Tro och tvivel.

10157221_701905456534394_6503728241913565292_n  Jag funderade över namnet på den här bloggen.
Debutantbloggen.
Vi är fem romandebutanter, som varje dag i veckan bloggar om vårt skrivande. När jag går tillbaka i de arkiverade blogginläggen, såväl de vi fem har gjort sedan årsskiftet som de äldre, så ser jag mängder av kloka tips, insikter i bokbranschen, fallgropar och hur man undviker dem, råd och redskap för att slipa ens skrivande och göra ens texter ännu vassare.
Och jag tänker – vad i helsike har jag att bidra med där?
Jag är, som sagt, debutant. Jag är ny på det här. Jag famlar mig fram i en mörk korridor. När någon frågar mig om mitt skrivande vet jag knappt vad jag ska svara, för jag uppfinner min arbetsmetod medan jag arbetar. Jag sitter framför datorn och häller i mig kaffe medan jag ser de påhittade människorna i mitt huvud agera ut sin historia, och funderar över hur jag bäst ska överföra vad jag ser till texten.
Strukturerat arbete? Inte mycket.
Vilket på många sätt är synd, de senaste åren har lärt mig att jag behöver bli mer strukturerad i mitt skrivande. Och när jag blivit det, när jag väl hittat min metod och gjort mig hemmastadd i den, då kan jag berätta om den. Då kan jag hålla hela föreläsningar om den. Då kanske jag rentav borde starta en ny blogg: ÅttondeRomanenBloggen.

Så tänker jag ibland.
Sedan tar jag ett steg tillbaka, och inser att jag att innan jag ens fyllt 37 redan är på god väg att bli en tvättäkta surgubbe.
För det är väl inget som säger att man nödvändigtvis är nybörjare bara för att man är debutant?
Och om man nu är det – so what? Det är ju exakt det som är det fina med den här bloggen. Poängen är inte, som jag inbillar mig i mina mörkare stunder, att vi som bloggar här ska berätta Hur Man Skriver. Vi ska inte förmedla någon sorts evig sanning om skrivande, för det finns ingen. Okej, kanske en då, den om att adverb i nio fall av tio är av ondo. Men annars.
Poängen med den här bloggen är att människor som tycker om att skriva – vi bloggare såväl som ni läsare – ska kunna samtala och utbyta tankar och idéer. Jag är ny på det här, jag vill lära mig mer! Jag vill bli bättre! Därför läser jag med intresse mina bloggkollegors alla inlägg, och alla kommentarer de genererar. För mig har varje dag med Debutantbloggen medfört en ny tanke, en ny infallsvinkel, ett nytt perspektiv. Det är guld värt.

Jag vet att jag har fyra riktiga höjdpunkter att se fram emot under 2015. Nämligen att få läsa Felicias, Thomas, Christinas och Fredriks debutromaner. Jag är redan övertygad om att jag lär älska dem, och att de kommer att lära mig ännu mer.
Och medan jag kämpar på in i kaklet med att göra Fyra Minuter så bra som bara möjligt, och när jag framöver börjar skriva på nya projekt, tar jag med mig de här 25 råden. Jag tror att de räcker ganska långt.
10593229_763114963746776_1739724601297402079_n

Publicerat i Debut | Lämna en kommentar

De gyllene papperskorgarna

ThomasJag hade egentligen planerat ett annat inlägg till idag. Till och med skrivit färdigt det. Men så hände ett par olika saker som gjorde att jag ville skriva något annat just nu. Dels fick jag för en liten tid sedan en uppmaning i en kommentar på min ”vanliga” blogg att skriva ett inlägg här på ett specifikt ämne. Dels fick jag under måndagen inom loppet av tre timmar två stycken mail. Två mail av den sorten man inte vill ha.

Hej Thomas! Vi har läst ditt manus och tyvärr det är totalt skräp. Inte värt pappret det är skrivet på. Vi tycker helt enkelt att du som författare är kass!

