Kreativitet kräver mod och författare är förbaskat modiga

Creativity takes courage

Skyltfönstret på bilden passerade jag en stund innan jag skulle besöka WAPI:s förlagskontor i Malmö för någon månad sedan. Citatet från konstnären Henri Matisse kunde inte ha dykt upp mer lägligt:

Creativity takes courage.
Kreativitet kräver mod.

Jag var ordentligt pirrig inför mötet och det var skönt att få den påminnelsen just då – att jag faktiskt är ganska modig.

Men jag vill ta det ett steg längre. Förutom att det krävs mod så menar jag att skrivandet även kan skapa mod. Ju fler gånger vi vågar utsätta oss för obekväma saker, desto modigare blir vi. Det gäller kanske särskilt för aspirerande författare och debutanter.

De delar som ingår i författandet handlar väldigt mycket om att våga.
Är inte det här modigt så säg?

– Vi vågar pröva oss fram i det komplicerade hantverk som skrivandet är. Ofta handlar det om att lära sig något nytt. Vi bygger fantasivärldar, testar olika perspektiv och kommer kanske på att vi vill byta tempus. Text kastas och vi börjar om från början.

– Vi skickar våra ofärdiga eller färdiga alster till nära anhöriga, skrivarvänner och lektörer. Vi bävar för och försöker göra oss redo för deras tyckande och korrigeringar. Det är verkligen inte självklart att fläka ut sitt innersta och låta andra ta del av ens tankar och ibland knasiga fantasi.

– Många av oss försakar annat i livet och slutar kanske med en hobby för att få tid att skriva. En del väljer bort värdefull sömn eller ett välstädat hem. Ibland får till och med vännerna stå åt sidan för att vi vågar ta vår skrivardröm på allvar.

– Det krävs ett enormt mod och massor av styrka för att orka skriva vidare trots att tviveldraken flåsar en i nacken. Ingen undgår den.

– Vi skriver följebrev till förlag och trots att det tar emot så försöker vi deklarera vår egen och manusets förträfflighet. Jag tror att många håller med om att det verkligen inte kommer naturligt. Men vi måste våga tro på oss själva och vårt manus, för om vi inte vi gör det, varför ska förlaget våga satsa på oss?

– Somliga besitter den rätta kunskapen, vill så gärna hålla sin bok i handen eller tror så mycket på sina manus att de satsar egna pengar på att få dem utgivna. Snacka om modigt att välja den vägen.

Hurra för oss som skriver!
Låt oss fortsätta att vara kreativa och modiga.
Må vi ta chanser och våga misslyckas.

Vad är det värsta som kan hända, förutom att det kommer vara kämpigt och eventuellt göra ont?
Din dröm kanske inte blir verklighet direkt. För de flesta blir den inte det. Och även om det aldrig blir exakt så som vi har tänkt oss så ångrar man sällan en satsning. Ofta visar det sig att det som sker på vägen mot drömmen också berikar våra liv.

Så skriv.
Tro på din idé och våga drömma.
Det kan ta dig långt.

Creativity creates courage. Så det så.

Om ett påbörjat manus

Debutanten blickar västerut

I ett tidigare inlägg skrev jag att det under min personliga sommarutmaning kom till en kort text som eventuellt kunde bli inledningen till ännu ett manus om Algot/Beatrice. Jag prövade nu att skriva om skissen och det kändes riktigt bra. Främst fick jag en ingång i det jag gått och funderat på – att Algot och hans vän Mona borde få ses igen. De träffas ganska kort i boken Pensionat Solvändan och de har på sistone liksom varit på mig, knackat mig på axeln och sagt att de verkligen vill ses igen!

Men jag har inte tyckt att det i sig varit stoff nog för ett nytt manus. Jag ville ha något mer att bygga kring. När jag skrev uppföljaren Skalbaggen i trädet (där Mona fö. enbart finns med som brevvän) hade jag tanken på en ”närvaro i frånvaron” som något slags underliggande form för texten. Inspirerad av Tove Jansons fantastiska bok Sent i november ville jag försöka skriva om en persons starka närvaro trots sin frånvaro. Om jag lyckades med detta får framtida läsare avgöra. Mitt manus ligger hos Lange forlag i väntan på vårt fortsatta arbete.

Att det finns en underliggande form som jag måste förhålla mig till har visat sig vara centralt i mitt skrivande. Det må låta pretentiöst att skriva barnlitteratur på det sättet, men jag hyser lika stor respekt för all text, oavsett om det är avsett för barn eller vuxna. Och jag vill känna att jag gör ett gott jobb! Texten ska vara genomarbetad och ha en bra grund att stå på.

Det känns nu oerhört bra att nu ha påbörjat en ny text om min vän Algot/Beatrice igen. De flesta som skriver vet att karaktärerna till slut blir levande och man kan sakna dem då ett manus är färdigt. Om allt går som det ska får jag denna gång dessutom lära känna Algots vän Mona lite bättre. Men det kräver ju lite jobb från min sida förstås, samt att min Kritiker och min Personlige Tvivlare håller sig passiva ett tag.

Då jag kommit mer in i texten kan jag kanske delge er vad det här manuset kommer att ha som bas – den form jag kommer att skriva texten kring. Men än så länge får ni inte veta det. Man ska inte släppa i väg allt på en gång och berätta för mycket. Då kan själva lusten dö och inspirationen tappa luft.

Ren Värmlandsporr

Värmland. Det finns mycket att säga om landskapet jag kommer från, kanske pratar man lite mer om sin hembygd om man kommer från Värmland än om man stammar från något annat landskap i Sverige. Min kille, som har oturen att vara född i Jönköpings län fast samtidigt i Västra Götaland, tycker ofta att jag överdriver min lokalpatriotism. Det må vara hänt, men jag tänker inte låta det hindra mig.

Att min debutroman utspelar sig delvis i Värmland var förstås inte en slump. Jag skrev också stora delar av manuset där, eftersom min mamma blev sjuk och jag tillbringade mycket tid hos henne. Sedan hon gick bort (en vecka innan boken gavs ut) har jag inte tillbringat lika mycket tid i Värmland. Min nästa bok utspelar sig inte alls där, så det känns som att jag och Värmland har glidit ifrån varandra lite på senaste tiden. Därför tänkte jag ta tillfället i akt och påminna mig själv om allt fint som finns där med det här blogginläggt.

