Drömmar och träpärlor


Sommaren 2021. En sommar av drömmar. Och av skrivpoddar. Jag konsumerade alla jag kunde hitta. Lite sent, kan tyckas, men terapeutiskt. Och lärorikt, förstås.

I september hade jag möte med förläggar-Martin igen. Jag hade skickat honom det reviderade manuset några veckor tidigare. Den här gången skulle vi mest konstatera att innehållet var redo att låsas och blicka framåt mot redigeringsfasen. Trodde jag. 

NU

Det är 28 grader varmt och dags för min första signering i en bokhandel. Jag väljer en benvit skjorta i någon sorts naturmaterial, lämnar de två översta knapparna oknäppta och rullar upp ärmarna. Även shortsen är lite upprullade, som de åtminstone skulle vara förra sommaren när jag köpte dem. Jag ser skeppsbruten ut. Om man adderade ett halsband med träpärlor skulle jag kunna vara ledare för en verksamhet med svag vetenskaplig förankring på en kursgård någonstans i Sverige. Jag komplicerar looken med en blank Ralph Fiennes-frisyr.

Bokhandeln ligger i ett stort köpcentrum i Uppsalas utmarker. Är det öde idag? Har alla åkt till stranden? Nej. Bra. Folk strosar omkring. Förbereder sig inför terminsstarten. Flyr den kvalmiga värmen, kanske. Lyckas jag inte sälja min bok kan jag inte skylla på förutsättningarna.

Jag slår mig ner bakom ett strategiskt placerat bord vid butikens entré med några boktravar och en reklamskylt.

Här ska jag sitta så länge jag orkar, väl medveten om att det oftast inte uppstår någon rusning till bokbord, men att åsynen av boken kan lagras i vissa förbipasserandes bakhuvuden och kanske bidra till att de köper den i framtiden. 

Ändå tar det inte många minuter förrän mitt leende börjar stelna. 

Ingen stannar till. Ingen kommer fram. Ingen. 

Jag har uppträtt, sjungit och talat inför tusentals, ibland tiotusentals människor. Men detta är något helt annat. 

Obehaget växer. Nagelsalongen mittemot har fullt med kunder. Jag har noll. Något rinner längs bröstbenet, och det är inte vanlig sommarsvett, för luften här inne är sval. Det är kallsvett. 

Slutligen kliver en man fram. Jag möter tacksamt hans blick.

”Var ligger Systembolaget?”

”Tyvärr, du talar med en nykterist”, svarar jag lamt. ”Jag vet inte.”

Ska jag sträva efter att vara i nuet och omfamna förnedringen i dess fulla prakt, eller försöka lämna kroppen och sväva iväg mentalt?

En liten pojke närmar sig, läser på skylten och tittar på mig. 

”Signerar du?”  

”Ja”, säger jag. Det är en sanning med modifikation.

En stor andel av köpcentrets besökare har andra språk än svenska som modersmål, det ska sägas. Överraskande många pratar engelska med varandra. Men ändå.

Kan jag bli mindre frånstötande genom att justera min framtoning? Jag knäpper en av skjortknapparna. Det får ingen omedelbar effekt.

Butikschefen köper två exemplar, ett till sig själv och ett till en kollega – en akt av godhet, men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på van Gogh som ju lär ha sålt sammanlagt en tavla under sin livstid. Till sin egen bror. Det hade nästan varit mindre tragiskt om han inte hade sålt en enda.

En kvinna kommer fram. Vi har ett trevligt samtal och hon säger att hon eventuellt ska återkomma. En stund senare ser jag henne igen. Jag nickar och ler intensivt. Hon går vidare med något förskrämt i blicken. Det är inte samma kvinna, ser jag nu.

Minuterna går. 

Det är en förtjusande äldre dam som slutligen bryter förbannelsen. Vi pratar, hon köper en bok – och något händer inom mig. Paniken ger vika. Jag börjar bottna. Slappnar av, ler på riktigt. Tre sålda böcker, det är inte så illa.

En bekant som redan har boken i sin ägo dyker upp. Kan jag besöka hennes bokklubb och delta i en diskussion? Självklart!

Så kommer en mor med tre barn som jag varit lärare åt en gång i tiden. De köper en bok till pappa Jan. Fyra sålda!

En av butikens anställda ska gå på lunch. Hon kommer förbi och berättar om sitt eget skrivande. Jag tipsar om Debutantbloggen.

Det är inte bara kvinnor som pratar med mig. En man frågar exempelvis var Kjell & Company ligger, en annan vill veta vägen till H&M.

En kvinna som jag nog inte träffat på 30 år köper den femte boken. 

Jag är inne på andra timmen. Undan för undan blir jag en del av folklivet. Jag söker ögonkontakt med allt och alla. Många bjuder på ett trevligt svarsleende – inte minst pensionärerna. Sämst gensvar får jag från män i min egen ålder. Det är kanske inte bara jag eller min bok, utan helt enkelt böcker per se som väcker deras antipati.

Men jag låter mig inte nedslås. Jag är igång! 

”Vem var Linnés arvinge?” frågar en gammal man med klurig blick. 

”Ja, det får man kanske veta om man läser den här!” svarar jag inbjudande. Mannen ger sig av. 

En brittisk flerbarnsmor passerar med en barnvagn. Hon vill veta om jag har skrivit boken själv och om jag är känd. Jag svarar så brittiskt jag kan, men något köp blir det inte.

Frågan om kändisskap får mer fokus än jag räknat med. Två bröder i tioårsåldern vill ha min autograf på sina händer. Sedan visar de triumferande upp händerna för sin storasyster och varandra och säger ”Kolla här! Jag är känd!”.

En äldre dam frågar vad boken handlar om. När jag berättat en stund säger hon att hon redan vet det, eftersom hon läst om boken. Jag hänger inte riktigt med, men hon köper bok nummer sex och det gläder mig.

De två autografkillarna kommer tillbaka och frågar om jag kan erbjuda dem rabatt. Det kan jag tyvärr inte. ”Men det är dina böcker!” säger bröderna. ”Nej, bokaffären har faktiskt köpt dem.” ”Hur mycket fick du?” frågar de, och dollartecknen lyser i deras ögon. Mitt svar dröjer. ”Fundera, vi kommer tillbaka!” säger de och pilar iväg för gott.

Det är liv och rörelse, möten och kommers, och jag blir alltmer upprymd. Mardrömmen har övergått i något som börjar likna ett lyckorus. Roger Tallroth från folkmusikgruppen Väsen seglar förbi. Hade det funnits ett litet barn eller en brittisk mamma i närheten hade jag kunnat peka och säga ”Han är känd!”.

En skånsktalande pappa med två små söner köper en bok. Jag är uppe i sju. Katastrofen är sedan länge avvärjd.

Nagelsalongen är nu utan kunder och personalen sitter sysslolös. ”We’re in this together”, tänker jag. Jag tänker även ”Den enes bröd …” och, ännu mer inadekvat, ”Gungor och karuseller”.

Ett ungerskt par köper den åttonde boken. Mannen heter Ferenc har just fyllt 70. Två timmar har gått och jag mår som en prins. 

Dags att lägga i en högre växel! Men hur? Jag knäpper upp knappen igen.

Tre generationer kvinnor vill veta mer om boken. Jag berättar och säljer nummer nio.

En bekant dyker upp – tillräckligt bekant för att vi båda ska känna att det vore oartigt av honom att inte köpa boken. Nummer tio. Tvåsiffrigt.

