En förlorad oskuld

IMG_8645Bokmässan, bokmässan, bokmässan. Vad ska man säga?

Jag är frälst. Jag önskar att mitt liv bestod av bokmässor som avlöste varandra. I alla fall om man får åka hem till landet och vila lite emellan.

Vi åkte på torsdagen. Vi fick vända någon gång på grund av glömda saker, stanna på A6 i Jönköping för inköp av nödvändigheter i sista minuten, körde en stor del av vägen i mörker och var trötta båda två. När vi kom fram till lägenheten vi hyrde av en släktings bostadsrättsförening fanns det liksom inte så mycket annat att göra än att stupa rätt i säng.

Fredagen kom, och jag nästan studsade till bilen i min iver. Nu skulle jag inte bara få träffa alla fina människor i förlaget, utan även min bok. Forsdansen. I rykande färsk och alldeles verklig version. Jag tänkte mig att jag i lugn och ro skulle bläddra i den och liksom ta in texten en gång till, men jag hann knappt komma fram till montern innan jag blev ombedd att signera den. Så första gången jag öppnade den var det alltså för att (med ganska grovt hjärnsläpp) skriva något klokt i pärmen. Det kändes bra men lite förbjudet. Man får ju för tusan inte kladda i en bok!

https://cdn1.cdnme.se/4717386/8-3/temporary-image1475081290919_57ebf30c2a6b229b65b28b63.jpghttps://cdn3.cdnme.se/4717386/8-3/temporary-image1475081548677_57ebf40d9606ee32c975ea8c.jpg

Efter det bar det av till debutantbloggträffen där jag träffade både mina fina bloggkollegor, gamla debutantbloggare och läsare. Mycket trevligt!

https://cdn1.cdnme.se/4717386/8-3/temporary-image1475081431578_57ebf398ddf2b323a904c878.jpghttps://cdn1.cdnme.se/4717386/8-3/temporary-image1475081328844_57ebf331e087c3708ec760ca.jpg

Resten av dagen försvann i ett virrvarr av monterhäng och försök att hitta tid för att vandra runt på den stora (jag skojar inte, jag gick vilse mer än en gång) mässan. Jag var även med i radio och fick prata lite om min bok. Det kändes kul. Eftersom jag knappt hunnit debutera än var jag inte inbokad till något annat prat.

På lördagen skulle jag klä ut mig till Tova, min huvudkaraktär. Ett ganska smart drag av mig, för man ser inte så överdrivet utklädd ut när man ska föreställa en nutida människa, så jag kunde glida runt som vanligt. Förutom med väldigt snyggt hår som jag passade bättre i än mitt riktiga. Var typ avundsjuk på mig själv. Fick till och med en komplimang av en stor bloggerska om mitt vackra hår och då önskade jag mer än någonsin att peruken liksom kunde växa fast i huvudet. Nåväl, under eftermiddagen var det signeringsdags. Jag hade signerat många böcker innan för det kom hela tiden folk till montern och köpte boken, så jag kände mig rätt rutinerad vid det laget. Dock hände det otänkbara under den timmen. Forsdansen sålde slut! Varenda ex såldes, och jag lyckades inte ens få med mig ett eget hem. Tur att upplagan är större än så. Jag är femtio procent lättad över att det gick så bra för boken på mässan, men femtio procent orolig och förväntansfull för hur den ska tas emot av läsarna.

https://cdn1.cdnme.se/4717386/8-3/temporary-image1475081394885_57ebf3732a6b220d9508b759.jpghttps://cdn2.cdnme.se/4717386/8-3/temporary-image1475081950170_57ebf5a09606ee32c975ea93.jpg

https://cdn2.cdnme.se/4717386/8-3/temporary-image1475081470924_57ebf3bfe087c3709599872b.jpghttps://cdn3.cdnme.se/4717386/8-3/temporary-image1475081523830_57ebf3f42a6b220d4838d1e0.jpg

Strax efter signeringen drabbade mig insikten om att bokmässan var slut för mig för den här gången. Det kändes lite som när man klivit ur en riktigt rolig karusell. Man ville bara åka ett varv till med en gång. Dock hade jag lite bråttom, och vi hade bestämt oss för att ta in på hotell över natten för att lyxa till det lite och ha nära till festligheterna.

