Förutom antagningsbeskedet, vad är din lyckligaste upplevelse hittills som debutant?

Emma: När pappa hade läst första utkastet och med tårar i ögonen sa ”Det här är bra!” Efter det är allt bara bonus, min viktigaste läsare var berörd. 

Victoria: Releasefesten var alldeles ljuvlig, jag kände mig omgiven av kärlek och support. Att massa människor kommit för att fira någonting jag åstadkommit var en fantastisk upplevelse. Och att det var första stora festen för mig efter coronarestriktionerna släppt bidrog nog också till euforin. Annars blir jag väldigt lycklig varje gång okända (och kända) människor tar sig tid att kontakta mig för att tala om att de läst och tyckt om Härifrån. Det är fint!

Tua: Boksläppsfesten som jag beskrivit här, Samuels releaseparty på Café Opera samt förhoppningsvis det jag gör just idag: medverkar i författarsamtal på Stockholms bokhelg. Debutantbloggandet ligger också högt på topplistan! Samt alla fina recensioner från läsare som älskat Konungens sändebud.

Samuel: När jag blev antagen som debutantbloggare såklart! Men även släppet i Lundsbrunn, festen i Stockholm och när det har kommit fin återkoppling från läsare och recensenter.

Per: Att träffa mitt förlag första gången! Efter år av standardrefuser var här plötsligt ett helt gäng härliga människor som trodde på mig och mitt manus. Det mötet gav energi som räckte länge, länge.

Min första recension

”Är det så att du skulle vilja ha ett recensionsex?”
Ni vet hur det är ibland. Man går och funderar över en sak. Till exempel på om den lokala bokbloggaren som alla lyssnar på skulle tycka om boken eller inte. Det hade ju varit kul om hon skrev några rader om boken. Eller inte – ifall hon inte gillade den och feelgood är inte riktigt hennes genre. Jag vet ju det. Ändå är det som om pekfingrarna plötsligt får eget liv och skriver, alldeles av sig själva:
”Är det så att du skulle vilja ha ett recensionsex?”
Det var så lätt. Några tryckningar på mobilen och så var det skickat. Jag bad frivilligt om att få bli offentligt förnedrad. Det var bättre förr, när man skrev brev för hand. Knycklade ihop första utkastet, omformulerade sig ett par gånger. Stoppade ned det i kuvert. Köpte frimärke och sedan till slut tog sig till en gul postlåda. Det fanns många tillfällen att ångra sig. Direktmeddelanden på mobilen är något helt annat. Och ibland kommer svaren ögonblickligen.
”Det vill jag gärna ha!”
Så då var det ju bara att posta ett ex till henne och hoppas att posten kanske skulle slarva bort det på vägen.

Det finns en anledning till att man inte ska hålla på med mobilen klockan två på natten. Råkar man se att boken man har lagt ned sin själ i bedöms på ganska stort utrymme i lokaltidningen finns det viss risk att pulsen går upp och det inte blir mer sömn den natten.

Jag hade på något sätt förträngt att Karins boktips även kan publiceras i tidningen. Hela recensionen finns alltså både på Karins boktips och i Bohusläningen. Först letar ögonen efter sågningen. Har hon totalsågat den? Nej, tvärtom. Jag har fått Karin på gott humör. Det är somrigt och charmigt och en massa andra gulliga ord. Jag andas ut men kan fortfarande inte somna om. Och jag som trodde att eventuella negativa recensioner inte skulle påverka mig. Jag misstänker att jag hade helt fel.

Lokaltidningen har fortfarande genomslagskraft, vad härligt! Den ena bokhandeln beställer in böcker via Bokinfo. Den andra bokhandeln hör av sig och vill ha ett gäng böcker. Folk frågar efter den, på båda ställen, och utgivningsdag är inte förrän om ett par veckor. Vill jag kanske stå vid ett bord och signera? Grannar tittar förbi för att gratulera. Bokbloggare hör av sig och vill göra intervju. Jag köper två exemplar av papperstidningen och skäms lite i kassan. Mina föräldrar är stolta och syrran skickar ett väldigt gulligt kort och gratulerar till framgången.

Visst känner jag lättnad, men det är något mer den här recensionen gör med mig. För första gången känns det som om det är på riktigt och att det är viktigt det som sker. Min bok behandlas som vilken bok som helst och jag – ja, jag är faktiskt författare.

Dagar kvar till släppet

På måndag smäller det. Min bok – utkomsten av sju-åtta års hårt arbete för att skriva något värt att läsa – kommer ut. Det känns underligt att tänka på. Jag som gått så många promenader och fantiserat om just den dagen, som bitit ihop i uppförsbackarna under löpningen med hjälp av tanken på hur skönt det ska bli när någon läser det jag skrivit, som dag efter dag nött på manus efter manus … äntligen är det dags. Och inuti känns det helt tomt.

Missuppfatta mig inte, det ska bli fantastiskt och spännande att se vad som händer nästa vecka, men världen snurrar liksom på ändå. Vad ska vi äta till middag? Budgetmöte på jobbet. Bilen måste servas. Vad gäller för inreseregler i Italien? Allt det där vanliga tar plats ändå.

”Fångarna” släpps som e-bok och ljudbok inläst av Jonas Malmsjö. Det betyder inga pappersexemplar, inget signerande och ingen turné i bokhandlarna. Allt sker digitalt och online. Marknadsföringen fokuserar på PR och synlighet i sociala medier = korta steg mellan intrycket (”titta vilken häftig bok”) och köpet (”lägg till i din ljudboksapp”). Jag håller tummarna att tillräckligt många vill läsa den för att den inte ska försvinna i mängden. Om en ljudbok kommer upp på någon topplista så kommer snöbollseffekten igång, folk läser för att andra läser, men det krävs en del för att komma dit. Kommer min bok bli en tillräcklig snackis för att nå igenom bruset? Blir det så där tyst och lugnt efter släppet som alla säger? Ett antiklimax? 

