En bal på slottet

Ni vet Askungen? Hon som kommer sent till festen och tappar sin glassko när hon i sista sekund tar sig därifrån?

Det var jag på bokmässan.

När jag klev innanför portarna stannade allt upp ett ögonblick. Jag minns barndomens bokmässor och bokreor när det var själva bokomslagen som utgjorde hela dragningskraften. När pengarna i plånboken på kronan räckte till bokhögen som jag kammade hem. Idag, med hela bokhyllan i mobilen, är det författarna bakom böckerna som är kungligheterna och jag strosar omkring som en statist i kulisserna.

Så plötsligt ligger de där. Tre för hundra. Klassiska, illustrerade verk och jag känner dragningskraften. Vid ett annat bokbord händer det igen. Rikt illustrerade böcker som passar en vetgirig, sagoälskande treåring och ryggsäcken blir inom kort alldeles för tung för en ömtålig rygg.

Bara ett varv till, sen går vi.

Ett litet varv till. Ett barnboksbord till. En författare som signerar, han ser så förväntansfullt glad ut när han förstår att jag är på väg att köpa. Och så förlagschefen. Det är en hon, men hon blir min prins för kvällen. För när hon börjar prata med mig kan jag inte hejda mig längre utan säger det.

”Jag har ett manus till dig.”

Det är långt ifrån klart, men jag vill att hon ska veta. Jag har precis det hon letar efter och jag vet att jag kan göra det bra. Men jag måste köpa mig mer tid och det är därför jag säger det. Så hon inte ska välja någon annan.

”Det är på väg!”

Jag vänder, rusar därifrån innan jag får fler frågor. Jag får för mig att hon skriker ”hallå, hallå!” efter mig men jag vänder mig inte om och hon kommer aldrig hitta mig i vimlet, för jag är redan på väg ut genom dörrarna.

Vår tids stora skrivsanning 1/2: den fantastiska karaktären

Idag blir det flum från min sida. Jag har nämligen gått och tänk på sanningar och paradigmer de senaste veckorna och vill testa idéerna på er. Idag ska vi gå in till kärnan av skrivandet och de där grundteserna som vi lever vårt skrivliv efter. Sen ska vi ifrågasätta dem. Efter det blir det kaffe och slösurfande på sociala medier för att rensa skallen. Okej med dig?

Utgångspunkten är de axiom som vi får matat i skrivkurser, här på bloggen, i tidningen Skriva och på annat håll, saker som är så självklara att vi inte ifrågasätter dem. De presenteras som grundregler för skrivande som vi accepterar rätt snabbt för att alla går efter dem, men betyder det att de är universella sanningar? Jag tänkte titta närmare på två av dem: karaktärens betydelse (idag) och antalet perspektiv i en berättelse (nästa vecka). Är de regler? Eller bara trender?

Det har sagts så många gånger att det tas för sanning: ”karaktären först”. Kort sammanfattat kan man säga att denna regel påstår att så länge du har bra/djupa/engagerande karaktärer så har du en grundplåt till en bra bok. Du kan komma undan med en platt mordhistoria (lik hittas, ledtrådar leder vidare till mannen i skogen som gjorde det) så länge som polisen som utreder är intressant och du älskar hen. Feelgood-boken du läser följer det klassiska receptet som du läst så många gånger förut, men du gillar ändå just den här boken för att karaktärerna är så mysiga. Andra varianter på denna trend är ”karaktärerna är viktigast” eller ”det är karaktärerna som gör en bok minnesvärd”. Är det här en sanning? Eller bara ett gott råd? Eller kanske till och med en trend som vi är så djupt inne i att vi inte ser skogen för träden?

I mitt skrivande försöker jag förstås också få fram starka karaktärer, personer som kontrasteras mot varandra och där läsaren kan välja en favorit. I min debut är Fredrik en impulsiv, naiv men lojal kille som är lite vänster i sitt tankesätt. Mycket hjärta, inte alltid så eftertänksam. Johan däremot är en riktig nörd, lite stel, visar inte så mycket känslor och rätt långt till höger i sin människosyn. Genom att sätta dem tillsammans i olika scener händer saker och jag hoppas att läsaren känner mer för en av dem, beroende på vem man är. MEN varken Fredrik eller Johan är något annat än spelare i en historia, där plotten är det som driver boken framåt. Jag vill inte att läsare ska kunna gissa vad som händer härnäst bara för att hen har läst många böcker och kan den typiska urhistorien. Karaktärerna blir en ingrediens i soppan.

Vad är alternativet då? Att hitta på ännu en mordhistoria där ett lik hittas i början och så grips någon i slutet. Gäsp. Istället lägger jag fokus på huvudpersonen, polisen som utreder fallet och gör den personen så intressant som möjligt. Konstigt namn. Mörk hemlighet. Resultatet är Felicia von Kobelsson, uppväxt på barnhem, bipolär, har slagit ihjäl en kille innan hon blev polis och med en förkärlek för semlor. Det här kan också bli en bra bok – och efteråt ska det samtalas om hur spännande Felicia är, jag till och med döper hela min bokserie efter henne ”en Felicia von Kobelsson-deckare” – men ingångsvärdet är karaktärerna först.

Jag vill kalla ”karaktären först” för en grundsanning i vårt skrivliv idag eftersom vi matas med den i så många skrivkurser och eftersom huvudpersonerna i böckerna många gånger blivit fixstjärnor, i alla fall i min genre (crime). Det är inget dåligt i sig, men min poäng är att det inte MÅSTE vara så. Det går att ha en spännande historia och så hittar man på karaktärer som gör det mesta av dem. ”Storyn först” alltså.

Hur jobbar du? Kommer det en karaktär till dig som du bara måste skriva en historia till? ”Hon kom och knackade mig i huvudet om och om igen tills jag skrev boken”? Eller börjar du som Stephen King med en ”Tänk om”-fråga och så får karaktärerna komma sedan?

Mejlbombning, bokmässa och kvartalsrapport

Jag visste att jag var i goda händer och att förlaget hade koll på allt, inklusive marknadsföring. Ändå funderade jag över vad jag själv kunde göra för att öka bokens chanser att bli läst.

Jag hade redan testat att hålla ett miniföredrag för en av stadens Rotaryklubbar. Nu började jag lista andra som skulle kunna vara intresserade av ett besök. Och så skickade jag iväg en bombmatta av mejl.

NU

Genom åren har det gjorts oräkneliga inlägg på den här bloggen om Bokmässan i Göteborg. Om att det är ett gigantiskt evenemang med många böcker och mycket folk, om att det är svårt att orientera sig, och om att det vimlar av kändisar, inte minst Jan Guillou iförd en väst med många fickor.

Här kommer ett till!

Jag anländer till Göteborg sent på fredag kväll, checkar in på ett hotell och vaknar tidigt på lördag morgon med signaturmelodin till The Flintstones i huvudet. Ett symptom på upprymdhet. 

Efter en duggregnspromenad äntrar jag mässan, som är ett gigantiskt evenemang med många böcker och mycket folk. Det massiva ventilationssystemet avger ett dovt buller som garneras med mänskliga röster, vissa förstärkta av högtalarsystem från olika konkurrerande miniscener, ibland med bara några meters mellanrum. Det skapar en underlig livsmiljö som ingen tycks riktigt tillfreds med.

Det är dock inte alls svårt att orientera sig, inte ens för mig som har ett mycket underutvecklat lokalsinne. Gångarna bildar ett rutmönster och är logiskt numrerade. 

Jag ställer mig i Kaunitz-Olssons monter tillsammans med Kaunitz och Olsson. Det vimlar av kändisar. Bakom min rygg intervjuar Lasse Winkler Babben Larsson, snett bakom mig läser Jonas Gardell högt, en bit till vänster står Thomas Bodström – evigt ung, fast numera också lite gammal – tillsammans med det beryktade säljproffset Emelie Schepp. Jag försöker observera hur hon gör. Hon bär en bländande blå kostym och svarta skor med höga klackar. Inget av det kan jag kopiera just nu. För övrigt verkar hon mest bete sig normalt. Jag blundar och gör en mental anteckning.

Om man bortser från den speciella inramningen och bara studerar besökarnas agerande märker man snart stora likheter med livet i en helt vanlig bokaffär. Folk går omkring, glider runt med blicken, tvekar, går inte sällan vidare tomhänta. De senaste månadernas signeringar dyker upp i minnet, men även min vecka som praoelev på Götene skor i högstadiet.