Lasse Anrell är en Värmlandsprofil med återkommande spalt i Nya Wermlands-tidningen. Så här fint skrev han om boken i somras. ”Ren Värmlandsporr” är nästan det finaste omdömet ljudboken kunde fått.

Här borde jag skriva en vacker dikt om att sitta på Gubbholmen och se solen gå ner över Stenbron i Karlstad. Men jag är inte en diktare. Läs Fröding istället.

Miriam och Helena sommaren 2020

På Holgers i Säffle skrev jag på manuset medan jag väntade på att min bil som var inlämnad på Motorakuten skulle lagas. Detta skedde tyvärr inte bara en gång hösten 2020. Men Holgers är ett underbart ställe och ett av få originalcaféer som finns kvar i Värmland.

I det här röda huset skrev jag många sena kvällar. Det ligger ute på Värmlandsnäs (en halvö utanför Säffle som går ut i Vänern) och var mammas fritidshus. Sista året flyttade hon dit permanent. Jag är nu själv på jakt efter en stuga i Värmland som jag kan sitta och skriva i, men det måste vara den perfekta stugan: nära vatten, inte för långt från Karlstad och så får det gärna ha bott pensionärer där som inte rört inredningen överhuvudtaget sedan 70-talet. Jag är säker på att jag skulle åstadkomma stordåd bara jag fick skriva i en sådan stuga.

Så länge får jag nöja mig med mitt köksbord i Fruängen, där man hör bilarna på E20 swisha förbi utanför. Men det ska nog gå bra det också.

Ja, jag är ett geni – en debutants dagbok.

Fredag 17 september

Vaknar i ottan. Jag har adminansvar på bloggen den här veckan. Passar på att fixa helgens blogginlägg.

Dricker kaffe och skummar nyheterna. De har hittat en misstänkt kroppsdel i en kanal i Stockholm. Tragiskt, men också konstigt att en kroppsdel kan vara misstänkt.

Cyklar till jobbet.

Dricker tretår och skriver journal, sen kommer patienterna.

Jag har betalt för att samtala med människor och sedan dokumentera samtalen i sekretessbelagd skrift. Märkligt.

Tillsammans med en av våra läkare blir jag intervjuad i Tonårspodden. Temat är sexuella övergrepp. Poden riktar sig till ungdomar och deras föräldrar. Vi pratar om samtyckeslagen och traumasymptom. Uppmuntrar de som varit utsatta att våga berätta, och övrig att lyssna.

Hem till middag och manusputs. Är inne på detaljnivå nu, funderar en del över de här mellanrummen som är mellan kapitlen. Det går ju inte att bara ange ”tre veckor senare.” Eller jo, det skulle kunna gå men nu har jag inte använt det greppet, utan behöver hitta på andra fiffiga sätt ge läsarna en känsla av vad som försiggått när de inte är med.

Lördag 18 september

Vaknar i ottan. Fortsätter redigera. Låter min ena huvudperson ha en tråkig upplevelse på roliga timmen.

Går ner till Örnberget och badar med M. 15 grader typ i vattnet.

Tomas Tranströmer

Efteråt dricker vi termoskaffe. Jag läser en dikt av Tomas Tranströmer, lite oklart vad den handlar om. Det är nog ett inre landskap säger M, och det har hon säkert rätt i.

Sen avhandlar vi följande ämnen med litterär anknytning:

Att ta socialt ansvar på releasefester.

Att skriva om sina närstående.

Att vara i en fas där man behöver värna sin text och sina idéer från andras åsikter.

Att skicka recensionsex och varför finns det egentligen ett bestämt recensiondatum ?  

Sen hem till manuset igen – för vet ni vad – EN BOK BLIR TYDLIGEN INTE FÄRDIGREDIGERAD AV SIG SJÄLV!

Gör ett system där jag skriver upp alla kapitelnummer och bockar av ett efter ett.

Äter.

Lyssnar på senaste avsnittet av Hemma hos Strage medan jag diskar. Han pratar med Christina och Pär Wiksten från Wannadies, det här blir en slags oplanerad research för mig. Jag blir påmind om ordet kult, bestämmer mig för att det bör finnas med lite oftare i mitt manus. Pär skämtar om att det är bra när frugan somnar i soffan för då kan man passa på att ”smyga in den”.  Han ursäktar sig, men skrattar. Hans fru Christina skrattar. Jag blir påmind om att JAG INTE ÖVERDRDIVER NÄR JAG I MITT MANUS BESKRIVER HUR SEXISTISKT DET VAR UNDER MIN UPPVÄXT. Kanske var det en felprioritering att prata om samtycke i Tonårspodden, kanske borde jag istället gästat Gubbpodden och tala till mina generationskamrater?

Tar en promenad, utan hörlurar för att kunna tänka, på livet och texten men ägnar mig mest åt att fantisera om vilka skådisar som bör vara med när boken görs till tv-serie (det här, precis som Gubbpodden existerar bara i mitt huvud). Det enda som är helt säkert är vilken roll Jonas Karlsson ska ha. Föreställer mig honom i hästsvans och blir på gott humör.

Skriver hela kvällen.

Söndag 19 september

Vaknar i mörker.

Slår upp datorn direkt och börjar skriva redan vid frukost. Bockar av fler kapitel,  rensar bort några av alla dessa ”så” .

Dricker kaffe. Städar. Lyssnar på Hundåren. Tomas Andersson Wij intervjuar Nina Persson. Ännu mer research alltså. Hon beskriver hur hon det var att vara tjej i en mansdominerad musikbransch och hur hon såg ner på de kvinnliga musikerna på Lilith Fair som sjöng om känslor och hade en mjukare framtoning. Blir påmind om att JAG INTE ÖVERDRIVER NÄR JAG I MITT MANUS BESKRIVER HUR SEXISTISKT DET VAR UNDER MIN UPPVÄXT .

Följer med en kompis på lägenhetsvIsning. Går till det lokala hipsterfiket och dricker svagt, syrligt, ljummet, kaffe. Det efterlämnar en känsla av lurendrejeri.

