Gästblogg: Jenny Gromark Wennberg

Foto: Henrik Berglund

Så här överlever du att bli refuserad

Det allra vanligaste en aspirerande författare är med om efter att ha skickat in ett manus till ett förlag är att bli refuserad. Efter flera års slit slutar författardrömmen i ett antiklimax. I värsta fall får du ett anonymt standardsvar, i bästa fall några rader eller ett längre brev från ett proffs som har läst.

Jag vet, för jag har själv varit med om det.

Så hur ska du som blir refuserad göra för att inte låta ditt författarjag hoppa från Älvsborgsbron, utan fortsätta hålla drömmen vid liv?

Nr 1. Njut av ditt misslyckande

Har du fått mer än ett standardsvar betyder det att du ska skriva om. Att du är på rätt väg. Det finns inga garantier, men det är en professionell uppmuntran till dig att inte ge upp. Någon där ute har sett dig! Det är till och med faktiskt läge att fira. Så här nära utgivning är det få som kommer på första försöket. Njut av ditt lyckade misslyckande!

Nr 2. Ta kritik

Känner du att ditt manus är missförstått? Många faller ifrån just för att de inte orkar eller vill ta kritik. Eller kalla det feedback, det låter mer positivt. Men all text mår bra av feedback! Det vet jag som copywriter men också som läsare av andras romaner i utveckling. Ta tag i surdegen. Eller börja på ett nytt projekt om du inte står ut att kika på texten igen. Valet är ditt!

Nr 3. Kalla in det tunga artilleriet

Har du fått en hel hop med anonyma ”Tack, men nej tack?” Då är det läge att kalla in det tunga artilleriet. För det är så jäkla tungt att komma vidare utan en enda ledtråd till varför just ditt manus fastnade på mållinjen. Det tunga artilleriet kan bestå av: Du köper en professionell lektörsläsning. Du hittar en skrivarvän att byta läsningar med (finns många författargrupper på Facebook där du kan göra efterlysning). Eller så anmäler du dig till en skrivarkurs och får feedback av läraren och övriga kursdeltagare.

Så hur gick det till när jag blev refuserad? Och hur gjorde jag för att ta mig vidare?

Våren 2015 satte jag punkt för mitt första avslutade romanprojekt. Jag var så stolt. Det här hade jag drömt om sen jag var barn, att skriva en bok, men inte riktigt vågat tro på. Faktum är att jag inte hade skrivit prosa på 20 år. Manuset var bevis på att jag börjat skriva igen och att jag menade allvar. Jag skickade in manuset till flera förlag. Ett hoppades jag särskilt på.

I samma veva ansökte jag till en manusförfattarutbildning. Jag kände starkt att jag hade någonting på gång. Att konstnärsvägen kanske skulle vara min väg ändå, efter ett långt yrkesliv som copywriter. Tji fick jag. Först sprack jag i andra provet till Alma manusförfattarutbildning. Sen började refuseringsbreven trilla in.

Sommaren 2015, när jag blivit ratad av alla, kände jag en enorm ångest för all tid jag lagt ner på det stora romanprojektet och de omfattande proverna till manusutbildningen. Tid jag kunde spenderat med min man och mina barn. Tid som kändes både egoistisk och förgäves. Men kämparglöden gav sig inte. Jag fick en enorm revanschlust. Den här gången skulle inte bli som då, för 20 år sen, när jag slutade skriva för att jag var så satans rädd att misslyckas.

Så vad gjorde jag?

Nr 1. Jag firade! Efter flera anonyma standardrefuseringar fick jag ett par positiva refuseringar. Ett längre lektörsomdöme från ett förlag och ett kortare omdöme från Drömförlaget jag hade hoppats på! Förlagen var eniga om att det krävdes mer konflikt och fördjupade karaktärer. Att jag skulle skriva om.

Nr 2. Jag bestämde mig för att skriva om. Men jag visste inte hur jag skulle gå tillväga. Så jag köpte ett lektörsutlåtande för att få mer ingående feedback. Om det inte vore för punkt tre nedan, som tog all min fritid under ett helt läsår, hade jag gjort det.

Nr 3. Jag satte mig i skolbänken. Pluggade en grundkurs i att skriva filmmanus kvällstid på Skrivarakademin. Lärde mig mer om konflikt, dramaturgi och karaktärsbygge. Inte minst träffade jag likasinnade som också kämpade med sina manus. Jag skrev inte en rad till på romanen, men jag gick vidare från mitt refuserade bottenläge.

