Lördagsenkät: Har du något som återkommer i allt du skriver?

ProfilbildAnna: När jag läste igenom Du, bara efter tryck slog det mig att det finns en scen i mitt nya projekt som omedvetet påminner väldigt mycket om en Du, bara-scen. Det är två personer, en har sovit och den andra har kokat te, sovpersonen är trött och bränner sig på tungan och tekokarpersonen ler. Hehe. Det roliga är att scenerna har helt olika stämning och handlar om olika saker. Det är rätt kul, så jag tror att scenen i nya projektet får vara kvar. Överlag är te vanligt hos mig. Och folk som drar handen genom sin lugg, det får jag bara inte nog av.

Charlotte CederlundCharlotte: Kvinnliga huvudpersoner. I Middagsmörker är huvudpersonen 16-åriga Áili, i novellen Klon som fångade en fjäder (antologin I varje ångetag) är huvudpersonen Augusta Gripenfjärder, i novellen Jävla viting (antologin Svenska spöken) är huvudpersonen Saga – ja, ni hör ju. Detta är faktiskt inget jag har tänkt på tidigare men jag antar att jag bara har lättare att identifiera mig med tjejer. Jag har dock ett dystopiprojekt där det finns BÅDE en kvinnlig och en manlig huvudperson, kanske blir det mitt sätt att lämna denna kvinnliga comfort-zone!:)

 

 

camilla-linde-portrait-350-square

Camilla: Det var roligt att läsa Charlottes svar här ovan, eftersom det första jag tänkte på när jag läste frågan … är att jag oftast skriver om karaktärer som identifierar sig som män. Varför vet jag egentligen inte. Det kommer bara väldigt naturligt.

 

 

IMG_8645Ida: FFF – Farlig Förbjuden Förälskelse. Mina projekt kan handla om väldigt olika saker men i nästan alla finns det en kärna av just detta. Huvudpersonen faller för en annan person som är oåtkomlig och lite farlig, och en relation inleds. Det blir hemlighetsmakeri, svek och konkurrerande känslor. Passion slåss med förnuft. Hur det sedan utvecklas skiljer sig dock lite mer. Jag tror faktiskt aldrig att jag har skrivit något där en relation med normala komplikationer står i centrum.

 

 

GB_Karl_Modig_1Karl: När jag tittar igenom mina projekt så har jag märkt att syskonskap väldigt ofta står i centrum av historien. Det är inte alltid det är huvud-storyn, men på något sätt är syskonskap alltid väldigt viktigt. Sen har jag också märkt att alla mina hjältar har bokstaven A i sitt namn och alla mina skurkar har S i sitt namn. Hur det gick till har jag ingen aning.

Publicerat i Debut, lördagsenkät | Lämna en kommentar

Uppföljaren och kampen mot klockan

Charlotte CederlundAtt skriva en debutroman är svårt, ibland kan det till och med kännas snudd på omöjligt. Jag arbetade med Middagsmörker i tre år om man räknar från första rad till förlagsavtal. Manuset är omskrivet i sin helhet hela tolv gånger och redigerat oräkneliga gånger däremellan. Jag har använt en skrivcoach, två lektörer och sex testläsare och jag har gjort research i allehanda forum, från flashback till religionsvetenskaplig kurslitteratur. Om någon hade berättat för mig att det var vad som krävdes innan jag började hade det nog aldrig blivit en bok.

Nu skriver jag på Middagsmörkers uppföljare som för närvarande bär arbetsnamnet Gryningsstjärna. Att skriva en uppföljare borde vara enklare. Fantasyvärlden är satt, karaktärerna utmejslade, den övergripande intrigen finslipad. Det enda jag borde behöva göra är ju att skriva ner fortsättningen. Tyvärr är det inte så enkelt.

