Poesin ska ju levas också

Ti bloggMin son har nyligen varit på konfirmationsläger i fyra veckor. Det var verkligen inte hans idé att åka dit. Han kände ingen där första dagen och anhöriga var inte välkomna att hälsa på (förutom en kort stund en söndag två veckor in på lägret).  Deltagarna fick inte ha mobiltelefoner eller datorer med sig. Inget nät på en månad. Inga duschar. De tvättade sig i havet. De fick gå över två kilometer till kyrkan när det var dags för gudstjänst. Eftersom lägret hade vildmarkstema gjorde de några övernattningar ute i skogen och lyckades pricka in sommarens blåsigaste och regnigaste dagar för detta. Myggen var fler än Egyptens gräshoppor.

De blev de bästa veckorna i min sons liv.

Nej, trots att sonens farfar var präst och hans farmors far biskop och hans farmors morfar ärkebiskop blev han inte frälst på lägret. Eller jo, det kanske han blev, men han tror fortfarande inte på gud.

Däremot badade han i kärlek, vänskap och ljus i fyra veckor. Alla kände att de dög. Hur ofta händer det i en högstadieunges liv? Hur ofta händer det i någons liv?

Trots bristen på kontakt med familj och gamla kompisar var lägret var inte sektlikt alls. Tvärtom. Taket var högt, högt. Det existerade i princip inte. Alla frågor bemöttes av ledarna med stort allvar och en uppriktig vilja att hitta svar. Prästen sa faktiskt att just detta års konfirmanders ifrågasättanden var på så hög teologisk nivå att de nådde högskoleklass. Han uppskattade frågorna och nyfikenheten, och den varsamhet och omtänksamhet frågorna ställdes med. Inga stick. Ingen respektlöshet. Men skepticism. Ett ständigt belysande av logiska luckor. Raka frågor. Eftertänksamma svar.

Att unna andra lägerdeltagare att få tro och att få vila i sin identitet som troende och samtidigt själv kunna ifrågasätta rimligheten i och konsekvenserna av många delar i bibeln, det är en balansakt. På något sätt funkade den. På något sätt stärktes alla.

De smög upp på nätterna och hittade på (harmlösa) bus. De satt under natthimlen och pratade om allt, om sina liv, om Zara Larsson (”hon känns som en feministisk förebild och det är vidrigt att hon har utsatts för hat men vi kom fram till att hon är inkonsekvent”), om miljön, om hbtq-frågor, om varför Sverige behöver vara generöst, om skolan, IS, Avicii.

De paddlade kanot, byggde vindskydd, klättrade, sjöng, skrattade, dansade och åt karamellfärgat rosa och grönt bröd. Bredvid svenska flaggan hissade de prideflaggan och flaggor från andra kontinenter.

De lyssnade på föredrag om självförtroende, om mänskliga rättigheter, jämställdhet, om orättvisor i världen och vänskap.

De såg en enda film under lägervistelsen. Litet oväntat en brittisk feelgoodfilm om en årslång gruvarbetarstrejk i Storbritannien och gayrörelsens stöd till strejkarna.

De kunde släppa alla extra lager skinn de aldrig hade borde ha behövt bära på från början. Som ingen borde behöva bära på.

De tog till sig ledarnas ord om att nästan allt världen försöker signalera om vad som är framgång, är fel. Världen säger ’Använd armbågarna. Framgång är att komma först, att vara bäst. Framgång är att se ut på ett visst sätt och få flest ’likes’ på Facebook. Framgång är att se om sitt eget hus, inte andras. Framgång är att inte visa sig sårbar eller svag’.

Så säger världen men den har fel.

Den har fel. Det är klart att den har fel. Vi glömmer det allihop ibland.

På konfirmationsdagen hörde vi tjoande och jublande utanför kyrkan. Och sedan tågade konfirmanderna in. Inte i kåpor – dem tog de på sig först i ett senare skede – utan i batikfärgade t-shirts. Med håret fortfarande salt av morgonens bad. Det som fullständigt fick mig att brista var deras ögon och munnar. Glädjen, kärleken, humorn (de sjöng Aviciis ”Wake me up when it’s all over” och textraden ”I didn’t know I was lost” fick plötsligt en ny mening).  Allvaret, värmen och självkänslan i allas ansikten. Jag har aldrig, aldrig, aldrig sett ansikten lysa starkare, varmare, ljusare.

som15 036 konftåg
(Bild: Konfirmanderna tågar in i kyrkan.)

Vad jublet utanför kyrkan handlade om? De var peppade över att finnas till. Över att ha varandra.  Över att ha upplevt livet bortom dataspelen och filmerna. (Böcker fick de förresten såklart läsa under lägret. Några olika John Green-titlar skickades  runt mellan våningssängarna. En bok av den där Christina Lindström lästes visst också av ett par av konfirmanderna. En scen från just den här lägerplatsen finns faktiskt med i kapitel 7 och 8 men lägrets namn är ändrat.)

Efter kyrkan och fika på lägergården tog konfirmanderna och ledarna avsked av varandra i över en timme. Tårarna rann. Var och en av dem kramade var och en. Länge. Innerligt.

