste att jag ville ha något med hemligheter i bokens titel eftersom hemligheterna spelar en sådan viktig roll i storyn. Jag satte mig helt enkelt med ett block och en penna och spånade fram en lista med olika förslag och Hemligheter små var det som fastnade 🙂 Så fort jag skrev ner det så kändes det rätt.

img_6998Anna: Den övergripande poängen med min bok är att skildra ett skikt i samhället där allt handlar om överkonsumtion, yta och statusmarkörer. Boken driver med den världen i Stockholms innerstad och jakten på det perfekta livet. Det finns ett ganska stort mått av samhällskritik i boken. Helt medvetet. Under ytan bubblar ett obehagligt psykiskt och fysiskt våld. De makabra inslagen finns med av en anledning. American psycho är en stark inspiration till min bok och den innehåller en rad referenser till American Psycho. Den initierade lyssnaren kommer att hitta både fascinationen över Whitney Houston, direktöversatta replikskiften och en gnagare. Framförallt är den sarkastiska tonen och hårda cynismen i boken inspirerad av American psycho. Titeln Stockholm psycho var därför självklar. När jag skickade in till förlaget var de först tveksamma eftersom det kommit ut ett antal böcker (under tiden min bok producerades) som bär namnet ”Stockholm” i titeln. Som ”andranamn” jobbade jag därför med titelförslaget Nouveau riche. Jag är glad att den till slut fick heta Stockholm psycho som jag tänkte från början.

forlaget_michaela_von_kugelgen_2017_webres-001

Foto: Niklas Sandström.

Michaela: Jag hade nästan hela mitt råmanus klart innan jag kom på titeln. Det var en kväll när jag redan låg i sängen och skulle sova men plötsligt dök frasen ”Vad heter ångest på spanska?” upp i mitt huvud och jag antecknade det i min mobil. Sedan den höstkvällen 2013 har titeln hängt med mig och jag har aldrig kommit på någon annan som skulle ha funkat bättre för mig.

Det är alltså en fras som aldrig uttalas i boken, titeln beskriver snarare stämningen och min huvudpersons tankar och känslor. Något jag också funderade på var om titeln var för lång, men jag tycker att långa titlar är lite av ett mode just nu så det lär väl funka. Och åtminstone finns det ingen som har samma titel som jag!

bildmaricakallner16Marica: En av essäerna i i Det som får plats heter På mitt skrivbord finns det som inte fick plats. Essän blev startskottet för arbetet med boken och ramar in min skrivprocess. Därför kändes det kul att ha essäns titel som bokens titel, men den var för lång. Jag testade Det som får plats, Gillade det och kände att det stämmer överens med novellkonsten och mina egna tankar om novellskrivande.

image001Johan: Jag skrev ju först en pjäs på samma tema. Den hette Den lille bögprinsen. Först hängde det med ett tag som arbetsnamn även för boken, men jag visste att det inte var rätt. Sedan hette den Ett år av maniskt tänkande. Det beskriver ändå rätt bra vad det rör sig om, men när Down under dök upp så föll det liksom på plats. Den utspelar sig på Nya Zeeland, huvudpersonen är på en resa i sitt eget under … medvetna, och han når på ett sätt botten känslomässigt innan han börjar klättra upp igen. Jag gillar hur det ser ut som ordkombination också. Och Pär Åhlanders genialiska formgivning har gett titeln en extra nivå!

Publicerat i Anna Bågstam Ryltenius, Christina Schiller, Debut, Författarliv, Johan Ehn, lördagsenkät, Marica Källner, Michaela von Kügelgen | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Berättelsens läkande kraft

Screen Shot 2017-05-04 at 09.34.45

Foto: Ola Kjelbye

Ibland flyr jag verkligheten och lever mitt liv i fiktionen istället. För att det ofta känns lättare för mig att relatera till en uppdiktad värld i en bok, en teaterföreställning, en film eller en tv-serie, än det är att förhålla mig till mitt verkliga, komplicerade liv. I den fiktiva världen finns alltid tydliga premisser och en uttagen problematik, medan min egen värld känns luddig, fylld av tvivel och erbjuder alldeles för många valmöjligheter. I ett samtal går min hjärna ofta till en referens från fiktionen. När min kollega på jobbet berättar om en jobbig situation med dottern, som stänger henne ute, går mina tankar till Eleine Risley i Margaret Atwoods fantastiska bok Cat’s Eye, och hennes relation med sin mamma. En vän beskriver overklighetskänslan han kände som barn när styvfadern just hade dött. Då hör jag mig själv citera från ett avsnitt av Buffy the vampire slayer: ”Det finns ett ställe när Anya säger Jag drack ett glas juice, och jag tänkte, hon kommer aldrig mer att få dricka juice, inte äta ägg, gäspa eller kamma sitt hår, aldrig mer, och ingen förklarar för mig varför!