Var det värt det? Kan jag stå för mina egna råd? Ja! Följande sommar kom jag in på Alma manusutbildning som en av 16 studenter. Konkurrensen var stenhård, precis som det är att få ett manus antaget. Ett av mina inträdesprov, en tv-serieidé, tävlade jag senare med i tidningen Skrivas och Storytels stora ljudbokstävling. Och jag vann! Nästa år, 2018, debuterar jag med ljudbokserien ”Kämpa tjejer!” på Storytel Original.

Så vad ska du göra som sitter med en refusering? Skriv om. Kämpa vidare. Ta dina drömmar på allvar.

Vi ses i författarvimlet!

/Jenny Gromark Wennberg

Följ mig på: http://www.jennygromarkwennberg.se/blogg/

Annonser
Publicerat i Debut | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Lördagsenkät: Vad ser du mest fram emot inför årets Bokmässa?

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Christina: Att få se min bok i förlagets monter 🙂 Jag har besökt bokmässan två gånger tidigare men då som besökare, detta är första gången som jag kommer att vara där som författare till en bok.
Jag ser även fram emot att få träffa läsare (om ni ser mig i vimlet så haffa tag i mig och säg hej, jag bits inte) och andra författare förstås (speciellt tre stycken som också skriver romance, nämligen Sara, Veronica och Sofia).

 

Anna: Att träffa trevliga ”författarkollegor” och läsare. Under fredagen ska jag och två eminenta författare, Albert Lindemalm (Härifrån till dig) och Helena Dahlgren (Orkidépojken och jättemycket mer) vara med i Storytel Originals berättarbattle. Spontant och opretentiöst är ledorden. De får vara ledorden även för mässan.  

 

 

 

 

Foto: Niklas Sandström.

Michaela: Att få träffa alla svenska författarkolleger jag för det mesta ”umgås” med via sociala medier. Förväntar mig mycket snack om böcker och förlagsvärlden, vinmingel och nya bekantskaper. Kom gärna och ryck mig i ärmen om du ser mig i vimlet. Ska också bli jätteroligt att få kliva upp på bokmässescenen för första gången för att prata om min bok. Är verkligen taggad, det här är ju årets bokhögtid!

 

Bild Marica Kallner2017Marica: I höst är det mycket som händer och saker kolliderar. Jag kommer inte att åka på Bokmässan i år då det krockar med andra händelser i privatlivet och arbetslivet. Väldigt tråkigt. Hade gärna träffat er följare som ska dit. Jag önskar er alla en härlig mässa och hoppas att vi ses där nästa år istället!

 

 

Screen Shot 2017-06-01 at 19.09.04

Foto: Ola Kjelbye

Johan: Att äntligen få vara där som författare känns ju riktigt nice. Jag har varit där flera gånger och drömskt stått och sneglat på alla som i olika sammanhang berättat om sina böcker. Det är ju galet mycket som händer under de här dagarna (och väääääldigt mycket folk) men jag hoppas på att få träffa läsare, hinna ta del av så mycket som möjligt av samtal, seminarier, presentationer … och köpa böcker!

 

Debutantbloggarna på Bokmässan
Här kan ni träffa oss:

Torsdag 28 september

14.00 – 14.25 Intervju+signering. Johan i samtal med förläggare Ada Wester om Down under. Monter B05:42

Fredag 29 september

11.00 – 11.20 Intervju+signering. Johan intervjuas av Anna Öqvist Ragnar i Storytels lyssnarstudio om att gestalta text i ljud och om hur det var att läsa in sin egen bok. Monter B08:22

14.30 – 15.00 Anna och Michaela diskuterar skrivande och det otroligt viktiga stödet av skrivarkolleger. Monter C02:32 (Finlandsarenan)

15.30 – 16.00 kan ni träffa oss (Anna, Christina, Michaela och Johan) som bloggar på Debutantbloggen under 2017. Vi hänger i Café Skrivas monter så kom förbi och prata skrivande och böcker eller bara för att säga hej till oss 🙂

17.20 – 17.30 Johan intervjuas på Biblioteks- och berättarscenen (D-hallen) om sin roman Down under. Monter D02:01

