Lördagsenkät: Hur kom du på namnet till din debutbok?

20170505_145250Christina: Hemligheter små gick under namnet Den sista hemligheten medan jag arbetade med manuset, men det kändes inte helt hundra och när jag redigerat om det efter lektörens utlåtande så stämde namnet inte längre. Jag visste att jag ville ha något med hemligheter i bokens titel eftersom hemligheterna spelar en sådan viktig roll i storyn. Jag satte mig helt enkelt med ett block och en penna och spånade fram en lista med olika förslag och Hemligheter små var det som fastnade 🙂 Så fort jag skrev ner det så kändes det rätt.

img_6998Anna: Den övergripande poängen med min bok är att skildra ett skikt i samhället där allt handlar om överkonsumtion, yta och statusmarkörer. Boken driver med den världen i Stockholms innerstad och jakten på det perfekta livet. Det finns ett ganska stort mått av samhällskritik i boken. Helt medvetet. Under ytan bubblar ett obehagligt psykiskt och fysiskt våld. De makabra inslagen finns med av en anledning. American psycho är en stark inspiration till min bok och den innehåller en rad referenser till American Psycho. Den initierade lyssnaren kommer att hitta både fascinationen över Whitney Houston, direktöversatta replikskiften och en gnagare. Framförallt är den sarkastiska tonen och hårda cynismen i boken inspirerad av American psycho. Titeln Stockholm psycho var därför självklar. När jag skickade in till förlaget var de först tveksamma eftersom det kommit ut ett antal böcker (under tiden min bok producerades) som bär namnet ”Stockholm” i titeln. Som ”andranamn” jobbade jag därför med titelförslaget Nouveau riche. Jag är glad att den till slut fick heta Stockholm psycho som jag tänkte från början.

forlaget_michaela_von_kugelgen_2017_webres-001

Foto: Niklas Sandström.

Michaela: Jag hade nästan hela mitt råmanus klart innan jag kom på titeln. Det var en kväll när jag redan låg i sängen och skulle sova men plötsligt dök frasen ”Vad heter ångest på spanska?” upp i mitt huvud och jag antecknade det i min mobil. Sedan den höstkvällen 2013 har titeln hängt med mig och jag har aldrig kommit på någon annan som skulle ha funkat bättre för mig.

Det är alltså en fras som aldrig uttalas i boken, titeln beskriver snarare stämningen och min huvudpersons tankar och känslor. Något jag också funderade på var om titeln var för lång, men jag tycker att långa titlar är lite av ett mode just nu så det lär väl funka. Och åtminstone finns det ingen som har samma titel som jag!

bildmaricakallner16Marica: En av essäerna i i Det som får plats heter På mitt skrivbord finns det som inte fick plats. Essän blev startskottet för arbetet med boken och ramar in min skrivprocess. Därför kändes det kul att ha essäns titel som bokens titel, men den var för lång. Jag testade Det som får plats, Gillade det och kände att det stämmer överens med novellkonsten och mina egna tankar om novellskrivande.

image001Johan: Jag skrev ju först en pjäs på samma tema. Den hette Den lille bögprinsen. Först hängde det med ett tag som arbetsnamn även för boken, men jag visste att det inte var rätt. Sedan hette den Ett år av maniskt tänkande. Det beskriver ändå rätt bra vad det rör sig om, men när Down under dök upp så föll det liksom på plats. Den utspelar sig på Nya Zeeland, huvudpersonen är på en resa i sitt eget under … medvetna, och han når på ett sätt botten känslomässigt innan han börjar klättra upp igen. Jag gillar hur det ser ut som ordkombination också. Och Pär Åhlanders genialiska formgivning har gett titeln en extra nivå!