– – –

Nej, så skriver de givetvis inte! De är ofta väldigt artiga. Ibland väldigt standardmässiga. Ibland riktigt trevliga. Det har till och med hänt att jag tyckt bättre om förlaget efter en refusering än vad jag gjorde innan. Men det är inte så man läser dem. Det är inte så de känns. Inte just då. När man får mailet är det ett slag i magen. Det kändes till och med lite jobbigt när jag fick en sent inkommen refusering på Incidenten i Böhmen ett par månader efter att jag skrivit på kontraktet med mitt nuvarande förlag. Fast bara lite skall jag väl erkänna. Det var faktiskt lite roligt också. Framförallt som de skrivit att de svarar fort… Man reser sig givetvis, men just då är det lite jobbigt. Som en del kanske redan vet så har jag och ett par skrivande vänner bildat en liten skrivgrupp. Nuförtiden träffas vi en gång i månaden och ger varandra respons på texter, avrapporterar hur vi arbetat, diskuterar skrivande och dricker te, alternativt äter lunch. Vi har hållit på ett par år nu och under förra året bestämde vi oss för att instifta ett pris. Ett pris som sedermera ynglade av sig och blev två. Två vandringspriser som delas ut årligen i formen av två gyllene papperskorgar…

Två gyllene papperskorgar

Två gyllene papperskorgar

Stora korgen går till den i gruppen som under det gångna året mottagit flest refuseringar på insända skönlitterära texter. Bara refuseringar räknas. Det andra priset, aptly named Lilla korgen, går till den som förlorat flest tävlingar. Vinster, pallplaceringar och hedersomnämnanden göre sig icke besvär. Varför har vi gjort detta då? Egentligen finns det två huvudanledningar. Den ena är givetvis att det skall kännas lite mindre jobbigt att få en refusering. Man kommer trots allt ett steg närmre att få sitt namn inskrivet på den fina pokalen. Jag använder dessutom ”pokalen” som symbolisk behållare för alla refuseringar jag (och de andra) får in under året. Jag skriver en liten lapp med författarens namn, vilket manus det berör, och förlaget – skrynklar ihop denna och stoppar den i korgen. På så sätt kan vi sedan kolla vem som vann genom att ta ut alla lappar vid årets slut och räkna ihop. (Så två nya lappar till Thomas denna måndag…) Det andra, och viktigare skälet är att uppmuntra oss att våga misslyckas. Skickar man aldrig in sitt hjärta riskerar man aldrig att få det stampat på. Men man missar givetvis möjligheten att vinna också. Ju fler gånger man vågar, desto större chans att man faktiskt lyckas. Jag hade samma inställning när jag idrottade. Vågar man inte riskera att förlora kommer man aldrig att nå hela vägen. Korgarna kan tyckas fåniga. Och det är de givetvis. Men de är också roliga. De hjälper en att våga. Lite grann. Och det är aldrig fel. Och de hjälper, i alla fall pyttelite, när de där breven kommer. Och det är värt hur mycket som helst just då. Hur gör ni för att hantera smällarna? Eller är det bara jag som är mjäkig och behöver uppmuntran i motgången?

Stora Korgen på plats vid min dator - med refuseringslappar i

Stora Korgen vid min dator – med refuseringslappar i

P.s. Om någon av de som skickade ut refuseringar till mig under måndagen läser detta så kanske jag skall påpeka att de faktiskt var helt ok. No hard feelings. Sedan hade jag givetvis blivit gladare om någon hade velat ge ut mitt manus – men det är en helt annan sak.

Publicerat i Debut, Refusering, Thomas Årnfelt, Vänner | Märkt , , , , , | 16 kommentarer

Att redigera på semestern

FredrikVad döljer sig under ytan, eller vilka monster döljer sig i vattnet? För att försöka svara på Thomas fråga på mitt förra inlägg måste jag säga: en hel del. Man planerar inför semestern, då man ska hinna göra allt det där man aldrig annars hinner, antecknar vilka delar som ska redigeras och vilka böcker som ska läsas och sen sitter man där vid poolen på hotellet eller på stranden vid Floridas östkust och tankarna far bara iväg. Vad döljer sig egentligen här i Miami? Det är svårt att inte låta blicken svepa efter båtar som heter något i stil med A Slice of Life, eller att fundera över vilka personer på stranden som oroas över att the dark passenger följer med dem ut ikväll, sittandes på axeln, viskandes.

Fokus Fredrik.

