Konsten att hålla fast vid en idé

Idag gästbloggar Emelie Hardenborg som debuterat med Sommarlovsagenterna: Konstnärskoden

Det tog cirka 111 idéer, tio påbörjade manus och lika många år för mig att debutera. Jag har alltid älskat att skriva och kastat mig över nya idéer i hopp om att det var just detta manus som skulle bli min debut. Det fanns bara ett problem:  

Jag trodde aldrig tillräckligt mycket på min idé.

Mitt första roman-försök gav jag upp efter 50 sidor för att istället skriva en feelgood, för att kort därpå överge det manuset till förmån för en bilderbok. 2015 skrev jag första utkastet till en barnbok som handlade om barn som var agenter och en pappa som försvann. Jag kom så långt att jag skickade den till testläsare men där tog det stopp och jag påbörjade nästa projekt istället för att redigera det.

Det var de första brinnande scenerna som var roligast att skriva, sedan dök alltid en ny idé upp som tycktes bättre än den förra. 

Jag kanske aldrig hade trott på min egen förmåga tillräckligt mycket om jag inte skickat in en novell till en novelltävling som Ordberoende förlag anordnade. Novellen kom med och för första gången fick jag se min text publicerad. Den känslan! Det gav mersmak och jag visste att jag kunde om jag bara la ner mycket tid och höll fast vid en och samma berättelse. 

På en skrivkurs med Caroline Engvall sa Caroline: ”fånga idén när den kommer, annars går den till någon annan.” Strax därpå fick jag titeln Sommarlovsagenterna i huvudet. I hela mig kände jag att den där titeln, den var min, och plötsligt blev det bråttom. Jag dammade av barnboken om agenterna och började redigera. Den försvunna pappan skrevs om till en försvunnen flicka och jag upptäckte att där fanns mer än bara en spännande berättelse, det fanns en historia om vänskap. 

Under tiden jag redigerade kom nya idéer till andra manus, men de fick växa till sig i det dolda. Jag höll fast i min idé och gav mig inte förrän berättelsen var så pass bra som jag kunde skriva den. Först då släppte jag taget och tillät andra historier att ta plats i huvudet. 

I augusti i år släpptes första delen i serien Sommarlovsagenterna. 

Mitt bästa råd till dig som har massor av idéer men inte tycker att någon av dem blir bra nog: 

  • Välj en av dem och släpp den inte förrän du gjort ditt allra yttersta
  • Ge skrivandet tid. Mycket och lång tid. 
  • Show up. Umgås med ditt manus ofta, helst varje dag
  • Låt det första utkastet vara ett riktigt shitty first draft. Se bara till att redigera det, och redigera det igen och igen
  • Fira dina framsteg, även de små. De första 50 sidorna, ditt första utkast, varje redigeringsrunda. Allt som gör att du kommer framåt i processen
  • Håll fast vid din idé, ge den en ärlig chans. Någonting fick dig att börja skriva på den, hitta tillbaka till det.
  • Och det viktigaste av allt: ge aldrig upp

Följ mig gärna på instagram: @emmeliehardenborg_writer

Ansök nu – bli 2022 års debutantbloggare!

Debutantbloggen

Vi söker dig som debuterar med en bok under 2022, tycker om att skriva och vill vara med och driva Debutantbloggen under hela året.

Debutantbloggen startade i december 2008, då grundarna Augustin Erba, Kevin Frato och Kalle Dixelius ville skapa en gemensam plattform för att älta och lufta sina tankar kring debuterandet. Vid nästa årsskifte lämnade de över stafettpinnen till ett nytt bloggäng. Sedan dess har nya debutanter tagit över rodret på nyårsdagen, en tradition lika anrik som Ivanhoe, Nyårskonserten från Wien och kebabpizza. 

Var beredd på:… att det krävs täta kommunikationer och gott samarbete med övriga bloggare.… att ni tillsammans har möjlighet att sätta er speciella prägel på bloggen.… att sköta administrationen kring bloggen, som att konktakta gästbloggare, svara på mejl och dela innehåll i Debutantbloggens sociala medier.… att det blir ett superroligt debutantår!

I år ser vi gärna ansökningar från människor i alla åldrar, med olika bakgrunder och som skriver i varierade genrer.

Mejla debutantbloggen@gmail.com och berätta om dig och din kommande bok. Skriv gärna om du har erfarenhet av att arbeta i WordPress/andra bloggverktyg, då det underlättar vid urvalet. Vi vill ha din ansökan senast 1 december.

Hälsningar från Ann, Gudrun, Caroline, Anna och Mattias

Om omvärlden

Dagens avsnitt av ”Grönlund bloggar i absolut sista sekund” utspelar sig på det lokala leklandet.

Det är inte vackert men det finns kaffe.

Fram tills nu har min bok varit något ganska privat. Visst, ganska många har läst, men det är uteslutande personer som jag sett i ögonen.

Fram tills igår. Fick mail om att jag hade fått min första recension från BTJ. Jag fattade inte var eller innebar så fick googla. BTJ är tydligen en outsourcad tjänst som bedömer om biblioteken ska köpa in ens bok. För mig som i princip bor på bibblan (🫀 Almedalen!) så är detta naturligtvis en stor grej.

Man får en objektiv (eller rent filosofiskt så njae) bedömning och ett betyg från 1-5. Allt över 3 är tydligen så bra att det innebär att bibblan köper ens bok.

Klart att det är konstigt. En random bibliotekarie vid namn Martin Dahlén har nu bedömt min bok! Jag har enorm respekt för bibliotekarier.

Eftersom BTJ är en betaltjänst får jag inte återge recensionen helt, men såhär skrev Martin:

”Verkligheten är skev i Grönlunds underbart hallucinatoriska debutroman”. Yes! Hallucinatorisk var precis vad jag ville att boken skulle vara. ”Språket är levande och stilsäkert i sin brutala opålitlighet, men tyvärr också något slarvigt”. Noooo, Martin, jag har kämpat för att få till en autentisk dagbokskänsla, det är inte slarv, det är stiiiil. Men okejrå).

