Temavecka: Jennys antagningshistoria – Jag vann!

jennyGW_FotografHENRIKBERGLUND

Foto: Henrik Berglund

För ett år sen fick jag ett oväntat samtal. Det var journalisten Johanna Wiman som ringde och berättade att jag hade vunnit tidningen Skrivas och Storytels stora ljudbokstävling. Av över 350 bidrag hade de valt mitt!

Journalisten ville göra en intervju. Jag bad henne ringa upp igen en stund senare för jag var tvungen att ta in det hon just berättat. Sen kastade jag mig på sängen, tog några danssteg eller… jag minns inte riktigt. Men jag minns att jag ringde till Erik. Han som gav mig en skrivarkurs i 40-års present och med den satte igång alltihop.

Jag vann med en pitch till en Storytel Original ljudboksserie. En pitch är ett ord som ofta används när du presenterar en idé för en tv-serie. Min pitch inklusive karaktärer rymdes på en A4:a och jag hade inget färdigt manus. Vinsten gav mig en möjlighet att utveckla ett synopsis till en serie, men jag hade alltså inte blivit antagen i traditionell bemärkelse. Jag hade kommit en bit på vägen.

Jag kallades till möte på Storytel och fick deras seriekoncept presenterat. En serie är 10 avsnitt, ungefär en timmes ljud per avsnitt. Att skriva direkt för ljud var helt nytt för ett år sedan, men jag hade en förebild i Anna Bågstam Ryltenius som debuterat med ljudbokserien Stockholm Psycho, och jag trodde att min idé skulle passa konceptet.

Min huvudkaraktär Jossan höll på att bli en bikaraktär ett tag, men efter ett par vändor blev både synopsis och karaktärer godkända. Då började jag skriva ett pilotavsnitt. Ungefär 50 000 tecken som skulle bli en timmes ljud. Med stor vånda skickade jag iväg texten och piloten lästes in. Redaktionen på Storytel Original skulle lyssna och ta ställning om de ville gå vidare och göra en serie.

Jag var så nervös.

Rädd att de skulle hata mitt manus, att det bara var flax att just jag hade vunnit. Rädd att piloten skulle bli skit och att mina skrivardrömmar skulle gå upp i rök. Det skulle dessutom ske offentligt eftersom tidningen Skriva skulle rapportera hur det gick. Oavsett om det blev en serie eller inte. Det är hyfsat pressande att lyckas eller misslyckas inför öppen ridå.

Men så kom beskedet. Ett mejl med ämnesraden: ”Vi älskar dig!”

Jag var tvungen att dubbelkolla att det stämde. ”Blir det en serie?” För sån är jag. Hängslen och livrem. Osäker ända in i märgen. Men det var sant. Det skulle bli en hel Storytel Original-serie med Kämpa tjejer!

Tack fina, fina förläggare Emma och hela Storytel-gänget som tror på mig. Mot deadline!

 

Vinnare_TidningenSkriva_Jan2017

Ur tidningen Skriva

Här kan du läsa vinnarintervjun i tidningen Skriva.

Och här kan du läsa intervjun som gjordes när jag blivit antagen.

Advertisements
Posted in Debut, Jenny Gromark Wennberg, Kämpa tjejer | Tagged , , , , , , , , , | Leave a comment

Gästbloggare: Arianna Bommarco

Arianna_bommarco

Steget över till andra sidan

Jag arbetade under flera år på ett medelstort svenskt förlag. Under den tiden betade jag av i princip alla förlagets avdelningar, men en sak förblev konstant. Oavsett tjänst satt jag i förlagets utgivningsgrupp som träffades varannan vecka. I regel var utgivningsmötena långdragna och manus och utländska böcker diskuterades ur alla perspektiv.

Mängden text som kom in till förlaget var överväldigande. Varje vecka fylldes nya blå postbackar med tjocka buntar. Jag undrade var folk fick tiden att skriva ifrån. Det fanns guldkorn i de där backarna, det visste alla, även om det allra mesta inte höll måttet för utgivning. Många parametrar ska stämma för att ett förlag ska säga ja.

Men så kom en dag då jag tog beslutet att säga upp mig från förlaget för att försöka skriva själv. En dröm jag, som så många andra burit på sedan jag var barn men vars styrka följt självförtroendets konjunktur. Tiden var nu mogen och all uppdämd fiktion som vistades i mitt huvud skulle plötsligt släppas ut. Min skrivlust var hejdlös. Dammen hade slutligen brustit.