En bra grej med digitala böcker är att man kan få ut massa statistik om läsande, var/när folk pausar boken och läsbeteende. Jag har inte full koll på ännu exakt hur mycket sånt som jag som författare kommer kunna se, men du kan gissa att jag kommer gå loss rejält på alla siffror jag kan få. Jag är ju statistik-fetischist. Kanske kan jag återrapportera lite till er här på bloggen också senare i år.

Happ, en ganska babbligt inlägg från mig den här veckan, men kanske är jag ursäktad. Hjärnan är liksom någon annanstans. Men det kommer fler ”så gör man”-inlägg senare i år, jag lovar. Jag måste bara få tillbaka lite av självförtroendet först.

Snö och signering

Ja, att en förläggare vill prata om ens manus – det kan väl nästan bara betyda en sak!?

Min fantasi skenade.

Skulle jag slå till direkt, eller ha is i magen och vänta in fler erbjudanden? Och hur skulle omslagsbilden se ut – kanske två händer som räckte upp ett skrin och två som tog emot det?

”Det KAN vara så att hon inte ens gillar manuset”, förklarade jag för min tålmodigt lyssnande dotter medan vi åkte ankarlift uppför en lång röd backe. ”Det är inte alls omöjligt. Jag får inte bli alltför besviken då! Kom ihåg det, Nora!” 

Efter lunch ringde telefonen. Det var förläggaren. Jag satte mig ner i snön, tog ett djupt andetag och svarade.

NU

De senaste månaderna har jag mejlat otaliga föreningar och frågat om jag får komma och berätta om min bok, ofta utan att ens få något svar. Men nu börjar förfrågningarna så smått gå åt andra hållet. Ett trevligt paradigmskifte!

Grundpelarna i mitt lilla föredrag med efterföljande försäljning är:

1. Bildspel – PowerPoint har slentrianhäcklats på senare år, men är förträffligt om man låter bilderna vara just bilder och inte belamrar dem med text. 

2. Böcker – Jag tar alltid med lite fler än vad jag tror kommer att gå åt.

3. Swish – Printad QR-kod och förifyllt belopp sparar tid.

4. Signering – Som dedikation skriver jag nästan alltid bara ”Till NN!”. Jag har provat att vara mer utförlig men tycker sällan att det blir bättre. 

5. Kassar – Det känns kul att lägga varje såld bok i en minikasse med handtag. I viss mån är det kanske också praktiskt.

_____

För övrigt har Robbans tio exemplar nu gått åt!

Men inte nog med det! Boken är för närvarande slutsåld på både bokus.com och akademibokhandeln.se!

Men inte nog med det! Hela första upplagan håller tydligen på att ta slut!

TACK, köpare och läsare, för att ni omfamnat budskapet! 

Sju av Tuas misstag: 1. För mycket folk i starten

En fantastiskt vacker fjäderpenna som jag fick i present av min kära väninna Åsa

Den främsta anledningen till att jag ville debutantblogga var att få berätta om vägen till antagning, då jag själv (när jag simmade i refuseringsträsket) suktade efter att läsa om hur andra aspirerande författare lyckats få ett bokkontrakt. Inläggen i serien Min skrivresa (del 1-11) hittar du samlade här.

Jag har också velat ge skrivtips men har hämmats av att jag bara är en debutant. Det vore förmätet av mig att lära ut något som jag fortfarande håller på att lära mig. Så slog det mig: varför inte utgå från någon av alla de listor som finns över vanliga nybörjarfel och berätta hur jag själv åtgärdat dem? Det blir konkret utan pekpinnar, tips att ta till sig eller förkasta efter eget gottfinnande.

Jag googlade på olika listor och fastnade för tidningen Skrivas ”Nybörjarens 7 vanligaste misstag” (text: Elizabeth Sims, publicerad i nummer 3 2016).

Med start i detta inlägg kommer jag att beta av alla sju misstag som listas.

Nybörjarfel nummer 1: För mycket folk i starten

I Skrivas artikel finns en förklaring som jag sammanfattar med egna ord: introducera inte för många personer i början av ditt manus, det förvirrar läsaren och gör berättelsen svår att komma in i. Men är det mängden personer som är problemet? Nej, självklart inte. Din startscen kan utspela sig i en folkmängd, i ett publikhav på Ullevi, i en fullsatt tunnelbanevagn. Problemet uppstår om du som författare introducerar alla bikaraktärer redan i första scenen. Ett nybörjarfel jag naturligtvis gjorde. I sammanfattningen av min startscen har jag kursiverat alla personer som förekommer, antingen genom att de är fysiskt närvarande eller finns med som referens.

Konungens sändebud, startscen

Berättelsen inleds med att Trond väcks av ett skrik. I hans säng sover pigan som gjort honom sällskap under natten. Trond beger sig i riktning mot fogdens kammare där upprörda rop hörs. Med vaktbefälet i täten rusar fem knektar in i fogdens kammare där dennes livvakt skriker att fogden håller på att förblöda och att hon klättrat ut genom fönstret och måste fångas, samt att någon måste hämta fogdens medikus. Trond tar kommando över den förvirrade situationen, stärkt av den auktoritet han erhållit genom många år i kungens tjänst.

Mitt nybörjarmisstag

I denna första scen nämns 13 personer: Trond, pigan, fogden, fem knektar, vaktbefälet, livvakten, medikus, kvinnan som flytt genom fönstret och kungen. I en tidigare version av manuset gjorde jag misstaget att namnge de flesta av bikaraktärerna och att (mitt i den fartfyllda handlingen) slöa ner framdriften med förklaringar om deras bakgrund och karaktär. Pigan Ebba har gjort blyga framstötar mot Trond under hans vistelse i borgen och kvällen innan hade han gett efter för lusten och tagit henne till sängs. Fogden Ulf har förtryckt traktens befolkning i fem år och hans grymhet går igen hos hans råbarkade knektar och närmaste befäl. Livvakten Magnus njuter av att tortera och avrätta folk samt har sjuka böjelser i sängen, något som går ut över de stackars flickor som hamnar i hans klor. Vaktbefälet Jöns är mån om att inte ifrågasättas, för han har kämpat hårt för sin position och ser Trond som en rival om makten över knektarna.

Kort sagt, jag sprängde in en massa bakgrundsinformation som innebar att läsaren tvingades ta in detaljer om alltför många av bikaraktärerna.

