Demonerna hälsar på …

 

 

 

Ola Kjelbye

Foto: Ola Kjelbye

Jag visste att de skulle dyka upp förr eller senare. Jag har lämnats ifred alldeles för länge. De senaste veckorna har jag då och då kunnat känna deras flåsande andedräkt i nacken när de stått och hovrat över mig. Stönat åt en formulering som kunde varit vassare. Kvävt ett fnitter för att jag gjort banala val. Jag har varit väl medveten om att det bara varit en tidsfråga men jag har tappert motat dem i grind. Men nu går det inte längre. Demonerna är här. De fruktade Tvivel- och självcensursdemonerna.

Jag har skrivit ungefär trettio sidor på nya bokmanuset och faktiskt haft ganska bra flyt. Den här boken har liksom legat i startgroparna ett tag nu, men innan jag bestämde mig för att verkligen sätta igång så har jag  jobbat en hel del med förberedelser. Gjort research, struktur- och kapitelupplägg, fått till ett ordentligt synopsis och testat röster på huvudkaraktärerna. Jag har prövat själva idén på maken och på förlaget (som båda gillar den!). Det var till slut dags att dra igång. Och det har verkligen känts som att all preppen varit en bra investering. Fingrarna har flugit över tangenterna och jag har hört mina huvudpersoner prata i huvudet. Passager som jag så gott som haft klart för mig hur de skulle skrivas har fått eget liv och dragit iväg. Bara att följa med, har jag tänkt. När jag läst igenom efteråt har jag blivit jag glatt överraskad – det har faktiskt ofta varit mycket bättre än min grundidé.

http---mashable.com-wp-content-gallery-doom-a-tour-through-demons-concept-art-DenzilO'Neill-BaronofHellRender

Men så kom de då alltså ikapp mig. Lade sina klibbiga tentakler över mina omedelbart hopsjunkande axlar. ”Men vad har du skrivit, hörru? Det är ju såååå babbligt! Något sorts hittepåspråk som försöker låta litterärt och originellt”, viskade de i mitt öra. ”Vems historia är det här egentligen? Förvirrande och otydligt. Vem ska orka följa med ända till sidan femton utan att ens veta var det utspelar sig? Tror du får tänka om, grabben. Bara en observation, du gör ju såklart som du vill …” Tyst med er!

Jag har försökt påminna mig om fakta i målet. Jag vet ju att det här är en del av processen. Jag har upplevt det förut. Alla pratar och skriver om det. Det finns hyllmetrar av böcker om detta, hela block i utbildningar tillägnade fenomenet. Neil Gaiman har sagt såhär om det:

”… whatever you’re doing can be fixed… For now, just get the words out. Get the story down however you can get it down, then fix it.”.

Så smart. Så jag sätter mig vid datorn igen … Nope. Vad jag än skriver så kastar de sig över det och sticker hål på allt. ”Bla, bla, bla … hört det förut. Den där olyckliga formuleringen hade du ju för fasen med redan i Down under! Krångligt sidospår som bara du fattar”, låter domen. Jag letar vidare bland vad mästarna sagt:

”The first draft of anything is shit”, sa Ernest Hemingway

Okej … det var väl lite hårt i och för sig. Skit. Jag läser igenom mina sidor en gång till. Något litet uns av substans finns det väl där ändå? Eller? När vet man om det vore bättre att slänga allt och börja om från början? ”Vi vet”, säger demonerna.”Nu!”

Men då sätter jag stopp. Jag tänker inte förlamas av er! Det är så här det är. Och det kommer att komma och gå. Många gånger. Det kan vända i morgon. Eller så tar det en månad. Skit samma. Gör det bara! Jag kommer på att jag läst något jäkligt bra som Joyce Carol Oates har sagt om ämnet.

“Getting a first draft done is like pushing a peanut with your nose across a very dirty floor.”

Tack! Jag sätter mig igen.

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

 

 

 

 

Annonser
Publicerat i Bok två, Debut, Down under, Författarliv, Hjärnan, Johan Ehn, råmanus, research, skrivkramp, Skrivprocessen, synopsis | Lämna en kommentar

Låt det vara kul!

Bild Marica Kallner2017
Tjo!

Skrivövningar är en stor del av mitt liv. De har hjälpt mig in i skrivandet, de har hjälp mig att utveckla skrivandet, de har varit grund för flera noveller och reflektioner. I min pedagogiska verksamhet tar jag dessutom fram övningar. Bygger övningar till kurser och workshops.

