Fortsätt simma! Fortsätt simma!

Jag håller fortfarande på med omskrivningar av mitt manus. Under tidiga mornar och sena kvällar kämpar jag men ibland känns det som om texten stirrar på mig utan att jag kommer framåt. I helgen bearbetade jag manus i 28 timmar. Ändå når jag inte dit jag vill.

Det går långsamt. Frustrationen växer. Varför är det så jäkla svårt?

Just nu skulle jag kunna döda folk som säger saker som ”det bara kom till mig” eller ”jag skrev min bok på några månader.”

Sänkare! Lyssnar man på dem dör man barracudadöden.

Så, en gång för alla nu.

De ljuger. Inget bara kommer. Inget är enkelt. En idé kan poppa upp från ingenstans, men inte ”roendet” som krävs för att få den iland. Den insatsen kan liknas med att vara en liten liten fisk som simmar över ett barriärrev med en jätteknasig följeslagare.

Jag vet detta för jag är själv mästare på att få helt omöjliga idéer. Ja! Ett marsvin vore kul! Slutade med att vi var fodervärldar åt fem getter en hel sommar. Vara med i TV, nåt nytt skojigt program om bakterier? Jag säger ja! Någon månad senare fann jag mig själv sitta med Dr Åsa under bästa sändningstid och prata om familjens tarmflora. Eller varför inte: Juristlinjen? Så praktiskt med en bred utbildning! Den snilleblixten tog fem år att genomföra och femton till att reparera.

Men trots att jag haft trädgården full av olydiga getter (de rymmer på ett kick och äter upp äppelträden så fort man tittar bort), vardagsrummet kryllande av kameramän eller varit tvungen att plugga dag och natt för att klara jättetrista tentor, är att skriva en bok den störta utmaningen av dem alla.

Om du befinner dig mitt ute på havet (om du någon gång har fått skriva om ett manus vet du vilken skärseld av manettrådar, valar och hungriga hajar jag pratar om) är mina tips följande. Och jag lovar att om du sätter upp dem för dig själv kommer du fixa det. Jag tänker göra det.

  1. Sätt rimliga deadlines. För höga krav innebär bara att allt brakar. Plus, du vill känna att det är lustfyllt, inte pressat.
  2. Börja med det du tycket är roligast. Är det att bättra på och bygga karaktärer – starta där. Är dialogerna mest lockande – bingo! Ruta ett måste kännas askul.
  3. Hitta en bra coach/en pusher. Det finns inget så sporrande som att ha någon som engagerar sig och kommer med precis de förbättringstipsen som behövs (inte de man nödvändigtvis vill höra). Har du inte lyxen att ha strålande förläggare anlitar du en skrivcoach eller en lektör. Det kostar så klart en slant men är väl investerade pengar. Saknas den möjligheten hittar du en skrivkompis. Även en mycket liten och misstänkt dement palettkirurgfisk duger. Om den har rätt inställning.
  4. Bestäm vilka tider du ska skriva, gör ett schema och följ det. Kan du sitta innan jobbet? Är kvällen din bästa stund? Vad du än väljer prioritera tillfällena och boka in dem i din kalender så att inget annat konkurrerar med tiden.
  5. Släng mobilen.
  6. Bestäm innan du börjar när du ska ha rast och vad pausen ska innehålla. Själv gillar jag att springa eller gå, det får min hjärna att vila.
  7. Sätt upp ett specifikt mål för varje skrivtillfälle. Därefter gör du varken mer eller mindre.

Och viktigast av allt.

8. Det gör inget om det går långsamt ibland. Det som gäller är att aldrig, alltså aldrig, sluta.

Om du inte har tid att läsa det här inlägget kommer en kortversion här. Sammanfattad av en totalt förvirrad men lysande skarp liten palettkirurgfisk.

Lycka till!