Går hem.

Kom ihåg lapp samt en illustration från The Riot Grrl Collection

Ändrar en formulering jag skrev innan lunch. Tittar på min kom ihåg lapp. Allt är fixat. Tittar på min kapitellista. Allt är avbockat.

Mejlar manuset till Agnes och Sara. Om de inte har några större invändningar är nästa steg slutkorr. Slutkorr! Tanken gör mig upprymd och jag börjar sjunga ”Korre korre korre” till melodin från Sjösala vals. Skrattar högt för mig själv så rolig tycker jag att jag är. Ja, jag är ett geni. Eller som det brukade heta när man var liten ”flickan är övertrött.” Ottan och manuset har krävt sitt den här helgen.

Jag går ut på en promenad för att komma ner i varv. Börjar ofelbart fantisera om Jonas Karlsson i hästsvans.  

Strax före deadline

Anders Ström är fackboksförfattare och skribent. Snart är hans första roman klar.

Foto: Viktor Fremling

Min berättelse började jag skriva i min ensamhet ute på landet när jag var tolv år. Kanske var det Jack Sugden i den brittiska teveserien Hem till gården som inspirerade mig. Författare, en outsider, som går i sina egna tankar. Ungefär som jag.

Eller så var det Skriet från vildmarken, Greven av Monte Cristo och Agatha Christie. 

Nu är jag strax före deadline (nåja, min egen dödslinje i alla fall) med en spänningsroman som utspelar sig i förlagsvärlden, på Södermalm och i Barcelona. Alla miljöerna har jag upplevt själv. Men allt är förstås fiktion. Snart är jag klar med min första roman.

Min skrivcoach, Sören Bondeson, tycker att jag borde ha skickat in manuset för länge sedan. Men jag vill att texten ska vara så bra som jag kan göra den just nu. Inom ett par månader är jag där.

Sanningen att säga är att det har kommit andra deadlines emellan. Som så många gånger förut. Personporträttet på Jan Carlzon, vinartikeln om Veneto, produktionen av två tidningar – allt det jag gillar att göra tillsammans med andra. Jag gör alltid klart saker, men med skönlitteraturen tar det helt enkelt längre tid.

Jag har varit nära några gånger förut. I tjugoårsåldern var det dikter som gällde (så jag saknar det hjärtknipande flödet), på 1980-talet var jag en del av en duo som gjorde Plats för, en uppmärksammad installation med poesi och elektronmusik som också blev radioprogram (och kassett) och jag förlorade mig passionerat i litteraturvetenskap, kritik och journalistik. 

Samma år som Berlinmuren föll tog det stopp. År 1989 var ett ödesdigert år för min fria kreativitet. När jag ser mig själv i backspegeln vid 58 (det är naturligt), så blir det så tydligt. Jag övergav mitt eget skrivande för litteraturen. Efter det kunde jag inte skriva en rad utanför jobbet som förlagsredaktör, förläggare och förlagschef. Jag gjorde några tafatta försök att skriva poesi och prosa, men all min energi gick åt till att stötta andras kreativitet, författares och konstnärers. Det var en givande tid på många sätt.

Samtidigt satt jag fast i en två decennier skrivblockering. Det var oerhört frustrerande. Jag kunde inte sätta ord på det som ville ut. Jag ville, men kunde inte skriva. 

Jag är inte bittert lagd, men tänker ibland på vad den tiden hade kunnat betyda för mitt författarskap. Erfarenheten av att skriva är det enda som ger frihet att uttrycka sig som man vill. Detta är mitt enda råd till dig: Skriv lite grann om du inte hinner skriva mycket. Prestera inte, utan lev och skriv. Ett steg i taget ända till slutet är den enda vägen för många av oss.

För tio år sedan gav jag sjutton i att jag inte kunde skriva och gjorde det ändå. Det var ett äventyr att skriva prosa. Men sedan tog jag en omväg igen. Den här gången via facklitteraturen. Nu har det resulterat i fem, sex böcker med fokus på ekonomi och näringsliv.

Men nu är jag alltså äntligen här. Nästan klar med min första roman. Det är bara att göra klart det sista. Strax före deadline.

PS. Strax före deadline är för övrigt titeln på Herman Lindqvists debutbok från 1980 som utspelar sig i Kambodja. Den gav jag ut i serien Panpocket samma år som it-bubblan sprack.

Anders Ström

Vem vill du se debutera?

Dags för lördagsenkäten, och idag passar vi på att skicka lite pepp till er som ännu inte debuterat.

Anna: Jag har ju fått några skrivelever på Långholmens folkhögskola som jag verkligen hoppas ska debutera!

Mattias: Denna fråga avslöjar mig – jag umgås med alldeles för få personer som skriver. Och de jag känner har redan debuterat. Men mitt svar hade så klart blivit vår bloggkompis Caroline Möllesand som ända fram tills nu kämpat för att få till ett förlagsavtal för sitt manus. Och nu visar det sig att hon just denna vecka faktiskt har skrivit under ett förlagsavtal och att hon därmed också kommer att debutera! Och det var ju precis det jag ville, så jag säger grattis till Caroline!

Caroline: Åh, nu när jag själv precis har blivit antagen är det SÅ många som jag unnar att få uppleva samma eufori. Självklart vill jag nämna några av mina skrivarvänner: Josefin Hanning som väntar på svar från förlag om sitt ungdomsmanus, Therese Fredriksson och Åsa Johansson som båda redigerar sina feelgoodmanus efter lektörsläsning, Helena Ziherl som har flera manus på gång, bland annat barnböcker och feelgood, och så Hanna Roos som nyligen har skrivit klart sitt andra råmanus. Heja på, ge er inte! Och ni andra – kom ihåg var ni läste deras namn först.

Gudrun: På min allra första skrivkurs minns jag en deltagare som skrev så att det kändes om att hen var färdig författare. När kursen var slut stötte vi ihop på stan, hen var sjukskriven och hade behövt ta paus från skrivandet.

I min förra bokcirkel fanns en person vars åsikter alltid intresserade mig. Hen skrev på en roman, men behövde lägga den åt sidan för att ta hand om en anhörig som var sjuk.