Screen Shot 2017-05-25 at 09.28.31
Just nu är jag inne i Åsa Grennvalls serieroman Deras ryggar luktade så gott. Den handlar om Jenny som växer upp i en familj som lever i ett totalt känslomässigt vakuum. Där alla uppenbarligen behöver närhet och tröst, men där de inte är förmögna att ge detta till varandra. Jag sugs in och känner hur jag får kontakt med händelser i mitt eget liv. Även om min uppväxt var en helt annan än Jennys, så kan jag relatera. Jag tar in och processar. Bilder och texter är så renodlade och hjälper mig att sortera i mitt eget kaos. Jag känner mig lite helare när jag läst ett parti.

Användningen av litteraturen för att främja människors hälsa är till och med ett begrepp – biblioterapi.

”Det är uppenbart att litteraturen kan ha en läkande kraft. I vissa fall tycks den fungera som ställföreträdande medmänniska, säger Cecilia Pettersson, forskare i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet.” SvD

Jag börjar förstå att även mitt eget skrivande hjälper mig att göra världen omkring mig lite mer begriplig. Där har jag mina figurer, som mer eller mindre villigt lånar ut sig till olika scenarion, så att jag kan utforska mina egna våndor och funderingar. Att skriva blir terapeutiskt och ger en möjlighet att i ett någorlunda skyddat rum trotsa den där dömande observatören som annars alltid sitter på min axel. Som säger att jag inte duger. Att jag är patetisk som fortfarande ältar händelser jag borde lämnat bakom mig för länge sedan. I skrivandet kan jag vara egoistisk och skita i konsekvenserna. Jag behöver inte ta hänsyn till mina privata moraliska dilemman eller omvärldens bild av vem Johan Ehn är. Jag kan flytta om stycken och repliker så att de tjänar mitt syfte. Där kan jag också låta folk få insikter och försonas med sig själva och varandra. Jag kan locka dem att bryta gamla mönster och utmana sig själva att våga något nytt. Att släppa fram sidor hos sig själva de hållit gömda för sig själva och världen i åratal. Jag bearbetar helt enkelt min egen ångest i fiktionen.

Och förhoppningsvis blir det som kommer ut en bok, som är underhållande och kanske lite helande även för någon annan.

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

Publicerat i BOKTIPS, Debut, Down under, Johan Ehn, lästips | 4 kommentarer

Sommar och avslutning och skrivande och min första refusering

bildmaricakallner16Tjo!
Sommaren är nära och jag avslutar vårterminen. Avslutar kurser och workshops. Saknar redan kursdeltagarna. Saknar deras texter och tankar om skrivande. Jag avslutar min utbildning på Skrivpedagoglinjen, Skurups folkhögskola, och Författarskolans Litterär gestaltning, Lunds universitet. Jag är lättad och glad att läsåret är över. Men jag är också nere. Det kommer bli tomt och tyst.

I juli startar jag en kurs som heter Skriv i sommar och det är en kurs helt på distans. Tredje året jag leder den kursen och det ska bli kul. Nya texter och nya tankar om skrivande. Mötet med deltagarna är det som gör kursen, tycker jag.

I sommar ska jag också skriva själv. Jag längtar efter mitt skrivande. Efter mina egna texter. Efter mitt eget uttryck. Jag vill bli skrivande igen. Tar det lugnt. Går in i det försiktigt. Ska vara med skrivandet och vara med mig själv i skrivandet. Inte tänka på framtiden.

Caroline Degerfeldt gästade bloggen och skrev om refuseringar, om att de bara är början. Jag gillar hennes inlägg. Läs det om du inte redan har gjort det.

Inlägget är tröstande. Jag håller med henne och känner att vi borde vara mer öppna med refuseringar. Det är inte ett misslyckande. Inte ett tecken på att vi ska lägga ned skrivandet.

Första gången jag fick en refusering var jag elva eller tolv år. Jag skickade en berättelse till Alfabeta. En saga om en flicka som kom från månen och på sista sidan drunknade hon. Alfabeta svarade med en refusering. En fin refusering. De skrev att det alltid är roligt med unga författare och att jag var välkommen att skriva till dem igen. Jag önskar att jag sparade refuseringen. Men jag rev sönder både den och manuset för det var så jäkla pinsamt. Trist att jag rev det. Mitt första bevis på att jag var på väg att bli författare.

Efter det har det blivit fler refuseringar och det gjorde ont att få dem men jag fortsatte att skriva och nu har jag min bok bredvid mig på skrivbordet.