Ok. Sista versionen av manuset ska vara inlämnat om en vecka. Jag borde redigera lite, eller i alla fall blogga. Hmm ingen internetuppkoppling. Tina gav mig ett uppdrag förra veckan. Bokaffärer. Bilder. Få se nu…

Jag kom aldrig till Britto Central, men har lyckats fånga en hel del bokaffärer och topplistor på bild.

2015-02-23 12.29.14

Intressant. Ser ut som att jag lyckats träffa topplistan för dudes who lost their shirts (klicka på bilden och undersök själv) men det är faktiskt Publix egen topplista över bästsäljande pockets.

Var också på Books-a-million.

IMG_5903 IMG_5904

Men min favvo är fortfarande Barnes & Nobles. Både deras topplistor och själva affären. Fick tyvärr inte med mig något kort därifrån. Men det jag kan säga är att Amerikanerna är bättre på bokaffärer än vad vi är hemma. Mycket bättre. Men infrastruktur, not so much. När det gäller Internet är det som att hoppa tillbaka tio år i tiden. Och en hel del annat känns ganska omodernt, men dom har palmer och stranden ser precis ut som stranden i Åkersbergas Beverly Hills i min bok, och vid närmare eftertanke, Miamis skyline är misstänkt lik Stockholms skyline i Arytmi.

Så vad döljer sig under ytan egentligen? Vi har hittat sköldpaddor, rockor, sjöhästar och snäckor men ingenting muterat Johan. :( Inte en endaste muterad liten krokodil. Det som döljer sig är nog samvetet. Samtidigt som det är bästa tiden med familjen på hela året, när vi kan vara tillsammans och bada, gå på bio och bara mysa så gnager det dåliga samvetet. Borde skriva. Borde fixa till just det där stycket som jag tänkt på i flera veckor nu. Det är svårt att redigera på semestern men snart är vardagen här igen och då…

Publicerat i Debut, Fredrik Frängsmyr | 2 kommentarer

Åke Edwardson och hajen

Dagens gästbloggare Jan Andersson är reporter och recensent på Göteborgs-Posten.

Slottskogen-1430Jag tror det var Åke Edwardson, min dåvarande lärare i kreativt skrivande på Journalisthögskolan och kommissarie Winters blivande skapare, som först pratade om hajen.

Enligt Åke borde nämligen en text vara precis som en haj; först något vasst som griper tag, därefter en tjock köttig del i mitten och så en avslutande snärt. Jag tycker det är en fin liknelse, hajen, men inte helt klockren. Vad som saknas i analysen – det jag har lärt mig är viktigare än en vass, gripande inledning – är den konstanta framåtrörelsen. Drivet. Flytet. Den haj som stannar upp drunknar, den text som står still dör. Det gäller för raka nyhetsartiklar såväl som för feta ryska romaner. Till och med i lumpen, vill jag minnas, underströks vikten av ständig rörelse, fast då kanske främst i samband med fördröjande eldöverfall.

Fast jag kanske minns fel. Jag är ingen militär. Jag är recensent. Eller, för att förtydliga, jag arbetar som kultur- och nöjesreporter där recenserande av främst skivor och konserter men även böcker och restauranger ingår eller har ingått som en vital del i min arbetsbeskrivning. Och jag älskar verkligen att skriva, har egentligen aldrig sett någon orsak att sadla om eller byta bransch. Dessutom kan jag inget annat. Visst, emellanåt känns det lika spännande att skriva som att skiva bröd; ibland blir det lite för tjockt, ibland på tok för tunt, men det är bara att tugga i sig. Det är så det funkar att skriva.

Nu vet jag vad ni tänker, att jämförelsen med skivat bröd kan vara den mest avmätta/träffsäkra metafor om skrivande ni någonsin har hört. Men det finns andra och rent av bättre liknelser. Som Edwardsons haj. För även om man såklart kan fylla ett lastbilsflak med grejer som särskiljer reporterns hantverk från författarens hemmabygge är det precis samma sak, samma minsta gemensamma nämnare, som bygger en bra recension och som syresätter en skönlitterär text.

Efter 20 år som journalist (de senaste 15 åren på Göteborgs-Posten) har jag skrivit en oändlig mängd notiser, artiklar, intervjuer, personporträtt, reportage, krönikor, analyser och just recensioner, det som brukar skapa de allra starkaste reaktioner och förtretade synpunkter hos läsarna.