Jag älskar att min son fortfarande strålar. Snart ska skolan börja, löven ska explodera i gult och rött och världen ska invadera de hyfsat nyktra och kärleksfulla tankarna igen. Counterstrike, Instagram, jargongen i skolkorridoren. Vi får se vilken motståndskraft han och vi alla har då.

Men vi ska ha minnet av känslan kvar.

Jag behöver kanske be om ursäkt för att det här inlägget inte direkt handlar om skrivande. Men kanske inte. Poesin ska ju levas också.

Publicerat i Debut | Lämna en kommentar

OK – let´s talk about money.

bild

De senaste veckorna har det pratats mycket om pengar här på bloggen och även i gruppen Författare på Facebook, där det lagts upp artiklar olika förslag hur man kan försörja sig på sitt författande.

Jag minns fortfarande de första slantarna jag tjänade på mitt författarskap. Hela tre kronor fick jag för en nanoism som publicerades och jag har nog aldrig varit så stolt över några förtjänade slantar som jag var över dem. Det var som en början på något. Som om möjligheterna var oändliga.

Men pengar, liksom livet, är ju relativt.

På Bokmässan förra året var jag på en föreläsning där de bad oss att tänka oss en hundralapp – och hur det kändes att få en sådan i handen när man var sex år. Man kände sig rikast i hela världen. När man sedan blev tretton och fick en hundralapp av någon så kändes den värdefull, men inte riktigt lika oändlig. Kanske räckte den till en biobiljett (knappt) eller lite smågodis. Idag när man är i yngre medelåldern är känslan av en hundralapp trevlig, men inte längre lika magisk. Man är ju väl medveten om att den inte ens går att få en inbunden bok för…

Det vanligaste rådet till författare som vill försörja sig verkar vara ”Don´t quit your day job…” och jag har nog inga bättre råd än så. Jag har inte kunnat sluta mitt än. Men jag kommer aldrig att acceptera eller förstå logiken i att sjuksköterskor och personal inom vården, liksom författare, skulptörer och poeter inom själavården – som gör några av de viktigaste jobben i världen, är de mest lågavlönade (även om det finns undantag).

Och jag kommer förmodligen aldrig vara så stolt över några pengar som de första tre kronorna jag tjänade på den där nanosimen.

Så här gick den:

FullSizeRender

 

Publicerat i Debut | Märkt , , , | 4 kommentarer

En helt ny röst.

10157221_701905456534394_6503728241913565292_n
Detta skulle ju bli Läsandet Sommar för mig.
Efter ett par år då jag knappt hunnit läsa en bråkdel av allt det jag önskat på grund av allt arbete med Fyra Minuter och mina noveller, skulle detta bli sommaren då jag på allvar tog tag i min läsning igen. Och som jag längtade efter att få dyka in i alla dessa nya främmande världar!
Men något har hänt. Något helt nytt. Något som jag inte vet hur jag ska förhålla mig till.

Allt jag läser ger mig prestationsångest.
På riktigt!
Vilken bok jag än har gett mig på under de senaste månaderna, så slutar det alltid med att jag sitter där med en känsla av ”jag kan inte skriva – den här personen kan skriva.”
Jag vet att jag borde bli inspirerad, men ofta känner jag mig istället bara som en bluff. Allt jag läser är ju så mycket bättre än vad jag själv kan prestera!
Självklart läser jag ändå, och självklart är det en ynnest. Jag menar inte att jag gräver ner mig i självömkan. Att läsa är fortfarande den bästa skrivarskolan som finns.

Men samtidigt finns den där, en helt ny röst som jag aldrig hört förut. Den jäveln sitter på min axel, och så fort jag hunnit några kapitel in i en ny bok börjar han viska: ”Så här bra blir du aldrig. Lika bra att du lägger ner.”

Tar tacksamt emot tips på hur jag blir av med den där typen.

Publicerat i Debut | 8 kommentarer

Den här var ny

ThomasI söndags satt jag med en kopp te, sedan en kopp kaffe, och sedan en kopp kaffe till, framför datorn på morgonen som blev till förmiddag.

Jag skrev. Skall jag vara helt ärlig fällde jag nog en tår också. Och så satte jag punkt. Punkt för den första versionen av min andra roman. (Min andra vuxenroman om man skall vara korrekt, jag har trots allt skrivit ett barnboksmanus också.)

När jag tog mig till sistameningen på Incidenten i Böhmen så kände jag framförallt en enorm lättnad. Jag hade liksom tagit mig igenom. När jag skrev sistameningen på ”kaninboken” var jag bara glad.

Men den här gången kändes det bara tomt.

Helt tomt.

Lite berodde det nog på att jag är ute på för mig lite okänd mark. Jag hade som tur var två testlärare i min omedelbara närhet som slukade de sista kapitlen redan samma eftermiddag och de hävdade med bestämdhet att det här var värt att fortsätta på. Jag har normalt sett jättesvårt att bedöma kvaliteten på det jag skriver, och att skriva ”lite utanför min bekvämlighetszon” (vad tusan nu det är, men det är en annan femma) gör att jag känner mig ännu osäkrare.