I min släkt finns en skrivande person som just nu befinner sig i en svacka. Där hen är känns det stumt och tomt.

Jag vill läsa de här personernas debuter, men i sinom tid. Livet och hälsan måste få gå före.

Att disciplinera sina demoner

Idag var första gången på… eh sex år… som jag inte hade något att skriva på. Inget sista fix, ingenting. Idag grät jag för första gången på, hm, jag vet inte kanske typ lika länge nästan. Eller nä jag är ganska gråtig av mig men nästan. Idag grät jag över ingenting, eller jo över att det var så mycket på jobbet och för att jag var tvungen att göra en svårt dement gammal farbror illa och han grät efter sin mamma och det var så sorgligt allting.

Och sen skulle jag hämta barnen och lillan började gråta när vi cyklade förbi mataffären utan att köpa något och hon sa ”kan vi inte bara köpa lite frukt i alla fall” och jag kände mig som världens sämsta mamma som nekade mitt barn lite frukt.

Och jag grät över en patient som dig för flera år sedan, som jag fortfarande känner skuld för fastän alla säger att det inte var mitt fel. Och jag grät för att alla kommer dö och mina barn kommer dö, förhoppningsvis efter mig men ändå

Och sen var jag arg på barnen och min man för att han var så dum. Och arg för att någon inom region Gotland har kopplat om min jobbtelefon så att man kommer till nån helt annan person om man ringer mig. Och jag har lämnat ut det där numret till hur många som helst i flera månader och undrat varför ingen ringer tillbaka (nu hade den där andra stackars saten ringt till växeln som ringde min chef men ååååå vad störigt)

Och även fast allt har varit skit så känns det lite bättre nu. När jag har gnällt om det. Och jag förstår varför jag behöver skriva ändå; det är mitt sätt att hålla koll på alla demonerna i huvudet. Det enda sätt jag kan. Utan ett skrivprojekt blir det såhär, tomt och lipigt.

Så det får väl bli ett nytt projekt. Inte roman nu. Nej, novellsamling eller filmmanus. Får se vad demonerna är hungriga på så får jag gillar en fälla.

Jag är antagen och bokavtalet är påskrivet!

Caroline Möllesand och Johanna Rydergren, WAPI
Caroline Möllesand och förläggaren Johanna Rydergren.

För ett halvår sedan trodde jag aldrig att det här skulle hända – att jag skulle ha en antagningshistoria att berätta.
Men, här har ni den.

Förlaget heter Word Audio Publishing International, eller WAPI i kort form. Deras svenska kontor ligger i Malmö och WAPI ägs sedan årsskiftet av Danmarks äldsta och största bokförlag, Gyldendal.

Den 11 augusti fick jag det där mejlet som jag hittills bara har har hintat om som något positivt. Well, så här stod det:

”Hej Caroline. Hoppas att allt är bra med dig. Jag är ny förläggare på WAPI och har kikat på ditt manus. Redaktionschef Alex och jag skulle gärna vilja träffa dig på Zoom för att berätta lite om WAPI och höra mer om dig, manuset och hur du tänker dig fortsättningen på serien och ditt författarskap. Skulle du ha tid någon dag nästa vecka?”
Bästa hälsningar
Johanna Rydergren, förläggare

Min reaktion på det har jag redan beskrivit i det här inlägget – jag blev skitglad, vågade absolut inte hoppas för mycket men passade på att fira ändå. Mitt svar till dem löd:

”Hej! Så roligt, självklart vill jag träffa er. Zoom går bra, men om ni vill så kommer jag gärna ner till Malmö. Ni bestämmer.”

Kanske lite framfusigt, men äsch, jag ville inte riskera dålig uppkoppling och prat i munnen på varandra som det lätt kan bli via nätet. Personlig kontakt är ju alltid trevligast. De verkade bli glada över mitt förslag, så för tre veckor sedan tog jag tåget ner till Skåne. Förlagets lokaler ligger mitt i city på gångavstånd från centralstationen. Jag blev insläppt av gulliga redaktören Jenny, som var den som kontaktade mig på Instagram i början av sommaren och sade att de ville läsa mitt manus.

Egentligen skulle jag ha haft möte med två personer den där dagen, men en av dem var inte på plats. Enligt Johanna gjorde det inte så mycket, för hon sa:
– Det blir bra ändå, henne får du träffa nästa gång.
– Okej, svarade jag och försökte behålla något slags pokeransikte medan min inre röst vrålade: ”WHAT? Vadå nästa gång?! Menar hon att …?!”

Jag lyckades dämpa förhoppningarna och fick en rundvandring i lokalerna. Bland annat fick jag se studiodelen med de två ljudisolerade båsen där ljudböckerna blir inlästa. Sedan var det dags att sitta ner med förläggaren Johanna.

Nu önskar jag att jag hade spelat in det där samtalet, för jag kommer tyvärr inte ihåg vad hon sa. Jag vet att jag fick en del beröm som var svårt att ta in och jag svarade saker som ”oj”, ”jaha, tack” och ”kul att du tycker det”. Sedan ställde hon lite frågor om karaktärerna och kommande delar i serien. Jag berättade om mina idéer och frågade en del om henne och förlaget. Sedan var jag bara tvungen att dubbelkolla ifall jag hade missuppfattat henne, så jag frågade rakt ut:
– Jag vill inte ta något för givet, menar du att ni kanske skulle kunna tänka er att ge ut det här?
– Absolut. Vi ser fram emot att jobba med dig och ditt manus. Du kan få med dig ett preliminärt avtalsförslag som du kan läsa i lugn och ro på hemvägen.

Medan hon gick iväg till en annan dator för att fixa med det, satt jag kvar ensam i rummet med bubblande känslor och kunde inte låta bli att göra grimaser och skratta för mig själv.

Caroline Möllesand Word Audio Publishing International

Sammanfattningen av träffen är att allt kändes så himla bra. Min allmänna magkänsla var god och Johanna verkade genuint intresserad och behaglig. Ja, alla på kontoret var så välkomnande att jag inte hade kunnat önska mig ett bättre första intryck.