Publicerat i Anna Bågstam Ryltenius, Christina Schiller, Debut, Författarliv, Johan Ehn, lördagsenkät, Marica Källner, Michaela von Kügelgen | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Berättelsens läkande kraft

Screen Shot 2017-05-04 at 09.34.45

Foto: Ola Kjelbye

Ibland flyr jag verkligheten och lever mitt liv i fiktionen istället. För att det ofta känns lättare för mig att relatera till en uppdiktad värld i en bok, en teaterföreställning, en film eller en tv-serie, än det är att förhålla mig till mitt verkliga, komplicerade liv. I den fiktiva världen finns alltid tydliga premisser och en uttagen problematik, medan min egen värld känns luddig, fylld av tvivel och erbjuder alldeles för många valmöjligheter. I ett samtal går min hjärna ofta till en referens från fiktionen. När min kollega på jobbet berättar om en jobbig situation med dottern, som stänger henne ute, går mina tankar till Eleine Risley i Margaret Atwoods fantastiska bok Cat’s Eye, och hennes relation med sin mamma. En vän beskriver overklighetskänslan han kände som barn när styvfadern just hade dött. Då hör jag mig själv citera från ett avsnitt av Buffy the vampire slayer: ”Det finns ett ställe när Anya säger Jag drack ett glas juice, och jag tänkte, hon kommer aldrig mer att få dricka juice, inte äta ägg, gäspa eller kamma sitt hår, aldrig mer, och ingen förklarar för mig varför!

Screen Shot 2017-05-25 at 09.28.31
Just nu är jag inne i Åsa Grennvalls serieroman Deras ryggar luktade så gott. Den handlar om Jenny som växer upp i en familj som lever i ett totalt känslomässigt vakuum. Där alla uppenbarligen behöver närhet och tröst, men där de inte är förmögna att ge detta till varandra. Jag sugs in och känner hur jag får kontakt med händelser i mitt eget liv. Även om min uppväxt var en helt annan än Jennys, så kan jag relatera. Jag tar in och processar. Bilder och texter är så renodlade och hjälper mig att sortera i mitt eget kaos. Jag känner mig lite helare när jag läst ett parti.

Användningen av litteraturen för att främja människors hälsa är till och med ett begrepp – biblioterapi.

”Det är uppenbart att litteraturen kan ha en läkande kraft. I vissa fall tycks den fungera som ställföreträdande medmänniska, säger Cecilia Pettersson, forskare i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet.” SvD

Jag börjar förstå att även mitt eget skrivande hjälper mig att göra världen omkring mig lite mer begriplig. Där har jag mina figurer, som mer eller mindre villigt lånar ut sig till olika scenarion, så att jag kan utforska mina egna våndor och funderingar. Att skriva blir terapeutiskt och ger en möjlighet att i ett någorlunda skyddat rum trotsa den där dömande observatören som annars alltid sitter på min axel. Som säger att jag inte duger. Att jag är patetisk som fortfarande ältar händelser jag borde lämnat bakom mig för länge sedan. I skrivandet kan jag vara egoistisk och skita i konsekvenserna. Jag behöver inte ta hänsyn till mina privata moraliska dilemman eller omvärldens bild av vem Johan Ehn är. Jag kan flytta om stycken och repliker så att de tjänar mitt syfte. Där kan jag också låta folk få insikter och försonas med sig själva och varandra. Jag kan locka dem att bryta gamla mönster och utmana sig själva att våga något nytt. Att släppa fram sidor hos sig själva de hållit gömda för sig själva och världen i åratal. Jag bearbetar helt enkelt min egen ångest i fiktionen.

Och förhoppningsvis blir det som kommer ut en bok, som är underhållande och kanske lite helande även för någon annan.

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

Publicerat i BOKTIPS, Debut, Down under, Johan Ehn, lästips | 4 kommentarer

Sommar och avslutning och skrivande och min första refusering

bildmaricakallner16Tjo!
Sommaren är nära och jag avslutar vårterminen. Avslutar kurser och workshops. Saknar redan kursdeltagarna. Saknar deras texter och tankar om skrivande. Jag avslutar min utbildning på Skrivpedagoglinjen, Skurups folkhögskola, och Författarskolans Litterär gestaltning, Lunds universitet. Jag är lättad och glad att läsåret är över. Men jag är också nere. Det kommer bli tomt och tyst.