Det blir alltmer tunnsått med folk i köpcentret. Men en blåhårig tonårsstjej och hennes mamma som rört sig i periferin en lång stund kommer nu fram och börjar prata. De har researchat boken i mobilerna och närmar sig ett beslut. Tjejen ska börja gymnasiet om några dagar och funderar på att kanske läsa lite fler böcker. Det slutar med att hon köper nummer elva. Jag känner mig hedrad.

En kvinna kastar en snabb blick på bordet, säger ”Perfekt!” och ber mig dedikera en bok till hennes son. Dagens snabbaste affär. Tolv sålda.

Första gäspningen. Klockan är kvart i fyra och trafiken har avtagit rejält.

Två tjejer står och tittar på Donna Tartts Den hemliga historien borta vid pocketböckerna. Jag lämnar min stol och gör en framstöt. 

”Ursäkta, men om ni gillar Den hemliga historien så vill jag bara säga att många har sagt att min bok påminner om den!” säger jag. Just den här typen av sociala övertramp i bokaffärer är något jag ofta ägnat mig åt den senaste tiden. Inte sällan utan nämnvärd framgång. Så även denna gång.

Jag återgår till min plats.

Ett ungt par kommer gående. Tjejen tittar på mitt bord med något som kan tolkas som intresse. Jag uppbådar all energi jag har kvar, visualiserar träpärlor runt min hals, hör mig själv säga ”Jaaaaa …!” och skapar ett kraftfält som suger in paret mot bordet. Det fungerar. De köper dagens sista bok.

Tretton böcker på tre och en halv timme. Mängder av trevliga möten. En del märkliga. Jag är nöjd, men också utpumpad. Det är dags att åka hem. 

Vem är författare?

Ända sedan jag själv började skriva har jag brottats med frågan. Jag är inte ensam om att klura över definitionen, det finns otaliga inlägg på Författare på Facebook och andra skrivforum som behandlar ämnet. Vissa förespråkar att man måste ha författarskapet som sin huvudsakliga inkomstkälla, i andra änden av skalan finns de som menar att det räcker med att man identifierar sig som en skrivande människa för att klassas som författare.

En gång hästmänniska, alltid hästmänniska. Hopptävling tidigt 90-tal. Hästen heter Raider och var min stora kärlek, från att jag köpte honom som treåring tills han galopperade iväg till de evigt gröna ängarna strax efter att han fyllt 30 år.

Argumentet att man måste försörja sig på skrivandet ger jag inte mycket för. Det är försvinnande få som kan göra det i Sverige, så enligt mig blir den definitionen alltför snäv. Med det sagt: när jag gjorde mina första stapplande försök att skriva skönlitterärt fanns det inte på kartan att jag såg mig som författare, inte ens som aspirerande författare. Mina tidiga alster var alltför usla. Jag har respekt för hantverket och insåg att jag måste lägga mycket tid för att bemästra det och innan jag gjort den insatsen ville jag inte gå händelserna i förväg.

Efter att jag gått ett antal kurser, fått ihop mitt första manus och redigerat det så att det var värt att prova att skicka in det till förlag, tyckte jag att jag förtjänade att kalla mig ”aspirerande författare.” Visst hade jag kunnat göra det tidigare, men jag har alltid varit hård mot mig själv. Prestation först, klappa sig på bröstet sen. Alla refuser som trillade in under senhösten 2019 gjorde mig inte benägen att uppgradera min självutnämnda titel till nästa nivå. Inte ens när jag arbetat om mitt manus och fått det antaget av förlag såg jag mig som en författare. Det var först när jag skrev mitt andra bokkontrakt som rollen började kännas mer bekväm. En anledning var att det krävs två förlagsutgivna böcker (eller egenutgivna av motsvarande verkshöjd) för att bli medlem i Författarförbundet. Min tvåa har ännu inte kommit ut, men nålsöga nummer två är passerat, och det är ju författarens prestation (resten av arbetet fram till utgivning vilar mestadels på förlaget). Dessutom började det kännas märkligt att bemöta det glada utropet ”Jaså, du är författare, vad kul!” med ”Nej, jag är inte författare, jag skriver bara böcker.”  

Vissa roller har man hela livet, andra bara
under en festkväll. Fast visst passar jag
som zombie?

Men det tyngst vägande argumentet var nog att jag sedan en tid tillbaka kände mig som en författare. Svårt att göra annat, när all min vakna tid förutom timmarna på brödjobbet ägnades åt skrivandet. Jag har varit hästmänniska sedan barnsben och jag identifierar mig fortfarande som en sådan, trots att jag numera inte äger någon häst utan bara håller enstaka träningar. Om jag har en vid definition för min roll som hästmänniska, varför ska jag vara så snäv kring författarrollen? Jag har prövat tanken på vad som händer om jag inte skriver något mer efter att min trilogi är färdig, hur länge får jag kalla mig författare då? Det vore nog avhängigt mina kommande ambitioner, alltså om sådana finns eller inte. Om jag aldrig mer skriver en bok så skulle nog författaridentiteten långsamt blekna bort och jag skulle vara en person som en gång i tiden skrev tre böcker, ingen författare. Men så länge lusten att hitta nya skrivprojekt finns inom mig, är och förblir jag en författare.

Vad tycker ni, kära bloggläsare? Vem är författare? Lämna en kommentar!

Hemstad – min version av ett sommarprat.

Don’t look back in anger. Foto: Emelie Asplund.

För att komma i stämning, tänk er Sommarpratsjingeln och en lite snitsig introduktion, kanske något om författaren Victoria Everbrand som 2022 debuterade med romanen Härifrån, och så kör vi. 😊 (Nu får ni tänka er min röst.)

Sommaren 2001 flyttade jag till Göteborg. Jag skulle fylla tjugotvå, var precis klar med min kandidatexamen och sugen på att lämna Gävle, som varit mitt hem under högskoletiden. Det hade varit roliga och utmanande år, men jag hade ingenting som band mig dit, förutom några vänner, men de flesta skulle flytta därifrån de med. Många tillbaka till den stad de var uppväxta i, men för mig var det aldrig ett alternativ. Jag ville ha någonting annat och det blev Göteborg, mest för att det var en lagom stor stad, lagom långt ifrån andra städer, men framförallt för den levande musikscenen. Jag vet inte om jag hade någon uttalad tanke om hur länge jag skulle bo där, men nu har tjugoen år passerat och jag inser att jag har bott nästan halva mitt liv i Göteborg. Är det då min stad? Mitt hemma, det självklara svaret när någon frågar var jag kommer ifrån? Det som känns i hjärtat när jag lyssnar på den här klassikern med Bruce Springsteen? Både ja och nej.

Det händer ibland att jag frågar någon ifall de är göteborgare, och de svarar: ”Nej, nej, jag är född i Partille”, eller: ”Nej, gud, jag växte upp i Mölndal.” (Vilka båda är kranskommuner till Göteborg.) Och jag tänker att det betyder någonting. Att det är viktigt att specificera var man har sitt ursprung, men också att inte vem som helst kan kalla sig göteborgare, eller stockholmare, eller norrlänning, gotlänning, malmöit. Det finns något outtalat krav på att man ska vara infödd, gärna i generationer, för att det ska vara äkta.

