Att hitta varandra genom skrivandet

Det här är ett tema som många har varit inne på och jag har säkert skrivit några rader om det innan (det är svårt att komma ihåg efter 47 inlägg), trots det tänkte jag skriva om hur viktigt det varit för mig att hitta den skrivande gemenskapen.

När jag var yngre hade jag inga vänner som uttryckte att de var intresserade av att skriva, möjligtvis var det något de gillade utan att berätta det men det var inget jag delade med någon. Och jag minns att jag saknade det, att jag kunde känna mig ensam i skrivandet, utan att förstå exakt vad jag saknade.

Vad jag dock hade gott om var läsande vänner. När vi som små lekte brukade en av mina äldsta vänner smyga iväg och läsa Kalle Anka tidningar så att jag var tvungen att få hennes mamma att säga åt henne att leka med mig igen. Det var kanske inte så roligt för mig just då men nu är det en rolig anekdot och jag tror vi alla (bokälskare) kan känna igen oss – ibland vill man bara läsa. När vi var äldre och tältade ute i trädgården brukade vi ligga och ha högläsning och försöka oss på olika roliga röster till olika karaktärer i böckerna. Våra lekar utvecklades och innehöll ofta läsning, böcker eller bokkaraktärer. Jag skulle inte bli förvånad om den här kompisen bestämde sig för att skriva en bok, och jag har inte några som helst tvivel om att den skulle bli en succé, men trots detta har vi aldrig pratat om skrivandet.

Jag var inte medveten om att jag saknade just den här gemenskapen, men nu när jag i vuxen ålder hittat vänner som skriver så märker jag skillnaden. Gemenskapen skrivande människor emellan är gränslös, inte nödvändigtvis men potentialen finns där.

Jag har ännu inte hittat vänner enbart genom skrivandet utan istället träffat dem via studier eller på andra sätt. Genom att jag och gamla kursare lärde känna varandra i en miljö där vi ständigt pratade om böcker, skrivande och bokbranschen så har det fallit sig naturligt just där. I övriga situationer brukar det gemensamma intresset visa sig ganska snabbt.

Jag är så tacksam över att nu ha vänner som vill och orkar läsa igenom det jag skrivit, som kan ge feedback. Inte bara vänner som stöttar utan som hjälper mig att utvecklas som författare, och som jag i min tur kan hjälpa. Sen har det såklart sina fördelar på massa andra sätt i form av pepp, inspiration, skrivarhäng, boktips och så vidare.

Så om du är en skrivande person men ännu inte har hittat dina skrivarvänner så rekommenderar jag att aktivt söka efter dem! Jag är säker på att de finns där ute. Du kan hitta dem genom en skrivarkurs, en privat skrivarcirkel eller en facebookgrupp. Min upplevelse från exempelvis Instagram och Facebook är att det finns många som vill skriva och prata om att skriva och hitta sitt sammanhang. Skriv en kontaktannons om inget annat ”letar efter skrivarvänner”, jag tror det skulle vara uppskattat!

Publicerat i Debut | Lämna en kommentar

Ett råmanus blir till

Jag är helt inne i skrivandet av mitt tredje manus (jag vågar inte säga bok, för om det vet jag inget än), och min digitala mapp för sagda manus fylls på med nya dokument hela tiden. Att få ihop ett helt manus är verkligen ett projekt, det är inte bara att öppna ett dokument och skriva ner hela rasket. Inte för mig, åtminstone.

Förutom att skriva består arbetet med manuset nu mest av att tänka, planera, skissa på dramaturgin och researcha. Någon kanske minns att research togs upp som ett av mina fokusområden under utvecklingssamtalet jag hade med mig själv, och jag har redan många fler krokar utkastade i researchsyfte, än vad jag har haft med något av de andra manusen. Tidigare har jag allra mest vänt mig till närstående, men nu har jag en hel rad personer att fråga om olika saker. Yrkesrelaterade frågor och en hel del om språk och kultur.

De dokument som jag hittills har liggande i manus 3-mappen, är förutom själva råmanuset:

  • Synopsis, version 1 (det som har gått iväg till förläggaren)
  • Synopsis, egen version (jag ändrar kontinuerligt)
  • Ett dokument kallat ”scener”, med lösa anteckningar av scener, dialoger och händelser som jag vet att jag förmodligen vill ha med någonstans, än så länge oklart var.
  • Kapitelöversikt med tidsangivelser för att hålla koll på dagar och veckor
  • Ett dramaturgi-dokument där jag väldigt skissartat har skrivit hur jag tänker mig storyn i akter och vändpunkter. Det här dokumentet återvänder jag gärna till för att få inspiration – att läsa det är som att tänka manuset som en film, och på sätt och vis säger det mig mer än vad det mer utförliga synopset (synopsiset?) gör.
  • Ett dokument där jag har samlat bilder på hur huvudkaraktärens lägenhet ser ut.
  • Ett dokument som en av mina hjälpsamma källor har skrivit ihop, med värdefulla upplysningar om huvudkaraktärens yrke.
  • Två ytterligare researchdokument, ett där jag har sammanställt info från sådant jag googlat om en viss företeelse, och ett som jag fyller på löpande efter att ha ställt frågor till hjälpsamma elever och kollegor.

Nu när jag skriver det här inlägget inser jag att det kan kvala in som det mest intetsägande i bloggens historia, men det fina med bloggen är ju också att det kommer nya inlägg varje dag – och Malin har säkert något mindre sövande att bjuda på imorgon. 🙂 Själv ska jag hänga kvar i min röriga mapp och försöka omvandla idéer och nya kunskaper till den berättelse jag ser framför mig.

Publicerat i råmanus, research, Sara Molin, Skrivprocessen | 2 kommentarer

Tvivel om bra och dåligt, fint och fult

I väntan på att Nattens färger ska komma ut (nu är det mindre än två månader kvar), infaller tvivlet. Det där lilla djuret som bor inom mig och gnager och gnager på självförtroendet är i sitt esse. Jag är glad att boken nu är avslutad för min del, jag kan inte ändra på någonting längre och jag hade inte kunnat/orkat göra det bättre om jag fick försöka igen, nu måste den klara av att stå på egna ben. Det vet jag, men det är inte mindre läskigt för det att invänta hur boken tas emot. Hur kommer den att bedömas – vad ska BTJ skriva? Vad ska läsarna tycka?

Jag tvivlar också på mig själv när jag läser mina otroligt kloka bloggkollegors inlägg. Malins, som handlar om normkritik och att det är viktigt att schablonerna inte får övertaget. (Gulp. Jag har nog väldigt mycket schabloner i mina böcker.) Hannas, om att våga blotta sin egen svaghet och prata om sådant vi inte gör i vanliga fall. (Något sådant tar jag inte heller upp.) Daniels. Han är journalist och skribent på riktigt. Han kan det här med att skriva. (Jag bara låtsas, jag är ju ekonom egentligen och borde kanske hållit mig till siffror…) Och Saras, som på ett pedagogiskt sätt skiljer agnarna från vetet.(Pedagogik har aldrig varit mitt starka ämne.)