”Visst är det roligare att såga än att hylla? Visst, är det så? Visst ..?” Tillsammans med hyggligt insinuanta kommentarer av typen ”var du ens på konserten?!” är det den absolut vanligaste frågan man får som recensent. ”Visst är det roligare att såga än att hylla?”

Svaret är nej! Med utropstecken. Det är verkligen inte mer tillfredsställande att skriva en negativ recension än en positiv. Inte minst därför att det är så mycket roligare att läsa en bra bok än en dålig. Och läsandet är halva jobbet.

 

JAN ANDERSSON

 

 

Publicerat i Gästbloggare | Lämna en kommentar

Lördagsenkät: Självpublicering – dina tankar? Skulle du kunna tänka dig att själv ge ut dina egna böcker?

Felicia låg nära Felicia Welander: Jag funderade mycket i början kring det och blev också kontaktad av ett internationellt egenutgivnings-företag som hade läst min blogg och ville att jag skulle bli deras ”ansikte utåt” i Sverige. Ett alternativ jag funderade över eftersom jag har jobbat med marknadsföring och hade många idéer själv som jag kunde driva. Men efter ett besök på Bokmässan och bakgrundskoll så beslutade jag mig för att tacka nej till det erbjudandet. Främst för att jag är ute efter ett författarskap på lång sikt och behöver det stöd, den kunskap och den erfarenhet som ett förlag kan bidra med. Nu så här en bit in i samarbetet med mitt förlag (Bladh by Bladh) så inser jag ännu mer hur ovärdeligt det är med stödet från ett förlag och känner att jag tog rätt beslut för mig. Men visst finns det egenutgivare som har lyckats mycket bra också, t ex deckarförfattaren Emelie Schepp.

Christina Christina Lindström: Kort svar: Nej. Jag har aldrig tänkt tanken.

Thomas Thomas Årnfelt: Visst har jag övervägt det. Främsta anledningen är väl att jag har gett ut andra saker tidigare. (Inte skönlitteratur dock). Men jag vet också hur mycket jobb det är och hur ensamt det kan vara. Så jag ville försöka hitta ett bra förlag att arbeta ihop med. Inte nödvändigtvis något av de allra största, men någon som verkligen trodde på mitt manus. Så när Undrentide förlag hörde av sig var det egentligen aldrig någon tvekan. Men jag ser absolut inget fel i att ge ut själv, så länge man är beredd att göra allt det jobb som krävs – och tar hjälp där man behöver.
Vem vet, hittar jag inte någon som vill satsa på mitt ”kaninmanus” kanske jag väljer egenutgivning där.

Fredrik Fredrik Frängsmyr: Jag hade inte övervägt det tidigare men efter att ha träffat ett gäng som ger ut sina egna böcker ser jag att det faktiskt finns vissa fördelar. Men där jag är just nu behöver jag lära mig alla olika delar som krävs i utgivningsprocessen och det gör jag inte om jag är helt själv.

10157221_701905456534394_6503728241913565292_n Johan Ring: Jag har faktiskt testat självutgivning! I extremt liten skala, förvisso. För nästan tio år sedan satte jag ihop två böcker, en med lyrik och en med noveller, på den då helt nystartade siten Vulkan. Felicia talar här ovan om att se sitt författarskap på lång sikt – sådana tankar existerade inte i mitt huvud på den tiden. Jag ville göra två egna böcker för att kunna ge min mamma i present. That was it.
I nuläget skulle jag personligen ha svårt att tänka mig att ge ut mina böcker själv. Dels skulle det kräva oändligt mycket mer tid, tid som jag helt enkelt inte har. Och dels har jag fått ut så oerhört mycket av samarbetet med mitt förlag att jag ärligt talat inte vet om jag skulle fixa att arbeta helt ensam igen.
Jag tror dock ändå att självpublicering är ett tecken i tiden, och att vi kommer att få se det växa. Det nyinstiftade Selmapriset, exempelvis, visar tydligt att intresset ökar.

Publicerat i Debut | Lämna en kommentar

Utan huggtänder i Teenage Country

Ti bloggFör några veckor sedan skrev Thomas, Fredrik och Felicia om omslagen till sina böcker.  Jag är tydligen sen med att upptäcka trender och hänger på först nu.

