Kulturfest och text på scen och en prosalyrisk berättelse

Bild Marica Kallner2017

Tjo!

I byn där jag bor anordnas varje år en kulturfest. Sedan jag flyttade hit har jag varit med på ett eller annat sätt. Jag har ställt ut fotografier och läst text på scen. 2015 fick jag kommunens kulturstipendium som delades ut under festen.

I år ska jag vara med igen. Med någonting nytt. Jag ska samarbeta med St. Staffans församling och framföra en textsvit som är inspirerad av Frälsarkransen – ett modernt radband som används av protestanter. Bandet har arton pärlor och jag har skrivit en text inspirerad av varje pärla och dess betydelse.

Textsviten är en prosalyrisk berättelse om att bryta upp, om ensamhet, om att söka, om att gå vilse, om att vara medmänniska, om gemenskap, om att hitta rätt, om relationen till Gud och om att tappa bort Gud. Sviten heter Fragment och det kanske bara är en arbetstitel. Vid läsningen kommer en organist att framföra musikstycken. Det blir ett möte mellan text och musik.

Tidigare har jag läst en av texterna på scen. Den heter Större och jag läste den på Lunds kulturnatt förra hösten. Filmklipp från läsningen finns på min Youtube-kanal. Inför det framträdandet gjorde jag också en testläsning, den finns också på Youtube. Se den här på en gång om du vill.

 

 

 

Arbetet med de här texterna har varit en rörig resa. Jag började skriva dem helt utifrån mig själv. Ville skriva en självbiografisk berättelse. Någonstans ångrade jag mig. Tröttnade. Berättelsen fick en ny vändning och ny energi. Endast en av de tidiga texterna finns kvar – men inte i det här sammanhanget.

Den första texten var en prosalyrisk novell. Ett experiment. Den heter Hör du mig? och är nu en av novellerna i Det som får plats. Den är baserad på mina tidiga minnen av skrivande, men det är inte viktigt att det är ett eget minne. När jag skrev den, och när jag läser den, känner jag inte att den handlar om mig. Jag plockade bort den från Fragment eftersom den inte passar in med de övriga texterna. Jag tycker mycket om novellen och jag är glad att den fick sin plats i min lilla bok.

Att skriva textsviten är kul och svårt. Kul för att jag tycker om berättelsen och jag tycker om att skriva om någon som har en relation med Gud men som samtidigt tappar bort Gud. Svårt för att jag skriver texterna med ett tydligt mål: framträdandet på Kulturfesten. Det skapar prestationsångest. När jag skriver texterna vet jag att de kommer att läsas. Att jag kommer att läsa dem. Jag kan inte koppla bort tanken på framförandet. Men jag ser fram emot det.

 

p.s Vad skriver du på nu? d.s

 

* Texterna är endast inspirerade av Frälsarkransen. Om du vill veta mer om bandet och hur den används kan du hitta information på Verbum.

 

Publicerat i Debut, Det som får plats, Författarframträdanden, Marica Källner | Märkt , , | Lämna en kommentar

Att börja skriva igen

forlaget_michaela_von_kugelgen_2017_webres-001

Foto: Niklas Sandström.

För drygt två veckor sedan skickade jag debuten till tryckeriet och planen har hela tiden varit att ta tag i tvåan så fort jag är klar med debuten. Gissa hur många timmar, minuter, sekunder jag lagt ner på mitt andra manus? Svar: noll.

Jag har ett manus på drygt 70 000 ord som väntar på mig i Scrivener (världens bästa skrivprogram!) och jag har inte ens öppnat dokumentet. Jag vet att det skulle vara smart att göra det nu. Nu före boken kommit, före releasefesten, före den hektiska hösten. Men jag känner ett så himla stort motstånd att arbeta med texten.

Oftast brukar jag vara rätt bra på att göra det jag bestämmer mig för, men nu känns det nästan omöjligt. Kanske för att jag vet hur mycket arbete jag har kvar. Nu har det dessutom gått så länge sedan jag arbetat med texten och det känns som om att jag kanske borde läsa hela texten från början till slut för att komma i gång. Det här projektet har också funnits i snart tre år, jag skrev råmanus under NaNoWriMo 2014 (!) och har arbetat med den när jag haft nåt slags paus i arbetet med debuten.

Mitt största problem är att jag har tre karaktärer som jag växlar mellan och en av dem känns tunn. Min handledare för Litterärt skapande konstaterade rätt och slätt ”Astrid måste bli bättre”. Jag har hoppats att mitt undermedvetna skulle ha kommit på en lösning för hur jag ska fixa det, men nej. Jag har också funderat på att stryka hela stackars Astrid, men det känns inte heller bra.