Gryningsstjärna har funnits i huvudet nästan ända sedan jag började skriva Middagsmörker men det var först under NaNoWriMo 2014 som idéerna fick växa till något riktigt. Plötsligt visste jag vilken miljö jag skulle förlägga handlingen i, hur relationen mellan vissa av mina karaktärer skulle utvecklas och hur boken skulle sluta. Klappat och klart med andra ord. Jag blev dock ingen NaNo-vinnare, bara 12 000 ord in gav jag upp till förmån för ännu en omskrivning av Middagsmörker. Men jag tänkte att det var lugnt, Middagsmörker hade ju inte ens ett förlag än och alla vet ju hur långsamt allt går i bokbranschen. Jag skulle få gott om tid att skriva färdigt senare.

Så fel jag hade. Ett halvår efter det misslyckade NaNoWriMo-försöket skrev jag förlagsavtal med bokförlaget Opal. Jag trodde att utgivning skulle dröja till hösten 2016 (för alla böcker kommer väl ut på hösten?) men Opal meddelade ivrigt att de ville ge ut redan i januari. Alltså bara ett halvår senare. Ett halvår som jag dessutom skulle spendera på heltidsstudier vid Lunds Författarskola samtidigt som jag fortsatte att jobba heltid som ingenjör och blev allt mer gravid.

Jag hade verkligen en ambition att jag skulle arbeta med Gryningsstjärna i höstas, i efterhand var det väl en ganska så överambitiös sådan. För mellan redigering och korr av Middagsmörker tillsammans med förlaget och drösar av inlämningsuppgifter till skolan blev det såklart inte så mycket tid över. På något mirakulöst sätt lyckades jag dock få ihop en synopsis. Jag visste alltså vad boken skulle handla om, jag behövde bara tid att skriva ner den.

Tisdagen den 12:e januari föddes min son Elias, måndagen efter släpptes Middagsmörker. Recensionerna var positiva, Middagsmörker var något nytt inom fantasyvärlden, och många frågade om och när en uppföljare skulle komma. Och det gjorde såklart förlaget också.

Då fick jag eld i baken. Elias var bara två veckor gammal när jag placerade honomBärsjal i bärsjal och började skriva på Gryningsstjärna. Det gick förvånansvärt bra. Elias gillade att sova i sjalen och jag kände mig stärkt i rollen som mamma när jag, någon timme om dagen, kunde göra något bara för min egen skull. Så jag skrev och skrev och skrev och två och en halv månad senare hade jag kommit halvvägs. Det var då jag insåg att det jag skrivit sög.

Och det sög inte lite, inte språkligt eller dramaturgiskt eller något som faktiskt går att ändra på. Nej, hela idén sög och efter några dagars grubblande insåg jag att det faktiskt inte fanns något annat att göra än att kasta och börja om.

Som tur är kom den nya storyn till mig nästan direkt och jag behövde bara två veckor för att planera om handlingen. Sedan var det bara att kavla upp armarna och börja skriva igen, nu på kvällstid eftersom Elias visat sig vara ett litet praktexemplar till bebis som somnar klockan sju varje kväll. Min deadline är nu dödlig på riktigt. Den 10:e augusti ska manuset in till förlaget. I dagsläget har jag producerat drygt en tredjedel råmanus. Två tredjedelar kvarstår alltså och åtminstone lite grovredigering. Det är fortfarande görbart men ställer extremt stora krav på både mig och min familj. För min egen skull försöker jag se det som en utmaning, ett hinder som jag måste övervinna för att nå målet. Jag vet att jag kommer klara det och jag vet att resultatet kommer bli bra till slut. Men jag har också lovat mig själv att inte hamna i den här sitsen igen när jag ger mig på den tredje och sista delen i serien. Framtiden får utvisa om jag lyckas…

Publicerat i Debut | 5 kommentarer

Magiskt

IMG_8645Jag har nog aldrig skrivit ett längre projekt som utspelat sig helt och hållet i den verkliga världen. Det har alltid funnits övernaturliga element och ibland övernaturliga varelser. Det har varierat beroende på historia hur mycket övernaturliga element det funnits, men de har alltid varit där.