Övningar är bra.

Bra för att pröva nya skrivsätt och textuttryck: Beskriv hur du tog dig till jobbet eller skolan. Skriv utan att använda något skiljetecken. Skriv istället och där du vanligtvis skulle sätta ett skiljetecken.

Bra för att utmana skrivandet: Beskriv en trädgård utan att använda bokstaven Ä.

Bra för att tömma huvudet: Räkna till tio och skriv sedan ned det första du kommer att tänka på.

Bra för att skriva sig på plats och komma in i skrivpasset: Fortsätt på meningen Jag är här nu och jag …

För typ tio år sedan började jag ta mitt skrivande på fullaste allvar och satte igång att skriva min första novellsamling. Då var skrivövningar oerhört viktiga. Jag kunde inte arbeta med novellerna om jag inte först gjorde en övning. Jag behövde komma in i skrivläge och övningar var steget dit.

Övningar är fortfarande viktiga, men kanske inte lika avgörande. Jag behöver dem inte till varje skrivpass. Men när jag har varit borta från skrivandet länge behöver jag dem för att hitta tillbaka till orden.

Då och då frågar människor (bland andra jag själv) vad en ska göra med alla texter som kommer ur övningarna. Kanske känns det som om en skriver och skriver och har hårddisken full av texter som bara ligger där. Jag tänker att det kan vara så, och att det är okej. Allt skrivande är bra skrivande, tänker jag. Även om texterna inte blir mer än filer på hårddisken har de gjort nytta. Och ibland blir de små texterna mer. I Det som får plats finns novellen Lövet. Den blev till genom en övning på Sörängens folkhögskola. Med novellen kom essän Att hitta rätt. Två texter i min bok som inte hade blivit skrivna utan en specifik övning.

Jag tänker ändå att vi inte ska lägga för mycket vikt vid nyttan. Som jag tjatat om i detta inlägg är övningar bra för skrivandet. De gör att vi skriver och när vi skriver skriver vi mer. Men det absolut viktigaste med övningar: Det är kul. Det är kravlöst och lustfyllt och utmanande och enkelt. Låt det vara kul. Lägg tanken på nyttan åt sidan. En liten stund.

p.s Brukar du göra skrivövningar? d.s

p.p.s Om du gjorde någon av övningarna i det här inlägget vill jag gärna läsa! 🙂 d.d.s

Publicerat i Debut, Det som får plats, Marica Källner, Skrivövningar | Märkt , | 1 kommentar

Hur länge lever en bok?

forlaget_michaela_von_kugelgen_2017_webres-001

Foto: Niklas Sandström.

En vanlig fråga som många aspirerande författare tänker på är ”hur lång är en bok?”. Det vanliga svaret brukar vara ”hur långt är ett snöre?” – med andra ord är det inte en speciellt relevant fråga. En bok ska vara just så lång som berättelsen är, varken kortare eller längre.

En mer relevant fråga är hur länge lever en bok? Nu menar jag inte hur lång tid det tar för en fysisk pappersbok att förmultna, utan hur länge den där boken är intressant för eventuella läsare.

I dagens värld är tempot brutalt. En bok tävlar inte bara med andra böcker utan med precis allt annat. Netflix, sociala medier, vänner och allt vad livet har att bjuda på. Just när boken blir utgiven kan det i bästa fall vara en liten hype kring boken. Den syns kanske extramycket på sociala medier, blir recenserad och det är evenemang och sånt.

Men sen när allt det där ebbar ut? Vad blir kvar? En författardebutant som undrar över att allt gick så fort. Förlagen pumpar ut sina vårkataloger som bäst och inget är väl ett tydligare tecken på att det är dags för nästa säsong och att den här säsongens böcker så småningom glöms bort. Jag kände faktiskt redan efter bokmässorna ”jaha, det var den boken då”.

Riktigt så brutalt är det ju lyckligtvis inte. Fastän min bok kom ut för tre månader sedan så dyker det fortfarande upp nya recensioner då och då, vilket gör mig jätteglad. Och snart börjar ju julsäsongen och då kanske en och annan bok blir köpt. Sen ska vi inte heller glömma biblioteken – där går det nästan alltid att få tag på böcker som för länge sen ”gått ur säsong”.

