Gästblogg: Emma Danielsson

Vad jag pratar om när jag pratar om Storytel Original

Under året har debutanten Anna Bågstam Ryltenius behandlat ämnet att skriva för ljud. I mitt gästbloggsinlägg försöker jag komplettera bilden med förläggarens synvinkel och svara på de vanligaste frågorna vi brukar få när vi pratar om vårt ljudboksformat.

När jag berättade för mina vänner och ex-kollegor att jag skulle bli förläggare på Storytel Original möttes jag av glada tillrop, men också en hel drös frågor. De flesta kretsade kring samma tema: Vad är det här Original för något? Hur skiljer de sig från vanliga ljudböcker annat än att de inte går via tryckt bok? Eftersom konceptet inte hade lanserats ännu, och jag dessutom tillhör den kategori som helst vill uppnå expertnivå innan jag vågar uttala mig, svarade jag typ som när finansmänniskor förklarar vad titlarna på deras visitkort står för. Ganska vagt och obegripligt med andra ord.

Efter åtta månader har jag hyfsad kläm på vad vi gör. Och nuförtiden har vi också ett gäng serier att visa upp, vilket gör det otroligt mycket lättare att förklara. Jag märker att nyfikenheten fortfarande är stor men också att frågorna i viss mån ändrat karaktär. Från ”Vad är det för något?” till ”Varför ser det ut som det gör?”.  Så håll i hatten, nu kör vi igång FAQ:n!

Varför har ni delat upp berättelsen i episoder och säsonger? Är ni helt tossiga eller?

Det är mycket möjligt (se exempelvis vårt Instagramkonto) men det är nog inget som har med vårt format att göra.

Serietänket tillför något extra till berättelsen. Det kanske mest uppenbara är att det blir enkelt att stoppa in saftiga vändningar och halsbrytande cliffhangers. Men indelningen fungerar också som en påminnelse för oss som jobbar med berättelserna att aktivera karaktärernas dilemman genom alla avsnitt. På så sätt får berättelsen fler intensiva ögonblick men också en tydligare riktning och en rödare tråd. Vilket kan behövas, då en ljudbok sällan får exklusiv uppmärksamhet.

Jag är till exempel övertygad om att Virus av Daniel Åberg fick mig, en synnerligen motvillig motionär, att spränga enmilsgränsen i joggingspåret eftersom jag kunde följa med i berättelsen trots att jag seriöst trodde att jag skulle dö av den fysiska ansträngningen. Denna nyvunna förmåga till multitasking är dock inget min kropp hurrar för, eftersom min hjärna numera påstår att jag klarar längre distanser och därför har förlängt mitt fysiska lidande på alla tänkbara jobbiga sätt. Tack för den, herr Åberg …

Varför fokuserar ni på inläsaren och inte författaren på era omslag? 

Frågan ställs oftast av människor som inte lyssnar så mycket på ljudböcker. När jag började jobba med ljudböcker efter 13 år i pocketbokens tjänst var jag också förvånad över inläsarens stora roll. Men nu känns det helt glasklart. Att ha någons röst i örat i många, många timmar skapar ett speciellt känslomässigt band, det är nästan intimt. Eftersom vi jobbar mycket med dialog i våra produktioner är de också extra gestaltningsvänliga och vi lägger ner mycket tid på att hitta inläsare som verkligen kan ge liv åt texten.

En riktigt bra inläsare får mig att tro att hen faktiskt är karaktärerna i boken, och ofta hittar jag nya författarskap genom mina favorituppläsare. Jobbig sidoeffekt: Total förvirring varje gång jag träffar inläsare på jobbet och det visar sig att de har egna personligheter.

Men är det verkligen litteratur det här ni håller på med?