I juli startar jag en kurs som heter Skriv i sommar och det är en kurs helt på distans. Tredje året jag leder den kursen och det ska bli kul. Nya texter och nya tankar om skrivande. Mötet med deltagarna är det som gör kursen, tycker jag.

I sommar ska jag också skriva själv. Jag längtar efter mitt skrivande. Efter mina egna texter. Efter mitt eget uttryck. Jag vill bli skrivande igen. Tar det lugnt. Går in i det försiktigt. Ska vara med skrivandet och vara med mig själv i skrivandet. Inte tänka på framtiden.

Caroline Degerfeldt gästade bloggen och skrev om refuseringar, om att de bara är början. Jag gillar hennes inlägg. Läs det om du inte redan har gjort det.

Inlägget är tröstande. Jag håller med henne och känner att vi borde vara mer öppna med refuseringar. Det är inte ett misslyckande. Inte ett tecken på att vi ska lägga ned skrivandet.

Första gången jag fick en refusering var jag elva eller tolv år. Jag skickade en berättelse till Alfabeta. En saga om en flicka som kom från månen och på sista sidan drunknade hon. Alfabeta svarade med en refusering. En fin refusering. De skrev att det alltid är roligt med unga författare och att jag var välkommen att skriva till dem igen. Jag önskar att jag sparade refuseringen. Men jag rev sönder både den och manuset för det var så jäkla pinsamt. Trist att jag rev det. Mitt första bevis på att jag var på väg att bli författare.

Efter det har det blivit fler refuseringar och det gjorde ont att få dem men jag fortsatte att skriva och nu har jag min bok bredvid mig på skrivbordet.

 

p.s Hur känner du inför refuseringar? d.s

p.p.s Missa inte att läsa inlägget av Caroline Degerfeldt d.d.s

Publicerat i Debut, Marica Källner, refusering | Märkt , , | 4 kommentarer

Skippa transportsträckorna

forlaget_michaela_von_kugelgen_2017_webres-001

Foto: Niklas Sandström.

”Det är som en tv-serie”, sa min handledare i författarutbildningen Litterärt skapande när hon hade läst mitt andra manus som går under namnet Nationen. I det manuset växlar jag perspektiv mellan tre huvudkaraktärer och allt bygger väldigt starkt på scener och noll transportsträckor.

Så var det inte när jag började skriva. Inte alls. Jag skrev och skrev och skrev om hur min huvudkaraktär promenerade eller åkte nånstans. Om meningslösa bussresor, check-in på flygplatser och ja – precis allt.

Det tog mig pinsamt länge att förstå att allt det där var fullständigt onödiga transportsträckor som inte behövs. Ingen är intresserad av avsnitt där det inte händer något, och det är just det transportsträckor är. Det händer inget och de tenderar att göra texten seg och trög.

Så när jag började skriva mitt andra manus skrev jag följande i mitt planeringshäfte: ”Plan: tänka i scener”. Och det var precis det jag gjorde. Hela manuset (som tyvärr fått alldeles för lite uppmärksamhet på sistone) bygger på scener som växlar från karaktär till karaktär.

Men vad är en scen? Så här tänker jag:

  • För mig är en scen ofta det samma som ett kapitel, allt mellan 800 och 2500 ord lång. Men det går naturligtvis att ha ett kapitel bestående av flera scener.
  • De utspelar sig oftast på en plats, med andra ord förflyttar sig min karaktär så gott som aldrig från en plats till en annan under en scen.
  • Scenen ska ha ett syfte, det ska hända något.
  • Läsaren ska få mer information/berättelsen ska fördjupas.
  • En bra scen för berättelsen framåt och leder till att läsaren vill läsa mer.
  • Scenen börjar inte för tidigt och håller inte på för länge.

Annat som är bra att fundera på:

  • Var utspelar sig scenen? Tänk på att variera detta så att alla scener inte utspelar sig vid köksbordet/på jobbet/på kaféet.
  • Vad vill karaktären och vad står i vägen för det?
  • Vad skriver du rakt ut, vad händer under ytan?
  • Vart leder scenen?

