Konsten att skriva bok nummer två

zsfuzzg

Foto: Kajsa Göransson

Det är väl allmänt känt att det första barnet ofta behandlas annorlunda jämfört med småsyskonen. Förstagångsföräldrar tenderar att ta allt på största allvar. Det mosas hemlagad potatispuré och inhandlas giftfria, ekologiska leksaker i trä och BVC:s ord är lag. Så kommer barn nummer två och kanske tre, och dels finns inte all den där tiden längre, och dels har man kanske kommit till insikt om att även om BVC besitter en stor kunskap så klarar man uppenbarligen mycket själv och är den som känner sina barn bäst. Missförstå mig inte nu – jag tycker inte att man ska slarva med barnen. Men ärligt talat, de där färdiglagade puréerna i glasburkar från Semper? De är så väldigt smidiga. Det går så mycket snabbare (och kan innebära hela skillnaden mellan ett psykbryt och en härlig dag, men nu håller vi på att hamna för långt ifrån ämnet.)

Mitt första manus fick bästa möjliga start. Jag gick två skrivkurser på distans, där jag förutom mycket matnyttig kunskap och kloka råd dessutom hittade ett sammanhang av andra skrivande människor och, inte minst, fick respons på mina texter. Jag använde mig av testläsare, både närstående och främmande, och lektör. Jag läste på om dramaturgiska mallar och gestaltning och dialog och karaktärer och konflikter och miljöer och undertext och allt som fanns att läsa. Jag skrev om manuset en ofantlig mängd gånger, med utgångspunkt i återkoppling från en massa olika människor. Förutom de redan nämnda t.ex. förläggare på olika förlag. Det manus som så småningom hamnade på min nuvarande förläggares bord var med andra ord minst sagt genomarbetat.

Om drygt ett par veckor (mitten av februari, som jag skrev i ett tidigare inlägg) ska jag skicka in mitt nästa manus. Det är uppfött på helfabrikat från Semper och skulle antagligen inte klara av besiktningen på BVC. Visserligen har manuset funnits med mig under en längre tid, men då främst på idéstadiet. Själva skrivandet, framförallt andra delen av manuset, har jag skrivit relativt snabbt. Och jag har inte stannat upp efter varje kapitel för att analysera var på ”valen” jag befinner mig, eller huruvida mina bikaraktärers respektive utveckling är trovärdig och engagerande. Jag skriver bara på. Idén har som sagt funnits med mig länge, men den har ofta fått stå tillbaka för sitt äldre syskon som har fått uppmärksamhet i form av redaktörsläsning, korrläsning med mera. Nu när jag kan gå all in, går det alltså undan.

Men. Innan manuset går iväg till förläggaren kommer jag inte att hinna med mer än en mycket grov redigering. Det kommer att vara ett rått manus, riktigt rått (i bemärkelsen ofärdigt – innehållsligt är det fortfarande feelgood!), och jag kan bara hoppas att min förläggare inte blir avskräckt och inser att vi får sätta punkt för mitt författarskap här.

Nedan, från vänster: Debuten och manus 2.

 

Publicerat i Debut, Sara Molin, Som en öppen bok | 1 kommentar

Releaserapport

Min förra vecka var fantastisk på många sätt. På tisdagskvällen hade jag min första release i bokhandeln på min hemort. Det var ungefär 30 gäster och jag tyckte från mitt håll att alla var glada, nöjda och uppskattade maten! Jag hade beställt afternoon tea från ett lokalt konditori och min mamma och syster hade hjälpt till att baka extra bakverk till den. Anledningen till det? Jo, Klar himmel utspelar ju sig i både Sverige och England och dessutom är jag en riktig anglofil som älskar te. Jag fick så många fina ord från min förläggare och så många presenter. Det hade jag inte varit beredd på (lärdom nr 1: fixa presentbord, lärdom nr 2: fixa bärhjälp hem).

På torsdagskvällen var det release på förlaget. Vi var runt 30 personer då med och då kände jag att jag hade fått lite mer rutin på det hela. Dels var jag beredd på att ta emot presenter och dels hade jag övat upp autografen. I Stockholm stod förlaget för tilltugget och det var ganska skönt att slippa fixa det innan själva festen (lärdom nr 3: jobbigt att själv vara ansvarig för maten, trots att jag hade min syster till hjälp med upplägg och koll på hur bordet såg ut under festen).