Och festligheter blev det! Trerättersmiddag på Park med förlaget och sedan fest halva natten. Ena sekunden trängdes jag med kändisar vid baren, och andra sekunden sög jag i mig visdom från andra författare och gamla debutantbloggare vid förlagets lite mer avskilda bord. När kvällen var slut för mig tog jag hissen upp till vårt fina hotellrum och somnade gott.

Söndagen tillbringades i lugn och ro på hotellet, och i bilen hem. Väl hemma möttes jag av en gnistrande stjärnhimmel, en råbock och två älgar som pallade äpplen i vår trädgård. Jag gjorde upp eld i vedspisen, packade upp alla böcker jag köpt och funderade i stillhet på hur många dagar det egentligen är kvar till nästa mässa.

Vad jag lärt mig av bokmässan inför nästa år:

  • Var där längre! Nästa år åker jag alla fyra dagar. Två dagar var helt enkelt inte nog.
  • Gör allt ännu mer. Mer utklädnad, mer spex och köp ännu fler böcker. Jag trodde att min skörd var stor, men där hade jag fel, upptäckte jag när jag såg alla andras.
  • Bo centralt. Vi hyrde som sagt lägenhet i förorten, och trots att det var smidigt att åka emellan var det ännu bättre att ha promenadavstånd till allt. Dessutom kändes det lite extra lyxigt att bo på hotell, och lite lyx förtjänar man ibland! Vi funderar starkt på att boka Park nästa år också.
  • Boka inte in för mycket. Det är svårt som det är att hinna med att promenera bland montrar.
  • Ha koll på andras scheman. Särskilt de man planerar att hälsa på.
  • Ta med matsäck. Var ej imponerad av maten eller priserna som erbjöds inne på mässan.

Och förlåt att göra dig besviken Camilla, men min fästman höll faktiskt på att krocka med en viss Herr Guillou som for fram som ett expresslok. Gissa om vi skrattade åt det sedan?

Nu väntar en intensiv tid. Idag och imorgon ska jag träffa tidningar som ska göra reportage om mig och Forsdansen. På lördag slår jag på stort med releasefest (ganska hastigt planerad) och övrig tid ska jag nervöst invänta den stora massans åsikter. En kartong med många exemplar av boken är på väg hem till mig, och i övrigt går Forsdansen nu att beställa. Den finns i skrivande stund på Bokus, och snart även på de andra stora boksidorna.

Publicerat i Debut | Lämna en kommentar

Läser Jan Guillou Debutantbloggen?

13934735_1596810507279804_8926557888544550005_n

Den frågan känns efter årets Bokmässa väldigt befogad. Varför återkommer jag till lite längre ner i inlägget.

Den som läste mitt inlägg förra veckan kanske förstod att jag inte var så jättepeppad på Bokmässan. Jag var i alla fall medveten om att den inte är så rosenskimrande som det ibland kan se ut i flödena i sociala medier.

Och kanske var det just på grund av de (ganska låga) förväntningarna som jag hade min bästa mässa någonsin. Mycket, kanske, för att jag faktiskt följde en del av mina egna råd. Jag undvek helt att gå dit på lördagen och jag försökte inte stressa för att hinna med så mycket som möjligt, utan tog mig istället tid att hänga i montrar och prata med folk.
Och det är just det sistnämnda som gör hela skillnaden. Det blir faktiskt roligare och roligare att åka till mässan. Mycket för att jag hela tiden lär känna fler personer. Genom bloggen, genom instagram. Nya och gamla bekantskaper som samlas på samma plats. Det är en helt annan grej än att gå dit ”bara” som besökare. De där jobbiga intrycken som annars riskerar att ta över, människorna, ljuden, blir något sekundärt.

Jag har aldrig riktigt känt att jag är del av en gemenskap. Snarare att jag stått lite vid sidan av. Ibland har det varit självvalt, men inte alltid. Nu kändes det mer som att komma hem.

bokmassan2Tycker ni att mitt leende ser lite smått psykotiskt ut? Kanske det, men då skulle ni se de andra jag ratade! Så här kan en i alla fall se ut i mötet med en av sina favoritförfattare (Julie Kagawa kommer på en solid tredjeplats efter Stephen King och Suzanne Collins). Dessutom gav jag min bok till henne. Det var inte planerat men jag hade ett ex i väskan och fick ett infall. När hon bad mig signera den fick jag totalt och paralyserande hjärnsläpp.

