Hur hinner du?

Mia blogg

Foto: Jini Sofia Lee

Det är en fråga jag får väldigt ofta när jag säger att jag skriver. Särskilt ofta får jag höra det från andra småbarnsföräldrar. För det är klart att jobb och tre små barn tar både tid och energi.
Tiden finns egentligen där. Det går att hitta luckor här och var, men det är väl orken som kan vara det svåra.

När jag var föräldraledig skrev jag så fort bebisen sov på dagen. Jag har haft turen att alla mina tre barn sov rätt långa pass på dagarna så att jag fick gott om tid att skriva.
Nu när jag jobbar på dagarna skriver jag istället varje kväll. Det blir inte alltid så långa skrivpass, men en halvtimme eller en timme är bättre än ingenting. Har en väl kommit igång är det oftast svårt att sluta, så det handlar framförallt om att just komma igång och att hålla igång skrivandet. Att få in skrivandet som en daglig rutin. Att inte vänta på inspiration, utan bestämma dig för att du ska ha en stunds skrivtid varje dag. Då känns det inte som ett jätteprojekt heller när du väl ska sätta dig.

För mig är skrivandet dels det jag verkligen tycker om att göra, men det är också någonting som får mig att må bra. Även om det är som ett jobb är det samtidigt en sorts avkoppling. Hjärnan får fokusera på något annat än det som pågår i vardagen och jag hämtar energi och kraft från skrivandet. När jag tänker tillbaka på mitt liv så inser jag att jag alltid har skrivit. Inte alltid nödvändigtvis berättelser, men skrivandet har varit mitt uttryckssätt. Jag skrev alltid många och långa brev när jag var barn. Att skriva gav mig möjlighet att uttrycka mig med eftertanke. I skrift vågade jag skriva allt det jag ville säga. Jag var ganska blyg som barn och det kändes tryggare att skriva än att prata. När jag fick tillgång till e-post skrev jag istället långa mejl. Sedan blev det allt färre mejl, men desto fler långa sms. Och nu har det istället blivit det skönlitterära skrivandet som har tagit över helt.

Att få tid till skrivandet handlar om prioriteringar. Vill du satsa på skrivandet måste du ge skrivandet tid och då måste du ta tid från något annat. Om du prioriterar skrivandet får du acceptera att du tidvis får välja bort att träffa vänner, umgås med din partner, titta på teve, läsa böcker, städa, träna eller för all del vila. Om det är värt det eller inte kan bara du avgöra.

När min redaktör hade kommit med redigeringsförslag på mitt antagna manus hade jag ganska svårt att hitta tillräckligt med barnfri skrivtid. Nöden har ingen lag, så ibland tog jag datorn med mig in i badrummet, låste dörren, ställde datorn på skötbordet och skrev. Jag hade ju kunnat gå iväg till ett café och satt mig med en latte också, men faktum är att jag skriver bäst hemma. Oavsett om det är vid köksbordet eller vid skötbordet, tydligen.

Här följer några tips på hur du kan klämma fram lite extra skrivtid:

  • Stig upp en halvtimme tidigare ett par dagar i veckan och skriv innan resten av familjen vaknar
  • Om du har en partner, låt partnern natta barnen. Vips så får du skrivtid plus att du slipper riskera att somna med barnen!
  • Gå till ett café någon timme på helgen och skriv
  • Ta med datorn (och öronproppar) till barnens träningar, kalas eller aktiviteter och skriv
  • Ta in på hotell en natt i din egen stad och skriv
  • Stanna en halvtimme längre på jobbet och skriv