Behövs alla dessa personer i starten?

Om du, likt jag, gjort detta klassiska nybörjarmisstag rekommenderar jag att du i första hand funderar på om några av bikaraktärerna kan strykas eller senareläggas. I mitt fall kom jag fram till att alla mina karaktärer hade ett syfte att fylla och därmed platsade i scenen. Så här resonerade jag:

Trond: Given i scenen, han är en av två huvudpersoner

Pigan Ebba: Finns där för att tidigt gestalta Trond som en kvinnokarl

Fogden Ulf: Viktig antagonist/offer för överfallet som kickar igång berättelsen

De fem knektarna och vaktbefälet Jöns: Gestaltar att fogden förfogar över ett våldsmonopol som Trond måste förhålla sig till. Scenen i fogdens kammare ska vara tumultartad och det behövs mycket folk för att skapa en känsla av oreda.

Livvakten Magnus: Ännu en viktig antagonist. Han misslyckas med att skydda fogden vilket ger honom ett starkt motiv att hämnas på Matilda och denna drivkraft ville jag grunda tidigt

Medikus Nicolaus: Visar att fogden är mäktig nog att hålla sig med en egen läkare

”Hon”: Anonym eftersom ingen vet vilken kvinna som knivhuggit fogden

Kung Gustav: Att tidigt etablera Trond som en man i kungens tjänst ger Trond auktoritet även i läsarens ögon och väcker en nyfikenhet om på vilket sätt Trond tjänar kungen.

Lösning

Efter att ha kommit fram till att inte stryka bort någon karaktär funderade jag på vilka som behövde namnges. Varje personnamn är en signal till läsaren att karaktären ifråga är värd att lägga på minnet, vilket överlastas ifall starten innehåller många namn. I tidigt skede säger en beskrivning/roll/funktion mer än ett namn och det är dessutom lättare att hålla reda på. Med denna insikt kunde jag stryka alla namn utom Trond (vilket ska finnas kvar då han är en av två huvudpersoner). För övriga karaktärer resonerade jag så här:

Pigans syfte var att gestalta Trond som en kvinnokarl och då räcker det att det framgår att det är en kvinna som ligger i hans säng. En fördel med att stryka namnet var att Ebba annars fått företräde över berättelsens kvinnliga huvudperson (Matilda namnges först i scen 2). Ebba återkommer längre fram i manuset med namn, dels för att hon spelar en viktig roll, dels för att Trond skulle framstå som en skitstövel om han har sex med en piga utan att bemöda sig om att ta reda på vad hon heter.

Att Ulf är fogde är det viktiga, inte namnet. Läsaren förstår att en mäktig person blivit knivhuggen och att förövaren (Matilda) är illa ute om hon fångas. Samma med Magnus, hans roll (livvakt) säger tillräckligt om hur han hör hemma i scenen. Dessa två får namn redan i scen 3, men den lilla fördröjningen räcker för att läsaren inte ska överösas i starten. Dessutom hinner jag introducera Matilda, berättelsens andra huvudperson. Kungen är också en tydlig roll med stark innebörd så jag väntade med att berätta att han heter Gustav, något som den historiekunnige ändå förstår eftersom berättelsen utspelar sig år 1543. Vaktbefälet och medikus fick förbli sina rollnamn genom hela manuset då de inte förekom tillräckligt många gånger för att förtjäna personnamn. Knektarna hade jag aldrig namngett och då spelar det ingen roll om de är tre, fem eller femton.

Scen 2 är den första ur Matildas perspektiv och även här är hennes namn är det enda som förekommer. Hon tänker på knektarna som letar henne. På sin bror, vilken hon givetvis kan namnet på men ordet ”bror” säger mer om deras relation än Petrus, vilket skulle ha kunnat förvilla läsaren att tro att det är någon hon är kär i. Trond fångar henne men hon vet inte vad han heter, så hon tänker på honom som utbölingen som påstod sig vara en inspektor. Den beskrivningen förklarar mer än om hon känt till hans namn.

Bakgrundsinfo

All den bakgrundsinfo som jag tidigare tyngt starten med fick flytta till senare scener där respektive bikaraktär utvecklas. I samband med att pigan får sitt namn ges förklaringen till hur hon hamnat i Tronds säng. Trond har svårt att sympatisera med livvaktens vånda på grund av dennes fäbless för att tortera och avrätta. Och så vidare, och så vidare.

Sammanfattning

Fokusera på att få igång din berättelse! Dina perspektivpersoner är viktigast att etablera och övriga bikaraktärer kan utvecklas senare.

Avslutningsvis: Jag har gjort långt fler än sju misstag, så istället för att kalla denna serie av skrivtips Tuas sju misstag får den heta Sju av Tuas misstag.

Du är Gud.

Michelangelos ”Adams skapelse” från Sixtinska kapellet.

Jamen, alltså, det går ju bra det här. Tredje veckan i rad som jag lyckas hålla mig till planen! Det är en ny era, kära läsare. Kanske har jag blivit vuxen till slut. Vem vet, en vacker dag kanske jag till och med slår på stort och börjar pensionsspara?

Men åter till skrivskolan. Stick to the plan.

Okej, så vid det här laget har du förhoppningsvis en idé du tror på och en ingång i manuset, vare sig det nu är en bild, som det oftast är för mig, eller en dialog, en actionscen, en kärleksakt eller något helt annat. Yes. Nu börjar det roliga! Sätt igång! Skriv. Skriv det där som dyker upp i dig, även om du inte vet vad det är än, var det ska placeras. Det är ju det som är så fiffigt med dagens ordbehandlingsprogram, man kan klippa och klistra hur mycket man vill! (Vilket också kan vara en förbannelse när man går vilse så småningom, men det ska du inte bekymra dig för nu. Nu handlar det om att få ihop text, hitta ett spår.)

