Lördagsenkät: Har du någon karaktärstyp du alltid återkommer till?

anna-2016-beskuren

Anna: Esteter! Jag älskar att skriva kreativa personer. Det är så roligt att beskriva skapande, tycker jag. Sen kan det se lite olika ut, men någon sorts pyssel/musik/måleri/dans återkommer jag ofta ofta till.

 

 

 

13934735_1596810507279804_8926557888544550005_n

Camilla: Jag har en förkärlek för trubbiga, aviga typer som ofta har problem med auktoriteter. Vet inte riktigt vad det säger om mig!

 

 

 

 

 

IMG_8645Ida: Jag skriver ofta och gärna karaktärer i stil med Forsdansens huvudkaraktär. Lite egna, introverta typer som ännu inte hittat sin plats i världen. Lite blåögda karaktärer som har en tuffhet och inre styrka de inte utvecklat än, men gör under historiens gång.

 

 

 

 

Charlotte Cederlund

Charlotte: Jag har tidigare inte varit särskilt bra på karaktärer utan skrivit väldigt händelsedrivet, dvs. handlingen kommer först och karaktärerna skapas för att passa handlingen. Det har gjort att många karaktärer bär drag av mig själv. Antar att det helt enkelt gjort min skrivprocess enklare.

Nu när jag blivit varmare i skrivarkläderna börjar jag dock utmana mig själv och fundera på berättelser som istället är karaktärsdrivna. Det är superspännande och ger verkligen oanade möjligheter. Har redan en hel drös med spännande karaktärer jag vill skriva om, frågan är bara i vilken historia de platsar!🙂

 

karl-modig-olaKarl: Folk som har massa känslor men trycker undan dom! Mina favoritkaraktärer är ofta utåtagerande och vägrar att ta tag i sitt egna känsloliv. Är skrivandet en reflektion av författaren? Jag hoppas inte det, hehe.

 

Publicerat i Debut, lördagsenkät | Lämna en kommentar

Deadlinen som dödar

Charlotte CederlundJag glömde. För första gången sedan jag började blogga på Debutantbloggen så glömde jag helt bort att skriva ett inlägg. Hur är det ens möjligt? Jag har ju bloggat i över ett halvår, skrivit nästan 30 inlägg. Sett fram emot dem, våndats inför dem, glatts åt responsen på dem. Hur kan man en vecka helt plötsligt förtränga det?

Jag vet hur. Man maxbelastar sig själv så till den milda grad att man inte minns någonting. Vilken dag det är. Vart man ska på möte. När tåget går. Allt bara försvinner och det enda man har i huvudet är den där förbannade deadlinen.

Jag hade min i onsdags. Det känns som något jag säger hela tiden men nu var det den sista, deadlinen med stort D. Den som säger att nu måste texten vara KLAR. Sen ska vi bara korra, rätta stavfel och byta plats på kommatecken. Allt annat måste sitta. Och gör det inte det är det ingen annans fel än ditt.

Jävlar vad jag slet. Hela veckan har jag jobbat tokintensivt, minst 8 timmar per dag. Trots att jag precis har gått tillbaka till ingenjörsjobbet efter föräldraledigheten och nu jobbar heltid. I onsdags tog jag ledigt. Satt 17 timmar framför datorn för att fixa ”det sista”. Ögonen gick i kors när jag tryckte på send kl 01.30 på natten.

I ärlighetens namn var det nära att ta knäcken på mig. Att arbeta så intensivt med något är jobbigt nog när det är det enda man gör. Och även om jag orkar mycket och har en hög stresströskel, så har även jag en gräns. Den här veckan kom jag svindlande nära den.

Är det värt att bränna ut sig för en bok? Absolut inte. Jag tycker inte att något är värt det. Men det är väldigt lätt att bli uppslukad av det man gör. Att börja tänka på förväntningar, på hur boken ska tas emot, på hur den kanske inte är lika bra som den förra. Och då kör man på utan att tänka, panik och oro blir drivkraften och man märker inte hur energidepåerna töms förrän de är långt under sin minimigräns.

Det är nog skrivandets sämsta sida, enligt mig. Att det är så lätt att se bristerna i det man gör och så svårt att se styrkorna. Jag är lättad att jag klarade min deadline och det är otroligt skönt att inte behöva skriva varenda ledig sekund på dygnet. Men jag känner inte de där positiva känslorna som jag hade hoppats på. Ingen glädje, ingen stolthet. Bara ångest över allt det som jag kanske missat.