 

p.s Hur känner du inför refuseringar? d.s

p.p.s Missa inte att läsa inlägget av Caroline Degerfeldt d.d.s

Publicerat i Debut, Marica Källner, refusering | Märkt , , | 4 kommentarer

Skippa transportsträckorna

forlaget_michaela_von_kugelgen_2017_webres-001

Foto: Niklas Sandström.

”Det är som en tv-serie”, sa min handledare i författarutbildningen Litterärt skapande när hon hade läst mitt andra manus som går under namnet Nationen. I det manuset växlar jag perspektiv mellan tre huvudkaraktärer och allt bygger väldigt starkt på scener och noll transportsträckor.

Så var det inte när jag började skriva. Inte alls. Jag skrev och skrev och skrev om hur min huvudkaraktär promenerade eller åkte nånstans. Om meningslösa bussresor, check-in på flygplatser och ja – precis allt.

Det tog mig pinsamt länge att förstå att allt det där var fullständigt onödiga transportsträckor som inte behövs. Ingen är intresserad av avsnitt där det inte händer något, och det är just det transportsträckor är. Det händer inget och de tenderar att göra texten seg och trög.

Så när jag började skriva mitt andra manus skrev jag följande i mitt planeringshäfte: ”Plan: tänka i scener”. Och det var precis det jag gjorde. Hela manuset (som tyvärr fått alldeles för lite uppmärksamhet på sistone) bygger på scener som växlar från karaktär till karaktär.

Men vad är en scen? Så här tänker jag:

  • För mig är en scen ofta det samma som ett kapitel, allt mellan 800 och 2500 ord lång. Men det går naturligtvis att ha ett kapitel bestående av flera scener.
  • De utspelar sig oftast på en plats, med andra ord förflyttar sig min karaktär så gott som aldrig från en plats till en annan under en scen.
  • Scenen ska ha ett syfte, det ska hända något.
  • Läsaren ska få mer information/berättelsen ska fördjupas.
  • En bra scen för berättelsen framåt och leder till att läsaren vill läsa mer.
  • Scenen börjar inte för tidigt och håller inte på för länge.

Annat som är bra att fundera på:

  • Var utspelar sig scenen? Tänk på att variera detta så att alla scener inte utspelar sig vid köksbordet/på jobbet/på kaféet.
  • Vad vill karaktären och vad står i vägen för det?
  • Vad skriver du rakt ut, vad händer under ytan?
  • Vart leder scenen?

Det här var alltså allt sånt som jag inte ägnat en tanke då jag började skriva men nu skulle jag aldrig få för mig att skriva en transportsträcka, snarare är det så att jag efter råmanus får fylla och kötta ut med allt det jag lämnar osagt när jag bara hoppar till nästa scen. När jag tänker i scener är jag också tvungen att tänka på vad jag vill ha med och varför. En scen som inte bidrar med något kan lika bra strykas.

Fastän jag i början inte hade nån aning om det här med scener skulle jag säga att det nu är en av mina största styrkor när jag skriver. Jag är bra på att skapa ett driv i texten, att få läsaren att vända blad – den kommentaren har jag också fått av testläsare och blir lika glad varje gång. För det är såna berättelser just jag vill skriva, med driv och en framåtrörelse och den där känslan om ”bara ett kapitel till”.

Hur tänker du kring scener och transportsträckor? Föredrar du böcker med driv och framåtrörelse eller spelar det inte så stor roll för dig?

Publicerat i Debut, Michaela von Kügelgen, Skrivprocessen, skrivtips | 6 kommentarer

Konsten att döda

”Man måste vara lite galen för att bli författare”, säger min lärare och han har oftast rätt. Coachen som tränat stora stjärnor som Åsa Larsson, Jens Lapidus, Denise Rudberg, Peter Fröberg Idling, Anna Schulze, Micael Dahlén, Jenny Rogneby och många många fler. Ni kanske också vet vem jag menar? The one and only Sir N.

Jag stötte på honom första gången när jag gick en kurs på Folkuniversitetet. Det var inte en slump. Jag sökte mig aktivt dit för att träffa denna mytomspunne man.

Exakt på klockslaget steg han in genom klassrumsdörren, klädd i svarta jeans och boots. Utan att säga något plockade han fram en burk cola zero och ställde på katedern. Det blev dödstyst. Han har en pondus få människor besitter och när han berättade att han i ett tidigare liv arbetat både som människosmugglare och mentalskötare blev jag inte förvånad. Det var alldeles klart att han kunde handskas med dårar.

Kursen bjöd på en introduktion i kreativt skrivande och jag älskade det från första sekund. Bokstäverna smattrade iväg.