Lördag 30 september

10.00 – 10.45 Den (o)moderna mansrollen?  Hur är det att vara ung man idag? Hur ser rollen ut? Ska man fortfarande kunna ta en smäll utan att gråta? Är känslor fortfarande inget man ska prata om? Hampus Nessvold som debuterar med Ta det som en man diskuterar med Johan Ehn, aktuell med debutromanen Down under. Moderator: Jenny Jägerfeld, författare och psykolog. Seminarielokal F2 F05:10

11.10 – 11.40 kan ni träffa oss (Anna, Christina, Michaela och Johan) som bloggar på Debutantbloggen under 2017. Vi hänger i Café Skrivas monter så kom förbi och prata skrivande och böcker eller bara för att säga hej till oss 🙂

13.00 – 13.30 Intervjuas Christina av Sofia Ymén om användandet av lektör under skrivprocessen, sitt skrivande och om romance. Kom gärna förbi och lyssna och säg hej efteråt :-). Litterära konsulters monter F02:55.

14.00 – 14.30 Michaela samtalar med Janina Orlov om debuten Vad heter ångest på spanska? Monter C02:32 (Finlandsarenan)

14.45 – 15.15 Michaela signerar i Förlagets monter B08:01

15.00 – 15.30 Christina signerar i Harper Collins Nordic monter B08:02. Kom förbi och säg hej, för att prata romance eller för att få en bok signerad 🙂

Publicerat i Anna Bågstam Ryltenius, Bokmässan, Debut, Författarframträdanden, Författarliv, Stockholm psycho | Lämna en kommentar

Release me

Jag berättade ju förra fredagen om listorna som tar över mitt liv! Här kommer en som jag vill dela med er. Jag har nämligen den senaste månaden varit runt på en rad bokreleaser. De har alla varit väldigt olika men har en sak gemensamt – jag känner starkt för alla böckerna! Och för alla författarna.

orkidepojkenHelena Dahlgrens Orkidépojken
(Constant reader/Lava förlag)

Releasen var på den underbara The English Bookshop http://www.bookshop.se på Södermalm i Stockholm. Det bjöds på bubbel och godsaker, Helena blev intervjuad och läste även ur boken. Jag har fått vara med lite under Helenas process fram till färdig bok och jag tycker den har blivit en riktigt stark pärla, om både inre och yttre mörker.

Orkidépojken är en mörk och spännande berättelse om ensamhet, besatthet och gemenskap, inspirerad av tv-serien Twin Peaks universum. Berättelsen handlar om några ungdomar i en Stockholmsförort: den tysta betraktaren Hanna som är bokens berättarjag, bästa kompisen Zeb och så Lina. Farliga Lina som alla känner eller vill känna, som är snyggast, mest utmanande och som plötsligt försvinner spårlöst…
LÄS MER

MoaMoa Herngrens Tjockdrottningen
(Norstedts)

I foajén på Teater Galeasen ute på Skeppsholmen stod tårtor och godis uppdukat. Tårtorna var täckta i sockerdeg med bokens omslag som motiv! Jag känner på mig att detta verk kommer att vara lika smaskigt som bakverken …

I Tjockdrottningen möter vi Annie Ek som väger över 200 kilo och tillbringar sina dagar med att äta och drömma sig bort i andras liv på Facebook och Instagram. Så blir hon kontaktad av tv-redaktören Camilla Willdow som lyckas övertala henne att medverka i bantningsserien Du är vad du väger. Annie blir Tjockdrottningen med hela svenska folket. Programmet leds av Johanna Broman som desperat vill slå igenom och gör allt för att hålla uppe bilden av framgång fast hon sitter djupt i skuldfällan. Hon dövar sin ångest med sms-lån och shopping på nätet.
LÄS MER

john ajvide XJohn Ajvide Lindqvists X – den sista platsen
(Ordfont Förlag)

På Studion i Kulturhuset bjöd John in till samtal och sång! Han sjöng bland annat en fantastisk version av Depeche Modes Somebody. Kloka och roliga Åsa Larsson intervjuade och Love Antell kompade och sjöng. Jag blev så sugen på att åter ge mig in i Johns världar.

»Under hösten 2016 drog en självmordsvåg genom Stockholms undre värld.«
Så inleds John Ajvide Lindqvists roman X ? Den sista platsen, den avslutande delen i trilogin som inleddes med Himmelstrand och Rörelsen.
En gång var kriminaljournalisten Tommy T hela Sveriges älskling, men på senare år har hans stjärna dalat. Undersökningen av självmorden ska bli hans upprättelse.
LÄS MER

Hampus Ta detHampus Nessvolds Ta det som en man
(Bonnier Carlsen)

På Södra Bar uppe på Mosebacke höll Hampus hov från scenen och på dansgolvet. Boken är precis som han själv en vacker blandning av kvicktänkt humor, okonstlad direkthet, blandat med skarp analys och smärtsam insikt. En bok för alla killar och de som har med killar att göra!