Jag tror och hoppas att mina känslor ändrar sig, att när boken väl kommer ut i slutet av januari så har ångesten och oron bleknat och gett plats åt det glada och roliga. Distans är ju kreativitetens bästa vän. Fram tills det inträffar ska jag ta hand om min kropp och min knopp. Vila och göra roliga saker. Och skriva mina tre sista debutantblogginlägg såklart. För även om jag glömde bort den här veckan så vet jag redan att bloggandet är något jag kommer att sakna nästa år. Så det är bäst att njuta av den allra sista tiden!

 

Publicerat i Charlotte Cederlund, Debut, författarens hantverk, Redigering, Skrivprocessen, stress, Uppföljare | 1 kommentar

När det hettar till

IMG_8645Jag vet inte när jag läste min första sexscen, men jag var rätt luttrad på området redan i tolvårsåldern efter att ha slukat ett antal uppföljare till Grottbjörnens folk. Jag skrev på den tiden också, och självklart förekom kroppskontakt i mina alster, men faktiskt så var det på den tiden mest hångel. Efter ytterligare en tid i livet och fler böcker lästa och skrivna så gick det längre. I början lät jag karaktärerna vara ifred medan de avslutade vad jag redan antytt påbörjats. Jag avlägsnade mig respektfullt någonstans efter att tröjor åkt av och man förstod vart det skulle leda. Det var någon gång under gymnasietiden som jag skrev min första kompletta sexscen. En sådan då man får vara med under hela förloppet. Jag gillade det.

Tjusningen med att skriva sexscener är inte själva blommor-och-bin-biten. Biologin är bara ställningen som man hänger upp scenen på. Tjusningen med sexscener är att de är så sjukt intensiva, och att intensiteten sker nästan helt på ett psykologiskt plan. Under en sexakt som kanske mest består av hångla-tafsa-slita av kläder-pippa som kaniner, där själva händelserna kräver väldigt lite utrymme för att få fram, så kan karaktärerna genomgå sidvis med mentalt drama. Mental action. Sex är något som släpper loss saker inom oss. I alla fall den typen av sex som man gärna skriver om, där det bygger på en långsamt uppbyggd, allt värre spänning som kulminerar. Det är ett utmärkt tillfälle för karaktärerna att visa sitt verkliga jag. Att tappa sin kontroll och sin mask. Det är ett utmärkt tillfälle för författaren att gestalta karaktären. Att dra personligheten till sin spets. Bygga upp gillande, medlidande, avsky, åtrå eller något annat hos läsaren. Sexscener är ett fantastiskt redskap helt enkelt.

Så hur skriver man då en schysst sexscen? Jag vet inte, för att vara helt ärlig, trots att jag har skrivit ganska många. Det är nämligen inte bara användbart, utan också väldigt svårt. Det har säkert delvis att göra med att sex fortfarande är lite fnissigt och känsligt för vissa, men jag tror i ännu högre grad att det beror just på intensiteten. Betänk en actionscen som är motsatsen – en scen där fokus ligger på det som händer. Kanske en stridsscen där istället många saker händer på kort tid och ofta samtidigt, och man måste skildra det på ett sätt där man inte låter som en sportkommentator. Riktigt intensiva scener, och minst lika svårskrivna. Det finns väldigt många åsikter, ofta mer eller mindre högljutt framförda, om hur man ska skriva båda dessa typer av intensiva scener. Jag är ärligt talat skitkass på att skriva händelsebaserad action (typ stridsscen), men helt hyfsad på känslobaserad action (typ sexscen). Därför tänkte jag avslutningsvis fokusera på sistnämnda.

Det folk (inklusive mig själv) verkar vara överens om när det gäller sexscener är att det inte ska vara en biologilektion. De flesta som läser sådana scener har förhoppningsvis en bra uppfattning om hur man har sex, det är inte det som är det relevanta här (såvida man inte skriver rent pornografisk litteratur, men det är ett annat område). Visst är det bra om det framgår vad som händer, och i vissa sammanhang eller boktyper passar det utmärkt att gå lite närmare inpå huden, men gör det med känsla. Det är inte en instruktionsbok. Å andra sidan kan det bli för mycket åt andra hållet också. När man fegar ur och ersätter allt med metaforer istället. Metaforer är lite som peppar. En bra baskrydda för en sexscen, men inte det man grundar den på. Man bör gärna fundera över sitt syfte med scenen. För den handlingen framåt? Är den relevant? Också vad man vill förmedla med scenen. Vill man göra läsaren lite småkåt? Vill man kanske bara förmedla en viktig punkt i handlingen? Vill man berätta något viktigt om någon av karaktärerna? Och hur grov scenen ska vara. Jag brukar tänka att nivån på sexscener på ett ungefär ska motsvara nivån på våldsscener i samma verk. Är det ena superdetaljerat och slemmigt så är det okej om det andra är det också. Man måste inte göra så, men för mig har det varit ett bra tankesätt.