Jag vet inte riktigt vad jag försöker säga. Att allt går så fort och att när det är över så känns det lite tomt. Lite märkligt. Det kan gå dagar utan att jag tänker på att jag skrivit en bok, den är liksom inte längre en lika vital del av mig som mina inre organ, den klarar sig själv. Och jag hoppas att boken får leva länge, att det inte blir bortglömd bara för att det kommer en ny säsong med nya böcker av nya författare.

Och så en dag ska jag själv vara med i den nya säsongen och så börjar allt om från början igen. Det är väl precis så det ska vara.

Publicerat i bokbranschen, Debut, Michaela von Kügelgen | 2 kommentarer

Fortsätt simma! Fortsätt simma!

Jag håller fortfarande på med omskrivningar av mitt manus. Under tidiga mornar och sena kvällar kämpar jag men ibland känns det som om texten stirrar på mig utan att jag kommer framåt. I helgen bearbetade jag manus i 28 timmar. Ändå når jag inte dit jag vill.

Det går långsamt. Frustrationen växer. Varför är det så jäkla svårt?

Just nu skulle jag kunna döda folk som säger saker som ”det bara kom till mig” eller ”jag skrev min bok på några månader.”

Sänkare! Lyssnar man på dem dör man barracudadöden.

Så, en gång för alla nu.

De ljuger. Inget bara kommer. Inget är enkelt. En idé kan poppa upp från ingenstans, men inte ”roendet” som krävs för att få den iland. Den insatsen kan liknas med att vara en liten liten fisk som simmar över ett barriärrev med en jätteknasig följeslagare.

Jag vet detta för jag är själv mästare på att få helt omöjliga idéer. Ja! Ett marsvin vore kul! Slutade med att vi var fodervärdar åt fem getter en hel sommar. Vara med i TV, nåt nytt skojigt program om bakterier? Jag säger ja! Någon månad senare fann jag mig själv sitta med Dr Åsa under bästa sändningstid och prata om familjens tarmflora. Eller varför inte: Juristlinjen? Så praktiskt med en bred utbildning! Den snilleblixten tog fem år att genomföra och femton till att reparera.

Men trots att jag haft trädgården full av olydiga getter (de rymmer på ett kick och äter upp äppelträden så fort man tittar bort), vardagsrummet kryllande av kameramän eller varit tvungen att plugga dag och natt för att klara jättetrista tentor, är att skriva en bok den största utmaningen av dem alla.

Om du befinner dig mitt ute på havet (om du någon gång har fått skriva om ett manus vet du vilken skärseld av manettrådar, valar och hungriga hajar jag pratar om) är mina tips följande. Och jag lovar att om du sätter upp dem för dig själv kommer du fixa det. Jag tänker göra det.

  1. Sätt rimliga deadlines. För höga krav innebär bara att allt brakar. Plus, du vill känna att det är lustfyllt, inte pressat.
  2. Börja med det du tycket är roligast. Är det att bättra på och bygga karaktärer – starta där. Är dialogerna mest lockande – bingo! Ruta ett måste kännas askul.
  3. Hitta en bra coach/en pusher. Det finns inget så sporrande som att ha någon som engagerar sig och kommer med precis de förbättringstipsen som behövs (inte de man nödvändigtvis vill höra). Har du inte lyxen att ha strålande förläggare anlitar du en skrivcoach eller en lektör. Det kostar så klart en slant men är väl investerade pengar. Saknas den möjligheten hittar du en skrivkompis. Även en mycket liten och misstänkt dement palettkirurgfisk duger. Om den har rätt inställning.
  4. Bestäm vilka tider du ska skriva, gör ett schema och följ det. Kan du sitta innan jobbet? Är kvällen din bästa stund? Vad du än väljer prioritera tillfällena och boka in dem i din kalender så att inget annat konkurrerar med tiden.
  5. Släng mobilen.
  6. Bestäm innan du börjar när du ska ha rast och vad pausen ska innehålla. Själv gillar jag att springa eller gå, det får min hjärna att vila.
  7. Sätt upp ett specifikt mål för varje skrivtillfälle. Därefter gör du varken mer eller mindre.

Och viktigast av allt.

8. Det gör inget om det går långsamt ibland. Det som gäller är att aldrig, alltså aldrig, sluta.

Om du inte har tid att läsa det här inlägget kommer en kortversion här. Sammanfattad av en totalt förvirrad men lysande skarp liten palettkirurgfisk.