Vad har jag skrivit för böcker då? Jag har ingen inbyggd samhällskritik eller dolt budskap. Mina texter är inte några kulturella under och de kommer aldrig skapa någon debatt. Jag har hela tiden tänkt att jag skriver för att underhålla, för ett erbjuda en möjlighet att fly verkligheten en stund. I bästa fall kanske jag kan berätta någonting som läsaren inte redan visste om hur det var på 1940-talet. Men vad är det egentligen värt, det är nog inte så att folk läser min bok för att i första hand få en historielektion.

Ibland får jag lite ångest för att det förhåller sig på det här sättet. Att jag liksom inte är djupare än så. Ni vet, känslan av att ha valt den breda motståndslösa vägen när man borde ha tagit den smala, svåra. Fast jag hade aldrig kunnat skriva på något annat sätt än vad jag gör. Jag hade inte kunnat åstadkomma något av det mina bloggkollegor har gjort.

Den här funderingen tangerar diskussionen om ”fult” och ”fint” inom litteraturen. Är någon genre ”finare” än någon annan? Jag vill inte se det så även om det normalt sett görs en kategorisering (tips, läs gärna det här gamla inlägget om fin- och fullitteratur). ”Dålig” litteratur för mig är sådan som har ett sämre språk (syftningsfel, stavfel – ja, när texten inte är genomarbetat tillräckligt mycket). Den kan finnas inom vilken genre som helst. Därmed inte sagt att jag uppskattar en välskriven bok oavsett genre, för där kommer smaken in och ingen kan väl helt bortse från personliga preferenser? (Läs gärna Saras inlägg om det här med recensioner för att förstå mer.)

Jag ska inte fördjupa mig i det här med fint och fult, bra och dåligt. Istället avslutar jag med att försöka sätta upp en form av checklista för mina böcker:

Gillar du att läsa om svunnen tid?
Tycker du om en blandning av spänning, relationer och romantik?
Önskar du något som innehåller både lycka och sorg?
Fascineras du av kvinnoöden? (Notera här, Malin, att jag inte skrev ”starka kvinnor”!)
Är du trött på corona, politik, klimatpåverkan och bantningstips och vill läsa något som inte innehåller en massa pekpinnar?
Vill du göra en resa i tid och rum?

Tilltalas du av allt (eller åtminstone det mesta av) det här – och dessutom en touch av humor och ironi?

… då tror jag faktiskt att mina böcker kan vara någonting för dig.

Publicerat i Korrektur, Kristin Fägerskjöld, Nattens färger, råmanus, Skrivprocessen, Svarta vingar | Lämna en kommentar

Vill du vara med och driva Debutantbloggen?

Kommer du ut med en bok under 2021? Tycker du om att skriva om att skriva? Vill du vara med och driva en av landets mest legendariska skrivbloggar?

Kanske är du en av nästa års debutantbloggare.

Att blogga på Debutantbloggen är att föra vidare en tradition som startade i december 2008, då grundarna Augustin Erba, Kevin Frato och Kalle Dixelius slog sina kloka debutanthuvuden ihop och startade bloggen. Vid nästa årsskifte lämnade de över stafettpinnen till ett nytt bloggäng, och sedan dess har nya debutanter tagit över rodret på nyårsdagen, lika säkert som Ivanhoe och backhoppning till kebabpizzan. 

Var beredd på …

… att det krävs täta kommunikationer och gott samarbete med övriga bloggare.

… att ni tillsammans har möjlighet att sätta er speciella prägel på bloggen.

… att sköta administrationen kring bloggen, som att konktakta gästbloggare, svara på mejl och dela blogginnehållet i Debutantbloggens sociala medier.

… att det blir ett svinkul debutantår!

Mejla till Debutantbloggen@gmail.com och berätta om dig och din kommande bok. Vi vill ha din ansökan senast 1 december.

Hälsningar från Kristin, Sara, Malin, Hanna och Daniel

Publicerat i debutant, debutantbloggen, Debutantbloggen 2021 | Lämna en kommentar

Vad har hänt sen sist, Pia Kask?

Årets sista bloggsöndagar innebär en återträff med förra årets debutantbloggare. Först ut är Pia Kask, som hunnit med ännu en bok.

Tiden rusar när man har roligt, sägs det. Mitt år som debutantbloggare kändes i början av januari -19 som en eon av tid vars slutpunkt långt där borta i fjärran inte ens gick att föreställa sig. Ändå bjöd december på den typiskt yrvakna insikten att jösses, nu är det snart slut ju! Och även om det här året, 2020, som vi alla lite till mans hatar och vill förpassa till historien snarast medelst vaccin eller flockimmunitet inte slår världsrekord i skojighet så är även det snart över. Kul eller trist, i backspegeln tycks nog alla år gå lika fort ändå.

Mitt år som utgiven tvåboksförfattare, och nog sagt om den där pandemin i detta inlägg, innebar i stort en mer påtaglig känsla av lugn. Jag hade under debutantåret redan lyckats prångla ut en bok på marknaden, den hade lästs och gillats av flera spänningssugna bokmalar och jag hade fått lite välbehövlig träning på dammsugarförsäljarsnack via marknader. Min premiär på bokmässan var genomförd och den chockartade insikten att jag räknat fel med en månad på hur mycket tid jag hade på mig innan manuset till uppföljaren skulle in till förlaget överstökad på bekostnad av mina två sista semesterveckor, men det är ju ändå inte bra att sola för mycket.

Trots feluppskattningen av hur mycket tid jag hade på mig innan deadline så flöt allt på som det skulle och uppföljaren till spänningsromanen ”Bestraffaren”, som fick titeln ”Älskaren” kom ut enligt plan. En hel del andra planer, som releasemingel, marknader och andra event gick förstås i stöpet, men istället fick jag lära mig zooma för att kunna delta i en virtuell bokmässa anordnad av förlaget, vilket var spännande. Istället bestämde jag mig för att dra lärdom av tidigare misstag och började i princip direkt efter releasen i maj att skriva på tredje och avslutande delen i deckartrilogin. Det kluriga med det upplägget var att hålla tungan rätt i mun vid återkoppling från läsare som just slukat del 2 då jag hade huvudet fullt av intrigen i del 3 och ett par gånger fick jag konstiga blickar innan jag insåg att jag precis varit på väg att spoila saker ur handlingen i nästa bok…

Förutom fina recensioner landade även en annan kraftig egoboost i brevlådan framåt höstkanten. Författarförbundet hade efter att ha läst mina två första alster ansett att jag var värdig att få titulera mig medlem, vilket förstås kändes kul, lite som ett kvitto på att jag nu var en ”riktig” författare. Jag vet, åsikterna om när man får kalla sig det går vitt isär och jag håller på *Team Det Bestämmer Du Själv För Tusan*, men som sagt, som egoboost gav det ändå lite extra kill i magen den dagen.