En av mina mer kulturellt lagda kompisar har precis lyssnat klart på sin första Original. Han gillade den. ”Men är det verkligen litteratur?” frågade han lite oroligt. Jag tycker att själva frågan är ganska ointressant faktiskt. Vet inte om det är mina år på Pocket Shop, som kanske är Sveriges mest opretentiösa bokhandel, som satt sina spår. Jag pratar hellre om böcker, berättelser eller läsupplevelser (dit jag numera även räknar ljud) än om litteratur. Varför självmant välja ett ord som riskerar att exkludera? Om man inte använder det som Svenska akademien förstås, och ger världens mest prestigefulla litteraturpris till en populärmusiker från Minnesota.

Är det lättare att skriva en Original än en vanlig bok?

Den här frågan hänger till viss del ihop med litteraturfrågan. I P3:s Dramaturgipodden berättar Hans Rosenfeldt om sitt jobb som manusförfattare. Han betonar det hantverksmässiga i sitt skrivande. Det tycker jag är en sympatisk tanke. Istället för att vänta in ett slags få förunnat konstnärlig inspiration handlar det i stället om att nöta på tangeterna, att själv ta kontrollen över sitt skapande. Och det finns inget som säger att ett bra hantverk automatiskt saknar en djupare mening eller inte kan öppna upp för olika tolkningar.

Vad gäller arbetsinsatsen är den minst lika stor som när du skriver en normaltjock roman. Vårt format blir i viss mån något du kan luta dig mot under resans gång, men sidantalet skiljer sig inte nämnvärt. Att skriva långt och sammanhållande, med ambitionen att någon i andra änden ska få ut något av det, är en utmaning oavsett vilket format du skriver för.

Och som om den pressen inte vore nog, vid en viss tidpunkt i processen börjar vi på redaktionen glatt planera in en ljudproduktion som innefattar andra människors tid och engagemang. Det kan till exempel vara så att vi har hittat den perfekta inläsaren, som visar sig vara en väldigt upptagen person. Då gäller det att ta fram sina sista krafter och känna att du faktiskt kan ro det här i land på utsatt tid. Jag är full av beundran för våra författare som så galant lyckas med detta.

Emma Danielsson är förläggare på Storytel Original. Hennes fyra bästa ljudbokstips för dig som vill börja lyssna på ljudböcker är:

–  Utvandrarsviten av Villhelm Moberg, inläst av Per Sjöstrand. För småländska har aldrig låtit mysigare.

Molnfri bombnatt av Vibeke Olsson, inläst av Irene Lindh. Irene gjuter liv i en tysk kvinnas livsöde och det är så gripande och bra!

Maskeradstaden av Maria Monciu, inläst av Alexander Salzberger. Marias ord och Alexanders fantastiska gestaltning skapar magi i denna berättelse om att inte höra hemma någonstans.

Störst av allt av Malin Persson Giolito, inläst av Lo Kauppi. Lo är fenomenal på att gestalta både ilskan och ångesten hos denna unga kvinna som blir anhållen för medhjälp till mord på sina klasskamrater.

Följ Originalgänget på Instagram: @storytel_original

Publicerat i Debut, Gästbloggare, ljudbok | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Skrivövning: Fem ord

paul-morris-177698

Bild från Unsplash.com Fotograf: Paul Morris

Fem ord: Skriv en text där följande ord finns med: Katt, kobra, katakomb, krypa, klia.

Det går bra att böja orden!

Det är så roligt att läsa era svar på skrivövningarna! Lämna gärna en kommentar med din text till den här övningen, mejla till: debutantbloggen@gmail.com, eller länka till din blogg om du publicerar den där.

Sitter du på någon kul övning som du vill dela med dig av? Hör av dig till oss!

Publicerat i Debut, Skrivövningar, skrivtips | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Alla lyssnade på normal hastighet!

 

Jag sitter i studion på Storyside och försöker ge röst åt Mats Strandbergs (& Sofia Falkenhems) Monstret och människorna. Det är den tredje och sista delen i serien om Frank, som blev ett monster på sin nionde födelsedag .  Monstret och människorna kommer nu i april!