Jag kom hem i fredags strax efter lunch och var helt slut. Vilken tur att jag hade tagit ledigt från mitt vanliga jobb såväl onsdag, torsdag som fredag. Andra bra saker jag noterade var lärdom nr 4-7: Skriv med bra penna, ha en plats där du kan stå eller sitta där du signerar, förbered dig på att tala om vad boken handlar om (jag fick mumla fram något hastigt), be någon annan fotografera (du kommer inte hinna göra någonting annat än att mingla och hälsa på folk – dessa bilder har jag ”snott” från Sara Molin och hennes mamma, haha), ha sköna skor på dig. Jag hade stövlar och kände mig helt plattfotad när jag kom tillbaka till hotellet vi bodde på.

Jag vill passa på att säga TACK till alla som kom, som hade med sig en present, som köpte boken, som sa snälla ord, som gladdes med mig och som verkligen FÖRGYLLDE dessa två kvällar. Ni gjorde dem helt oförglömliga!

Publicerat i Klar himmel, Releasefest | Lämna en kommentar

Gästbloggare: Aline Lilja Gladh

ajjzapu

När jag var liten ritade jag. Konstant. Jag ritade fantasier, återgav filmer och tecknade vad jag upplevt under dagen. Ibland minns jag tillbaka på det där som att jag bara ritade, men det var inte så. Jag berättade historier. Inne i huvudet, såklart, men också högt. Medan jag lät pennan fara över pappret utspelade sig riktiga dramer, med dialoger och allt.

Därför var det kanske inte så konstigt ändå att jag blev räddad av skrivandet i vuxen ålder. Långsamt och utan att ha förstått det själv, hade jag gått rätt in i kaklet. Efter en tid insåg jag att det bara var jag själv som kunde lösa problemet. Bara jag kunde ta mig upp ur utmattningens djupa, mörka hål.

Jag vände mig till tecknandet för att väcka skapandelusten, den som jag vet att jag behöver för att må bra. I över fem år hade jag arbetat som 2Dartist (illustratör) i dataspelsbranschen, så visst borde det fungera? Men det gjorde det inte. Så jag vände mig till sången istället och rotade fram gamla pärmar med noter från första halvan av gymnasiet då jag pluggat musik. Jag sjöng och sjöng, men tonerna saknade känsla.

Så en dag hittade jag ett gammalt textdokument som jag skrivit ett par år tidigare och mindes plötsligt att jag hade försökt skriva en bok förut. Jag hade en story på G. Det var grunden till min första bok, Tändstickan. Fast texten jag hittade på datorn var något helt annat. Vad jag minns var det mest karaktärer jag plockade ut och satte in i ett nytt dockskåp.

Flera gånger frågade jag mig själv varför jag inte skrivit mer på den där boken. Varför hade jag slutat? Det var ju så himla roligt att skriva. Det fanns en mycket tydlig anledning. I några andra gamla dokument hade jag försökt strukturera boken på ett nästan pedantiskt sätt, så som jag läst någonstans att man skulle göra. Kapitel efter kapitel. Händelse efter händelse.

När jag ska göra en illustration så behöver jag riktlinjer för att veta vad kunden söker, men jag skulle aldrig kunna skriva ner exakt vad som ska finnas var på bilden, i vilken färg och nyans och sedan göra en ’paint by the numbers’ innan jag lydigt börjar fylla i alla fälten med rätt innehåll. Nej, för guds skull, jag skissar! Jag skissar och trycker i lite extra där det behövs. Skissar mera. Sedan blir bilden mer och mer färdig. Precis så gör jag numera när jag skriver. Jag måste det, annars dör min kreativitet och passion för det jag gör.

Kontentan är: skriv på ditt sätt! Influeras gärna av böcker, tidningar och bloggar. Det är jättebra (och jag gör det fortfarande själv, två böcker senare) men välj för allt i världen inte en metod att följa slaviskt. Lås dig inte på det viset. Har du redan gjort det och känner att du vill lägga ner skrivandet? Välj en ny metod!