Det här var alltså allt sånt som jag inte ägnat en tanke då jag började skriva men nu skulle jag aldrig få för mig att skriva en transportsträcka, snarare är det så att jag efter råmanus får fylla och kötta ut med allt det jag lämnar osagt när jag bara hoppar till nästa scen. När jag tänker i scener är jag också tvungen att tänka på vad jag vill ha med och varför. En scen som inte bidrar med något kan lika bra strykas.

Fastän jag i början inte hade nån aning om det här med scener skulle jag säga att det nu är en av mina största styrkor när jag skriver. Jag är bra på att skapa ett driv i texten, att få läsaren att vända blad – den kommentaren har jag också fått av testläsare och blir lika glad varje gång. För det är såna berättelser just jag vill skriva, med driv och en framåtrörelse och den där känslan om ”bara ett kapitel till”.

Hur tänker du kring scener och transportsträckor? Föredrar du böcker med driv och framåtrörelse eller spelar det inte så stor roll för dig?

Publicerat i Debut, Michaela von Kügelgen, Skrivprocessen, skrivtips | 6 kommentarer

Konsten att döda

”Man måste vara lite galen för att bli författare”, säger min lärare och han har oftast rätt. Coachen som tränat stora stjärnor som Åsa Larsson, Jens Lapidus, Denise Rudberg, Peter Fröberg Idling, Anna Schulze, Micael Dahlén, Jenny Ronneby och många många fler. Ni kanske också vet vem jag menar? The one and only Sir N.

Jag stötte på honom första gången när jag gick en kurs på Folkuniversitetet. Det var inte en slump. Jag sökte mig aktivt dit för att träffa denna mytomspunne man.

Exakt på klockslaget steg han in genom klassrumsdörren, klädd i svarta jeans och boots. Utan att säga något plockade han fram en burk cola zero och ställde på katedern. Det blev dödstyst. Han har en pondus få människor besitter och när han berättade att han i ett tidigare liv arbetat både som människosmugglare och mentalskötare blev jag inte förvånad. Det var alldeles klart att han kunde handskas med dårar.

Kursen bjöd på en introduktion i kreativt skrivande och jag älskade det från första sekund. Bokstäverna smattrade iväg.

”Klarar ni av att skriva femtio sidor, klarar ni av att skriva en bok”, sa Sir N. Underbart tänkte jag som var uppe i sextiotre. Idén till Stockholm psycho hade precis fötts och jag var fast besluten att slutföra projektet. Inget i mitt liv kändes mer viktigt.

När kursen led mot sitt slut frågade jag försiktigt om det fanns någon fortsättning och Sir N svarade kryptiskt. Det var ingen fortsättning men han ledde en privat grupp med högre ambitioner. De träffades varannan vecka, skrev tjugo sidor till varje gång och opponerade på varandras texter. Alla skrev på roman.

”Men då är det allvar. Ska du ha en chans där måste du steppa upp. Vem som helst får inte vara med i den samlingen och gruppen är inte officiell.”

Plötsligt fanns det bara en enda sak i mitt huvud. Jag måste ta mig in i hans hemliga grupp.

På kvällen mejlade jag honom.

”Det kommer bli mord och inga visor. Får jag den här chansen ger jag allt jag har. Ta in mig, jag vill inget hellre.”

Vid midnatt plingade det till och ett kort ”Du har en plats” dök upp i min inkorg. Jag trillade av skrivbordsstolen. Situationen påminde om när jag, i ett gömsle vid ryska gränsen, första gången såg en brunbjörn i det fria. Vildmarksguiden som var med åtlade med fiskrens i gläntan framför vår hydda och kort efteråt dök en gigantisk björnhanne upp från ingenstans. Jag var lyriskt, uppspelt och livrädd på samma gång. Guiden tittade på mig och utbrast torrt: ”Bevara det här ögonblicket för snart är det inte lika häpnadsväckande längre.” Femtio björnar senare hade han rätt och efter två dygn i urskogen ryckte jag inte ens på axlarna när en gigantisk hanne vässade klorna mot en granstam mindre än tre meter ifrån mig.