Jag har suttit i ett litet bås i en studio ett par dagar och läst in ljudböcker. Jag gillar det. Jag tycker om utmaningen att försöka hitta balansen mellan läsning och gestaltning. För ljudboken är ju inte som radioteatern där atmosfärsljud, gestaltning av känslor, ofta flera medverkande skådespelare, och kanske musik – hjälper till att tolka ett verk. Uppläsaren av en ljudbok ska fortfarande lämna plats för lyssnarens egen färgning av texten och inte bestämma alltför mycket när det gäller hur karaktärerna pratar till exempel. Du ska ges utrymme att skapa dina egna bilder i huvudet och inte känna att du störs av att uppläsaren ”lägger på” för mycket i känslouttrycken. Det är inte  helt lätt.
Oftast läser jag inte längre än 3-4 timmar åt gången. Både för att det kräver stor koncentration, men också för att det blir ganska tungt för kroppen. Du måste hålla ett jämt avstånd till mikrofonen och sitta absolut stilla så att du inte gör en massa rörelseljud som kan tas upp i inspelningen (dessutom kurrar det alltid plötsligt i magen och då måste du ta om!). Efter några timmar behöver åtminstone jag en rejäl stretchpaus.

Jag gillar att läsa in ljudböcker men jag har inte lyssnat på så många själv. Det blir oftast att jag väljer den tryckta versionen. För att jag tycker väldigt mycket om att läsa själv – och för att jag gillar den själva fysiska boken. Både att hålla i och att ha kvar och ställa i bokhyllan. Men en kille på jobbet berättade att han har läst flera e-böcker som både haft inläst lyssnarspår och själva texten. Då kan han läsa på sin platta och när han inte orkar läsa mer slår han bara på inläsningen och fortsätter att lyssna. Låter i och för sig väldigt bekvämt.

Och lyssnandet på böcker ökar verkligen. Från 2013 till 2015 ökade förlagens intäkter från strömmande och nedladdningsbara ljudböcker med 95 procent (enligt siffror från Svenska Förläggareföreningen). Andra undersökningar visar att de mest frekventa lyssnarna är mellan 30-44 år och att det är mest kvinnor, högutbildade och Stockholmare – som även är den grupp som läser flest pappersböcker. Över 70 procent lyssnar för att då kan de göra något annat samtidigt och omkring fem procent väljer ljudbok för att de inte gillar att läsa. Nu för tiden görs det även böcker direkt för lyssning (till exempel finns Storytel Original). Anna Bågstam Ryltenius – min kollega här på Debutantbloggen – hennes verk Stockholm Psycho är ett sådant (och jag ser mycket fram emot att lyssna på den!).

Det är lätt att tänka att ljudboken kommit med den moderna tekniken, men det stämmer ju inte helt. Långt innan skriftspråken existerade delade vi med oss av berättelser genom att deklamera eller sjunga fram dem. Allt var tvunget att memoreras och föras vidare från berättare till lyssnare och vidare igen. Men visst är det de digitala formaten som förenklat spridandet. Via min mobiltelefon har jag möjlighet att lyssna på tusentals böcker. Och om jag känner att jag har lite ont om tid så erbjuder tekniken till och med att jag kan speeda upp lyssningen. Jag fick höra från en lyssnare som berättade att deras bokklubb hade lyssnat på min inläsning av Mats Strandbergs Färjan, och att så gott som alla hade lyssnat på normal hastighet, och inte på 1,5 som de annars ofta gör. Och att det skulle jag ta som en komplimang!

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

Publicerat i Anna Bågstam Ryltenius, Debut, Down under, Johan Ehn, ljudbok, Stockholm psycho | 2 kommentarer

En utgiven författare

bildmaricakallner16Tjo!
Boken är ute i verkligheten. Nu är jag en utgiven författare och den stora chocken kom när jag såg boken på Bokus.