Resten av hösten har mest gått åt till att förbereda inför redaktörsläsning, bita på naglarna i väntan på resultat av samtal som förs och som jag inte vågar jinxa genom att berätta öppet om här. Redigering av del tre i Forstrilogin, som kommer att få titeln ”Fadern kör igång på riktigt då manuset kommer tillbaka från redaktören om någon vecka och strax därefter är det dags för ytterligare ett nytt gäng debutantbloggare att ta över. Livet går vidare, precis som författandet. Och med de orden tackar jag för mig och önskar alla ni som skrivit här, ni som kommer att skriva här och förstås alla fina läsare av Debutantbloggen, en riktigt god jul och ett gott nytt författarår!

Publicerat i Gästbloggare, Gäster | Lämna en kommentar

Lördagsenkät: Vad har du ställt in och hur har du tänkt om p.g.a. corona?

Att debutera under coronaåret 2020 har sannerligen frestat på tålamodet. Vilka anpassningar har vi gjort, och vad har vi helt enkelt fått ge upp? Det handlar lördagens enkät om.

Kristin Fägerskjöld

Jag debuterade så tidigt under året (i januari) så jag hann ha min releasefest på  traditionellt, fysiskt vis. Bokmässan blev ju inställd, och det är nog det jag sörjer mest av allt. Att inte få vara där med min bok och inte minst träffa det här bloggänget, det var riktigt trist. Jag hade hoppats på signeringar i bokhandlar och att prata om min bok i min dotters skola och för en bokcirkel, men av det blev det inget heller. Jag har valt att vara ganska försiktig och sparsam med mina sociala kontakter ända sedan i våras då jag som reumatiker tillhör en riskgrupp (pga dåligt immunförsvar). Om jag ska se någonting positivt med allt det här så är det väl att jag har haft mer tid att ägna mig åt skrivandet på min egen kammare. Just nu känns det inte troligt att restriktionerna på hur vi ska umgås med varandra hinner lätta till mitten av januari 2021 då min andra bok kommer, så vi kanske syns på en digital release?

Sara Molin

Det här är något som jag hela tiden har försökt att förtränga lite, eftersom det gör mig nedstämd att tänka för mycket på. Det största jag (och väldigt många med mig) missade var Bokmässan. Nu blev det ju en digital, avsmalnad variant istället, men det var ingenting som jag deltog i. Helt ärligt har jag knappt sett något heller, jag vet inte om det beror på besvikelsen över att det inte blev någon vanlig mässa, eller helt enkelt att man är ganska mätt på digitala sändningar. Allt ligger dock fortfarande kvar, som jag har förstått det, så vid något tillfälle ska jag sätta mig och se några seminarier. 

Om det hade blivit en vanlig mässa, skulle jag ha deltagit på Feelgoodscenen. Andra roligheter som har blivit inställda är Norstedts Feelgoodafton på Rival, Quizkväll med några författarkollegor i Gamla stans bokhandel och liveinspelning av en spännande podd. Det har som sagt blivit en hel del digitalt istället, vilket ju är en bra möjlighet under omständigheterna. Men det är ju inte riktigt samma sak…

Malin Edholm

Mitt skrivande har inte förändrats något särskilt på grund av Corona. Jag har fått ställa in några föreläsningar men jag hade tur som hann ha min releasefest innan. 

Hanna Nordlander

Saker som jag hade tänkt göra var att kontakta bibliotek och föreningar för författarbesök, kanske någon lokal bokmässa, men det har inte känts aktuellt. Man avvaktar och ser, och så blir det värre istället. Många digitala alternativ är verkligen lovvärda, men som kulturkonsument är jag ganska trött på skärmhappenings, så jag har inte funnit inspirationen att anordna något på egen hand. 

Releasen i juni blev trots allt av, men kunde anpassas efter då rådande restriktioner. Hade boken kommit idag, hade jag nog fått ställa in även det evenemanget. 

Daniel Sjöberg

Corona har sannerligen påverkat mig. För bara några dagar sedan fick jag veta att förlaget hade problem att få iväg böcker till bland annat recensenter och till mig på grund av hur Danmark har stängt ner. Själv hade jag givetvis föreställt mig en releasefest, kanske några biblioteksbesök, definitivt bokmässan och så vidare och så vidare. Allt detta fick ställas in. Jag hade även en plan som jag tänkt sjösätta vad gällde marknadsföringen i samband med att boken släpptes som krävde fysiska möten med folk och detta sprack också. Så jo, corona har förstört mycket av det som jag längtat efter väldigt länge.

Publicerat i lördagsenkät | Märkt | Lämna en kommentar

Något jag gärna skulle testa – tror jag

Att skriva är att vara ensam. Nu mer än någonsin. Jag vet inte om jag nämnt det här, jag har nämnt det ett hundratal gånger i andra texter, men jag har jobbat hemifrån sedan i mars. Jag har turen att tycka att det är helt okej. Rent yrkesmässigt har det gjort mig mer effektiv faktiskt. Att sitta helt ostörd ger ett bättre flyt och då har jag inte ens nämnt det faktum att min resväg har kortats med sisådär två timmar. Med allt detta sagt så går det inte att komma ifrån att det kan vara lite ensamt ibland. Jag har en kollega (min fru jobbar också hemifrån), men vi är bara kollegor i plats. Ställe. Punkt. Hon är byråkrat, jag är journalist. Vi kan inte dela själva arbetsdagen. Vi sitter i olika rum här hemma och jobbar. Vi ses till lunch och när en av oss går och hämtar barnet.

Jag är som sagt van. Som journalist har jag inte sällan jobbat hemifrån, som frilansare, men även under alla år som anställd. Det kan dock bli för mycket av det goda. Nu åker jag inte ens till jobbet en dag i veckan som tanken var när sommaren tog slut och hösten tog vid.

Som författare är det här dock det naturliga tillståndet. Vi skriver själva. Har vi tur har vi någon som läser det vi skriver. Har vi riktig tur är det flera som läser, men vi skriver själva. Vi tänker själva. Sedan skickar vi in det till förlagen och så hoppas vi att vi har tänkt rätt.

En längre tid har jag gått och funderat på om jag inte skulle vilja testa ett helt nytt sätt att göra det här på? Nytt för mig alltså. Att skriva med någon annan. Alltså i ett författarteam. Det finns en mängd sådana, många oerhört framgångsrika, och jag är nyfiken på hur det fungerar? Till att börja med hur man hittar varandra? Därefter hur man tar nästa kliv? Vem gör vad? Tänk om man börjar och upptäcker att man har helt olika stilar. Går det att få ihop det ändå? Är det rent utav bra? Men någon måste ju vika sig, lägga lite av sitt ego åt sidan och gå med på förslaget som den andre har, annars kommer man inte vidare. Eller?

Trots allt detta och trots all tveksamhet har jag tänkt att det skulle vara intressant att pröva på. Att det skulle vara en erfarenhet som utvecklar ens författarskap. Gör en bättre. Och att det skulle kunna vara kul. Har du testat på ett sådant partnerskap, eller om du rentav ingår i ett redan, får du gärna berätta i kommentatorsfältet hur du ser på det. Fördelar, nackdelar, utmaningar och kanske hur ni fann varandra.