Under lång tid skrev jag full av entusiasm och med tillförsikten om att bli publicerad – jag visste ju hur man resonerade kring en utgivning – innan jag slutligen satte punkt. Fastän jag innerst inne kände på mig att mitt manus inte var riktigt färdigt skickade jag det till ett antal förlag och agenter i hopp om att någon skulle nappa på min idé.

Ett halvår senare var katastrofen ett faktum. Jag hade blivit refuserad överallt. Paniken över den enorma mängd tid jag hade investerat i mitt skrivande var fullkomlig. Hur var det möjligt att efter alla år i utgivningsgrupp göra en så grov missbedömning? Skulle jag kasta manuset på tippen och aldrig skriva igen?

Jag satsade allt på ett kort och gav manuset till en vän och bestämde mig för att låta honom (fast det visste ju inte han om) fälla avgörandet om dess öde. Flip eller flopp? Han läste och ringde upp mig och sa: ”Jag förstår exakt vad du vill göra, men du behöver skriva om.” Jag antecknade alla hans synpunkter på baksidan av manuset tackade honom varmt och lade sedan bunten i byrålådan och tänkte att en dag när orken infinner sig ska jag skriva om. Därefter började jag jobba med annat och gled allt längre bort från både förlagsvärlden och mitt eget skrivande. Men snart behövde jag fatta beslut om vad nästa steg i mitt yrkesliv skulle bli.

Då fick jag tips om Storytel Original där man kunde pitcha in idéer och bli antagen utan att ha ett helt färdigt manus. Det räckte med ett pilotavsnitt och ett synopsis och uppdraget var väldigt tydligt. Det fanns en massa människor därute som ville ha fängslande berättelser att lyssna på. Formen var tio timmeslånga avsnitt. Jag bestämde mig för att den här gången skulle jag skriva något riktigt spännande utan omotiverade utsvävningar. Ingen skulle ju orka lyssna på tomt nonsens. Kärleken till mina egna ord blev därför inte riktigt lika otyglad som tidigare, formatet höll mig i schack. I slutet av november förra året släpptes resultatet; thrillern Mörkt arv på Storytel.

Folk därute har lyssnat på den, det vet jag för de ha hört av sig. Deras respons har lärt mig den oförglömliga läxan att det är dem jag skriver för i första hand och mig själv i andra hand. Jag har även förstått att skrivlust inte räcker för att få ihop en spänningsroman utan en väl konstruerad dramaturgisk struktur är trots allt en förutsättning.

Stärkt av insikterna skriver jag nu om det manus jag under lång tid trodde skulle bli min debut. Jag vet ännu inte om det blir publicerat, men under tiden jag skriver om kommer jag att påminna mig själv om några saker jag lärde mig på förlaget. Nålsögat är trångt. Men det existerar manus som ingen trott på, men som efter envetna dörrknackningar har hittat hem och till och med blivit succéer. Det finns även manus som väldigt många varit övertygade om skulle bli bestsellers men som floppat fullkomligt. Och så en tredje sort, manus som blivit refuserade överallt men då författaren återvänt till sin skrivkammare, skrivit om, skrivit rätt och tillslut blivit antagen. Alltid tröstar det någon som sitter och kämpar med sin text och sina refuser, det tröstar i alla fall mig.

/Arianna Bommarco

Arianna Bommarco är författare till Storytel Originalserien Mörkt arv. Hon frilansar inom kulturbranschen och har nyligen gjort en dokumentär för SVT om kvinnliga pressfotografer och är curator för en utställning på samma ämne. Arianna Bommarco är filmvetare med magisterexamen från Lunds universitet.

 

Posted in Debut, Gästbloggare, ljudboksserie | Tagged , , , | Leave a comment

Lördagsenkät: Vad har du för skrivmål 2018?

Vi är nyfikna på dina mål! Posta gärna i kommentarsfältet. Och så bjuder vi Debutantbloggare på våra egna skrivmål:

01_jennygromarkwennberg_foto_henrikberglund_mellan

Jenny: Under våren är det att skriva färdigt Kämpa tjejer! Jag är precis i slutfasen av arbetet med att skriva de tre sista delarna av 10. Sen väntar feedback från min förläggare Emma och därefter ytterligare redigering. Under hösten är målet att börja skriva på något nytt!