14433080_10210462090819343_4626911329163600242_nVi hade också en träff med debutantbloggarna och läsarna. Väldigt roligt att så många hittade dit – trots den undanskymda placeringen av lokalen.
Jag träffade även två av förra årets debutantbloggare (Fredrik och Christina). På något sätt kändes det trösterikt att vissa saker som jag känner är kämpiga i år var något de också kämpade med.
(
Det är för övrigt inte en audition för top model på bilden, jag lovar. Jag vet faktiskt inte vad jag pysslar med. )

bokmassan3

Jag fastnade på bild när vi helt spontant (och inte alls färgkodat) kollade in sista delen i Anna Jakobsson Lunds trilogi om Systemet. En bok som jag dessutom fått äran att testläsa. Det kändes väldigt speciellt att få den i sin hand!


Jag kan lätt säga att Fantastikgränden levererade. Den var precis lika underbar som jag trodde att den skulle vara. Att ingen tänkt på det tidigare – framför allt Bokmässan – att samla alla fantastikförlag på en plats. Min enda sorg var att mitt förlag inte stod här.

bokmassan

För så var det ju signeringar som gällde också, och det kanske är biten som hade kunnat gå bättre. Jag tror att jag hade tjänat mer på att vara placerad i Fantastikgränden, men å andra sidan ser inte jag signering som det främsta skälet att vara på Bokmässan. Och det blev trots allt möten med ett par unga (och lite äldre) läsare som var sugna på att ta sig an Snack och hans kompanjoner.

Till nästa år skulle det dock behöva göras ett stort tillägg i min ”anti-lista”:

Priserna.

Alltså, det här cafémonopolet. Samma (dåliga) mat på alla ställen. Och så dyrt. Och då var jag ändå fullt inställd på att det SKULLE vara dyrt. Men 15 spänn för en banan? Verkligen? Att bråka med en gravid kvinna när det gäller mat är inte ett smart drag.

Och så var det det här med Jan Guillou då. Vad handlar det om?

Jo, som jag skrev i förra veckans inlägg har jag vid två tidigare mässor varit nära att bli nermejad av en springande Guillou som tjurrusar genom folkmassan. I år såg jag honom vid fem olika tillfällen. Vissa gånger satt han visserligen på scen, men de andra gångerna rullade han inte fram som en fyraarmad bulldozer utan gick lugnt, nästan långsamt, men väldigt sammanbitet genom folkmassorna. Den spontana frågan är då direkt, har hans PR-folk sett mitt inlägg och sagt: ”Fan Janne, nu MÅSTE du börja ta det lugnt med att preja folk.”
Eller är det så att han själv sitter och läser bloggen?

Jag vet inte vilket. Men kanske är mässan från och med nu prejningsfri.

Varsågod, världen.

 

 

Publicerat i Bokmässan, Camilla Linde, Debut, Marknadsföring, Mässa, signering | 2 kommentarer

Post bokmässan-chock

GB_Karl_Modig_1

Det här var min absolut första bokmässa, och wow vilken mässa det var. På torsdagsmorgonen klev jag ombord tåget, åkte i några timmar till Göteborg och klev av. Först lämnade jag väskan på hotellet och sen begav jag mig till själva mässan.

 

Jag hade personligen inga förväntningar och absolut ingen aning om vad som väntade mig. Jag hade tagit med mig tre skönlitterära böcker, en bok + anteckningar till kursen jag pluggar och en Ipad, utifall att jag skulle få tråkigt under helgen. Ha ha.

 

Så någon gång runt 13/14-tiden klev jag in på mässan. Och oj vilken chock jag fick. Det var så mycket människor! Så mycket ljud överallt! Men framförallt, så många böcker! I efterhand fick jag veta att torsdagen var den lugna dagen, så jag är glad att jag fick vara med från ”lågt” tempo till högt tempo, men jag var ändå helt chockad. Det var så mycket av allt!

 

Det finns väldigt många höjdpunkter från mässan, men några av de största är att få träffa de andra debutantbloggarna (och er läsare, så kul!), att få prata på scen (veckans ego-boost, men också bara allmänt väldigt kul), att pappa kom till bokmässan över dagen (mitt bästa fan <3) och att få träffa massa spännande författare som jag bara hälsat på innan. Man brukar säga att en bild säger mer än tusen ord, så här kommer lite mer än två tusen ord.

madde

 

Jag och Madeleine Bäck pratade på Ung scen om att debutera, superkul! Hon hade mycket mer smarta saker att säga än jag.