Förlagskollegor kommer och går i montern – och det är nu det blir kul! Jag pratar med Joakim Pirinen, Ola Larsmo, Johanna Frändén, Ika Johannesson och många andra. Det trevliga tumultets ideal förverkligas. Jag blir lite kär i både Marianne Lindberg De Geer och hennes man Carl Johan som frikostigt delar med sig av minnen från Tårtan och Doktor Krall.

Jan Guillou passerar, iförd en väst med många fickor.

Då och då köper någon min bok, men förlagets storsäljare denna helg är Marcus Berggrens En bra plats i skallen. Marcus var på plats igår, uppträder i Linköping idag och ska komma tillbaka imorgon. Frånvaron förstärker hans stjärnstatus. Försagda ungdomar stryker omkring och längtar efter sin idol. Själv kommer jag i samspråk med en SPF-ordförande från Småland. Det är inte fy skam det heller.

Jag får syn på Bosse Ringholm, känner ordet ”Skövde” flimra till i hjärnan, glömmer min mentala anteckning, slinker fram till den gamle finansministern, fiskar upp Linnés arvinge med handen och säger förföriskt ”Jag är född i Skövde och den här utspelar sig i Lundsbrunn!”.

Fiasko vore ett onödigt starkt ord, men insatsen leder inte till något omedelbart köp.

Nåväl, dags för själva anledningen till att jag är här: Crimetime Award 2022! Vinnaren av utmärkelsen ”Årets deckardebut” ska avslöjas på en läckert belyst scen inför en jättepublik. Spänningen är olidlig. 

Eller egentligen inte, eftersom juryn för några dagar sedan meddelade på Instagram att vinnarens förlag fått besked i förväg. Förläggar-Martin har inte fått något besked i förväg, så jag vet att jag inte har vunnit. Bra på sätt och vis, då behöver jag inte ha några falska förhoppningar.

Om inte … om inte Martin luras, förstås. Han kanske håller inne med infon för att överraska mig? Det är inte alltid lätt att veta var man har honom, förläggar-Martin.

Fast nej. Det måste vara någon annan som är vinnaren. Kanske Kvensler? Ständigt denne Kvensler. Eller Sara Strömberg, som redan fått Svenska Deckarakademins pris för bästa debut? 

Det är i alla fall inte jag. 

Om inte JURYN har lurats, förstås! De kanske inte alls har kontaktat något förlag i förväg? De kanske bara har påstått det för att vinnarens glädjechock ska bli ännu starkare? De är trots allt experter på spänning.

Sanningens minut är här. Motiveringen läses upp.

”För en intelligent intrig” (jadå, jodå!) ”med en perfekt kontrast mellan storslagna skeenden och finstämda personteckningar.” (Tja … kanske det?) ”Om moral och val och hur slumpen formar våra liv.” (Nja?) ”Att skildra de traumatiska effekterna av två fasansfulla katastrofer på ett psykologiskt trovärdigt sätt kräver sin författare.” (Två katastrofer?) ”Här tror vi på allt, och engagerar oss i journalisterna Loa Bergmans och Danijela Mirkovics sökande efter sanningen i ett samtida men ändå parallellt Stockholm.” (Aj då. Sådär heter ingen i min bok, det vet jag helt säkert.) ”Det sympatiska, men komplexa, radarparet vill vi absolut möta igen.” (Jajaja. Läs boken en gång till då.) ”En ny deckarstjärna har tänts på den svenska, och internationella, spänningshimlen.” (Kan det … kan det vara jag trots allt?)

Vinnaren är, visar det sig, Victor Pavic Lundgren och Den som överlever

Stort grattis, Victor!

Lycklig vinnare – Victor Pavic Lundberg!

Lyckliga losers – Samuel Åhman, Sara Strömberg, Ulf Kvensler och Malin Sanglert!

Debriefing med förlorargänget, tillbaka till montern, sedan förlagsmiddag.

Dagen därpå hänger jag i och runt montern i några timmar till, får spännande inblickar i makarna De Geers kommande projekt, solar mig i strålglansen från den vänlige Marcus som nu är på plats igen, och inleder opåkallade konversationer med Lasse Winkler och Björn Hellberg. Det gäller att få ut mesta möjliga ur mässan. 

Jag införskaffar Jakob Linds Morfars pistol och Aase Bergs Spöket, tar farväl och travar iväg mot tåget.

Därmed avslutas inte bara besöket i Göteborg, utan också mitt debutantårs tredje kvartal. Vuxenkvartalet, enligt min tidigare lanserade teori, den tid då man ska ”konsolidera och krisa. Bli omsprungen av yngre förmågor. Resignera. Börja bottna. Dra lärdomar.”

Några roligheter har visserligen injicerat botox i processen, som Karlskogagrejen och nomineringen. Men i stort sett stämmer modellen fortfarande med kuslig precision. Omsprungen av yngre förmågor – absolut. Victor Pavic Lundberg och Marcus Berggren, för att bara nämna två exempel.

Äventyret pågår ännu, men jag börjar skönja dess slut, ana andra tider, medan den kalla höstluften sakta kommer smygande.

Bortom nålsögat: Säljtext

Mitt förlag ska snart presentera vårens böcker för säljarna och därför behövdes en säljtext till Konungens ultimatum. En säljtext är ungefär som en baksidestext, en kort och läslockande synopsis av handlingens första del. Min redaktör frågade om jag ville skriva ett utkast eftersom hon ännu inte hunnit läsa hela manuset, alternativt att jag skrev en sammanfattning av handlingen som hon kunde använda som utgångspunkt. Jag var dock lite sugen att testa bara för utmaningens skull. Det är verkligen apsvårt att få till en bra baksidestext när man själv skrivit boken! Jag satt flera timmar på tåget på väg hem från tjänsteresa och skrev en massa versioner, den ena uslare än den andra. Hur svårt ska det vara? Mycket, är svaret.

Baksidestexten till första boken skrevs av min förläggare och jag hade bara ett inspel, att byta ut ordet ”soldater” mot ”knektar”, som ju har en ålderdomligare klang. Till uppföljaren vågar jag bidra med mer!

Innan jul, när jag skickade Konungens ultimatum till förlaget, hade jag skrivit en längre presentation i det medföljande mejlet, men säljtexten fick bara vara cirka 800 tecken lång inklusive blanksteg. Som Winston Churchill lär ha skrivit en gång: Ursäkta att mitt brev är så långt. Jag hade inte tid att skriva det kortare. Ju mindre utrymme, desto krispigare måste budskapet vara. Testa gärna själv att skriva en baksidestext till ditt manus. Det är en nyttig övning att ”tvingas” koka ner storyn till dess absolut viktigaste essenser.

Till slut fick jag till något som jag var hyfsat nöjd med, men för säkerhets skull la jag med den längre presentationen. Jag ville ge redaktören möjlighet att fånga upp andra saker ur handlingen, ifall jag tryckt på fel saker. Dagen efter fick jag tillbaka ett reviderat förslag från redaktören som utgått från min text men på ett snyggt sätt lyckats åtgärda det jag misslyckats med. Jag blev riktigt nöjd och ser fram emot att visa både baksidestext och omslag här i bloggen så småningom! Det är kul att våga ”lägga sig i” lite mer denna gång. Första gången var jag som Alice i Underlandet, förvirrad och storögd, utan verktyg att orientera mig i det främmande landskapet.

Vad händer i övrigt?

Jag arbetar som chef för en affärsavdelning på ett fastighetsbolag och ett av mina ansvarsområden är inköp och vidareförsäljning av energi till hyresgästerna, där dessa inte kan ha egna abonnemang. Med den pågående energikrisen är det minst sagt fullt upp på jobbet dessa dagar. Inflationen är också kännbar för alla, räntehöjningarna likaså. Jag hoppas att ni, kära bloggläsare, inte är alltför drabbade av allt det mödosamma i vår omvärld. Vi som älskar böcker kan åtminstone fly in i en annan värld för en stund, där vi följer andras öden och inte behöver tänka på egna problem. Själv har jag njutit av Värma händer, den underbara uppföljaren till Räkna hjärtslag, en av fjolårets mest omtalade böcker. Författaren Katarina Widholm gästade oss i bloggen för några veckor sedan. Jag älskar hennes sätt att skapa en historisk känsla, så levande att det jag känner igen mig i det tidiga 1940-talets ransoneringstid, trots att jag inte levde då. Min mormor berättade om när morfar låg i beredskap vid fronten och mycket av det hon talade om kände jag igen i Värma händer. Om ni inte läst böckerna om Betty, gör det! En magisk läsupplevelse.