 

HelenaHedlund20171207013

Foto: Kicki Nilsson

Helena: I dagsläget befinner sig min debutbok “Det fina med Kerstin” hos min redaktör i sin helhet, och än så länge vet jag inte om jag behöver pilla med den mer eller inte innan utgivning i augusti. Just nu håller jag för fullt på med uppföljaren, den andra boken om Kerstin. Någon titel på den finns ännu inte. Jag sitter här och försöker få ihop de sista kapitlen för att sedan kunna lägga den att vila i några veckor medan jag skådisjobbar, för att sedan kolla igenom allt igen med fräscha ögon innan jag skickar in till förlaget. Och efter det väntar den tredje delen, och till den har jag bara börjat samla fragment än. Tre olika roliga faser med tre olika böcker om samma person. Mitt mål är att ha alla tre böcker klara innan året är slut!

DSC03878 ret

Foto: Jakob Almer

Veronica: Min bok Sunt förnuft, vilt hjärta är redan tryckt så jag kan inte ändra något mer i den utan fokus kommer ligga på marknadsföring, att nå ut med min debutroman. Ett mål är självklart att få slut på första utgåvan. Jag har redan skrivit klart min andra bok Blått blod, rött hjärta som just nu letar förlag. Så ett av mina mål är att ha ett hem även för den innan året är slut. Ett annat mål är att få börja skriva på min tredje romance. 2018 kommer verkligen bli ett spännande skrivår!

 

Emelie-Novotny_Bonnier_009_c Stefan Tell webb

Foto: Stefan Tell

Emelie: Just nu putsar jag på de sista ändringarna på Vänd rätt upp och snart ska vi börja läsa korr. Därefter är mitt mål med 2018 att vara närvarande i allt det som händer inför och under boksläpp. Jag har så lätt för att starta upp något nytt och susa iväg i tanke och handling. Men den här våren vill jag vara bara här, bara nu. Självklart har jag massor med uppslag till nya romaner som gror i huvudet. När någon av dem tvingar mig att skriva dem kommer jag att göra det.

 

Mia blogg

Foto: Jini Sofia Lee

Mia: Min debutbok (titeln är inte spikad) är färdigredigerad tillsammans med redaktör och förläggare, så den behöver jag inte jobba mer med.
Jag har alltid flera skrivprojekt på gång samtidigt. Just nu jobbar jag med ett par barnboksmanus och en novell. Men mitt stora skrivmål för 2018 är ett redigera klart manuset till min feelgoodroman. Manuset har nyligen varit hos en lektör och jag har fått tillbaka lektörsutlåtandet med en massa bra kommentarer att redigera utifrån.

florian-klauer_DB

Foto: Florian Klauer

Posted in Debut, lördagsenkät | Tagged , , , , | 11 Comments

Slutversion tredje gången gillt

Emelie-Novotny_021_c Stefan TellFoto: Stefan Tell

Jag har ynnesten att jobba tillsammans med en redaktör som inte nöjer sig. Vilket gör att jag har lämnat slutversion av mitt manus säkert tre gånger nu. Varje gång har jag fått tillbaka texten för att det är någon ynka liten detalj som inte är perfekt. Jag har ändrat och därefter fått tillbaka det ytterligare en gång för att det är något annat som måste åtgärdas. I söndags skickade jag in manuset ännu en gång.

Jag har skrivit på det som nu ska bli Vänd rätt upp i snart fem år. Jag har inte jobbat på manuset varje dag de här fem åren, inte ens varje vecka, ibland har det till och med gått månader, för text behöver ju vila emellanåt. Men närvaron av texten, karaktärerna och berättelsen har format min vardag och mitt liv under lång tid.

På ett sätt är romanskrivandet det ultimata sällskapet. Jag drabbas ofta av den existentiella ensamheten. Det spelar ingen roll att jag nästan alltid har familj och vänner omkring mig. Då är romankaraktärerna det ultimata sällskapet. Tillsammans med dem är jag aldrig ensam.

I fem år har jag följt Ylva, Nicole och Fredrik, jag har glatt mig åt och våndats med dem. Jag har blivit förälskad med dem, känt hopplöshet med dem och tillsammans med dem utvecklat det band som hästtjejer utvecklar med sina hästar. Jag har sett ett föl växa sig igenom sin första sommar.

