”Obducenter som författare och andra olyckliga kombinationer.”

Elias Palm

Så löd rubriken när min första bok recenserades i lokaltidningen där jag vuxit upp. Min roman hade uppenbarligen inte imponerat på kritikern. Så här drygt tio år senare kan jag nog tycka att rubriken var en smula elak. Jag var ju trots allt debutant. Då var jag nog mest irriterad över att jag benämndes som obducent. Som rättsläkare föredrar jag en titel som inte på samma sätt drar tankarna till styckmord, vilket varit fallet med obducent allt sedan da Costa-fallet med obducenten och allmänläkaren.

På förlaget var man eld och lågor över att min bok recenserades i såväl teve som i flertalet dagstidningar. Jag var snarare bekymrad över att allt som skrevs inte var positivt – även om mycket faktiskt var det. Jag betraktades som en av årets intressanta debutanter och hamnade på omslaget till Svenska Dagbladets kulturbilaga, vilket idag känns närmast ironiskt. Mitt förlag hade visserligen stora litterära ambitioner, men marknadsföringsresurserna var begränsade. I ett sådant läge blir författarens förmåga att sälja sig själv särskilt viktig. Min då relativa ungdom i kombination med arbetet som rättsläkare spelade mig i händerna och jag gjorde vad jag kunde för att bidra till marknadsföringen. Jag ställde upp på intervjuer och åkte runt och föreläste på diverse bibliotek. Även om jag var van vid åldrade och stundom sovande åhörare från rättegångar, där jag varit sakkunnig, var det en besynnerlig känsla att föreläsa för en handfull åhörare på nedsläckta bibliotek.

Året som följde min debut läste jag inte bara alla recensioner utan även läsaromdömen på nätet. Somliga var positiva, andra inte. Sannolikt läste jag dem utifrån ett bekräftelsebehov, men beroende på vilket betyg man fått kunde det snarare liknas vid självskadebeteende. Under åren har det blivit ytterligare några böcker och för drygt ett halvår sedan fick jag ett intressant erbjudande. Ett förlag ville göra en nyutgåva på min deckartrilogi. Ljudboksmarknaden har vuxit enormt de senaste åren och man ville ge böckerna en ny chans. Jag skulle även få möjlighet att ”se över” texterna inför nyutgåvan, som de uttryckte det. Jag visste precis vad de menade. När jag några år tidigare hade läst om min debut var det nämligen med skämskudden framme. Jag älskar fortfarande storyn och sättet den berättas på, men det är ingen hejd på undervisandet. Jag minns till och med att en smärtsamt träffsäker recensent ställde sig frågan om det var en handbok för blivande rättsläkare som hamnat bland deckarna.

Under hösten arbetade jag och en redaktör med mina gamla manus och det var en fröjd att få stryka och justera utifrån hur jag uttrycker mig idag. Till min glädje var behovet för redaktionella förändringar betydligt mindre i den andra boken och faktiskt ganska litet i den tredje. Att skriva är som så mycket annat en lärande process, även om det säkert finns dem som prickar rätt redan första gången. För egen del har jag ännu mycket kvar att lära. Det inser jag när jag läser andra författare och när jag arbetar med erfarna redaktörer. För tillskillnad från recensioner så är redaktörens kritik alltid konstruktiv och syftar till utveckling – något att komma ihåg om man som författare skulle snubbla över en recension av sin bok.

/Elias Palm

Var sitter du helst när du skriver?

Per: Jag har ett rum i källaren som fungerar som både operastudio (när min fru använder det) och skrivhörna. Vi använder det såklart ALDRIG samtidigt. Men annars skriver jag varhelst jag är. Otaliga sidor har blivit till vid gaten i väntan på flyget (jag är alltid sist på) och på olika hotellrum runt om i världen. Jag har till och med suttit på offentliga toaletter och skrivit. Funkar skitbra.  

Emma: Jag skriver så fort tillfälle ges. Inte sällan blir det i bilen i väntan på att ridlektion/pianolektion/tennisträning ska ta slut. 

Victoria: Jag sitter alltid i soffhörnet med datorn i knät, helst ensam och i tystnad, men eftersom det sällan händer så brukar det bli med lurar och musik för att försöka överrösta barnskratt, youtubeklipp, TikTok, Fifa, fotbollsmatcher och “Mamma? Mamma? Mamma?” 

Tua: Min skrivposition är nog den slasigaste som finns: nersjunken som en smält ostkrok i soffan med datorn i knäet. Love it!

Samuel: Jag kan sitta lite varsomhelst. Oftast blir det vid matsalsbordet i vardagsrummet. En fördel är att det är nära till pianot, som jag måste klinka på lite då och då.

Litterär skyddsväst

Antagningsbeskedet golvade mig. Semestern hade precis börjat och vi stod mitt uppe i ett bygge (alla som har byggt om, byggt nytt eller byggt till vet precis hur kaosartat det stundtals kan vara). När mailet kom sjönk jag inte ned på golvet i den segergest jag alltid hade tänkt mig utan det golvade mig på ett helt annat sätt. Jag blev misstänksam och tog genast på mig min litterära skyddsväst för att gömma mig mot eventuella missförstånd eller försök att lura mitt sköra författarhjärta.

Menade de allvar?
Var det verkligen fråga om traditionell utgivning?
Har förlaget stabil ekonomi?
Varför ringde de inte?
Varför skrev de att mitt manus var ”fantastiskt?” Bara det låter ju skumt!