Stilstudie i icke-stress: Sovande katt med tungspetsen ute

Jag har också hunnit med att ge feed-back på alla fem manusstarter som kom till mig när tävlingen om en förstakapitelanalys var avgjord. Jag är så imponerad av deltagarna, inte bara de som gick vidare, utan alla 24 som skickade in de första 200 orden i sina manus. Tänk så många skickliga berättare det finns! Jag håller tummarna för era berättelser och hejar på er författare. Håll ut, det krävs pannben att streta ett manus ända in i mål!

Mitt eget manus då, tredje boken i Konungens-trilogin? Host, harkel … Jag hinner/orkar inte skriva så mycket som jag vill, vilket stressar mig, jag ligger enormt efter min tänkta tidplan (ett ”färdigt” kapitel efter nio månaders skrivande måste vara något slags bottenrekord bland författare). Det finns långt mycket mer skrivet men jag har ännu inte fått ihop ett flöde i handlingen, den röda tråden måste knytas ihop till ett stabilt rep genom kapitlen, och innan jag lyckats med det klassar jag den omfattande textmassan som ”kladdanteckningar”. I helgen kom jag en bit längre med uppgiften och jag har tagit ledigt några dagar denna vecka och nästa för att få sammanhängande skrivtid. Jag längtar enormt mycket tills jag får något slags grepp på den här slingriga bläckfisken!

En alien på uppdrag.

Meddelande till hemplaneten: allt är bra.

Inbjudan damp ner i mejlkorgen för ett par veckor sedan. Inbjudan till Norstedts förlagsmiddag i samband med bokmässan här i Göteborg. Så fort jag såg den var det två tankar som spirade upp intill varandra, som vanligt. ”Kul!” och ”Hjälp!” Kul, för att det är stort att bli bjuden på en förlagsmiddag, lilla jag, liksom, räknas jag verkligen som författare? Och hjälp, eftersom jag har svårt att hantera det okända, ovana, att ge mig på någonting nytt är en utmaning för mig.

Jag våndades några dagar, funderade på hur jag skulle göra. Skulle jag våga? Jag som tackat nej både till förlagets julmingel och sommarfest, med ursäkten att de var i Stockholm, men nu, när det ändå var på hemmaplan? Borde jag inte gå? Och så, i ett modigt ögonblick, tackade jag ja. Puh. Kände mig stolt. I can do it.

Men ju närmre helgen kom började jag känna det där obehaget. Spänningen i axlarna. Huvudvärken, de stenhårt hopbitna käkarna. Oron i magen. Illamåendet. Ångesten. Vad sjutton hade jag gett mig in på? Alla ovissa parametrar dansade framför mig: vad borde man ha på sig? Betyder 19.30 att man ska vara där 19.30, eller droppa in efter hand? Är det stiff sittande middag eller mer fest? Tänk om jag inte känner igen alla stora författare jag borde känna igen? Tänk om ingen vill prata med mig? Tänk om jag säger något dumt? Tänk om jag får panik och börjar gråta?

Jag försökte hantera det. Försökte använda mina kbt-strategier, jag har övat intensivt det senaste året, på just såna här situationer. Men av någon anledning funkade det inte. Jag kunde inte räta ut tankarna, kanske beroende på att jag har haft en ganska omvälvande vecka, med många utmaningar. Kanske för att just skrivandet och den världen är så viktig för mig, jag vill så gärna höra hemma där. Jag vet inte, men det gick så långt att jag tjugo minuter innan jag skulle gå faktiskt började gråta. Mina instinkter skrek högt att jag skulle skita i allt, gå och gömma mig, fara, fara! Avbryt! Men det gjorde jag inte. Jag bet ihop. Jag tog på mig kläderna min man och dotter hjälpt mig välja (mina svarta favoritbyxor och en svart blus med blommor), lyxade till det med maskara (jag sminkar mig aldrig annars), satte upp håret i en tofs (som alltid) och drog ett djupt andetag.

Hela spårvagnsresan tänkte jag att jag var en upptäcktsresande. En utomjording på besök i den här märkliga världen, att jag var ute på ett uppdrag. Att jag skulle besöka en förlagsmiddag för att sedan kunna rapportera om det hela till min hemplanet. Det kanske låter knasigt, men för mig blir verkligheten lättare att hantera på det sättet, jag fastnar inte lika mycket i min egen hjärna. Och mina observationer kan sammanfattas såhär:

  • Författare och förlagsfolk gillar att umgås (det var otroligt mycket folk, att kliva in i festvåningen var som att tränga igenom en vägg av människor)
  • De har också mycket att prata om (ljudvolymen var extremt hög)
  • När många glada människor samlas i ett rum blir det väldigt varmt (svetten rann i pannan, på halsen, mina kinder blossade ännu mer än vanligt)
  • Om förrätten serveras i en djup tallrik med sked till bör man förstå att det väntas komma soppa (och inte börja hugga in på garnityren så att förlagschefen vänligt men bestämt får upplysa en om ens misstag)
  • Vilken samling underbara, omtänksamma, intressanta, lättpratade och vänliga personer Norstedts representerar! (De överträffade alla mina förväntningar, eller snarare överbevisade alla mina rädslor.)

Jag hade en fantastisk kväll. Det var fyra intensiva timmar av mat och prat, om örnar, sociala medier, recensioner, poddar, huruvida ”Kärlek och anarki” visar sanningen om förlagsvärlden eller inte, framtiden för bokbranschen, ljudböcker, skrivkurser, synopsis och författande ur alla möjliga vinklar. Det var givande, roligt, upplyftande och precis vad jag orkade med, så när alla andra strax före midnatt drog vidare på karaoke gick jag hem, glad i hjärtat. Stolt över att jag vågade. Tacksam över att jag har fått chans att tillhöra Norstedts gäng, och att jag har en plats i skrivarvärlden i stort. Min rapport till hemplaneten blir: Det är en underlig värld, men jag väljer att stanna. Och nästa gång det dimper ner en inbjudan till förlagsfest kommer jag att svara ja, med glädje.

Var det värt det?

Veckans gästbloggare: Stina Flodén!

2017 bestämde jag mig för att verkligen testa om jag kunde skriva en bok. Vad det egentligen innebar förstod jag med all säkerhet inte då. Längs vägen har det blivit många skratt och dagar med hybris och kanske ännu fler tårar och djupa svackor med tvivel då drömmen känts långt borta.

Det allra värsta jag minns idag, för jag minns nog inte allt ska jag vara ärlig och säga, var när jag hade kontakt med ett av de stora förlagen. Själva kontakten var så klart otroligt stort, på alla sätt, men när det tredje mailet med återkoppling på manuset landade i brevlådan förstod jag att jag inte skulle kunna göra om texten på det sätt de ville. Då sjönk jag ner på köksgolvet och bara grät. Besvikelsen på mig själv var så stor och känslan av att vara på väg att misslyckas tog över mig. Ändå skrev jag om och skickade in, men den gången väntade jag inte på refuseringen utan skickade till fler förlag direkt.

Efter att nästan alla nej trillat in, kom en ny idé. En dröm om att det skedde en skjutning hemma hos mig medan jag satt och åt med min familj, tog fäste och väckte min nyfikenhet. Även den här gången kantades arbetet av sorger, tvivel och ännu djupare dalar. Vem tror jag att jag är? Hur kan jag ens tänka tanken på ett författarskap? Den processen var ännu tuffare med rejäla omskrivningar av hela manuset. Ändå fanns det något där som gjorde att jag fortsatte.

När 2021 just hade börjat skickade jag manuset till flera förlag och det dröjde två veckor innan det första svaret kom. En fredagskväll låg det i skräpposten. Och det var inte ett nej. En förläggare ville träffas! Sedan kom ännu ett ja och så ett till! I februari skrev jag till slut kontrakt med Bokfabriken. Vilken lycka! Efter det var det en nervös väntan inför eventuella omskrivningar, följt av redigering med redaktör och enorm prestationsångest ju närmare en färdig bok vi kom. Trots det, skickades min debut, Nu dör vi, till tryck ett år efter att vi skrivit på kontraktet.

Och nu till den stora frågan. När jag väl stod där med boken i handen, bläddrade i den, konstaterade att den såg ut precis så som på bilderna jag fått på omslaget, VAR DET VÄRT DET?