Publicerat i #NästanFriends, Daniel Sjöberg, DanielSjöberg, Debut, debutant, debutantåret, debutantbloggen, Debutantbloggen 2020, Nästan Friends | Lämna en kommentar

Grit & göt

Även om den här bloggen startades av en trio män, ser det ut att luta åt att det mest är kvinnliga författare som bloggar. Inte bara bloggar, utan nätverkar överlag, går skrivkurser, instagrammar sina skrivdagar. Skaffar sig sittfläsk – har göt.

Lena Kvist som gästbloggade här för ett tag sedan såg trenden med det kvinnliga övertaget inom debutantlitteraturen, att fler kvinnor än män debuterar, att det som är bra skrivs till övervägande del av kvinnor. Vi i debutantbloggsgänget ser samma sak. Fler kvinnor än män vill blogga hos oss, både som gästbloggare och som ordinarie bloggare. Och då undrar en: Har inte män också göt?

Mitt följande resonemang baseras på en kanhända generaliserande bild; jag har faktiskt inte inhämtat ett erforderligt underlag för att kunna dra några säkra slutsatser, men så är ju det här en blogg också, inte en vetenskaplig publikation. Men ändå, för att inte förarga alltför många: #inteallamän etc. etc.

Män bloggar inte. Män skriver däremot dagbok och ger ut i feta volymer, eller verk, som det nog heter när en man skrivit. Kvinnor bagatelliserar sina små anteckningar, tycker kanske inte ens att hon kan tycka något stort om Sartre eller Gud eller så. Skriver små saker om hair extensions i sin blogg. Blir vid sin läst. Och det kvinnliga, det förminskas, medan det manliga blir upphöjt, som det ska vara, för att det alltid så har varit.

Mänskligheten lider tyvärr fortfarande av en syn på konstnären som ett geni, inspirerat av en gud eller kanske av droger, lite beroende på vilka tidevarv vi lever i. Den här gudomliga inspirationen “drabbar” konstnären, som inte kan redogöra för skapandeprocessen (med drogerna blir det ju förklarligt) och i synnerhet bloggar han inte om det. För traditionellt är det en han. Om vi tar Martin Berg i Lydia Sandgrens Samlade verk, inte skulle han, gud förbjude, starta en skrivblogg! Nu växer han i och för sig upp under en tid då en dator krävde ett eget rum, men Martin Bergs forum är snarare någon rökig sylta med rödvinsfläckad duk och där man avslutar sitt filosofiska anförande med ett n’est-ce pas? följt av en rökring. Det är hans inspiration. Och damerna, så klart. Och med värdighet bär han sin tysta skrivångest istället för att vulgärt vräka ur sig den i någon blogg. Det är skrivromantik. Det är fint. 

Inspiration är något fint. Att ha en affärsplan för sin bok är fult. Att skriva oredigerat och plötsligen stå där med ett mästerverk à la Kerouac är fint. Och för inte så länge sedan var det fult att gå skrivkurser och ”lära sig” skrivandets hantverk. Men On the Road lär ha både planerats och redigerats, bara så att ni vet. Kerouac hade kanske inte riktigt lika mycket grit som Camilla Läckberg, men han satte kanske inte boken helt på första försöket ändå. 

Grit är grejen. Ihärdighet, viljan att kämpa sig igenom, tron att det går. Tjejer är nog lite bättre på det. Motsatsen är att ge upp om det inte går på första försöket, som att geni, det antingen är man, eller så är man inte. Inget att göra något åt. Det är, säger de som vet, ett manligt drag. 

Och medan de manliga genierna sitter på rödvinshaken och väntar på inspiration och blåser några rökringar, sitter tjejerna, som har skaffat sig ett eget rum nu, och skriver första, andra och tredje utkastet. Nätverkar med andra (tjej-)författare. Anmäler sig till skrivkurs och startar sin egen skrivblogg. Sitter på sin göt och kämpar sig igenom. Duktigheten betalar sig till sist. 

Men kom igen, killar, kämpa! Killar kan! Det finns faktiskt goda manliga förebilder här också, duktiga killar som sitter på ändan och skriver och skriver om. Bloggar och instagrammar och kämpar precis lika hårt som tjejerna för att bli ännu bättre och nå ännu fler. 

Låt det vara något fint.

Publicerat i Hanna Nordlander | Lämna en kommentar

Döm inte mina noveller efter deras omslag – En önskan om mer normkritiska och queera omslag

Den här veckan tänker jag skriva om något jag har haft lust att skriva om länge men som känns svårt … 

Jag kan inte blogga ett helt år och prata om hur viktigt normmedvetenhet, representation och queer litteratur är utan att nämna omslagen till mina noveller. Jag har undvikit att skriva om det här för att jag inte vill kritisera två av mina förlag, men att kritisera heteronormen är ju vad jag gör så det vore falskt att inte skriva det här inlägget. Med det sagt så vill jag fokusera på att just kritisera normen och inte enskilda förlag.

Jag har nämnt innan att omslaget till erotiksamlingen Feministisk erotik är min favorit men det är värt att upprepa. Det här är ett exempel av vad jag tycker är perfekt för erotik, och särskilt queer och normmedveten erotik. Omslaget består alltså av tre munnar och tungor som är tydligt erotiska utan att objektifiera någon. Alla munnar och tungorna är aktiva, det finns ingen ”manlig blick” och ingen kan missförstå sammanhanget. Dessutom är det tre och inte två munnar, vilket bryter mot tvåsamhetsnormen. Underbart omslag. Mycket bra exempel på hur något kan vara sexuellt utan att sexualiseras/objektifieras.

Jag älskar också mina andra omslag av Leopard förlag, som syns här ovan. Omslaget till Sexklubben i Mount Pleasantär en så kallad oneliner av två ansikten som kysser varandra och omslaget till Ett rosa begär två illustrerade armar som håller om varandra. Dessa två omslag talar för en fysisk intimitet och även om de inte är lika självklart erotiska så passar de bra in i en mer subtil och abstrakt erotik där betraktaren får fylla i resten. Det som dessa tre omslag har gemensamt är att de är utgivna under serien Feministisk erotik och därför har Leopard förlag såklart tänkt till extra i valet för att det ska vara medvetet, queert och feministiskt.

Sen kommer vi till mina två förlag som är inriktade på erotik, de som satsar helhjärtat på erotik: Lust förlag där jag gett ut nio (snart elva) noveller samt Lusthuset där jag gett ut en novell. Dessa två förlag har en mainstream approatch och väljer mer ”klassiska” erotikomslag. Omslag som säljer. Alltså normen, för det som är mainstream och säljer är det som är norm. Istället för att vara mer abstrakta illustrationer jobbar de med fotografier, ofta av en eller två modeller som står i underkläder och poserar sexigt för kameran. Ibland är modellerna mer aktiva i sin sexualitet men ofta är den manliga blicken väldigt närvarande. Jag önskar att det inte var så men så är det.