Efter mötet hade jag några timmar över innan mitt tåg skulle gå. Jag hade redan förvarnat min testläsare och skrivarvän Helena, som bor i Malmö, att vi förhoppningsvis skulle kunna ses. På bara tio minuter var hon på plats och vi gick till ett café och skålade i läsk och islatte för mitt lyckosamma möte. Sedan ägnade vi två timmar åt helt annat prat om ”livet och skrivet”.

Caroline Möllesand och Helena Ziherl

När jag kom hem till Kalmar följde några veckor av frågor, funderingar och mejlväxling med förlaget.

Nu när vi är överens och pappersexercisen är avklarad känns allt bra.
Superbra till och med!
Och jag börjar äntligen fatta.
Jag och mitt manus är antagna av förlag.

Från att ha varit inställd på att ge ut boken själv med diverse inköpa tjänster har jag nu alltså förmånen att få jobba ihop med förläggare och redaktör på ett lönsamt och expansivt förlag.

Snart börjar samarbetet som jag förväntar mig kommer bli både roligt och svårt. Manuset ska alltså redigeras några vändor innan det är dags för den färdiga boken att nå ut till läsare och lyssnare. Det ska bli kul att höra mer om vad de tycker saknas och vad som ska ändras i manuset. Några hintar har jag redan fått och det låter spännande.

Jag vet att du undrar …
När blir det utgivning? Vilka format har ni skrivit avtal för?

Det är nog inte många som får exakta datum inskrivna i sina kontrakt och det förstår jag. Oförutsedda händelser kan dyka upp på alla möjliga håll, så därför nöjer jag mig med det som har sagts muntligt.

Planen är att del 1 i serien släpps digitalt, som e-bok och ljudbok, våren 2022.
Sedan är tanken att del 2 ska släppas redan hösten 2022.
Ja, vi har skrivit avtal för TVÅ böcker!
Och de ska helst komma ut samma år. Wow … Jag har en del att göra, ha ha.

Förutom de självklara digitala formaten så har WAPI en nyhet på gång som inte är på plats riktigt än. Men från hösten 2022 kan de även erbjuda pocket som jag tycker passar perfekt för min Ölands-feelgood.

Som om det inte vore nog, så vill WAPI växa på fler marknader och därmed lansera böckerna även utomlands. Det är hela sex länder som nämns i avtalet; Danmark, Finland, Norge, Polen, Ryssland och Spanien. Om och när det blir tal om översättningar till andra språk vet vi inte än, en sak i taget.

Vad som än händer så tycker jag att det är helt fantastiskt att de vågar och vill satsa resurser på en debutant som mig.
Tack för det WAPI, jag ska göra mitt allra bästa!

Jag bidar min tid

Någonstans mellan ledig semestertid och att sätta i gång att arbeta på bred front bidar jag just nu min tid. Bida är enligt Våra ord (Nordstedts, 1997) besläktat med ordet Bedja, men någon närmare förklaring till vad det egentligen betyder får jag inte där. I en krönika i GP (7 jan 2017) skriver Tomas Sjödin angående att bida sin tid att ”Det handlar om att medvetet tänja ut tiden mellan fråga och svar, mellan tanke och handling. Tänka efter, känna efter, vända och vrida på saker och framför allt; låta lite tid förflyta.” Det är en fin förklaring som jag tar till mig.

Jag har med åren förstått att det är absolut nödvändigt att vänta ibland, att ge livet tid. Under det år jag nu varit fri från anställning och hankat mig fram som frilansare har jag ibland drabbats av panik! Vad håller jag på med? Borde jag inte ut och sälja mig på den härligt fria företagsmarknaden? Borde jag inte slipa på en hiss-pitch? Borde jag inte marknadsföra mitt varumärke, dvs mitt fantastiska jag? Trycka upp t-shirts, mera visitkort och lägga upp fler selfies på Insta? Borde jag inte visa upp mig, synas? Det slutar dock alltid med att jag inte gör något av detta.

Vad gör jag då i stället? Svar: arbetar vidare med det jag är bra på. Och bidar min tid. Och undviker panik.

Under det år som nu gått har ändå små försiktiga krokar kastats ut från mig men också till mig. Inga löften, men likväl möjligheter. Och nu står jag inför en spännande höst. Genom mitt skrivande har jag nu blivit invald som medarbetare i ett spännande team – tiden får utvisa vad detta kommer att innebära för mig. Jag ska inom kort hålla kurser i måleri igen, och jag är på väg att ta del i ett integrationsprojekt i regionen. Om allt går som det ska. Det vet man ju aldrig. ”Ingenting blir som man tänkt sig” som Robert Broberg en gång sjöng. Och han hade fullständigt rätt i det.

Inte mycket kan jag i nuläget göra själv för att vare sig påverka eller påskynda någonting av ovanstående. Jag kan bara göra det jag ska göra, dvs. fortsätta att teckna, måla och skriva, sjunga några visor på något äldreboende, samt bida min tid och ge mig själv tid att tänka. Just nu ägnar jag en del av denna tid åt att läsa poesi och lyrik och inom kort kommer jag och min syster Anna att spela in ett nytt podd-avsnitt om just lyrik. Ett spännande och ganska svårtillgängligt område med många dörrar, fallgropar och höga murar. Men passande för stunden, ty lyrik kräver just tid. Den tid jag ”bidar” mig till.

Mät din tid. Urverk, kartong, plast, mm. M. Kvick

Den svåra andra romanen

Den här bloggen ska handla om att debutera. Det har jag gjort och just nu befinner jag mig därför i ett märkligt vakuum. Tre månader har gått sedan debuten och jag har lyckats uttyda det som något slags brytpunkt. Ens bok är inte längre tillräckligt färsk, höstens böcker har tagit över platsen i rampljuset och får välförtjänt tid att skina.

Som tur är har jag ju sedan länge påbörjat roman nummer två. Jag har skrivit en hel del under sommaren, främst i augusti och befinner mig nu på upploppet. Samtidigt har jag inget kontrakt med förlaget på en bok två och således ingen deadline att hålla. Skönt, hade säkert en del tyckt. Men jag är van att jobba mot deadline och även om jag inte hade en med första bok så hade jag satt en för mig själv.