Knappt två månader efter jag skickade manuset till tre förlag svarade mitt förlag att de ville ge ut boken och jag vågade inte tro på det. Men varför hade jag skickat iväg manuset om jag inte trodde på ett positivt besked? Jo – för jag hade hoppats på några uppmuntrande ord, en positiv refus som visade att jag var på rätt väg när jag gav mig in i en för mig helt ny genre. Och det var därför jag skickade manuset till en lektör efter jag skickade det till förlag (helt fel ordning, jag vet). I samma veva som antagningsbeskedet kom utlåtandet från lektören. Visst var det lovande, manuset. Men ”fantastiskt” var inte ett ord lektören använde. Jag tackade genast ja till erbjudandet om utgivning (förstås!) men bad att få lämna in en ny version.

Absolut, inget problem!
Men när vill ni ha det? Jag måste ha en deadline!
Ta god tid på dig, det räcker om vi får det om två veckor.

”God tid” och ”två veckor” är knappast synonymer i den här branschen så ni förstår säkert hur dessa två semesterveckor spenderades (förlåt familjen). Skyddsvästen kastade jag av mig och har sedan dess totalt blottat mitt sårbara hjärta. Så fort jag får ett releasedatum klär jag på mig den igen.

Sjuka saker jag googlat (och några böcker som inte blev av)

En pingisboll ska väga 2,7 gram. På Musköbasen finns två ubåtstunnlar insprängda i urberget. En AK5:a har en effektiv räckvidd på fyrahundra meter, men kan träffa mål på flera gånger den sträckan.

Att skriva böcker innebär att bli expert på en del udda och ibland tveksamma områden. Man måste göra sin research, helt enkelt, fakta som både kan egga kreativiteten och göra manuset mer trovärdigt. Att research var en viktig del av skrivprocessen visste jag redan från början, men det har inte alltid varit rumsrena saker som jag behövt kolla upp för att skriva spänning. Jag har aldrig googlat så många på olika vapentyper, sprängämnen, styckning av lik och drogförsäljning som under det senaste året. Att inte FRA eller någon annan myndighet redan knackat på dörren – eller snarare slagit in den – är ett under i sig. Om man kör min sökhistorik i de där berömda filtren som amerikanska NSA enligt sägnen använder för att lyssna på internet-trafiken så borde jag ha klassats som en säkerhetsrisk för länge sedan. Fast det är klart, det kanske finns ett författar-filter också, en tag som de kan sätta på knäppskallar som mig för att slippa lägga resurser på att utreda svennar med skrivdrömmar. Jo, så måste det vara. Annars skulle hälften av oss redan sitta inne.

De mest googlade orden 2021, alltså sånt som vanligt folk söker på. (Källa: Google Trends)

Det är också rätt lustigt hur insnöad man kan bli på olika ämnen beroende på vad boken man fått för sig att skriva handlar om. Jag vet inte hur det funkar för andra, men jag kan få vitt skilda idéer inom områden som jag inte kan något om. Som mitt första, stapplande bokmanus till exempel. Det var en spin-off på den där ubåtskränkningen i Stockholms skärgård 2014. Operation Örnen. Jäklar vad jag googlade ubåtstyper, radiosignaltriangulering och ”hemliga” militärbaser (få saker är helt hemliga i internetåldern). Och jag som inte ens är intresserad av ubåtar och militären! Men jag tyckte att bokidén i sig och karaktärerna som liksom ploppade upp i skallen på mig var så spännande att det inte spelade någon roll. Gräv där du står, my ass. Antagligen var det just det faktumet – att jag inte kunde något om området – som gjorde det intressant. Som fick den naiva idén att kännas så himla bra.

Andra manuset efter det handlade om en pappa och tonårsson som flyttar till ny stad för att börja om. Han startar en pingisklubb för att komma närmare sonen och fixa honom nya vänner (surprise: sonen ville inte flytta från sina gamla). Och så turnering mot stora, etablerade laget som skrattar åt amatörerna. Men skrattar bäst som skrattar sist. Ni fattar. Jaha, då var det ju bara till att ladda hem ITTF:s regelbok för bordtennis och lära sig allt om vad man fick och inte fick göra på ett pingisbord för att försöka förvandla bollduellerna till någonting värt att läsa. Just den här bokidén gick riktigt långt på stora förlaget. Nästan i mål. I ett alternativt universum skriver jag säkert YA-böcker eller feel good. Men i detta blev det till slut nej och nytt projekt för mig. Vadå skriva om? Jag är ju så jäkla otålig.

Hej gängvåld, knark och vapen. Googla på varje olaglighet du kan tänka dig. Skriva, skriva. Redigera. Jobba med världens bästa lektör. Sedan in till förlagen. Och just detta tredje manuset är faktiskt det som kommer bli utgivet i sommar, vilket känns lite som slumpens skördar. Det hade kunnat bli både tidigare och senare. Man ska ju ha lite tur också, säger de ju, och det hade nog jag. Eller kanske bara avsaknad av otur.

Jag kan tycka såhär i efterhand att den här bokidén är ett konstigt val av historia av någon som hellre läser Tolstoj än Lapidus, men det var i gängvåldets förorter som idén och karaktärerna kom. Då är det bara att lyda hjärnan. Och skrivlusten. För man ska inte underskatta kraften i det där suget man känner i magen när en riktigt bra idé landar. Det var den som tog mig igenom alla turer med omskrivningar och rak feedback. Nu får det hur som helst bli gängkrig för mig i några år till. Pang pang som får kulturgubbarna att rynka på näsan. Sedan får vi se vad det blir härnäst. Kanske en bok om svampar. Eller kinesiska kejsare. Eller dammode på 50-talet. Jag blev ju så sjukt inspirerad av utställningen om NKs franska damskrädderi som jag gick på under jullovet och behöver en ursäkt för att riktigt gräva ned mig i området. Typ ett bokmanus.