Men till viss del beror det nog också på ett par andra saker. Jag känner lite större press den här gången. Nu har jag fått en bok utgiven – då gäller det ju att nästa blir bra… Och sedan vet jag också hur mycket jobb som återstår. Det ”visste” jag väl förra gången också, fast bara i teorin. Nu ser jag det inte som lika mycket en bedrift i sig att få ihop det där utkastet. Det är något jag förväntar mig att kunna göra.

(Intressant det där hur snabbt man höjer kraven på sig själv. När jag har haft fäktningselever har jag aldrig förväntat mig att de skall klara något varje gång bara för att de har lyckats en…)

Men lite måste jag ju fira ändå. Eller hur?

Efter det skall jag nog börja fundera på mitt schema för ConFuse… Jag skall typ vara med i fyra paneler och hålla en föreläsning har jag insett. Kanske bra att förbereda sig lite i alla fall…

Hoppas ni har en bra sommar!

Publicerat i Bok två, Debut, Thomas Årnfelt | Märkt , , | 2 kommentarer

Fel vecka att sluta sniffa lim

FredrikVarje kväll lade den fattige fiskaren Calamares ut sina nät på berget och varje morgon tittade han i nätet. Ingen fisk.

Texten från sketchen med Lorry-gänget fastnade när jag såg den på TV för hundra år sedan och ibland dyker den upp igen. Livet för den fattige författaren Fredrik ter sig nämligen då och då väldigt likt det av herr Calamares. För varje år sätter den fattige författaren Fredrik helt fantastiska mål han ska genomföra på semestern och efter semestern är slut tittar han försiktigt i sin gamla bärbara dator. Inget nytt kapitel. Han tittar i sin anteckningsbok. Ingen ny historia. Ingen ny bok.

Sommaren är den bästa tiden att bo i Sverige. Jag vill aldrig åka bort på sommaren, inte ens när den är som i år, och det är egentligen också den tid då jag har mest tid över för att skriva och läsa.

Men det är så svårt. Det finns så mycket annat att göra. Så mycket asfalt att skejta på. Så mycket vatten att bada i. Så mycket mackor i folie och kaffe i termos att få i sig.

Jag är inget organisatoriskt geni som lyckas schemalägga skrivandet och ändå få tid över till att åka till stranden med familjen, laga pannkakor till frukost och allt vad man nu vill göra. Jag är mer ett vrak som inte lyckas få in en timme framför datorn när jag inte har något alls planerat på hela dagen.

Jag kanske bara ska sänka förväntningarna på vad jag måste klara av. Lite som jag var inne på förra veckan. Att några få ord är bättre än inga alls. Och bara inse att det kanske är fel tid på året att förvänta sig 2000 ord om dagen. När solen ändå väljer att titta fram är det kanske fel tid att tapetsera skrivrumsväggarna med nya tidslinjer och post-it lappar. Fel tid att surfa efter nya program att skriva i.

När flygplanet ska störta i Titta Vi Flyger går Steve McCroskey omkring och klagar på att det är: “fel vecka att sluta sniffa lim.” Och det kanske är precis där jag är just nu. Det är helt fel tid på året för mig att planera in maratonpass framför datorn. Jag skriver ändå bäst på väg till och från jobbet. :) Och när jag tänker efter så kanske det finns en viss poäng med att lägga NaNoWriMo i November och inte i Juli.

(Titta vi flyger föresten, sjukt dålig översättning av titeln, vilket för mig osökt in på ämnet för nästa veckas inlägg. Bästa och sämsta titlarna. Alltså jag menar någonsin. Även engelska titlar som på något sätt blivit översatta till andra engelska titlar. Missa inte!!!)

Publicerat i Fredrik Frängsmyr | 5 kommentarer

Helgstängt

canstockphoto13084825Hejsan,

hoppas livet leker och att solen skiner på er. Vi på debutantbloggen stänger butiken på helgerna under sommaren och spenderar mer tid i hängmattan med härliga nya böcker. Vi kör på som vanligt i veckorna dock så glöm inte bort att titta in lite då och då och hälsa på oss.

Har ni svårt att komma på något att läsa i sommarvärmen kan vi starkt rekommendera någon av följande fem alldeles nykläckta böcker.

Fullthus

Fyra minuter – Johan Ring,
Arytmi – Fredrik Frängsmyr,
Incidenten i Böhmen, Thomas Årnfelt,
Kanske imorgon, Felicia Welander,
Hälsningar från havets botten, Christina Lindström

Glad sommar på er!

Publicerat i Debut | Lämna en kommentar

Inspiration

Ti bloggElden, rytmen, ordvalen, tonen, kraften.

(Kan text på stumma ark någonsin vibrera genom läsaren på samma sätt?)

Lyssna:

Klipp 1: https://www.youtube.com/watch?v=OadZpUJv8Eg

Klipp 2:  https://www.youtube.com/watch?v=kiaxHUFAWew

 

Publicerat i Debut | 2 kommentarer