Alla mina omslag visar inte vad novellen handlar om och representerar inte queerheten i dem. Eftersom förlagen jobbar med fotografier kan det vara svårt att hitta personer som representerar innehållet i novellen, därför skapar de istället en allmän erotisk känsla för att locka läsaren. Ett exempel är två av mina lesbiska noveller där ena karaktären är snaggad men omslagen visar två tjejer med långt hår. Eller min novell som handlar om gruppsex i olika konstellationer men aldrig enbart tjej och kille men omslaget visar tre heterosexuella par … Så jag hoppas att mina läsare kan bortse från dessa omslag och istället läsa vad novellerna handlar om.

När det kommer till fotografier blir det mer direkt, istället för att vara mer abstrakt och fritt, men jag hoppas att mina läsare kan bortse från modellerna på omslaget och istället läsa mina texter och själva måla upp karaktärerna i deras inre. För många av mina omslag är inte queera, men mina karaktärer är ofta det. Det är jag som väljer vad som står men inte vilka omslag mina noveller har.

Med allt det sagt så säger jag inte att alla de normativa omslagen är dåliga, jag menar bara att de just följer normen som jag kritiserar, vilket ofta följer med en manlig blick. Mitt favoritomslag från Lust förlag är nog omslaget till min erotiksamling Passioner, där jag var väldigt noga med att jag inte ville ha en normsmal modell. Jag tycker inte att den manliga blicken är lika utpräglad på det omslaget. Jag är glad att jag kan ge ut mina noveller via dessa erotikförlag och förstår deras val att gå på det säkra säljande normativa konceptet. De har lyssnat när jag har sagt nej till omslag som jag inte varit okej med, när det blivit för mycket objektifiering och jag har tyckt att modellerna ser väldigt unga ut.

Sist men inte minst: Min senaste novell är gratis och går att läsa på Genusredaktörernas hemsida. ”Omslaget” till den är ett fotografi av en hand med långa röda naglar som håller i en ros. Jag gillar det omslaget för ena personen i novellen har långa naglar och rosen i handen är erotisk utan att objektifiera eller ha den manliga blicken.

Publicerat i Erotik, Erotiska noveller, Malin Edholm, Omslag | Lämna en kommentar

Om recensioner, del 2: Älta lagom

I våras skrev jag om recensioner, och om hur jag efter debuten gick in i en manisk period av recensionsfixering. Nu har jag släppt ännu en bok, och jag tänkte att det är dags för en ett andra inlägg i ämnet. Boken har fått jättefin respons, men det är klart att det alltid finns de som inte gillar. Eftersom jag har förstått att jag inte är ensam om att påverkas mer av negativa kommentarer än positiva (det är väl helt enkelt väldigt mänskligt?), utgörs dagens inlägg av en samling knep. Här kommer fem tips till dig som också tenderar att älta dåliga recensioner lite för mycket:

  1. Titta igenom listan nedan. Kan du komma på en bok som faller alla dessa kategorier av läsare i smaken?

* De som gillar action och cliffhangers

* De som uppskattar det lågmälda, outtalade

* De som vill ha verklighetstrogna berättelser

* De som är ute efter fantasispäckade historier, gärna med övernaturliga inslag

* De som tycker om ett brett persongalleri

* De som har svårt att hålla isär många karaktärer

* De som bara vill ha lyckliga slut

* De som tycker att lyckliga slut är tråkiga

* De som vill ha mörka berättelser

* De som läser för att fly det mörka och tunga

* De som föredrar historiska romaner

* De som vill ha nutida samtidsskildringar

Ja, ni fattar, jag kan fortsätta länge. Kommer ni på någon? Inte? Då är det kanske inte så konstigt att inte heller din bok gör det. Den är helt enkelt i gott sällskap, bland alla världens övriga böcker.

2. Har du fått en dålig recension? Grattis, då har du nått ut! För så länge du inte har elaka vänner eller familjemedlemmar, är det sannolikt någon utanför din närmaste krets som har läst och recenserat. Även läsare som inte vet vem du är har valt att läsa din bok. Var glad åt det istället!

3. Titta på någon av de riktigt stora. Läckberg, Guillou, Sarenbrant, Schulman. Läs några recensioner från vanliga läsare, och du kommer att hitta sågningar, en del förmodligen ganska elaka också. Det är såklart inget att glädjas åt, men det är ett tydligt tecken på att du inte är ensam! Även bästsäljarna får dåliga recensioner (skillnaden är kanske att de inte ens läser dem?).

4. Det är skillnad på en välskriven, genomtänkt recension och ett omdöme som ryms i bara några få ord. Har en recensent i en tidning hittat något att anmärka på i din bok? Kanske är det något att fundera på när du skriver nästa bok, något du kan bli hjälpt av? Eller så är det inte det, du bestämmer. Men att någon skriver ”dålig” på Storytel säger ingenting om vad läsaren inte gillade. Och om ”recensenten” inte har lagt mer än två sekunder på att formulera sitt omdöme, då kanske du inte ska lägga så mycket mer än det på att fundera över det?

5. Glöm för allt i världen inte den fina återkopplingen du får! Tänk på de läsare som gillar boken och väntar på nästa. Skriv med dem i åtanke!

Publicerat i Författarliv, Recensioner, Sara Molin | Lämna en kommentar

Bara rent gnäll

November suger verkligen musten ur mig. Det är mörkt, gråtungt och som grädde på moset har vi en pandemi. Vi sitter alla i den här båten, men idag känner jag för att gnälla så här kommer ett sådant inlägg.

Jag irriterar mig på att ha så mycket att göra på mitt vanliga jobb att min hjärna känns förtvinad när jag har jobbat klart. En förtvinad hjärna, mina vänner, levererar inte de där tio tusen orden som saknas innan jag har ett färdigt råmanus till Svarta vingar. En förtvinad hjärna levererar på sin höjd en inledning till ett kapitel som blir ganska uselt när jag försöker skriva ner det i datorn. Och det blev inte mer än 879 ord. Absolut uselt.

Då försöker jag tänka på att jag åtminstone snart är klar med bok nummer två. Men så minns jag samtalet i fredags från redaktören. ”Jag kommer maila dig en lång lista med saker som korrekturläsaren vill att du går igenom.” Smäll, pang, bom – japp, där åkte jag ner i källaren. Nu är det måndag. Jag väntar oroligt på det där mailet. Hur lång är egentligen en lång lista? Och ”gå igenom” är väl ingen metafor för ”skriv om”, eller har jag missat något?