Vissa gånger har jag skrivit fanfictions som utspelat sig på Hogwarts, eller i Tolkiens värld. Vissa gånger har det varit ruskiga spökhistorier. Jag har ett påbörjat dokument i min digitala byrålåda med en historia som utspelar sig någon gång i slutet av järnåldern i samma gamla Sverige som vanligt. Inga sagoväsen så långt ögat når. Men finns det magi? Det gör det. Magin ligger precis där i gränslandet mellan fantasi och verklighet. Sådär så att det nästan går att bortförklara men inte riktigt. Det är blodiga blot, mörka gydjor och hednisk gudadyrkan, men är det verkligen bara religion?

Det finns nog ett korn av magi i alla mina berättelser, och jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. När jag skriver flyr jag – eller inte flyr, för jag har inget flyktbehov – jag snarare reser. Det är det som skrivandet ger mig möjlighet till, att göra resor till andra världar, eller samma värld fast genom någon annans ögon. Jag kan bestämma precis var jag ska landa, hur tillvaron ska se ut, vilka karaktärer jag vill följa och vad de ska gå igenom. Jag får följa med på hisnande äventyr, jag får känna mitt hjärta bli krossat (och ibland min skalle), lika ofta som jag få svepas med av stormande lycka och passion.

Och jag föredrar att resa till världar med magi. Jag har nog alltid velat att magi ska vara något verkligt och påtagligt. Att det ska finnas en parallell värld mer konkret än känslor och viskningar i vinden. Får jag välja mellan den verkliga världen och en exakt likadan, fast med tydliga övernaturliga element, så väljer jag alltid den sistnämnda. Och det roliga är ju att jag faktiskt får välja. När jag skriver får jag skriva vad jag vill.

Det finns en annan stor fördel med att involvera magi i sitt skrivande, och det är att man kan bortförklara väldigt många grejer. Man ska självklart vara försiktig med detta, och använda bortförklaringarna med förnuft, men det är onekligen skönt att kunna manipulera tiden lite då och då när det behövs, exempelvis när det bör vara natt när någon går in i en grotta och dag när personen kommer ut tio minuter senare. Det är också kul att ha tillgång till förhäxningar och förbannelser, kunna låsa karaktärer i magiska förbindelser, och sist men inte minst: Läkemagi är fantastiskt!

Jag kan verkligen rekommendera att skriva magiska historier, men ett tips i alla hast är att själv utarbeta ett tydligt regelverk och en gränslinje för magin. Jag tycker att det är mycket lättare om man har lagt ner en stund på att fundera över exakt hur magin ska arta sig, det gör den lättare att jobba med, och så slipper man problemet med att de magiska premisserna förändras under berättelsens gång.

Publicerat i Debut | Lämna en kommentar

Grattis på nörddagen!

camilla-linde-portrait-350-squareVet ni vilken dag ni vaknat upp till? Det är faktiskt inte vilken dag som helst, utan den internationella nörddagen (Geek Pride Day)! Grattis alla Trekkies, Whedonites, brädspelare, lajvare och alla ni andra som har det där speciella intresseområdet som ni totalt snöat in på!

Dagen till ära kommer jag att ägna det här inlägget åt ett av mina största nörderier, den fantastiska Dark Tower-serien av Stephen King.

Jag ber om ursäkt i förväg för att det här inlägget kanske blir lite sådär ”när-Tom-Cruise-hoppade-i-soffan-hos-Oprah-läskigt.” Men det kanske är tillåtet, just på nörddagen och allt? Det är ju trots allt det som kännetecknar en nörd. Att gå in totalt för något. Sådär så att omgivningen börjar skaka på huvudet och ifrågasätta ens mentala hälsa.

Det är faktiskt en sak som är så himla skönt med science fiction-världen. Här är det inte bara okej att vara en nörd, det uppmuntras. Det är nästan så att det rynkas på näsan om du inte har ett område du nördar ner dig i. Sen att det ibland kanske kan gå för långt åt andra hållet och bli utestängande … ja, det är en annan femma.