Hmm, kanske bäst att börja googla på epålett och organza redan nu. Just in case. 

Blod och ett nytt ord

Åren gick. Det lågintensiva idéarbetet puttrade på. Under lock, kan man kanske säga. 

Någonstans läste jag att Carl von Linné hade en son – honom har man väl aldrig hört talas om? Han borde finnas med på ett hörn!

Borde någon bli instängd någonstans? Kanske i en gammal skattkammare, eller ett skräckkabinett, eller en källare?

Skulle lärarna på skolan ägna sig åt hemliga ritualer? Dricka blod? Kanske var det fyra lärare, som drack varandras blod för att uppnå balans enligt temperamentsläran? 

Det borde nog finnas något slags gåta också, som någon försökte lösa. En kod … eller en karta … eller nåt.

NU

Förläggar-Martin ringer! Förväntan och förfäran. Jag stålsätter mig och svarar.

Införsäljningen till bokhandlarna rullar tydligen på. Kul! 

Kedjan Klackenbergs med åtta butiker i Stockholmsområdet kommer att ha min bok som månadens erbjudande. Jättekul! 

Vi tittar på några sista ändringar. Ganska kul!

Och jag lär mig ett nytt ord: galley. En förhandsversion, lite ruffig i finishen så att man ska se att den inte är slutgiltig, som skickas ut till recensenter och andra i förväg. 

Också kul!

Volter i Älta och andra krumbukter: Min skrivresa, del 3

Så här såg mina cykelturer ut mellan boendet i Älta och lokalen där skrivkursen hölls. Skissen illustrerar även min skrivprocess.

Jag har extremt dåligt lokalsinne.

Det borde inte ha någon betydelse för mitt skrivande, ändå ställer det ibland till problem, exempelvis när jag ska ange väderstreck i mitt manus. Eller som hösten 2018 då jag skulle gå min efterlängtade helgskrivkurs i Älta. Inkvarterad hos en god vän (tack Susanne!) blev jag utrustad med cykel för att själv kunna ta mig till kurslokalen. Trots att jag fick provcykla sträckan med ledsagare kvällen innan, blev det dagen därpå ett antal volter längs vägen. Gudskelov var volterna inte av sorten som bryter ens nacke, utan små piruetter i diverse korsningar när jag insett mitt misstag och behövde göra en riktningsändring.

På något sätt hittade jag fram och tur var det för kursen var magisk! Kursledaren Jorun Modén (http://forfattarkurs.se/) gick igenom karaktärer, dialog, gestaltning och dramaturgi, ja allt en författare behöver i sin verktygslåda. Ett roligt minne var övningen kring miljöbeskrivningar, något som jag dittills inte riktigt fått kläm på. För att förstå hur miljö kan skapa stämning och föra berättelsen framåt blev vi utsända att skriva en kort novell medan vi promenerade runt i omgivningarna och införlivade ljud-, doft-, känsel- och synintryck i handlingen. Ville man ta övningen ända in i kaklet kunde man även slicka på något för att få med smaker (jag avstod, trots att detta utspelade sig pre-Corona).

Det kursmoment jag suktade efter mest var den utlovade lektörsläsningen. Jag lämnade in de första sidorna i mitt manus Konungens sändebud till Jorun och var nervös av illamående dag två då domen skulle falla. Som om inte det var spännande nog fick kursdeltagarna också byta texter med varandra och det är här krumbukterna kommer in. Jag och en tjej (vi hade båda tagit med lika många sidor ur våra manus) blev uppmanade att byta texter. Mittemot varandra satt vi och tryckte utskrifterna mot våra bröst som om de vore nyfödda bäbisar vi inte vågade utsätta för barnmorskans kritiska blick. Tänk om våra älsklingar inte hade tio fingrar och tår? Om de drabbats av böldpest? Syfilis eller spetälska? (Ja, jag skriver historiskt och är dessutom vekhjärtad, så jag exemplifierar med några utrotade/numera behandlingsbara sjukdomar). Vi ursäktade oss i förväg för vårt bristande föräldraskap författarskap. Påpekade att vi var nybörjare, att sidorna vi höll så hårt i var våra förstfödda barn manus. Att berättelserna egentligen var briljanta, bara vi som föräldrar författare kunde visa oss värdiga våra juveler.

Till slut började vi skratta åt alla brasklappar vi hävde ur oss och ryckte åt oss varandras texter. Min ”motparts” manus var fängslande från första meningen men jag kunde knappt fokusera på det eftersom jag märkte att hon for med rödpennan överallt i min text. Tyckte hon att min bäbis hade både böldpest och spetälska? Svetten bröt ut över ryggen men mina (och hennes) farhågor visade sig vara obefogade. Hon gillade min text och jag gillade hennes, så det blev en givande diskussion oss emellan.

Domen då? Jo den föll till min fördel, eller åtminstone fick lektör Jorun det att kännas så, trots att hon klottrat ner mina manussidor med massor av strykningar och tips om förtydliganden. Rusig av beröm cyklade jag (någorlunda rakt) tillbaka till mitt boende och bokade omedelbart in mig på en fortsättningskurs. Jag förstod det inte då, men jag hade blivit en knarkare. Jag var beroende.