Lycka till!

Publicerat i Anna Bågstam Ryltenius, Ögonvittnet, årets deckardebut, Bok två, Debut, Författarliv, Gå på djupet, Korrektur, Kriminaldrama, ljudbok, ljudboksserie, råmanus, redigering, Stockholm psycho, stress, Uppföljare | Märkt , , , , , , , , | 4 kommentarer

What’s in a kiss?

christina3

Fotograf: Jonas Schiller

Något av det roligaste och svåraste att skriva är kyss scener tycker jag. Det är de som alltid brukar kännas lite platta och mekaniska för mig innan jag verkligen lärt känna mina karaktärer in på djupet. Innan jag vet hur de kommer att reagera och känna.

Jag sitter just nu med en kyss scen i Brutna små regler som inte känns riktigt helt hundra än. Något fattas.

Kyssar i böcker är betydande av en eller annan anledning. För oavsett om det är en första kyss, en försonings kyss, en ”skit-vi-borde-inte-ha-gjort-så-men-vi-ville-verkligen” kyss, en kärleksförklarande kyss etc. så tenderar kyssar att vara ganska stora vändpunkter för karaktärerna.

Att skriva riktigt bra kyss scener är svårt. De scener som jag älskar är de där känslorna får ta den största platsen. Där man får veta vad just den här kyssen betyder för ens karaktärer, speciellt den som har POV.
Om din karaktär kysser några slumpmässiga främlingar på en fest och då tänker att vilken dålig kyssare partnern är, så är det lika viktigt att notera som en kärleksförklarande låt-oss-vara-ensamma-tillsammans kyss. Även om karaktärerna inte vet vad den här kyssen betyder, bara att de kysser varandra och att de gillar det (eller inte), så är det viktigt att förmedla det till läsarna.

Det är detta som, enligt mig, gör kyssar roliga att skriva och läsa.

Följderna som kyssen får.

Men det betyder ju inte att karaktärerna aldrig kan kyssas bara för att visa tillgivenhet eller för att de inte kan hålla sina läppar ifrån varandra. Båda är giltiga orsaker till att skriva kyssar tycker jag 🙂

Men som regler är det de kyssar som verkligen betyder något, som har en djupare mening, som är signifikanta av en eller annan anledning där man som författare ska lägga mest krut. För det är där du verkligen kan lyfta scenen ett snäpp.

Har ni några favorit kyss scener i böcker eller filmer?

 

 

 

Publicerat i Bok två, Brutna små regler, Christina Schiller, Debut, författarens hantverk, Författarliv, karaktärer, redigering, Romance, Skrivprocessen, Uppföljare | Märkt , , , , , , | 3 kommentarer

Gästblogg: Linnea Dahlgren

Foto: Pernilla Dahlgren

Jag trodde att det skulle vara ett telefonsamtal. Refuseringsbreven kommer via mail men när det positiva beskedet väl anlände trodde jag det skulle komma i form av ett telefonsamtal. ”Hej, jag heter X och jag ringer från Y förlag angående det manus som du skickat in till oss, som vi blivit GALET IMPONERADE AV och MÅSTE GE UT.”

Så blev det inte, såklart. När det positiva beskedet väl kom såg jag det aldrig, för det gick raka vägen till skräpposten i min mail.

Jag har skrivit seriöst sedan någon gång på högstadiet. Innan dess var det mer idéer som jag skrev inledningar på, men aldrig kom förbi 20-sidorsgränsen med (även om jag i vissa fall hade detaljerad handling för en serie om tio böcker). Men på högstadiet skrev jag klart min första långa berättelse. Jag skrev den för att det var så himla, himla roligt. Och när jag skrivit klart den skrev jag en till. Och en till.

Det var det läskigaste någonsin, när mina föräldrar skulle läsa vad jag skrivit. Jag kunde inte vara i samma rum, jag var tvungen att gå därifrån och tänka på något annat. Det kändes som att jag gav dem min hemliga dagbok att läsa trots att allting var påhittat och jag själv inte fanns någonstans i texten. Trots att det inte alls var en nyckel till mig, utan snarare en port till mitt skruvade fantasiland.