Den som ändå kunde ta semester! Strunta i lönejobbet. Åka bort. Sova på hotell. Nej, just det. Vi har corona och i min region ska vi helst bara umgås med de vi lever ihop med. Som om instagram med hjälp av någon läskig algoritm känner av det börjar en massa fina bilder från England och Skottland dyka upp i mitt flöde och jag kan inte låta bli att följa några konton, vilket naturligtvis gör att jag nu i var och varannat inlägg ser bilder från platser dit jag skulle vilja åka bums. Normalt sett är jag en riktig huskatt som tycker om att vara hemma, men jag tror det är den här känslan av att vara tvungen att vara hemma som gör att jag helt plötsligt vill åka bort.

Ute regnar det. Sticker inte ut näsan utan att dra en mössa på huvudet, fast egentligen borde jag kanske går barhuvad. Kanske regnvatten kan sippra in i huvudet och blöta upp min förtvinade hjärna? Nej, jag tror att choklad kan göra samma verkan, liksom inifrån.

Kryper upp i soffan. Choklad på bordet, en pocket av min favoritförfattare i handen. En filt över benen och en snarkande hund på golvet intill mig. Läsa brukar alltid få mig på gott humör, men det är som förgjort. Innan jag själv började skriva på allvar kunde jag verkligen njuta av en bok. Låta mig svepas med och bara tänka på historien som berättades. Nu är jag mycket mer textmedveten. Utan att tänka på det kollar jag bokens struktur. Jaså, hen har valt att ha så här långa kapitel? Hur är det med gestaltningen då, något jag kan lära mig av? Nähä. Inte det. Kolla här, det här skulle min redaktör slagit ner på om hon hade sett. Och här hade vi en upprepning, det var inte snyggt?

Nu har jag fått gnälla lite. Det är ju ändå måndag. På många sätt en hopplös dag eftersom det är så många arbetsdagar kvar innan det blir helg igen. Men låt oss avsluta i en lite mer uppiggande ton. Det är måndag. En hel ny vecka ligger framför oss och vem vet vad den kan föra med sig? Nya möjligheter, nya chanser. Korrekturläsarens lista är kanske inte så lång och på jobbet lugnar det kanske ner sig lite så att jag kan få till de där sista kapitlen i mitt tredje manus. Det kanske till och med kommer någon positiv coronarapport, som att smittspridningen minskar eller läkemedelsbolagen har tagit fram ett bra vaccin? Om inte annat är jag säker på att jag kommer att få se många skitsnygga bilder från Skottland på Instagram.

Publicerat i Korrektur, Kristin Fägerskjöld, Nattens färger, råmanus, Skrivprocessen, Svarta vingar | Lämna en kommentar

Gästbloggare: Klara Härgestam – Data eller människor i fackboken?

Här vill jag dela med mig av några saker jag brottats med under skrivandet när det gäller att hantera andras berättelser varsamt, våga dela med sig av sin egen och i det hitta en ton som ligger nära hjärtat. 

Först några rader om min bok. Boken (och numera också podden) Bebis och Business handlar om företagare som drivit företag under bebistiden. Jag har intervjuat ca 30 företagare, mammor och pappor, från en mängd olika branscher för att försöka förstå hur de löst sitsen med företagande och föräldraskap. Jag har själv gjort den resan med två bebisar och de berättelserna finns också med i boken. Men det var inte en självklarhet. 

Mitt bokprojekt pågick i 4 år. Under de åren drev jag mitt retorikföretag och hade två bebisar. Det började som en jakt efter svar på frågor jag själv hade när jag satt där med en nyfödd, just sagt upp mig och äntligen skulle driva företag på heltid. Kan jag jobba med bebis? Hur blir det med amningen? Hur funkar det med Försäkringskassan? Hur mycket pengar kan jag förvänta mig att tjäna? Vilka uppdrag kan funka med bebis? Vad kommer andra att tycka? Har någon annan gjort det här? Är jag en dålig förälder som längtar så efter att jobba? Borde jag chilla ett år? 

Jag hittade svaren hos de jag intervjuade och tänkte ge ut boken som en intervjusamling. Men ett förslag jag mötte mitt i processen pekade mig i en annan riktning. De tyckte att bokidén var toppen, att materialet var riktigt spännande men att boken saknade min berättelse. 

Då hade jag inte ens tänkt att jag hade en egen berättelse om bebis och business. Jag sökte ju svar och hade bara frågor! Jag satte mig med mina intervjuer och från att bara ha letat svar så satt jag nu på spetskunskap; jag kunde se mönster, jämföra och reflektera över resultaten från mina intervjuer. Lika självklart som det var att det här berikade boken, lika mycket motstånd mötte jag när jag försökte jobba med materialet. 

Jag var så mån om att göra företagarna jag intervjuat rättvisa. Jag ville ha med hela deras berättelser. Jag ville inte rycka citat ur sitt sammanhang, dissekera deras ibland ömtåliga berättelser, för att jämföra med någon annans. Jag hade svårt att se berättelserna som data. Det är jag glad för idag. Det satte tonen för hela boken.  

Jag tänkte: Kan jag möta Marcus eller Jonna om ett år och stå för hur deras berättelse fick ta plats eller inte i min bok? Den frågan styrde hur jag skrev om företagarna jag intervjuat.

Den andra utmaningen var att låta min egen berättelse ta plats i boken. Jag var rädd för att skriva ner den. Jag var rädd att någon skulle tycka att jag var karriärist. Jag var rädd att någon skulle tycka att jag var överdriven med mina bebisars behov. Jag kunde själv inte få ihop bilderna av hemmamamman jag trodde jag var och företagskvinnan jag tydligen var. Att landa i den här kombinationen var en resa för mig. Men alla jag intervjuat hjälpte mig att få syn på hur jag ville ha det och hur jag inte ville ha det. 

Efter att jag gjort min egen resa kunde jag välja att skriva en bok om hur du bör göra för att hantera bebis och business. Men jag visste att allas berättelser hjälpt mig att landa i mina egna val och jag behövde ge läsaren möjlighet att göra samma resa. Därför var jag mån om att låta berättelserna finnas med som mer än bakgrundsfakta. 

Med den här inblicken i valen och tankarna bakom att hantera sitt material som människor istället för data hoppas jag att du fått nya tankar om vad en fackbok kan vara. Den kan vara full av liv, människor och känslor, och samtidigt förmedla kunskap om något du tycker är viktigt. 

I boken Bebis och Business fick också min egen berättelse till sist en plats. Den om hemmamamman och företagaren, retorikern, feministen, lantisen, New York-älskaren, poddaren, framgångsförnekaren och miljondrömmaren, föreläsaren och numera författaren.

Om Klara Härgestam

Driver retorikföretaget Klara Besked

@klarabesked på Instagram

klarabesked.se

Poddar: Retoriskt! och Gör Din Röst #Hörd och Bebis och Business. 

Publicerat i Gästbloggare | Lämna en kommentar

Lördagsenkät: Varför ska du söka till Debutantbloggen?

Idag svarar vi på varför du borde söka och bli en av 2021 års debutantbloggare!

Kristin Fägerskjöld

Varför du ska söka? För att det är en chans att blogga om, för och med likasinnade. För att det blir en dokumentation av vad du sysslar med ditt första år som publicerad författare. För att det är ett sätt att nå ut med dina tankar, funderingar och idéer. Men mest för att det är vansinnigt kul förstås!