Av feedback.

En elegi över ett inställt möte.

Det här skulle ha varit ett inlägg som hette ”På onsdag ska jag träffa en av mina karaktärer!” Det var skrivet och klart, med utgångspunkt i att jag äntligen, äntligen skulle få träffa en person som, nåväl, inte är en av mina karaktärer, men som betytt mer än någon annan under skrivprocessen från idé till färdig roman. En person jag har haft kontakt med i princip dagligen under två och ett halvt år, som alltid finns i mina tankar och som jag har delat mina innersta våndor med, men faktiskt aldrig träffat eller pratat med på riktigt. Ett förhållande som påminner om det jag har med mina karaktärer.

Jag skulle ha berättat om hur våra vägar korsades, på Folkuniversitetets manusutvecklingskurs sommaren 2019, en distanskurs där all respons och interaktion skedde via direktmeddelanden och mejl. Jag skulle ha förklarat det speciella med att lära känna en person via fiktionen, där delade texter blir det första mötet. För även om det mesta är påhittat säger det ändå någonting om den som skrivit. Teman, ordval, humor och undertext skapar små ledtrådar som ger en bild av avsändaren. Och jag skulle ha berättat att jag omedelbart blev intresserad av personen bakom den tragikomiska berättelsen om ett olyckligt förhållande och ett snårigt småbarnsliv, så pass att jag halvvägs in i kursen skickade det första personliga meddelandet som inte hade med textrespons att göra och att vi sedan dess har varit ostoppbara.

Jag skulle ha fortsatt med att berätta om våra oerhört långsamma förändringsfaser, att vi först efter ett år av intensivt mejlande addade varandra på sociala medier. Kanske var vi båda två rädda att förstöra det speciella. Det sköra. Samtidigt som det finns få personer jag litar lika fullt ut på som henne. Min Skriv-Sofia.

Slutklämmen i inlägget skulle ha varit att vi nu, efter två och ett halvt år, äntligen skulle ses på riktigt! Live. Utan möjlighet att ändra en klumpig formulering innan den nått fram, utan skyddet det skrivna ordet ger. Jag skulle ha berättat att jag såg fram emot det med skräckblandad lycka och att det faktiskt kändes som att jag skulle träffa en av mina karaktärer. Att en person som på sätt och vis funnits mest i mitt huvud till slut skulle stå framför mig, livs levande.

Men nu blev det inget sånt inlägg, för det var ju det här med corona … Nya restriktioner och min Stockholmsresa blev inställd. Det visar sig att det här inte alls är veckan då jag och Sofia tar nästa steg i vår relation, utan vi får vänta lite till. Det är tur att vi är bra på att skynda långsamt. Och det är tur att jag anmälde mig till den där kursen sommaren 2019, för den gav mig inte bara skjutsen jag behövde för att få ihop manuset som blev Härifrån, den gav mig också en vän för livet. (Eller faktiskt två, Anna, jag hoppas att jag får träffa även dig i framtiden!)

Så på onsdag är det inte jag och Sofia, men någon dag kommer det att vara vi. Och jag är säker på att liveversionen av henne kommer att överträffa alla mina förväntningar.

Har du en skrivvän som alltid finns där? Någon du träffat genom skrivandet du inte kan vara utan? Berätta gärna här eller på instagram/facebook, hylla din kompis!  

Sekunderna efter att jag lagt på med Norstedts. Jag menar, bara en sån reaktion, kan man önska sig något mer?

Ordkonstnär

Veckans gästbloggare Rebecka Roos (här tillsammans med fåret Gösta)

För en tid sedan kom jag i kontakt med ordet ordkonstnär. Jag fastnade för ordet, det var fint. Ordet verkar ha närmast koppling till poesi, men egentligen är ju all skrift konst. Man skriver, ord för ord, och orden bildar meningar. Meningar som kan ha en tydlig innebörd men som även kan tolkas fritt. Att skriva fritt men också att kunna skriva inom en viss genre är en konst. Journalistik är konst, att skriva en rapport, ett vykort eller ett bokmanus är konst. Precis som illustrationer är konst. 

Mitt namn är Rebecka. Sedan en tid tillbaka kallar jag mig för ordkonstnär. Jag använder mig mer än gärna av det skrivna ordet och så har det alltid varit. När jag var yngre hade jag flertalet brevvänner, när jag kom upp till högstadieåldern började jag skriva texter, under gymnasiet fick jag testa på journalistik. Det sistnämnda var någonting som jag trodde att jag skulle uppskatta, men det visade sig inte riktigt vara min grej. Att inte få välja vad jag ska skriva om, att texten ska vara uppbyggd på ett förutbestämt sätt, hade jag svårt att förhålla mig till. Jag vill skriva om sådant jag har kunskap om och som intresserar mig. Mina texter är personliga och det är bara jag som vet den egentliga betydelsen av dem. De finns skrivna för hand i skrivböcker. Att skriva för hand är någonting som jag tycker om. Det blir fint och personligt. 

En del skrivande vill jag dela med mig av. Jag vill välkomna personer in till mitt liv och jag skriver då ur ett hjulperspektiv. Jag lever ett liv där jag rullar istället för att gå, vilket innebär att jag är rullstolsanvändare. Som rullstolsanvändare möter jag ofta blickar, osäkerhet och frågetecken. Jag möter förutfattade meningar och fördomar. Jag möter mer sällan ett bemötande där jag får en vi-känsla.