Man pratar ibland om att det finns handlingsdrivna manus och karaktärsdrivna manus. Det bästa är såklart en kombination, men ett handlingsdrivet manus kanske fokuserar mer på ett mysterium, en mordgåta, en uppgift som ska lösas, medan ett karaktärsdrivet manus mer handlar om någon eller några personers inre resa. Här får du känna efter vad som är rätt för dig, men när jag skriver handlar det alltid om karaktärerna. Det är för mig den stora poängen med att skriva, när jag kommer in i ett riktigt flow känns det som att jag kan koppla in mig i karaktärernas hjärnor och se, höra, känna, minnas och tolka allt på samma sätt som de. Jag får leva andra liv samtidigt, parallellt med mitt eget! Precis som när jag läser en riktigt bra bok eller ser en grym film, jag är där, mitt i händelseförloppet, det finns liksom inget filter emellan. Det är en magisk upplevelse.

Så vi föreställer oss att du skriver på, det går bra, du lär känna karaktärerna, det händer lite grejer, du vet ungefär vart ni ska – och så plötsligt tar det stopp. Ofta ca femtio sidor in. Du sitter där och stirrar på skärmen och kommer inte på någonting alls längre. Vad hände?

Jag tänker att det är ungefär som på en fest när du har konverserat din okända bordsgranne en stund, ni har leende redogjort för jobb och boende och familj och ytliga intressen och relation till värdparet och sedan …? Sedan tar småpratet slut och en obekväm tystnad infinner sig. Det är ett vägskäl. Antingen reser du på dig och hittar någon annan att prata ytligt med, eller så sitter du kvar och lyfter på första lagret av artighet för att se vad som poppar upp. När det gäller manus rekommenderar jag det senare.

Ja, jag är ledsen, men det är nu du ska börja om från början. Tänka en gång till. Läsa det du har skrivit och fundera på vad som egentligen finns där, under karaktärernas yta. Är huvudpersonens relation till sin bästa vän verkligen helt okomplicerad? Är beslutet att inte skaffa barn så ömsesidigt som ditt kärlekspar vill få det att framstå som? Och när din karaktär säger: ”Jag älskar dig” till sin parter, vad menar han egentligen? ”Om du lämnar mig tar jag livet av mig?” Eller: ”Förlåt för att jag slog dig igår?” Eller kanske: ”Förlåt för att jag betedde mig så dumt att du tappade humöret och slog mig?” (Haha, ja, i min värld finns det alltid ett mörker bakom fasaden.)

Jag tror att femtiosidorskrisen ofta handlar om att man går lite för fort fram. Håller sig lite utanför. Kanske är texten du har skrivit snarare ett synopsis, en sammanfattning av det som ska bli ditt manus så småningom. Du och dina karaktärer har presenterat er för varandra och du har varit snäll och artig, men det är faktiskt inte ditt jobb. Så nu ska du gräva. Syna dem. Ifrågasätta. Pusha dem till det yttersta. Få dem att avslöja sina djupaste hemligheter och innersta önskningar, sedan kan du fundera på om du vill uppfylla dem eller inte. För du har makten. Och härligheten, i evighet, amen.

Det är inte ofta man får leka Gud, men när du skriver får du det. Njut.

Vad vill du fråga förlagen?

Känner du dig lite vilse i djungeln av skrivtips och mer eller mindre vänliga råd om hur man maxar sina chanser hos förlagen? Har du alltid undrat vad skillnaden på en redaktör och en korrekturläsare är? Eller är du nyfiken på vad som egentligen pågår bakom kulisserna på ett förlag? Hur en förläggare jobbar? Eller funderar du på det där med sociala medier, om det verkligen är så att man måste ha tusen följare på instagram för att ha en chans att bli antagen?

Ja, vad vill du veta?

Nu har du chans att ställa dina frågor direkt till förlagen! Vi kommer under några söndagar framöver ställa era frågor till personer med olika roller på ett förlag, t.ex. en förläggare, en redaktör och en kommunikationsansvarig. Så gå loss! Vad ska vi fråga dem?

Lämna dina frågor i en kommentar på inlägget här nedan, eller mejla oss på debutantbloggen(at)gmail.com, eller skicka direktmeddelande på facebook eller instagram, eller skriv frågan som en kommentar på dagens inlägg där. Vi är så peppade på att guida dig i förlagsdjungeln!

Varför heter dina karaktärer som de gör?

Per: Ett namn ska ge associationer. Tony låter som en asshole. Och Johan som en helt vanlig, lite tråkig svenne. Jag försöker använda namn på det sättet, snarare än att ta sånt jag tycker är ”fint”. Den taktiken använde vi när vi döpte barnen, men ett namn i en bok har en annan funktion och ska ju hjälpa läsaren att få rätt bild av personen. I verkliga livet kommer namnet först och personligheten sen när barnet växer upp. I böckernas värld är det tvärt om. I alla fall för mig. Mina karaktärer heter alltså som de gör för jag hoppas att namnet ska vara en ledtråd till vilket typ av person hen är. 

Emma: Jag kom på boktiteln först – En man till Amanda – och det hade ju varit konstigt om huvudpersonen hette något annat än just Amanda. Men ”Amanda” har också så fin betydelse, den som bör älskas, och det önskar jag att min romankaraktär känner, att hon är värd att älskas. Övriga karaktärer har fått heta det namn som jag först kom att tänka på när de dök in i berättelsen. 

Victoria: Innan jag skrev Härifrån fanns någon sorts urversion av karaktärerna i ett annat manus, som jag aldrig fick till ordentligt. Men där fanns en Oskar och en Hanna, och när jag skulle stöpa om allt fick ändå namnen och några kärnegenskaper följa med. Förutom att jag insåg att Ozzies mamma Lena aldrig skulle döpa sitt barn till något så traditionellt och tråkigt som Oskar, så han fick bli en Ozzie istället. Ett namn som inte passar in i det konservativa Vresta, vilket går i linje med att Ozzie inte heller känner sig välkommen där. Och namnet Oskar finns ändå kvar eftersom hans mormor kallar honom det (hon tycker att Ozzie är ett idiotiskt namn, ett sätt för mig att visa distansen som finns mellan dem, och konflikten mellan mormor och Lena). 

Hanna har det ganska intetsägande mellanmjölksnamnet Hanna Larsson, men hon drömmer om att byta, få vara mer unik. Speciellt eftersom hennes mamma ska gifta om sig och ta ett annat efternamn, för Hanna blir det en symbol över att höra till eller inte. Namn är viktigt! 