 

 

 

 

pappa

En extra rolig grej med mässan var att min pappa kom på besök under fredagen för att se mig på scen. Jag tror att han faktiskt är mitt bästa fan.

 

 

 

 

 

 

14440875_10210462088339281_7085600506381404035_nOch här är alla debutantbloggare samlade på en och samma bild + att vi alla kollar in i samma kamera! Väldigt kul (men också lite konstigt, på ett bra sätt) att få träffa dessa härliga människor som man bloggat med i 271 dagar. Ja, jag googlade hur många dagar det varit på året. Yay för oss! OCH ännu större YAY för er, kära läsare!

 

Publicerat i Debut | Lämna en kommentar

Att vara på bokmässan som författare

anna-pa%cc%8a-bokma%cc%88ssan

Detta var min tredje bok- och biblioteksmässa. Första gången kom jag dit med författardrömmar, andra gången med ett nyss påskrivet bokkontrakt, och i år gled jag in med en sån där lila namnbricka som gör att en inte behöver visa biljett i kassan (och får gratis choklad i Speaker’s lounge).

Vi kan säga så här: Detta år var helt klart roligast. Och helt klart mest utmattande.

 

Jag har fått mycket internetkärlek för Du, bara, men att få träffa verkliga människor som vill prata om boken är speciellt. Ibland tror jag inte riktigt att jag fattat att det faktiskt är rätt många som har läst den nu. Jag blev stoppad i vimlet av ungdomar som halade upp min bok ur ryggsäcken och bad mig signera den, hur häftigt är inte det?

Det är något magiskt med att få träffa läsare. Under sommaren har jag fått många fina mail från personer som tillhör gruppen jag tänker på när jag skriver. De som boken landar helt rätt hos, oavsett vilka de är. De som gillar samma sak som jag gillar, och som boken fått vara riktigt fin för. Att få träffa några av dem, och att få ge dem långa kramar i verkligheten var verkligen magiskt för mig. Helt magiskt. En ung läsare hade till och med vikt en stor, vacker papperstrana och tagit med den till mig för att boken betytt mycket, och var nervös när jag skulle få den. Hur fint är inte det? Jag blev så rörd att jag började gråta där i montergången, och läsaren fick världens längsta kram.

seminarium

Foto: Anna Arvidsson

En höjdpunkt på mässan var att jag fick ha seminarium tillsammans med Per Nilsson om kärleksböcker för unga. Per har varit verksam författare i trettio år, och kom nu senast ut med Som hund som katt. För mig som älskar allt jag läst av honom var det otroligt kul att få diskutera våra böcker, och få höra vad han tänkte om Du, bara. Jag är också väldigt nöjd med att jag lyckades få honom att ställa upp på ett matcha-din-outfit-med-ditt-bokomslag-battle! (Det blev oavgjort)

 

 

montersamtal

Foto: Anna Arvidsson

 

Andra mässhöjdpunkter var montersamtal med min förläggare Alle, olika mingel (TACK ni som kom på Debutantbloggsminglet, så roligt att träffa er i verkligheten!), att träffa irl-, instagram- och internetbekanta, och att få vara med på förlagsmiddag och prata böcker och skrivande med författarkollegor.

 

 

 

 

ev

Något av det roligaste var att få träffa mina skrivar-Annor live flera dagar i sträck. Vi pratar dagligen, men eftersom vi bor i olika delar av landet har vi inte möjlighet att ses så ofta. Att få träffas mycket var underbart, och vi fick dessutom fira släppet av Anna Jakobsson Lunds sista bok i Systemet-triologin, Enda vägen. Att ha nära skrivarvänner och att få vara med i andras bokprocesser är lite som att få vara bokgudmor. Det var väldigt fint att äntligen få klämma på den här gröna knubbisen.

 

Nu är jag väldigt trött och så laddad med intryck att jag längtar efter uttryck. Och att skriva inkluderande, fina böcker som kan betyda något för någon. För något av det mest skrivpeppande jag vet är läsare som frågar när nästa bok kommer, för att de längtar. Du som ännu inte är publicerad: Fortsätt skriv. På nästa eller nästnästa mässa kanske det är din tur att snatta praliner från Speaker’s lounge❤

 

trana

 

 

Publicerat i Anna Ahlund, Bokmässan, Debut, Du, bara, signering | 4 kommentarer

Gästblogg: Petra Sandberg Holstensson

gastbloggJag har, liksom så många andra, närt en dröm om att bli författare och den drömmen har jag haft sedan jag var liten. Jag minns att min bästa vän knäckte koden och lärde sig läsa redan vid tre – fyra års ålder, jag var några år äldre än henne, väldigt imponerad och lite avundsjuk.