“Resultatet är ofokuserat, (noooo) groteskt (ja!) roligt och säreget. Det är en roman som lämnar många intryck, men mest av allt en betydande mersmak” Betyg 4/5

Okej förutom att jag som extremt högpresterande läkare blev lite besviken av att inte få 5/5 (varför Martin? Vaaarför?) så känns det så oroligt! Och när jag gick ner till Almedalen såg jag inte bara att de köpt in 2 ex, utan även att en redan var reserverad!

Tack Martin Dahlén (BTJ häftet nr 22 2021). Jag känner mig sedd och förstådd. Kanske kanske är min lilla bok redo för omvärlden. Nu ska jag leka i lekland.

Kolla mitt spralliga skelögda fejs.

En hyllning till biblioteken!

Caroline Möllesand Kalmar Stadsbibliotek

Har du tänkt på vilken lyxig förmån det är att vi har tillgång till bibliotek?

Min egen relation till ”bibblan” har varit:
• Jag var där med min dagmamma på sagostunder
• I grundskolan lånade jag hem böcker från skolbiblioteket
• På gymnasiet gick vi dit och hade grupparbete
• På högskolan brukade jag och en kompis sitta där och plugga

Sedan gick det många år då jag inte hade några ärenden alls dit, men nu har jag återupptäckt det fina med våra bibliotek.

Kalmar huvudbibliotek, eller stadsbiblioteket som det också kallas, öppnade i nya renoverade lokaler redan hösten 2020, men pga pandemin har det som bekant funnits begränsningar. För några veckor sedan åkte jag dit för första gången för att sätta mig och skriva.
Så fint det är! Det ligger intill Systraströmmen i en vacker byggnad från 1947 där Posten låg för många år sedan. På senare tid har där funnits kårhus och saluhall.

Kalmar stadsbibliotek

När man kommer in på nedre plan flödar ljuset från en takkupol. Här är barnavdelningen placerad och i mitten av lokalen finns ett stort tält. Mysigt för högläsning kan jag tänka mig. Ytterligare läsplats finns bakom några smakfulla, rundade bokhyllor och … ja, du ser ju själv på bilden här:

Biblioteket i Kalmar

Eftersom de flesta som läser detta är intresserade av skrivande, så fortsätter jag med möjligheterna till just det. På de tre planen finns det gott om platser att sitta och skriva vid, antingen vid något av alla bord som finns utspridda bland bokhyllorna eller i något av de studierum som privatpersoner kan boka för tre timmar åt gången. Jag har testat två olika rum och de kvalar definitivt in som finfina skrivarlyor när man vill komma hemifrån.

Har du koll på vad biblioteken erbjuder förutom det där självklara som utlåning av böcker och möjlighet till studier och skrivande?

Här följer en del av utbudet och evenemangen på Kalmar kommuns bibliotek, kanske finns samma eller liknande i närheten av dig?

Tidningsläsning
• Kompetenta och hjälpsamma bibliotekarier
• 11-kaffe med tips om boknyheter
• Digital verkstad – hjälp med surfplattor och telefoner
• Författarbesök
• Konsumentvägledning
• Språkcafé – öva svenska eller bidra till integration
• Harry Potter-kväll med lekar och nördmys
• Lån av datorer och trådlös surf
• Kopiering och utskrifter (mot avgift)
• Talböcker för de som inte kan läsa tryckt text
• Teckenspråksböcker på DVD
• Bokcirklar och bokcirkelkassar
• Taktila böcker och böcker med punktskrift
• Lättlästa böcker för barn, ungdomar och vuxna.
• E-bibliotek med tillgång till e-böcker och ljudböcker

Helt otroligt va? Dessutom är det mesta kostnadsfritt för oss besökare. Tack!

/Caroline

Fakta: Bibliotekslagen fastställer att biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning samt främja litteraturens ställning.
Prioriterade grupper som biblioteken ska ägna särskild uppmärksamhet åt är personer med funktionsnedsättning, de nationella minoriteterna, personer som har annat modersmål än svenska samt barn och ungdomar genom att erbjuda litteratur till dessa grupper utifrån deras behov. Folkbiblioteken ska vara tillgängliga för alla och allmänheten ska avgiftsfritt kunna låna litteratur. (Källa Wikipedia)

Om ”mellis” och ett levande språk

Det var på landsvägen det hände – dåtidens Sociala medier

Jag kom över en liten ordbok på loppis: Våra vanligaste främmande ord (Bonniers) från 1959. Jag roar mig ibland med att sitta och bläddra i den för att hitta ord som ansågs som just ”främmande” år 1959. Vad man menar med främmande ord i sammanhanget är ”nykomlingar i svenskan”. Vad hittar man då i boken? Här några främmande exempel från avdelning A: Abonnemang (förhandsbeställning), Akvarell (målning i vattenfärg), Affekt (sinnesrörelse), Alias (även kallad), Alternativ (två el. flera möjligheter, utväg). Ja ni fattar. Hela boken är ett enda långt bevis över hur språket förändras och lever. Nytillkomna ord som ansågs främmande 1959 slänger vi oss med idag som om det vore det svenskaste av svenskt.

En annan liten bok jag tycker om är Slang och hemliga språk av Gösta Bergman (Prisma 1964). Där får man en ganska grundlig genomgång av språken Rommani, Månsing, Förbrytarspråk och det som kallas Slang. Det intressanta är att se hur dessa språk har letat sig in i vårt svenska språk och gett oss ord vi idag tar för självklara men som ursprungligen är ord från t ex rommani (som ursprungligen är en nordindisk dialekt). Och för den som inte vet är rommani det språk som traditionellt talas av romer. Månsing ett hemligt språk som talades av västgötaknallar och förbrytarspråk ett hemligt språk förr i tiden använt i kriminella kretsar. Slang är precis det du tror att det är. Dessa fyra språk har dessutom påverkat varandra. Framför allt rommani, månsing och förbrytarspråket fick en del gemensamma ord då alla tre talades av vandrande folk på vägarna.

