Ett tråkigt inlägg om ekonomi

zsfuzzg

Foto: Kajsa Göransson

 

Ända sedan jag skrev bokavtal för Som en öppen bok, har jag brottats med den delen av författarskapet som jag helt säkert inte är ensam om att fasa för: Ekonomin. Låt mig först klargöra att anledningen till dessa ekonomiska utmaningar, det vill säga att mitt skrivande har börjat dra in pengar, på inget sätt är fasansfull. Det är vad många drömmer om, jag också, och det gör att det är svårt att prata om tråkigheterna som den ekonomiska biten för med sig utan att låta otacksam. Det är ett lyxproblem, helt enkelt! Dessutom är det inte direkt roligt att ägna ett blogginlägg åt bokföring och momsdeklaration (Kristin kanske är av en annan åsikt?). Men jag gör det ändå, och hoppas att någon kanske kan bli hjälpt av något av det jag skriver.

Det första jag gjorde när jag hade fått avtalet, var att be en kollega om råd – en lärarkollega som undervisar i företagsekonomi. Han tipsade om en revisionsbyrå som hjälper till med allt möjligt, bland annat uppstart av företag. Härligt, tyckte jag, som kände att det var läge att erkänna mina begränsningar. Jag bokade ett möte och såg fram emot att få stjälpa över hela problemet på en yrkeskunnig.

Under det mötet kom en viktig (och ganska dyr) lärdom: Förlita dig inte på att någon annan vet allt om vad som är bäst för just dig, även om personen i fråga är ekonomiskt kunnig. Jag fick en hel del information som är bra för nybörjare att få, men det mesta av det finns att läsa på exempelvis verksamt.se. Jag hade nog haft en förhoppning om att någon skulle kunna skräddarsy en tjänst åt just mig och mina behov, men i det här fallet blev jag inte jättemycket klokare när det gällde sådant som royalty, moms på författartjänster och så vidare.

Från det ena diket till det andra – nu bestämde jag mig för att klara mig själv. Helt tappad bakom en vagn är jag ju ändå inte, och med den information som finns att läsa sig till borde jag väl kunna sköta den lilla bokföring och det lilla bokslut som det var tal om under mitt första år som egenföretagare. Det finns som sagt mycket bra information på nätet, och Skatteverket är faktiskt inte så svårtillgängliga som man skulle kunna tro. Är man bara beredd att sitta i telefonkö i tre timmar, kan man få väldigt bra hjälp (jag planerade exempelvis så att jag ringde upp på väg till jobbet, så att jag skulle hinna genomföra en lektion innan det blev min tur).

Jag tror att det gick ganska hyfsat under förra året. Jag bokförde mina fåtaliga händelser, fick ihop ett bokslut med hjälp av Skatteverkets digitala tjänster, och fyllde i NE-bilaga vid deklarationen (visserligen under det att jag fällde tårar av frustration). Huruvida allt blev korrekt är fortfarande höljt i dunkel.

Den tanken (gör jag rätt? Är jag ens i närheten av rätt?), i kombination med att det eventuellt kommer att hända lite mer under det här året, fick mig att återigen omvärdera mitt beslut. Istället för att fortsätta att lägga timme efter timme på att försöka sätta mig in i något som jag tycker är hiskeligt själsdödande och tråkigt, letade jag fram en redovisningskonsult som verkade passa mina behov och som dessutom gav en tydlig offert. Och, inte minst, hon har jobbat med andra författare! Saken var därmed avgjord – jag låter henne sköta löpande bokföring, bokslut och deklaration, medan jag fokuserar på det jag behärskar bättre och tycker är betydligt roligare – att skriva.

Än så länge känner jag bara lättnad, och jag har börjat inse att det inte är främst att slippa själva arbetet som jag kommer att betala för. Det är friden och frånvaron av klumpen i magen.

Publicerat i Debut, pengar & ekonomi, Starta eget förlag | Lämna en kommentar

Den svåra konsten att tänka ut en titel

Om du tillhör dem som kommer på en fantastiskt bra titel redan innan du börjat skriva på ditt manus, grattis.

Om du tillhör dem som kommer på en fantastiskt bra titel när du håller på att skriva på ditt manus, grattis.

Om du tillhör dem som kommer på en fantastiskt bra titel när manuset är klart, grattis.