Och sist men inte minst. Skriver du sexscener till något som senare blir utgivet så kommer du snart drabbas av den för vissa genanta insikten att de där pirriga, snuskiga och ångande heta sidorna snart kommer läsas av din pappa, din mormor, din gamla lärare och den stränga tanten på andra sidan gatan. Tag fram en styck papperspåse. Veckla upp den. Sätt den framför munnen. Andas i den tills paniken släpper. Det är faktiskt egentligen ingen big deal.

 

Publicerat i Debut | 1 kommentar

Vad du gör med dina ord visar vem du är

13934735_1596810507279804_8926557888544550005_n

Det här inlägget började som så många andra inlägg börjat för mig det här året. Jag har haft en idé, en tanke om vad jag vill prata om.

Så har någonting annat hänt.

Den här veckan tänkte jag prata om originalitet. Både här på bloggen och i mina egna texter. För det är ju väldigt svårt att säga något ”nytt” i en tid då det mesta redan är skrivet.

Det var planen.

Vad som hände? Det som brukar hända. Känslan tog över. Den där som ibland vill prata om någonting helt annat. Som inte låter sig övertygas utan prompt ska ha sin vilja igenom. Den här gången handlade det dock inte om en grym ny idé till en novell, eller tanketomheten som stundtals drabbat mig under året.

Den här gången handlar det om ett barn i Luciautstyrsel.

Jag antar att du inte har missat det. Den enorma hatvåg som sköljt över internet efter att Åhléns presenterade sin reklamkampanj. En kampanj som bland annat innehöll ett barn utklätt till Lucia. Men tydligen var det fel barn för den utstyrseln, vilket (vuxna) människor känt sig tvingade att påpeka i hatiska kommentarer.

Nu kanske du undrar varför jag skriver det här. Varför jag inte går tillbaka till den där idén om originalitet. För det är väl det en skrivarblogg ska handla om? Skrivandets hantverk och vedermödor?

Jag är ledsen, men jag håller inte med.

För det här har i allra högsta grad med skrivandet att göra.

Jag tänker ofta på det, när folk i diskussioner säger att ord inte har betydelse. Att de bara är PK, nymodigheter, påhitt (vilka ord är för övrigt inte påhitt?). För orden har betydelse. Det är genom orden vi definierar vår omvärld och visar hur vi förhåller oss till den. Genom språket kan vi bjuda in eller stänga ute. Vi kan skapa en värld för alla, eller för få.

Jag har svårt att förstå att folk inte ser det. Att ett ord inte bara är ett ord. Det är alltid laddat med så mycket mer. Ord är makt, brukar det pratas om. Och det stämmer. Den som har orden har möjlighet att påverka.

Så vad väljer vuxna människor att göra med sina ord? Hur använder de makten i bokstäverna? Möjligheten att göra sin röst hörd?

De väljer att hata ett barn.

Ett barn som inte gjort något annat än att ta på sig Lucianattlinne och krona och vill vara fin. Som vill få vara sig själv.

Förlåt för språket (nu när jag varit inne på ordens makt), men jag blir så förjävla arg.

Som barnboksförfattare möter jag många fördomar. Det finns mycket åsikter och förväntningar. Framför allt förväntningar på vad och hur jag ska skriva. Att skriva bara för att roa barn tycks nästan vara någonting fult. Det finns en underförstådd förväntan att böckerna ska vara moraliserande.

Jag kan på riktigt tycka att det räcker nu. Det är uppenbarligen inte barnen som behöver moraliserande böcker. Snarare en hel drös med vuxna som skulle behöva lära sig ett och annat om hur de ska bemöta andra.

Kanske det är dags för barnen att ”bara” få bli roade. Och för de vuxna att bli uppfostrade.