Det har jag förstås gjort även nu, problemet är bara att jag redan skjutit fram den en månad. Ett första utkast skulle ha varit färdigt sista augusti, men nu är det september och jag har minst tio kapitel kvar att skriva. Risken finns att jag alltså skjuter upp deadline igen – och igen.

Varför så bråttom? frågade en författarkollega. Jag ville svara att nä, det är förstås inte bråttom. Jag är en chill person som absolut inte känner prestationsångest eller vill vara på väg mot nästa mål redan nu. Men i stället svarade jag att jag ”vill ha en ny bok till bokmässan nästa år”. Skrattretande av flera skäl. För det första vet man inte ens om det blir en ”vanlig” bokmässa nästa år och för det andra så är det oförskämt av mig att anta att jag skulle ha en given plats på den.

Jag har blivit ett proffs på att prokrastinera när det gäller bok två. I dag har jag haft en helt ledig, ostörd fredag hemma då min sambo jobbat. Har jag skrivit på manuset? Inte ett ord. Och nu skriver jag det här blogginlägget och lurar mig själv att jag ”jobbar”, för blogginlägget måste ju ändå skrivas.

När man läser om folk som har barn och jobbar vanliga tider måndag-fredag så undrar jag alltid hur de hinner skriva. Men nu börjar jag fundera på om det är något sådant som krävs för att faktiskt prioritera viktiga saker. Alla de där timmarna som kom och gick medan jag scrollade mobilen i sängen, inte visste jag att de egentligen var viktig skrivtid.

Hur känns det, är det inte fantastiskt?

Det är Agnes som frågar. Vi har förlagsmöte och pratar igenom reaktionerna vi fått efter att ha skickat ut manus och bett om feed-back. Tack vare de kloka och engagerade testläsarna har jag fått veta att jag överanvänder orden kompakt och liksom, och att jag felciterat Joakim Pirinen. Med mera. Allt det där pratar jag gärna med Agnes och Sara om. Men det viktigaste, att flera av läsarna varit entusiastiska och uppenbart berörda av texten, det sveper jag raskt förbi. Tills Agnes då undrar hur det känns, om jag inte är glad. Jag bromsar in, och känner efter, men det känns inget särskilt. Konstigt, för jag har ju varit så lättad och rörd och tacksam över responsen. Men det var innan mötet. I ensamhet.

Vad handlar det här om? Det är väl som 99 procent av allt konstigt man har för sig, ett sätt att skydda sig från obehagliga känslor. Glädje är väl inget obehagligt, nej men det är däremot skammen. Skammen som skulle komma om jag sveptes med och trodde att boken var bättre än den är. Jag tänker, som så ofta, på hur Caroline Ringskog Ferrada Noli sa en Varg söker sin podd, inför utgivningen av Rich Boy att det kändes som att hon var i färd med att hålla upp en välpolerad bajskorv för världen och säga ”titta vad jag har gjort.” Ja, så ofta tänker jag på detta att jag befarar att jag refererat till detta tidigare här på bloggen.

Julia Roberts i Notting Hill, självklart i en bokhandel för maximal romantik

Jag tänker även på den där scenen i Notting Hill, när Julia Roberts rollfigur, filmstjärnan Anna Scott, tar modet till sig och bara säger rätt ut till Hugh Grant att hon ”bara är en flicka som står framför en pojke och ber honom att älska henne”. Det är modigt att tala om att man vill bli älskad, och fint att publiken påminns om att den önskan förenar filmstjärnor med gemene person. Men hur går det för Julia Roberts i den här sekvensen? Jo, hon får nobben. Orealistiskt? Nej.

Det har att göra med de där 99 procenten. Hugh Grant säger det rent ut. Han vill skydda sig från obehaget av att åter bli avvisad när hon tröttnat på honom. Liknande tankegångar, har jag snuddat vid när refuseringarna haglat ner i inkorgen, det kanske vore bäst att helt enkelt inte utsätta sig för detta. Men utsatt mig har jag gjort och mer ska det bli. Jag ska ju faktiskt debutera, och likt Julia be Hugh/läsarna att älska min text.

Men jag känner mig inte ett dugg som Julia. Inte som Hugh heller. Agnes, jag kan meddela att jag känner mig mer som den något mer okände James Dreyfus. Han spelar bokhandelsexpediteten som försöker bete sig som att det är helt vardagligt att en superkändis kliver in i bokhandeln. Försöker, men inte lyckas.

James Dreyfus som Martin i Notting HIll

Där har ni mig. Jag försöker bete mig avslappnat, men är egentligen alldeles till mig i något slags skräckblandad förtjusning, över läsarreaktionerna och över att det närmar sig utgivning. Hela jag har gått i spinn. Fast det märks inte när andra är med.

Bakom varje framgångsrik författare står det … en katt

Dagens gästbloggare är Anna Breitholtz Monsén som debuterat med deckaren STRANDEN.

Både jag och katten hoppar till när min förläggare ringer. Jag är mitt i ett spännande kapitel, där huvudpersonen måste ta sig ut ur ett rum. Katten tycks ha varit mitt i en dröm, jag får en yrvaken blick av henne och hon ruskar på huvudet.

Man svarar alltid när förläggaren ringer. Åtminstone min förläggare, han ringer bara när det är viktigt. Första gången han ringde stod jag på en tågperrong. Jag minns hur jag tryckte luren mot örat för att inte missa ett ord. Förlaget ville ge ut min bok. Han och en person till hade sträckläst hela mitt manus, på en arbetsdag. Ett sådant telefonsamtal vill man inte missa.

Katten makar sig nu motvilligt när mobilen skräller och vibrerar runt på bordet. Saker som stör vår rutin uppskattar hon inte. Det är nämligen hon som har uppfunnit rutinen, efter att jag började skriva på allvar. När jag började sitta hemma och knattra på tangenterna följde hon allt med stort intresse. Strök sig mot datorn, buffade mot min haka, försökte få plats i mitt knä. Efter några dagar jamade hon tills hon fick en egen stol, bredvid mig. Sedan dess har hon legat där, medan jag dricker kaffe och misshandlar tangenterna. Det är ett tyst samförstånd mellan människa och katt och kanske har det haft inverkan på mitt skrivande. Mitt debutmanus kryllar av katter. Huvudpersonen i min bok är en avhoppad polis som får ett katthotell i knät. Katterna är hennes familj och ömma punkt.