Vi killar får fortfarande lära oss att vi ska kunna ta en smäll, och inte får gråta eller snacka om känslor. Men jag tror att vi och alla omkring oss skulle må bättre av en förändring. En förändring som börjar med oss själva – med att vi män och killar vågar ifrågasätta mansrollen och visa vilka vi är under den hårda ytan.
LÄS MER

håret400-500x500Hej Håret! Om tidernas konstigaste kroppsdel
(Idus förlag)
Författare: Annica Hedin
Bild: Fredrik Swahn

I går kväll var jag på Livrustkammaren och firade hårets historia. På festen fanns olika tidsepoker representerade i hårväg: 1940-tal, 1770-tal, 1600-tal, 1950 (eller var det 80-tal …). Det var frågesport (hårrelaterat), fina samtal från scenen, vi fick vin, chips och godis, och allt hände längst in i slottet tre kronors gamla vinkällare. Annica har skrivit och Fredrik har gjort bilder i en underbar bok om alla möjliga aspekter av vårt hår. Hur vi uttrycker oss med frisyrer, hur håret skyddar, att det är en del av den päls som täcker hela oss …

Visste du att hår kan prata? Att ko-kiss fungerar rätt bra som schampo? Och varför kung Ludvig älskade peruker?
LÄS MER
Provläsning: Hej Håret – Om tidernas konstigaste kroppsdel

 

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

 

Publicerat i barnböcker, BOKTIPS, Debut, Illustrationer, lästips, Releasefest | Lämna en kommentar

Dags att vakna!

Bild Marica Kallner2017

Tjo!

Jag har varit i en sommardvala och nu är hösten här och det är dags att vakna. Jag har haft terminens första workshop, jag har läst text på scen, det trillar in manus som jag ska lektörsläsa, höstterminen på Författarskolan är igång och jag dyker ned i mitt forskningsprojekt om flickor i texter. Snart blir det fler workshops och fler scenframträdanden och kurser jag ska leda. Och skrivandet? Får det plats? Ja, jag ger det plats, Hittar tid till det. Tyvärr inte lika långa skrivpass som jag önskar.

I lördags var det kulturnatt i Lund. Ett gäng studenter från Författarskolan läste text på scen. Jag läste ett utdrag ur novellen Och jag sa ja. Vi var i foajén till Språk- och litteraturcentrum och vi fick en stor publik och det var många människor i rörelse. Att läsa på en plats där människor kommer och går är kul och svårt. Det är kul för att många stannar och lyssnar en stund eller kanske spontant sätter sig. Det svåra är att människor i rörelse pratar högt och skrattar och låter mycket. Svårt att fokusera, Svårt att inte störa sig på ljuden och hålla reda på sin egen text. Jag har inget bra råd. Bara att lyssna på sig själv och acceptera ljuden runt omkring. Sköta sig själv och strunta i de andra. När jag blir irriterad på ljuden tappar jag bort mig.

Efter läsningen gick jag och några vänner till Domkyrkoforums kafé där det var öppen scen. Jag åt en dammsugare och sedan läste jag igen. Tänkte att jag redan hade gjort det en gång så varför inte en gång till? Det blev en härlig kväll. Jag tycker om uppläsningar. Tycker om att vara på scenen och i publiken. Tycker om text.

Den senaste veckan har alltså varit händelserik och jag stiger upp ur sommardvalan och är nyvaken och glad. Jag tycker om hösten. Tycker om när allt startar. Hösten är här och jag är i hösten.

 

p.s Vad händer i ditt skrivliv? d.s

Publicerat i Debut, Det som får plats, Författarframträdanden, Författarliv, Marica Källner | Märkt , , | 3 kommentarer

Hur förhålla sig till recensioner

forlaget_michaela_von_kugelgen_2017_webres-001

Foto: Niklas Sandström.

Att skriva en bok och få den utgiven betyder att boken också i de flesta fall blir recenserad. Kanske inte alltid i den stora dagstidningen, men det finns allt fler bloggare och instagrammare som skriver om böcker – och vad är väl bättre än det! Mer boksnack, tack!