När jag väl började skolan och skulle lära mig läsa och skriva så visade det sig att det inte var så lätt som jag hade hoppats. Bokstäverna hoppade runt på pappret framför mig och jag fick inte ihop något vettigt av dem. Det var som en stor tung järndörr som stod på glänt och jag kunde kisa in i springan och se en helt magisk värld som jag så gärna ville bli inbjuden till.

Jag minns den första meningen jag lyckades ljuda mig genom och faktiskt förstå vad det stod: ”För god mat.” Kanske en knepig första mening men den stod på sidan av papperskassen från vår lokala mataffär. Min dagmamma Eva och jag firade med fika och högläsning.

Jag började göra små bokhäften, skrev dagbok och byggde teaterscener av kartong och skrev pjäser. Jag läste massvis av böcker men det tog tid, bokstäverna lurades fortfarande en hel del med mig, lyckligtvis jag var envis. Jag fick min första skrivmaskin när jag konfirmerades och jag skrev och skrev. Jag skulle bli författare. Böcker, skrivandet och min fantasi vävdes ihop till en fantastisk tillflyktsort för mig och jag älskade fantasins värld.

Någonstans på vägen lade jag skrivandet åt sidan. Självförtroendet tröt, vem skulle vilja läsa mina berättelser? Jag stavade som en kratta och jag vågade inte låta någon läsa det jag skrivit. Skrivandet avtog men tanken levde kvar inom mig och pockade på uppmärksamhet och en dag för snart åtta år sedan påbörjade jag det första embryot på det som sedan skulle bli min debutroman. Jag skrev kanske tjugo sidor under två-tre veckor. Självförtroendet svek ännu en gång och jag lade projektet på hyllan. Igen.

Under sommaren 2013 gick jag med i skrivgruppen ”Författare på Facebook.” Tankarna på att skriva ville liksom inte släppa taget om mig och visst satt jag ned och skrev ibland, nästan i smyg. Jag hade inga planer på att skicka in något, jag ville bara hålla skrivandet i liv, ge mig själv en stund i veckan som bara var min då jag ville göra något bara för mig.

Jag påbörjade massvis med projekt men kom hela tiden på nya. Jag hade inga verktyg för att slutföra utan bara skrev det som kom. Att aldrig lyckas slutföra något projekt och bara följa min kreativitet in i nya var ganska nedslående, jag kom ingen vart.     Då hittade jag Ordberoende Förlags tävling #Älskanoveller 26 nyanser av Sverige och tänkte att det var dags att sluta fega ur. Det var första gången jag hade en idé på ett projekt som jag också slutförde. Jag mådde fysiskt illa när jag skrivit klart och skickat in min novell och förbannade mig själv högt och lågt, varför utsatte jag mig för detta. Sedan kom svaret, jag kom med!

Det blev en vändpunkt för mig i mitt skrivande. Jag dammade av ett gammalt projekt och pa-andra-sidan-vaxer-grasetbörjade planera. Skulle det bli någon bok så var jag tvungen att sätta mig på rumpan varje dag och skriva. Manuset skulle knappast skriva sig själv bara för att det låg där i en mapp i datorn och mös tillsammans med andra påbörjade, bortglömda projekt. Sagt och gjort. Jag satte upp en mental deadline på ett år och sedan skrev jag minst en timme varje dag, ofta mer.

I datorn hette projektet ”Sandra” och i augusti 2014 skrev jag klart och tog en månads paus innan jag började redigera. I december samma år så skickade jag in manuset till flertalet förlag. De första som hörde av sig var väldigt intresserade men gav inte ut några fysiska böcker. Jag ville inte säga ja men vågade knappt säga nej, tänk om just de var min stora chans och jag tackade nej… Jag drog ut på svaret.