Då kan du sluta läsa nu. Det här inlägget är för oss som inte gör det. För oss som förtvivlat försöker hitta några ord som gör sig, men som alla känns rätt så platta och meningslösa. För en titel ska ju vara allt av följande: klatschig, minnesvärd, beskrivande, unik, lockande, säljande. Att få in allt det i en titel tycker åtminstone inte jag är lätt. Orden stockar sig och alla förslag jag kommer upp med känns banala och intetsägande. Om jag mot förmodan kommer på en bra idé och googlar den, visar det sig att det redan finns minst två böcker på svenska med samma namn – och då förpassar jag idén till papperskorgen för en till behövs verkligen inte.

Här har jag samlat några länkar för dig som vill läsa vidare om problemen med att skapa en bra titel eller förslag på hur du gör:

Coming up with the perfect title for your novel

Title your novel

7 tips to nail the perfect title

How to pick a title for your book

Ännu svårare blir det om man beaktar vissa genrekriterier. Typ att deckare och kriminalromaner ofta är enordstitlar (t ex Ögonvittnet, Våroffer, Mytomanen, Spegelmannen för att nämna några) medan romance och feelgood har långa titlar (t ex Det lilla bageriet på strandpromenaden, Resten av allt är vårt).

Jag tänker att jag kommer ge blanka sjutton i att följa genrenamnsättning bara jag hittar rätt titel. Men det är just det. Ingenting känns rätt.

Publicerat i författarens hantverk, Kristin Fägerskjöld, titel | Lämna en kommentar

Gästbloggare: Kristina Falk

Idag gästas vi av Kristina Falk, som nyligen debuterade med En gång slockna alla stjärnor på Parus förlag.

3hmavif

När min pappa drabbades av ALS blev döden påtaglig. Den visade sig i svårknutna skosnören, i muskelryckningar och i pappas blanka ögon. Döden, som tidigare känts abstrakt, stegade in i pappas hus, fyllde alla rum och smekte långsamt livet ur honom.

Något år efter att min pappa gått bort åkte jag till Tokyo. I väntan på ett tåg till Akihabara, stod en ung man några meter ifrån mig, för att i nästa sekund hoppa från perrongen. Tåget tutade. Någonting utropades på japanska i högtalarsystemen. Spåret spärrades av. Poliser, ambulanspersonal och människor i gula – eller var det röda? – västar rusade in med en bår. 

Jag har skrivit så länge jag kan minnas. I mitt barndomshem finns lådor fyllda med anteckningsböcker från skoltiden. Alla raster handlade om att skriva eller leka karaktärerna som jag skapade. Det mesta handlade om samurajer eller hundar. Under en lunchrast på en timme hann jag färdas till Alaska för att slåss mot en grupp vildhundar som ville slita mig i stycken. När det sedan ringde in för lektion, smög jag in till byskolans obemannade bibliotek och skrev ner scenerna. Drömmen var att bli författare.

Numera skriver jag för det mesta om ungdomar. Kanske för att jag arbetar som gymnasielärare och dagligen träffar unga människor. På nära håll ser jag hur fantastiskt och fruktansvärt det kan vara att vara ung idag. Jag ser ungdomar som älskar varandra besinningslöst, så vilt och så starkt att de bär alla känslor utanpå kroppen. Jag ser också ungdomar som inte orkar ta sig till skolan på morgonen. Unga som mår så dåligt att de inte längre vill leva. 

I min bok En gång slockna alla stjärnor, är det kärleken mellan karaktärerna som driver handlingen, samtidigt som döden ständigt är närvarande. 23-åriga Freja Lindh är rädd för att dö. Hon blir handlöst förälskad i Vincent Varg, som är rädd för att leva. Det är en roman för unga vuxna som handlar om vänskap och vild kärlek, men även om självmordstankar och sjuka föräldrar. Att skriva en bok som handlar om liv och död har bitvis varit väldigt tungt, men hela skrivprocessen har varit fantastisk. Jag har gråtit och skrattat med mina karaktärer. Jag har ofrivilligt men medgörligt blåst med som ett löv i deras känslostormar. 

I februari 2020 uppfyllde jag drömmen jag burit sedan jag var barn, två månader innan min trettioårsdag. Efter massor med skrivna manus och refuseringar, debuterade jag på Parus förlag som under 2020 fokuserar på böcker kring psykisk ohälsa bland unga. Min och förlagets stora förhoppning är att En gång slockna alla stjärnor ska kunna bidra till att öppna upp för samtal kring psykisk ohälsa.