När jag lämnade manus i söndags, skojade jag med familjen om att imorgon sitter jag här med nya ändringar, men i måndags kom det inget manus i retur. Trots att jag har övat mig på att lämna manus flera gånger nu kom det lite som en chock: nu finns det ingen återvändo längre. Så nu sitter jag här i min ensamhet utan välkända kompisar att umgås med, nej, jag menar utan manus att redigera.

Självklart har vi jobb kvar att göra innan det finns en tryckfärdig version. Manuset ska för första gången sättas som boksidor så att texten flödar korrekt över sidorna. Därefter ska vi läsa korr. De sista korrigeringarna med omslaget ska göras när vi vet hur bred ryggen kommer att bli. Och jag ska börja vänja mig vid tanken på att jag faktiskt har skrivit en bok.

Posted in Debut, Emelie Novotny, Hästbok, Korrektur, redigering, Ungdomslitteratur, Vänd rätt upp | 1 Comment

Att skriva dagbok – och att slippa!

HelenaHedlund20171207013

Foto: Kicki Nilsson

“Hej dagboken! Du kanske undrar vem jag är? Jo, det ska jag säga dig. Jag är en ensam tjej med oranget hår, 6 dm ungefär…”

Så börjar min första dagbok från den 21 februari 1989. Jag var tio år. Jag började skriva efter att jag läst min mammas dagböcker från när hon var barn. Min mamma som hade massor av kompisar och till och med pussade killar på femtiotalet – jag ville nog att min dagbok skulle bli som hennes, en händelserik kärleksroman i barndomsmiljö. Men själv stod jag mest ensam på skolgården och hackade sönder is med hälen. Att pussas var det inte tal om!

IMG_0683.jpgMen från det att jag var tio år så skrev jag dagbok i stort sett varje dag fram till att jag var 26. Periodvis skedde det nästan tvångsmässigt – jag kände att jag inte riktigt fanns till om jag inte dokumenterade min dag. Som att jag hade levt förgäves. Ibland ljög jag lite, eller förstärkte händelser till min egen fördel, allt för att få romanen om mitt liv att bli så bra som möjligt. Ja, studtals kunde jag nog känna att jag levde och gjorde saker enbart för att ha något spännande att skriva om. Medan jag upplevde livet på dagarna så låg jag redan före i tanken kring hur jag skulle formulera det i dagboken på kvällen. Jag har aldrig varit så bra på det där med att leva i nuet…

Nu ligger mina samlade dagböcker i en stor gul resväska i vedboden. De är många och jag kommer nog aldrig att orka läsa igenom alla. Varför skulle jag ens lägga tid på att försöka? De får ligga där de ligger – jag ser dem som lite av min grundutbildning. En övning i att skriva och en övning i att leva. Så många timmar, dagar, år som jag faktiskt har lagt ner på att försöka hitta min egen röst för att beskriva livet!

Sedan ungefär fjorton år tillbaka är skrivandet delvis mitt jobb. I samma veva gifte jag mig och skaffade barn. Och ungefär samtidigt slutade jag skriva dagbok. Den fick inte längre plats, fyllde ingen funktion. Jag skrev annat istället – pjäser och krönikor – där jag kunde sålla mina känslor och tankar genom en tydlig form och få distans till det alltför privata. Och jag har inte saknat att skriva dagbok. Det var faktiskt bara en befrielse att slippa!

Posted in Debut | 6 Comments

Varför skriver du barnböcker?

Mia blogg större

Foto: Jini Sofia Lee

Det är en rätt vanlig fråga som barnboksförfattare får har jag förstått. Antagligen för att barnböcker inte ses som ”riktiga” böcker. Just den frågan har jag inte fått, än. Men jag tänkte ta tillfälligt i akt att svara på den frågan.

Ända sedan jag kom på att det var skrivandet jag ville satsa på var det självklart att det var just barnböcker jag ville skriva. Och det här var långt innan jag hade egna barn.

Varför barnböcker då?
Jag tror att det är för att jag var med om mina starkaste läsupplevelser som barn. Minnena från alla de där gångerna som mina föräldrar läste för mig sitter djupt rotade i mig. Stunder då inget annat existerade än jag, dem och fantasin. Och tryggheten det gav att få höra sin favoritbok om och om igen.
Än idag när jag slår upp barnböcker som jag hörde som liten minns jag känslorna de böckerna väckte hos mig som barn. Tänk vad fantastiskt att vissa barnböcker lever kvar i en hela livet! Vilka andra böcker har så stor inverkan på en person? Jag minns knappt vad en bok jag läste för några månader sedan handlade om i detalj. Jag minns om jag tyckte den var bra eller dålig, men inte så mycket mer. Numera är det tydligen guldfiskminne som gäller.