En solig men kall januaridag stod jag på tågstationen i Örebro och mobilen ringde. Jag minns knappt samtalet alls men det hela gick ut på att någon ville ge ut min bok. Jag lade på och tänkte att det var ett skämt men inom en vecka kom ett kontrakt hem i brevlådan. Min bok skulle ges ut som en fysisk bok. Jag läste avtalet och tyckte det lät bra men vad kunde jag om avtal? Flera avrådde då det rörde sig om ett hybridförlag men jag tänkte att jag skulle chansa. Ibland måste man våga chansa. Jag har inte ångrat mig en sekund.     Under ett års tid jobbade vi med att förädla mitt manus, jag och förlagets lektör och redaktör. Jag trodde att det aldrig skulle bli klart. Om någon tror att man är klar när man satt punkt så är det långt ifrån sant. Det går att ändra och redigera i all evighet. En dag måste man bara bestämma sig för att släppa och våga lita på berättelsen.

vildas-vilda-benI juni 2015 kom den äntligen, min debutroman ”På andra sidan växer gräset” (Calidris förlag) och mitt förlag lyckades sälja in den centralt till Akademibokhandeln. Det betyder att den nu finns i fysiska butiker över hela landet. Magiskt. Nu finns boken där ute, bland tusentals andra böcker. Känslan i magen varje gång jag går in i en bokhandel och ser min bok, eller får ett meddelande på sociala medier från läsare är helt obeskrivlig. I augusti 2016 släpptes min första barnbok ”Vildas vilda ben” på Idus Förlag.

Och visst kan man tänka slutet gott allting gott men det finns så otroligt mycket att berätta om när det gäller detta år som debutant. Hur syns man? Hur marknadsför man sig? Vad händer nu? Skriver jag på något nytt osv… jag skulle kunna skriva minst tusen ord till men vem vet, det kanske jag får tillfälle att berätta om någon annan gång. Mitt tips är: Ge aldrig upp, utslitet men så sant. Kan jag så kan du. Sitt ned och skriv, kontinuerligt, ingen berättelse kommer skriva sig själv, det är du som måste göra jobbet.

Är du nyfiken på mig, mina böcker och mitt skrivande så följ mig gärna på sociala medier: Facebook: Petra Sandberg Holstensson – Författare (Sök på: @sandbergholstensson)

Instagram: petrasandbergholstensson

Hemsida: http://petrasandbergholstensson.hemsida24.se/

Publicerat i Debut, Gästbloggare | 1 kommentar

Lördagsenkät: Använder du dig av testläsare, i så fall hur?

ProfilbildAnna: Mina skrivarkompisar Anna och Anna brukar läsa flera varv. I första varvet handlar det mest om stora saker som att få dramaturgin på plats. I senare varv är det mer förfining i form av genomgång av gestaltning, tempo och nedklippning av onödiga partier. Parallellt pratar vi mycket om historien och möjliga vägar att gå. Utöver dem har jag testläsare som läser och svarar på frågor runt hur de upplever läsningen, om de gillar karaktärerna, om något var svårt att förstå eller gick för fort, känslan i manuset och om tempot blev för långsamt någonstans.

gb_karl_modig_2Karl: Jag borde använda testläsare (och planerar att börja göra det) men just nu gör jag inte det. Det beror mestadels på att jag helt enkelt inte känt så många som skrivit men nu ska jag börja fråga alla nya skrivar-kompisar!

 

 

Charlotte CederlundCharlotte: Jag använder mig av testläsare! Nu, med Gryningsstjärna hade jag fyra stycken som läste nästan direkt efter att mitt första utkast var färdigt. Det var jätteläskigt att låta dem läsa så tidigt, manuset var ju så extremt ofärdigt och hade jag haft mer tid hade jag garanterat väntat ett par redigeringsrundor innan jag skickade det, men det var ack så nyttigt. Tack vare deras kommentarer har de hjälpt mig att styra manuset i rätt riktning och jag har inte slösat en massa tid på att finputsa text som sen ändå slängs. Så jag ska definitivt låta dem läsa tidigt när det blir dags för Midnattsljus också!

Mina testläsare skriver alla själva så de vet ju ungefär vad som förväntas av dem. Jag brukar skicka med lite frågor och fokusområden till dem för att underlätta för oss båda, som med Gryningsstjärna frågade jag tex. om de tyckte att plotten var för tunn eftersom det är något jag oroat mig för!