När jag stod där på perrongen i Tokyo var allt så tyst. Några ur räddningstjänsten täckte över liket med en filt innan de åkte nerför rulltrappan med båren. Efter en stund fortsatte tågen gå, som om ingenting hade hänt. Fast i mig hade någonting hänt. Jag hoppade på ett av tågen men upplevelsen följde med mig hem. När jag hör att någon av mina elever bär på självmordstankar, slussas jag tillbaka till den där dagen. Jag har insett att det inte bara händer där, utan även i mitt land. I Sverige tar 1500 människor om året sina liv. Flera av dem är unga. Uppskattningsvis har 150 000 människor i Sverige allvarliga självmordstankar. De siffrorna fanns hela tiden med mig när jag skrev boken.

 

Instagram: Kristinafalk_forfattare 

Facebook: https://www.facebook.com/kristinafalkforfattare/

Publicerat i Debut, Gästbloggare | Lämna en kommentar

Lördagsenkät: Med eller utan synopsis?

Skrivprocessen kan se väldigt olika ut för olika personer. En del lägger ner mycket tid på att arbeta fram detaljerade synopsis, medan andra föredrar att kasta sig ut och låta berättelsen växa fram allt eftersom. Idag berättar vi hur det ser ut för oss.

Kristin Fägerskjöld

Ja, jag jobbar med synopsis. Framförallt i början av ett skrivprojekt när jag drar upp de stora dragen. Jag gör en grov uppdelning i delar (som kanske är block om ett par kapitel) så att jag får en bra dramaturgisk kurva och vet vad som ska hända i historien. Jag gör den sällan mer detaljerad än så. I många fall gör jag avsteg från hur jag hade tänkt mig projektet från början, och då ändrar jag i synopsis också, men ju mer jag skriver desto mindre tittar jag på det och ändrar inte heller löpande.

Sara Molin

För mig har det sett väldigt olika ut för olika skrivprojekt. Som en öppen bok skrev jag utifrån synopsis, en ganska detaljerad sådan med många av de viktigaste scenerna listade. Jag gillade att skriva på det viset, det gav mig något att hålla i när jag skrev råmanuset och var också till bra hjälp under redigeringen när jag började jonglera med kapitel och scener. Planen var att köra på samma sätt med manus två, men eftersom det hann gå väldigt lång tid mellan utformandet av synopsis och skrivandet av själva manuset, kändes det lite daterat när jag väl skulle skriva. Nya idéer hade hunnit kläckas, och istället för att skriva om synopsis, körde jag igång. Vid det laget hade jag levt så länge med karaktärerna och storyn i bakhuvudet att det faktiskt nästan kändes överflödigt med synopsis.

Malin Edholm

Jag älskar att skriva synopsis! Men ibland blir det inte mer än så för mig. Jag fastnar när det kommer till själva utförandet av det jag sammanfattat. Därför skippar jag ibland synopsis helt, skriver möjligtvis ner några ord för att guida mitt skrivande. Ska jag skriva något längre behöver jag strukturen som en synopsis ger men med korta noveller fungerar det utan.

Hanna Nordlander

Utan. När jag skriver skönlitterärt börjar det med en bild, en replik, ett ord i kombination med ett annat ord och så utgår jag från det. Teman utkristalliserar sig efter hand. Det gör romanbygge svårt för mig, men en dag ska jag lyckas med det också.

När jag skriver inom de akademiska genrerna är det annorlunda; då kommer lärar-Hanna fram med intellectio, inventio, disposition, elocutio. Ämne, frågeställning, brainstorming, källor, och så byggs det på. Men då vet jag vart jag ska redan från början.

När jag skriver dikt är det liksom inte att “Hm, om jag skulle ta och skriva en dikt om våren idag”. Snarare att man ser tussilago och ett gammalt tuggumi i diket och fortsätter därifrån. -ish.

Daniel Sjöberg

Nja, är väl svaret. Jag kan ibland önska att jag vore så oerhört strukturerad att jag satte mig ner och författade ett långt, genomarbetat synopsis där det mesta fanns på plats när jag väl började skriva, men så är icke fallet. Det jag har klart för mig är början och slutet. Därefter sätter jag mig ner och tecknar alla karaktärer. Ålder, personlighet, hur de ser ut (ögonfärg, hårfärg, längd, vikt, utmärkande drag och så vidare) och sedan fyller jag ofta i detta allteftersom mitt manus utvecklas. När jag väl börjar berätta i textform får historien och karaktärerna ett liv som inte sällan överraskar mig och får mig att inse att det jag ”visste” när jag började skriva är helt fel.