Tänk att få skriva en bok som kan påverka en människa hela livet! Vilken obeskrivligt häftig känsla!
En annan anledning till att jag vill skriva just barnböcker är också att jag alltid har tyckt väldigt mycket om barn. Och jag minns själv hur det var att vara barn, vilka tankar jag hade och vad jag tyckte om att göra. Det var en lycklig och tämligen bekymmersfri tid. Jag tyckte om att vara barn.

Förutom allt detta är barnböcker viktiga även av andra skäl. Det pratas mycket om vikten av att läsa samtidigt som högläsningen för barn minskar. Läsningen och ordförrådet grundas som barn. Så det är väl ingen tvekan om hur viktiga barnböcker är.

En sjuåring har i genomsnitt ett ordförråd på 7 000 ord.
En 17-åring som läser och/eller lyssnar till texter och som har blivit läst för som liten har ett ordförråd på 50 000-70 000 ord, men en 17-åring som inte läser har ett ordförråd på 15 000-17 000 ord.
För att klara av ett vanligt vuxenliv, att hänga med i nyhetssändningar, förstå en tidningsartikel och att kunna följa instruktioner och anvisningar, krävs cirka 50 000 ord.
(Källa: Mats Myrberg, professor i specialpedagogik vid Stockholms universitet)

Det där säger väl allt.

Vid varje jul och varje gång mina barn fyller år får de alltid minst en bok i present. Det har jag sagt till dem också. Att det alltid kommer att vara så. Jag vill visa att böcker är något fint att få och något att uppskatta.
Om du ändå ska ge en sak, varför inte ge något som kan lämna ett bestående avtryck för resten av livet?

IMG_4056

 

Posted in Debut, Mia Kim | Tagged , , , , , | 3 Comments

Boken har lämnat boet

DSC03878 ret

Foto: Jakob Almer

180108, dagen jag alltid lär minnas. Det var dagen då jag officiellt släppte min första bok. En fågelunge som lämnade boet. Det var med blandade känslor jag steg in på min egen releasefest förra veckan. Dagen innan, liggandes på golvet i fosterställning, sa jag till min man att vi borde ställa in det, bränna böckerna och låtsas som att jag precis inte skrivit en bok. För det hela känns så konstigt, min bok som jag har arbetat så länge med, kämpat och gråtit över, den ska helt plötsligt alla få läsa och komma med åsikter om. Jag har varit införstådd under hela processen att jag vid en punkt kommer tappa kontrollen över vilken väg boken går. Och det är kanske det här med brist på kontroll som jag upplever som värst. Jag har inte längre kontroll över innehållet (oj, vad jag skulle vilja gå in och peta på det, blir man någonsin nöjd?) och hur innehållet tolkas och gillas.

Jag pratade med några andra författare under releasefesten om detta var en normal känsla att ha på sin bokrelease och det var det väl. Kanske framförallt för oss debutanter. Känslan påminner så mycket om när man som nyexaminerad stiger in på sitt första jobb och ska låtsas som att man vet vad man gör men inombords känner att man har noll koll. Fast egentligen har du ju en hel utbildning att stå på, det är bara din egen osäkerhet som får benen att skaka.

Nu kanske ni tror att jag inte njöt av denna underbara stund när jag med nära och kära, samt nya bekantskaper, firade mitt boksläpp. Så var det definitivt inte. När jag hade stoppat undan oron var det bara glädje som omslöt mig. För precis som jag skrev innan, det har varit en lång kamp för att ta mig dit jag är idag. Boken kommer kanske inte uppskattas av alla men jag älskar den. Så otroligt mycket. För den är en del av mig och min skrivande resa. Jag har inte kontroll över vad andra tycker men så är livet och det är bara att acceptera. Krama om de positiva orden och lära sig av det konstruktiva gensvaret.

Så med det sagt. Precis som man skålar in det nya året, skålar jag nu in Sunt förnuft, vilt hjärta.

DSC04403

Har tyvärr inte så många bilder från bokreleasen. Vi glömde bort det 😦

DSC04413

Jag läste högt ett stycke ur boken

DSC04416

Fick även sålt några böcker ❤

IMG_5864

Jag och fina Charlotte Cederlund

Posted in Debut, Sunt förnuft, vilt hjärta, Veronica Almer | 2 Comments