Att försöka få normen att vidga sina ramar, att det som idag faller utanför normen istället ska få en samhörighet, är någonting jag jobbar för. Det är vad mitt skrivande handlar om. Genom min blogg ”Galen groda i rullstol” når jag äldre målgrupper som får en direkt inblick i mitt liv. För att nå de yngre målgrupperna behöver jag ta mig utanför bloggens värld. Jag måste möta barnen på en annan nivå. På så vis kom mitt första barnboksmanus in i bilden för tre år sedan. Jag hade svårt att ta mig till rätt nivå, att använda mig av rätt ord och formuleringar. Det var en ny konstform för mig. Med en blandning av verklighet och fantasi fick jag ändå ihop en historia, från början till slut. Ganska snart därefter mailade jag manuset till ett par olika bokförlag. Jag fick tre svar, men inget som gav det resultatet jag ville ha. Jag tröttnade ganska snabbt och mailade inte fler förlag.

Jag fick däremot allt fler idéer till sådant jag skulle kunna skriva om. Jag insåg att det bara är min fantasi jag måste samarbeta med. Jag har idag flertalet idéer nedskrivna, ett par manus påbörjade och tre manus färdigskrivna. Jag har i dagarna skickat iväg ett manus till flera förlag och hoppas nu, likt alla andra outgivna ordkonstnärer, på ett positivt resultat. Fler historier som bryter mot normen behövs, både för vuxna och för barn. Därför fortsätter jag att skriva. 

Lördagsenkät: Vilka var de bästa böckerna du läste under 2021?

Samuel: Jag börjar gärna läsa böcker men slutför dem tyvärr sällan. Alex Schulmans Överlevarna tyckte jag om. Stephen Frys Mythos är väldigt läsvärd även om jag har svårt för humorn. Elise Karlssons Smuts håller jag på med – och tänker definitivt läsa ut. Hon är briljant.

Per: Jag har läst en del spänningsromaner för att hålla koll på vad som skrivs i min genre, men de två bästa läsupplevelserna var ändå W av Steve Sem-Sandberg och klassikern Anteckningar från källarhålet av Dostojevskij. De är båda målande i sitt sätt att beskriva människor, någonting jag själv vill bli bättre på.

Emma: Självklart läste jag “Årets feelgoodroman 2021” Dina färger var blå av Marcus Jarl. En underbar story, framför allt den delen som utspelade sig på neonatal. Jag har också läst Änglaträdet Av Lucinda Riley, en underbar bok om bland annat moderskap. Och efter den kan man behöva skratta lite, ett tips då är Callum Bloodworths roman 36 frågor om kärlek. 

Victoria: I somras fick jag äntligen läst Lydia Sandgrens Samlade verk och den gillade jag. Imponerande att hålla så hög kvalitet över så många sidor! Jag läste också Helena von Zweigbergks Totalskada och Moa Herngrens Svärmodern med stor behållning. Alla tre romanerna rör det svåra med relationer, speciellt de inom familjen, vilket oftast är en ingrediens i de berättelser jag gillar.  

Tua: Jag älskar De sju systrarna men sprider ut läsningen för att serien ska räcka längre. Månsystern är den senaste jag lyssnat på och som vanligt lyckas Lucinda Riley väva ihop nutid och dåtid på ett fångande sätt, här genom ett fascinerande besök i flamencons värld. En annan uppskattad läsupplevelse är Mörkrets barn av Sofie Bjarup, där författaren förflyttar mig till 1800-talet och Londons farliga slumkvarter på ett imponerande sätt.

”Skriv, mamma, skriv!”

… kommer de aldrig säga hemma, så det är lika bra vi avlivar myten om att man måste ha en förstående familj för att kunna skriva en bok. Vi må vara lika jagade som Forest Gump, men kampen mot klockan får vi utkämpa allena.

Och det är verkligen en kamp att få tiden att räcka till. Att få skrivlusten att infinna sig just mellan klockan 22.15-22.30 när man äntligen får en lucka. Och att komma ihåg att ta med datorn (eller skrivblock, eller varför inte baksidan av ett kvitto) i väntan på att barnets aktivitet ska ta slut och att motivera sig att ägna duschen åt att fundera ut en ny vändning i storyn i stället för att bara låta värmen från vattnet stilla alla stolliga tankar.

”Skriv, mamma, skriv!” säger inte barn som ännu inte kan prata. Men det finurliga med nykläckta människovarelser är att de inte heller kan protestera med ord. De klagar inte på att du sitter framför datorn eller har med dig skrivdon i sängen medan du ammar. Och jag tror att det är just därför så många av oss börjar skriva under föräldraledigheten. För att vi kan. Barnet sover, eller i alla fall slumrar, på dig, kring dig, bredvid dig. Och du är där, ensam med dina tankar som du faktiskt kan tänka till punkt (det blir skillnad senare när barnet lär sig prata). Små barn har också en tendens att väcka stora tankar om liv, död och meningen med att finnas till. Deras små fötter har ännu inte gjort några avtryck och har du förresten gjort det själv?

Små barn slumrar då och då. Utnyttja det!

Småbarnstiden är intensiv, men också en väg rakt in i sin egen hjärna. Har du en treårings fantasi bara för en dag har du stoff nog att skriva en hel bokserie. Jag började, som så många andra, skriva på allvar under föräldraledigheten, men det blev inte så mycket av det (skaffa inte tre barn på fyra år). Det är först med sladdisen som jag verkligen kan ge mig hän (=har blivit duktig på att tjuva tid).