Det är ingen hemlighet att många författare har haft spinnande livskamrater. Nils Ferlin, Henning Mankell och Joyce Carol Oates för att nämna några. Doris Lessing skrev en bok till katternas ära. Ernest Hemingway hade minst trettiosex stycken. Det självständiga, egensinniga och nyfikna lynnet inspirerar och fascinerar. Både vassa klor och mjuka tassar.

Som sagt, förläggaren ringer. Det tar någon stund innan jag får upp headsetet. Katten sträcker på sig så att den yviga svansen kurvas och trampar rakt över tangentbordet. Hon bildar mur mellan mig och skärmen och fordrar uppmärksamhet och kärlek, genast! Jag får blicken som en matte eller husse får, när katter visar sin kärlek. Ett slags kisande blinkning, och så spinnandet. Högljutt eller lågmält sänder det på rätt frekvens, rakt in i människans inre. Om katten fick välja skulle det bara vara hon och jag och en skål mat. Inga skrällande telefoner.

Förläggaren och jag utbyter hälsningsfraser och pratar om sommaren. Tänk, han har fått rätt i sin känsla om boken. Min historia har hittat sina läsare, och väldigt många har tyckt om den.

Jag som var så nervös när jag skickade ut mitt manus. Jag glömmer aldrig hur hjärtat slog dubbla slag. Livsdrömmen och övertygelsen var visserligen stark, jag hade läst hundratals deckare och hade en tanke bakom det jag skrev. Men tänk om ingen skulle vilja läsa en annorlunda deckare, med udda karaktärer och åttiotalsnostalgi? Med ett lager värme utöver spänningen? Till ett förlag skrev jag det rakt ut i följebrevet: “Det finns ett problem. Manuset vimlar av katter. Såga mig varsamt!”

Min förläggare låter glad och harklar sig i luren. “Du får ligga lite lågt med det här några dagar. Du är nominerad till priset Årets deckardebutant!”

Ett sakta jubel stiger inombords och jag svarar något, inte säker på vad, det skjuts för många fyrverkerier i min hjärna.

Min bok är nominerad!
Den lever sitt eget liv nu!

Jag är uppfylld av pirrande lycka och ett inre lugn när vi avslutar samtalet en kort stund senare. Jag får inte berätta för någon så bara min man får ett meddelande innan jag åter slår mig ner framför datorn.

Katten sitter kvar och kisar mot mig, som om hon hört samtalet. Hon buffar mot min kind när jag böjer mig fram. Tar några nya steg över tangentbordet så att kattpoesi dyker upp på skärmen. ‘Kjhgfddss.” Därefter återvänder hon graciöst till sin stol och rullar ihop sig till en boll, innan jag ens slutat le mitt fåniga leende.

Med kattens lugna snusande i rummet orienterat jag mig i texten och lägger fingrarna på tangenterna. Jag är mitt i ett spännande kapitel och min huvudperson måste ta sig ut ur ett rum. Jag sneglar på musan på stolen bredvid. Kanske behövs en katt i scenen, men på vilket sätt?

Vi fortsätter så tills kapitlet är skrivet, och sedan ännu ett.

Kommentarer: Nog finns det även förträffliga hundar i författares hem, men det är en annan historia.

Årets deckardebut delas ut av Crimetime Award på Bokmässan. Röstningen pågår till 19/9 och fem deckare är nominerade.

www.annabreitholtzmonsen.se
instagram: annabreitholtzmonsen
Facebook: annabreitholtzmonsen

Vad vet du nu som du önskar att du vetat när du började skriva?

Vera NIlsson ”Lillan skriver” 1925-26

Caroline: Att bokförlag skulle bli intresserade av mig och mitt manus. Hade jag vetat det skulle jag nog inte ha hållit fast vid planerna på egenutgivning så länge. Jag visste inte heller att många egenutgivare kämpar i så pass stark motvind som de gör. Heja er!

Anna: Jag önskar att jag visste hur mycket jobb det är att skriva en bok. Då hade jag planerat bättre. Eller eventuellt skitit i det totalt, gjort något annat, jobbat med mitt vanliga jobb, gått till en psykolog som hade hjälpt mig att bli av med den där rastlösheten. Kanske hade jag varit nöjd med mig själv ändå. Men troligtvis inte

Mattias: Jag önskar att jag kunde svara att jag lärt mig massor under resans gång, men det vore lögn. Jag får snarare känslan av att jag visste mer (utan att veta det) då jag började skriva än vad jag vet nu. Då skrev jag förutsättningslöst utan tanke på vare sig läsare eller utgivning. Och det var oerhört roligt! Jag brydde mig inte om saker som genre, dramaturgiska kurvor, huvudkonflikter, osv. Allt skrevs för mitt eget höga nöjes skull. Nu befinner jag mig i den där långa fasen där mitt skrivande i viss mån behöver tämjas för att bli publicerbart. Det är intressant, lärorikt och så klart riktigt roligt! Men av mitt bildskapande vet jag också att det går att hitta tillbaka till det där andra. Det där jag visste från början.

Ann: Att läsare (oftast) är välvilliga. Jag oroade mig lite för att pappan i min debutroman hyser grovt rasistiska åsikter och att folk som läste kanske skulle tycka jag gick över gränsen. Har hittills inte fått en enda reaktion förutom att pappan i boken är ”charmig” och lite tragisk. Sedan önskar jag att jag hade fattat att folk verkligen hatar att läsa om internet och saker som utspelar sig på internet. Det hade inte fått mig att ändra inriktning på boken men jag hade varit mer beredd på de reaktionerna.

Gudrun: Jag önskar att jag från början förstått att jag är helt oförmögen att skriva i ett enda svep. Allt jag gör, från romankapitel till blogginlägg till dikter behöver jag jobba med i flera sittningar. Och om jag haft en framtidskikare och kunnat se att jag så småningom skulle få kontrakt hos ett jättetrevlig förlag, då hade refuseringarna varit mindre smärtsamma.