Sara Molin

Att blogga under hela debutantåret är ju ett sätt att dokumentera den där fantastiska, omvälvande och ibland läskiga perioden. Själv har jag uppskattat jättemycket att stanna upp varje vecka och formulera något om boksläppet, skrivprocessen eller något som hör till. Det allra bästa har nog ändå varit gemenskapen och samhörigheten med de andra i blogg-gänget. Nu fick vi ju inte möjlighet att träffas på Bokmässan, som Debutantbloggarna annars brukar göra, men vi har istället hängt i vår Messenger-tråd. 

Malin Edholm

Att skriva på debutantbloggen är ett bra sätt att nå ut till nya läsare, att få dela med sig av sina tankar om skrivandet, debuterandet, branschen, litteratur i allmänhet och så vidare. För mig känns det viktigt att ha fått skriva särskilt de inlägg som handlar om feminism, normmedvetenhet, queer litteratur, representation och fettförakt, för att nämna några ämnen. Det är även de inläggen jag fått mest respons på.

Jag ska vara ärligt och säga att skriva 52 inlägg kan stundtals kännas som en pärs, alla inlägg blir inte suveräna, men man utvecklas och det är roligt att se hur många som läser bloggen varje vecka.

Ett stort plus är att lära känna fyra andra författarkollegor, vilket är otroligt roligt!

Hanna Nordlander

För min del har debutantbloggandet varit ett sätt att nå ut. De stora och starka förlagen har sina kanaler och sin självskrivna plats på kultursidorna, medan andra förlag kämpar på andra sätt. Framför allt kämpar de enskilda författarna på andra sätt, och att blogga eller synas på andra sociala media kan vara en viktig del av att ens bok får ta plats därute. Debutantbloggen har därför blivit en viktig plattform, med en läsarskara som jag annars kanske inte hade nått. Det är jag så klart tacksam för. 

Men det är inte bara boken och jag som får synas här, utan även mina tankar om de ämnen som boken tar upp och som jag tycker är viktiga. Jag har försökt att vara öppen om svåra saker, och både bok och blogg kanske kan bidra lite till att lyfta på mattan, dit vi sopat det som inte fick synas utanpå. Och inte minst är det ett bra sätt att reda ut sina tankar i skrift. Det reflekterande skrivandet klargör och det jag tänkt blir tydligt i konturerna.

Det måste medges, att ibland har det känts som ett ok, särskilt när jag kommer på sent på onsdag kväll att ett inlägg måste skrivas, gärna ett inte helt genomuselt inlägg, och alla briljanta idéer är färdigskrivna för många veckor sedan. Fast när jag väl får ihop något, då känns det som om jag visst har någon talang för det här, och när vännerna säger något uppskattande om vad jag skrivit, då var det visst inte helt genomuselt ändå. 

Om jag får vara lite egoistisk, så vill jag att du ska söka till bloggen så att jag själv kan fortsätta att få min dagliga inspiration kring skrivandet – drömmarna, ångesten och vedermödorna.

Daniel Sjöberg

Jag visste ju inte exakt vad som väntade när jag sökte och jag ska inte sticka under stolen med att det är ett ansvar och kräver lite jobb, men det ger betydligt mer. Man får chans att dela sina tankar, ställa frågor och svara på andra. Man blir en del av en tradition som betyder mycket för många. Flera gånger per vecka kommer det mejl från personer som berättar hur längde de läst Debutantbloggen. Sedan är det ju inte fel att visa upp sig. Som debutant kan varje person man når vara av största vikt när man försöker nå igenom bruset. Har man tur, som jag har haft, får man dessutom dela ansvaret med fyra suveräna personer som kan lära en en massa olika saker. 

Det finns helt enkelt inget att tveka på. Kom igen och sök.

Publicerat i debutantbloggen | Lämna en kommentar

Jag kommer aldrig mer vara hemlig

Det är över nu. Jag insåg det häromdagen. Så borde givetvis ha skett tidigare och på sätt och vis har det väl gjort det, men nu blev det väldigt påtagligt. Det lustiga var att det inte var någon fråga eller särskild händelse som ledde mig till den självklara slutsatsen utan bara min egen hjärna som tänkte en tanke som nu ska formuleras. Enkelt uttryckt: Jag har skrivit min sista bok i hemlighet.

När det blev klart att Nästan Friends skulle ges ut smög jag försiktigt ut på Instagram och fann där några människor som berättade om just sitt skrivande. Jag följde med från mitt privata konto, ett konto som berättar rätt mycket om vem jag är. Det är inte hemligt på något sätt. Det är inte anonymt. Tvärtom. Jag ståtar med bild, namn och med politiska åsikter som framförallt handlade om feminism och betydelsen av detta. Den 17 februari 2019 förändrades detta.

På min födelsedag föddes kontot danielsjobergforfattare. Det har sedan dess blivit det konto jag använder mest. Mitt privata står mest och stampar. Det är tillräckligt att göra som det är att hålla fart i det som är dedikerat mitt författarskap. Nåväl, danielsjobergforfattare kom till liv och det har betytt massor för mig. Inte tack vare inläggen jag gjort utan det jag får läsa. Det jag får följa. Det finns en anledning till att det jag kallar Författarinsta får ett tack i slutet av min debutroman. Flera anledningar till och med. Jag har fått svar på en mängd frågor, jag har fått stöttning, hjälp och ett bevis på att jag verkligen inte är ensam.

Det pushar mig också. Alla skickliga kollegor som jobbar så hårt tvingar mig att ta mig vidare och nu kommer vi tillbaka till början.

För även om jag i detta nu skulle steka mitt konto, radera det eller låta det självdö. Om jag ALDRIG mer skulle göra ett enda inlägg, så finns jag redan där ute. Jag har skrivit en bok och frågan on när nästa bok kommer lär aldrig lämna mig.

En sak som fascinerade mig med Författarinsta var villigheten att visa upp sina drömmar. Många där hade vid det laget ännu inte fått något kontrakt eller gett ut någon bok. Många har ännu inte gjort det. Vissa tvekar på om de vill skriva alls, men de kan inte frigöra sig från tanken andra skriver för glatta livet. Konstant. De redigerar, söker testläsare och delar öppet med sig av refuseringsbrev hit och dit. De är alla modiga. De ser det kanske inte så. För vissa är det säkert bara något självklart att dela med sig. Så var det sannerligen inte för mig.

Jag smög med mitt författarskap.

För ett par år sedan var jag på ett företagsevent. I en liten tävling skulle alla skriva ner tre saker om sig själva och sedan skulle övriga gissa vem som skrivit detta. En av mina kollegor skrev ”drömmer om att skriva en bok.” Ingen gissade på mig. Jag vet inte varför. Jag kanske inte har den viben. Eller hade inte den viben, men ett tydligare bevis på hur hemlig jag varit går inte att finna. Jag satt där, mer eller mindre klar med mitt tredje seriösa bokmanusförsök och låtsades om som ingenting. Jag frågade i stället ut kollegan om dennes drömmar. Nyfiken, men privat.