Recensioner är alltså en del av processen. I bästa fall kan en recension göra författaren överlycklig och i värsta fall kan samma författare känna sig riktigt, riktigt skit. Och jag tror att så gott som alla författare fått vara med om bägge situationerna.

Men hur ska man då förhålla sig till recensionerna? Både till de bra och till de dåliga? Bra recensioner är kanske ändå lite lättare, de kan man gladeligen dela vidare på sociala medier och glädja sig över att läsaren gillat det man skrivit. Målgruppen har läst och gillat, hurra! Men jag har också hört om att riktigt bra recensioner kan leda till panik. Kan jag göra om det här? Tänk om jag aldrig skriver en lika bra bok? Ändå ett sorts lyxproblem tänker jag mig.

En sämre recension då? Hur ska man komma över att det finns läsare som inte alls gillat, eller kanske ens förstått vad man försökt åstadkomma? Hur ska man förhålla sig till dem som kanske inte alls förstår genren i sig? Jag har läst om romancerecensioner som kritiserat att storyn är för förutsägbar – måste paret verkligen bli ihop på slutet? (Ja, de måste det, det hör till genren på samma sätt som att vi får veta mördaren i slutet av en deckare.)

Men som författare, eller vilken kreativ skapande person som helst, måste man ju kanske också inse att alla inte kommer att gilla det man skapat. Och allt annat vore väl galet. Kanske romanceboken var helt fel för Tanja, 37 år, medan Gösta, 62, älskade den. Alla gillar inte allt och så ska det också vara.

När jag läst en sämre recension av min debut har jag velat argumentera och förklara. Säga att ”det är inte alls så jag menat”. Men var och en har naturligtvis rätt till sin tolkning och jag har med stor fascination läst både bättre och sämre recensioner om min debut. Den konstruktiva kritiken försöker jag ta till mig, lära mig och göra bättre nästa gång. I vissa fall har jag hållit med recensenten till hundra procent, i andra fall har jag skakat på huvudet och skrikit ”du förstååååår inte!”.

Och här kommer vi in på smak och tycke igen. Samma sak som en läsare ansett är riktigt skräp, har någon annan tyckt att är fantastiskt. Jag har fått läsa att jag skriver flyhänt och jag har fått läsa att jag skriver platt. Jag har fått läsa att miljöbeskrivningarna inte är tillräckliga och jag har fått läsa att boken tar läsaren med sig till Ecuador.

Jag har tjutit av glädje när någon tyckt att min bok är den ”bästa boken som jag läst i år” och jag har fällt några tårar när jag läst recensioner som inte sparat på orden gällande kritiken. Jag tänker mig att bägge reaktioner är rätt naturliga. En författare är bara en människa och att inte känna något alls skulle vara märkligt. Som debutant är man kanske extra känslig och debutanthjärtat är skört.

Ändå gläds jag över varje person som läst min bok och som tyckt till, analyserat och kommenterat. Vissa kommentarer har jag kanske avfärdat, medan andra har jag tagit till mig och reflekterat över. Och de riktigt riktigt fina recensionerna sparar jag i mitt hjärta (och på datorn) och plockar fram en dålig dag. Det finns folk som tycker att min bok är den värsta dyngan nånsin, men det finns också folk som älskar den. Och det är ju för dem jag skriver.

Har du blivit recenserad? Hur har du förhållit dig till recensionerna?

Publicerat i Debut, Michaela von Kügelgen, Recensioner | 4 kommentarer

På´t igen

”Vinnare är inte de som aldrig misslyckas, vinnare är de som aldrig ger upp”, sa en av mina tränare en gång. Han har rätt.

På´t igen, på´t igen, på´t igen. Orden snurrar som ett mantra i mitt huvud just nu. Jag befinner mig mitt i omskrivningen av manuset till nya boken.

Från arbetet med Stockholm psycho vet jag att det är här någonstans allting sätts på prov. Tar jag mig över puckeln kommer det gå. Annars inte. Det är som att bestiga Mount Everest. Förra gången höll jag förstås på att gå in i väggen och svor för mig själv att aldrig göra om det. Nu står jag vid basecamp igen. Så trött på texten att jag nästan kräks och med en bekvämlighetsdjävul på axeln som hela tiden ropar: ”Äsch, det behöver inte vara perfekt. Redaktören kommer fixa allt du inte orkar. Ska du inte ta paus och kolla på TV istället? Hello, det har kommit en ny Netflix-serie.”