Man kan skriva både med och utan familj, men det skadar inte att känna sig en smula jagad. Den som har ont om tid använder den också lite smartare. Så kom igen morsan eller farsan – är du föräldraledig? Din tid är nu!

Hur smalt är egentligen det berömda nålsögat?

Du har hört liknelsen förr: att bli utgiven är som att ta sig igenom ett nålsöga. Chansen är minimal. En promille eller mindre. Förlagen får in tusentals manus per år. Kanske tio tusen ett corona-år. Och så vidare. Allt detta är väl sant på ett sätt, antar jag. Det är svårt att bli utgiven. Skitsvårt, men det finns ljus i tunneln. Ett annat sätt att se på saken. Något jag hade velat att någon sagt till mig tidigare i skrivprocessen.  

En av de saker som jag tagit med mig från skrivarkurser var ett citat som inte hade det minsta med HUR man skriver att göra. En lärare kommenterade det berömda nålsögat ungefär såhär: ”de flesta av de som fortsätter skriva och som verkligen ligger i blir utgivna till slut”. Jag kommer ihåg att jag hajade till. Det var ju raka motsatsen mot vad alla andra påstod! Men till skillnad från olyckskorparna så var det här ett positivt budskap som jag tog till mig. För det ligger så mycket i det. Man har faktiskt mer kontroll över det här än man tror. Låt mig förklara.

Nej, det går inte till som i ”Svärdet i stenen”. Skrivandet är inte att vara utvald, att göra EN snygg insats, utan är ett maraton där det handlar om att hålla ut. (Bildkälla: filmtopp.se / Aftonbladet)

Ja, det är sant att chansen att bli utgiven av ett seriöst förlag är minimal, men vad baseras den beräkningen på? Antagligen något i stil med (de få som ges ut) / (alla som har någon slags ambition att skriva). Siffran inom den första parentesen är låg. Den inom den andra är hög. Så mycket som var tredje svensk sägs det. Alltså blir beräkningens resultat minimalt. Långt under en promille. Men om du ändrar det som står under delningsstrecket till något mer precist så går chanserna genast upp. Om vi stoppar in ”alla de som gått en skrivkurs” eller ”alla som skriver minst tio timmar i veckan” istället, då går chansen upp rejält. Glöm tre miljoner svenskar. Vi är nere på tusental eller tiotusental istället, gissar jag. Lätt. Och om du kombinerar de två + lägger till ”och som gett sig fan på att bli utgiven” så kommer resultatet helt plötsligt upp i procent istället för promille. För som med så mycket annat i livet handlar det om att lägga tid varje vecka på skrivandet, att inte ge upp när refuserna kommer, att fortsätta skriva år efter år, att på något sätt exponera sig mot andra skrivande människor (kurs/lektör/whatever). Då jäklar händer det saker.

Vi gör om räkneexemplet på ett annat sätt. Ta en typisk klass med tio nybörjare på en skrivarkurs. Bara att de dyker upp på kursen från första början gör det bra mycket mer sannolikt att de blir utgivna än ”mannen på gatan” (se där, en av mina anglifieringar igen!). Av de tio som är med hoppar en eller två av redan under kursen. De hann inte med. Livet kom emellan.

Åtta aspirerande finns kvar. Sen tar kursen slut. Hälften av dem skriver lite på kammaren innan orken tar slut och ödet slår till. Drömmen att bli författare kanske var en av flera man hade i huvudet. Kanske skulle man öppna det där caféet man drömt om istället? Man kanske köper sommarhus och renoverar. Ett till barn är på väg. Man bytte jobb. Blev chef. Flyttade till England. Och så vidare. Det fanns liksom inte tid för skrivandet, även om drömmen lever.

Fyra aspirerande är kvar. Ett par av dem skriver när de får tid över, det vill säga alltför sällan. Kanske på semestern. Eller någon kväll när barnen sover. Det räcker inte i längden. Ingen kommer upp i sina tio tusen timmar på ren lust. De två andra aspirerande har istället planerat in 2-3 timmar skrivande varje vardag. På morgonen. På lunchen. På kvällen. Spela roll. De skriver i alla fall i ur och skur, vare sig de känner sig manade eller inte. Men en av dem ger till slut upp när det färdiga manuset blivit refuserat för trettionde gången. Det tar emot för mycket.

Kvar har du en ensam, galen jäkel. En som skriver typ varje dag. En som fortsätter trots femtio refuser. Trots hundra. Som går flera skrivarkurser. Som jobbar med professionella lektörer för att slipa på manuset. Som går på varenda K-brunn i stan för att få tur. Det vill säga jag. Och kanske du också?

Så visst finns nålsögat, men det är inte något ”svärdet i stenen” vi pratar om, utan ett maraton där de flesta hoppar av loppet under vägen. Av de som fortsätter springa finns goda chanser att i slutänden bli utgiven. Jag lovar. Hang in there, buddy!

Kroppsvätskor och Liseberg

Google Docs! Jaja, det finns en del irritationsmoment, men ändå! Vilken uppfinning!

Men hur är det nu, när ska man börja knacka ner saker i skrift och när mår de bättre av att ligga och skramla i huvudet? 

Känns frågeställningen igen?