Ett av temana i Härifrån är just tanken om ursprung, arv. Hanna letar efter en plats att kalla hemma, ett sammanhang där hon kan passa in, bli accepterad, och hon hoppas att Vresta kan bli den platsen för henne. Att hon kan landa där. Ozzie däremot vill bort från Vresta, från bygden där hans familj levt i generationer, han känner rottrådarna som kedjor, han vill hugga av dem, göra sig fri, men han vet inte hur. Att jag har valt att skriva om det har antagligen att göra med att jag har funderat mycket på det där med hemma. Var finns mitt hemma? Och vad är kriterierna för en hemstad?

Jag föddes i Stockholm och bodde där tills jag var elva, så kanske borde det vara min hemstad. Men många av de platserna har bleknat för mig, jag minns vår gata, vårt hus, skolan, men som barn har man inte helhetsbilden. Jag skulle aldrig kunna förklara hur man kör till sjön där vi brukade åka skridskor, och jag har egentligen ingen uppfattning om var mitt dagis låg i förhållande till affären, eller pendeltågsstationen. De gånger jag är i Stockholm känner jag mig mycket mer som en turist än som en hemvändare.

När vi lämnade Stockholm hamnade vi i en villaförort till Norrköping. Jursla. En ort jag inte ens visste hur man skulle uttala, men jag lärde mig snart att det inte var ett stockholmskt artikulerat ”Juur-sla”, utan ett öschötskt snabbt ”Juschla”. Det var året jag skulle börja femman, jag var nervös, men tyckte inte det var så jobbigt att flytta, jag hoppades kanske på en nystart. Nya vänner, för jag hade hamnat utanför allt det där i Stockholm. Jag tänkte att jag skulle återuppfinna mig själv, men det är tyvärr sällan så enkelt. Jag var jag, ohjälpligt. Och bara ett år senare förändrades hela min värld, på ett sätt jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Det var en chock som utlöste en kedja av händelser och i mitten av min högstadietid flyttade vi igen, in till centrala Norrköping. Där bodde jag tills jag tog studenten, så sammanlagt blev det åtta år i den lilla delen av Östergötland, Sverige, världen.

Åtta år. Ingenting mot mina tjugoen i Göteborg, och färre än mina elva stockholmsår. Och jag var olycklig under större delen av tiden, visste jag något så var det att jag aldrig, aldrig skulle stanna i Norrköping. Men ändå är det de åren, de gatorna, minnena, jag tänker på när någon frågar var jag kommer ifrån. Norrköping är inte min hemstad, men det är den plats som definierat mig mest. Den plats jag har varit så arg på, som gett mig så mycket ångest varje gång jag har besökt den, även om några av mina favoritpersoner finns kvar där som motvikt. Men häromveckan spenderade jag ett par dagar i Norrköping och insåg att någonting hade förändrats. Jag kunde njuta av det vackra. Jag kunde se det mina barn såg när de pekade på de fina gamla husen, vattnet, blommorna. Jag hade slutligen kommit till den punkt där jag förlåtit Norrköping för allt som hände där.

I Härifrån blir Vresta aldrig Hannas hemma, hon försöker närma sig staden med öppna armar, men det som i början liknar en ömsesidig kärlekshistoria slutar med att Hanna retirerar till sin riktiga hemstad Göteborg och försöker glömma att Vresta ens existerar. För henne kommer platsen alltid att vara ett sår. Ozzie har inte den möjligheten. Han måste stanna, han måste anpassa sig, lära sig leva med minnena, platserna, personerna. Han måste försöka förlåta för att inte gå under. Jag skriver på en uppföljare nu, och det är en av frågorna jag undersöker: kan man beskylla en plats för det som har hänt där? Vad innebär det att vara trogen mot sin hemstad? Är man skyldig den någonting? Och är det oundvikligt att platsen där du växer upp kommer att påverka dig som vuxen? Jag vet inte, men det ska bli väldigt roligt att ta reda på.

Det finns många låtar om hemstäder, och faktiskt många som handlar om Norrköping också (hallå, Eldkvarn!), men jag väljer den här som avslut. Min före detta parallellklasskompis Markus Krunegård i sitt esse. We’re all part of the history of Norrköping.

Att bygga sitt varumärke som författare

Veckans gästbloggare: Kristina Dowling!

Innan de sociala mediernas intåg handlade författandet för det mesta om att publicera sin bok, förlita sig på att förlaget skötte marknadsföring, bokade in signeringar och intervjuer för att ge boken bra PR och spridning. Idag 2022 ser det helt annorlunda ut och för den som precis har skrivit klart en bok och ska börja marknadsföra den, kan det nya klimatet te sig både överväldigande och en smula skrämmande trots fortsatt stöd av förlag. Jag tycker istället att det har skett ett väldigt positivt ”maktskifte” där mycket av marknadsföringen, PR och spridningen plötsligt ligger i författarens händer. Tack vare sociala medier kan vi genom Instagram, Tiktok, Twitter etc få en liten inblick i en författares vardag och på så vis blir författaren inte bara ett namn tryckt på en bok utan en person vi kan relatera till. Så fort jag hittar en ny författare jag tycker om vill jag genast veta mer och se om de finns på sociala medier. Just denna nyfikenhet hos människor ger en möjlighet att bygga sitt eget unika varumärke online.

För att ge ett exempel. För drygt ett år sedan satt jag och slet mitt hår över mitt nästan färdiga manus och kände för första gången att jag var väldigt ensam i mitt skrivande, där fanns ett behov att hitta ett community med likasinnade. Både bokbloggare, bokälskare och författare. Och det var då jag av en slump hittade till det svenska Bookstagram – vilket är grenen av Instagram för bokfantaster. Min bok var inte ens färdig, men jag började lägga ut snuttar och knyta kontakt med massvis av nya människor. Det var ett helt fantastiskt sätt att boosta självförtroendet som författare och få pepp och stöd i sitt skrivande. 

När jag ett par månader senare skrev kontrakt med Seraf förlag tog det ytterligare fart. Jag började på riktigt marknadsföra min kommande mysrysliga urban fantasy Eira Martell – Flickan av Mörkret – den första i serien, även om utgivningsdatumet då låg drygt ett år bort. Kanske inte via den vanliga vägen med enbart fina omslagsbilder då det skulle dröja innan något sådant ens var klart, men jag ville dyka djupare och låta mina följare lära känna mig som författare och person och skapa det varumärke jag nämnde ovan. Ett varumärke som skulle vara personligt utan att bli för privat, engagerande, lättsinnigt och ett konto där alla skulle kunna känna sig inkluderade. 

För mig fungerade det att, utöver snuttar ur Eira, göra en djupdykning bland världens mest hemsökta platser eftersom det gick så hand i hand med genren jag skriver i. Här kunde jag kombinera två av mina största intressen – historia och det ockulta. Då min bok även innehåller historiska inslag såsom häxprocesser, trolldomsböcker, folktro och magi genomsyrades flödet även av det. Det har även varit viktigt att kontot känns äkta och genuint och inte enbart en ”tillvaro på rosa moln” som oftast syns på sociala medier. Att med humor få visa hur fantastiskt det är att få skriva, men också hur förbaskat eländigt och svårt det kan vara vissa dagar när inspirationen och motivationen tryter. 