Annonser
Publicerat i Anna Bågstam Ryltenius, Ögonvittnet, årets deckardebut, Bok två, Debut, Författarliv, Gå på djupet, Korrektur, Kriminaldrama, ljudbok, ljudboksserie, råmanus, redigering, Stockholm psycho, stress, Uppföljare | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar

What’s in a kiss?

christina3

Fotograf: Jonas Schiller

Något av det roligaste och svåraste att skriva är kyss scener tycker jag. Det är de som alltid brukar kännas lite platta och mekaniska för mig innan jag verkligen lärt känna mina karaktärer in på djupet. Innan jag vet hur de kommer att reagera och känna.

Jag sitter just nu med en kyss scen i Brutna små regler som inte känns riktigt helt hundra än. Något fattas.

Kyssar i böcker är betydande av en eller annan anledning. För oavsett om det är en första kyss, en försonings kyss, en ”skit-vi-borde-inte-ha-gjort-så-men-vi-ville-verkligen” kyss, en kärleksförklarande kyss etc. så tenderar kyssar att vara ganska stora vändpunkter för karaktärerna.

Att skriva riktigt bra kyss scener är svårt. De scener som jag älskar är de där känslorna får ta den största platsen. Där man får veta vad just den här kyssen betyder för ens karaktärer, speciellt den som har POV.
Om din karaktär kysser några slumpmässiga främlingar på en fest och då tänker att vilken dålig kyssare partnern är, så är det lika viktigt att notera som en kärleksförklarande låt-oss-vara-ensamma-tillsammans kyss. Även om karaktärerna inte vet vad den här kyssen betyder, bara att de kysser varandra och att de gillar det (eller inte), så är det viktigt att förmedla det till läsarna.

Det är detta som, enligt mig, gör kyssar roliga att skriva och läsa.

Följderna som kyssen får.

Men det betyder ju inte att karaktärerna aldrig kan kyssas bara för att visa tillgivenhet eller för att de inte kan hålla sina läppar ifrån varandra. Båda är giltiga orsaker till att skriva kyssar tycker jag 🙂

Men som regler är det de kyssar som verkligen betyder något, som har en djupare mening, som är signifikanta av en eller annan anledning där man som författare ska lägga mest krut. För det är där du verkligen kan lyfta scenen ett snäpp.

Har ni några favorit kyss scener i böcker eller filmer?

 

 

 

Publicerat i Bok två, Brutna små regler, Christina Schiller, Debut, författarens hantverk, Författarliv, karaktärer, redigering, Romance, Skrivprocessen, Uppföljare | Märkt , , , , , , | 3 kommentarer

Gästblogg: Linnea Dahlgren

Foto: Pernilla Dahlgren

Jag trodde att det skulle vara ett telefonsamtal. Refuseringsbreven kommer via mail men när det positiva beskedet väl anlände trodde jag det skulle komma i form av ett telefonsamtal. ”Hej, jag heter X och jag ringer från Y förlag angående det manus som du skickat in till oss, som vi blivit GALET IMPONERADE AV och MÅSTE GE UT.”

Så blev det inte, såklart. När det positiva beskedet väl kom såg jag det aldrig, för det gick raka vägen till skräpposten i min mail.

Jag har skrivit seriöst sedan någon gång på högstadiet. Innan dess var det mer idéer som jag skrev inledningar på, men aldrig kom förbi 20-sidorsgränsen med (även om jag i vissa fall hade detaljerad handling för en serie om tio böcker). Men på högstadiet skrev jag klart min första långa berättelse. Jag skrev den för att det var så himla, himla roligt. Och när jag skrivit klart den skrev jag en till. Och en till.

Det var det läskigaste någonsin, när mina föräldrar skulle läsa vad jag skrivit. Jag kunde inte vara i samma rum, jag var tvungen att gå därifrån och tänka på något annat. Det kändes som att jag gav dem min hemliga dagbok att läsa trots att allting var påhittat och jag själv inte fanns någonstans i texten. Trots att det inte alls var en nyckel till mig, utan snarare en port till mitt skruvade fantasiland.