Några exempel på ord med ursprung i Rommani: Haja (förstå), Jycke (hund), Kamma (ha) ”kamma noll”, ”kamma hem”, Muck (fri) jmfr. Mucka (lumpenslang), Prejsa (betala) jmfr. Pröjsa (slang), Vissj (skog) jmfr. Visjan (slang för landet).

Från Månsing har vi fått ord som: Lira (spela, eg. kort), Spänn (krona), Borst (brännvin) jmfr. Borsten (Slang). Och från förbrytarspråket kommer ord som: Pava (flaska) och Tjalla (angiva, förråda).

En riktigt kul och intressant grej i sammanhanget är den idag vanliga ändelsen -is i ord som dagis, gästis, kondis, funkis, mm. Denna ändelse har hängt med i det svenska språket ända sedan knallarna vandrade runt i Sjuhäradsbygden under 1700- och 1800-talet och talade månsing med varandra för att bönderna och landsfiskalen inte skulle förstå vad de sa. De kallade nämligen tobak för rökis. Knallarna hade helt otippat en liten fäbless för latin(!). Därav lade de ibland till ändelsen -is i ord så som den återfinns i latinska ord som canis (hund), finis (slut), mm. Teorin kring detta är att knallarna kom i kontakt med de lärda djäknarna, från t ex Skara eller Västerås, på sina långa vandringar och på så vis fick till sig små doser av latin. Tänk på det nästa gång du får frågan om att äta ”mellis”? Det var en Boråsare som var först.

Dessa två små tummande böcker talar om för oss att vårt svenska språk lever och att det har tagit till sig ord från alla möjliga håll och som sedan har smugit sig in och blivit en del av vårt språk. Det talas ibland om att bevara det svenska språket. Då ska man hålla i minnet att vårt språk idag innehåller ord från tyska, franska, engelska, rommani, månsing, grekiska, latin, etc. Det vore konstigt att dra en gräns just idag, som om vårt språk inte kunde ta emot fler ord och utvecklas ännu mer. Tanken är absurd! Hur skulle vi kunna ha för många ord, frågar en författardebutant? Orden och dess ursprung är en evig källa till inspiration och det talar om för mig att vi tack och lov inte är en egen isolerad ö i världen.

Den här sången är till dig Berlin

Jag skriver det här inlägget från en liten studiolägenhet på Kastanienallee i Prenzlauer Berg. Det finns knappt någon tid över till att skriva varken blogg eller manus eftersom vi har obligatoriska språklektioner från morgon till eftermiddag (har velat, men inte vågat, skolka för att kunna skriva på manuset).

Alltid när jag är i Berlin lyssnar jag på Carl-Johan Vallgrens visor om staden och önskar att jag också bodde här 1993-2003 (eller 2005 enligt vissa källor). Det måste ha varit en otroligt intressant tid att vistas i den återförenade staden.

Från Sehlendorf fram till Weissensee
Jag reser genom dina förenade kvarter
Och jag räknar dina ärr, dina kulhål och sår
Från alla förlorade år

Nu är jag ju bara här i lite mer än två veckor och hinner knappast acklimatisera mig och bli en del av staden på riktigt. Men häromdagen fick jag ändå känna på hur det skulle kunna vara att bo här permanent. Jag och min nya vän Karin begav oss till en rökbar som såg lockande ut. (I Tyskland får ägare till kneipen, pubar, själva bestämma om de vill ha rökning inomhus eller ej. De flesta väljer att inte ha det).

Vi kände oss kontinentala och jag samtalade bland annat med en utfattig tysk konstnär som hävdade att han varit brevvän med prinsessan Madeleine (!) och att hans rika syster var den enda som köpte hans tavlor (under pseudonym). Vi träffade en otroligt amerikansk amerikan och drack förstås mängder av öl.

Jag tror aldrig Carl-Johan Vallgren blivit lika omnämnd i en blogg som han blivit de senaste månaderna här i Debutantbloggen (av mig allena). Men det finns något oerhört lockande i att känna sig missförstådd som författare och därför lämna Sverige för ett tidigt 90-talsberlin och därifrån publicera svador över det stela svenska kulturlivet. Egentligen önskar jag kanske att jag hade blivit mer missförstådd så att jag kunnat göra detsamma. Men jag är tyvärr inte en kulturman.

Hade jag varit det hade jag kanske också skrivit rader som dessa och haft två parallella karriärer som missförstådd författare och vissångare:

S-bahnetågen de perforerar stan
Och på pappmadrasser sover dina olyckliga barn
Och nu tömmer jag kalken med ditt bittra vin
Den här sången är till dig, Berlin

Under resan läser jag också om hans Berlin i 8 kapitel och inbillar mig att jag ska hinna gå runt till alla ställen som Vallgren i egenskap av ciceron genom stadens historia guidar till, vilket jag inte lär hinna. Men Berlin finns ju tack och lov kvar och jag lär komma hit igen om inte alltför lång tid.

God råd från Åsa, Antoine, Shawn, Stephen och Pete

Snart tio månader på Debutantbloggen och jag har ännu inte debuterat. Men jag jobbar på det. Och med min senfärdighet är jag i gott sällskap eftersom Ann hittills är den enda av oss bloggare som debuterat ”på riktigt” under 2021.

När jag började här skrev jag hurtigt i min presentationstext att jag ville vara som en extra skrivkompis för läsarna. Jag är osäker på om jag lyckats på det området. Kanske har jag ägnat för mycket utrymme åt spridda tankar och att dela youtube videos med artister jag gillar. För lite åt handfasta råd om skrivande och hur man ror hem saftiga förlagskontrakt. Det beror delvis på att jag är en novis, ännu inte redo att vägleda. Men – jag kan dela med mig av sånt som andra sagt/skrivit om skapande och som gjort avtryck hos mig. Låt mig presentera era rådgivare:

Åsa Moberg

Skriv det du behöver skriva – även om det kanske kommer såra andra. Om/när/hur du ska publicera det får du ta ställning till sen. Ja, så uppfattade jag andemeningen i det Åsa Moberg sa i Skrivarpodden när hon ombads ge råd åt skrivsugna som var rädda för att såra andra genom sina texter. Åsa lät själv manuset till ”Kärleken i Julia Anderssons liv” ligga till sig i 37 år innan tiden var mogen för publicering.