Tua: För min manlige huvudperson ville jag ha ett kort och starkt namn med fornnordisk känsla. Valet föll på Trond. Min hjältinna behövde ett namn som det gick att göra ett logiskt men inte självklart smeknamn av. Hon kan nämligen inte avslöja sin rätta identitet, och då blev lösningen att låta henne använda sitt smeknamn, som alltså inte får skvallra om vad hon heter på riktigt. I scener ur hennes perspektiv använder jag hennes fullständiga namn Matilda, men Trond tänker på henne som Tille, eftersom det är så han känner henne. Detta grepp blev också ett sätt för mig att hinta läsaren om byte av perspektivperson mellan scenerna. Att Matilda betyder ”styrka och strid” passar henne dessutom perfekt!

Samuel: Intressant fråga med många olika svar! 

Min huvudperson var namnlös nästan in i det sista, men några dagar före inskick lät jag honom presentera sig vid ett enda tillfälle, med mitt eget förnamn, för att spä på osäkerheten om vad i boken som är sant och inte.

De omaka parhästarna Erik Bly och Erik Båge fick efternamn från slagfältet med olika konnotationer – Bly (gärna med tjockt L) är ättling till en menig soldat och Båge till något slags officer. Namnet Erik funkar lika bra i en västgötsk bondgård som på Östermalm.

En äldre man hette länge Axel, men några provläsare påpekade att det låg lite väl nära Arne, som också förekommer. Jag lusläste långa namnlistor, funderade på Ebbe men fastnade till slut för Olle som känns varmt, snällt, tryggt och glatt.

I efterhand har jag märkt att många av bokens namn finns representerade på nära håll i min eller min frus släkt. Jag tror att det är en slump.

Hur mycket behöver man läsa som minst?

Jag spinner vidare på Pers inlägg igår om vilken utrustning man måste ha för att skriva. Förutom utrustning (som man kan lägga väldigt mycket onödig tid och pengar på) så kan man göra likadant med att läsa om hur man skriver, istället för att sätta sig ned och faktiskt skriva.

Det finns så mycket bra att läsa om hur man skriver. Debutantbloggen till exempel. Oumbärlig daglig läsning, eller hur! Tidningen Skriva är en kompis att hålla i handen. Lennart Guldbrandsson har byggt upp ett stort bibliotek med skrivtips på webben. Det har även Pia Lerigon gjort och det finns många fler duktiga bloggare som har värdefulla tips på i princip allt. Steven Kings bok Att skriva: en hantverkares memoarer är en av alla klassiska skrivarhandböcker. Och då går jag inte ens in på alla bra poddar som finns om skrivande.

Med jämna mellanrum dyker det upp artiklar om hur lite man måste leka med sina barn (för att de ska må bra). Samma frågeställning kan man applicera på skrivandet. Hur lite måste man läsa om att skriva? Svar: Ingenting. (Till skillnad mot hur lite man måste leka med sina barn, den frågan är mer komplex). Mitt förslag är att du lägger undan alla skrivtips för ett tag. Du har så många berättelser inom dig. Alla låtar du har hört, alla dina minnen, alla anekdoter, alla böcker du har läst, filmer du har sett … allt finns där inne. Du har dramaturgin, du har temat, du har orden.

Börja skriv. Först när du kör fast kan du kika på hur andra har gjort. Men försök ringa in ditt problem. Är karaktärerna för platta? Har din fantasi tagit slut? Blev det inte roligt fastän du försökte skriva med humor? Har du vårt att avsluta din berättelse? Först när du vet vad det är exakt du behöver hjälp med kan du leta upp skrivtips som rör just det problemet.

Så funkar det i alla fall bäst för mig. För mitt höja nöjes skull vill jag gärna läsa alla skrivböcker som finns, från pärm till pärm, bara för att det är så njutbart. Men jag inser att ska det bli några ord skrivna så måste jag även skriva, och ofta finns det inte oändligt med tid till båda aktiviteterna.

Tänk om du redan kan allt du behöver veta! Bara skriv!

Vilka grejer ska man ha?

Du har sett dem förr: vännerna som bestämt sig för att de ska börja med någonting nytt, där första steget är att skaffa sig all den rätta utrustningen. Dags att börja cykla så då köper man en supervariant som kostar lika mycket som en bil, en tajt cykeldräkt, pulsklocka, app med de bästa rutterna och jämförelsetider att slå … Det finns en lista för varje aktivitet. Hur ser den listan ut för skrivande?

Ibland kommer det upp frågor i författarforum om vilket program som folk använder för att skriva, hur de strukturerar sina personkort och annat spännande tekniskt. Svaren kan bli hur invecklade som helst. Du har säkert hört talas om de där specialgjorda skrivprogrammen för författare som håller koll på ”plot-trådar”, karaktärers namn, kapitelstrukturer och annat. Jag tycker de låter superspännande och har kollat massa videor som förklarar hur de funkar. Spännande, men totalt opraktiskt. Och kanske rent av skadligt?

Problemet med all typ av ”grejs” är att de inte sköter jobbet åt dig. Du kan ha den tajtaste cykeldräkten i världen och ändå inte prestera som du vill ute på asfalten. Och du kan ha världens mest anpassade ordbehandlare, men i slutänden är det ändå du som måste skriva boken. Man får fråga sig själv: är problemet med mitt skrivande verkligen att jag är för rörig? Behöver jag ett specialprogram för att jag inte klarar av att lösa uppgiften annars, eller är det här bara en ursäkt för att känna att jag verkligen satsar? Att jag gör det här på riktigt?

Själv har jag alltid bara använt den vanliga gamla ordbehandlaren i datorn, strukturerat kapitel i Excel och till och med gjort plotlines i Powerpoint. Jag har inte fått så många coola funktioner på köpet, vilket betyder att jag inte har någonting att gömma mig bakom. Det är bara texten och jag. Det finns säkert läsare därute som har ett specialprogram för någon del av sitt skrivande och om det funkar för er så är det bara att gratulera. Mitt budskap är inte att ni ska sluta med det utan att de som precis börjar skriva inte ska lura sig själva att tro att man kommer längre eller tar skrivandet mer seriöst bara för att man köper ett visst datorprogram. Många klassiker har skrivits på skrivmaskin och för hand, så sök bara upp de här programmen om du verkligen måste ha något särskilt. Som en resurs som tar hand om ett problem du redan har. Låt det inte bli ett sätt att lösa problem som du inte visste fanns.