 Några skrivarutbildningar senare har min relation till att bli läst förändrats. Jag tycker om att vara i samma rum som någon som läser min text, även om det fortfarande är nervöst, för det är det bästa sättet att se hur texten tas emot på av läsaren. Om personen skrattar kan jag fråga direkt vad det var som var roligt, om personen gråter vill jag veta vad i texten som orsakat detta (för att se om det var meningen liksom) och icke desto mindre: var i texten personen slutar att läsa och istället reser sig upp för att kanske hämta något att dricka. Att få respons har blivit till en viktig del i min skrivprocess, en del jag tycker om.

Men nu är det dags för mig att ta mig an nästa nivå. Hittills har jag alltid vetat vem som läst min text, jag har fått höra respons från läsningen, jag har haft kontroll. Men inte längre. För som tur var skickade min blivande redaktör ett mail till.

”Hej Linnea, jag vet inte om mailet jag skickade i förra veckan kom fram eller inte, men jag har läst ditt manus och vi på Opal skulle gärna samarbeta med dig.”

Det var en vanlig måndagsförmiddag. Jag skulle till jobbet om några timmar och hade slagit upp datorn i jakt på lagom förströelse. Och så ser jag mailet. Med hjärtslag långt upp i halsen och darrande fingrar svarade jag att ja, jag vill gärna samarbeta.

Jag vet inte hur väl jag egentligen utförde mitt arbete den dagen. Det kändes som att jag borde ha skrivit ”jag ska ge ut en bok” i pannan, för det var den enda tanken som fanns i mitt huvud. Fast i versaler.

AAARGH, JAG SKA GE UT EN BOOOK!!!!!

I vår kommer den. Min bok. På Vox by Opal, som är Opals nya imprint. Jag har drömt och fantiserat och längtat efter det här så länge, att jag trodde att när det väl hände skulle jag vara förberedd. Men det är som att jag fortfarande inte riktigt har förstått.

 Ibland har jag svårt för att inte tralla gatan fram (så svårt en gång att jag faktiskt trallade), ibland är det svårt att somna på kvällen för att huvudet är så fullt av tankar. Vad kommer de som känner mig att tycka om boken? Vad kommer de som inte känner mig att tycka? Och hur konstigt är det inte att personer som inte känner mig kanske ändå väljer att läsa min berättelse? Hur konstigt är det inte att de flesta främlingars reaktioner på min bok antagligen aldrig kommer nå fram till mig? Tänk om någon tar illa upp? Tänk så kommer någon recensera den!

Hur läskigt det än känns hoppas jag ändå det. Att boken kommer bli läst. Att folk kommer tycka och känna saker om den. Tycka olika och tolka olika. Och jag hoppas, att åtminstone ett litet svagt eko av allt det där, kommer studsa tillbaka till mig.

För det här är min dröm, och nu händer det. Jag kommer aldrig att bli redo, och jag har för farao varit redo i hela mitt liv. Nu kör vi.

Linnea Dahlgren bor i Malmö och jobbar som biblioteksassistent på stadsbiblioteket i Helsingborg. Hennes kommande debutbok är en ungdomsbok med titeln ”Dagen du förstörde allt”. Om du vill följa hennes resa finns hon på det nystartade Instagram-kontot linnea__dahlgren.

Publicerat i Debut | 6 kommentarer

Är du nästa års debutantbloggare?

Herregud, det är redan november och året har rusat förbi! Det är mindre än sju veckor kvar av vårt bloggår, och med detta inlägg vill vi börja sondera terrängen inför 2018. Då är det dags för fem nya debutantbloggare! Fem nya röster och fem nya resor att följa.

Ska du debutera nästa år? Eller känner du någon som ska debutera? Tycker du om att blogga om skrivande? Vill du diskutera hantverk, karaktärer, flyt och ångest? Vill du dela med dig av din resa och peppa andra som också är sugna på att testa sina författarvingar?