Vad är det med människan som gör att vi är programmerade att alltid välja den korta vägen?

Kanske inte bara människan. Situationen har stora likheter med när jag en gång för mycket länge sedan fick för mig att rida över Galdhöpiggen. Givetvis inte min idé från början, jag är livrädd för två saker: hästar och höjder. Ändå fann jag mig plötsligt uppflugen på ett brunt vilddjur vid namn Kjetil (eller något annat typiskt norskt) vid foten av Norges högsta berg med en praktisk hjälm på huvudet som plattade till frisyren.

”Jag vill gärna ha en som är lugn”, stammade jag förnedrande fram när vi stod i stallet och jag kände mig som en conehead med jätteplatt lugg.

”Då är Kjetil din, han går inte en meter i onödan”, skrattade guiden Frode (eller något annat typiskt norskt) och klappade mig på hjälmen. Själv red han utan.

Perfekt att Kjetil ändå verkar slö tänkte jag men när vi nådde toppen visade sig den egenskapen märkligt nog vara precis motsatsen till vad man önskar hos en häst. Kjetil fick vittring på havre och bestämde att det var dags för hemfärd. Serpentinvägar riglade längs sluttningen men Kjettil, som inte gärna gick en meter i onödan, valde att istället korsa dem. Med dödsförakt i blicken brakade han rakt ner genom fjällvegetationen med mig hängande över manken (som en conehead fast från den stunden upp och ner).

För den som är paniskt rädd för höjder innebar detta en direkt mardröm. Så även för den som bryr sig det minsta om sin image.

Nu är jag rädd att samma sak ska hända med mitt manus. Och den där djävulen på axeln är precis som Kjetil. ”Lägg ner, vi drar och käkar istället. Det går säkert bra.”

Min lärare brukar säga att det är i det här läget det visar sig om man är en som orkar eller en som ger upp. När man står där på toppen av berget och tror att man är i mål, känner havrevittringen men i själva verket bara har kommit halvvägs.

Han jämför ofta skrivande med en elitidrott. Ska man bli bra måste man träna. Skriva om och skriva om och skriva om. Varje gång jag öppnar manuset nu ser jag fel som behöver ändras och som får följdverkningar i resten av texten. Jag har fått upprätta en karta i excel för att hålla reda på handlingen och inte röra till det. Varför kan man inte bara göra rätt från början? Varför kan det inte vara enkelt? Antagligen för att det är skitsvårt att få ihop en roman.

Och där på krönet är det så lätt att välja Kjetil-vägen – den som stupar.

Kjetil hade förstås fyra ben och det var inte första gången han gjorde resan. (Han stånkar runt med conehead-turister på ryggen varje dag och Frode skrattar hela vägen till banken). Jag däremot har bara två ben, saknar erfarenhet och måste välja den långa vägen.

Men min målsättning är denna. Om läsarna gillar boken kan jag inte styra över, däremot ska ingen säga att den inte är genomarbetad.

Publicerat i Anna Bågstam Ryltenius, Debut, Stockholm psycho | Märkt | 10 kommentarer

Feminist + romance = sant????

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Kan man verkligen kalla romance genren för feministisk med så mycket stereotypa könsroller som de innehåller? 

Ni som läser denna blogg vet antagligen vid det här laget att jag brinner för romance genren. Det har jag alltid gjort men det fanns en tid då jag inte pratade högt om vad för böcker jag tyckte om att läsa. Jag smusslade med det och gömde böckerna bakom tidningar när jag läste på bussen till och från skolan osv. Inte för att jag skämdes, utan för att jag var så trött på alla blickar, viskningar och förutfattade meningar som folk tyckte sig ha rätten att tala om för mig. Då kunde jag inte argumentera tillbaka eller sätta ord på varför jag älskade böckerna, jag visste bara att jag älskade dem.

Det är annorlunda nu.

Jag har byggt en trygg plattform att stå på och jag fortsätter att bygga på den dagligen genom att läsa mängder med böcker, söka information och hålla mig uppdaterad om vad som händer i Romance världen, vart utvecklingen är på väg. För det är en genre som ständigt utvecklas, som ligger i framkant och till och med är före vårt samhälle i många avseenden. Men precis som i andra genrer så finns de böcker som är bekymmersamma. Och av någon anledning så är det alltid dessa böcker som lyfts fram när genren granskas under lupp i bla. media.