Att skapa sitt varumärke har för mig varit nästan ett heltidsjobb, eftersom jag anser att du måste lägga både tid på ditt eget konto och engagera dig i andras. Sociala medier ger dig tillbaka exakt så mycket du själv investerar. Därför är mitt råd till aspirerande författare där ute att inte vänta på att skriva klart boken eller signa förlagskontrakt. Börja redan nu att skapa dig ett namn. Hitta ditt unika varumärke. Skriver du feelgood där det finns inslag av bakning – låt följarna hänga med in i köket. Skriver du deckare, varför inte göra inlägg om intressanta och krypande mordfall i Sveriges historia. Och så vidare. Och mitt allra bästa tips om du känner att du inte riktigt vet var du ska börja – följ andra konton och inspireras.

Eira Martell – Flickan av Mörkret utkommer i oktober på Seraf förlag.

Berätta om en bok/text du skrev som barn!

Tua: Haha, kul fråga! Jag skrev dagbok redan som fyraåring. Jag har den kvar och det är roligt att se hur mina ofullständiga meningar och spretiga bokstäver ganska snabbt förvandlades till begriplig text allteftersom månaderna passerade. Mestadels skrev jag om veckans höjdpunkt: ridlektionerna. Vilken ponny jag haft, hur det gått, om vi hoppat eller tränat dressyr. Några år senare gjorde jag en veckotidning med en novell och en berättelse ur den grekiska mytologin, bådadera tämligen plagierade från Min Häst respektive en barnbok om grekisk mytologi.

Samuel: När jag var fem eller sex år påbörjade min faster och jag en bok om två pojkar på äventyr. Projektet var kul ett tag, sen övergick det till att kännas oöverstigligt och olustigt. Inget förenklades av att jag nyss hade lärt mig tecknet kolon och tyckte att det rent logiskt borde stoppas in i princip överallt. Boken är fortfarande inte klar.

Per: Jag skrev “drömböcker”. Varje morgon när jag vaknade skrev jag ner ett par meningar om vad jag drömde den natten. Jag kategoriserade också drömmen som “läskig”, “rolig” etc och satte ett betyg på den. En riktigt fet mardröm fick en femma i kategorin “läskig” och så vidare. Inte mycket till litterärt mästerverk kanske, men visar på mina försök att strukturera upp och kategorisera världen med hjälp av skrivandet.

Emma: Man får inte tjata på barn var min första mening som jag skrev vid 4,5 års ålder. Budskapet var klockrent även om stavningen och formen på bokstäverna var lite sådär… Jag minns inte att mina föräldrar slutade tjata på mig efter det, men jag var och är fortfarande övertygad om att ord kan skapa förändring och att alla har rätt att uttrycka sig.

Victoria: Jag skrev en rimmande dikt om en otursdag en gång när jag var kanske 11. Jag gjorde misstaget att visa den för mina föräldrar som skickade in den till lokaltidningen där den blev publicerad. Säkert gjorde de det för att uppmuntra mig, men jag tyckte att det var fruktansvärt pinsamt att alla i skolan skulle kunna läsa, jag ville helst inte synas alls på den tiden. Och jag fick en del kommentarer (nackdelen med att ha ett ovanligt efternamn, alla vet att det är du), vilka jag som vanligt besvarade med panikslagen tystnad och röda kinder. Efter det var jag noga med att aldrig någonsin låta någon läsa vad jag skrivit. 

Konstigt nog minns jag fortfarande de sista raderna i dikten: 

“När jag lägger mig på kvällen tänker jag: Hoppas imorgon blir en bättre dag.”
Jag tror att det var mitt mantra under barndomen.

Dags för nya mål!

Bästa månaden av alla måste vara augusti!

Augusti, vilken härlig månad! Fortfarande tillräckligt mycket sommar för strandhäng och jordgubbar med mjölk men samtidigt även jobb- och skolstart för de flesta. Ett ypperligt tillfälle att blicka både bakåt och framåt på samma gång.

Före publicering existerade en enda målgång för mig, ett bokkontrakt. Nu, med debutboken i ryggen, kan jag tillåta mig att försiktigt spana lite framåt. Vill jag vara en författare som likt Björn Hellberg gör omfattande signeringsturné år efter år? Eller vill jag vara som Camilla Läckberg som lever gott på sitt författarskap? Vill jag likt Ellen Mattsson tilldelas en stol i Svenska Akademien, eller börja i liten skala som Karin Brunk Holmqvist och idogt bygga sin läsarskara och till slut bli en av landets mest lästa författare? Oavsett vilket, ligger det mycket jobb och stor målmedvetenhet bakom framgångarna. Men vilken insats är jag själv beredd att göra?

Mitt mål är inte i nuläget att kunna leva på författandet, men jag har en dröm om att vid 60-årsåldern kunna gå i pension och ägna några år åt författande på heltid. Jag skulle vilja ha ett eget skrivrum med några storbladiga växter och gärna vacker utsikt och kunna skriva i lugn och ro. Kanske ligger det en katt på golvet och en på fönsterbrädan och iakttar mig. Innan dess skulle jag vilja bygga upp en läsarskara som gillar just mitt sätt att skriva.

Jag är inte beredd att satsa allt på mitt författarskap i nuläget. Jobb och familj kommer alltid först, men under året som kommer skulle jag vilja prioritera det något högre än året innan. Sitta lite fler kvällar med manus. Åka på några fler bokevent. Knyta några fler kontakter. Jag skulle vilja lyfta fram författare bland mina titlar lite oftare, få ett till bokkontrakt, trycka upp en poster på mig själv och min bok, träffa författarvänner på café lite oftare och få ännu fler läsarreaktioner och recensioner.

Augusti gör alltid något med mig, speciellt under de sista semesterdagarna när det fortfarande är svårt att veta vilken veckodag det är. Det är som om tiden står stilla, håller andan. Jag kan fortfarande bli vad jag vill när jag blir stor. En vacker dag kanske jag blir precis som Björn, Camilla, Ellen eller Karin. Men allra helst hoppas jag bli uppskattad för den jag är. Precis som det tar tid att hitta sin författarröst tror jag att det tar tid att hitta just sin författaridentitet. Nästa augusti ska jag fundera över detta igen och sätta nya skrivarmål. Nu räcker det för idag, jordgubbarna kan inte vänta längre, de är köpta på extrapris.

Dags att välja inläsare? Tänk såhär!

Utvecklingen går fort, hörrni. Utgivningsprocessen har sett rätt likadan ut senaste decennierna tills ljudboken kom och sabbade allas balans. Hur många spaltmeter har inte skrivits redan om det här skiftet från papper till digitalt, ett stålbad som de flesta branscher redan gått igenom? Spotify startade liknande diskussioner för ett decennium sedan. Hur skulle de stackars musikerna kunna leva nu när de fick betalt per lyssning? Skulle folk sluta köpa CD? Allt det där förtjänar ett eget inlägg senare i höst, men idag ska vi prata om en viktig aspekt av ljudboksrevolutionen: uppläsaren. Närmare bestämt hur man väljer rätt.

Jag har säkert nämnt det tidigare i ett inlägg (jag ligger oftast lågt med det för att inte låta som att jag sitter på höga hästar), men jag är doktor i marknadsföring också. När jag förklarar det för farfar-generationen så säger jag att jag jobbar med reklam, en grov förenkling som de förstår. När jag pratar med min generation så säger jag att jag vet det mesta om hur man bygger varumärken. Den logiken är guld värd när man ska välja uppläsare, eftersom det är precis det du väljer: ett namn. Ett varumärke. En samarbetspartner. Någon som också ska ha sin signatur på ”produkten”.