Jag antar att jag helt enkelt får ta tag i projektet igen, kavla upp ärmarna och bara börja. Det är ju oftast det som är svårast. Att sätta sig ner och ge ett projekt tid och kärlek. För mig funkar det också oftast om jag säger något högt. Så nu ska jag säga det högt här: jag ska börja redigera. Jag lovar dyrt och heligt.

Men ifall det skiter på sig – har du bra tips på hur jag ska komma i gång? Hur ska en börja skriva efter en paus?

Publicerat i Bok två, Debut, Michaela von Kügelgen, redigering | 15 kommentarer

En pårökt greve

Sedan jag la ifrån mig råmanuset har jag haft en ny idé. Det ska bli tidernas kärlekshistoria inbakad i ett skruvat actiondrama. En del scener har jag redan klart för mig men huvudplotten fattas. Det har legat som en molande oro, jag kan inte starta projektet förrän motorn som ska driva historien framåt är på plats.

”Låt det vila lite, sov på saken så ska du se att det kommer till dig”, sa en mycket klok person.

”Fan”, fnös jag otåligt och bad en stilla liten bön till alla gudar som inte finns att ge mig ett tecken – den där knuffen som behövs för att starta maskineriet.

Då hände något högst besynnerligt.

Jag var på väg söderut och skulle möta upp min dotter som kom med tåget från västkusten. Som den oroliga hönsmamma jag är startade jag med oerhört god marginal och fann mig själv sittande på Resecentret i Jönköping mer än en timme före tågets ankomst. Jag köpte kaffe och en tidning men hann inte mer än luta mig tillbaka i den hårda träsoffan inne på stationen förrän någon harklade sig ljudligt bakom mig. Diskret vände jag mig om och fick syn på en kontaktsökande rundlagd herre i femtioårsåldern som med riksgaranti hade fått något mycket starkare i sin dryck.

”Sätt dig inte här, snälla sätt dig inte här”, viskade jag för mig själv samtidigt som det knakade i soffplankorna av hans kroppstyngd.

”Får jag slå mig ner?” frågade han utan att egentligen invänta mitt svar. ”Jag ber om ursäkt om jag framstår som överförfriskad, jag har tagit mig en liten hövding förstår damen”, fortsatte mannen och höll upp fingret hyschande över läpparna.

”Jag orkar inte”, tänkte jag men log artigt mot honom som den väluppfostrade kvinna jag är.

”Jag är greve, kommer från en anrik adelssläkt och jag har ett slott här i närheten”, utbrast mitt sällskap. En öppningsfras man hör alldeles för sällan nu för tiden.

”Visste du att det finns skjutvapen som har sådan precision att de kan träffa en människa i ansiktet på tusen meters håll”, fortsatte mannen. ”Jag arbetar i det militära och jag hanterar ett sådant.”

Herregud, ta det lugnt med jazztobaken då tänkte jag men sa inget. Istället vecklade jag  demonstrativt upp min tidning som för att visa honom att jag helst ville vara ifred. Mannen tog ingen notis utan malde vidare.

”Sådana mord är i princip omöjliga att lösa.”

Jag lade ner tidningen igen och vände mig mot honom. Innan jag hann stoppa honom tog han till orda.

”Du förstår, jag har en fiende och jag har funderat väldigt mycket på detta. Hur det skulle kunna gå till. Jag vet hur han rör sig och det perfekta tillfället. Ser du min svarta väska där, vill du veta vad jag har i den?” Han pekade på en svart bag framför honom på golvet.

”Jag kan berätta för dig, om du kan bevara en hemlighet. Kan du det?”

Jag skakade på huvudet men kunde inte dölja min förtjusning. Då lutade han sig närmre i en ansats att viska.

”Äh, va fan. Det spelar ingen roll, jag kan berätta för dig ändå. Det är ju inte som att du är en deckarförfattare och kommer skriva en bok om det.”

Jag började skratta.

Jag avslöjade aldrig för honom vem jag var men precis innan min dotters tåg ankom perrongen hade han gett mig kuggen som saknades till nästa manus. Om det blir en bok ska jag skicka den till honom. Han avslutade nämligen med att ge mig adressen till sitt slott, som bevis för att han talade sanning.

Publicerat i Anna Bågstam Ryltenius, Inspiration | 3 kommentarer

Släpp in mig, snälla!