Åsa Moberg råder oss att ta skrivandet på allvar OCH visa omsorg mot närstående som inte bett om att bli romangestalter.

Antoine de Saint-Exupéry:

Nej oroa er inte här kommer inga visdomsord från den Lille prinsen men däremot denna sanning från Antoine de Saint-Exupérys självbiografi: La perfection est atteinte, non pas lorsqu’il n’y a plus rien à ajouter, mais lorsqu’il n’y a plus rien à retirer. Perfektion uppnås inte när det inte finns något mer att lägga till, utan när det inte finns något mer att ta bort. Fritt översatt/gissat av mig.

Citat lär egentligen vara hämtat från en passage om ingenjörskonst, men visst passar det för att beskriva den kreativa processen. Författaren behöver kunna båda hitta på saker och ta bort saker. Sen är jag själv ingen perfektionist utan mer team good enough, men det är en annan historia.

Stephen King:

Som många andra har jag läst Stephen Kings On Writing. Det som gjorde intryck på mig (förutom hans skildringar av alkoholberoende) är hans starkt negativa åsikter om adverb. Han betonar att det gäller att genom persongestaltning, miljöskildringar, replikskiften hjälpa läsaren att förstå hur karaktärerna reagerar utan att det ska skrivas ut hela tiden. Särskilt avråder han från att använda adverb i samband med dialog, ”…remember that to write adverbs is human, to write he said or she said is divine.”  

Det här rådet följer jag icke – men jag tänker på det ibland, när jag rensar text, att Stephen King har kanske inte lika rätt som han själv tror, men inte heller fel.

Shawn Colvin:

Ett annat handfast råd kommer från låtskrivaren Shawn Colvin. Jag har scrollat runt på nätet men inte återfunnit den lista med tips som jag läste för kanske 10-20 år sen. Två av Shawns råd minns jag ändå. Undvik vädermetaforer och skriv som om du riktar dig till din bäste vän.

Att avstå vädermetaforer kanske är mer av en utmaning för låtskrivare och poeter än för prosaister – men det där med att skriva som till en bästis, det hjälper mig. När det känns knöligt och jag tvivlar på att jag kan göra mig förstådd tänker jag mig läsaren som en vän. En smart och rolig vän som vet en del om skam och ensamhet.

Pete Seeger:

Och apropå låtskrivare, som sextonåring skrev Emmylou Harris till folkmusiknestorn Pete Seeger, bekymrad över att hon ville bli folksångerska men levde ett alltför skyddat liv. Pete svarade vänligt att det där med det skyddade livet skulle nog lösa sig med tiden, och det hade han rätt i.

Även om jag ogillar att romantisera lidande i allmänhet, och beroendesjukdom i synnerhet är det ändå ett faktum att det var i sorgen efter kollegan Gram Parsons dödliga överdos som Emmylou skrev texten till sin första riktiga panglåt – Boulder to Birmingham. Att den berör beror ju på att vi alla, likt Emmylou blir drabbade av livet, förr eller senare (om än inte i det är alla förunnat att drabbas i lika spännande sammanhang som Emmylou).

Jag fortsätter leta bland mina skrivböcker och se där. Nu har jag ett eget råd.

Stephen King: On writing, E. M. Forster: Aspects of the Novel, Erica Jong: Förföra demonen, Haruki Murakami: Författare till yrket

Om du tänker ge ut en bok om skrivande och vill passa in i mallen – ha ett svartvitt foto på dig själv på omslaget.

Hur klarar författare av detta?

Idag gästbloggar Anna Larsson som i somras debuterade med Medan världen ser på.

Anna Larsson
Foto: Stefan Tell

Författaren Eben Carlsson är en bikaraktär i min debutroman Medan världen ser på. Han är självupptagen, snarstucken och bekräftelsesökande. (Jodå, han har goda sidor också.) Det var roligt att skriva om honom, men samtidigt var jag orolig att han blev för skruvad och inte tillräckligt trovärdig. Både min förläggare och redaktör menade att jag gott kunde bre på ännu mer, vilket jag gjorde. Nu har det gått tre månader sedan boken kom ut, och jag tycker inte längre att Eben är särskilt skruvad.

Jag har skrivit i många år, haft en dröm om att bli utgiven som blivit allt starkare. Skickat in till förlag mellan varven och sörjt refuseringarna. Gått på skrivarkurs. Fantiserat om kontraktsdagen och om att korka upp bubblet. Däremot har fantasierna om händelserna därefter varit vaga. Förmodligen för att det ändå känts så osannolikt att det faktiskt skulle kunna bli en bok någon gång.

Så hur blev det då? Hur känns det?

Redigeringen har varit det bästa. Efter att nästan alltid varit ensam i skrivandet var det snudd på euforiskt att få jobba med texten med någon som älskar romance-genren lika mycket som jag, och som dessutom är grymt duktig på text och berättelser. Att få dryfta varför karaktärerna gjorde si eller så. Fördjupa miljöns betydelse. Grotta i adverbialens optimala placering.

Men det var tungt också. Texten som jag lagt så mycket själ och engagemang i var plötsligt strösslad med kommentarer. Så klart, i teorin är det ju inte konstigt. På skrivarkurser får man till och med lära sig hur man ska tänka: Skrivandet är personligt men när texten sedan är ute står den för sig själv och måste få diskuteras. Jag förstår det. Det är bara det att i praktiken är det något helt annat – när det är min text som vi pratar om, när det är min text som ska bearbetas och putsas. Det spelade ingen roll att det nog är så för de flesta. Jag kände mig ändå på gränsen till galen, kastades hela tiden mellan känslomässiga ytterligheter. Mitt brödjobb som redovisningsekonom hade definitivt inte förberett mig för det.