”Klarar ni av att skriva femtio sidor, klarar ni av att skriva en bok”, sa Sir N. Underbart tänkte jag som var uppe i sextiotre. Idén till Stockholm psycho hade precis fötts och jag var fast besluten att slutföra projektet. Inget i mitt liv kändes mer viktigt.

När kursen led mot sitt slut frågade jag försiktigt om det fanns någon fortsättning och Sir N svarade kryptiskt. Det var ingen fortsättning men han ledde en privat grupp med högre ambitioner. De träffades varannan vecka, skrev tjugo sidor till varje gång och opponerade på varandras texter. Alla skrev på roman.

”Men då är det allvar. Ska du ha en chans där måste du steppa upp. Vem som helst får inte vara med i den samlingen och gruppen är inte officiell.”

Plötsligt fanns det bara en enda sak i mitt huvud. Jag måste ta mig in i hans hemliga grupp.

På kvällen mejlade jag honom.

”Det kommer bli mord och inga visor. Får jag den här chansen ger jag allt jag har. Ta in mig, jag vill inget hellre.”

Vid midnatt plingade det till och ett kort ”Du har en plats” dök upp i min inkorg. Jag trillade av skrivbordsstolen. Situationen påminde om när jag, i ett gömsle vid ryska gränsen, första gången såg en brunbjörn i det fria. Vildmarksguiden som var med åtlade med fiskrens i gläntan framför vår hydda och kort efteråt dök en gigantisk björnhanne upp från ingenstans. Jag var lyriskt, uppspelt och livrädd på samma gång. Guiden tittade på mig och utbrast torrt: ”Bevara det här ögonblicket för snart är det inte lika häpnadsväckande längre.” Femtio björnar senare hade han rätt och efter två dygn i urskogen ryckte jag inte ens på axlarna när en gigantisk hanne vässade klorna mot en granstam mindre än tre meter ifrån mig.

Några veckor senare kom ytterligare ett mejl. ”Ni kan börja skicka in era texter, vi ses i källaren.”

Källaren ägdes av ”Gorby-rånaren” och jag skälvde för andra gången. Inte för att adressen tillhörde en känd bankrånare, utan för att jag skulle mejla min text till proffs för bedömning, jag som knappt vågade visa den för människor jag känner. Till min fasa upptäckte jag att de som ingick i gruppen också var vilddjur. Publicerade författare som skrev på sina uppföljare, framstående copywriters, prisade journalister, tidningsredaktörer och verkställande direktörer.

Det låter som en kliché men jag darrade faktiskt när texten flög iväg mot deras inkorgar som fiskrenset i björngläntan. På vägen dit kräktes jag i en papperskorg och jag ljuger inte när jag skriver att det var det läskigaste jag någonsin upplevt. Långt värre än att befinna sig i det vilda tillsammans med nordöstra Finlands största brunbjörn.

”Kingen”, östra Finland. Foto: Anna Bågstam Ryltenius

Möter du en björn bör du stanna och ta av dig något som kan locka björnens uppmärksamhet. Sen backar du sakta ur situationen och undviker ögonkontakt. Går björnen till attack kryper du ihop på marken, skyddar hals och huvud och ber till gud. Med samma taktik konfronterade jag skrivbestarna.

Efter första träffen gick jag därifrån med magen uppsliten och kände mig värdelös. Mitt manus ville jag kasta i papperskorgen och jag förbannade Sir N som släppt upp mig i gruppen när jag inte höll måttet.

Men jag skrapade ihop mina inälvor och reste mig. I slutet av terminen hade jag lärt känna åtta begåvade personer, lika inspirerande som galna. Min text hade gjort enorma framsteg och historien hade fått ytterligare ett perspektiv. Kanske känner ni till talesättet: ”Om du är den smartaste i rummet, är du i fel rum.” Well, när jag började i gruppen var jag den minst smarta och det var det bästa som kunde hända mig. Nu, tre år senare, har jag en fil kand i ”manusbearbetning – bankrånarstyle.” Jag är långt ifrån fullärd och till skillnad från björnsafari är det fortfarande häpnadsväckande varje gång vi ses, men jag har slutat vara en mes.

Allt jag hade gav jag och Stockholm psycho blev en bok till slut. Numera även nominerad till årets deckardebut. Och snart är jag färdig med nästa manus.

Jag visste att livet skulle förändras när jag öppnade källardörren och nu vill jag aldrig mer stänga den.

Leta efter en källare du med.

Ps. Om du inte hittar någon rekommenderar jag det näst bästa. Han har nämligen skrivit en bok, den där Sir N. Där delar han frikostigt med sig av sina tips. Han är mästare i konsten att döda.

Publicerat i Anna Bågstam Ryltenius, Debut, ljudbok, Stockholm psycho | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar