Veckans roligaste: heldag med förlaget!

Mirijam Greyerhofer
Mirijam Geyerhofer

Ibland känns det som att alla mina bloggkollegor skriver om SKRIVANDE medan jag bara fokuserar på vad jag ska ha på mig på Bokmässan. Oh well, det måste väl finnas fler än jag som tänker mycket på alla dessa kringgrejer som händer under ett debutantår? Visst? Tänkte väl det! Så nu ska ni få höra om min dag med förlaget i veckan (obs varning för ytligt inlägg/fulkultur)!

I tisdags gick jag direkt till tågstationen efter jobbet (efter en liten runda på Åhléns sminkavdelning) och satte mig på ett snabbtåg till Jönköping. Klockan 22 var jag framme på hotellet, packade upp min lilla väska och hängde in kläderna i garderoben så de skulle bli släta och fina inför onsdagens fotografering. Dagen D var nämligen kommen, det var dags för pressbilder (!).

Och alltså, SOM jag har nojat för den här dagen eftersom jag fullkomligen hatar att bli fotad. Det är vidrigt. Jag har alltid samma min eftersom det bara finns ett ansiktsuttryck som känns bekvämt och jag vet aldrig vad jag ska göra av armar och händer och knän och hakan osv. Eftersom jag jobbat på ett antal tidningar och skrivit i många olika sammanhang så borde jag vara van, men det här med bylinebilder är inte alls min kopp te. Och för den som står utanför min bokbubbla kanske det låter väldigt att dramatiskt att säga att det här var de viktigaste bilderna som någonsin kommer tas på mig men det kändes så. Jag kommer aldrig mer släppa en debutbok och ska jag sprida ordet om den här boken till evigheten och tillbaks så vill jag inte vara ful på mina pressbilder. Så jag åt frukost med en kompis som är bra på smink, och sedan promenerade jag en liten bit till en frisersalong med höga betyg där jag bokat tid för tvätt och styling.

Hade du köpt en bok av den här prydliga författaren? #hotellrumsselfie

TADA! Disclaimer – jag sminkar mig typ aldrig mer än lite mascara och ifyllda bryn. Kan inte, har aldrig varit särskilt intresserad och så vidare. Jag har heller aldrig i hela mitt liv betalt pengar för att någon ska tvätta och föna mitt hår (däremot går jag regelbundet till frisör eftersom jag egentligen är mörkhårig men det är ju en annan femma). Men nu var det stora unnar-dagen och jag kände mig som a million bucks när jag sedan knatade upp på förlaget för att snacka om ett annat utseende, nämligen bokens.

Ehrlin Publishing – mitt förlag!

Så: formgivaren har fått manus och lite olika nivåer av input från mig genom min redaktör. Mycket flum och tankar baserade på mina olika känslor kring boken och en länk till en Pinterestmapp med bokomslag som jag ”gillar tonen i”. Ni hör ju, inte årets lättaste uppdrag kanske. Det ska bli så spännande att se vad det blir av det och jag är jätteglad att min redaktör låter mig vara med på ett hörn eftersom hon uppenbarligen märker hur mycket jag gillar att hänga med och se processen. Och ja, jag ska försöka hålla mig från att peta för mycket i grytor som inte är mina att röra i, jag har ju faktiskt inte gjort detta tidigare utan är den som kan minst. Jag vet det.

Efter lunch och omslagssnack följde redaktör-Elin mig till en restaurang där jag skulle bli plåtad. Så fort jag skakat hand med fotografen Anna Hållams kändes det genast bättre, och efter ett litet samtal om våra respektive karriärer och gemensamma arbetskollegor satte vi igång. Jag hade redan förberett henne på min obekvämhet via mail, med tillägget ”trots detta kommer jag ha med mig två ombyten, jag hoppas vi har tid för det”. Och det hade vi.

När fotograferingen var klar så var det dags för dagens sista möte på förlaget, med marknads-Fredrik. Ska inte gå in i detalj om vad vi sa men HEJ VAD GALET SKOJ DETTA SKA BLI! Hade fått för mig att det skulle bli lite lugn och ro ett tag i sommar efter att manuset är helt klart och gått till tryck men nej, inte riktigt. Då ska växel nummer två slängas in. Och sen trean, och fyran, och… ja ni fattar. WROOOM! Men roligt det blir det, inget snack om den saken!

Och pressbilderna då? Jo, eftersom Anna inte bara är en mästerpedagog som kan få den mest obekväma att känna sig okej framför objektivet så är hon även snabb som blixten, så dom har vi redan fått se och välja mellan. Tre (fyra?) stycken riktigt tjusiga bilder kommer finnas till beskådan så snart dom är officiella, och kanske visar jag dom i samband med ett inlägg som faktiskt handlar om att skriva (eller kanske inte, det får vi se) framöver.

Vad tänker du som läser om allt kring debuten som inte rör själva hantverket? Är det sekundärt för dig eller fäster du mycket vikt och tankeverksamhet kring det?

Annonser
Publicerat i Debut, fotografering, Mirijam Geyerhofer | Lämna en kommentar

Exakthet i ljugandet

Just nu är jag inne på den förhoppningsvis sista redigeringsomgången av Vi går varvet. Förra veckan kunde jag inte somna för jag kom på en sak som inte stämde i miljöbeskrivningen. Så när jag dagen efter sansat mig ritade jag en karta över den lilla staden där mina karaktärer bor. Var ligger deras hus i förhållande till varandra? Kan de cykla eller måste de be om skjuts? Hur långt har de till skolan? Men också hur byggnaderna ser ut. Att skolan är av tegel och har stengolv.

När jag skriver ser jag det som händer framför mig i bilder. Jag ser Livs rum, skrivbordet framför fönstret, snögloben i bokhyllan, revan i tapeten bakom sängen. Miljöerna är exakta i mitt huvud.  Problemet är att jag har jobbat med berättelsen i så många år och en del saker har ändrats. I början gick Liv i sexan på en F-6 skola och då var golvet av linoleum. När jag skrev om och flyttade scenen till att utspelas på en högstadieskola missade jag att ändra materialet i golvet. Små men ack så betydelsefulla detaljer.

Under arbetet med Vi går varvet har jag samlat på mig en massa extramaterial. Sådant som inte kommer med i boken men som jag ändå måste veta för att fritt röra mig genom berättelsen. För varje karaktär har jag ett dokument där det står sådant som hårfärg, familj och vilka hemligheter de har.  Det finns också dokument över händelseförlopp. Där har jag skrivit en kort beskrivning av vad som sker i varje scen och hur karaktärerna utvecklas genom berättelsens gång. Det här arbetet har varit viktigt för att få till den dramatiska kurvan och för att få alla lösa scener att bli en berättelse.

Liv har numer även fått en egen kalender där jag skriver in de händelser som sker under den hösttermin som berättelsen utspelar sig. Att Liv fyller år den 7 december. Att teaterkursen är på onsdagar. Att klassen har bibliotekstid på tisdagar. Den påhittade världen som är Livs värld måste finnas med alla sina detaljer och vara exakt. Allt för att ni läsare ska kunna leva er in i Livs värld och tro på den lika mycket som jag gör.

Publicerat i Ina Lagerwall | Märkt , , | Lämna en kommentar

Ett författarbesök som fastnat (av kanske fel anledning)

Anna Alemo

När jag gick i lågstadiet, gissningsvis i trean, hade vi besök av en författare i klassen. Vi hade inför besöket läst en av hennes böcker och nu stod hon livs levande framför oss. Jag lyssnade noga och sög in allt. Tänk att hon där framme vid tavlan, i vårt klassrum, hade skrivit riktiga böcker! Det var stort.

Efteråt fick vi själva skriva varsin berättelse och därefter skulle författaren läsa våra texter och ge feedback. Författaren hade sagt att man ”skulle börja mitt i något, kanske något spännande, för att fånga läsaren”.

Efter lite funderande så började jag min historia typ så här:

”Hjälp, hjälp!” skrek Lisa när hon såg den stora spindeln.
Spindeln hängde ner mitt framför ansiktet på henne och dinglade med sina läskiga ben.

När berättelsen sen fortsatte så visade det sig att det var hennes bror som hade skrämt henne och resten handlade väl egentligen inte om den där låtsasspindeln. Men jag var nöjd med tilltaget. Det var ju mitt i något lite läskigt och spännande. 

Jag kommer ihåg hur jag satt där i klassrummet, med ryggen mot fönstret, och att författaren slog sig ner på min högra sida. Övriga klasskamrater var upptagna med sitt och vår lärare gick runt i klassrummet för att hjälpa de som behövde. Jag väntade spänt på vad som skulle komma. Kanske lite beröm?

Det författaren börjar med att säga är: ”Varför har du med det här i början? Det har ju inget med själva handlingen att göra.”
Inte alls vad jag har förväntat mig och förmodligen mumlar jag bara något tyst till svar. Nickar som om jag förstår. Inte vågar jag förklara hur jag tolkat det hon tidigare sagt och att jag tycker att jag gjort exakt så. På insidan far tankarna runt och jag förstår inte alls vad jag gjort för fel. Och det är mycket möjligt att författaren även säger något positiv om berättelsen, men eftersom feedbacken började med en totalsågning (som det åtminstone kändes för mitt nioåriga jag) var det inget som fastnade. 

Att just detta minnet har etsat sig fast är förmodligen för att skrivandet redan då var något som betydde mycket för mig. Något som jag tyckte var roligt och verkligen ville lära mig mer om. Att träffa en riktig författare var stort. Det var en person som jag såg upp till. Och sen kändes det som om någon ryckte bort mattan under mina fötter.

Jag är medveten om att författaren självklart inte hade för avsikt att jag skulle ta det så hårt. Tipset hon gav är verkligen bra och idag förstår jag ju exakt vad hon menar med sin feedback. Det positiva är väl att jag aldrig kommer att glömma rådet och förhoppningvis gör det mig till en bättre författare. Men jag kan ändå inte låta bli att önska att kritiken har framförts på ett lite annorlunda sätt.


Publicerat i Anna Alemo, Debut, Debutantbloggen 2019 | Märkt , | 2 kommentarer

När facklitteraturen levererar

Jens Mattsson

Jag gjorde en lista för två veckor sen över sex olika saker som i någon mån ingår i en bra bilderbok, där begreppet “en bra bilderbok” ska förstås som en bok som barnen vill läsa. Hittills har ingen invänt mot mina funderingar så det var nog inget revolutionerande i mina påståenden, trots att jag egentligen inte hade något som backade upp mina iakttagelser annat än min magkänsla. I och för sig baserat på väldigt många sagostunder, men ändå med svag teorikoppling.

Nu har jag förkovrat mig och läst den helt underbara En fanfar för bilderboken och tycker nog att alla som funderar på att göra bilderböcker, eller bara är väldigt intresserade av mediet, måste läsa den. Den lyckas vara både nyfiken, tankeväckande och sjukt inspirerande på samma gång. Dessutom tycker jag att den bekräftar vad jag lade fram. I alla fall om man letar efter bilderböcker som barn vill läsa. Rena guldgruvan med andra ord!

Tidigare läste jag Bilderbokens pusselbitar, som är en fackmässig genomgång av hur man kan prata om och förstå bilderboken med ett gemensamt ordförråd. Men det är en fackbok, den är tydlig och ganska torr med ett uttalat syfte att besvara frågan: Hur kan man tala om bilderböcker? En fanfar för bilderboken börjar istället i andra änden med själva pratet om bilderböcker. Den undersöker och funderar och ställer alla de stora frågorna utan att ge några raka svar. Och det är väl ändå så, att det är frågor snarare än svar som sätter fart på kreativiteten. Det gör inte Bilderbokens pusselbitar till onödig läsning, de har ju helt olika syften och kompletterar varandra utmärkt, det är bara det att fanfaren är lite mer min grej…

En helt fantastisk aspekt av den är att den framför helt motsatta åsikter om saker där båda sidor kan ha rätt, det vill säga motsatsen till att ha svaren redo. Jag lånade boken på biblioteket, men den är så bra att jag måste köpa ett eget exemplar att stryka under i och fundera över. Där Bilderbokens pusselbitar skapar ett golv att stå på och en verktygslåda att använda så pumpar En fanfar för bilderboken hjärnan full med idéer och utmanar en vad man ska göra med verktygen. För precis som med all god litteratur lever den vidare hos läsaren långt efter boken är utläst. Det är inte så konstigt att den utgör kurslitteratur på de flesta bilderbokskurserna.

Gör dig själv en tjänst och leta upp den direkt om du har det minsta intresse för bilderböcker. Du kommer inte att ångra dig.

Publicerat i Debut, Jens Mattsson | 3 kommentarer

Ladda om och sikta framåt.

Pia Kask
Pia Kask, fotograf Magnus Johnsson

Nu har manuset till min debut, spänningsromanen Bestraffaren, mellanlandat på förlaget inför tryck och snart är berättelsen huggen i sten, det vill säga inbunden mellan pärmar, inläst hos ljudboksproducent och digitaliserad för e-boksläsare. Även om jag skulle komma på en aldrig så snärtig twist som skulle passat finfint i boken så är det försent nu. Förhoppningsvis har till och med de där sista irriterande korrekturfelen som hela tiden försökt smita undan våra granskande blickar fångats in och tillrättavisats. Man skulle kunna tänka sig att det är då det stora vemodet rullar in, som det sjungs om ibland. Tvärtom, det är nu det är dags att ladda om, sikta framåt och börja skriva på del 2 i serien om Hannah Fors och Henrietta Rollins.

Den första idéverkstaden för del 2 innehöll en intrig som dessvärre satt på tvären mest hela tiden jag funderade på den. Ibland blir det så, att karaktärerna inte passar i sina roller och att berättelsen är full med slukhål där logiken och spänningen ramlar ner och aldrig lyckas ta sig upp igen. Till och med arbetstiteln, Älskaren, var långt ifrån klockren, i mina värsta stunder tedde den sig mer som ironisk. Jag gillar verkligen ironi, uppfödd på 60-talet som jag är, men i det här sammanhanget blev det mest skevt. Till slut, när arbetet med del 1 obönhörligt ryckte allt närmare upploppet, låg paniken på lur och tanken på att skrota hela handlingen i nästkommande bok blev allt starkare. Men vad skulle jag hitta på istället? Eller skulle jag gå direkt på den redan ganska väl utfunderade del 3 och ge mig själv ett år att komma på en ny intrig till vad som i så fall skulle bli den tredje delen i serien? Näe, del 3 är del 3 och den berättelsen var inte alls intresserad av att byta plats i kön.

När nöden är som störst, även om det i det här fallet kan tyckas gälla något som krasst kan betraktas som ett I-landsproblem om vi lyfter blicken från datorskärmen och tittar ut i en värld som allt oftare ter sig vara på väg att fullständigt kantra av flera anledningar, är ändå författarens musa i bästa fall som mest på hugget. Plötsligt en kväll i soffan framför teven så bara fanns den där i huvudet. Handlingen i del 2, som en lång och rak motorväg utan minsta bula i asfalten och i det stora hela klar från första till sista sidan och med en rad karaktärer som alla, även om de var lätt yrvakna, hade full koll på sina roller. Till och med arbetstiteln, Älskaren, satt den här gången som en smäck. Vad som fick idén att explodera just där och då minns jag inte ens. Det kan ha varit något litet, som en kort scen eller en halvt meningslös bireplik i bakgrunden i teveserien jag kollade på, men något fick hjulen att snurra i alla fall.

Så nu väntar jag bara på dagen då jag får börja skriva på riktigt. Väntar? Japp, min skrivprocess ser ut så. Jag vill ha många ostörda timmar i sträck och helst under flera dagar i rad där kaffet kallnar bredvid datorn och middagen kan bestå av havregrynsgröt via mikron eftersom det går snabbt och jag gillar verkligen havregröt. Åtminstone i den första grovjobbsfasen när det handlar om, att genom slit och flit, disciplin och en och annan chokladpralin, få upp så mycket text som möjligt på skärmen, det vill säga producera den där massan av bokstäver och meningar som utgör råmanuset. Men det är på gång. När resten av världen firar påsk kommer jag och mina karaktärer att fira skrivhögtid. Från mitten av april och nästan två veckor framåt kommer vi att tillbringa nästan all vaken tid tillsammans, från tidig morgon tills vi slutligen kasar ner i soffan framåt kvällen för att svalka hjärnan med en teveserie eller film. Tillsammans ska vi ladda om och sikta framåt.

Publicerat i Debut | 1 kommentar

Gästbloggare: Lotta Hellström – The Puzzle Project Happy Pain

Lotta Hellström är lärare och jobbar som resurs på lågstadiet. Lotta har varit med i olika antologier och i augusti 2018 debuterade hon på ett lite annorlunda sätt, nämligen på engelska och i en app som heter Bedtime Stories.

Jag har samlat på mig en hel del kunskap om kufiska ämnen som häxor, magi, trollkarlar, om dolkar, knivar och eggars utformning. Ön Blå Jungfrun, dess fyrar, havet och vindarna, fåglar, djur och örter är synade i minsta detalj.

Allt börjar sensommaren 2017 med ett upprop på en författarsida på Facebook. Ett internationellt bolag, Little Light Studios, söker svenska författare till en nylanserad sagoapp. Jag skickar en ansökan och efter en urvalsprocess med olika textprover får jag chansen att visa min författarförmåga

I oktober ska maken till Emmaboda i bilaffärer. Jag följer med som sällskap, eller inte … jag är helt osällskaplig, fokuserad på att hitta en berättelse. Med ett stort ritblock i knäet jagar jag inspiration från gamla sagor och svensk folktro och ritar tankekartor med sagoväsen i tänkbara scenarier. Väl hemma igen har jag ett utkast om bortbytingen Puzzle som efter en vinglig kvastfärd landar på Blå Jungfrun. Där träffar hon häxor och trollkarlar och upptäcker sin förmåga att bli osynlig.

En kväll två veckor senare presenterar jag min story, Changeling, på svengelska för bolaget och till min förvåning avslutas samtalet med ”I’ll send over the agreement. Please read through and mark everything that is not clear, or if you have problems, we deal with it.” Ungefär så. Att kontraktet är på dryga åtta sidor obegriplig engelsk juridisk text är en annan historia. Stort tack till författarförbundet som gör kontrakt begripliga och efter tredje vändans förhandlingar undertecknar jag och ska bli appförfattare på Bedtime Stories.

Innan den hösten skrev jag berättelser och njöt av att överraskas av vad historierna hittade på. Bedtime Stories förvandlade mig till en textorganisatör. Jag researchade, planerade och faktiskt njöt av att ha storyn i mitt huvud innan den kom på pränt i en mall med förbestämt antal ord och tecken. Varje kapitel, fem stycken, skulle godkännas av bolaget innan nästa påbörjades. Alla kapitel inleds med en kort beskrivning, följt av en sammanfattning. Först därefter kommer berättelsen i sin helhet, broderad i tvåtusen ord. Dessutom ska sex ”storypoints” finnas till stöd för den förälder som vill berätta muntligt, med egna ord. Bolaget månar mycket om muntligt berättande och har nyligen lanserat en berättarskola för föräldrar.

I mitten av maj 2018 fick sista kapitlet tumme upp och en engelsk redaktör gick igenom manuset. Lagom till sommarlovet kom det tillbaka med tretusen kommentarer på alltifrån kommatering till frågor om handling och värderingar. Där försvann den ledigheten … Men de flesta påpekanden hade grund och det vara bara att jobba igenom materialet en gång till, ännu en och en till… Under tiden letade bolaget efter en illustratör till Puzzle och hennes bortbytingkompis Vinze. De hittade en tjej på andra sidan jordklotet, Angelica Naomi, som målar fantastiska akvareller. Hon tog till sig mina ord och tankar, gjorde dem till sina och målade en sagolik illustration.

Efter bildval och finputs närmade sig den stora dagen. Allra sist skrev jag ner mina tankar om berättelsen, tips för högläsning och muntligt berättande samt en författarpresentation och tryckte på sändknappen. Den 24 augusti lanserades sagan över hela världen och jag kommer för alltid att fira den som The Big Puzzleday!

All kunskap om magiska ting och örtmedicin har inte kommit till användning. Inte än, men ritblocket har fyllts på och karaktärerna lever vidare. För när man byggt upp en hel värld kan man ju inte bara lämna den?

Nyfiken på mer? Här kan du läsa mer om mig, min storyworld Changeling och tanken med berättelsen: https://getbedtimestories.com/library/changeling/

Publicerat i Gästbloggare | Lämna en kommentar

Lördagsenkät: Använder du dig av testläsare?

Ina Lagerwall

Jag har under flera års tid nästan alltid haft en skrivarkurs på gång och på så sätt haft personer där som läst mina texter. För mig är människor som kan ge god kritik en förutsättning för att kunna utvecklas i skrivandet.
En god vän har också varit testläsare till mitt manus. Jag hade inte gett manuset till vem som helst, men med henne visste jag att hon kan genren och har stenkoll på barnlitteratur. Hon har varit som en personlig hejarklack och peppat mig när skrivandet kännts tungt.

Anna Alemo

Anna Alemo

När bokkontraktet för Emmas nya liv var påskrivet fick min syster (=Ketchupmamman) läsa det och i efterhand inser jag att manuset hade blivit betydligt bättre om hon fått göra det tidigare. Innan jag skickade iväg det till förlag. 

Vis av erfarenhet har jag låtit henne läsa en novell som jag har skickat in till en tävling (vet inte hur det gått än) och jag har även skickat mitt andra manus (uppföljaren till Emmas nya liv) till henne. Hade jag kunnat skulle jag anlitat henne som min egen privata lektör. Det är så oerhört värdefull med input. 


Pia Kask

Jag letar inte aktivt efter testläsare, mest för att jag skriver rätt omfångsrika manus på runt 300 sidor och tänker att det är klurigt nog för alla livspusslare att hinna med jobb, familj, hobby, vänner och så vidare utan att dessutom försöka hinna läsa ut en normaltjock bok lite raskt och under tiden göra skriftliga eller mentala noteringar om hur manuset fungerar. Ett annat aber är nära vänner kan ha svårt att slänga sanningen i ansiktet på författaren, att manuset inte fångar alls och att det är fullt med logiska luckor och omöjliga tidshopp, även om det är exakt vad jag som författare skulle vilja få veta av en testläsare, om det nu är så knas att jag inte upptäckt det själv längs vägen. 

Pia Kask
Pia Kask, fotograf Magnus Johnsson

Sedan finns ju möjligheten att hitta en frivillig och vilt främmande människa som vill testläsa, det finns facebookgrupper för det bland annat, men den varianten kan också innebära nackdelar. Hur bra koll har personen på svenska språket? Är det en van läsare? Kommer kritiken att vara relevant? Om vi ska byta manus för testläsning med varandra, hur kommer då den andre att hantera eventuell kritik från mig?

Det har hänt ett par gånger att någon i bekantskapskretsen själv har tagit upp saken och frågat om de får läsa, vilket jag blir jätteglad för förstås och absolut uppmuntrar. Samtidigt försöker jag i sådana fall vara tydlig med att jag verkligen vill veta om det är något som skaver rejält i manuset, men jag lämnar ingen lista på frågor eller instruktioner i hur testläsaren ska göra, det viktigaste för mig är ändå läsupplevelsen som helhet hos testläsaren.


Jens Mattsson

Jens Mattsson

Jag är med i en skrivarcirkel så det är oftast de som får agera första testläsare. Efter några år vet man ju ungefär vad de kommer att säga och ibland kan det bli så att jag “anpassar i förväg”, det vill säga skriver för dem. För vem vill inte ge sin publik vad de vill ha? Men jag upplever att vi fortfarande kan överraska varandra så det är inte jätteproblematiskt. 

Jag tror att det delvis beror på att vi började som en cirkel med fokus på sci-fi och fantasy och att jag numera håller på med bilderböcker och feelgood. Det blir en inneboende friktion som är nyttig.

Sedan tvingar jag ju familj och vänner att också läsa och skickar ibland in till novelltävlingar. Får man ett omdöme där är det ju också ett slags testläsning…


Mirijam Geyerhofer

Mirijam Greyerhofer
Mirijam Geyerhofer

Nu skriver jag fackbok om ett väldigt specifikt ämne så jag har valt ut några personer som jag tror dels skulle uppskatta/behöva manuset, men som också tillhör målgruppen så mycket att de även kan berätta om vad de saknar eller vad som är överkurs.

Det går ju så klart att skriva en dålig fackbok men all fakta är ju ändå fakta, så jämfört med det så är det kanske enklare att skriva en dålig roman? Fakta kan man ju ta in även om det är torftigt och trist, men en bok med platta karaktörer och snurrig story är lättare att lägga bort, så min utmaning nu är att hitta testläsare som kanske inte är trötta småbarnsföräldrar, och se vad dom tycker. Läskigt men lärorikt gissar jag.

Publicerat i Debut, lördagsenkät | Lämna en kommentar