Utan tvekan skulle jag svarat ja, där och då. Att allt slit och jobb, alla tårar och tvivel äntligen hade resulterat i en bok var helt fantastiskt, om än overkligt. Det var först när jag lämnade över boken till mina fina grannar, som jag verkligen förstod. Och ja, då kom tårarna.

Sedan rullade det på. Och det snurrade. Fortare och fortare. Det var signeringar, bokprat, poddinspelningar, intervjuer på instagram, i radio och tidningar. Recensioner kom såväl på sociala medier som i tidningar som DN. Och de gillade det jag skrivit! Wow! Ändå fanns tvivlet. Jag såg gärna det som inte var positivt, tolkade bra recensioner som negativa. Inte alltid, men det hände oftare än det borde ha gjort. Sedan blev det mer bokprat, fler signeringar och någonstans glömde jag bort att andas. Jag hade längtat efter det här och det hände verkligen, men det var svårt att njuta. Det var svårt att stanna upp. Jag befann mig i en torktumlare som inte gick att kliva av.

Nu har det gått lite mer än fem månader sedan Nu dör vi släpptes. Jag har fortfarande signeringar och bokprat, men inte i samma takt. Boken lever sitt eget liv och jag har landat. Jag kan njuta och jag kan vara nöjd. Jag vet att jag har haft tur, att jag har fått uppleva en debut som inte alla får och när jag ser tillbaka på de här månaderna nu, gör jag det med ett leende på läpparna. Tänk att jag har fått och fortfarande får vara med om det här.

När du läser den här texten var det bara några veckor sedan jag var långt nere i tvivlet igen, glömde bort allt positivt som hänt och ja, det förekom tårar. Men jag har också varit på bokmässan i Göteborg för första gången som författare. Dessutom har jag precis skickat in manus till del två i Camilla Stensjö-serien, efter en första bearbetning. Jag har fått se omslagsförslaget och jag älskar det. Det får mig faktiskt att rysa. Jag får vara med om det här igen och ja, det är fortfarande värt det!

Vill du veta mer om Stina hittar du henne på:
http://www.stinafloden.com
Instagram: stina.floden
Facebook: Stina Flodén – författare
Podden Skrivvänner – podden för dig som vill ha sällskap i skrivandet.

Bokmässan – är du där?

Samuel: Jag är där/här! B06:19. Rapport kommer på onsdag!

Per: Med risk för att blotta mig totalt som amatör, så nej, jag kommer inte vara där och har heller aldrig åkt dit. Men skulle gärna vilja se den i verkligheten i framtiden. 

Emma: Jag älskar bokmässan och har varit där som besökare hur många gånger som helst. Det lutar tyvärr åt att jag får stå över bokmässan i år, men vem vet, kanske löser det sig i sista sekund. Förr var jag mest intresserad av att köpa så många böcker som möjligt men nu är jag mer intresserad av att träffa författarna bakom verken.  

Victoria: Jag har varit där ett par gånger, men trånga gångar, instängdhet och massor av folk är inte min bästa kombination. Jag älskar idén om en bokmässa som lockar så många människor, det är underbart att den finns kvar, men jag kommer nog aldrig känna mig bekväm i ett sånt sammanhang. Fast vem vet, om ett par år kanske jag jobbar på golvet som värsta proffset, glider runt och skriver autografer, håller små inspirerande föreläsningar, blir intervjuad på scen och svarar vettiga saker … Antagligen inte, men å andra sidan trodde jag aldrig att jag skulle passera gränsen från aspirerande till utgiven författare heller. 🙂  

Vad jag däremot ska ge mig på är att gå på Norstedts förlagsmiddag ikväll. Det känns ganska läskigt, men jag övar mig på att göra läskiga saker. Jag menar, tänk om någon hade sagt till mitt trettonåriga jag att hon skulle bli bjuden på en förlagsmiddag i framtiden, som utgiven författare! Jag har ju faktiskt redan kommit mycket längre än jag trodde var möjligt. 

Tua: Jag har aldrig varit på Bokmässan (tyvärr) och ska heller inte dit i år. När jag började skriva blev jag sugen att åka dit men tidsmässigt krockar den med (eller ligger alltför nära) Unghästchampionatet på Flyinge, som jag hittills prioriterat att bevista. Kanske det blir Bokmässan nästa år!

Till dig som väntar

Det är en alldeles särskild känsla att skicka iväg ett manus till förlag. Att sträcka ut händerna som i en tiggargest och be om 1) uppmärksamhet 2) gillande 3) pengar. För det är ju det allt handlar om. Att hitta någon som tycker om det du har skrivit tillräckligt mycket för att vilja investera i dig. Manus nummer två är skickat. Jag vill ju så gärna att uppföljaren ska bli antagen. En man till Amanda behöver och längtar efter Jul i Ulebergshamn (men sen är det slut med hurtfriska boktitlar).

Allra värst är det första gången och jag känner så med dig som just nu sitter och väntar på ditt allra första förlags-ja. Att inte veta om det någonsin blir ett ja, den känslan är svår att värja sig mot. Och jag vet att det går att ge ut böcker själv. Jag vet att det finns hybridlösningar, men för den som väntar just på ett förlags-ja är det en klen tröst.

Jag jobbade en gång på en veckotidning där jag bestämde hela innehållet (i princip) själv. Stressen och produktionstakten var tidvis hög men jag behövde aldrig fundera på om det skulle bli en tidning eller om mina texter dög. Jag inbillar mig att det är så det känns att vara riktigt populär författare.

Är det min tur nu? Eller blir det aldrig min tur? Jag tror varje opublicerad författare i takt med att tiden går känner av uppgivenheten. Hur mycket tid kan man med att lägga ned på en dröm som kanske aldrig blir sann? Vem är jag om jag aldrig blir publicerad? Har jag då kastat bort mitt liv på luft?

Jag önskar jag kunde säga att just din tid kommer. Men jag vet inte. Att även kända författare har blivit refuserade någon eller några gånger är inte heller det någon garanti för att ditt manus ska bli antaget på sikt.

Däremot kan jag skicka med dig ett ord på vägen. Skriv. Producera så mycket text du bara kan. Byt genre, försök få noveller publicerade, nappa på allt du kan. Och skriv med ett självförtroende som om du vet, ända in i själen, att din tid kommer.

En frihet att börja om

Jag har börjat skriva lite mer om mig själv, hur mitt skrivande fungerar och var jag är i min process här på bloggen efter att ha fått ur mig de flesta ”goda råd”-inläggen innan sommaren. Hoppas det känns okej och att ni inte blir uttråkade med ”åh nej, inte ett till inlägg om honom och hans jäkla process”.

Som ni kanske såg på Insta förra veckan så har jag precis skickat in manus nummer två ”Förrädarna” till förlaget. Boken är ju inte klar – nu följer minst fyra månaders redigering – men för mig känns det som att jag är rätt klar. Nu ska det slipas och förhoppningsvis inte skrivas om alltför mycket. Med andra ord börjar en lång process när jag frigör mig från den här boken, en resa som inte tar slut förrän en bit efter släppet. Eller … det där låter ju negativt. Vadå frigöra? Är jag inte nöjd med det jag gjort? Jo, men jag menar att jag har haft fingrarna långt ner i detaljerna i det här manuset. Jag vet utantill vad som händer i kapitel 47 utan att behöva titta efter. Jag kan hitta ett ställe i boken med ”sök”-funktionen eftersom jag kommer ihåg nyckelord som jag använde i just de paragraferna. Med andra ord: jag kan min bok lika bra som jag kunde ett ämne innan tentorna på KTH. Alla detaljer. Det är det djupet som jag ska släppa nu och det ska bli skönt!

Tuppluren gestaltad av ”Gubben i stugan”, en episkt dokumentär om stillhet. (Foto: svtplay.se)

Det har bara gått några dagar, men jag känner redan hur hjärnan vaknar till liv i takt med att utrymme frigörs. Den där delen av frontalloben som alldeles nyss grunnade över gestaltningen i boken är nu fri att vara kreativ. Det är det jag menar med friheten att börja om. Nu kan jag ju göra vad jag vill!

De första två dagarna efter att ha skickat in tog jag det lugnt. Det som brukar vara min skrivtid blev ”löktid” med näsan i mobilen, riktad mot en teve eller upp i taket under en tupplur (älskar dem, trots gubbvarningen på att medge det). Sen blev jag rastlös. Det kändes som att jag kastade bort tid på att bara göra ingenting istället för att gå vidare till nästa skrivprojekt. Så det har jag gjort.