Jag är så glad att jag kom på det där, så att mitt första manus faktiskt blev färdigt. Min debutroman Tändstickan har givit mig så mycket på många sätt och uppföljaren Änglaleken med. Som modern författare (och dessutom egenutgivare) krävs en närvaro på sociala medier och ute på events och signeringar för att nå och träffa läsarna. Det kan vara tufft ibland, eftersom det är raka motsatsen till att sitta hemma i tystnad och skriva, men det ger också så otroligt mycket. Jag har mött så många människor och fått flera nya vänner sedan jag började min författarresa och jag ser verkligen fram emot fortsättningen.

Stort lycka till med dina texter, var du än befinner dig i ditt skrivande och vilka drömmar och mål du än har.

Allt gott,

Aline

ne6e3fz

Aline Lilja Gladh har skrivit och givit ut den omtyckta spänningsromanen Tändstickan och den lika gillade uppföljaren Änglaleken. I mars dyker e- och ljudversionen av Änglaleken upp i streamingtjänsterna och i maj utkommer den även som pocket. Del tre i Örbyhusserien planeras till hösten 2020.

Längtar du också efter att skriva eller vill du ha tips och inspiration till dina befintliga texter? Kika in på Alines skrivblogg och följ henne på Instagram: @kriminaline

 

Publicerat i Egenutgivning, Gästbloggare, Illustrationer | Lämna en kommentar

Lördagsenkät: Vad är svårast att skriva?

Ibland går det lekande lätt, och ibland verkligen inte. Idag funderar vi på vad som är svårast.

Kristin Fägerskjöld

Det jag tycker är svårast att skriva om är starka känslor. För det första: sex. För det andra: riktiga otäckheter, vidriga saker som pedofili eller mord. Det undviker jag i mina texter (hittills har mina karaktärer dött av ålder eller ”utanför” historien). Sex går inte riktigt att hoppa över på samma sätt och jag skriver det, men är inte helt bekväm med det. Jag har verkligen svårt att se mig skriva hårdkokta polisromaner med otäcka brott eller erotik, som Malin gör. Beundrar de som kan men det är inget för mig.

Sara Molin

En av de saker som jag får jobba mest med, är miljö. Ibland känns det som om jag skriver en hel berättelse, helt utan förankring i någon miljö, för att sedan gå tillbaka och lägga till ett träd här och där. Jag har fått en del kommentarer som ”bra miljöer!”, så helt utan miljöbeskrivningar kan texterna väl inte vara… men jag antar att jag har en bild av hur en miljöbeskrivning SKA eller BORDE vara. Lång och detaljerad, kanske? Sådant skummar jag gärna förbi när jag själv läser, om det inte är uttryckt på ett sällsynt vackert språk eller så, och följaktligen blir mina egna miljöer lite knala. Eller så hamnar de i mellanrummet, som Hanna skrev om förra veckan. 🙂

Malin Edholm

En detalj som jag har svårast att skriva är nog namn … Vilket borde vara så enkelt. Men det är sällan att en karaktär har ett självklart namn för mig och jag skriver ofta ”X sa” osv i början innan jag kollat massa namnlistor och valt något.

Hanna Nordlander

Skräck, kanske? Min allra första novell som blev antagen till en antologi hade just skräck som tema. Jag skickade in på vinst och förlust och kom, till min förvåning, med. Det svåraste var nog att på få sidor bygga upp en suggestiv stämning och hinna med att plantera olika detaljer som skulle förebåda de ruskiga händelserna. Under redigeringen satt jag på ett turkiskt turisthotell med värdelöst wifi och försökte kommunicera med lektören som inte var riktigt förtjust i min stil – ett skräckinjagande scenario i sig.
 

Daniel Sjöberg

Sex. Det är det givna svaret. Vi skojade om det, vi debutantbloggare, i vår lilla FB-grupp, att det skulle bli samma svar från alla utom Malin. Det är inte så märkligt om det blir så. Sex är svårt och det är sällan jag läser författare som jag tycker lyckas med det. Själv har jag ett par sexscener i min debut och jag försökte göra dem så avskalade som möjligt för att det inte skulle bli för mycket, men samtidigt finns de ju där för att de är viktiga, och då vill man ändå skriva det bra. Om jag lyckats? Det vete tusan.
 