I så fall ska du mejla till debutantbloggen@gmail.com och berätta lite om dig själv, vad du ska debutera med, och vad du tror att du kan tillföra till bloggen. Vi kommer att försöka sätta ihop ett bra gäng med lite olika ingångar. Vi bekräftar att vi mottagit alla mail och skickar ut svar runt lucia. Sista dag för intresseanmälan är 5/12.

Skriv så det ryker!

/Christina, Anna, Michaela, Marica och Johan

 

Publicerat i Debut | Lämna en kommentar

Tillbaka to the scene of the crime … 

Ola Kjelbye

Foto: Ola Kjelbye

Om du svänger av E6:an i Kungälv och tar sikte mot Marstrand, tar av i Ytterby, så kommer du att efter några kilometer rulla igenom samhället Kärna. Det är ingen metropol. Där finns Coop, pizzerian, macken, frisörsalongen, återvinningsstationen, en fotbollsplan borta i svängen, och där tar det egentligen slut. Men det är en viktig plats för både mig och min man. Kärna har till exempel lånat ut sin charm till den fiktiva plats där demensboendet Tallskuggan ligger, i Mats Strandbergs fantastiska roman HEMMET. Det är där Monika kämpar med både sitt sjukdomstillstånd och med påhälsningar från något som inte verkar höra hemma här i vår värld …
Både jag och Mats har suttit och skrivit en hel del i de här trakterna på grund av att jag jobbat flera somrar ute på Tofta Herrgård. I det gamla trevånings-magasinet bakom stallarna huserar nämligen sedan åtta år tillbaka Teater Tofta. Där har det spelats Strindberg, Ibsen, Norén, Göran Parkrud och senast Jonas Gardell. Det är en fantastisk miljö och teatern är ganska unik med sina fyra läktare som omringar den lilla scenen i mitten.

IMG_0698De första två åren bodde vi på övervåningen hos en äldre dam som var född på orten och så gott som aldrig hade varit därifrån (det är faktiskt i det huset där en av Mats huvudkaraktärer, Joel, växte upp, och som han nu måste tvinga sin mamma att lämna för att flytta in på demenshemmet). Jag skrev också så gott som hela pjäsmanuset som senare blev Down under i det huset.
De två följande åren bodde vi på det här stället.

Skärmavbild 2017-11-16 kl. 23.39.12Vi kallade det ”Muminhuset”. Det är en gammal kvarn från mitten av 1800-talet som byggts om till boende. Själva vingarna är nedmonterade sedan länge och det är nog bra för det kan blåsa rejält därute. Nuförtiden sitter kvarnen fast i ett fixerat läge men när den var i bruk vred man hela byggnaden för att fånga så mycket som möjligt av vinden. Längst ner finns kök och matrum, en våning upp ett ”sittrum” med den gamla kvarnstenen som bord i mitten, och högst upp ligger sovrummet. ”Muminhuset” ligger längst ut på en liten udde vilket gör att man är så gott som omgiven av vatten. Här skrev jag en stor del av råmanuset till Down under. När föreställningen väl hade haft premiär och jag inte repeterade på dagarna, var det en fantastisk möjlighet att få koncentrerad skrivtid där. Jobba med bok på dagarna och spela teater på kvällarna. Och mitt ute på vishan så inte så mycket som drog och var tvunget att ordnas med.