    IMG_4277_Fotor

Advertisements
Posted in Debut, Mia Kim | Tagged , | 1 Comment

Tiden är kort

DSC03878 ret

Foto: Jakob Almer

Jag vet inte om det beror på hybridförlagsaspekten, entreprenören i mig eller att jag försöker arbeta 150%, men en ny ganska ovälkommen känsla av otillräcklighet har tagit över mig den senaste tiden. I den lilla byn vi bor finns en kyrka och kyrkogård som jag går förbi varje gång jag hämtar min son på dagis. Där står det en gravsten med inskriptionen Tiden är kort och när jag passerar den läser jag det varje gång och upprepar det tyst för mig själv. I sin enkelhet fångar det min, och säkert många andras, verklighet. Jag har nog inte träffat någon som inte bråkar med tiden. Tid för att skriva, tid för att sälja boken, tid för att umgås med vänner, träna, läsa… + otroligt många andra varianter. Jag försöker i nuläget trycka in enormt mycket marknadsföring, skriva och allt det andra vardagliga. Det går så där. Och för cirka en vecka sedan nådde jag min maxgräns och bestämde mig för att nu räcker det. Jag var så himla trött på att känna mig otillräcklig. Det gynnar varken min kreativitet, vilket är ett måste som författare, eller mitt mående.

Så. Jag satte mig ner och byggde en ram att förhålla mig till, typ ett fängelse för min stress. För att kunna göra en förändring började jag med att peka ut vad det är som stressar och sedan gjorde jag en plan för att motverka det. Jag tänkte nu dela med mig av den för att inspirera andra till att själva sätta sin stress på plats.

  • Just nu är det främst marknadsföringen som skaver, att det inte finns något slut. Jag kan egentligen vara ute och signera varje dag. Det stämmer visserligen men jag måste acceptera att det finns en begräsning och det är tiden. Jag är föräldraledig på 80 % t.o.m hösten när båda barnen går på dagis. Därför finns det absolut ingen mening att pusha för mer än den tid jag har. Så räkna ut precis hur många timmar du faktiskt har och planera in vad du faktiskt hinner göra på den tiden. Det kan verka självklart, men det är många (inklusive mig själv) som inte gör det.
  • Något annat som stressar är sociala medier, att alltid finnas online och kunna läsa recensioner och interagera med andra. Den var lätt att komma på hur jag ska bromsa (svårare att genomföra). Jag har ställt in mobilen så kl 19.00 varje dag går den automatisk in på stör ej. Sen när jag är med barnen, är jag med dem. Mobilen får ligga någon annanstans. Jag har även börjat använda vanlig klocka. Inte mobilen.
  • Ett annat tips är listor. Vad är prio 1 och vad är prio 2 osv. Varje gång jag kommer på något jag måste göra skriver jag ner det och sedan när det är dags att jobba bockar jag av det. Viktig notering; nästan ingenting är så akut att man behöver göra det JUST NU!
  • Jag har arbetsluckor varje dag, vilket fungerar som öar i vardagen. För visst kommer det in saker jag måste fixa innan fredagar som är min ”riktiga” arbetsdag men att jobba med två vakna barn utan mannen hemma gör mig bara mer stressad. Det är ett faktum. Så när kidsen sover mitt på dagen eller till kvällen har jag mina arbetsluckor. Standarden är kl 19-20 (efter det är jag helt däckad).
  • Sist men definitivt inte minst. Jag har börjat meditera varje morgon och det är verkligen en game changer. Att sitta ner och bara vara utan en massa tankar och måsten. Rena rama paradiset som generar enorm positivitet och energi! Tips!!

Jag tror definitivt inte att det är fel att begränsa sig. Jag tror det är ett måste i alla yrken, inte bara som författare. Mobilen gör dessutom att man ständig är tillgänglig, vilket både är positivt och negativt. Men det viktigaste i allt detta är att varken tid eller mobil styr dig, utan det är DU som är i kontroll. Dessa är mina försök till att ta kommandot. Dela gärna med er i kommentarerna på tips vad ni gör för att inte fångas upp i stress och hämmas kreativt. För kom ihåg, tiden är kort, och då vill man väl verkligen inte ägna den åt stress 💖

 

 

 

 

Posted in Debut, Sunt förnuft, vilt hjärta, Veronica Almer | 1 Comment

Sjukt nära deadline

JENNY_DEADLINE

Jag fick ett roligt mejl från min förläggare förra veckan. Hon är i USA och hade just besökt platsen som sägs vara ursprunget till uttrycket deadline. Alltså gränsen för när något måste vara klart.