Men det finns givetvis annat som är utmanande. Att skriva om barn som råkar illa ut är kanske inte direkt svårt, men det är jobbigt. Att skriva om det motsatta könets känslor och tankar är inget som kommer naturligt och att skriva om polisarbete (jag håller på med mitt livs första deckare) är en utmaning eftersom det i verkligheten (och jag tycker om att hålla mig till verkligheten) givetvis är långt ifrån det vi ser om i tv-serier och läser om i just deckare. Samtidigt måste man finna balansen mellan funderandet, pappersarbetet, de många intervjuerna med vittnen och eventuellt misstänkta och den action som ändå krävs för att göra det intressant. Sammanfattat. Mycket är svårt att skriva, men det är det som gör det så himla roligt.
Publicerat i lördagsenkät, skrivkramp | Lämna en kommentar

Att bara börja – den första meningen i din bok

Det blinkar hånfullt. Det svarta strecket mot det tomma, vita dokumentet i datorn. Hånfullt. Kom igen, nu. Börja då. Skriv.

Du har alltså bestämt dig. Du ska skriva ett manus. Kanske är allt klart. Du vet vad som ska hända. Har ritat upp det i skallen eller rentutav i ett synopsis. Du vet var det ska börja och hur det ska sluta även om karaktärerna möjligen kan ta dig på lite oväntade omvägar på resan dit. Då så. Bara att trycka ner första tangenten. Tysta det där svarta strecket som otåligt trummar mot det digitala papperet. Men hur gör man? Att veta hur det ska börja är inte samma sak som att verkligen börja. Som att skriva de inledande orden och sätta punkt nummer ett.

”Call me Ishmel.” När American Book Review listade de 100 bästa förstainledningarna var det Herman Melville som placerades högst upp. Tre ord och vi har inlett berättelsen om Ahab och Moby Dick. Jag låter er avgöra om de där orden förtjänar den platsen före någon av de 99 andra som omnämns. Kanske har du en egen favorit. Säkerligen är det så. Frågan jag ställer mig är, brukar du svettas över den första meningen? Jag gjorde det. Jag ville fånga in läsaren direkt. Jag har alltid velat det, men den här gången kändes det extra viktigt. Mina tidigare manus har långsamt varvat upp. Nu ville jag rivstarta på alla sätt det var möjligt. Om jag har lyckats återstår att se, men jag la tankekraft i meningen. Den är givetvis inte särskilt mycket värd om inte resten håller, men att explodera ur startblocken gör fortsättningen av processen enklare. Jag tror verkligen det.

Bara för klargörandets skull. Jag sitter inte här och jämför mig med Melville, Austen, Pynchon eller någon av de andra på den nyligen nämnda listan. Jag har tillräcklig insikt för att förstå att jag inte skrivit något som kommer diskuteras i intellektuella sammanhang i åratal framöver. Eller i några intellektuella sammanhang överhuvudtaget. Däremot hoppas jag att jag har skrivit en rad som kommer få folk att vilja fortsätta läsa när de väl plockar upp boken och bläddrar i den. Att de ger mig några rader till att övertyga dem om att det här är något som är värt tiden den kommer begära.

Så vilka är orden då? Tja, det återstår att se. Förlaget ska säga sitt förstås och kanske blir det annorlunda när det väl är dags, men när manuset lämnade mig såg den första meningen ut såhär: ”Ingen som kände, hade känt eller haft något alls med Lars Johansson att göra skulle någonsin ha kunnat tro eller gissa att hans död skulle bli en riksangelägenhet, än mindre en världshändelse.”

Där har ni det. Får det dig att vilja fortsätta, eller vad säger du?

Avslutningsvis bör jag väl i ärlighetens namn avslöja min favorit bland förstameningar. Vem som ligger bakom den har jag ingen aning om, för det verkar det inte vara någon annan som har heller, men det är ord som alla kan som någonsin läst eller fått en en saga läst för sig: ”Det var en gång …” Toppa det, den som kan.

Publicerat i #NästanFriends, Daniel Sjöberg, DanielSjöberg, Debut, debutantbloggen, Debutantbloggen 2020, Nästan Friends | Lämna en kommentar

Learn the rules like a pro, so you can break them like a Swedish språktant with poesidrömmar.

Jag är en sån som gillar grammatik. Jag har viss förståelse för att alla inte delar den kärleken, men bara viss. Säg kasus, konsekutiv bisats eller fundament – you had me at passiv perifrastisk form. Jo, jag är latinlärare, men det är inte bara skönheten i ett formfulländat kasussystem eller det lockande i en absolut ablativ, det har alltid varit vi, grammatiken och jag, ända sedan päppelboken på lågstadiet. 