Att bli klar

This is how it ends, säger jag till mig själv. Not with a bang but with a whisper.

Senaste veckorna har jag suttit med slutredigeringen. Det tar längre tid för mig än för snittet tror jag, allt tar längre tid. Jag vet inte varför. Hela den här bokprocessen har tagit sex år. SEX ÅR. Min äldsta dotter vet ingen mamma som inte skriver på boken exakt hela tiden.

Hemmet är i kaos. Jag har glömt min handväska på jobbet, dit jag gick för att hämta mitt passerkort som jag hade glömt. Jag har glömt att betala räkningarna och vattna persikoträden och ta hand om havtornen och jag har glömt tvätta, så jag måste sitta hemma i mina finklänningar i otvättat hår och skriva.

Men nu börjar det verkligen närma sig. Jag har haft möte med en PR-konsult (jag visste inte att såna fanns på riktigt) och vi har börjat försöka ragga skådisar till ljudboksinläsningen (åååh jag hoppas de tackar ja!). Eller det där sista gör förlaget såklart men ändå.

Och nyss skickade jag in ett dokument som hette slut_slutversion. Inte en sån där lättnadens suck, inte med ett bang utan med den där trötta känslan av att ”nu går det inte mer”. Sen existentiell ångest och en helvetes känsla av att jag är SÄMST och HUR kunde ett seriöst förlag släppa igenom den här smörjan.

Helt ärligt, jag förstår inte hur man kan våga ge ut sin egen bok, hur har man självförtroende liksom? Jag har haft säkert tio proffs som gått igenom detta vid det här laget, gjort tvåtusen rättningar och förbättringar (ej överdrift), fixat varenda liten logisk lucka och vågar inte tänka på hur många som finns kvar. Och jag tycker ändå det är totalt skräp och vill bara dra tillbaka boken ASAP.

Min PR-konsult sa att det var en normal känsla.

Och jag tycker jag ser dum ut på bilderna och ve och fasa om nån tidning skulle vilja ringa, tänk om jag framstår som totalt blåst och priviligerad som Timo Räisinen (”herregud Provence!) eller råkar säga nåt annat korkat. (note to self: begå aldrig hemma-hos-reportage. Inte för att någon journalist skulle våga sig in i mitt totalt kaotiska hem meeeen ni fattar).

Men jag har skickat in. Jag kände ingenting. Ingen lycka. Inget att fira. Och det är förhoppningsvis också en normal känsla.

Träna på att ta författarbilder!

Många tycker att det här med författarfoto är skitjobbigt. ”Åh, jag blir aldrig bra på bild” och så vidare. Men bilder på dig kommer definitivt att behövas i samband med ditt boksläpp. Förhoppningsvis är det många som vill använda dem i olika sammanhang och då är det bra att ha flera att välja på. Oavsett om ditt förlag tillhandahåller fotograf eller om du ska betala för en själv så kan det vara bra att träna i förväg. Värma upp liksom.

Jo, jag har faktiskt gjort det. Och visst, det är ganska pinsamt när det dyker upp bekanta när man står där och flinar upp sig. För att inte tala om hur mysko man känner sig när man står på en parkering och byter byxor, men skit i det!

Eftersom min bok utspelar sig på Öland under sommaren så tyckte jag att det vore trevligt att ha några författarbilder utomhus i samma förhållanden. Något som är värt att tänka på i mycket god tid alltså.

Men … skulle jag verkligen boka fotograf på egen hand för flera tusen kronor innan det är hundra procent spikat när och hur min bok ska ges ut?
Nej, det ville jag inte. Någon måtta fick det vara.

Jag hade dock svårt att låta tillfället passera helt, därför åkte jag till Ekerum för att rekognosera med min man som fick agera stödperson och hobbyfotograf.
När man väl är på plats med riktig fotograf är det ju bra om man slipper lägga dyrbar tid på att leta lämpliga ställen och bakgrundsmotiv. Att springa runt med sin respektive eller en kompis i en timme kostar ju ingenting, förutom lite större skuld på tacksamhetskontot.

Saker att ha koll på

Vilken bakgrund blir fin och vad blir för rörigt? Vid vilket klockslag är ljuset bäst? Kanske är det klockan åtta på kvällen, men om vattenspridarna går i gång i bakgrunden blir det inte så lyckat.

Motljus är katastrof och i strålande sol blir skuggorna väldigt skarpa, plus att författaren kisar sig alldeles skrynklig.

Blir de här kläderna verkligen bra på bild, eller förvandlas blusen till en ballong i vinden? Ta med flera ombyten. Och på tal om vind, ifall det blåser för mycket eller från fel håll kan det vara bra att ta med hårband eller spänne.

Caroline Möllesand författarbilder
  • 1: Kass bakgrund och för blåsigt. 2: Motljus och folk i bakgrunden. 3: Flummig min, usch! 4: För ljust, omöjligt att titta in i solen.
  • Hur ska jag stå? Var ska jag göra av händerna? Hur mycket ska jag le? Öppen eller stängd mun? Ska jag titta åt höger eller vänster? Vrid lite på huvudet! Nej, andra hållet. Sträck på dig!

    Många detaljer kan förstås en erfaren fotograf hjälpa till med, men det är ändå givande att kunna experimentera med någon man känner och titta på fyrahundra bilder i efterhand. Då kan man upptäcka vilka poser man ska undvika eller att halvhjärtade leenden kan ge hängiga ögon.

    Tips från coachen:
    Eftersom jag själv har fotograferat massor av människor genom åren vet jag att bilderna blir allra bäst när fotoobjektet är avslappnat. Så var inte rädd. Låtsas att kameran är den person du älskar mest i hela världen, eller en kul typ som drar ett skämt.
    En skicklig fotograf kommer sannolikt ha knep som får dig avslappnad och lyckas fånga de bästa ögonblicken – försök att lita på det.

    Trots att det var lite genant att stå där och leka fotomodell så är jag glad att jag gjorde det. Det visade sig nämligen att några av mina testbilder faktiskt kommer att kunna användas i några sammanhang. Alla blev alltså inte lika dåliga som de här ovanför. Bingo!