 Några skrivarutbildningar senare har min relation till att bli läst förändrats. Jag tycker om att vara i samma rum som någon som läser min text, även om det fortfarande är nervöst, för det är det bästa sättet att se hur texten tas emot på av läsaren. Om personen skrattar kan jag fråga direkt vad det var som var roligt, om personen gråter vill jag veta vad i texten som orsakat detta (för att se om det var meningen liksom) och icke desto mindre: var i texten personen slutar att läsa och istället reser sig upp för att kanske hämta något att dricka. Att få respons har blivit till en viktig del i min skrivprocess, en del jag tycker om.

Men nu är det dags för mig att ta mig an nästa nivå. Hittills har jag alltid vetat vem som läst min text, jag har fått höra respons från läsningen, jag har haft kontroll. Men inte längre. För som tur var skickade min blivande redaktör ett mail till.

”Hej Linnea, jag vet inte om mailet jag skickade i förra veckan kom fram eller inte, men jag har läst ditt manus och vi på Opal skulle gärna samarbeta med dig.”

Det var en vanlig måndagsförmiddag. Jag skulle till jobbet om några timmar och hade slagit upp datorn i jakt på lagom förströelse. Och så ser jag mailet. Med hjärtslag långt upp i halsen och darrande fingrar svarade jag att ja, jag vill gärna samarbeta.

Jag vet inte hur väl jag egentligen utförde mitt arbete den dagen. Det kändes som att jag borde ha skrivit ”jag ska ge ut en bok” i pannan, för det var den enda tanken som fanns i mitt huvud. Fast i versaler.

AAARGH, JAG SKA GE UT EN BOOOK!!!!!

I vår kommer den. Min bok. På Vox by Opal, som är Opals nya imprint. Jag har drömt och fantiserat och längtat efter det här så länge, att jag trodde att när det väl hände skulle jag vara förberedd. Men det är som att jag fortfarande inte riktigt har förstått.

 Ibland har jag svårt för att inte tralla gatan fram (så svårt en gång att jag faktiskt trallade), ibland är det svårt att somna på kvällen för att huvudet är så fullt av tankar. Vad kommer de som känner mig att tycka om boken? Vad kommer de som inte känner mig att tycka? Och hur konstigt är det inte att personer som inte känner mig kanske ändå väljer att läsa min berättelse? Hur konstigt är det inte att de flesta främlingars reaktioner på min bok antagligen aldrig kommer nå fram till mig? Tänk om någon tar illa upp? Tänk så kommer någon recensera den!

Hur läskigt det än känns hoppas jag ändå det. Att boken kommer bli läst. Att folk kommer tycka och känna saker om den. Tycka olika och tolka olika. Och jag hoppas, att åtminstone ett litet svagt eko av allt det där, kommer studsa tillbaka till mig.

För det här är min dröm, och nu händer det. Jag kommer aldrig att bli redo, och jag har för farao varit redo i hela mitt liv. Nu kör vi.

Linnea Dahlgren bor i Malmö och jobbar som biblioteksassistent på stadsbiblioteket i Helsingborg. Hennes kommande debutbok är en ungdomsbok med titeln ”Dagen du förstörde allt”. Om du vill följa hennes resa finns hon på det nystartade Instagram-kontot linnea__dahlgren.

Publicerat i Debut | 6 kommentarer

Är du nästa års debutantbloggare?

Herregud, det är redan november och året har rusat förbi! Det är mindre än sju veckor kvar av vårt bloggår, och med detta inlägg vill vi börja sondera terrängen inför 2018. Då är det dags för fem nya debutantbloggare! Fem nya röster och fem nya resor att följa.

Ska du debutera nästa år? Eller känner du någon som ska debutera? Tycker du om att blogga om skrivande? Vill du diskutera hantverk, karaktärer, flyt och ångest? Vill du dela med dig av din resa och peppa andra som också är sugna på att testa sina författarvingar?

I så fall ska du mejla till debutantbloggen@gmail.com och berätta lite om dig själv, vad du ska debutera med, och vad du tror att du kan tillföra till bloggen. Vi kommer att försöka sätta ihop ett bra gäng med lite olika ingångar. Vi bekräftar att vi mottagit alla mail och skickar ut svar runt lucia. Sista dag för intresseanmälan är 5/12.

Skriv så det ryker!

/Christina, Anna, Michaela, Marica och Johan

 

Publicerat i Debut | Lämna en kommentar