Det här gör ju mig emellanåt till en ganska outhärdlig person, det förstås, men nog kan mina talanger komma väl till pass när kollegerna frågar om satslösning, underordning eller försöker hitta det underförstådda subjektet i en satsförkortning. Och – så klart – när jag skriver.

Även om jag är petig med vissa detaljer, som presens particip på -s och att skilja på sin och hans, så är jag glad att grammatiken sitter. För om jag kan dess regler, då kan jag också bryta mot dem på ett medvetet sätt. Om jag lämnar ett tomrum efter ett transitivt verb istället för ett objekt. Om jag lämnar en nominalfras ensam, utan predikat, eller en relativsats utan huvudsats att hänga vid. Om jag sätter punkt mellan huvudsats och bisats. Satsradning. Om jag använder det här rätt, kan jag efterhärma det fragmentariska i hur språk är mest. Hur anakolutiska våra tankegångar är. Hur ofullständigt formulerade våra drömmar.

Ännu friare blir jag förstås i poesin. Här hittar jag på saker som be om förlåt, där jag väljer att inte skriva ut den morfologiskt korrekta formen förlåtelse eller mellan arbete och sedan, där ett förväntat andra substantiv byts ut mot ett adverb. Det oväntade gör att vi lägger märke till det mer.

Picasso brukar tillskrivas sentensen “Learn the rules like a pro, so you can break them like an artist”. Om det var just han som sade det spelar kanske mindre roll, men andemeningen är det väsentliga här. Och det kanske inte är nydanande kubism som jag skapar, men något, hoppas jag, som lösgör sig från det förväntade.

Publicerat i debutantbloggen, Debutantbloggen 2020, grammatik, Hanna Nordlander, Hanna Nordlander | Märkt , | Lämna en kommentar

Inspiration …

Dagens inlägg skrivs mellan olika deadlines och flyttpackning. Det är en sådan där vecka när onsdag redan känns som fredag för jag är så trött. Jag försöker vara positiv men det är ju inte alltid så lätt, särskilt i januari … Inspirationen tryter. Så vad gör man när man helst bara vill krypa ner under täcket och sova i flera månader? Det är såklart inget botemedel men för mig hjälper det ofta med musik!

Musik piggar upp och får mig att orka lite mer, men det inspirerar också mitt skrivande. Jag lyssnar ofta på musik där ett ord, en mening eller en hel låt inspirerar mig till en karaktär, en scen eller en hel novell. Självklart snor jag inte storyn från låttexten och använder till en novell, men känslan eller formuleringarna kan inspirera till något nytt.

Ett exempel är Billie Eilish ‘Bad Guy’, som jag fortfarande är besatt av (alla hennes låtar går på repeat i mina hörlurar), där hon i slutet raspigt sjunger: ”You said she’s scared of me? I mean, I don’t see what she sees. But maybe it’s ‘cause I’m wearing your cologne”. Vilket direkt fick mig att börja skriva på en novell där en tjej vars kille är otrogen sedan blir kär i tjejen han är otrogen med … Inget superoriginellt och inte vad Billie Eilish sjunger om men det kändes klockrent för mig. Jag såg framför mig hur den ena tjejen sprutar på sig killens parfym för att ”locka” till sig den andra tjejen. Det var nästan som att den skrev sig själv utifrån den meningen. (Den här novellen är inte med i min samling utan ett nyare, opublicerat, verk. Vi får se när den kommer!)

Jag blir ofta inspirerad av lite sorglig musik. Två meningar som har följt med mig under många år och ofta dyker upp i mitt huvud är från Melissa Horns låt ‘Lät du henne komma närmre’: ”det finns dagar som jag tänker mer på henne än på dig” och ”hur ska man älska nån som har älskat nån förut”. Jag känner ofta för att skriva melankoliska scener och noveller, men eftersom erotik ska vara lite som romance och feelgood – alltså inte fokusera på det negativa, får jag försöka göra den sorgliga inspirationen till något hett istället!

Är det någon som känner igen sig och inspireras mycket av musik? Det skulle vara intressant att veta om någon har exempel på låtar som inspirerat ert skrivande.

Nu ska jag lyssna på lite musik, packa, jobba och hoppas att jag är mer inspirerad till nästa veckas inlägg!

Publicerat i Debut | 1 kommentar