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Jag hade verkligen sett fram emot att få grotta ner mig i texten igen men det går bara inte. Det tar tvärstopp efter bara några sidor. Något saknas. Något som jag inte riktigt kan sätta fingret på.

Kanske är det att jag ännu inte kommit till att älska mina nya huvudkaraktärer, att jag inte lärt känna dem utan och innan, som gör att den där känslan saknas. Den som får dem att komma till liv och inte längre bara vara två påhittade personer i ett dokument på datorn utan mer som mina vänner. Som jag kan ha konversationer tillsammans med mitt huvud (och ibland inte enbart i mitt huvud 😮 )

Med Alexandra och Daniel hade jag två år på mig att lära känna dem, att skapa ett band till dem. Den tiden har jag inte nu. Jag har 38 dagar på mig att krypa in under deras skinn och skapa den kontakten så att jag kan göra dem rättvisa när jag skriver. Så att jag utan tvekan vet exakt hur de kommer att agera i situationer som uppstår och hur de pratar och rör sig beroende på vem de umgås med.

Jag vet redan vilka skolor de gått på, vad deras favorit mat är, vem som var deras första kärlek osv. Jag kan hela deras bakgrund men jag behöver mer. Jag behöver de små sakerna, detaljerna som gör dem levande.

Jag fortsätter att harva mig framåt. Sida för sida, mening för menig, ord för ord. Jag tänker att om jag fortsätter att dyka upp, göra min del av arbetet så kommer de förhoppningsvis snart att göra sin del: släppa in mig.

Publicerat i Bok två, Brutna små regler, Christina Schiller, Debut, dramaturgi, författarens hantverk, Författarliv, karaktärer, redigering, Romance, Skrivprocessen, Uppföljare | Märkt , , , , , , | 5 kommentarer

Sommarföljetongen del 4

Söndagarna i juli bjuder Debutantbloggen på en äkta sommarföljetong. Alla fem debutanter skriver varsitt avsnitt. Här kommer fjärde delen – av Anna Bågstam Ryltenius.

Foto: David Zawila / Unsplash.

”Nä, precis. Tjejer kan inte gå själva”, ropar jag utan att vända mig om mot Sebastian. Jag vet att han hör. Ekot av min röst sprider sig över sjön. Veronica fnissar till. Hon står tätt bakom mig och hennes andedräkt känns varm i min nacke. Jag sträcker trevande ut handen, får tag i hennes och drar henne efter mig. Vi börjar springa. Det höga gräset är fuktigt av dagg och slår mot vaderna när vi tar oss fram. Jag vet att det bara finns en anledning till att hon följer med. Ingen av oss är kissnödig.

Molnen delar på sig och månljuset lyser upp ängen framför oss. Några meter till och vi är framme vid något som liknar ett buskage. Jag minns inte riktigt hur terrängen ser ut i dagsljus men jag vet att jag plockade ljung här som barn och närmre stranden på norrsidan växer tall och blåbärsris. Vi är tysta och när vi slår av på takten kan jag tydligt höra Veronicas andetag.
”Kom”, viskar jag, trots att det är onödigt.
Veronica svarar inte men jag vet att hon tänker precis samma sak som jag.
Marken är ojämn och jag snubblar till.
”Jag känner mig full”, säger jag lite högre.
Kanske för att det känns bättre om vi båda spelar på vår berusning trots att det är helt uppenbart vad som kommer att hända.
”Det är inte jag”, svarar Veronica plötsligt. Hon låter säker.
Jag vänder mig om. Hennes ögon gnistrar i månljuset och det mörka håret har slitit sig från fängelset i den tukosa kepsen och faller över axlarna. Hon är öronbedövande vacker.
”Ta mig om du kan”, skrattar hon,  drar förbi mig och försvinner bort, nästan som om hon svävade. Hon rör sig atletiskt. Jag vill springa ikapp henne men hur jag än kämpar är det som om benen inte vill bära mig. Smaken av vodka pressas upp i gommen. Det susar i huvudet och jag snavar över ljungbuskar och grästuvor. Det är obegripligt att Veronica lyckas hålla farten. Hennes mörka siluett är synlig vid trädstammarna bakom buskarna.
”Vänta, snälla vänta”, får jag fram och hoppas att Sebastian och de andra vid bryggan inte ska höra.
”Jag är där ingen kan se oss”, viskar hon. ”Ingen kommer leta efter oss här.”
Jag känner hur kinderna börjar hetta. Det är tur att det är skymning, tänker jag. Hon kan säkert urskilja mitt ansiktsuttryck men hon kan inte se hur jag rodnar just nu.