Då får man höra att böckerna inte är feministiska och att de är könsstereotypa och saknar djup. Påståenden som inte kunde vara mer fel. Ja, för de flesta av romance böckerna som skrivs idag i alla fall. Och det är sådant som får mig att gå igång och vilja ge mig in i en diskussion med de som har denna skeva uppfattning om genren.

Feminism handlar om tron ​​att kvinnor och män borde ha lika rättigheter och möjligheter. Det inkluderar att skapa utrymmen för kvinnors röster att bli hörda. Bokbranschen har historiskt sett varit en mansklubb, men romance genren har brutit sig loss och utvecklats till att bli ett skyddat utrymme för kvinnors skrivande. Kanske är det därför romance ofta nedvärderas av den litterära världen?
För det är vinnorna som står i centrum när det kommer till romance. Det är övervägande kvinnor som skriver och läser romance och det är kvinnor som historierna handlar om. Det är också övervägande kvinnor som arbetar med utgivningen av romance böcker på de stora förlagshusen, så visst tusan är genren feministisk. Det går dock inte att sticka under stolen att det finns många romance troper som inte känns särskilt feministiska tex, kvinnor i nöd som väntar på att mannen ska rädda dem och alfamän som dundrar in och tar vad de vill ha utan att reflektera över vad kvinnan vill och kvinnor som faller handlöst för dessa alfamän trots att de är riktiga skitstövlar, men faktum är att inte varje roman använder sig av dessa troper. De finns så många fler, så många som bejakar de feministiska värderingarna.

Romance genren har följt med samhällets utveckling och är väldigt annorlunda idag än vad de var för fem, tio, trettio år sedan och om man kollar på utbudet idag så finns det övervägande historier om kvinnor som tar ansvar, som får vad de vill ha och som vänder på steken i svåra situationer. Läsarna vill ha hjältinnor som de kan identifiera sig med (i alla fall en liten del) och som de kan se upp till och de flesta författare levererar faktiskt just det. De väljer att ta sin historia i otroligt feministiska riktningar.

De har starka kvinnliga huvudkaraktärer och kvinnors behov sätts först. De låter kvinnor utforska sina fantasier på ett tryggt sätt och de tillåter kvinnor att ta kontroll över sin sexualitet, oavsett vad deras situation är i verkliga livet.

Men det är inte bara könsrollerna för kvinnliga karaktärer som har fått en makeover. I tex. historiska romance böcker är hjältarna som för en generation sedan hade plöjt sig igenom våra hjältinnor utan att bry sig om konsekvenserna inte längre lika vårdslösa med kvinnornas rykte. De bryr sig också om familjen och vill vara närvarande i sina egna barns liv, ofta för att deras fäder var frånvarande, missbrukande eller överdriven besatt av klass och social status. Och de bestämmer sig regelbundet för att gifta sig med kvinnor som är vackra och fogliga, bara för att sedan känna sig dragna till okonventionella kvinnor som själva står i strid med samhällsnormer. Även i samtida romance böcker ser vi denna utvecklig, där männen inte känner sig hotade av en kvinna som är framgångsrik och som vet vad hon vill ha. Där de faktiskt står upp för kvinnor när de blir orättvist behandlade. Män som säger ifrån till andra män när de beter sig som skitstövlar, som inte står bredvid och ser på utan faktiskt agerar.

Det är en fantastisk utveckling som romance genren gjort och jag hoppas att folk (framför allt kanske media då det är genom dem som icke romance läsare får sina intryck av genren) kan få upp ögonen för detta och inte längre hålla fast vid de gamla föreställningarna som de har. Jag ser fram emot en tid då jag slipper ta diskussionen om jag kan vara feminist och samtidigt älska romance eller då seminarium/föreläsningar inte längre behövs för att bla. diskutera om man kan kalla romance för en feministisk genre trots att böckerna ofta skildrar stereotypa könsroller? (Bara den frågeställningen får det att krypa under skinnet på mig och jag inser att den som ställt frågan antagligen inte läst så många romance böcker publicerade de senaste åren.)

Men tills den dagen kommer så fortsätter jag – och många med mig – att ta dessa diskussioner. Att sprida kunskap. Och jag gör det med ett leende på läpparna, för jag får ju prata om något jag älskar.

 

Publicerat i Christina Schiller, Debut, Författarliv, Feminism, Romance | Märkt , , , | 2 kommentarer