Sedan kom boken ut. Och överraskande många människor läste (och läser). Jag å min sida nagelfor recensioner och reaktioner. Självklart var jag stormförtjust över allt fint som skrevs. Försökte undvika det negativa men det går ju inte så klart, och jag bestämde mig varje gång för att aldrig skriva något igen för det var ju klart och tydligt att boken – och därmed jag – var ett totalt misslyckande. Återigen denna emotionella berg-och-dalbana. HUR KLARAR FÖRFATTARE AV DETTA?

Jag skäms över hur besatt jag blev av den dagliga uppdateringen av försäljningssiffror och topplistor. Kändes fel på något sätt, att det var viktigt. Att bli läst borde vara det som betyder något, och jag skulle inte ens ha vågat nämna det här om jag inte nu förstått hur vanligt det är. För det ÄR ju viktigt. Går inte kalkylen ihop blir det ingen bok, och jag vill få skriva flera böcker. Vill få stanna på mitt underbara förlag, i den här fantastiska bokvärlden.

Inser nu att det här blogginlägget kom att handla mycket om hur jag känt. Men det passar nog. Min bok – som är en romance – har beskrivits som en känsloladdad roman om omöjlig kärlek, som ångestfylld och med en hel del svärta. Sådan bok, sådant blogginlägg kanske. Som sagt tycker jag att jag förstår min författarkaraktär Eben bättre nu. Förstår varför han ständigt verkar så på gränsen till sammanbrott. Hur skulle man kunna vara något annat? I den här märkliga världen där det djupt personliga blandas med hårda siffror. Där en stor del av ens själ ligger där ute till allmän beskådan. (Och jo, precis som Eben har jag tydligen gått och blivit melodramatisk.)

Varma hälsningar,
Anna Larsson

Instagram: @annalarssonwriter
Om boken: Bazar förlag

Vad vill du förbättra i ditt skrivande?

Är det något du gillar eller imponeras av hos andra författare som du skulle vilja bli bättre på i ditt eget skrivande?

Caroline: Humor! Helskotta så svårt det är att skriva så att det blir roligt på rätt sätt. Personligen väljer jag aldrig att läsa en ”humorbok” och jag letar inte efter komedier på Netflix. Några gånger har jag börjat läsa feelgoodböcker där det är fullpackat med putslustigheter och självironi som är tänkt att vara roliga, men det funkar inte på mig. Jag slutar läsa, står inte ut. Sedan finns det böcker som är så roliga att jag gapskrattar högt. En som jag kommer på just nu är Emma Hambergs Je m’appelle Agneta. Jag måste nog studera den mer ingående, för jag skulle verkligen vilja bli bättre på att skriva humor. Fast, å andra sidan så är det väldigt individuellt, det jag tycker är roligt går ju inte hem hos alla andra. Fy sjutton, så knepigt det här med skrivande är.

Mattias: Jag imponeras främst av hur vissa författare lyckas skriva dialoger som känns så sanna att de verkar omöjliga att hitta på. Att hitta på en historia är i sig inte så svårt – utmaningen ligger ju i att få det hela trovärdigt. Men att få en dialog trovärdig, tänker jag, är ibland den allra största utmaningen. Vi pratar så konstigt, och det är enormt svårt att få det bra i skrift! Det finns en längre dialog i Vem älskar Yngve Frej av Stig Claesson som jag aldrig upphör att imponeras av (sidan 73 – 79 för den intresserade). Skomakare Gustafsson och hans lomhörda syster Elna för ett långt och ganska förvirrat samtal i köket, och jag förstår inte hur Slas kunde hitta på det. Det är som om han själv suttit i köket och skrivit ner det han hört. Jag önskar att jag någon gång ska kunna skriva sådana dialoger.

Ann: Först tänkte jag att den här frågan skulle vara enkel att svara på. Det finns ju så mycket som jag vill förbättra! Men sedan insåg jag att… jag skriver ju också på mitt sätt för att jag vill skriva så. Jag vill inte bli bättre på miljöbeskrivningar eftersom jag själv inte gillar att läsa dem. Och jag vill inte bli bättre på sexscener för jag trivs med att endast kunna skriva äckliga/pinsamma sexscener pga roligare (för mig, eventuellt inte för läsarna). Men visst hade det varit kul om en kunde skriva på ett sådant sätt att folk direkt uppfattade ens texter som Nobelprismaterial eller åtminstone lite mer finlitterära. 

Gudrun: På fråga 1 svarar jag – jag vill bli bättre på att skriva rätt på en gång, få fram en läsbar text utan sjutioelva omskrivningar. På fråga 2 svarar jag – jag vill öva upp mitt gehör. Imponeras alltid av författare som gestaltar mänskligt beteende så att jag både känner igen mig, och tänker nytt. Härom kvällen slukade jag t ex Anneli Furmarks (vi är inte släkt), serieroman Gå med mig till hörnet. Replikskiftena hos terapeuten och på tjejmiddagen var både komiska, ömsinta och träffsäkra.

Anna: Hjälp, allt egentligen, jag skulle vilja kunna skriva snabbare framför allt. Och naturligare. Jag skulle vilja kunna fler svenska ord; som typ ”blåbetsad” eller ”mamelucker” och sånt där. Jag skriver lite som jag snackar vilket ibland blir begränsande.

Brev till en skrivelev

Fan varför ska det vara så jobbigt att skriva? Varför är det kopplat till så mycket självhat. Inte bara ångest, utan HAT. Det kanske inte är såhär för alla (förhoppningsvis) men jag, personligen, hatar aldrig mig själv så mycket som när jag skriver. Jag vet inte varför. Det handlar inte enbart om prestation. Nej, jag tror det, åtminstone till viss del handlar om det explicita obehaget inför text som liksom härrör från en själv. Något man har stött ifrån sig.

När jag läser saker jag själv har skrivit är det med samma slags vämjelse som när jag betraktar min egen bajskorv. Visst de kan vara lite coola när de flyter omkring där i toan, och jag har faktiskt gjort den helt själv men samtidigt, fy fan. Spola fort nu. Bort.

När jag började på Långholmen hade jag gått i kanske tio år utan att skriva, helt enkelt för att jag tyckte att jag var för dålig. Troligtvis en helt korrekt betraktelse; den överväldigande majoriteten författaraspiranter är helt sämst i början. Och tyvärr har vi alla lärt oss att det inte är fint att visa upp dåliga saker. Man ska inte plocka upp bajskorven och liksom visa den för folk, eller hur?