Under amerikanska inbördeskriget var Andersonville ett fängelse för tillfångatagna nordstatare. Innanför fängelsemuren löpte ett trästaket. Den som rörde sig mellan muren och staketet sköts, alltså en dead line.

Och det är vid den gränsen som jag befunnit mig sista tiden. Imorgon trycker jag på ”send” för då ska min ljudboksserie vara klar. Hjälp! Istället för gevärskolvar riktade mot mig har jag en fet släng av bluffsyndromet. Ett väl dokumenterat tillstånd som många i yrkeslivet kan känna igen sig i.

Bluffsyndromet betyder att du inte tror på den egna talangen eller kompetensen, att det är tur och tillfälligheter som ligger bakom eventuella framgångar. Ofta drabbas högpresterande kvinnor och inte sällan leder det till stressreaktioner och i värsta fall utbrändhet.

Jag vet, jag är ju en av dem. Som tänker att det nog bara var tur att jag vann den där pitchtävlingen. Och en tillfällighet att de som läst piloten har skrattat. Att jag på något vis måste ha lurat alla som tror på mig som författare. Så nu när jag skickar in hela manuset kommer bluffen att synas. Jag kommer att lämna förlaget i tjära och fjädrar!

Men som tur är finns det något ännu värre än att avslöjas som en bluff. Och det är att missa en deadline. Press send!

Posted in Debut, Jenny Gromark Wennberg, Kämpa tjejer, Skrivprocessen | Tagged , , , , , | 5 Comments

Gästbloggare: Susanne Schemper

Författarporträtt Susanne Schemper debutantbloggen.jpg

Är det någon som undrar vad som egentligen rör sig i huvudet på en författare någon månad innan boksläpp? I så fall kan jag berätta…

För jag har insett att det är nära nu och min hjärna har gått in i någon form av katastrofberedskap. De senaste månaderna har jag ställts inför situationer som jag inte alls var förberedd på.  Jag anar en konspiration! Alla ni etablerade författare berättar inte om berg- och dalbanan man befinner sig i inför ett boksläpp för då hade det aldrig släppts några nya böcker. Lite som att man inte gärna berättar för en gravid kvinna om hur ont det gör att föda barn för då hade det inte blivit fler barn… Det kanske är en dålig jämförelse, för det gör ju inte direkt ont att släppa en bok – men – det är väldigt omtumlande.

Några exempel:
Det här med att bestämma att texten är klar, att boken kan gå till tryck. Herregud! Det fick mig att reagera som om någon försökte stjäla min bebis. Varför har ingen berättat för mig om separationsångesten? För tänk om det finns några slarvfel kvar? Eller om jag har döpt om en karaktär mitt i boken och ingen har märkt det under korrekturläsningarna. Eller om jag inte har stavat mitt namn rätt? Förstår ni vidden av detta? Jag har alltså dubbelkollat stavningen av mitt egna namn flera gånger, korrekturläst högt för mig själv, bokstav för bokstav… Hur ofta har ni stavat fel på ert förnamn? Jag tror att det är relativt ovanligt. När min underbara förläggare pedagogiskt förklarade att det är dags att släppa taget nu – det behövs inte fler korrekturläsningar – fick jag djupandas. Länge.

De av er som har fött barn (det kanske inte är en så dum liknelse ändå, det här med barnafödande och boksläpp!)  kanske kommer ihåg underliga mardrömmar strax innan födsel? Som att man födde en kull smörgula labradorer i stället för ett människobarn? Det är lite så jag har det nu. Drömmer intensiva drömmar om att boken kommer att levereras med fel omslag, att texten är upp och ner eller att sidorna är blanka. Eller att jag har stavat fel till Susanne. Andas….