Det viktigaste du bör tänka på är vilken uppläsare som känns bäst för din bok. Vems profil matchar ditt innehåll bäst? Då pratar jag inte om att rösten låter precis som du som författare gillar, eller att du lyssnat mycket på just den personen och är ett fan. Nej, jag pratar om deras ”varumärke” passar den stil du försöker uppnå. Enkelt sagt: man väljer inte Stefan Sauk för att välja in sin romancebok. (Eller så gör man det för att vända upp-och-ner på allting, men det kanske inte är det en debutant ska experimentera med). Sauk läser Hamilton, krim och ”gubblit” (alltså chicklit fast för 50+ män). Katarina Ewerlöf läser relationsdramor och en del spänningslitteratur med aningen mjukare framtoning. Ett lik hittas (inget blod tack!) och kommissarie Anna Annasson ska lösa det. Perfekt. De är etablerade varumärken på ljudboksmarknaden och när folk ser deras namn så förväntar de sig en viss typ av innehåll. Begränsande kanske du tycker, men det är en enorm möjlighet, särskilt för en okänd debutant, om du använder det till din fördel.

Några böcker inlästa av Jonas Malmsjö, böcker med liknande målgrupp som min debut.

Jag ”valde” Jonas Malmsjö som inläsare till min bok för att han var populär (en av de fem mest lyssnade i Sverige – ja, jag googlade såklart topplistorna) och har läst in liknande alster tidigare. Min målgrupp känner honom och gillar det han gör. Han har följare, flera tusen faktiskt, som börjar med att kolla vad Jonas läst in när de ska välja bok. Verkar storyn spännande så kör man. Märk ordningen. Uppläsare först. Bok sen. Sen handlade resten om pengar och tur. Förlaget ville satsa på boken och investera in en bra uppläsare. Jonas hade tid och lust att spela in. Jippi!

Om vi ska bli teoretiska ett ögonblick och använda begrepp från marknadsföringens värld så kan man säga att Jonas blev en slags ”partner brand” för mig, ett varumärke med kännedom på marknaden som hjälpte okända mig att lyfta lite. En kompis som tog mig under armen och presenterade mig för folk på festen. En hjälpande hand. Mot betalning, förstås. Alltså någon slags lyxeskort … öh … strunt samma. Ni förstår vad jag menar. Det kända varumärket hjälper det okända. Det är en av de stora vinsterna med uppläsare. Du får mer än en bra röst.

Visst ska rösten funka för ditt manus, visst krävs det att det finns en ekonomi att satsa på en bra uppläsare hos ditt förlag, men just frågan ”vem är den mest uppskattade inläsaren som gör min sorts böcker” är mycket viktigare än vad jag som författare personligen gillar för röster. Who cares? Jag ska ju inte köpa min egen bok, eller hur?

Så mitt råd är att satsa mot stjärnorna och välj den inläsare på topplistan som passar ditt manus (inte din personlighet) bäst. Gör sedan en reservlista med andra namn ifall det första är uppbokat eller för dyrt. Håll hela tiden passformen mellan inläsarens varumärke/följarskara och ditt manus i åtanke. Lycka till!

Löpturer och förgylld mässing

Förlaget tyckte att Linnés arvinge borde lanseras på våren, i lagom tid inför hängmattesäsongen. Men våren 2021 var redan på väg att bli sommar, så det fick bli nästa vår. Vilket innebar att vi skulle få väldigt gott om tid för varje steg i processen. För egen del betydde det också att njut- och drömtiden, tiden då jag kunde glädja mig åt hur bra allt skulle gå, tiden innan verkligheten skulle ge ett facit som eventuellt sa något annat, sträcktes ut till ett helt, underbart år.

Mitt nästa möte med förläggar-Martin ägde rum på ett café i Uppsala i juni. Han la fram ett antal modifieringsförslag, och under veckorna som följde bestämde jag mig för att ta fasta på de allra flesta.

I den här fasen funkade det märkligt nog bäst att stöta och blöta allting i hjärnan under löpturer i skogen, ända tills de nya avsnitten i princip var färdigformulerade ord för ord. Sedan satte jag mig vid datorn och skrev in dem.

Som vanligt var det nästan oöverstigligt innan jag gjorde det, inte alls lika jobbigt att faktiskt göra det, och sagolikt skönt när det väl var gjort. 

NU

Skrivtävlingen är avgjord!

Uppgiften bestod i att skapa en text av valfri sort där minst tre av dessa ingredienser skulle ingå:

Sjölejon
Val Kilmer
Maud Adams
Keramik
Skendräktig
Löstagbar
Pedikyr
Hjördis Petterson
Morgan Alling
Kloroform 
Felvänd
Jimi Hendrix
Barbara Hendricks
Fredagsmys
Mördarsnigel
Päronformad
Pressarfot
Rorschachtest
Vala Flosadóttir
Jay Cutler
Batarang
Lasseman
Förgylld mässing

Det vinnande bidraget är en fenomenal dikt av Agnes Frändén. Läs och njut!

* * *

din sommarhud, förgylld mässing

felvänd i sängen, somnar

den ljusa natten och fåglars liv

dagens sand, myggsvärm, brackvatten

som kloroform 

* * *

Grattis, Agnes, och tack!!! 

Lena Strålsjö lyckades få med samtliga element och belönas därför med ett hedersomnämnande och en publicering:

Allt för publiken

Aj, pressarfoten slant och nålen sjönk allt djupare in i mitt finger.

Varför kan den där sjukgymnasten och hobbypsykologen inte bara fatta att jag älskar Val Kilmer och att jag vill trycka in min päronformade kropp i en Batarangliknande kostym när jag nu fått möjlighet att uppträda på en scen av förgylld mässing, tillsammans med Lasseman och Morgan Alling i Maud Adams egna fredagsmys? 

Vad bryr väl jag mig om Rorschachtest och psykiska hinder?

Visst, jag är inte någon Jay Cutler, och kanske att Batarangen gör mig mer lik ett skendräktigt sjölejon och säkerligen får min pedikyr av löstagbar keramik att krackelera – trots att jag lyckats sprita* ihop den med det sista av kloroformen.

Men jag vill så gärna en sista gång få dra ett hetsigt Jimi Hendrix-solo på min gitarr och sjunga en smäktande aria som Barbara Hendricks. 

Det är ingen slump att hon heter Vala och min idol heter Val. Men lika omöjligt som det är att utrensa alla mördarsniglar från min trädgård är det att felvänd genomföra ett stavhopp à la Vala Flosadóttir. 

Rorschachtest hit eller dit, ikväll är jag Hjördis Petterson och jag ska flyga som Ice med min Batarang med genomborrat finger i bandage! Jag har faktiskt medverkat i över 140 filmer och spelat revy i hela mitt liv.

*sprita – att smälta ihop plastdelar mha kloroform

Min egen mor bidrog med tre texter under lika många pseudonymer vilket också förtjänar uppmärksamhet. Av utrymmesskäl publiceras här endast pseudonymerna:

Gräbba
Mrs Google
Kulturtanten

Tack, alla deltagare, publicerade som opublicerade! Nästa skrivuppdrag kan mycket väl bli en haikutävling! Stay tuned!

Tipping point

Skrivandet av min tredje bok har varit minst sagt mödosamt. Jag har funderat mycket på varför och landat i att det beror på att det egentligen inte skulle bli någon bok tre. Ursprungligen hade jag bara tänkt att skriva EN bok, men allt fick inte plats så tvåan var given. Behovet av trean visade sig vara lite tunt (egentligen bara att knyta ihop några lösa trådar som inte fick plats i tvåan) och trots en massa idéer om ”intressanta saker som kan hända” så har jag haft svårt att hitta en röd tråd i den dramaturgiska kurvan.