Några veckor senare kom ytterligare ett mejl. ”Ni kan börja skicka in era texter, vi ses i källaren.”

Källaren ägdes av ”Gorby-rånaren” och jag skälvde för andra gången. Inte för att adressen tillhörde en känd bankrånare, utan för att jag skulle mejla min text till proffs för bedömning, jag som knappt vågade visa den för människor jag känner. Till min fasa upptäckte jag att de som ingick i gruppen också var vilddjur. Publicerade författare som skrev på sina uppföljare, framstående copywriters, prisade journalister, tidningsredaktörer och verkställande direktörer.

Det låter som en kliché men jag darrade faktiskt när texten flög iväg mot deras inkorgar som fiskrenset i björngläntan. På vägen dit kräktes jag i en papperskorg och jag ljuger inte när jag skriver att det var det läskigaste jag någonsin upplevt. Långt värre än att befinna sig i det vilda tillsammans med nordöstra Finlands största brunbjörn.

”Kingen”, östra Finland. Foto: Anna Bågstam Ryltenius

Möter du en björn bör du stanna och ta av dig något som kan locka björnens uppmärksamhet. Sen backar du sakta ur situationen och undviker ögonkontakt. Går björnen till attack kryper du ihop på marken, skyddar hals och huvud och ber till gud. Med samma taktik konfronterade jag skrivbestarna.

Efter första träffen gick jag därifrån med magen uppsliten och kände mig värdelös. Mitt manus ville jag kasta i papperskorgen och jag förbannade Sir N som släppt upp mig i gruppen när jag inte höll måttet.

Men jag skrapade ihop mina inälvor och reste mig. I slutet av terminen hade jag lärt känna åtta begåvade personer, lika inspirerande som galna. Min text hade gjort enorma framsteg och historien hade fått ytterligare ett perspektiv. Kanske känner ni till talesättet: ”Om du är den smartaste i rummet, är du i fel rum.” Well, när jag började i gruppen var jag den minst smarta och det var det bästa som kunde hända mig. Nu, tre år senare, har jag en fil kand i ”manusbearbetning – bankrånarstyle.” Jag är långt ifrån fullärd och till skillnad från björnsafari är det fortfarande häpnadsväckande varje gång vi ses, men jag har slutat vara en mes.

Allt jag hade gav jag och Stockholm psycho blev en bok till slut. Numera även nominerad till årets deckardebut. Och snart är jag färdig med nästa manus.

Jag visste att livet skulle förändras när jag öppnade källardörren och nu vill jag aldrig mer stänga den.

Leta efter en källare du med.

Ps. Om du inte hittar någon rekommenderar jag det näst bästa. Han har nämligen skrivit en bok, den där Sir N. Där delar han frikostigt med sig av sina tips. Han är mästare i konsten att döda.

Publicerat i Anna Bågstam Ryltenius, Debut, ljudbok, Stockholm psycho | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Queen of prokrastinering

20170505_145250Rumpan på stolen.

Det är så denna vecka och eventuellt också några dagar nästa vecka kommer att se ut för mig.

Förlaget vill nämligen läsa manus två.

Det manus som jag skrev kontrakt på i veckan som gått. Det känns fortfarande ganska overkligt att veta att två till böcker kommer att ges ut. Och att de kommer att vara skrivna av mig 🙂

Jag har en tredjedel kvar att gå igenom + att jag måste skriva ett nytt slut. Det som finns lite löst nedskriver nu känns inte längre helt rätt. Det slutet skrev jag innan jag ens skrivit klart halva råmanuset och så mycket har hänt med karaktärerna under resans gång att det känns lite platt och inte riktigt som dem. Jag vet vart sista kapitlet ska äga rum, eftersom jag planerat detta redan i första kapitlet, men det är händelserna som utspelar sig på platsen som känns lite sisådär.