En annan sak som har slagit mig är att jag inte har förmåga att berätta vad boken handlar om. Samtidigt som jag kan den i princip utantill, verkar det omöjligt för mig att sammanfatta snabbt och enkelt när människor i min omgivning nyfiket frågar om boken. Jag inser att det kan uppfattas som en aning underligt att svara att jag inte vet på den frågan. Så det gör jag inte, i stället hör jag mig själv svamla en massa om innehållet – långa ingående beskrivningar om karaktärer och händelser och miljöer – tills dess att jag upptäcker att den som frågat fått en glasartad tom blick och slutat lyssna strax efter att jag beskrivit en dramaturgisk kurva. Om jag inte pratar på i all evighet får jag tunghäfta, en åkomma jag inte lider av i vanliga fall. Inget av ovanstående fungerar…Jag måste ta mig samman!

Författare som djupandas

Boken kommer snart, oavsett om jag är mentalt redo eller inte. Därför har jag kommit fram till att det bara finns ett sätt att hantera situationen; och det är fokusera på att tänka på allt som kommer att gå fantastiskt bra, i stället för att lägga energi på att fundera på vad som kan gå fel. Och jag ska njuta. Njuta av denna otroliga unika resa som jag befinner mig på. För trots allt som snurrar inom mig just nu, är ändå de starkaste känslorna tacksamhet och glädje. Det är så stort att inse att drömmen att få ge ut en bok inte längre är en dröm, det är verklighet, min verklighet. Och resan har bara börjat. Jag gissar att mina nojor över feltryck och redigeringsfel snart kommer att övergå i nojor över dåliga recensioner och försäljningsstatistik, eller – ve och fasa – ingen försäljningsstatistik alls (djupandas igen…) men det, kära läsare, är en helt annan historia.


Susanne Schempers debutroman, Osynlig närvaro), släpps den 23 mars.
(Bokförlaget SOL)

Vill du hänga med på Susannes skrivresa?
Följ här:

Facebook: Susanne Schemper – Skrivliv
Instagram: skrivlivsschemper
Blogg: nouw.com/skrivliv

 

Posted in Debut | 1 Comment

Lördagsenkät: Vilka 3 böcker har betytt mest för dig och ditt skrivande?

Debutantbloggen bjuder idag på lästips. Har du någon bok som har betytt extra mycket för dig och ditt skrivande? Dela gärna med dig i kommentarsfältet. Trevlig lördag!

Helena:

HelenaHedlund20171207013

Foto: Kicki Nilsson

Ronja Rövardotter av Astrid Lindgren: Det går knappt att beskriva hur mycket Astrid Lindgrens författarskap har betytt för mig. Hela barndomen präglades av hennes böcker. Barndomen var Astrid Lindgren! Böckerna flöt ihop med min egen verklighet, gränserna var diffusa och en hel sommar trodde jag att jag var Ronja Rövardotter. Det lade grunden till min dröm att bli skådespelerska, och självklart också till att bli författare. Tänk att kunna berätta så enastående!

Raskens av Vilhelm Moberg: När jag var i yngre tonåren, “slukaråldern”, så fanns det en norm på min skola som sa att det var töntigt att läsa. Därför missade jag alla fantastiska ungdomsböcker. Jag gick från mängder av barnböcker till inget. Men så visades Raskens på TV, jag var kanske tolv år. Jag älskade serien och hittade ett skinnband med Vilhelm Mobergs samlade verk i bokhyllan. Sen var jag fast! Vilket berättande! Och vilka dramatiska situationer! Jag tänker fortfarande ofta på Ida och klänningstyget som hon får av Skara-Knallen, hur hon gömmer det, hur det avslöjas, hur jag som läsare dras med i lögnen. Sådana situationer vill jag söka i mitt eget skrivandeIMG_0836.jpg!

Pappa Pralin av Anna Jörgensdotter – När jag vara strax över tjugo köpte jag en bok för att framsidan var snygg. Jag kom att älska den! Språkligt var den för mig något helt nytt, långt från skolsvenskan, poetiskt, kaotiskt, färgstarkt och kristallklart! För första gången kände jag att språket i en bok var minst lika viktigt för mig som själva berättelsen.