Jag har skrivit om den första tredjedelen otaliga gånger eftersom jag inte tyckt att anslaget varit tillräckligt bra. För mig växer en historia fram successivt (en händelse leder till nästa som leder till nästa) så om jag inte kommer ”rätt” in från början är det ogjort att skriva vidare. Att sätta den första tredjedelen på pränt har varit som att baxa en sten uppför en kulle och likt Sisyfos har jag tappat greppet om stenen (storyn) flera gånger och den har rullat ner till startpunkten igen.

Min hjältinna Matilda vållar mig mycket huvudbry. Jag tycker att jag borde känna henne vid det här laget men ack nej. Problemet uppstår när hon ska slängas in i en för henne helt okänd situation. Hur reagerar hon? Hur påverkar hennes agerande personer i hennes omgivning, såväl antagonister som närstående? Detta har jag filat på och filat om otaliga gånger. Jag vill att hon ska vara stark men ingen Lisbeth Salander. Det finns en skörhet och osäkerhet inom henne som måste få ta plats, men hur, när och i vilken omfattning? Hjälten Trond däremot har alltid varit lättare för mig att hantera. Karlar är simpla varelser, två- såväl som fyrbenta. Bland alla de djur jag haft genom åren har hannarna varit fogliga och honorna viljestarka. Det finns ett uttryck inom hästvärlden som är ganska talande: ”En valack beordrar man, en hingst ber man, ett sto skickar man en skriftlig förfrågan till i tre exemplar och får ett tveksamt svar tillbaka.” Citatet myntades av Kyra Kyrklund, framgångsrik tävlingsryttare i dressyr och lever vidare hos alla som någon gång tagit sig an att utbilda ett sto. Jag har haft fyra ston att träna på, så jag hoppas att jag får bukt med Märriga Matilda till slut …

Förra veckan berättade jag att målet med ett färdigt råmanus efter semestern fick stryka på foten. Trots nederlaget har jag hittat någon slags ro i insikten om att trean blir ett tidsmässigt maratonprojekt och så får det vara. Jag gör mitt allra bästa och tänker inte nöja mig med ett manus jag inte kan vara stolt över. För att inte tappa modet har jag delat in projektet i delmål. Det första är att få ihop två tredjedelar av råmanuset. Jag har en diffus teori som säger att om jag känner mig nöjd med upplägget så långt, så har jag tagit mig över ”the tipping point” och det blir utförslut i skrivprocessen. Styrfarten är uppe. Målet finns i sikte.

Ju mer jag skrivit under semestern, desto roligare har det blivit, trots mödorna jag beskriver ovan. Berättelsen tar form, jag hittar möjligheter till dramaturgiska vändningar, kommer på problem som mina karaktärer ska råka ut för och får idéer om hur de väljer att lösa sina svårigheter. Apropå problem, minns ni mitt inlägg om att jag tycker att det är svårt att göra längre tidshopp? Efter att ha kämpat i motvind hela våren och sommaren kom jag på att jag inte tänker göra några förbaskade tidshopp eftersom det känns så bakvänt just i denna story. Alltså valde jag den enklaste lösningen av alla: att ge upp. Far åt fanders, tidshopp. Min trea blir nästan lika tidsmässigt koncentrerad som ettan och tvåan. Kanske, jag har ju inte skrivit klart den än och reserverar mig rätten att ändra mig igen 😊.

Så, hur kan då statusen på mitt tredje manus sammanfattas? Jag väljer att göra det med Winston Churchills bevingade ord:

Detta är inte slutet. Det är inte ens början på slutet. Men kanske är det slutet på början.

Stormin.

Två av mina barn en stormig promenad för några år sedan.

I den senaste lördagsenkäten reflekterade vi debutantbloggare över hur det känns att skriva på ett nytt manus nu, som antagen, jämfört med hur det var innan det där magiska beskedet. Och det är klart att det är skillnad. Stor skillnad. På gott och ont kanske, man hör ju ibland att andraboken ska vara den svåraste att få ur sig, men kanske hänger det till viss del ihop med hur debuten tagits emot.

Att debutera har för mig inneburit en hisnande resa genom alla tänkbara känslolägen, från ren och skär lycka till den allra djupaste ångesten. Jag trodde att jag var beredd på det, på allt, men det har varit mycket mer omtumlande än jag hade räknat med. Jag har känt det som om jag öppnat dörren till det okända och insett att det där blåste en storm. En lockande, skrämmande, ögonöppnande ”släpp taget”-storm, och jag vill vara modig, men jag har hela mitt liv hållit mig innanför de isolerade väggarna, så jag måste ta det i min egen takt. Och emellanåt har jag varit tvungen att stänga dörren och krypa tillbaka in i värmen. Hämta andan innan jag vågat mig på det igen.

Det finns stunder när jag skäms över det, över att jag inte är en kitesurfare eller någon som adrenalinstinn stirrar stormen i vitögat och skriker: ”Bring it on!” Jag jobbar fortfarande med den lägre delen av Beaufortskalan, som används för att mäta vindstyrka, men jag övar. Jag utsätter mig för det, om och om igen och jag blir bättre och bättre på att hantera kastvindarna.

Jag hade den stora lyxen att få prata en lång stund med en fantastisk och framgångsrik författare för ett tag sedan, vars debut inte uppmärksammades speciellt mycket, men andraboken innebar ett enormt genomslag och spridning över världen. Hon förklarade att hon var glad att debuten gled lite under radarn, att hon fick öva på författarskapet i lugn och ro innan hon klev ut i rampljuset, att motsatsen, en hyllad och hypad debut antagligen skulle ha gett henne prestationsångest och kanske gjort att hon förlorat känslan för vad skrivandet egentligen handlar om. Nu hade hon en grund att stå på innan virvelvinden drog igång.

Jag har tänkt mycket på hennes ord sedan vårt möte, och funnit tröst i det. För trots att Härifrån har fått ett fint mottagande, fler recensioner och mer exponering än jag någonsin vågat drömma om, så har de allra flesta människor såklart aldrig hört talas om min roman, och än mindre läst den. Och jag skulle ju kunna vara avundsjuk på alla som blivit mer lästa, hyllats på recensionssidorna, synts överallt på sociala medier, men jag tänker att det här var min väg. Min egen perfekta stormstyrka.

Skrivandet handlar ju inte, för mig, om att skapa en supersuccé, jag vill inte vara en ”one hit wonder”, jag vill vara en arbetshäst som bygger upp någonting under tid. Jag vill bli läst, såklart, jag vill hitta min målgrupp, eller att de ska hitta mina böcker, och det hade varit underbart om alla älskade det jag skrev, men så kommer det ju aldrig att vara och kanske finns det en vits med att börja i mindre skala. Jobba sig uppåt. Och det fina med böcker är ju att de finns kvar. Kanske är det med bok nummer fem jag slår igenom och då kommer någon att bli intresserad av att läsa mina tidigare verk och – tada! De letar upp Härifrån och slås av hur jag har utvecklats som författare, eller tvärtom, att jag har skrivit i samma anda hela tiden. Vem vet. Om Kate Bush kan erövra världen med Running Up That Hill trettiosju år efter att hon först släppte den är väl ingenting omöjligt. (Det är förvisso en grym låt, väl värd all uppmärksamhet, men ändå.)