Just nu spenderar jag dagarna med att fantisera ihop en möjlig historia till en tredje bok i serien. Och det är så himla roligt. Jag hade glömt känslan eftersom det var över ett år sedan jag gjorde det senast. Plötsligt är allt möjligt. Jag kan ha ihjäl vilken karaktär jag vill. De kan åka utomlands. Ja, varför inte ha flera scener i nästa bok ute i Europa istället för hemma i Stockholm? Det skulle vara roligt. Så gör jag nog. Och så vill jag plocka tillbaka en karaktär i story igen, någon som föll ut för några hundra sidor igen. Jag gillade honom så då gör jag det.

Det där ruset när man löser ett skrivproblem eller hittar på något bra kommer så gott som varje dag nu. Det är väl ingen slump att det är i just den här känslan som för folk att bestämma sig för att skriva en bok, folk som sedan kanske ger upp efter hundra sidor när gnetet tar över och det roliga inte visar sig lika ofta. Varför ska det vara så? Kan det inte alltid vara så här spännande och kreativt att skriva?

Jag har funderat på om jag ska göra om min nördigt rigorösa skrivprocess till att bli lite mer flexibel, just för att få in kreativitet oftare i processen: när jag skriver kapitlen som jag redan spaltat upp i min synopsis och till och med när jag redigerar. Kanske ska jag bryta mot en helig regel och börja jobba på flera manus samtidigt, bara för att alltid få ha en fot i den där kreativa fasen där jag hittar på. Skulle det kanske vara den perfekta kombon: redigera ett manus och rätta språk halva tiden, och hitta på en ny story andra halvan?

För mig är nog svaret ändå nej. Mina bästa idéer kommer först när jag dyker riktigt djupt i en ny historia. Precis som att jag måste fokusera när jag skriver, som att jag måste kunna varje detalj i manuset när jag redigerar, så måste jag försjunka helt i idéspåningen för att hitta de riktigt bra lösningarna. Någon timme här eller där räcker inte för att hitta in i tankesättet ordentligt. Att ta en halvtimmes promenad ger mig heller ingenting. Det är för mycket som stör i omgivningen. Först när jag sitter i ett tyst rum och koncentrerar mig så kommer kreativiteten igång på riktigt. Allt behöver sjunka in för att funka, så det är det jag spenderar mina skrivdagar med nuförtiden. Det är jag, en kaffe och ett hederligt skrivblock i ett tyst rum. Då händer det saker.

Jag har ett annat manus också – ett som legat i byrålådan några år nu. Kanske borde jag läsa genom det en gång till och se om man inte skulle göra något av det? Om inte annat så blir det ju en bra värdemätare på hur mitt skrivande (förhoppningsvis) utvecklats under de åren. Får man göra så?

Vi får se hur det blir. Redigera gammal bok eller fortsätta hitta på ny. Stay tuned.

Festlokaler och plexiglas

Jag behövde hitta en lämplig fredag eller lördag i april för releasefesten, trodde jag, tills jag förstod att det snarare gällde att hitta en lämplig tisdag, onsdag eller torsdag. På helgerna konkurrerar man ju med tusen andra saker – plus att många av kollegorna i nöjesbranschen arbetar då. Så onsdag 20 april fick det bli.

Lokal, då? Den måste ligga supercentralt, och den måste rymma mycket folk. Jag kollade närmare 20 alternativ. Till slut föll mitt val på Café Opera. Det kändes optimalt. Perfekt läge, lagom stort, bra personal, förvånansvärt prisvärt. Och kanske också lite coolt?

NU

Alla är häpnadsväckande trevliga här i Karlskoga, men det är något lurt med hur de pratar. En mix av värmländska, närkingska, östgötska och västgötska – och dessutom tycks var och en ha skapat sin egen, privata variant av denna bastard till dialekt. Märkligt.

En vän som bor i trakten har ordnat ett föredrag åt mig på Karlskoga Humanistiska Förening, och dessförinnan en signering på Spongs Bokhandel. Han har spunnit loss och blivit något slags kombinerad agent, chaufför, fadersgestalt och sherpa under mitt korta besök. Jag är nästan mållös av tacksamhet, men det gör inte så mycket, för Hans-Eric (som vi kan kalla honom) är en lika aktiv som begåvad talare. Allt han säger paketeras – medvetet eller ej – som anekdoter, fängslande och dramaturgiskt fulländade, oavsett ämne. Otroligt. 


Spongs Bokhandel verkar ha en särskild plats i lokalbefolkningens hjärtan, och det förvånar mig inte. Ägarna Ann och Janne är genomgoda människor (sånt märker jag direkt). Butikens fasad pryds av neonbokstäver som renoverades och återinstallerades för ett par år sen, efter att ortsborna på eget initiativ samlat ihop de pengar som krävdes. Fantastiskt.

Hans-Eric (som han också heter) försvinner iväg och signeringen tar sin början. I samma sekund kommer en herre och köper dagens första bok. Det är lite för bra för att vara sant, och jag misstänker att antingen Hans-Eric eller Ann och Janne har anlitat mannen för att muntra upp mig, ungefär som när vår statschef ”jagar älg”. Men det får stå för dem. Några trivsamma timmar förflyter. Alla besökare är underbara, trots det där med dialekten, och tar sig tid att prata med mig oavsett om de sedan köper boken eller ej. Härligt.


Jag säljer totalt sex böcker, betydligt fler än jag räknat med, tar farväl av Ann och Janne och inmundigar mat och anekdoter tillsammans med min agent innan vi beger oss till Folkets Hus, dit den humanistiska föreningens medlemmar redan har börjat strömma så smått. Jag ska visa bilder medan jag pratar, och erfarenheten har lärt mig att det viktigaste är att få ordning på tekniken. Mannen som hjälper mig är gissningsvis runt 80 år. På projektorns undersida sitter ett rejält fäste av plexiglas, sex-sju centimeter tjockt, med intrikata hål och gängor. Det har mannen konstruerat själv, för att projektorn ska kunna anslutas till ett trebent stativ han kommit över någonstans. Jag är imponerad, deltar i monteringen, vill visa mig händig, säger ”han” om en vingmutter. Sen grejar vi med sladdarna en stund, och så funkar det. Tio minuter kvar till start. Skönt.

Jag har hållit det här föredraget många gånger, men det brukar ta runt 20 minuter och ikväll har man önskat bortåt en timme. Jag drygar ut alla moment, stoppar in en anekdot om Einstein (med Hans-Eric som förebild) och adderar högläsning på slutet. Efter 50 minuter känner jag mig klar, och samtidigt ser jag en dam gäspa. Vi är överens. Bra.

Sedan säljer jag 15 böcker, och så blir det ostbuffé. Medlemmarna i Karlskoga Humanistiska Förening är, föga förvånande, utomordentligt trevliga. Snett mittemot mig sitter en 90-årig kvinna som ser det komiska i allt. Som henne vill jag bli. Eller vara. Och mannen med plexiglasfästet berättar att han var FN-soldat i Kongo 1960. På Dag Hammarskjölds tid. Hisnande.

Jag sover över hos Hans-Eric och Inger (som vi kan kalla hans fru, eftersom hon heter så) och åker sedan hem med en odelat positiv, möjligen något romantiserad, bild av Karlskoga och dess invånare. Det är bara det där med dialekten. Den borde de göra något åt. Men i övrigt – tio av tio. Och nu har jag bara en låda med böcker kvar. Trevligt.

Att ge feedback

Förra veckan skrev jag om arbetet med omslaget till Konungens ultimatum, det första inlägget i serien ”Bortom nålsögat”. Nu dröjer det innan nästa inspel från förlaget så jag passar på att besvara en fråga jag fick från en av deltagarna i min tävling: Kommer du lägga ut din förstakapitelanalys i bloggen? Vore intressant att läsa hur du angriper ett kapitel och bryter ner det.

Eftersom en författare sällan vill ha sin text publicerad innan man filat på den så mycket det bara går, kommer jag inte lägga ut en hel analys, däremot visa med några fiktiva exempel hur jag granskar en text. De tävlande som gick vidare (fem stycken) skickade sitt första kapitel till mig, upp till 3.000 ord. Om jag försöker generalisera har min feedback mest rört sig inom områdena:

  • Få igång berättelsen/undvik infodumpar
  • Gör inre tankar relevanta för perspektivpersonen

Få igång berättelsen/undvik infodumpar

Jag angriper alla texter på samma sätt, oavsett om de ligger i början, mitten eller slutet av manuset, men jag är extra noggrann med att starten ska kroka i läsaren och att handlingen kommer igång.