Hur gör ni? Skriver ni från A till B till C eller skriver ni A och sedan C för att sedan gå tillbaka och fylla i B? Eller gör ni på något helt annat sätt?

Jag har oftast slutet klart för mig ganska tidigt i processen. Det ger mig ett riktmärke eftersom det som händer mellan starten och slutet inte alltid tar mig i ett spikrakt spår utan har en tendens att sicksacka fram och ibland göra några ofrivilliga loopar.

Det största problemet just nu för att få färdigt manuset är ändå att jag tydligen gått och blivit The Queen of prokrastinering. Ja, om jag inte hamnar i ett flow för då finns det nästan inget som kan få mig att sluta, inte ens om en tornado for genom huset skulle jag nog sluta. Men jag är inte i ett flow just nu och har inte varit på ett tag. Så jag prokrastinerar. Något som är en ny upplevelse för mig. Med Hemligheter små skrev och redigerade jag som besatt så fort tillfälle gavs men nu, nu kan det se ut så här hemma hos mig när jag har tid avsatt för att sätta mig och redigera:

Jag klickar upp dokumentet och letar fram stycket där jag var sist.
Å, jag ska bara hämta ett glas vatten innan jag börjar.
Jag hämtar vatten. Sätter mig och kommer på att jag glömt tvätta de där byxorna som sonen ville ha till skolan i morgon. Det tar ju inte så lång tid att starta en tvättmaskin så det kan jag fixa snabbt innan jag sätter mig och redigerar.
Går ner till tvättstugan och fyller tvättmaskinen med tvätt och startar den.
Kommer tillbaka upp och inser att hunden är kissnödig. Ut med vovven en snabbis för man vill ju inte torka kiss liksom.
Tillbaka vid datorn igen och börjar läsa igenom texten. Kommer på att jag är lite hungrig så jag ska bara fixa mig något att äta innan jag fortsätter, för man kan ju inte redigera medan magen kurrar, eller hur?
Och att redigera medan man äter går ju inte, så då passar man ju självklart på att surfa runt lite. Läser lite bloggar, kollar mejlen och Facebook osv.
Och vips så var de där två, tre timmarna man skulle sitta och redigera slut och barnen kommer indundrandes.

Om jag ska vara ärlig så ger det mig faktiskt lite ont i magen att jag inte tar vara på den tid jag har till att redigera för det är ju verkligen det här jag vill göra. Skriva böcker. Så varför gör jag inte det då? Varför prokrastinerar jag istället? Jag har faktiskt inget svar på det men jag vet att nu är det slut på det. Ingen mer prokrastinering för min del.

Jag har nämligen en plan.

Jag ska köra intervall redigering.

20 minuter intensiv redigering och 5 minuters paus. Detta upprepas tills tiden som man har tillgänglig är slut. Under de 20 minuterna som man redigerar får man inte kolla mobilen eller öppna andra internetsidor än synonymer.se. Under pausen får man göra vad man vill. Dansa lite kanske för att hålla igång blodcirkulationen.

I dag ska planen testas.

Önska mig lycka till!

Publicerat i Bok två, Brutna små regler, Christina Schiller, Debut, författarens hantverk, Författarliv, redigering, Romance, Skrivprocessen, Uppföljare | Märkt , , , , , , | 1 kommentar

Gästblogg: Caroline Degerfeldt

CarolineDegerfeldt

Fotograf: Viktor Holm

 

Refuseringar är bara början

 

När J.K. Rowling fick sitt första refuseringsbrev satte hon upp det på väggen, som en symbol för att hon från den stunden hade något gemensamt med sina favoritförfattare. Den handlingen får mig att tänka på en scen i tv-serien the L word (2004–2009) där den fiktiva karaktären Jenny Schecter nålar upp alla sina refuseringsbrev ovanför arbetsbordet. Första gången jag såg avsnittet, för tolv–tretton år sedan, tolkade jag handlingen som något destruktivt, som ett straff för misslyckanden. Idag tänker jag annorlunda. Ett refuseringskollage kan vara bränslet till att fortsätta skriva tills alla nej blir ett ja. Det kan som i J.K. Rowlings fall påminna om den väg de flesta behöver gå för att ta sig igenom nålsögat. Och refusering är inte samma sak som misslyckande. Det visar vilken synonymordlista som helst.