Så när jag nu skriver på manus nummer två känner jag faktiskt ingen press. Att vara författare är ingen sprinttävling, det är ett uthållighetstest. Vinden sveper om i mitt hår, rycker i mina ben, men jag klarar att stå på trappan längre stunder i taget, jag kan till och med släppa räcket ibland, låta stormen ryta bäst den vill. Den skrämmer mig inte på samma sätt. Kanske är det erfarenheten som gett mig tyngd. Och för varje bok jag bär med mig blir jag lite mer jordad.

En favoritlåt som egentligen inte handlar om stormar på det sättet, men den är så vacker att den får illustrera mitt inlägg i alla fall.

Den hemska och lustfyllda bearbetningen

Veckans gästbloggare är Elise Karlsson, författare och förläggare. ©Foto: Margareta B Sandebäck.

Vi är många som ägnar en del av våra somrar åt att fixa med våra manus. Vare sig det är regency romance, rimmade epos, släktkrönikor eller gamla vanliga romaner. För min del har det alltid varit romaner. Även om det inte har varit varje sommar. Det har funnits år då jag bara har samlat idéer, eller just lämnat en roman till tryck och mest velat vila, glömma att skrivandet finns. Det har funnits år då jag inte varit så säker på att jag vill skriva längre, om det verkligen är min grej. Men de har varit få.

Just den här sommaren har jag haft ett färdigt råmanus som jag suttit och bearbetat. Periodvis har det varit riktigt jävligt. Med mig in i arbetet har jag haft min förläggares läsning: positiv men med stora och tydliga ändringsförslag. I början jobbade jag på med ändringarna utan större övertygelse – visst kan man göra allt det här, men finns det inte ett enklare, snabbare och bekvämare sätt att förbättra boken på? Svaret var tyvärr, som så många gånger tidigare, nej.

När jag inte har semester och ägnar min tid åt att slita mitt hår över ett eller annat manus så jobbar jag som förläggare. Som förläggare bestämmer man vilka manus som ska antas och bli till böcker. Men det är så klart bara början på arbetet. En viktig del av förläggarens jobb är just att göra läsningar, påpeka vad i manus som man behöver fortsätta fixa med.

Under de veckor som det gick som sämst med bearbetningen kändes den delen av mitt jobb plötsligt rätt absurd. Nu satt jag alltså och gjorde det som jag ständigt bad andra författare att göra: att ta det manus de jobbat fram i sin anletes svett och dissekera det, slänga det som inte funkade, flytta om, skriva till, ge mer liv. Helt enkelt bearbeta. Och det var ju hemskt, verkligen inget man vill utsätta någon annan för.

Sedan hände det som brukar hända. Efter att jag jobbat på tillräckligt länge började saker lösa sig, bearbetningen väckte kreativiteten, det blev roligt att skriva igen. Och allt blev bättre. Mycket bättre. 

Det är precis det som man som förläggare hoppas ska hända för författaren. När bearbetningen bara är att checka av en lista blir det lika torrt byråkratiskt som ordet antyder. Men när det är som bäst så sätter något annat igång i en, och det är som att än en gång vara i den mest spännande fasen av skrivandet, när texten känns som en helhet som man känner till ner i minsta beståndsdel. Att få tillbaka ett manus från en författare som kommit in i den fasen är fantastiskt, det är som att texten har lyft alldeles på egen hand. Fast egentligen är det ju hårt jobb som har gjort det.

Alla förläggare jobbar på olika sätt, men för mig är det här den viktigaste och roligaste delen av arbetet. Att inte bara hitta intressanta manus och få ut dem i världen, utan att hjälpa de där intressanta manusen att bli så intressanta som de bara kan bli. Att precis som min förläggare gjort för mig se manusets potential och förmedla att det finns en hel del kvar att göra, men på ett sätt som ändå väcker lusten att arbeta vidare.

Elise Karlssons senaste roman Smuts utkom på Natur & Kultur i september 2021.

Vad är skillnaden på att skriva manus till bok 2 jämfört med debuten?

Victoria: Tryggheten. Jag vet att jag kan, att jag har det i mig, det är inte längre det där “tänk om …” Så på sätt och vis är det enklare, jag har lärt mig väldigt mycket av att vara debutant och erfarenheten gör mig lugn. Sedan har jag också en väldigt bra förläggare som inte pushar på för mycket, men som uppmuntrar och hejar och det är betydelsefullt för mig. 

Tua: Eftersom jag skriver en trilogi hade jag huvudkaraktärerna “gratis” från ettan. Utmaningen var att hitta nya faror och dilemman som inte var kopierade från den första boken. På plussidan hade jag lärt mig hur man bygger en dramaturgisk kurva så när råmanuset var klart krävdes inte samma genomgripande redigering som var fallet med bok 1.

Samuel: Det återstår att se. Men jag misstänker att det ofta finns en tydligare deadline, vilket borde innebära en stor skillnad. Liksom att förlaget ofta är med redan från start. Och att man måste förhålla sig till den första boken, på gott och ont. 

Per: Jag stämmer in i det Vicke och Tua säger, men lägger till “förväntningar” på listan. Nu finns det folk därute som längtar till uppföljaren, som redan lagt den i bokhyllan på ljudbokstjänsterna, och det gäller att leverera något minst lika bra som ettan. Jag är också bunden av det jag skrev i ettan så många av reglerna för min bokserie är satta, de som i teorin gick att göra som man ville med i debuten. Men fördelarna är fler än nackdelarna.

Emma: Det känns mer på allvar och riskerar att inte bli lika lekfullt som det var att skriva bok nummer ett. Prestationsångesten vill gärna knacka på axeln och det är lätt att börja fundera på reaktionerna redan vid fulskrivningsstadiet. Ett tips är att skriva så mycket som möjligt på bok två redan innan ettan kommer ut, oavsett om det är en serie eller inte.

Ska man hoppa kan man lika gärna göra det från en ö!

Sillgrisslor på Stora Karlsö fotograferat av Emmas son Viktor (själv vågade hon inte stå så nära stupet).

Barnen ställer sig lite för nära kanten för att se sillgrisslorna som står längst framme vid branten på Stora Karlsö utanför Gotland. När sillgrisslorna är små tar de klivet över kanten och hoppar trettio meter ned till sina sillgrisslepappor som väntar i havet. Jag får för mig att de små människobarnen skulle kunna få för sig att hoppa efter. Det är något med öar som väcker fantasin till liv, speciellt om det är lite krångligt att ta sig dit (och därifrån). Om det finns höga klippor, branta stup, vågor som slår mot bergsväggen, grottor, fyrton, slingriga stigar och begränsad kontakt med omvärlden finns goda förutsättningar för att fantisera ihop en bra spänningsroman. Tänk bara på Sekten på Dimön av Mariette Lindstein, Skumtimmen av Johan Theorin och Ön av Ragnar Jónasson.

Men en ö kan också vara härligt mysig, som Jenny Colgans böcker om den lilla ön utanför Skottlands kust, och som förra årets debutantbloggare Caroline Möllesands roman Sommarvindar och sanningar som skriver om Öland. I Hjärtat talar grekiska av Angela Rizzo är handlingen förlagd till en grekisk ö. Här handlar det om det lilla och genuina, där alla människor känner varandra och relationer står i fokus. Det är som ramen på en tavla, skönt och tryggt med en begränsad yta.