Hon har stannat upp bara några meter framför mig. Hennes vita linne är smiter åt kring kroppen och hon vinkar åt mig att gå de sista stegen när jag börjat tveka. Jag ryser. Aldrig har jag känt en sådan dragningskraft. Hon sträcker fram handen mot mig.

Hennes handslag är fast och hennes styrka övertygande när hon drar tag i mig. Hon rycker till och jag faller framåt. När hon fångar mig är jag alldeles nära henne. Den svala brisen från havet vibrerar mellan oss och jag vet att hon vill samma sak som jag. Självsäkert vänder jag ansiktet mot henne och prövar mina läppar mot hennes. De är mjuka och fuktiga och en svag smak av honung och citron sprider sig när våra tungor möts.

”Asta”
”Hallå”
”Asta, är du där?”
Mammas hesa nästan kraxande röst bryter tystnaden.
Helvete. Helvete, helvete, helvete. Hon får inte komma hit nu, hon får inte förstöra allt. Jag hukar mig snabbt och Veronica är inte sen att följa efter. Bakom blåbärsriset är vi väl dolda.
”Min mamma, hon får inte se oss”, väser jag.
Det låter som Veronica kväver en ny fnissattack. Snabbt håller jag för hennes mun med handen och ger henne en blick så att hon ska förstå att vi ska vara tysta. Hennes ögon är mörkare nu och glimmar lekfullt men hon håller sig stilla.
”Asta, var är du?” Mamma ger sig inte.
”Shhh”, viskar jag nästan ohörbart. ”Hon går strax.”
Ett leende sprider sig i Veronicas ögon och det svider till i mitt finger.
”Aj, vad gör du? Är du inte klok?” får jag fram och försöker rycka undan handen jag håller över hennes läppar. Bet hon mig? Hon håller emot och en ilande känsla sprider sig i fingret. Jag försöker vrida loss handen ur hennes grepp men det är stenhårt. Hon tar tag om min underarm. Det känns som om hon skulle kunna bryta den om jag börjar röra mig. Några meter bakom henne hör jag mamma sucka uppgivet. Det ser ut som om hon vänder om. Hon har inte sett oss. Jag får en impuls att skrika något till henne, än har jag chansen, men jag får inte fram ett ljud. Istället känner jag mig märkligt förlamad. Då böjer sig Veronica över mig och lossar min hand från sina läppar. De blänker i fuktigt mörkrött.
”Håller du käften slipper du lida”, viskar hon samtidigt som hon pressar ner mig mot marken.

Publicerat i Debut, sommarföljetongen | Lämna en kommentar

Lördagsenkät: Om du känner att du inte gillar boken du läser, slutar du läsa eller håller du ut? Vad får dig att ge upp?

sluta läsa bok

 

Christina: Jag har än så länge bara lagt ifrån mig en handfull böcker utan att läsa ut dem, men jag märker att jag blivit mer kräsen med vad för böcker jag väljer att läsa sedan jag själv började skriva. Om det beror på att jag har mindre tid till att läsa så jag måste vara effektivare eller om det är på grund av att jag själv tar på mig redigeringsglasögonen och inte kan lustläsa vet jag inte. Så jag tenderar till att bara läsa böcker som jag fått rekommenderat från andra eller böcker skrivna av författare som jag redan läst några böcker av och älskat. Det som skulle få mig att lägga ner en bok utan att läsa klart den skulle vara att den saknar framåtrörelse och driv, att den blir för långrandig helt enkelt.

 


Anna:
Jag gillar egentligen inte att ge upp men nu för tiden har jag oerhört lite tid och ett enormt berg av böcker jag vill läsa så då kan jag helt enkelt inte prioritera något som inte är givande. Detsamma gäller film. Om en film inte håller måttet lämnar jag biografen efter en kvart.

 

 

 

 

 

Michaela: Om jag läst ungefär halva boken försöker jag läsa ut den, men alltid orkar jag inte. Oftast handlar det om att jag tycker att boken saknar framåtrörelse och driv. Är de tio första sidorna mest beskrivning snarare än handling lägger jag rätt säkert bort boken. Men visst känns det dumt att ge upp, men å andra sidan känns det ännu dummare att tvinga mig själv att läsa nåt som uppenbarligen inte är för mig.