Samtidigt; jag är läkare. Nån gång i veckan frågar jag folk, helt allvarligt, vilken färg deras senaste bajs hade. De svarar. Ibland visar de bilder i sina mobiler. Det kan vara på liv och död. I vissa situationer hade det varit konstigt, men här är det okej.

Jag vill att det här ska bli en sån situation. Skrivkursen alltså. Där man få släppa de där samhällskraven på att dölja och städa undan efter sig, visa det som är fult och halvfärdigt och helt okej. Klart att det är skit, alltihop. Det är liksom själva poängen. Första utkastet av alla texter är alltid en sörja, och så ska det vara. Tricket är att stå ut med det.

Okej bara ett klargörande, så att du inte feltolkar mig: Din text är inte en sörja. Långt ifrån. Det märks tydligt att du har en klar, distinkt och påträngande röst. Har, eller hör, det gör detsamma. Jag hör henne i din text. Hon sjunger i mitt huvud. Hon är helt verklig. Det är något alldeles unikt som du går och bär på. Fortsätt.

Lyssna på henne. Och liksom, om hon inte säger nåt viktigt eller pratar om klimatkrisen eller krig eller vafan så skit i det. Marcel Proust skrev en roman om en kille som åt en kaka. James Joyce skrev om en kille som knallade omkring i Dublin och pissade och runkade (jag hatar män ibland, asså förlåt, men det här anses vara ett stort litterärt verk, det är faktiskt ganska trött). Men i små berättelser hittar man ofta det stora och allmängiltiga.

Men för att hitta det måste man lära sig stå ut. Inte byta. Inte ändra. Inte göra det jävla lätt för sig. I perioder kan det bli outhärdligt. Då får man gå till doktorn.

Ibland kan man, tvärtom bli hänförd av sig själv och bara skriva och man tänker att man är ett GENI och detta är det bästa som nånsin skrivit osv. Då ska man skriva ner det, men vara beredd på äckelkänslorna när man inser att det bara var en helt vanlig bajskorv igen. Och då börja polera den. För man kan faktiskt polera bajskorvar, trots allt alla säger. Jag tror faktiskt det är det enda vi gör.

Det är en del av den kreativa processen. Att stå ut. Och att hitta ett sätt att bli av med rösterna i huvudet, så man får sova.

8 anledningar att älska e-böcker och ljudböcker

För somliga är det nog som att svära i kyrkan, men personligen föredrar jag digitala böcker framför tryckta. Jag har nästan helt slutat att läsa pappersböcker. Tro inte att jag försöker omvända någon, jag tänkte bara förklara vad det är som jag har fastnat för när det gäller digitalt.

Dessutom vill jag absolut ha kvar våra underbara fysiska bokhandlar där jag gärna köper presenter och julklappar till andra.

För mig känns pappersböcker … hmm, inte gammalmodiga direkt, men … statiska och opraktiska. Jag älskar valmöjligheterna för e-bokens utseende i min iPad Mini.
E-böcker verkar inte ha fått sitt stora genombrott i Sverige ännu, men här är mina anledningar till att gilla dem och deras digitala kusiner, ljudböckerna:

Caroline Möllesand älskar e-böcker

1: Som ensamresenär har du det ultimata sällskapet på restaurangen. En pocket eller inbunden bok är ganska knepig att läsa med händerna fria. Paddan är perfekt att ställa på bordet och lätt att bläddra i – bara dutta lätt med fingret på skärmen, du behöver inte ens släppa gaffeln. Visst går det att njuta av maten utan att läsa samtidigt, men att sitta själv och bara titta kan bli långtråkigt. Lätt hänt att man slänger i sig maten då, och det är ju inte bra. 😀
Läsningen gör att man slipper möta bordsgrannarnas medlidsamma blickar. De spekulerar förmodligen också i anledningen till att man är ensam. ”Är hon nyskild, änka eller bara omöjlig att umgås med?”
(Bilden är från min skrivresa på Rhodos. Just då läste jag Box av Läckberg och Fexeus. Den passade utmärkt ihop med baklava och glass.)

2: Vi fortsätter på resetemat: Digitala böcker tar ingen onödig plats i resväskan eller handbagaget. Förr brukade jag ha med mig minst fyra eller fem böcker för en vecka. Även om jag inte hann läsa alla så ville jag ha olika alternativ.

3: Ett abonnemang hos en streamingtjänst gör att man har tillgång till tusentals titlar och kan byta bok på nolltid om man tröttnar eller vill ha variation. Jag har appen Nextory både i min telefon och iPad. Oftast så lyssnar jag i telefonen och läser på paddan, men det funkar tvärtom också.
(Priset på abonnemangen i förhållande till utbudet är en helt annan historia. Alldeles för billigt!)

4: Det går att läsa i mörkret! Om jag vill läsa medan min man sover så slipper jag tända sänglampan. Jag brukar ställa in nattläge med svart bakgrund så att jag inte själv blir bländad av för starkt ljus.

5: Jag gillar att e-böckerna hamnar på samma ställe som annat jag vill ha nära till hands. I paddan kan jag lätt växla mellan boken, internet, sociala medier och appen Anteckningar, där jag skriver ner alla tankar och notiser om mitt eget pågående manus.

6: När jag läser i paddan kan jag ställa in ljusstyrkan, välja bakgrundsfärg, ändra storlek på texten samt justera marginalerna. Jag gillar inte när textraderna är för långa.
Åter igen refererar jag till hur det är i min iPad Mini. Det finns specifika läsplattor och jag vet att många tycker att de är ännu bättre än surfplattor. Bland annat lär de funka bättre i solljus och ge en känsla som är mer lik pappersboken. Kan tyvärr inte uttala mig mer om dem eftersom jag inte har testat.

7: Ljudböckerna har fått olika kategorier av ”ickeläsare” att ta del av litteratur. I början av min utmattning var det omöjligt för mig att läsa, oavsett plattform. Så småningom gick det bra att lyssna. Även personer som aldrig har förstått tjusningen att sitta med näsan i en bok kan bli frälsta av ljudböcker. Större målgrupp är ju toppen!