Robinson Crusoe av Daniel Defoe är kanske den mest klassiska ö-romanen. Både huvudpersonen och författaren får hålla tillgodo med vad som finns. Ramarna är satta och, inbillar jag mig, underlättar om man som författare har lätt att sväva ut. Man kanske är sån att man slänger in en extra karaktär lite då och då och har svårt att hejda sin huvudperson från att åka än hit och än dit. På en ö (gärna mindre) är handlingsutrymmet begränsat och man tvingas som författare att fördjupa sina karaktärer och låta dem interagera med det som finns.

Att skriva en bok och låta någon läsa är som att kasta sig ut för ett högt stup. När sillgrisslorna är små faller de en efter en nedför stupet. De kan inte flyga ännu utan alla dunsar i marken innan de lär sig både simma och flyga. Jag tänker att det även är så med oss nyligen debuterande författare. Det är inte mycket vi kan än, men vi har i alla fall vågat hoppa.

Dags för redigering

Semestern är slut – i alla fall för mig – och det är dags att gå in i den tredje och sista riktigt stora manusskrivarfasen: redigeringen. Efter den rätt ostrukturerade första ”hitta på”-fasen, följt av ”skriv boken”-fasen, tog jag en paus över sommaren för att släppa manuset och få lite distans. Nu är det dags att ta tag i de där problemen som jag hittade redan i första genomläsningen (jag stannar alltid var hundrade sida och läser det jag gjort + sätter betyg på kapitlen + kommenterar). Redigeringen kan ju se olika ut för olika personer, och för en strukturnörd som jag är motorn självklart Excel!

Innan vi går in på detaljerna så backar vi bandet ett par steg. ”Redigering” är någonting som alla vi som skriver tvingas göra, men jag tycker också det är den mest luddiga fasen. Folk är helt enkelt inte tydliga med vad de menar ingår i den här delen. Hur länge ska man redigera? Vad är skillnaden mellan att redigera och skriva om? Hur vet man vad som ska ändras och vad som är bra som det är? Och när är man klar?

Den där sista frågan är kanske enklast att svara på. Man kommer aldrig till en punkt när det inte finns mer att göra. Du kan alltid slipa vidare på ditt manus och vissa fastnar i det ett decennium. Däremot kan du komma till en punkt där en förändring inte göra särskilt stor skillnad. Jag drar gränsen för redigeringen när det jag tycker är problem är borta och resten är pill och smaksaker. För att veta vilka de stora problemen är så skriver jag kommentarer när jag läser min råtext i stil med ”för långt och segt kapitel – korta en sida”. Eller kanske ”Ta bort Nisse ur den här scenen – ska vara på annan plats istället”. Samtidigt sätter jag en snabb tidsuppskattning på ”jobbet”. Att korta ett kapitel från tre till två sidor tar en timme max. Att fasa ut Nisse kanske bara tar femton minuter om han bara är med i bakgrunden. Andra problem, som att jag måste fördjupa karaktären Fredrik, kan vara ett tjugotimmarsjobb.

Redigeringslogg från min debutbok (innehåller spoilers).

I vilket fall samlar jag alla problemen i en Excel, inklusive mina kommentarer och tidsuppskattning, inför starten på redigeringen. Där finns korta småjobb och större, luddiga jobb. Jag summerar tidsåtgången och kan gissa när redigeringen är klar. För ”Förrädarna” till exempel, uppföljaren till min debut som jag skriver på just nu, har jag en redigeringslista på cirka åttio arbetstimmar. Om jag gör tjugo i veckan så blir jag klar med redigeringen i augusti innan jag läser manuset igen i september. Då gör jag nya noteringar, men kommer gissningsvis bara upp i förändringar som tar tjugo timmar att göra. På så sätt ser jag att jag gör framsteg.

När jag har det här dokumentet klart så behöver jag ”bara” planera in ett antal timmar per dag för redigering. Säg att jag planerar tre timmar imorgon. Då går jag till min lista och väljer något av problem – det som känns mest tilltalande för stunden – och löser det + bockar av på listan. När jag gjort tre timmars problem så är jag klar med mitt dagsverke. Typiskt så börjar jag med en enkel grej, typ kolla att stavningen på någon karaktärs namn är konsekvens med en sökning i manuset, för att få en snabb pinne i protokollet. Sedan tar jag en större/luddigare sak efter det. För varje uppgift jag markerar som ”KLAR” i Excel-arket så ser en formel till att gråa ut den raden = avklarad. Dag för dag suddas allt fler problem ut i mitt ark. Det ger en känsla av att gå framåt!

Låter det för tekniskt? Krångligt? Kanske det, men föreställ dig motsatsen. Att du bara läser i manuset och rättar ”problemen” när du hittar dem. Hur ska du då veta när du är klar? När du kommer till sista sidan kanske? Det blir en risk att du får hoppa fram och tillbaka i manuset utan överblick, och det kan lätt ge känslan av att aldrig bli klar. Du kan fastna i småpillet när din tid hellre bör läggas på större saker.

Nu när jag kommit tillbaka från semestern är det lätt att känna sig överväldigad över att ha så mycket redigeringsarbete framför sig, men det hjälper verkligen att dela in ett stort problem i många mindre och lösa ett i taget. Nu har jag min todo-lista klar för mig närmaste veckorna och behöver inte spilla tid på att fundera på vad som behöver göras. Skönt. Nu ska jobbet bara göras också. Wish me luck!

Lycka och interaktion

Så fort kontraktet var signerat mejlade jag alla förlag som ännu inte hört av sig:

Hej igen!

Nu har jag skrivit på hos ett annat förlag, så ni behöver inte ägna någon mer tid åt mitt manus.

Glad sommar!

Samuel

Jag ville förstås inte att någon skulle slösa sin tid, men ville heller inte riskera att få positiva besked som skulle få mig att grubbla över om jag valt rätt förlag. Och jag ville absolut inte få några refuseringar som skulle få mig att tvivla på manusets kvalitet, nu när jag var så glad.

Förlagen tackade för beskedet och lyckönskade mig, men någonting i den interna kommunikationen tycks ha klickat, för under de följande månaderna fick jag ändå en handfull utlåtanden från olika manusgrupper. Något kortfattat avslag, något ”du var nära, men tyvärr!”, något som kunde tolkas ännu mer positivt. 

Men det gjorde mig faktiskt ingenting. Jag var nog för lycklig.

NU

Dags för lite interaktion i form av en ny SKRIVTÄVLING!

Vill du vara med? Skapa en novell, dikt eller annan text och använd minst tre av följande ingredienser:

Sjölejon
Val Kilmer
Maud Adams
Keramik
Skendräktig
Löstagbar
Pedikyr
Hjördis Petterson
Morgan Alling
Kloroform 
Felvänd
Jimi Hendrix
Barbara Hendricks
Fredagsmys
Mördarsnigel
Päronformad
Pressarfot
Rorschachtest
Vala Flosadóttir
Jay Cutler
Batarang
Lasseman
Förgylld mässing

Det går bra att delta med flera alster. Det går även bra att skriva under pseudonym.

Det vinnande bidraget (dvs. det jag tycker är bäst) publiceras här på Debutantbloggen onsdag 10 augusti.

Vinnaren belönas dessutom med ett exemplar av min debutbok som hyllats av flera respektabla tidningar, en blogg samt ett antal vänner och nära släktingar.

Blir det ditt namn som hamnar här?

Skicka ditt/dina bidrag till linnesarvinge@gmail.com senast tisdag 9 augusti kl. 14.30!

Lycka till!