Jenny:

01_jennygromarkwennberg_foto_henrikberglund_mini

Foto: Henrik Berglund

Äventyrens cirkus av Enid Blyton Jag ärvde böcker av mina föräldrar och de måste ha läst högt ur den här innan jag lärde mig läsa. För mig betydde boken att barn kunde vara hjältar. I den litteratur jag dyrkade som barn hade pojkar alltid de bästa rollerna. Så när min bästis och jag skapade alias till våra detektivlekar blev jag Jack efter en av karaktärerna i boken. När jag skrev i Mina vänner-böcker (den tidens Facebook) var detta min favoritbok. Och så skrev jag att jag ville bli författare.

Vill gå hem av Jonas Gardell Ruggig vardagsrealism med ett återhållet språk. Jonas Gardells enkla språk har påverkat mig en hel del. Det var av honom jag lärde mig att börja en mening med ”Och”. Helt rätt även för en copywriter som helst ska skriva enkelt, men med en tvist som fångar läsaren.

Madame Bovary av Gustave Flaubert Vi var 17 år och alla i klassen läste Madame Bovary. Flera blev tagna av hennes öde, en karaktär med fel och brister fast i en roll omöjlig att bryta sig loss ifrån. Vi läste flera klassiker den perioden och fick i uppgift att skriva en novell. Alla tog uppgiften på stort allvar och ett tjockt häfte med klassens alster delades senare ut. Min novell inspirerades av realismen i Madame Bovary och ett par år senare vann den Veckorevyns stora novellpristävling. Boken, uppgiften som följde och min lärare Caroline har haft enorm betydelse för mitt skrivande. Tack!

Veronica:

DSC03878 ret

Foto: Jakob Almer

(Att bara välja tre, det var inte lätt!)
Twilight Stephenie Meyer: Otippat, kanske. Det var till och med så illa att jag såg filmen innan jag läste böckerna. Men romansen grep tag i mig (även om den i efterhand känns fisljummen) och när jag hade sträckläst alla böckerna ville jag ha mer. Jag hade så många känslor och tankar inom mig att det till sist fick mig att börja skriva på något eget. Det var startskottet på mitt första riktiga manus.

Överenskommelser Simona Ahrnstedt: För många år sedan drev jag en bokblogg och vid ett tillfälle frågade jag mina läsare om svenska kärleksböcker och ALLA tipsade mig om Simonas bok Överenskommelser. Under den tiden skrev jag fantastik för unga vuxna men fann mig vilsen i genren. Det var något som saknades, något som jag först hittade efter att ha läst Simonas bok. Romance.

Story Engineering av Larry Brooks: Jag är allergisk mot torra instruktionsböcker men om man ska läsa en, så är det denna. Den har hjälpt mig enormt mycket i att finna struktur i mitt skrivande som annars har en tendens att bli kaos. Så när jag yr runt i mörkret och inte vet vad jag pysslar med så vänder jag mig alltid till kära Larry!

 

Mia:

Mia blogg

Foto: Jini Sofia Lee

Det som fick mig från första början att vilja skriva barnböcker var alla mina positiva och varma barnboksminnen från barndomen. Min favoritbok när jag var liten som jag minns allra starkast och som jag ville höra om och om igen var Nils-Karlsson Pyssling av Astrid Lindgren. Jag drogs verkligen in i berättelsen och önskade att jag hade en egen liten Nils-Karlsson Pyssling som bodde under min säng. Jag älskar än idag varenda del av boken.

När jag hade bestämt mig för att det var barnböcker jag ville skriva har jag många gånger återvänt till God natt, Alfons Åberg av Gunilla Bergström. Den är så perfekt i sin uppbyggnad med sina upprepningar och många barn och vuxna känner igen sig i berättelsen. Det var också en av de böckerna som jag själv hörde många, många gånger som barn.

En kvinna att älska av Theodor Kallifatides var den första boken jag läste av Kallifatides och jag knockades fullständigt av hans fantastiska språk. Det är den boken av alla hans böcker som jag har läst som har satt sig mest i mig. Jag kommer aldrig att komma i närheten av att kunna skriva som honom, men han är en stor förebild. Att komma till Sverige i vuxen ålder och sedan kunna skriva så vackra fraser på svenska är djupt imponerande.