En vanlig fälla författare hamnar i är att ge efter för lusten att förklara bakgrundshändelser alltför tidigt. Jag har själv gjort detta misstag. Mitt tidigare inlägg ”För mycket folk i starten” behandlar inte bara antal personer som författaren knökar in i början av ett manus utan också vikten av att inte förklara allt redan från början. Det gör berättelsen baktung och läsaren tappar närvaron i händelsernas ”här och nu”, samt att nyfikenheten mättas direkt istället för att ligga kvar och locka till att vända blad.

Ett exempel (jag har skrivit texten själv, den kommer inte från tävlingen):

Johanna reste sig långsamt från bordet. Utanför fönstret var vädret lika grått som hennes sinne. Diskhon var full av tallrikar, hon borde ställa in dem i diskmaskinen men uppgiften kändes övermäktig. Hon blundade. Den vita kistan, så hjärtskärande liten, dök upp för hennes inre syn. Kvickt öppnade hon ögonen. Ute på gräsmattan lekte Findus med ett gult löv, men synen av kistan etsade sig fast hur mycket hon än försökte fokusera på kattungens lustiga krumsprång. Johanna kved. Hon hade inte ens hunnit ge sin son ett namn och nu var det försent. Han skulle aldrig få höra sin mor viska ”älskade lill-Pelle”.

Rätt okej start, eller hur? Läsaren förstår att Johanna är en sörjande mor, att hon inte mäktar med hushållet, att hon har en katt, troligen bor i villa och att det är höst. Men vad hände med lill-Pelle? Föddes han för tidigt, eftersom hon inte hunnit ge honom ett namn? Föddes han död eller levande? Vad var felet? Har Johanna en man eller har lill-Pelle blivit till genom en spermadonator? Har hon fler barn? Hur ska hon gå vidare med sitt liv? Som författare vet jag ju allt detta och om jag faller i fällan att förklara allt i nästa stycke dödar jag spänningen som inledningen byggt upp. Kolla här:

Förra året hade hon äntligen blivit gravid och både hon och Mats hade varit så glada. Det hade storebror Emil också. Allt hade verkat gå så bra ända till den där natten i sjunde månaden då hon vaknat med värkar. Barnet hade kommit ut på hallmattan, så fort hade det gått och när ambulansen kom var lill-Pelle redan död. Namnet hade hon kommit på i efterhand. Begravningen hade varit hemsk. Johanna hade knappt märkt alla medkännande klappar på axeln som hon fått, hon hade bara stirrat på den vita kistan som varit täckt av blommor. Hennes svägerska Malin arbetade på blomsterbutiken Fröken Flora och Malins chef Amalia hade insisterat på att alla blommor skulle gå i gult, orange och rött. Mats och Johanna hade inte orkat tänka själva och var tacksamma för hjälpen. Johannas föräldrar, Bengt och Maud, hade kommit med matlådor nästan varje dag. Emils dagiskompis Bennys mamma Tina brukade komma förbi och erbjuda sig att städa men det tyckte Johanna vore alltför pinsamt så hon tackade alltid nej.

Whoo, hold your horses! Här blev det en klassisk infodump, baktung och med jättemånga personnamn som läsaren inte har en sportmössa att ta in. Alla dessa händelser i det förflutna kanske är viktiga och personerna också, men sprid ut informationen lite pö om pö i ett ”här och nu”- skeende. Ett exempel på hur det kan göras:

Johanna sjönk ner på stolen igen, disken kunde vänta. Mobilens gälla ringsignal fick henne att hoppa till. Hon tryckte på svaraknappen.

”Älskling, hur håller du ihop?” frågade Mats innan hon ens hunnit säga hej.

”Inte alls”, svarade hon.

”Det blir bättre med tiden, alla säger det”, sa Mats men lät lika tvivlande som hon kände sig.

”Vem blir det bättre för?” viskade hon. ”Emil, som längtat efter att bli storebror? Dig och mig, som aldrig kommer få några fler barn?”

Väv in infon i berättelsen likt en spindel väver sitt nät. Bild: Cecilia Berg. Insta: artofhighcoastsweden

Nu vet läsaren att Johanna har en make/sambo som heter Mats och ett annat barn som heter Emil, utan att Johanna behövt infodumpa det till läsaren genom inre tankar. Sedan kan Johannas mamma komma med en lasagne och Johanna får dåligt samvete för alla matlådor mamman redan tagit dit och som står orörda i frysen. Osv, då kommer informationen allteftersom.

Gör inre tankar relevanta för perspektivpersonen

Ett annat problem med mitt exempel på infodump är (förutom baktunghet och många namn) att det inte är trovärdigt att Johanna tänker allt det där i ett flöde. Information som kommer fram genom inre tankar måste vara relevanta för perspektivpersonen där och då. Visst, kistan har etsat sig fast på hennes näthinna men alla detaljer från begravningen är det inte trovärdigt att hon tänker tillbaka på, hon har säkert varit som i dimma under vistelsen i kyrkan. Kanske fragmentariska minnen dyker upp. Den kväljande blomdoften, alltför söt och tung. Kyrkbänkarnas träiga hårdhet mot ryggraden. Prästens trösterika röst som inte förmådde trösta. Lev dig in i hur din perspektivperson ser tillbaka på något som hänt!

Ett annat exempel är hur nya personer presenteras för läsaren:

Anton torkade svetten ur pannan och la ifrån sig skiftnyckeln. Just som han smällde igen motorhuven hördes fotsteg bakom ryggen. Han vände sig om. Lina Åkerblom, hans tjugosjuåriga fästmö, klev in i garaget.

Skulle Anton verkligen tänka på sin fästmö vid efternamn? Eller på hur gammal hon är? Knappast, och det bryter magin genom att det blir uppenbart att författaren försöker förklara för läsaren snarare än att hålla sig i perspektivpersonen Antons huvud. Här är det mycket bättre att gestalta deras förhållande så att infon kommer till läsaren. Vad känner han när han ser Lina? Blir han glad, för att han är tokkär i henne? Då springer han säkert fram och kysser henne. Är hon lika kär i honom kanske hon fnissigt slår bort hans oljiga händer men ställer sig på tå så hon ska komma åt att kyssa honom tillbaka.

Eller blir han besvärad, eftersom Lina kom på honom i säng med en annan kvinna igår kväll? Då kanske han skyndar sig att plocka upp skiftnyckeln igen, ifall hon går till anfall med grepen hon håller framför sig.

Det finns långt mer spännande sätt att presentera en relation än att skriva den rätt ut!

Metodik

Allteftersom jag läser texten kritiskt (låter surmagat, men om jag inte är petig får författaren ingen hjälp att utveckla manuset) noterar jag minsta skav och ger en utförlig förklaring på varför det skaver samt ett förslag på hur författaren kan åtgärda problemet. Det var något Jorun Modén var väldigt noga med att pränta in i sina kursdeltagare. Om en författare får tillbaka ett omdöme i stil med: ”Texten är tråkig och platt”, vad ska författaren göra av kritiken? Det finns inga ledtrådar till att förbättra. Om du får äran att testläsa någon annans manus, är mitt hetaste tips att du lägger tid på att klura ut åtgärder. Det kommer att utveckla såväl ditt eget skrivande som vara en konkret hjälp för författaren vars text du arbetar med. Även om författaren inte gör exakt som du föreslår, är dina exempel guld värda för att författaren ska förstå varför du tycker att något skaver.

Så här kan en sida med feedback se ut, där jag noterat högt och lågt med hjälp av Words kommentarsfunktion. Varje kommentar går att klicka upp så hela texten syns.

När jag skickar det kommenterade manuset till författaren skriver jag ett sammanfattande intryck i mejlet. Oftast ganska kort, eftersom jag förklarar så utförligt i själva manuset, men om jag upplever ett mer genomgående problem, till exempel att författaren ofta glider ur perspektiv eller att karaktärerna behöver fördjupas, skriver jag en sammanfattning kring just detta problem. Självklart med förslag på hur det kan åtgärdas, annars blir det en knytnäve i magen på författaren, som lämnas ledsen och ensam med ett problem som han/hon inte har en aning om hur det ska lösas. Jag vill att författaren ska vara glad och peppad efter att jag satt klorna i en text!

Sympathy for the devil.