Publicerat i lördagsenkät, Skrivprocessen, synopsis | Lämna en kommentar

Dags att väcka skrivbordsmanusen till liv

En bekant twittrade häromdagen att han lägger ner sin blogg. ”Från och med nu ska mitt skrivande ägnas åt min roman som vilar sig i form”, skrev han. Vilar sig i form. En klassisk form av träning jag ägnat mig framgångsrikt åt genom åren vid olika tillfällen. Förr eller senare kommer man alltid tillbaka till löpspåret, eller gymmet, eller fotbollsplanen eller dansgolvet eller vad det nu månde vara och detsamma gäller ju datorn. Och skrivmaskinen dessförinnan. Där ligger berättelserna och jäser. Förr eller senare får de åter liv och till slut tar man det hela vägen i mål, skickar in och sedan … ingenting. Oftast är det ju så.

Runt en promille av alla manus som skickas in blir någonsin utgivna och även om egenutgivning och hybridförlag förbättrat möjligheterna tänker jag ofta på alla dessa historier som aldrig når någonstans. Skrivbordsmanusen.

Förra året erbjöd jag den som var intresserad att få läsa romanen ”M finns bara i fantasin.” Jag skickade helt sonika ut frågan på Instagram och flera anmälde intresse. Jag mejlade iväg de 83000 orden till människor jag aldrig träffat. Sedan dess har jag inte hört något och jag gissar att det beror på att de aldrig läste. Eller möjligen att de lästes, men att de inte föll någon i smaken och så anammade man den gamla sanningen att den som inte har något snällt att säga bör inte säga något alls. Jag tror dock främst på det förstnämnda.

Tiden rinner ifrån en och det är så mycket man ska hinna så varför läsa en saga som inte var tillräckligt bra för att ges ut. Saken är den att jag tycker att den är tillräckligt bra och jag är inte ensam. Min lektör var väldigt imponerad och en redaktör på ett av de största förlagen i Sverige skrev ett långt brev där hon förklarade att de ville uppmuntra mig att fortsätta skriva, att jag behärskar det skrivna ordet väl och att på många sätt var mitt manus en gedigen roman. Ett mindre förlag bad om ett möte och redaktören tog tåget från Malmö till Stockholm för att träffa mig, men i slutändan blev det nej där också. En gedigen roman, som ingen någonsin kommer läsa.

Det kändes lite sorgligt så jag ställde frågan, skickade iväg det till främlingar och någon dag, någon gång kommer någon kanske läsa det. Någon dag, någon gång kanske jag skriver om det och får det utgivet. Vem vet?

Jag svarade min bekant: ”Ser fram emot när romanen bestämmer sig för att börja arbeta sig i form istället.” Är det en historia värd att berätta början på är det en historia värd att berätta till slutet. I slutändan kanske de enda som kommer att läsa den är en handfull redaktörer på olika förlag runtom i landet. I slutändan kanske de inte ens läser mer än några sidor, men om det aldrig blir färdigt finns det inte en chans att de ens belönas med detta. Jag är övertygad om att det ligger skrivbordsmanus i mängder som förtjänar att läsas. Vissa rentutav förtjänar att läsas av tusentals. Hundratusentals. Miljontals. Det kan vara Ditt manus.

Vilan är över. Det är dags att börja arbeta. Nu kör vi.

Publicerat i #NästanFriends, Daniel Sjöberg, DanielSjöberg, Debut, debutantbloggen, Debutantbloggen 2020, Nästan Friends | Lämna en kommentar

Släpphändelse

Utgivning närmar sig. Inom en månad är det inte omöjligt att jag har min bok i handen. Självklart ämnar jag fira, men formerna för firandet är inte klara. Inte tidpunkten heller, men eventuellt kan du göra en liten notering i kalendern vid den 3:e maj. 

Även utan coronahot har jag funderingar kring hur en releasefest ska ta form. Senast jag ordnade släppfest, för en novellantologi, var det hemma i lägenheten, massor av prosecco och inget att äta. Jag hade föreställt mig en eftermiddagstillställning, förvarnat om att grunda med lunch och att gästerna skulle gå hem efter ett par timmar. Istället blev det tolvtimmars, bubblet tog slut och övergick i bib och fortfarande inget ätbart. Ändock – helt fantastiskt! 