Överlag vill jag undvika att komma med tvärsäkra påståenden, eftersom jag tror att det finns många sätt att göra rätt, men för egen del brukar det kännas intuitivt bra att gå på intuition. Så jag tänkte på min story när andan föll på, och skrev i dokumentet när jag kände för det. 

Något tog form. Det skulle handla om en ung kille som anlände till något slags skola och hamnade i en ny värld. (En outslitlig trop!)

Det skulle handla om humoralpatologi också. Ni vet, de där fyra kroppsvätskorna. På något sätt. 

Och så skulle det vara spännande.

NU

Att ge ut sin första bok påminner om att vara fem år gammal, märker jag. Man har sina teorier om vad som pågår, men är helt beroende av de vuxna, det vill säga förlaget. Som har koll, som tar hand om en, som förhoppningsvis vill en väl. Och som närsomhelst kan komma med omvälvande besked:

”Imorgon ska vi åka till Liseberg!” ”Här får du en ny ryggsäck!” ”Nästa vecka börjar simskolan!”

De vuxna har kunskap, erfarenhet, de vet hur saker och ting hänger ihop. Det kan inte femåringen göra.

Jag litar på dem. Jag åker med.

Och jag säger: ”Wow!” ”Vad är det där för nåt?” ”Är vi inte framme snart?”

Dammar av projektet: Min skrivresa, del 2

Efter mitt misslyckade skrivförsök la jag bokprojektet på is. Mina huvudkaraktärer Matilda och Trond fanns dock kvar i mina tankar och knackade ibland, lite försynt, inifrån huvudet och frågade: Hallå, var är du? Vår historia väntar på att bli berättad!

När jag sålde min häst 2017 fick jag stifta bekantskap med ett för mig okänt fenomen: fritid som inte var intecknad till brädden. Först var det skönt, sedan blev jag rastlös. Hästeriet hade varit en stor passion i mitt liv, något som balanserade det engagemang jag la i min yrkesroll, något som gav mål och mening åt tillvaron. Tomheten behövde fyllas, men med vad?

Våren 2018 fick jag Stephen Kings bok ”Att skriva” i present av en god vän som mindes att jag sagt att jag någon gång ville skriva en bok. Tack Åsa! Utan din milda knuff i ryggen hade jag stått kvar och stampat i startblocken. Kings bok gav mig en del aha-upplevelser om vilka fel jag gjort i mitt första författar­försök. Jag insåg att jag ville ge projektet en ny chans genom att studera verktygen för skönlitterärt skrivande ordentligt. Jag sökte information på nätet och hittade bland annat Pia Lerigons hemsida med skrivtips. En riktig guldgruva! http://www.pialerigon.se/

Under sommarsemestern dök jag med liv och lust in i bokprojektet men med en annan attackvinkel: istället för att spruta ut texten likt rännskita, la jag extremt mycket tid och möda på varje mening, varje stycke, allt i syfte att lära mig hantverket parallellt med att jag mejslade fram berättelsen. Det var tidskrävande men tillfredsställande att se att jag faktiskt hade förmågan att producera text som (åtminstone hjälpligt) påminde om något man kunde läsa i en tryckt bok. Stärkt av insikten gnetade jag på.

Ett av de skrivtips jag stötte på var att ta hjälp av testläsare. Åh, hemska tanke! Skulle jag visa upp något jag skrivit? Aldrig i livet, så modig var jag inte. Jag hade ju inte ens vågat berätta för någon (förutom sambon) att jag skrev på ett manus. Så kom den dagen då en vän pratade om filmer/böcker hon gillade, och då ”råkade” jag avslöja mitt projekt för henne. Hon blev eld och lågor och ville gärna läsa ett utdrag. Nervös bortom fattning valde jag den del jag var mest nöjd med (läs: minst missnöjd) och redigerade tills fingrarna blödde. Smärtsamt medveten om att just denna vän är subtil som en stenkross i sina åsikter var det med stor bävan jag tryckte på Sänd. Tiden jag tillbringade med att vänta på hennes reaktion var … vidrig. I min yrkesroll har jag inga problem med konstruktiv feedback men manuset var mycket mer personligt för mig. Vi författare vill ju skapa berättelser som griper tag i läsaren, väcker nyfikenhet, läslust och känslor. Hade jag lyckats?

Svar: Någorlunda.

Omdömet innehöll såväl ris som ros men det bästa var att min vän gav förklaringar till varför hon tyckte att vissa avsnitt var mindre bra, vilket hjälpte mig att förstå hur jag kunde åtgärda problemen. Tack Annette! Upplevelsen fick mig att inse hur värdefullt det är med testläsare. Stolt över vad jag producerat under semestern 2018 beslutade jag att ge mig själv en present: en skrivkurs.

Kärleken till skrivandet.

Den här tavlan sitter på väggen i mitt vardagsrum och påminner mig om det fina i livet.

I lördagens enkätfråga här på Debutantbloggen pratade vi om vad skrivandet betyder för oss. Jag svarade att det är frihet, att skrivandet är den plats där jag känner mig som mest ärlig och ohämmad. Jag tänkte att jag skulle spinna vidare på det i dagens inlägg.

När jag var barn var jag väldigt tyst och fick alltid höra att jag var blyg, en etikett jag ogillade redan då. Jag kände att det inte var sanningen, att det fanns så mycket i mig som ville ut, jag visste bara inte hur. Jag önskade att jag hade kunnat öppna dörren till mitt inre och låtit alla få se det jag inte kunde säga.