 

 

Publicerat i Barnböcker, Camilla Linde, Debut, debutantbloggen | 11 kommentarer

SorgeBOKEN

karl-modig-olaJag har ju skrivit om sorgeprojektet några gånger nu och jag har superroliga nyheter om det! Men först: En liten recap av hur vägen hit har sett.

I april kom Superkrafter ut och jag är en rätt rastlös skribent så jag ville ha ett nytt projekt att jobba på.Jag hade då jobbat på en Superkrafter-uppföljare i 8-10 månader och kände att jag ville testa på något nytt. Jag hade precis läst Naiv. Super, Doppler och Gör vad du vill av Erlend Loe och var väldigt inspirerad av hans rappa språk och rätt absurda historier. Så jag började skriva på mitt sidoprojekt.

Men eftersom att det här var ett sidoprojekt så orkade jag inte lägga lika mycket tid på det. Det blev ingen synopsis, inga karaktärsblad, bara ett dokument där historien skrevs. Det blev mer lustfyllt. Jag skrev bara för att det var kul. Och det var så kul, efter 1-2 månader hade jag ett första ”utkast” klart som jag skickade in till min förläggare. Jag trodde då att det kan ha varit det bästa jag någonsin skrivit. (Hint: Det var det inte)

Min (och världens bästa) förläggare läste manuset och gav mig respons. Det fanns en bra grund men det var mycket som behövde arbetas om. Manuset skulle bli närmre mig själv. Det var bra med responsen men rätt jobbigt att kunna ändra det på ett bra sätt. Såhär förklarade jag det för en kompis i somras:
Det är som att man har gjort en skitbra knut och låtit den vara i några månader. Sen kommer man tillbaka och ska försöka få upp knuten (utan att minnas hur man knöt den) och sen göra en ny knut som är ännu bättre.

Så jag fortsatte arbeta med Superkrafter-uppföljaren och sorgeprojektet. Till slut insåg jag att jag inte var nöjd med uppföljaren och övergav det. Men när jag slutade arbeta med uppföljaren hade jag redan kommit så långt med sorgeprojektet att det kunde bli mitt huvudprojekt utan att det kändes jobbigt.

Jag jobbade vidare med det i någon månad och skickade sen in det till min förläggare. Supernervös. Kunde inte alls sova första nätterna. Sen hörde hon av sig i ett kort mail:
”Det var så bra! Kan vi ses nån gång i veckan och prata om det?”
Gillade hon det och ville ge ut den? Gillade hon det men ville att det skulle arbetas ännu mer med?

Vi sågs på ett frukostmöte. Honavtal.jpg hade en dålig och en bra nyhet. Den dåliga: Deras ”platser” var fulla för 2017. Den bra: Hon ville ge ut boken!!!
Och nu har jag skrivit på kontraktet.
Ah. Det känns väldigt skönt. Sorgeprojektet kommer bli Sorgeboken (titel är inte bestämd).

Publicerat i Debut, Karl Modig | 2 kommentarer

På banan

anna-2016-beskuren

Foto: Johanna Westin / den sjungande fotografen

Först och främst ska jag passa på att säga att om det var någon av er som planerat att se mig på biblioteket i Växjö i dag (måndag 5/12) så är det tyvärr inställt pga sjukdom. Nedriga vintersjuka att slå till just nu! Besöket blir uppskjutet till senare, håll koll på Växjös eller mina kanaler för nytt datum framöver!

Förutom den illa tajmade sjukan tror jag att jag är på banan. Dramaturgitrådarna i mitt manus börjar falla på plats, och för tillfället jobbar jag med flera delar som känns riktigt roliga att utforska. Bland annat en anonym brevväxling, och en riktigt glittrig bildsalsfest där alla är arga på varandra. Jag älskar att skriva miljöer med mycket färger och detaljer (som pappershandeln i Du, bara), och scener med mycket känslor, så det känns väldigt roligt.

Efter en stressig period med manuset känns det bättre nu. Det börjar hitta sin nya form, och jag låter det göra det. Den som läst mina inlägg här under året vet att Saker ingen ser var tänkt som en novellroman – från början tolv noveller (en per månad under ett år) som hängde ihop. Den formen fullkomligt exploderade efter första testläsningen, när Anna Jakobsson Lund tyckte att jag skulle släppa en-per-månad-tanken. Det gjorde jag, och novellerna blev fler och fler. Och sen blev det svårt.