Med min diktsvit vill jag förstås också fira. Det är ju min debutbok, för tusan. Men alkoholens vara eller icke vara vållar huvudbry. Temat för dikterna är alkoholism, och jag vet inte, det kan ju bli lite olustig känsla. En sida av mig säger att jag ska strunta i känslan och köra på. Skilja på sprit och sprit. En annan sida säger mig att låta bli starkare drycker än kaffe denna gång, fundera på vad jag egentligen vill säga med alltihop. En tredje sida, för det finns alltid alternativ, säger åt mig att ställa fram marinella och cola att blanda själv, kanske gömma undan en explorer i tvättstugan som gästerna kan smyga ned och leta efter. Och känna hur det känns, liksom. 

Nu lutar det åt kaffekalas istället, dagtid, men då flyter ju andra problem upp till ytan: städningen, eller rättare sagt avsaknad av städning. Dagsljuset jobbar inte riktigt med mig där, om man säger så. Inte berget av stryktvätt heller.

Och den här virussituationen. Vågar man alls planera att samla ett flertal människor på liten yta? Kan jag rentav ha ihjäl någon? Kommer det att finnas wc-papper till alla? 

Många frågor hopar sig, som du förstår. Jag vet inte ens om jag kan kalla det “fest”. Release-event, kanske. Släpphändelse, på svenska. Jag ska fira med släpphändelse. Med eller utan sprit – och toapapper.

Vilka är dina bästa släpphändelsetips?

Publicerat i Hanna Nordlander, Releasefest, Stillna | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Läslust

Den här veckans inlägg har jag påbörjat sju gånger, det här är alltså mitt åttonde ”försök”. Det går trögt och min trötta hjärna är upptagen av musiksnuttar från olika tiktok-videos jag har fastnat i under helgen …

Jag känner mig velig, först tänkte jag göra ett inlägg angående uppmaningar och memes om att ”se till att vara produktiv” i sin karantän/självisolering … sen tänkte jag att jag ville föra tankarna till något helt annat genom att berätta om min releasefest. Men så läste jag Saras inlägg (igår) och tänkte att jag skriver några meningar i samma anda istället!

Även detta har jag skrivit, raderat och börjat om på för det finns så mycket att säga. Jag håller definitivt med Sara och tycker det är synd att man måste ursäkta, försvara och förklara varför man läser feelgood/romance/erotik eller annan genrelitteratur som exempelvis fantasy.

Kommer ni ihåg när Twilight kom? Jag var runt 14 år och blev som besatt av serien, jag läste om böckerna flera gånger. Sedan gick jag vidare till böckerna om Sookie Stackhouse som HBO-serien True blood är baserad på och efter det fortsatte jag ner i fantasy”träsket” och jag fann min ordentliga läsglädje.

Jag gillade även då en hel del klassiker, särskilt de gotiska viktorianska romanerna, vilket jag var snabb att säga om någon frågade … Men jag är så tacksam för att min läslust kickades igång ordentligt av Twilight. Jag har aldrig läst så mycket som under gymnasiet och jag kan sakna den tidens slukande av böcker. Jag minns hur jag som kanske 16-åring såg att en tv-serie jag följde var baserad på böcker och beställde därefter alla fem böckerna för att sluka under en helg/vecka.

Det som var synd är att jag skämdes när jag valde att läsa fantasy istället för något mer finlitterärt.

Det är viktigt att förstå hur tungt det kan kännas för vissa att läsa, och då är det väl bättre att kicka igång läsglädjen (samt behålla den) med böcker som man själv väljer istället för de böcker som ”man ska ha läst” eller ”borde läsa”? Det är särskilt relevant i grundskolan där läsvanor skapas, men även i vuxenlivet.

Har du tappat läslusten? Jag rekommenderar verkligen kategorin ”unga vuxna”, speciellt om läsning av någon anledning känns motigt. Det är en underbar kategori med många pärlor. Tanken på att vuxna enbart ska läsa ”vuxen”böcker är, enligt mig, förlegad. När läslusten väl byggts upp igen kan man fortsätta att enbart läsa böcker ur den kategorin om man vill eller välja och vraka och prova på utan besvär.

Osäker på om jag har någon tydlig poäng med dagens inlägg förutom att dela med mig och uppmuntra till läsning för nöjes skull! Utan skam och ursäkter.

Publicerat i Debut | Lämna en kommentar