Backa ytterligare några år och en kollega frågade vad jag skulle göra under min föräldraledighet, omedveten om att det egentligen borde heta föräldrajobba. ”Du kan ju skriva en bok”, sa han. Jag nonsenssvarade trots att jag vid det laget skrev för full fart under de två timmar varje dag som min son sov och att jag vid slutet av nämnda föräldrajobb var klar med mitt första seriösa manusförsök och i full färd med mitt andra.

Varför jag ville vara hemlig? Antagligen för att jag var rädd för att det aldrig skulle bli något av det. Jag var rädd för det öppna misslyckandet, vilket givetvis är galet om man betänker hur oerhört få det är som faktiskt får ge ut en bok. Men vi lever i en värld där vi ska visa upp hur lyckliga och framgångsrika vi är, inte det motsatta.

Från och med nu är det hur som helst över. Jag kommer aldrig mer skriva i hemlighet. Jag kan givetvis ljuga och säga att jag inte har något på gång, men det betyder ju inte att det är slut med frågorna. Nej, nu vet ”alla” att jag skriver och det är väl så det ska vara.

Publicerat i #NästanFriends, Daniel Sjöberg, DanielSjöberg, Debut, debutant, debutantåret, debutantbloggen, Debutantbloggen 2020, Nästan Friends | Lämna en kommentar

Det här med följebrev

Hej!

Framför dig har du en diktsvit som jag kallar Stillna. Den handlar om en pappa och en dotter, om sprit, svek och – möjligen – kärlek. Förlåtelsen, ja, den jobbar jag på. 

Jag vill berätta om hjälplösheten inför en förälders beroende, den ständiga beredskapen och hur man lär sig att hålla allt ifrån sig – löftena, besvikelsen, skammen, till slut hoppet. Om hur man värjer sig för den omsorg som i nästa stund kan övergå i en veckolång fylla. Och jag letar efter förklaringar vi aldrig får av den som inte kan formulera sin smärta. Kanske kan det finnas ledtrådar i hans egna förluster. Eller i en countrysång med Dolly Parton.

Förutom dikter skriver jag en del noveller och jag har publicerats i tre antologier: På denna grund (Pop up Publishing, 2015), 30 nyanser av saknad (Ordberoende förlag, 2016) och Nyanser av passion (Ordberoende förlag, 2018). Jag har även belönats i ett par av Tidningen Skrivas novelltävlingar. När jag inte skriver noveller, dikter eller romanfragment, undervisar jag i svenska, svenska som andraspråk och latin på en gymnasieskola i Borås. Nyligen har jag också blivit ordförande i Boråsbygds-Lyriker, en boråsbaserad förening med poesin i första rummet.

Hoppas att du tycker om att läsa vad jag skrivit!

Vänliga hälsningar

Jag läser i Tidningen Skriva om följebrev och den svåra och kanske avgörande konsten att formulera ett bra sådant. Vi som läser skrivbloggar som denna är säkerligen överens om att det är väl investerad möda att författa ett välkomponerat brev. Ovan ser du mitt följebrev till Stillna, som jag på intet sätt vill framhäva som exemplariskt, men däremot som ett exempel. 

Ivrig som man är att förlagen så snart som möjligt ska få chans att lägga vantarna på ens äntligen färdiga manus, kanske det känns lite som en hämsko att också behöva skriva ihop ett brev. Men utan brev blir det lite som att (i min värld) gå ut utan accessoarer; det blir liksom lite naket och man vill ju gärna framhäva sin image med rätt sorts bling. Och läppstift. 

Det finns hur många tips som helst: Beskriv boken, berätta var inspirationen kommer ifrån, lagom textstorlek, skriv kort, skriv långt, berätta om dina skrivutbildningar etc. etc. Men precis som man inte kan ha på sig ALLA accessoirer på en gång (hallå julgran!), så kan man ju hålla igen lite även i följebrevet. Det kan ju bli lite overkill med halsband, stora örhängen OCH tiara, förutom kanske på nobelfesten, men man är tyvärr inte automatiskt inbjuden på någon nobelfest bara för att man har skrivit en bok. 

I mitt brev tänkte jag så här:

Boken är viktigast; då beskriver jag den. Men jag ville inte göra det med adjektiv, för den bedömningen kan inte jag göra. Så jag skrev vad jag tycker att den handlar om och några lite mer konkreta exempel på det. Vilka ämnen som kommer fram. 

Sen vore det bra om det stod något om mig. Men jag var inte så säker på att något förlag ville läsa hela mitt CV, inte om min au pair-karriär i Tyskland, inte om kvällskursen i isländska, inte ens om olika skrivkurser jag gått, så jag koncentrerade mig på vad jag fått ut i litterär form tidigare, ackompanjerat av uppgifter om mitt yrkesliv och min fritid. 

Det där med adjektiv gäller ju även omdömen. Eget beröm luktar illa. Och jag kan ju inte skriva att min bok är bra eller spännande eller läsvärd eller originell. Det behöver jag bevisa, när de nu kommer så långt som till själva manuset. Inte heller kan jag skriva att min storasyster tyckte att den var bra. Hon är ju partisk. 

Även om mitt brev här ovan skulle kunna funka till olika mottagare, så är jag inte för att man skriver ett standardbrev som passar alla. I andra följebrev har jag t.ex. lyft fram andra författare hos förlaget som inspirerar mig och varför de gör det. T.ex. att någon ritar poetiska bilder i mitt huvud. Eller att någon skriver romangestalter med blodådror som räcker upp till månen. En annan skriver rått och komiskt, men låter melankolin skymta fram i en till synes obetydlig sats, som förändrar hela min relation till texten. Jag slösar hellre papper på det än på meritlistor, eftersom jag tror att det säger mer om mig som författare. Plus att det blir lite beröm åt förlaget som har sådana fina författare. 

Som lärare vet jag att något av det svåraste man lär sig i skolan är att skriva sitt namn i dokumentet. I följebrevet behöver man skriva sina kontaktuppgifter, vilket tydligen är ganska vanligt att missa. Om man mejlar, så får väl förlaget mejladressen? kanske du resonerar. Men om den som ska läsa printar ut ditt manus, så vill du inte att hen ska behöva leta i inkorgen efter din adress, när hen efter tre till fyra månader väl vill svara dig hur gärna de vill ge ut. Vi lärare som har klasser med 30 elever där ingen är någon direkt stjärna på att skriva namn i dokumentet, vi vet vilket detektivarbete det är att spåra alla anonyma texter. Den irritationen vill du bespara mottagaren, särskilt som den kommer att spilla över på din person. Så tänker jag. 

Säkerligen finns det tusen andra sätt att tänka, och de är säkert också bra. Och ibland kanske man till och med kan ha tiara en helt vanlig torsdag.

Publicerat i följebrev, Hanna Nordlander, Stillna | Lämna en kommentar