I slutänden är allting ändå bara ord på en sida.

Bekräftelsetörst x 2

Jag hade bett provläsarna återkomma inom fyra veckor, men för den som har lite tid över och läser snabbt tar det ju egentligen bara några timmar att plöja ett bokmanus. Så det dröjde inte länge förrän den första domen kom. Och den var positiv! 

Jag skrev ett långt svar. Orden vällde fram. Märkte du den grejen? Tänkte du på den ledtråden? Mitt bekräftelsebehov var omättligt.

Jag var på helspänn under hela sportlovsveckan. Närsomhelst kunde det surra till i mobilen. En till som hade läst!

Planen var att ta in alla synpunkter, redigera, och sen skicka till förlag i slutet av april. Men en förläggare som jag hade lärt känna genom spökskrivaruppdragen visste att jag hade ett manus på gång och bad om att få titta på det redan nu, vilket hon givetvis fick.

Och en kväll, medan vi fortfarande var i Sälen, kom ett sms. Hon undrade om vi kunde höras nästa dag.

Att en förläggare vill prata om ens manus – det kan väl nästan bara betyda en sak?

NU

Om du någon gång har varit inblandad i en scenföreställning, eller förberett ett middagstal, eller tillverkat en gåva med dina egna händer, då vet du att det där du har skapat inte blir komplett förrän det når fram, förrän det tas emot, förrän det möter en människa.

Scenfolket och middagstalaren kan surfa på mottagarnas ögonblickliga reaktioner, givaren kan räcka över sin present och se den landa, men författaren släpper ner en sten i en brunn och lyssnar förgäves efter ett plums. Blir boken läst? Blir den utläst? När och var sker det? Vad händer i läsaren?

Därför är det så oändligt tillfredsställande när någon hör av sig och berättar om sin läsupplevelse. Jag börjar tro att detta är det viktigaste av allt, viktigare än försäljningssiffror, listplaceringar, publicitet, ekonomiskt resultat. Känslan av att ens verk nått fram.

Har du hunnit läsa Victorias, Tuas, Emmas eller min bok (Pers kommer snart!) – hör gärna av dig och dela med dig, om du vill! Det betyder mycket för oss. Nästan allt, faktiskt.

Sköna maj, välkommen!

Foto: Håkan Humla

Även om vädret inte bjudit på särskilt mycket värme (åtminstone i Sundsvall) händer det mycket roligt i maj som värmer mig inifrån. För det första är jag Månadens författare på Sundsvalls stadsbibliotek, en satsning för att lyfta fram lokala författare. Väldigt hedrande! Här finns en länk till intervjun som biblioteket gjorde med mig.

Den coola författarbilden är tagen av Håkan Humla som har ett förflutet som fotograf på Sundsvalls tidning. Han föreslog att jag skulle hålla i en fackla, vilket jag helhjärtat nappade på (det känns ju lite lagom medeltida). Det jag inte räknat med var att oljan skulle rinna ut över facklans högst brännbara rottingdekoration.

”Ska vi inte släcka det där?” undrade jag när det började glöda i rottingen.

”Nej”, sa Håkan. ”Det är mycket häftigare om det brinner rejält.”

Det gjorde det, utav bara helvete, därav författarens något stela leende. Men om jag nu tidigare ansett att det är värt att förfrysa fingrarna för konsten, torde samma princip gälla för att få het olja på händerna. Allt gick dock väl och jag kom ifrån fotograferingen utan brännskador och med härliga bilder!

Häromdagen var jag på en skrivträff hemma hos ledaren för kursen Skriv med driv som jag berättade om i detta inlägg. Vi bjöds på en soppa som var ”to die for” och smarriga röror till brödet. Jätterolig kväll med både gamla och nya bekantskaper! Det är verkligen något speciellt att prata skrivande med andra som delar intresset.

På lördag åker jag till Östersund och signerar min bok på Akademibokhandeln, tillsammans med en vän som också skrivit en bok. Veckan efter är det Stockholms bokhelg, ett event som jag längtat efter! Jag ser fram emot förlagets författarmingel och att äntligen få träffa min förläggare och redaktör IRL, samt att få delta i scensamtal om att skriva historiskt. Om du är i Stockholm, kom gärna och lyssna på mig!

Men det bästa av allt är att maj fört med sig en ny glöd till mitt skrivande och att jag därmed fått styrfart på tredje boken i trilogin, Konungens befallning. Efter att ha arbetat oerhört intensivt från sommaren 2018 till december 2021 gick luften ur mig i julas och jag har inte prioriterat skrivandet som jag borde. Kanske jag behövt vila från orden, från formuleringarna, från min egen fantasi. Hur som helst har jag på sistone kommit ur dvalan och finner stor glädje i att skicka ut mina huvudkaraktärer Matilda och Trond på nya äventyr!

Var växer idéer?

(Del 2, som egentligen borde varit del 1, i Victorias förvirrade skrivskola.)

Jag tänkte ju att jag skulle ge mig in på den strukturerade och planerade vägen i inläggen från och med förra veckan, men jag insåg att jag glömde att börja från början. Och det är ju kanske bra att göra, så den här veckan backar vi ett steg istället för att gå framåt, men sedan, sedan! Då ska jag vara planerad. Lovar.

För det är såklart viktigt med riktning och scener och dramaturgi, men innan man kan jobba med det så måste man ju ha någon sorts idé. En tanke. En frågeställning. Och var hittar man idéer? Växer de vilt, eller odlas de fram? Får man plocka dem hur som helst? Tål de att flyttas in i värmen? Planteras om? Hur vet man vilka idéer som är värda att satsa gödsel, jord och fancy kruka på, och vilka ska man låta vissna ner och lämna till evig vila i komposten?  