En protagonist och en antagonist.

”Please allow me to introduce myself …” Ja, så börjar Rolling Stones mästerverk Sympathy for the devil. En låt jag först hörde i Guns N’ Roses version på soundtracket till En vampyrs bekännelse. (Herregud, den filmen är så mycket tonår för mig, jag var femton när den gick upp på bio, och småförälskad i både Tom Cruise och Brad Pitt, medan min storasyster hade en crush på Christian Slater, så det var typ den perfekta filmen. Trots att alla var bleka och lite otäcka, och Kirsten Dunst, som spelade vampyrbarn, hon var bäst av alla! Sorry, avstickare. Åter till ämnet.) Och jag tyckte att det var ett passande intro till den här texten med, för dagens inlägg handlar om fiktiva djävlar, eller den roll som kallas för berättelsens antagonist.

En antagonist finns med för att på något sätt utmana protagonisten (”hjälten” i historien), förhindra att den når sitt mål, klarar sitt uppdrag. I sin mest svartvita form motsvaras det av superskurken i en actionfilm, som har som enda mål att förgöra hjälten och/eller världen. Typ Darth Vader i Star Wars (ja, old school-Star Wars). Men i verkligheten, och i de flesta romaner eller filmer, är det oftast lite mer nyanserat än så. Star Wars bästa ögonblick är ju, enligt mig, när Darth Vader börjar tvivla, när hans känslokalla yttre sakta krackelerar, vilket leder till vändningen att han i slutändan offrar sitt liv för Luke Skywalker. En story blir så mycket mer intressant om det finns både gott och ont i såväl protagonisten som antagonisten.

Vem är skurken nu?

I Härifrån är det Wiik som är den huvudsakliga antagonisten, både i Ozzies och Hannas spår. För att göra Wiik till en komplex karaktär, på samma sätt som jag har försökt se på alla mina karaktärer, var jag tvungen att hitta hans drivkraft. Veta hans bakgrund, hans rädslor, hans önskningar. Jag vet att jag har pratat om det i något tidigare inlägg, men det var en av de saker som var viktigast för mig när jag skrev, att jag inte fick falla i fällan att låta Wiik bara vara sin baksida, sitt värsta jag. Den som utnyttjar andra för sin egen vinning. Sin egen lust. Och jag är själv ganska nöjd med resultatet, men det har lett till en del dubbla känslor, som så mycket annat när det gäller den offentliga delen av skrivandet.

I samband med att Härifrån släpptes blev jag intervjuad av en journalist på Göteborgs Posten, den största tidningen där jag bor. Det var roligt och jag kände mig lyssnad på, även om jag upplevde att vissa frågor blev för närgångna, jag försökte styra bort fokus från mig själv och min historia, men lyckades inte riktigt. Min orutin gjorde att jag hade svårt att sätta ner foten ordentligt. Sedan följde en del strul med artikeln och när den så publicerades satte jag morgonkaffet i halsen, för rubriken blev: ”Victorias svåra uppdrag – att nyansera bilden av pedofiler.” Och jag ville skrika: ”Nej, nej, nej!” Det gjorde mig ledsen och frustrerad, generad, jag tycker själv att det är en rubrik som kan missförstås, som om jag skulle stå på förövarnas sida, det gör jag verkligen inte. Jag skiter i världens alla Wiikar, jag vill inte alls nyansera bilden av pedofiler, det är inte mitt uppdrag, men däremot vill jag nyansera bilden av en övergreppssituation/relation. För mig är det en stor skillnad. Jag har skrivit Härifrån för alla Ozzies där ute, personer som av en eller annan anledning har fastnat i en manipulativ människas klor, oavsett vilket uttryck det maktövertaget tar sig.

För ett par veckor sedan fick jag en lite senkommen recension i Expressen där rubriken var ”Det kräver sin författare att skriva om en pedofil.” Och recensionen i sig var positiv, recensenten skrev: ”att teckna en pedofil som inte är en helt igenom ond karaktär kräver sin författare, och det hanterar Victoria Everbrand riktigt bra.” Vilket såklart gör mig glad, på sätt och vis är det ju vad jag har velat uppnå, men i samband med att recensionen publicerades fick jag ett mejl från någon som hade tolkat det på ett helt annat sätt och tänkte att jag kunde vara rätt person att skriva om alla ”oskyldigt anklagade” män, att jag var någon som stod på deras sida, ville föra deras talan. Och det är bara fel på så många plan. Jag hoppas och tror att det framgår med all tydlighet om man läser romanen.

Kanske är jag naiv som inte förstod att Wiik skulle stå i centrum så pass ofta som han har gjort när andra har kommenterat Härifrån. Men för mig är det inte en berättelse om en man som är pedofil, och det handlar egentligen inte heller om övergreppen i sig, utan om vilka konsekvenser ett utanförskap och en känsla av att inte vara värd någonting kan få. Det är nog därför det skaver i mig när någon fokuserar på Wiik, en del av mig vill ropa: ”Hallå, det här är faktiskt inte hans bok!” Samtidigt så vet jag att jag inte kan styra andras reaktioner (gud vad jag önskar att jag kunde det ibland), och kanske är pedofil bara ett bra ord att slänga in om man vill ha uppmärksamhet. Men jag är också ständigt rädd för att folk som inte har läst romanen ska få intrycket av att jag är ute på någon sorts mission för att få allmänheten att se blidare på pedofiler. Det är jag inte. Verkligen inte. Mina sympatier kommer alltid att ligga hos den utsatta. Den i underläge.

Och det leder mig in på det där med karaktärsfunktioner igen. Wiik är min fiktiva djävul, men i en annan historia, kanske den om hans egen uppväxt, hade han kunnat vara hjälten. Jag tror att man ska tänka så om sin antagonist, att det inte är vilka de är, utan mer vilken roll de spelar i just den här berättelsen, som avgör hur vi benämner dem. Den enes protagonist, den andres antagonist? Wiik har en bakgrund, han har drömmar, han är rädd, precis som Ozzie och Hanna och alla andra. Den avgörande skillnaden ligger i hur de agerar. Och Wiik skulle såklart aldrig beskriva sig själv som skurken, om han fick sköta snacket skulle han istället sträcka fram handen, se dig stadigt i ögonen och säga: ”Please allow me to introduce myself …”

Visst hade man velat sitta i den där publiken ihop med John Lennon och alla andra?

De litterära karaktärernas dödliga liv

Debuterande Lotta Malmhester frågar sig vad som händer med romankaraktärerna i alla de manus som refuseras. Plaskar de runt och kippar efter andan i Lethes vatten? Svävar de runt i manushimlen hoppandes från Googlemoln till Googlemoln? Ligger de i kistor i form av USB-stickor?

”Vi har hängt med Agnes i några dagar” stod det i mejlet. Mejlet från förlaget som damp ner i inkorgen ett par veckor före jul. Det stod inte det vanliga, det jag nu börjat förvänta mig: ”Tack Lotta Malmhester för att vi fick ta del av ditt manus. Tyvärr har vi nu beslutat att tacka nej … blablabla … mängden manus … blabla … ingen möjlighet … bla … personliga omdömen.”

Jag halvlåg i soffan, hade slöskrollat lite på telefonen samtidigt som jag tittade på Aktuellt. Nu flämtade jag till och satte handen för munnen och min man undrade förfärad vad som hänt som om han trodde att någon dött. ”De har hängt med Agnes” fick jag ur mig. Några veckor senare (efter en coronakarantän, ett möte och några mejlväxlingar) kom orden: ”Vi vill hjälpa Agnes ut i världen.”

Är det framför allt det vi vill, vi som skriver skönlitterärt, att få våra nertecknade karaktärer att komma upp ur skrivbordslådan och ut i livet? Alla refuseringar, alla texter, manus, bok-wannabes som aldrig blivit mer än ett antal redigerade versioner i en PC; vad händer med karaktärerna? Personerna vi lärt känna som bär på alla sina tankar, känslor, sorger och lyckosamheter. Individerna med vänner, ovänner, minnen, en framtid eller inte en framtid. Vart tar de vägen efter refuseringen? Plaskar de runt och kippar efter andan i Lethes vatten? Svävar de runt i manushimlen hoppandes från Googlemoln till Googlemoln? Ligger de i kistor i form av USB-stickor?

Nu ska ett av de manus, en av alla texter jag skrivit tryckas i bokform, läsas in som ljudbok och förhoppningsvis bli läst och hörd. Agnes, som huvudpersonen i min thriller Sprucket ansikte alltså heter, kommer att få ta plats i andra människors medvetande. Vad händer med henne då?