 


Marica:
För det mesta slutar jag att läsa. Om det inte finns någon bra anledning till att fortsätta typ studielitteratur. Eller en klassiker som jag tycker att jag bara MÅSTE ta mig igenom för att vara lika cool som alla andra. Eller om det är en svindyr ljudbok som jag tänkte skulle vara skitbra och värd varenda slant, men som visade sig vara ett bottennapp – då känner jag att jag måste fortsätta bara för att jag spenderat så mycket pengar. Annars är jag inte envis. Blir jag uttråkad av en bok slutar jag, för det finns väldigt många böcker att läsa.

 

_DSC6798

Foto: Ola Kjelbye

Johan: Jag håller nog ut ganska länge. Ibland inser jag att jag fastnar i ”redigeringsmode” och hittar konstigheter överallt, tänker på hur jag själv skulle ha gjort. Då kan det ju bli intressant som studieobjekt mer än som läsupplevelse. Men om det blir för mycket logiska luckor, stora ”informationsdumpar”, eller ”finurligt trixiga påhitt” då ger jag upp. Det finns för många böcker i läshögen som väntar.

 

Publicerat i Böcker, Debut, läsning | Lämna en kommentar

När är det premiär för en bok egentligen?

 

Screen Shot 2017-04-19 at 18.18.21

Nu finns min bok ute i verkligheten! Foto: Ola Kjelbye

På teatern jobbar vi med pjäsen fram till ett specifikt datum. Premiären. Då ska allt vara klart för att presenteras för publiken. Alla inblandade har den tidpunkten som ett tydligt riktmärke framför sig under hela processen. Dagarna innan brukar bli ganska intensiva. Kostymören måste sy i tryckknappar bakom de vackra 1700-talshyskorna, eftersom skådespelaren inte hinner lirka upp alla trettioåtta i det snabba bytet. Hela ensemblen kallas in till en extrarepetition på torsdagskvällen för att slutscenen måste kortas och dansen strykas – det funkar faktiskt inte med ett buggnummer i rokokoperuker. Det är intensivt och mycket rörelse på teatern för alla vet att klockan sju på lördag så måste allt sitta perfekt. När sedan sista repliken är sagd, kungen är död och ridån fallit, så infinner sig (förhoppningsvis …) en tydlig känsla av ”där satt den!”. Skådespelare, regissör, scenograf, musiker tar emot publikens applåder, blommorna bärs fram och bakom scenen öppnas champagneflaskorna. Teaterchefen håller ett tal till alla inblandade om hur magiskt det är när alla tillsammans får bitarna att falla på plats. Det skrattas och gråts och kramas och pussas och just då känns det som att hela gänget gått i mål.

Så är det inte att ge ut en bok. Det finns liksom ingen tydlig premiär. Först är det antagningen av manus, vilket såklart är en stor händelse som är värd att firas. Sedan är det sista korret och inlämning till tryck, då känns det ju nästan klart. Värt att firas. Och så kommer boken från tryckeriet. Den finns. Den är här. Självklart ska det firas. Men den är ju inte riktigt, riktigt här … inte för andra. Inte för publiken. För sedan kommer utgivningsdatumet. Först i näthandeln kanske och några dagar senare i boklådor och butiker. Det är viktiga datum. Men egentligen är det väl inte förrän till releasefesten som alla är samlade och kan fira boken ordentligt. Fast det kan ju vara flera månader efter det att sista kommat sattes dit och det kändes som boken var klar. Vi det här laget kanske du är helt nergrävd i nästa projekt. Har större delen av hjärnan i en helt annan historia. Det blir liksom lite vagt när själva huvudfirandet ska ske. Det där tillfället som markerar avslutet eller kanske mer den ”förlösande höjdpunkten”. Lite som att känslorna av förväntan, rädsla och förhoppning istället ligger och konstant pyser under en väldigt lång tid.

Jag är inte säker på vad jag känner inför den här upptäckten ännu. Jag vet bara att jag lär mig ständigt nya saker i processen. Och i dag är dagen när min bok kommer ut i butik. Folk kan gå in i en affär och se den ligga där staplad på ett bord kanske. Dras till det fantastiska omslaget, läsa baksidestexten och bestämma sig för att köpa Down under. Det är helt klart värt att firas.

Screen Shot 2017-04-19 at 18.22.02

Nu finns den ute i butik! Skål, Down under! Går också att beställa i nätbokhandeln såklart! Adlibris, Bokus, CDON, Bookoutlet

 

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

Publicerat i Debut, debutantåret, Down under, Hbtq, Johan Ehn, Releasefest, Skrivprocessen | 2 kommentarer