Idéer är för mig kopplat till fantasi och inspiration, såklart, men även någonting djupare. De där frågorna jag alltid burit med mig, som präglat mig. Idéer kan dyka upp av att läsa någon annans verk, av att se en film, lyssna på musik, betrakta en tavla, ett fotografi, eller kanske tjuvlyssna på ett samtal. Någonting som väcker en känsla jag vill utforska. På sätt och vis kan man se idéer som sticklingar, man lånar inspirationen, ursprunget, men förvandlar det till någonting eget.

Så vilka idéer är bra då? För att kunna svara på det tror jag att man måste fundera på varför man vill skriva. Vad är drivkraften, motivationen till att lägga ner alla de hundratals, tusentals timmar det faktiskt tar att skriva en roman? Här finns inget rätt eller fel, det kan vara att underhålla, att skrämma, att utbilda, läka, sona, upplysa, utforska, ifrågasätta, eller helt enkelt att bara ha jäkligt roligt på vägen. Det enda misstaget man kan göra tror jag är att utgå ifrån en föreställning om vad andra vill läsa, då finns det en överhängande risk att slutprodukten blir som mina försök att odla pelargoner. Inget praktverk precis.

Nej, inte ens barnens pärlade hjärta kan maskera misären.

Men om du istället börjar med att fråga dig själv vad du måste skriva om, vad du tycker att andra borde läsa, så kanske du och din idé kan blomstra tillsammans. En idé är bra om du älskar den tillräckligt mycket för att umgås med den hela vägen till slutet. Om du är villig att offra tid och pengar på den. Om den ständigt pockar på din uppmärksamhet, även när du försöker göra andra saker. Om du kan titta på den där lilla knoppen som är på väg upp genom jorden och föreställa dig den som en fullvuxen planta. Längta dit. I det här skedet är det viktigt att inte ge upp även om omgivningen inte ser storheten än, för vem kan i januari ana att alla nakna, hårda, våta körsbärsträd bara några månader senare ska förvandla världen till en rosa fluffig dröm? Det krävs tålamod och uthållighet.

De flesta idéer går såklart att förädla till någonting stort. Man kan lära sig hantverket, alla med ambitionen att få en imponerande planta borde köpa en handbok eller gå en kurs med kunniga ledare, men jag tror ändå att det är en fördel om du och din idé matchar från början. Om ni förstår varandra. Som jag och mina orkidéer. Vi vet att veckor av intensivt umgänge kan bytas till långa perioder av avstånd och tystnad, det passar oss båda bra. Och emellanåt kan hoppet verka ute, när allt är visset och torrt i månader, men vi ger inte upp och rätt som det är finns blommorna där igen, som från ingenstans, och jag blir lika lycklig och förvånad varje gång.

Några av mina ork-IDÉER. (Förlåt, men efter tjugo år i Göteborg börjar det sippra in i blodet!)

Hallå där, Kerstin Önnebo!

Dagens inlägg är en intervju med Kerstin Önnebo som bland annat driver Skrivarpodden.

(Läs gärna den här intervjun med Kerstin från 2016 först!) 

Hej Kerstin! Vad har hänt sen sist?

Hej och tack för inbjudan att få komma tillbaka! 

Vad som hänt? Min första tanke är att Skrivarpodden är sig väldigt lik, formatet är samma (cirka 40 minuter intervju med författare, bokbranschfolk eller skrivpedagog). Men när jag tänker vidare så inser jag att den nog blivit homogenare. Jag försöker att renodla grundidén istället för att spreta åt alla håll. Min tanke när jag startade 2014 var att bygga upp en verktygslåda i första hand, inspirationsbank i andra hand och i tredje hand ett community för mitt och andras skrivande. Jag tycker jag är mycket närmre det nu än 2014. Jag ställer också högre krav på både mig själv, gästerna och samtalet nu än när jag började. Då var jag nog glad att det blev någonting överhuvudtaget.

Skrivarpodden har blivit en riktig institution – trodde du att projektet skulle bli så här omfattande?

Jag är en person som har svårt för att se framåt. Jag sätter igång saker som jag får feeling på och försöker navigera med min magkänsla. Så svaret är nog nej, att jag inte trodde att projektet skulle bli så omfattande. Samtidigt så såg jag inget slut när jag startade, och det gör jag inte nu heller. Vad jag inte var beredd på var att Skrivarpodden skulle bli jag, och att jag skulle bli Skrivarpodden. När jag ser tillbaka på de här åren så har merparten av mina upplevelser, vänskaper och erfarenheter kommit genom Skrivarpodden på något sätt. Det är genom den jag verkar och navigerar.

Hur mycket tid har du över att ägna åt ditt eget skrivande?

För mig handlar skrivandet som inte blir av ganska lite om tid. Länge tror jag att det var fokus som var bristvaran, att jag inte hade skrivandet top of mind. Och det är nog en delförklaring. Men nu lutar jag mer åt att det är mod som jag inte har tillräckligt av för att föra mina romaner i mål. Modet att gräva tillräckligt djupt men också modet att faktiskt lämna ut sitt innersta till världen genom att ta texten hela vägen. Men jag jobbar på det … 

Du har samtalat med massor av erfarna författare – vill du dela med dig av något möte eller någon insikt som etsat sig fast lite extra?

Jag har små one-liners från olika samtal som poppar upp i huvudet när jag är mottaglig för budskapet. Helena von Zweigbergk pratade till exempel om det här med att skydda sin text under första utkastet. Jag tror att jag nu börjar förstå vad det var hon pratade om. Monika Fagerholm pratar ofta om att tänka ”värld” istället för ”text”, vilket också är något som jag tror kan vara en nyckel för mig och ofta går tillbaka och funderar kring. Mats Strandberg pratade om glädjen i redigeringsfasen, och då redigeringen är min stora utmaning så försöker jag att återvända till hans ord regelbundet, för att på det sättet göra det till min sanning också. Jag lyssnar igenom Skrivarpodden ibland av olika skäl och lär mig lika mycket varje gång, olika saker fastnar beroende på vad det är för något jag kämpar med just då.

Så du börjar inte känna igen allt dina gäster säger?