8: Rutinerade bokälskare som befinner sig mitt i det stressiga vardagslivet och inte har tid, eller tar sig tid, att läsa kan ändå hitta tillfällen att fly bort en stund med hörlurar i öronen. Ljudboken gör att man kan få annat gjort samtidigt och därmed ökar potentialen till fler lyssningar.
– Att lyssna på ljudbok medan man promenerar eller tränar måste vara det mest klassiska.
– Suveränt för att göra sysslor som städning, tvättvikning och matlagning lite roligare.
Vid bilkörning är ljudboken ett trevligt sällskap som gör att resan går fortare.

Bonus för den miljömedvetna:
För ett tag sedan läste jag en artikel hos Svensk Bokhandel där det blir tydligt att pappersböcker inte är särskilt klimatsmarta. Det är inte ett argument som jag brukar använda mig av, men det var ändå intressant att läsa fakta. Förlaget Lind & Co har undersökt sin klimatpåverkan och 2020 uppgick förlagets utsläpp av koldioxid till 588 ton. (Klicka på länken och läs!) De tryckta böckerna stod för tre fjärdedelar av utsläppen.

Jag vet, många säger att de inte klarar att lyssna på böcker, men ge det en chans! Det kan vara knepigt att vänja sig vid att höra en annan än den egna inre rösten läsa upp berättelsen. Och alla uppläsare klickar man inte med. Tempot är dock enkelt att justera, jag lyssnar oftast på 1,2 eller 1,3. Värre är det om man är allergisk mot uppläsarens intonation eller dialekt, då kan det vara läge att testa en annan bok.

Jag önskar dig en trevlig läshöst – oavsett hur du läser eller lyssnar.

/Caroline

Om skörheten

En skör tråd, foto: M. Kvick

Jag har, som jag redan skrivit om här, en ny idé till ett nytt manus om min vän Algot/Beatrice i Pensionat Solvändan. Jag vet inte exakt vad som kommer att hända men jag har några saker att hålla mig fast vid. Ett slags handtag på vägen. Och då borde det väl bara vara att sätta i gång att skriva? Herregud, jag jobbar i Word, det är ju bara att ångra, kassera, stryka, klippa ut och kanske ångra igen. Vad är problemet?

Problemet är skörheten. Jag är rädd att förstöra och solka ner idén. Om jag börjar skriva och hamnar på sne’spår är jag rädd att texten ska falla ihop och dö mitt framför ögonen på mig. Jag kan ibland känna samma sak i min ateljé inför vissa uppdrag. Jag tänker ofta att det borde vara enkelt att slänga pappret och göra en ny bild om det inte blev bra. Men så enkelt är det inte alltid. Det är som om jag inte kan göra misstaget ogjort, ens när det är kasserat. Det är som om det lämnar spår som påverkar det jag gör nästa gång.

Därför har jag inte börjat skriva på det nya manuset riktigt på allvar än. Jag har skrivit en liten bit – så långt jag vågade skriva utan risk att glida i väg och solka ner texten med dåliga idéer. Jag måste hitta formen först, känslan, eller stämningen i texten. När väl den är på plats kan jag skriva vidare.

Jag kan jämföra känslan med den gången jag för många år sedan såg en skissad, animerad idé till en kort scen i Lejonkungen. Den var inte dålig, men jag förstår varför Disneystudion aldrig gick vidare med den – den var platt och ledde inte till någonting. Först tyckte jag det var kul och lite spännande att få kika in bakom kulisserna (det här var första gången jag såg en film i digitalt format, på något slags stor CD-skiva), men senare insåg jag att den där scenen irriterande nog dök upp då jag tittade på filmen. Och det gjorde filmen sämre! Numera aktar jag mig noga för extramaterial med behind-the-scen och the-making-of. (Den som någon gång sett Davy Jones, utan tentakler, i gröna trikåer med vita prickar på, framför en greenscreen med reling vet vad jag menar – Pirates of the Caribian blev inte bättre av den synen.)

Mycket av det vi skapar är skört skulle jag nog säga. Det är inte allt som tål en titt bakom ridån. Ty där hittar vi oftast helt vanliga människor med helt vanliga liv (ibland klädda i gröna trikåer), misslyckade försök, kasserade idéer, futtigheter och simpla motiv. Tavlor visar sig bestå av enbart färg och duk, filmerna är till 90% skapade i 3D-program och böckerna är rakt igenom påhittade.

Därför är jag lite försiktig med det jag själv skapar.

En hälsning från Berlin

Till höger Hotel Oderberger där jag ska bo tre nätter.

Jag hade stora planer på att skriva på tåget ner till Malmö. Men en skrikande 2-åring i sätet framför visade sig utgöra ett oförutsett hinder och jag nådde bara nådde över mitt dagsmål. Det var alltså i går jag tog tåget ner till Berlin (byte till nattåg i Malmö) och i dag har jag anlänt i en solig tysk huvudstad. 

Tyvärr kan jag inte rekommendera Snälltågets sovvagnar om man inte är väldigt smal/har lätt att somna trots att tåget kränger och låter jättemycket. Det har inte direkt blivit en god natts sömn här (ja jag är bitter).

Råkade skymta Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche från fönstret när tåget rullade in i Berlin.

Men nu – slut på gnäll! Jag är i min favoritstad och ska vara här i 2,5 veckor. Jag har fått stipendium för en språkkurs för journalister via Journalistförbundet och kommer bo i Prenzlauer Berg på lägenhetshotell precis vid skolan. Enligt schemat vi fått blir det lektioner 9-15 varje dag och studiebesök flera gånger i veckan efter lektionstid. Dessutom hörde jag ryktas om att man får LÄXOR. Jag har inte haft läxor sedan jag tog examen 2009.  

Men först blir det en långhelg där min sambo och jag ska gå på museum, äta god mat och kanske dricka några öl. Jag är också sugen på att bada badhus, då vi bor på Hotel Oderberger med ett av Berlins äldsta Stadtbad. 