Emelie:

Emelie-Novotny_Bonnier_009_c Stefan Tell webb

Foto: Stefan Tell

Jag har skrivit om det förut här på bloggen, men jag har sagt att jag ska bli författare när jag blir stor ända sedan jag var sex år och lyssnade på Ronja Rövardotter av Astrid Lindgren på kasettband. Jag hade säkert hittat till böckernas värld även utan Ronja och Astrid, men så mycket av mig är präglat av den där första riktigt stora läsupplevelsen. Jag kan än idag återberätta hela Ronja Rövardotter i detalj, vitsippor är fortfarande mina favoritblommor och jag skriker vårskrik minst lika högt som Ronja om våren. När jag läser om när Ronja och Birk galopperar genom skogen på Rackarn och Vildtoringen är frihetskänslan starkare än allt.

Hästböcker var mitt litterära sammanhang när jag växte upp och har lagt grunden till mitt läsande och skrivande. Det är nästan omöjligt att välja ut en som har betytt mer för mig än någon annan, men ska jag ändå göra det så blir det serien om Carin och Friolina av Veronica Wägner. Många gånger var hästböckerna smått orealistiska. Huvudkaraktärerna fick hästar från höger och vänster  och det dröjde inte länge innan de var framgångsrika och vann tävlingar. Carin får visserligen Friolina i början av serien men det är inget i det som brister i trovärdighet. Det finns en allmänmänsklighet i berättelsen som sträcker sig långt utanför Carins vardag, trots att det är den vi följer i böckerna.

Happy Sally var den första bok av Sara Stridsberg som jag läste. Och jag blev fullständigt knockad av hennes språk. Därefter har jag läst allt hon har skrivit och knappt kommit framåt i berättelserna för att jag hela tiden stannar och gör omtagningar. Jag läser så långsamt jag kan för att jag inte vill att orden ska ta slut. Mina reaktioner när jag läser text som är så laddad är fysisk, jag får hjärtklappning och börjar frysa. Det är ett språk som romantiserar det absolut mörkaste utan att väja för det, som vågar och utmanar. Sara Stridsberg blandar verklighet och fiktion på ett sätt som gör allt möjligt.

SparaSpara

Posted in Böcker, BOKTIPS, Debut, Inspiration, läsning, lästips, lördagsenkät | Leave a comment

Korrektur-yra

Emelie-Novotny_021_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Förra veckan gjorde jag ingenting förutom att läsa korrektur på romanen (och jobba på mitt dagjobb förstås). I vadderat kuvert kom den hem till mig, 326 sidor text satt på boksidor.

Jag har väntat länge på den dag när jag på allvar ska förstå att jag ska ge ut en bok. Att det är svårt att förstå att det ska bli en bok när det enda som existerar av den är ett råmanus och ett samtal på förlaget är inte så konstigt. Men jag har hela tiden tänkt att när vi påbörjar redigeringsprocessen, när vi skriver kontrakt eller när jag får förskottet utbetalat skulle vara så konkreta händelser att jag efter det inte skulle kunna undvika att förstå att det är på riktigt. Men den där känslan infann sig aldrig riktigt. Jag satte hela tiden upp nya mål för när jag skulle börja förstå att manuset skulle bli till bok. Inte ens att få se omslaget ändrade overklighetskänslan.

IMG_1735

 

IMG_1732

Det är först nu, när jag långsamt, långsamt läser mina egna ord på de där utskrivna papperna och börjar blir osäker på om det verkligen är jag som skrivit dem som det börjar gå upp för mig. På ett sätt älskar jag främlingsskapet med texten. När det plötsligt skulle kunna vara vem som helst som har skrivit de där orden vill jag så gärna tänka att jag är redo för att släppa den.