Jag känner igen det mesta de säger, men alla har en egen vinkel på det. Egna angreppssätt och trix. Den här typen av kunskap känner jag också att jag behöver tillgodogöra mig om och om igen och på olika sätt för att kunna ankra in i mig själv. Jag behöver också själva grejen, att sitta ner länge med en person som jag inte pratat med förut men verkligen tycker om, för att prata om saker som vi har gemensamt. Det tillför så mycket till mitt liv och min förståelse av världen. 

Du säger att du har svårt för att se framåt, men om du ändå skulle försöka?

Jag tror att jag har ett förändringsarbete framför mig under 2022, gällande Skrivarpodden. Kanske kommer inte mina lyssnare att märka av det men det är viktigt för mig. Jag håller på att förstå och formulera det just nu. 2021 gick Skrivarpodden in i crowdfunding vilket var ett stort beslut för mig att ta, men som verkligen gjort mycket för mig. Att folk helt frivilligt väljer att ge podden ekonomiskt stöd klargjorde för mig hur värdefull den är för många människor. Det ger mig drivkraften att fortsätta arbeta.

Förra gången tipsade du om att byta texter med andra skrivande personer, att skriva på någon form av uppdrag och att gå skrivutbildningar. Vill du komplettera med fler goda råd?

Absolut! Jag älskar att ge råd. Vi får hoppas att de blir goda också …

1. Hitta en person som vill dig och ditt skrivprojekt väl (ofta är denna person en moster/faster/lärare har jag förstått) och be den personen peppa dig regelbundet. Var gärna tydlig med vilken typ av pepp som fungerar för dig.

2. Om du stöter på något i själva konstruktionen av berättelsen som är svårt att ta beslut kring, så fråga olika personer. Ofta är lösningen väldigt enkel men framförallt blir det otroligt roliga samtal. Jag skrev en gång en text där en äldre kvinna skulle gå in i en romantisk relation med en 30-årig man. Men jag kunde inte bestämma mig för hur gammal kvinnan skulle vara. Så jag frågade mina vänner på en större tillställning. Vi ägnade flera timmar åt samtalet och det är ett av de absolut roligaste samtal jag haft! När jag var hos frisören senast frågade jag henne vad hon skulle fråga sin häst, om hon kunde prata med den. Det var första gången i mitt liv som samtalet med en frisör flöt på …

3. Håll daglig kontakt med din text. Då kommer den inte alls vara lika laddad och prestationskrävande. Om du inte har tid/lust/möjlighet att skriva, så försök att bara öppna dokumentet och ögna lite i texten. Det kommer göra det otroligt mycket lättare för dig att öppna dokumentet nästa gång. Om du inte klarar av att öppna dokumentet, försök att ägna några minuter åt att fundera på någon knut i uppbyggnaden, eller fråga någon i omgivningen någonting som har med texten att göra (se råd 2).

Har du några specifika tips till debutanter?

Försök få kontakt med någon person som gett ut ett gäng böcker och kanske även någon som är väldigt tidigt i sin skrivprocess. Ni behöver inte jobba med texten, men det är skönt att få in andra typer av perspektiv. Det kan bli så konstigt fokus och onödiga normer när alla befinner sig i samma fas och vill samma sak. Men naturligtvis ska man ha den typen av kontakter också, med folk som är i samma fas, det är kul att göra resan tillsammans med någon.

Tack för att du tog dig tid! Lycka till framöver!

Tusen tack för att ni vill uppmärksamma mig och podden! Det är kul att få sitta på andra sidan ibland och sprida erfarenheter och råd runt sig! 

hemsida
LinkedIn
Facebook (@skrivarpodden)
Instagram (@skrivarpodden)
Youtube (@skrivarpodden)
Trailer Kerstin Önnebo
Prenumerera på inspirationsbladet FÖRFATTERIER

Hur kom du fram till din boktitel?

Hur kom du på titeln till din bok? Fanns den redan när du började skriva, eller tillkom den i efterhand?

Samuel: Den fanns inte med från första början, men utkristalliserade sig nog ganska tidigt. Problemet är att min skrivprocess var så utdragen och lågintensiv att jag har glömt bort stora delar av den. Men jag vet att det aldrig fanns några alternativa titlar, Linnés arvinge kändes rätt hela vägen.

Per: Jag hade en arbetstitel – Förortens Fångar – men förlaget menade att det lät för mycket som en äventyrsbok för ungdomar. Typ Jakten på den Försvunna Skatten. Så vi förenklade till Fångarna, ett ord som kanske dessutom blir lättare att komma ihåg. Sedan finns det ju ett serienamn också och det tog desto längre tid att sätta, men i slutänden plockade jag upp en plotline som gick genom alla kommande böcker och döpte efter den: Messias-projektet.

Emma: Jag kom på titeln ”En man till Amanda” först av allt, sedan skrev jag boken.

Victoria: Jag hade jättesvårt att komma på en titel! Inte ens när råmanuset var klart visste jag vad boken skulle heta. Jag ville gärna ha en titel med bara ett ord, men det låter så lätt som en deckare. Jag testade massa olika varianter, googlade runt på tips om hur man väljer titel, bollade med skrivkompisar, studerade alla böcker i bokhyllan, funderade på vad titlarna signalerade. Och som vanligt sökte jag också svar i musiken, de låtfraser som dök upp i huvudet när jag tänkte på boken. En av dem var ”Och du ska ta mig härifrån”, från Kents När det blåser på månen. Vips så fanns titeln, Härifrån. En symbol både för längtan bort och den där platsen där man är född.

Tua: Jag hade två arbetstitlar i tidigt skede, men när jag på allvar tog tag i skrivandet kom den slutliga titeln till mig på ett ganska självklart sätt, eftersom den manlige huvudpersonen är utsänd av kung Gustav Vasa. Jag vägde mellan Kungens sändebud och Konungens sändebud, men insåg att det sistnämnda lät mer majestätiskt och ödesmättat. Uppföljarens titel var det faktiskt sambon som kom på. Han hade läst slutet på den första boken och sa: ”Nästa får väl heta Konungens ultimatum?” Och så blev det.