Kanske var det för att jag (som svensklärare) har en ganska tydlig bild av vad jag vill att en novell ska vara när jag skriver dem. Jag vill ha mina noveller avgränsade i tid, och med en twist på slutet. Problemet var bara att den formen inte riktigt passade längre när antalet avsnitt och trådar ökade. Det blev en start-stopp-start-stopp-känsla som förtog tempot lite, och gjorde det svårt att få till en bra övergripande dramaturgi. Det blev svårt att skriva, helt enkelt. Så i mitt nya utkast har jag släppt novelltanken och skriver avsnitt/kapitel istället, för det passar bättre med vad boken är nu. Det ger mig en ny frihet, och det är väldigt skönt.

Även om det kan låta som en stor darling att döda tycker jag att såna här faser känns bra. Det är skönt att se att manuset går vidare i sin utveckling, och kommer närmare och närmare formen historien ska ha för att komma till sin absoluta rätt. Jag är inte speciellt sentimental när det kommer till text, när jag testat en grej ett tag tycker jag ofta att det är skönt att gå vidare och testa att skriva på ett annat sätt. Det är roligt att se hur trådar, karaktärer och dramaturgiska bågar utvecklas på vägen. Och för mig är sällan de första idéerna de bästa, ändå.

Publicerat i Anna Ahlund, Debut, Du, bara, Saker ingen ser, Skrivprocessen | Lämna en kommentar

Gästblogg: Christina Lindström

ti-blogg

Dagens gästbloggsinlägg är skrivet av Christina Lindström, en av förra årets debutantbloggare. Förra året släppte hon ungdomsromanen Hälsningar från havets botten samt första delen i en barnboksserie. I år har hon släppt tre barnböcker och ungdomsboken Jack, samtliga på B. Wahlströms förlag.

 

 

 

SÅ ÖVERLEVER DU MELLANSTADIET! Åtta regler för killar i elvaårsåldern.

  1. Se aldrig glad ut!
  2. Visa inte empati! (Om inte någon i Manchester United blir fälld.)
  3. Var inte intresserad av skolan!
  4. Spela rätt sorts spel! (Du kan med fördel även förolämpa dina motståndare på ryska.)
  5. Gilla rätt filmer!
  6. Klä dig i rätt färger! (Testa inte din omgivnings tålamod på den punkten.)
  7. Läs inte böcker!
  8. Be a man for fucks sake.

Ungefär så ser reglerna alltså ut. De allra flesta mellanstadiebarn känner till dem och risken finns att den kille som inte följer dem står ensam på rasten. Galet grymt.

Jag tror verkligen att barn behöver få hjälp för att inte tvingas in eller tvinga in andra i snäva könsroller. Vi har till exempel inte råd med samhällsmedborgare som ständigt vill döda en björn eller bränna upp bilar, varken på individnivå eller som samhälle. (Givetvis vill vi inte ha ett samhälle där kvinnor tjänar mindre eller tar mindre plats än män heller.) Därför tror jag att det är otroligt viktigt att precis alla barn på allvar lär sig tänka kritiskt runt den här typen av normer.

I januari kommer min första bok för barn mellan nio och tolv år. Den heter Hugo och hugo_cmyk_13095kepskampen. Hugo är egentligen inte grabbig alls men han försöker anpassa sig till en hård mellanstadievärld. Han vänder kappan efter vinden för att bli omtyckt och drabbas med tiden av en skavande känsla.

Jag hoppas att boken ska komma att ha betydelse för någon liten typ där ute. En gång kände jag en Hugo.

Boken om Hugo är min sjunde eller åttonde bok. Den släpps precis samtidigt som den fjärde lättlästa boken om Leo – Leo och den lösa tanden. Redan innan de böckerna kommer ut måste jag börja redigera nästa barnbok. Det är roligt men frustrerande. När ska jag hinna skriva nytt?

För ett och ett halvt år sedan hade jag inte gett ut någon bok alls. Nu en hel liten hög. Vad har jag lärt mig sedan dess som jag skulle kunna föra vidare till er?

Verkligen inte mycket. Att man inte blir rik på att skriva barn- och ungdomsböcker. Att det är svårt att kombinera ett vanligt jobb och författande. Att det finns en grym VIP-lounge på Bokmässan.

Och att det nästan inte finns någon annan värld jag känt mig så hemma i som denna varma, kreativa, färgsprakande.

http://christinalindstrom.weebly.com/

Publicerat i Debut | Lämna en kommentar