Men idag. Idag är det Dark Tower vi ska prata om. Resten av inlägget kan innehålla spoilers. Jag ska försöka att hålla mig på rätt sida, men ni vet hur det är. Det kan vara svårt när det är något du brinner för. Kliv vidare till nästa mening med den varningen i åtanke.

Det hände nämligen en sak förra veckan som har gjort mig helt orimligt exalterad. Tänk Tom Cruise igen, men att han inte bara är nykär och småtokig och hoppar i en soffa hos Oprah, utan att han dessutom fått en stor fet sockervadd och landat den ultimata filmrollen.
Typ så glad har jag varit.

Men först. Vad är the Dark Tower? Låt oss börja där.
The Dark Tower (på svenska Det Mörka Tornet) är Stephen Kings mäktiga magnum opus. En serie på åtta böcker som på något sätt är summan av allt det han skrivit tidigare. I den möts karaktärer som figurerat i hans tidigare böcker, som om det på något sätt var meningen att allting skulle knytas ihop precis här.

Bokserien börjar med meningen: ”The man in black fled across the desert and the gunslinger followed”. Än idag är det den bästa inledningsmening jag läst. Den fångar den efterföljande historien perfekt.
”The gunslinger”, revolvermannen, heter Roland Deschain, och är den siste i en lång ätt av riddarlika revolvermän som upprätthållit ordningen i världen.
Men Rolands värld har ”gått vidare”. Den faller sönder i sömmarna. Mäktiga nationer har fallit, världen har trasats sönder av krig, hela städer har försvunnit och själva tiden har börjat uppföra sig märkligt. Till och med solen stiger ibland i norr och går ner i söder.
Det är någon som försöker förgöra det Mörka Tornet. Lyckas de kommer inte bara Rolands värld att försvinna, utan alla världar som är kopplade till det. Det Mörka Tornet är nämligen centrum för allting. Inte bara Rolands värld utan alla världar. Även din och min. Navet för universum.

Faller Tornet så faller allt.

Gissa exakt hur till mig jag blev när det basunerades ut att böckerna skulle bli film? Jag påminner återigen om den mentala bilden av Tom Cruise som hoppar i soffan och äter sockervadd. Det har spekulerats om detta i många, många år, men nu är det verkligen på gång. Matthew McConaughey har castats som the man in black, Idris Elba som Roland. Och de har börjat filma.
Bara det är ju tillräckligt för att få nördhjärtat att hoppa jämfota i Avicii-takt.

Men det stannar inte där.

Förra veckan landade nämligen en tweet i nördvärlden. Men den landade inte mjukt och fint, som en sån där perfekt snöflinga. Den föll ner som en bomb. Briserade i tusentals bitar och lämnade efter sig bitar som inte gick att borsta bort.
Ingenting blev sig likt efter det.

Det var en tweet från Stephen King. I den lyckades han fylla sina 140 tecken med mer innebörd och spekulationer än någonting jag läst tidigare.

13296237_10209895361765322_1872421732_n

Jag nämnde nyss att Dark Tower-böckerna skulle bli film. Och jag trodde att det handlade just om det. Att böckerna skulle filmatiseras… Men det verkar innebära så mycket mer. Om jag ska ta herr King på orden så innebär det inte att filmen kommer att bli ett sätt att föra över böckerna till filmduken.
Det innebär att filmen kommer att bli en fortsättning på böckerna.

Jag upprepar, en fortsättning på böckerna!

Har det ens någonsin hänt förut?

Här är jag SÅ sugen på att spoila slutet och berätta varför den här bilden, de här meningarna, har en så monumentalt stor betydelse för oss som förlorat sig i Dark Tower-träsket. Hur det välter omkull hela världar.

Men jag ska lyckas hålla mig. För jag vill att ni ska läsa. Jag vill att ni ska läsa fram till det där underbara slutet. Som är just ett sådant där slut som jag älskar att hata. Det där som får mig att kasta boken i väggen i ren frustration och skrika tills luften tar slut.
Att få en fortsättning på det. Herregud. Det har nog fortfarande inte riktigt sjunkit in. ”Ka is a wheel”, upprepar Roland genom hela serien. Ödet är ett hjul. Ett hjul som ständigt snurrar.