Samtidigt blir jag smått panikslagen när jag läser alla de där orden som jag har satt i följd efter varandra, för nu är det min sista chans att ändra något. Eller rädda det som räddas kan. Det är precis så dramatiskt som det låter.

img_1738.jpg

Jag flyttar kommatecken, korrigerar stavning, funderar över vilket som är mest rätt ”som om” eller ”som att”, försöker att vara konsekvent trots att jag egentligen inte är ett dugg konsekvent. Försöker att vara pigg, alert och noggrann trots att kvällarna i februari är så vansinnigt korta och mörka. Jag börjar kalla mitt barn för Ylva som är huvudpersonen i Vänd rätt upp. Egentligen är det omöjligt att korra sin egen text, därför läser en korrläsare som inte har läst texten förut. Både jag och redaktören har läst manuset så många gånger nu att det är lätt att bli blind för de fel som smugit sig in. Jag slutar oroa mig för korrfel, tänker att det värsta redan är förbi trots att jag vet att det inte är sant.

 

9789163898174-1

 

Över en natt finns boken att bevaka på alla internetbokhandlare, den är upplagd i Bokinfo och sökbar på förlagets webbsida. Den finns tryckt på en hel sida i Bonnier Carlsens sommarkatalog. Det är både brutalt och en lättnad. Den guldfolierade hästen på omslaget som Sara Edström gjort tittar på mig med lite distans. Jag har inte hittat på, det är fler än jag som tror och jobbar för att det ska bli en bok på riktigt.

Nu har Vänd rätt upp fått ett släppdatum också – 4 juni kommer den att finnas i fysisk form. Och jag har ännu några månader på mig att vänja mig vid att jag faktiskt har skrivit en bok!

Posted in Böcker, Debut, debutantåret, Emelie Novotny, Korrektur, Omslag, Ungdomslitteratur, Vänd rätt upp | Leave a comment

Stora drag – och småpill

HelenaHedlund20171207013

Foto: Kicki Nilsson

Om du frågar skådespelare vad de gillar bäst – att repetera eller att spela – så får du olika svar beroende på vem du frågar. Vissa älskar repetitionsprocessen – att få kasta sig ut i det okända, skapa helt nytt, vara kreativ, hämningslös och jobba med stora medel för att få fatt i något att bygga på. Samma skådespelare kan bli uttråkad av att spela en föreställning upprepade gånger. Så finns det de som gärna spelar en föreställning hur många gånger som helst och finner det största nöjet i att förfina alla små detaljer. Till de skådespelarna hör jag. Ofta spelar vi på Teater Martin Mutter en föreställning mellan 100-200 gånger, och jag tycker att det är lika spännande varje gång att försöka hitta det ultimata sättet att säga en replik på. För till skillnad från en litterär text som är färdig när den är tryckt och utgiven, så är en dramatisk text föränderlig varje gång den framförs på scen. Inte föränderlig på så sätt att ord i manus byts ut mot andra ord, utan föränderlig vad gäller rytm, pauser, sättet att säga något på, tempo, volym, riktning osv. Om jag tar en lite längre paus blir det plötsligt ett skratt. Om jag istället hugger direkt blir innebörden en helt annan. Jag älskar detta småpill, denna känsla av textmässig makt! Däremot är jag mindre förtjust i repetitionsfasens tidiga del. Jag befinner mig där just nu. Jag famlar i mörker, sover dåligt, ger och förkastar stora förslag och känner mig ofta ganska dålig. Det är bara att bita ihop. Snart känns det bättre.

Jag fungerar på exakt samma sätt när det gäller att skriva en text. Jag kan älska att få en idé! Att däremot få ner den på datorn, skapa strukturen, de stora dragen, det är ganska jobbigt och motigt. Det blir dåligt och jag vet att det måste vara så, ändå kliar det i kroppen innan allt är på plats så som jag vill ha det. Sen däremot, när texten finns där och småpillet tar vid, då kan jag sitta hur länge som helst! Jag älskar att flytta kommatecken, byta ord mot synonymer, stryka, tänka rytm, tempo, utropstecken eller inte.

Nu i veckan har jag fått tillbaka mitt manus till Det fina med Kerstin efter redaktörens genomgång, så nu väntar ytterligare en vända med småpill, flyttade kommatecken och styckesindelningar. Och det ska bli riktigt roligt!

Posted in Debut | 2 Comments