I onsdags kväll var jag tillbaka på Tofta för att medverka i Teater Toftas vänförenings årliga höstsoaré. Det var skådespelare och musiker som arbetat med teatern genom åren som spelade, sjöng (jag sjöng också!), det visades klipp ur en kommande film och en scen från nästa sommars teaterproduktion. Till det serverades mat, dryck, kaffe och kladdkaka. Jag var inbjuden att delta i ett samtal om skrivande tillsammans med dramatikern, regissören och psykologen Göran Parkrud. Samtalet modererades av Emma Vendelek som är socionom och litteraturvetare och har följt teaterns arbete under alla år. Jag gillar verkligen att prata om skrivprocessen och allt kring den. Att få frågor som liksom tvingar mig att formulera mig kring saker som är svåra att sitta och fundera ut själv på kammaren. Situationen med strålkastarna, publiken och mikrofonen i fejset gör ju att allt blir förhöjt och extra skärpt. Jag fick bland annat frågan om det är tufft att skriva baserat på svåra upplevelser ur sitt eget liv, och kom verkligen på att det för mig är som med skådespeleriet. För några år sedan spelade jag, just på Teater Tofta, en man som förlorat sin fru och sitt barn i en bilolycka. Asjobbig livssituation och han mådde verkligen skit. Men de kvällar när allt funkade, och jag fick med mig allt jag behövde för att kunna gestalta den där mannen, då mådde jag ju väldigt bra. Jag kunde känna en sorts eufori över att jag faktiskt fick till det. Och så har det varit att skriva de delar av Jims liv i Down under, som bygger på jobbiga episoder ur min historia – när jag inte lyckats få fram känslan, då har det varit skitjobbigt. Men när jag känt att det funkat, att texten faktiskt gestaltat den där vidriga känslan jag velat få fram – då har det ju bara varit toppen!

HELGTIPS!

KUNGÄLV:
I kväll fredag 17 november kan man bege sig till Kungälv och träffa Mats Strandberg och Karin Bojs som samtalar om sina böcker! LÄS MER HÄR

STOCKHOLM/SUNDBYBERG:
I morgon lördag 18 november kan man träffa mig och Jenny Jägerfeld i Hallonbergen/Sundbyberg på Biblioteket mellan 15.00-16.00 med efterföljande bokförsäljning och signering! LÄS MER HÄR

 

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

 

Publicerat i Debut, debutantåret, Down under, Författarframträdanden, Författarsamtal, Johan Ehn | 2 kommentarer

Glad. förvirrad. textkollage

Bild Marica Kallner2017

Tjo!

Jag är glad och förvirrad och skriver ett kollage.

Glad och förvirrad. Ni som följt mig under året kanske har räknat ut att det är mitt normaltillstånd. Glad och förvirrad.

Jag har många texter på mitt bord: mina egna och andras. Tänker på Cath i Rainbow Rowells roman Fangirl. Cath har texter att skriva och studieböcker att läsa och mejl och kommentarer att besvara. Hon beskriver det som att hon badar i ord, drunknar i ord. Just nu känner jag igen mig i det. Fast jag drunknar inte. Jag simmar runt och har det trevligt.

En tisdag för några veckor sedan gjorde jag en 100% vegetarisk chokladpudding av banan och havremjölk och kakao och vaniljsocker och den blev galet god. Åt den och läste fjärde delen i Pax-serien.

Just nu läser jag boken Jordens herrar av Pelle Strindlund. Den handlar om djurförtryck. Jag tycker att den är bra, jobbig, intressant, provocerande, fängslande.

Ibland skriver jag twitterkorta noveller. Här är en:

Kärleksförklaring
Hon läste dikter för dig och bjöd dig på morotskaka men du ville ändå inte ha henne.

Det finns fler på twitterkontot som heter mkallnernovell. Nu när tweets kan ha hela 280 tecken vet jag inte hur jag ska få ihop novellerna. Det blir en ny utmaning.

Den 25:e november ska jag vara med på en Ordfest i Malmö! Ska bli kul. Ett gäng ordkonstnärer framför text på scen. Poesi, prosa, stand-up. Det blir på Garaget i Malmö och du kan läsa mer om det här.

Jag fortsätter med mitt forskningsprojekt om flickor och flickskap. Vad är det att vara flicka? Varför är flickan viktig för mig som författare? Hittar massor av frågor och massor av texter och massor av svar. Tappar bort mig i textsorlet. Letar genom att skriva. Låter det vara en process. Låter det ta tid.