Och Det Mörka Tornet har visst inte snurrat färdigt riktigt än. Vi har en omgång kvar. Innan vi når fram. Till havet av sjungande rosor.
Och Tornet som väntar på oss.

Det firar jag idag, med hela mitt bultande nördhjärta.
Vad firar du?

 

Publicerat i BOKTIPS, Camilla Linde, Debut | 8 kommentarer

Rimligheter

GB_Karl_Modig_1I några veckor framöver tänkte jag skriva lite om det som är rimligt i historier och hur man håller sig inom det rimliga och varför det är viktigt.

Jag tänkte börja med att prata om slutet på tv-serien Springfloden, så du är nu varnad för spoilers.

Tv-serien handlar om olika människor som försöker ta reda på vem som mördat en ung kvinna. Och mycket av serien centrerar kring själva mordet och på sättet som hon mördats. Hon har nämligen grävts ned i en strand och dränkts av tidvattnet (Namnet på serien kommer från detta). Det här mordet är, tror jag, ett av skälen till tv-seriens dragningskraft. Ett så hemskt sätt att dö på, vad är det för galen mördare som gjort detta?

 

I sista avsnittet får vi veta att mördaren är en kvinna som blivit bedragen och att den mördade kvinnan hade besökt henne för att (ja, det gick framgick aldrig helt ordentligt vad den mördade kvinnan tänkte göra). Mördaren ville i alla fall ta reda på var hennes ex-man är. Helt rimligt, det skulle de flesta nog vilja veta.
MEN mördaren tycker att det bästa sättet att få den information ur den unga kvinnan är att knarka ned henne, bära ned henne till stranden och gräva ned henne i sanden. Läs igenom meningen igen. Känns det rimligt?

Det är helt förståeligt att mördaren blir arg. Och det hade kunnat vara förståeligt om mördaren hade begått mordet i ögonblicket, t.ex: slagit en sten mot tinningen.
MEN istället bestämmer sig mördaren för att gräva ned den här (förövrigt också gravida) kvinnan i sanden. Har du någonsin grävt någonting? Det är svinjobbigt. Det tar lång tid. Man hinner ifrågasätta vad man håller på med.
Det ska också tilläggas att mördaren fick hjälp av två knarkare. Dock verkade det som att ingen av dom var särskilt våldsbenägna.

Tänk dig att du tillsammans med två andra människor bär ned en människa till stranden (det är tungt och jobbigt att bära människor), och gräver en grop så djup att ni kan begrava denna människa. Det tar lång tid, ni får ont i ryggen, byter av varandra. Ingen av er har gjort något liknande förut, ni är inte mördare, ni är inte fanatiker. Ni är vanliga människor. Någon av er kommer att ifrågasätta vad ni håller på med.
Varför gör ni det här? För att få lite information? Är det här verkligen det smartaste sättet att göra det på?
Det är helt enkelt inte rimligt.

springfloden-jpg.jpg

Utmärkta skådespelare i huvudrollerna, Kjell Bergqvist och Julia Ragnarsson

 

Det är synd, för Springfloden var på många sätt väldigt  bra. Den var välskriven, intressanta karaktärer, bra skådespelare. Den hade andra problem med rimligheter (barn som slåss i burar, men det blir en annan gång). Men när avslöjandet om mordet kom så satt jag bara i soffan och skakade på huvudet.

Publicerat i Debut, Karl Modig | 4 kommentarer

Svar på alla mina frågor

Den eviga väntan är över, min bok är här!

Dubis på Rabén

 

Här är jag första gången jag håller i Du, bara på förlaget. Vilken känsla. Wow.