 

IMG_8645Ida: Jag har flera testläsare och de är alla bra på olika saker. Någon är vass på grammatik, någon har koll på dramaturgiska bågar, någon gräver ner sig i psykologiska analyser värdiga en doktorsavhandling. De har också olika skriv-vana. Flera av dem skriver själva, men ett par gör inte det, utan gillar bara att läsa. Jag tycker det är bra. Både att få skrivarens perspektiv, men också bokslukarens. Har hittat dem på lite olika ställen, såväl i min familj och vänskapskrets som via facebook. Nu är de ett trevligt gäng som hjälpt mig supermycket hittills!

 

 

13934735_1596810507279804_8926557888544550005_nCamilla: Jag gör det inte alltid, men jag borde absolut göra det! De gånger jag använt mig av testläsare känner jag en mycket större trygghet och lugn i texten. Bara det att den passerat många ögon gör att det hela avdramatiseras. Litegrann i alla fall.

Det där talesättet att det krävs en by för att uppfostra ett barn stämmer verkligen på bokskapandet också.

Ska en använda sig av testläsare tror jag att det är viktigt att vara tydlig med vilka förväntningar du har. Både gällande saker som deadline och liknande, och vad du vill ha hjälp att titta på i texten. Att skicka med ett par frågor till testläsaren skadar absolut inte!

 

 

 

Publicerat i lördagsenkät | Lämna en kommentar

Redigeringstaktik

Charlotte CederlundNär ni läser detta är Bokmässan i full gång. Jag springer med största sannolikhet som en yr höna mellan montrar och seminarier och njuter av bok-Sveriges största fest samtidigt som jag saknar min lilla son något fruktansvärt.

Men bara för att det är Bokmässa betyder ju inte det att skrivandet står still. Jag har fått tillbaka manuset från förlag och testläsare och ska nu redigera fram till den 31:e oktober då nästa deadline är. Just nu sitter jag och planerar själva redigeringen och tänkte därför dela med mig lite av hur jag går tillväga!

När alla kommentarer trillade in gick jag allra först igenom dem. Det var hur mycket briljanta idéer och lösningar som helst och jag försökte bringa ordning i mängden genom att fundera på vilka som passade ihop och såklart också funkade med min berättelse. Sedan pratade jag i telefon. En timme med förlaget, två timmar med en testläsare och en timme med en annan. Att få prata med de som läst din text är guld värt, det går så mycket lättare att bolla tankar och idéer fram och tillbaka än om man gör det mail-ledes. Efter telefonsamtalen hade jag fått en känsla för hur jag ville förändra och förbättra mitt manus.

När jag kommit så långt åkte jag på en lämplig solsemester till Spanien. Så under barnfria kindlebildstunder passade jag på att läsa, först Middagsmörker för att fräscha upp minnet och sedan manuset för Gryningsstjärna. Jag valde medvetet att inte läsa på papper trots att det egentligen är det jag gillar mest, risken att jag fastnar och börjar rätta stavfel är nämligen för stor och i den fasen är stavfel helt ointressanta – det är storyn jag vill åt. Istället läste jag på min Kindle och hade ett anteckningsblock vid sidan om där jag efter varje kapitel antecknade tankar och känslor. Typ: Infodump! För lite känslor! Denna scen borde ligga i förra kapitlet!

Efter genomläsningen växte den där manus-känslan sig ännu starkare. Jag kände att jag börjat få koll på hur jag vill att mina karaktärer ska utvecklas och hur jag ska få manuset mer spännande. Men det är mycket tankar som snurrar i huvudet, tankar som lätt försvinner om de inte fångas upp ordentligt. Därför har jag börjat strukturera upp min omskrivning. Jag har skapat ett redigeringsdokument där varje kapitel fått en egen sida. Under kapitlet skriver jag en mycket kort beskrivning av kapitlet och sedan listar jag ALLT som ska ändras, allt från stora saker som scener som ska ändras helt till små minneskommentarer om känslor som måste fördjupas något. Det är ett tidskrävande arbete men jag vet hur mycket det kommer underlätta själva redigeringen. Då behöver jag bara beta av ett kapitel åt gången och följa mitt förutbestämda recept – något som känns både tryggt och skönt när tiden (som vanligt när det gäller mig) är knapp!🙂

Hur gör du när du redigerar? Arbetar du strukturerat eller på känsla? Dela gärna med dig av tips och erfarenheter i kommentarsfältet!

Publicerat i Debut | 1 kommentar