Själv nålar jag inte upp mina refuseringsbrev. Det har jag inte tillräckligt med väggutrymme till. Nej då, så många har det inte blivit än. Men ändå så pass många att jag beslutat mig för att skriva om mitt bokmanus Habanav. Och nu snackar vi stor renovering. Stambyte och slamsug.

För ett år sedan stod jag inför att skicka ut manuset till förlag. Jag skulle ta examen från Författarskolan vid Lunds universitet och Habanav var mitt examensarbete. Manuset hade genomgått cirka fem redigeringsomgångar under utbildningen och medbedömaren som godkände manuset tyckte att prosan var nyanserad och att berättelsen var intresseväckande, men gav också förslag på ändringar som skulle gynna helheten. Jag gjorde några mindre justeringar, men stod fast vid att testa den version jag hade på förlagen. Jag ville se vilken respons manuset kunde få, om det skulle få någon respons överhuvudtaget.

Totalt tretton utskick resulterade i standardrefuseringar, men också kortare omdömen som språkmässigt välskrivet och intressant tema. Dock inget erbjudande om samarbete. Istället för att fortsätta redigera lämnade jag Habanav helt. En ny manusidé dök upp och jag hamnade i en intensiv uppstart av min enskilda firma som lektör och korrekturläsare.

Månaderna gick och Habanav låg i döda vinkeln. Men med tiden började jag snegla åt sidan, se mig om efter berättelsen som riskerade att bli ännu ett byrålådemanus. Så var det ju inte tänkt. Lektörsläsningarna av mina kunders manus påverkade alltmer, jag började ställa liknande lektörsfrågor till mitt eget manus. Och intresset växte långsamt fram, att titta på Habanav igen, med nya ögon. Därför tog jag hjälp av en testläsare för några veckor sedan som gav ett flersidigt utlåtande. Testläsaren som inte visste vad som tidigare sagts om manuset föreslog då samma ändringar som medbedömaren på Författarskolan.

Det hade blivit dags.

Jag var inte redo för ett år sedan när utlåtandet från medbedömaren kom. Jag hade inte tillräcklig distans då. Jag ville inte förmedla berättelsen på ett annat sätt. Men nu har jag sakta kommit till insikten själv att det skulle gynna manuset. Och idag är jag redo. Tror jag i alla fall. För det är med skräckblandad förtjusning jag ger mig på det här uppdraget, att slita upp strukturen och rumstera om.

Det kommer att bli jobbigt. Och ja, jobbigt är en förskönande omskrivning. Det här är ju trots allt ett dagtidsinlägg. Men framöver, när frustrationen sliter i mig, ska jag försöka tänka på att jag älskar känslan av kreativitet och att jag ju faktiskt är som mest kreativ under redigeringsprocesser. Det ska jag påminna mig själv om, med hopp om att det hjälper.

Och vem vet, fler refuseringsbrev kanske väntar när stambytet är färdigt och manuset ligger hos förlagen igen. Men de kommer inte heller att nålas upp på väggen. Vad som däremot ska få en hedersplats vid arbetsbordet, när den dagen kommer, är en kopia av ett efterlängtat förlagskontrakt.

Refuseringarna var bara början. Nu fortsätter arbetet.

 

Caroline Degerfeldt är lektör, korrekturläsare och medskribent till inspirationsbladet Författerier. Hon har diplom från Österlens folkhögskolas skrivarkurs på distans (2011) och en kandidatexamen i litterärt skapande från Författarskolan vid Lunds universitet (2014–2016).
www.carolinedegerfeldt.se
 

 

 

Publicerat i Debut, Gästbloggare, refusering, Skrivprocessen | Märkt , , , | 6 kommentarer