 

 

 

 

 

I mitt måndagsinlägg förra veckan ställde jag en massa frågor. Här kommer svaren:

 

Dubis i handen 4

 

  • Ytan är matt och len.
  • Hörnen är mittemellan vassa och rundade.
  • Den luktar varken som tidiga Harry Potter eller efter omtryck, den luktar eget. Varmt. Ljust och lite syrligt. Papper. Som jag tänker mig att det luktar i Franks pappershandel.
  • När jag bläddrar med tummen låter det mäktigt. Hemlighetsfullt. Mjukt.
  • Att lägga ner den i väskan känns läskigt, eftersom jag fortfarande är så rädd för att den ska bli repig eller kantstött. Jag löser det genom att ha den i ett örngott i väskan när jag bär runt på den.
  • Att ta upp den ur väskan känns SÅ COOLT, speciellt när någon ser. Om jag lyckas trassla upp den ur örngottet med stil dvs, det har varit lite si och så med det.Dubis turkost papper

 

  • Framsidan glappar lite när jag läst halva boken. Precis så mycket att det syns att försättsbladet är turkost. Det där försättsbladet alltså. Jag skulle kunna skriva att eget blogginlägg bara om hur mycket jag tycker om det.

Dubis tack

  • Det lilla hjärtat bredvid ”författarens tack” gav mig en liten tår i ögonvrån när jag kom dit, för att det är så fint.
  • Jag tänker inte visa boken bredvid min releasefestsoutfit än, det får bli nästa vecka när festen har varit, men jag kan säga att matchningen är bättre än någon någonsin vid NÅGOT TILLFÄLLE releasefestsmatchat med sin debutbok.
  • 344 sidor är knubbigt. Och ljuvligt. Ljuvligt knubbigt.

Dubis i hylla

  • Färgerna på framsidan blev POW! Jag är så glad åt det, för den lyser verkligen i hyllan. Jag tycker också att ryggen blev så galet snygg, och syns bra i hyllan den med. All cred till Sepidar Hosseini som står för omslagsmagin.
  • Papperstranorna på insidan är ljuvliga. Och jag älskade att läsa boken och låtsas att jag inte läst den förut och tänka ”undrar om de där tranorna kommer få betydelse för handlingen längre fram?”

Dubis pizza med svamp

  • Bläcket är svartsvart och pappret gulvitt. Det var som jag hoppats. Det raspar det inte när en drar fingret över det. Det är bara lent och fint.
  • Beträffande om jag kan ta in att det är jag som har skrivit boken är klurigt. På ett sätt ja, eftersom jag får en så varm och fin känsla i magen var jag än slår upp den. Jag älskar verkligen den här kärlekshistorien, jag älskar karaktärerna, jag älskar stämningen. När jag själv läser boken och håller i den förstår jag att det är en bok, men tanken på att en hel drös människor jag inte känner kommer att läsa boken utan att jag vet om det är svår att greppa.

Dubis och trana

  • Det här med att den är klar nu är också svårt att greppa. Nu när jag haft boken i några dagar känns det naturligt att bläddra i den och att den fysiskt finns här. Men nu när jag hört att några har läst den och tyckt och tänkt saker inser jag att historien nu börjar finnas på ett nytt sätt. Utanför mitt huvud, i relation till läsares upplevelser och tolkningar. Därför vet jag inte om jag längre tänker på den som ”klar”. På ett sätt är det precis nu allt börjar. I mötet med den som läser. Den tanken är kanske det vackraste med hela bokskrivargrejen.

 

Publicerat i Anna Ahlund, Böcker, Debut, Du, bara, Omslag, Ungdomslitteratur | 4 kommentarer

Söndagsinlägg

Det blev inget gästinlägg denna söndag på grund utav oförutsedda komplikationer. Så istället tänkte vi göra ett litet påminnelse-inlägg. Kommer du debutera i år eller känner du någon som kommer göra det?  Eller har du kanske ett tips på en författare som du skulle vilja läsa ett gästinlägg av?
Var inte rädd för att skicka ett mail till debutantbloggen@gmail.com och berätta för oss!

Nästa söndag kommer ni få läsa ett nytt fråga förläggaren-inlägg!

Publicerat i Debut | Lämna en kommentar