Mina mest trogna vänner genom barndomen var böckerna. Jag kan helt relatera till Emmas senaste inlägg, där hon beskrev hur hon slukade böcker som nioåring, så minns jag det också, man ville bara ha mer! Jag läste det mesta (förutom läskiga böcker, min storasyster retar mig fortfarande för att jag inte vågade läsa Fem-böckerna, där gick min gräns), men jag föredrog berättelser om underdogs som får upprättelse på något sätt, eller fantasivärldar där andra regler än de i vårt samhälle gäller. Jag antar att det reflekterade en längtan som fanns i mig, efter att kunna vara någon annan, någon annanstans.

Just det är också en grundkänsla i de flesta texter jag skriver. För samtidigt som jag läste alla de där böckerna började en liten röst i mig viska att jag kanske kunde skapa mina egna världar. Berätta en historia utan att behöva öppna munnen. Och när jag väl börjat kunde jag inte sluta, vilken underbar känsla det var att låta allting flöda fritt! När jag pratar passerar orden hjärnan och censureras på vägen, jag bromsar mig själv, men när jag skriver kommer de direkt från hjärtat.

Länge skrev jag bara för mig själv och jag hade dött om någon fått tag i ett av mina fullklottrade kollegieblock, tanken på att någon skulle läsa den ohämmade versionen av mig själv var skrämmande. När jag för första gången flyttade ihop med någon, som nittonåring, stod jag kvällen innan hans ankomst och hivade alla mina block i en sopcontainer på gården, jag ville inte ta några risker! Och när jag inte kunde stå emot suget och började skriva på vår gemensamma dator såg jag till att lösenordsskydda alla dokument med så fiffiga lösenord att jag inte ens mindes dem själv (vilket grämer mig än idag, även om texterna antagligen var ganska usla).

Men med tiden växte behovet av att få dela med mig. Jag ville visa det där jag alltid hållit inom mig, kanske få någon att förstå. Och nu är det dags. Nu är jag redo att öppna dörren och släppa in läsarna till min värld. Att låta dem ta del av min berättelse om Ozzie och Hanna, som båda kämpar för att bli någonting mer än den stämpel omgivningen satt på dem. De längtar efter att få vara några andra, någon annanstans, precis som jag gjorde en gång. Och att skriva om dem har varit ren frihet.

PS. Just idag är också dagen då den där killen jag flyttade ihop med har varit min i 25 år. 25 år! Länge leve kärleken till både skrivandet och människor som alltid står på ens sida!

Stunden när jag förstod att det skulle bli något

Idag gästas bloggen av Tomas Bacoccoli, som debuterade 2021 med En bastu i Umbrien.

Det var någon som sade att man inte blir författare bara för att man ger ut en bok. Författare är något man blir efter flera böcker. Shit, tänkte jag. Det tog ju fem år att skriva den här boken. Det betyder att jag kanske måste vänta i ytterligare tio år för att bli författare.

Jag minns det så väl, den där stunden när jag förstod att det skulle bli något, att orden skulle nå bortom mitt tangentbord och ut i vida världen. Ett färdigt äpple hade trillat rakt ner i skallen på mig och det här skulle ju bli helt otroligt, rena nobelprisgrejen. Caféstolen kändes ostadig där jag satt och skrev i skuggan av en stor fotbollsarena i grå betong, i fyrtiogradig sommarvärme, mitt i Umbrien. Jag måste berätta för någon. En tår rann ner för kinden och jag skrattade till åt det. Här sitter jag och skrattar och gråter samtidigt, så bra är detta. Det måste vara så här det känns att bli upptäckt av en popgruppsmanager i England på 70-talet. Jag såg det framför mig. Det var bara en tidsfråga innan jag skulle stå på Wembley en sommarkväll, pårökt publik som nynnade med lysande tändare medan jag läste orden i meningarna som jag precis skrivit. Jag hade precis upptäckt mig själv liksom. Och ingen utom jag kunde förstå hur avgörande och historiskt detta ögonblick var. Ruset varade i flera minuter, men så tog det stopp. Bara en stund senare blev jag otroligt besviken när jag satt och ögnade igenom ett annat kapitel som var, låt oss säga, inte lika potentiellt revolutionerande som de raderna som nobelkommittén snart skulle höra av sig om. Axlarna sjönk. Jag skämdes i förskott över hur dåligt det här kapitlet var. Patetiskt. Jag skrev ju bättre på gymnasiet och då fick jag ändå bara trea i svenska. 

Jag lutade mig bak i stolen, släppte taget om tangentbordet som man släpper taget om repet i en dragkamp och bara andades ut. Bilden av ett fullsatt Wembley bleknade, liksom bilden av mig i en stol mitt emot Skavlan, eller vad hon heter nuförtiden. Visst var jag besviken. Det här skulle kanske inte bli så historiskt som jag först hoppats. Men den där magiska känslan hängde ändå kvar, ruset av att ha skrivit något väldigt fint, som ett svagt ljus som inte ville slockna. Det kanske inte var lika starkt som för en stund sen, men det brann. Något inom mig brann. Det här skulle bli något. En pjäs, en teveserie, eller kanske en bok. Jag var säker på det. Hur mycket det där andra kapitlet än sög så skulle det här bli något. Jag skulle bli något. Författare. Eller nej, vänta förresten. För att bli författare måste man ju skriva flera böcker. 

Så vad var det jag var på väg att bli då? Så klart, just det, jag skulle snart bli debutant. 

PS. Folk får hitta på vilka definitioner de vill. Jag kommer alltid vara debutant och jag har alltid varit författare.