Ögonblicksbild från omysigt café vid Eberswalder Str där jag jobbar just nu.

Tanken är att jag ska skriva färdigt råmanuset under min tid här. Jag har cirka 13.000 ord kvar (om jag når målet jag satt upp), vilket jag vanligtvis brukar kunna komma upp i på en månad ungefär. Håll tummarna för att jag får en kreativ SUPERBOOST av att befinna mig utomlands för första gången på över 1,5 år och jobbar snabbare än jag någonsin jobbat förut. 

Jag hade möte med min förläggare Sofia om bok två förra veckan och även om vi inte har skrivit kontrakt så verkar det finnas stor chans att boken kan komma ut lagom till nästa sommar. Förutsatt att jag verkligen färdigställer något läsbart den här månaden. En morot så god som någon. 

Såg en ensam Kleiner Feigling på gatan. Det är små flaskor plommonlikör som säljs i var och varannan kiosk. Perfekt liten schnapps när man är på väg till nattklubb, som till exempel Rose Club i Köln 2006. Nej, nu ska jag inte bli för nostalgisk.

Elegi över mina killade älsklingar

Likt bortklippta filmrutor på klipparens golv ligger de där. Restprodukterna. Slamsorna. Alla mina dödade darlings, omgivna av fadäser, felskrivningar och stickspår. Orden som inte får följa med till tryckeriet i Lettland. Det är dags att ta farväl.

Hej då Hultsfredkapitlet med den kurviga Thin Lizzie från Alingsås, Jakobs borttappade cigarilletui, sexuellt ofredande i publikhavet samt de gråtande raggarna som sörjer en inställd Status Quo spelning.

Hej då försoningen på Klara kyrkogård, blandbandslyssnandet i Humlan och cykelutflykten till Stora Skuggan.

Hej då balalajkan, buren av en förbipasserande proggare.

Hej då spända stämning på följande stockholmscaféer: Thehuset, Piccolino och Saturnus.

Hej då Tor-Ivan Odulfs Skymningen gör dårarna oroliga.

Hej då skämtet om att sjunga ”Karenina – jag får inte bajsa klart” istället för ”Karenina – ditt pussel blev aldrig klart.”

Hej då referenserna till tv-serierna Macken och Jalle, Julle och Hjulius.

Hej då Lollos graviditet.

Hej då vånda över att manuset nog aldrig blir redo för tryck.

Hej vånda över att manuset snart är redo för tryck.

Tillbaka 11 september

Idag gästbloggar Anders Fagerlund som debuterade med boken Gunnar, psykologen. Snart kommer även novellsamlingen Myren.

Anders Fagerlund
Foto: Margaretha Simm

Flanerar genom klar luft. Människor brer ut sig på gröngräset, kanske inspirerade av rönnbären som tar allt mer plats.

I Umeå, tillbaka på kort besök, staden som jag lämnade just innan pandemin tog fart. Ser med nya ögon. En lika vacker dag som i New York för 20 år sedan.

Gott om tid innan dags att gå upp på scen. Går omvägar. Genom kvarter med kulturell historia – och nutid. Bildmuseet, vackert beläget vid älven, utvändigt klätt med ryskt lärkträ, åldras med skönhet. Går in och ser bilderboken Kom dagen, kom natten av Åsa Lind och Emma Virke. Den som fick Snöbollenpriset för bästa barnbok 2020. Egna barndomsminnen väcks till liv, boken gör mig glad. En bra grundkänsla inför det som jag är väg till.

Klockslaget närmar sig. Jag går sakta, vill inte komma för tidigt till Bokcafé Pilgatan där jag många gånger sett och hört författare på scen. Det känns hedersamt att vara inbjuden, nu själv stå i fokus en stund. Litterär salong heter evenemanget som är till för oss ännu oetablerade, flera med mig är debutanter.

Nervöst? Nja, knappast, jag förväntar mig att mötas av en liten förlåtande åhörarskara. Närmast sörjande skämtar någon och visst ligger det något i det. Flera av mina vänner har lovat att komma, det ska nog gå bra det här.

Så jag ska alltså läsa högt inför publik. För övrigt just vad vi nybörjare rekommenderas att göra för oss själva för att få flyt i texten, rytm. Och ja, visst har jag försökt. Med skralt resultat. Alltid samma uttråkade känsla, jag ger upp, det känns som om min egen röst är ett sömnpiller. Okej, nu är det en annan sak, jag har fått lov att ta mig samman, öva inför det här evenemanget. Min sambo och ständiga följeslagare i skrivandet, före detta radiomänniska som hon är, har tvingat mig. Ingen pardon. Tack vare henne har jag hört vad som fungerar och inte. Jag har korrat texten om och om igen så att den ska passa för högläsning, kanske blir den bättre. Och visst, det kommer till slut – flytet. Jag undrar bara – är det först inför någon annan, en lyssnare, som det fungerar för mig att läsa högt?

Den lilla spänning som ändå kanske dröjt sig kvar inom mig släpper helt när jag möts av Annika Edlund, hon som introducerat otaliga kändisförfattare. Jag känner mig välkommen och i säkra händer. Micken på plats, tummen upp, bara att köra igång.

Jag läser ett par sidor ur novellen Myren. Huvudpersonen, åldringen Axel Persson, skriver på ett avskedsbrev men stannar upp, kommer inte vidare, vet inte hur han ska fortsätta. Jag slutar där, lämnar lyssnarna i ovisshet om vad som ska hända. En cliffhanger? Kanske det.

Efteråt, jag känner mig osäker på hur texten tas emot. En försiktig applåd i alla fall. Sedan någon som vill veta hur det gick för Axel. Jag blir glad, hen har reagerat och reflekterar vidare. Det räcker för mig. Just det jag vill uppnå.

Ute på gatan igen. Livet går vidare en stund till. Och vädret är, som sagt, lika vackert som den där dagen då tornen rasade. Men hur det var med solen den 11 september i Chile 1973, det vet jag inte.

Anders Fagerlunds hemsida med blogg:
https://andersfagerlund.se