I boken Ett flicklaboratorium av Maria Margareta Österholm läste jag om hur en roman går från att beskriva ett sjukdomstillstånd till att utföra sjukdomen. I språket och i formen. Det är intressant. Jag tänker att det sker när texten slutar att bara vara en text. När läsaren blir en del av den. När läsaren inte längre kan värja sig från texten. Inte längre kan tänka att det inte är på riktigt.

Fantastiska nyheter: I sommar ska jag leda en kurs på Skurups folkhögskola. Kreativt skrivande med feministiskt perspektiv. Ser fram emot det trots att det är långt till sommaren. Datum är inte spikat än. Men tiden går fort. Inser också att mitt år på Debutantbloggen snart är över. Märkligt.

 

p.s Jag har inte bestämt vad jag ska läsa på Ordfesten. Vill läsa ur Det som får plats. Något förslag? d.s

 

Publicerat i Debut, Marica Källner | Lämna en kommentar

Varför så bråttom?

forlaget_michaela_von_kugelgen_2017_webres-001

Foto: Niklas Sandström.

Jag är en otålig människa. Extremt otålig. Jag blir irriterad när folk är långsamma. Alltså om något till exempel tar en halv sekund längre än jag vill så kan jag bli irriterad. En halv sekund.

Jag vet, inte speciellt bra egenskap så där överlag. Men som journalist har jag blivit van vid snabba deadlines. När jag jobbade med morgonradio hade jag sändning med 30 minuters mellanrum, ett perfekt tempo för en som mig, fick helt otroliga adrenalinkickar och tyckte inte ens att det var så jobbigt att börja jobba klockan fem på morgonen (men då var jag också yngre och fräschare och mindre trött). Nuförtiden jobbar jag med en artikel i kanske någon vecka, oftast räcker några dagar och jag är färdig.

Men det här med att skriva böcker går ju inte riktigt i samma tempo. Det tar tid att skriva en roman. Mycket tid. Det finns författare som skriver en bok på en månad – jag lyssnade senast i går på ett avsnitt av podden The bestseller experiment där egenutgivaren Shannon Mayer (som sålt massvis med böcker) berättade att hon skriver en bok på en månad. En månad!

Som egenutgivare kan hon ju också pumpa ut böcker i ett snabbare tempo än författare som blir utgivna på traditionella förlag. Det är hon som bestämmer över sitt tempo och behöver inte vänta på att det finns utrymme i utgivningen eller att det tröga maskineriet kommer i gång.

Eftersom jag då är en otålig människa och känner att jag faktiskt kan pumpa ur mig text i högt tempo kan jag ibland känna att det är tråkigt att bokbranschen är så långsam. Jag är ju redo att ge ut en bok om året, minst!

Eller är jag? Många etablerade författare har sagt att det kan vara helt bra att ha lite paus, inte skynda så förfärligt mycket som jag vill. Jag har irriterat viftat bort deras kommentarer och tänkt att jag skriver väl precis så mycket och så fort jag vill och så får mitt förlag bara se till att ge ut böckerna också.

Men det är ju inte riktigt så det funkar. Efter en debut har jag inte precis nån ställning där jag kan kräva att bli utgiven varje år. (Om en författare nu nånsin når en ställning? Eller kanske Stephen King?) Ju längre den här hösten har lidit har jag ändå börjat förstå allt det här bättre, att det kanske inte är meningen att det ska komma en bok varje år hur mycket jag än ”skulle klara av det”. Den här debutanthösten har på många sätt varit slitsam, inte för att tala om hela slutskedet med redigering, omslag och allt som hör därtill.

Jag är faktiskt tacksam över att det inte ska komma någon bok av mig under 2018. Till och med otåliga jag tycker att det är skönt. Däremot hoppas jag att jag under 2018 har möjlighet att koncentrera mig på att redigera nuvarande texter som är på hälft och kanske kanske skriva något nytt. För jag har ju inte precis brist på idéer. Jag kommer att skriva hur mycket som helst. Sen behöver jag ju bara nån som kan ge ut allt det jag skriver.

Eller hur var det nu?

Publicerat i Debut, Michaela von Kügelgen | 2 kommentarer