En vän till mig som läste manuset under processen pratar även hon om Agnes som en person och säger med värme i rösten: ”Agnes, ja Agnes, hon har det inte lätt”.

Agnes har funnits med mig under flera år nu. Hon har många gånger gått vid min sida på väg till jobbet och vi har tillsammans försökt förstå vem hon är och varför, och varför hon gör som hon gör. Vi har insett saker ihop, hon och jag. Och när andra nu berättar om sina möten med henne gör att hon framstår som ännu mer … kanske inte verklig … men känslan av att hon faktiskt existerar blir starkare.

För det gör hon väl? Är hon nedskriven så finns hon ju till, i alla fall på något plan. Eller är litterära personer ännu mer beroende av ett kändisskap för att ha existensberättigande? Kanhända finns de enbart till om fler än ett visst antal idag levande människor känner till dem?

Hur är det då med alla andra karaktärer jag har fantiserat ihop? Skrivit ner. Kringresande Manne som flyr verkligheten genom att berätta sagor, Karin som längtar efter barn men inte på det sättet som det blev, den uppburna konstnären Matthew som inte kan sluta identifiera sig med det utanförskap han upplevt under sin uppväxt, Cecilia som motar bort sin längtan efter närhet med hjälp av Mateusporslin och soffbord i vitoljad ek. Existerar inte de? De som bara finns i mitt medvetande och som sakta även där dör bort för jag ägnar mig åt att uppfinna helt nya karaktärer med helt andra problem och tillkortakommanden.

Jag tänker ut dem – därför finns de? Jag glömmer dem och de är borta. Existerar Agnes bara så länge någon är medveten om henne, pratar om henne, minns henne? Oroväckande likt min egen existens. Mitt behov av att bli uppmärksammad och bekräftad. När jag blir sedd känner jag att jag finns. Och efter min död, mina barn kommer väl att minnas mig, barnbarn om jag hinner få några, men sedan?

Kanske är våra litterära personer, även de som bara finns i vårt eget Worddokument, oroväckande lika oss IRL-människor. Ja, egentligen helt självklart. Annars har de väl absolut inget existensberättigande. Det är ju deras uppgift – att synliggöra våra liv – och en del av livet är även att bli bortglömd och ingå i den mängd av människor som en gång fanns.  

Lotta Malmhester debuterar den 14 september med thrillern Sprucket ansikte.

Lördagsenkäten: Vilken bok skriver du om tio år?

Tua: Oj, ingen aning. Jag måste brinna för en idé för att mäkta med att göra en bok av den, så det beror på vad som kittlar min fantasi om tio år. Konungens-trilogin kommer nog att mätta mitt behov av att skriva romance, så om tio år skriver jag säkert i en annan genre, kanske något moget (även jag måste väl bli vuxen någon gång, eller?). Dessförinnan skulle jag vilja skriva en fullkomligt “outrageous” historia om att arbeta i kontorsmiljö. Jag skulle inte ens behöva använda fantasin, det vore bara att sammanfatta mitt arbetsliv med allt galet som hänt. Telia Mobitel på nittiotalet, say no more. Det enda som skulle hindra mig är devisen: “Det som händer (hände) på Klökanvägen, stannar på Klökanvägen”.

Samuel: Jag vet inte ens vad jag ska äta till lunch imorgon. Men om jag skriver en bok om tio år är den gissningsvis inte så tjock. Det orkar jag nog inte. Kanske en novellsamling?

Per: En episk serie baserad på Bibeln. Vänta ni bara …

Emma: Då har jag blivit varm i kläderna och skriver ett mästerverk. Jag har några år på mig att fundera över detaljerna …

Victoria: Då hoppas jag att jag är en etablerad författare med flera böcker under bältet, och att jag bara blivit bättre och modigare med tiden. Jag tror att jag alltid kommer att röra mig runt samma frågor, de om familj och relationer, makt och frigörelse, ansvar och beroende. För mig är det outtömligt. Kanske har jag också varvat romaner för vuxna med romaner för unga, jag har en dragning till det där gränslandet. Men om tio år skriver jag i alla fall en roman som kommer från hjärtat, precis som Härifrån gjorde. 

En ovanligt vanlig dag

Jag blev inspirerad av Pers inlägg där han berättade om sin vardag. Såhär ser en helt vanlig dag ut för mig:

04.05 Minstingen vaknar och därmed också jag. Hon somnar om, det gör inte jag. Istället läser jag några sidor till ur Den hemliga våningen av Kelly Bowen. Somnar om efter ett tag.

06.00 Vaknar till och försöker förstå var jag är. Drömde att vi blev vräkta från vår lilla etta och jag minns att jag stod handfallen – Vart ska jag nu ta vägen med alla mina fyra barn?! Tills jag någonstans mellan dröm och vakenhet kom på att jag ju faktiskt bor i villa och att vi är hyfsat trygga här (till skillnad från personerna i boken som jag läser och som uppenbarligen har påverkat mig ). Smyger upp och sätter mig i soffan med datorn. Här ska redigeras bok. Jag har kört fast på mitten och lägger till ett kapitel där jag ändrar förutsättningarna för resten av boken. Det kan inte hjälpas att det blir merjobb, boken blir bättre såhär. Tror jag.

07.15 Minstingen vaknar och vill absolut inte gå till förskolan. En stund framför Masha och Björnen får henne på bättre humör. Springer under tiden runt och försöker städa, äta frukost, borsta tänder, packa lunchlåda och väcka resten av familjen på samma gång. Tar en magnesiumtablett eftersom jag har hört att det kan få en att slappna av bättre.

8.10 Redigerar film på jobbet. Det är bara små, små detaljer kvar nu. Sedan är instruktionsfilmen för hur en traumaövning går till klar. I verkligheten filmade vi en hel förmiddag. Den slutliga filmen blir max 12 minuter lång. Endast det absolut viktigaste får plats. Dödar ”darlings” på löpande band. Men patienten överlever.

11.00 Förberedelse inför kommande livesändning. Möblerar om på kontoret för att bygga upp en scen som ser bra ut i kameran. Provfilmar. Det finns många detaljer kvar att fundera över men skjuter upp det till senare.

12.30 Lunch. Äter framför datorn och plockar fram mitt manus. Eftersom jag skrev på det i morse tar det bara 30 sekunder att komma in i det igen. En författare tar kontakt via messenger och vi utbyter erfarenheter kring skrivande och förlag. Det blir inte mycket skrivet på manuset men författarkontakter är alltid roliga.

16.15 Har kort väg hem, hinner lyssna på två låtar på radion. Två berättelser på sex minuter, inte illa. Byter bil mot barnvagn för att åtminstone få några minuters promenad under dagen. Har inte ljudbok i öronen för jag hittar aldrig hörlurar när jag behöver dem. Möter strålande glada barn och entusiastiska pedagoger som berättar att de har börjat med ett nytt projekt. Barnboken Godnatt alla djur av Lena Arro och Catarina Kruusval ska plockas i delar och dramatiseras. Lycka! Och tänk att någon gång få skriva en sån bok. Jag lägger det på listan över långsiktiga mål.

Min dag i sagor, från Den hemliga våningen till Godnatt alla djur. Var och en mästerlig på sitt sätt.

17.00 Springer mellan spisen och datorn. Ställer in Shogun av James Clavell i äldsta dotterns bokhylla. Jag tror verkligen hon kommer gilla boken. Kollar om dagen har varit bra för sönerna. Avrapporteringen är kort och effektiv. Min man har stängt in sig på sitt kontor. Han behöver hjälp att snygga till en biografi till en ansökan lite senare, det är svårt att skriva om sig själv. Pannkakorna slinker ned och minstingen och jag går in på hennes rum för att leka. Jag somnar. Hon somnar inte. Sedan är det läggdags.

20.30 Jag vill läsa Tre sagor av Jan Lööf, hon vill kolla på mobilen. Vi bråkar en stund. Sedan gör vi som jag vill. Hon somnar. Jag somnar inte. Smyger mig upp.

21.00 Säger godnatt till familjen. Städar inte köket och tvättar inte. Lägger mig i sängen och skriver, skriver, skriver. Sedan läser jag lite till ur Den hemliga våningen och tänker att det är fascinerande med berättelser ändå. De kommer i så många format och med olika syften. Somnar mitt i en mening och sover ända tills minstingen vaknar.