Min debutroman Hälsningar från havets botten vänder sig till ungdomar och jag tror att den kan tilltala killar, inte bara tjejer (som redan tenderar att läsa i högre utsträckning). Boken handlar om en kille som måste hitta ett sätt att förhålla sig till sitt sociala arv, och om att riskera sitt hjärta. Det är ingen fantasy alltså. Ingen dystopi. Inte ens en vanlig, hederlig blodsugarthriller. Hur kan ett omslag till en bok om en människa utan trollspö, pilbåge eller huggtänder gå hem hos målgruppen? Mitt förlag och jag bestämde oss för att testa något ganska enkelt och avskalat.

Förlagets första förslag fick tummen upp av min egen fjortonåring men tummen ner av mängder av andra ungdomar. Det hade vit bakgrund och en mängd små svarta  illustrationer (symboler, ett ansikte, hörlurar). Titeln Hälsningar från havets botten stod skrivet i rött. Resultatet blev ganska hårt och sofistikerat. Eftersom så många ungdomar nästan blev provocerade av omslaget föreslog jag att vi skulle försöka med ett annat.

I andra omgången var ett svartvitt foto utgångspunkten. Och den här gången blev det helt rätt. Cecilia Danneker Engström, som skapat det, lyckades verkligen hitta en bra grundton. Som jag ser det är det mycket känsla i omslaget utan att bli för snuttigt. Den gula texten ihop med det svartvita fotot ger en rockig känsla vilket passar bra eftersom boken handlar mycket om musik.

(Parantes: Ett av mina efternamn, Andersson, ska strykas från boken. Jag är gift sedan ganska många år tillbaka och hedrade vid giftermålet patriarkatet genom att lägga till min mans efternamn till mitt flicknamn men ingen kommer ihåg alla mina namn, inte ens jag själv, så jag behåller min älskling men skalar bort hans/vårt gemensamma efternamn från bokryggarna.)

 

halsnigr_fvetbocmyk_10858

Några veckor efter det att ungdomsromanen ovan kommer ut, släpps Kajsa Linds och min barnbok Leo och klumpen i magen. Kajsa är en makalöst begåvad illustratör. Jag hade möjlighet att påverka hur omslaget även till denna bok skulle se ut men lämnade med varm hand den processen till Kajsa och förlaget. Så här färgglatt, själfullt och fint blev det:

leo_chklumpniagy_10828

Publicerat i Christina Lindström, Målgrupp, Omslag | Märkt | 5 kommentarer

Att få hålla sin debutroman i handen.

OmslagFelicia

Visst är det lustigt med de där allra största stunderna i livet – att de är så svåra att beskriva? I de där viktigaste stunderna finns plötsligt inga ord. Formuleringar känns alldeles för små och för futtiga för de stora känslorna som rasar inuti.

Precis så känner jag just nu. Jag försöker att lite nonchalant ta en sipp av ett glas vatten och le artigt mot min skribordskollega mitt emot, medan jag bara vill skrika av glädje – för jag har äntligen fått hålla i min debutroman i handen för första gången.

Om jag ändå skulle försöka mig på att beskriva den känslan så var det ungefär som att svimma, fastän jag var klarvaken. Att tryckas iväg av en glädjevåg så stark att den slår ut allt annat runtomkring. Att sedan resa sig upp och känna pärmarna i handen och inse att efter alla år av jobb, drömmar och tvivel så är drömmen faktiskt sann – den går till och med att ta på. Den ligger där framför mig med en rykande färsk doft från tryckeriet; en doft av sågspån och nysopad asfalt – som en svag förnimmelse av vår.

Och jag sitter så stilla jag bara kan, för att inte förlora känslan. För den här första gången kommer jag aldrig att få uppleva igen.

Kanske har du redan gjort den här resan? Eller så drömmer du om den? Då förstår du vikten i ögonblicket – och kanske kan du till och med sätta ord på det?

Idag tycker jag att det är svårt att hitta orden, men jag känner i alla fall ungefär så här:

bild

Publicerat i Debut, Felicia Welander | Märkt , , | 7 kommentarer