Releasefesten blev lyckad och mina fräcka dojjor levde upp till förväntningarna. Jag signerade böcker och jag läste högt och jag blev intervjuad av Caroline Degerfeldt och jag åt godis och min förläggare Peter Winai talade varmt om mig och boken så att jag blev tårögd och på bussen hem kunde jag inte sitta stilla eller hålla tyst och jag och mina vänner köpte pizza och sjöng och dansade och flamsade och när alla åkt hem sov jag i typ tio timmar.

Puh …

Vad händer nu? Jag kavlar upp ärmarna och fortsätter framåt!

I helgen börjar Malmös Litteraturfestival. Temat är utanförskap. Jag och Peter Winai ska hålla ett samtal den 25:e mars, om det som faller bort. Läs mer här.

Den 8:e april åker jag till Perstorps bibliotek och håller en workshop i självbiografiskt skrivande. Det blir terminens första workshop på ett bibliotek.

Jag är glad. Jag är lugn. Nu när boken är ute i verkligheten känns det som om jag kan andas. För första gången på flera månader kan jag andas! Det går att köpa den på Bokus eller direkt från förlaget klicka här så kommer du till beställningssidan.

Tidigare, innan utgivningen och innan jag fick svar från förlaget befann jag mig i ett ingenting. I ett tomrum. Jag räknades inte som författare eftersom jag inte hade någon bok. Jag var inte författare trots att jag skrev hela tiden och trots min utbildning. Nu har jag min bok och boken ger mig rätten att kalla för författare.

 

p.s Det blir en väldig massa länkar hela tiden. Är jag beroende? d.s

 

 

Publicerat i Debut, Det som får plats, Författarliv, Marica Källner, Releasefest | Märkt , , , , | 2 kommentarer

Vågar du?

Michaela von Kügelgen

Foto: Jon Krogell

Drömmer du om att skriva en bok men funderar på om du ska våga göra det?

Skriver du en bok men funderar på om du ska våga prata om det?

Har du skrivit en bok men funderar på om du ska våga skicka in ditt manus?

Så mycket här i livet handlar om att våga. Att våga ta det första steget, det andra steget och det sista steget. Att våga berätta om en dröm handlar också om att våga ta plats. Att för hela världen berätta att en tror på sig själv.

Och det är så förbannat skrämmande.

Fastän jag hör till folkslaget med oresonligt bra självförtroende har jag också tampats med ångesten kring att blotta mina drömmar inför alla. Tänk om allt skiter sig? Tänk om jag blir refuserad? Tänk om jag ger ut min bok själv och ingen köper den? Tänk om jag blir utgiven och totalsågad?

Som sagt: det är så förbannat skrämmande att berätta för världen vad en drömmer om eftersom risken finns att det skiter på sig. Och det har det ju gjort för mig. Jag har blivit refuserad, jag har fått höra att min text inte är bra nog.

Men lyckligtvis är jag inte sån som ger upp. Jag tror faktiskt att just den biten saknas i min hjärna. Har jag bestämt mig för att göra något, då gör jag det också. Jag kanske bankar huvudet i väggen hundra gånger på vägen, men jag ger inte upp.

Och om jag berättat för andra att jag ska göra något är risken ännu mindre att jag skulle låta bli att slutföra något jag började med.

I september 2014 kom jag ut ur skrivargarderoben på min blogg. Då berättade jag för hela världen (alltså mina sju bloggläsare) att jag skrivit en roman och att jag ska skicka in den till förlag. Till mitt stora förtret kom det här inte som någon överraskning för dem som kände mig, däremot fick jag massvis med hejarop.

Och det fina är att det inte slutade där. Jag fick hejarop och stöd när jag berättade om mina refuseringar. Det fanns folk runtomkring mig som sa att jag skulle bita ihop och skriva om. Det fanns folk som kommenterade på min blogg att de väntar på min roman. Alltså nån annan än min mamma väntar på min roman – hur sjukt är inte det? Och otroligt fint.

Att jag bloggat om min skrivarresa har garanterat bidragit till att jag orkat redigera ett varv till, att jag orkat rycka upp mig och fortsätta omformulera de där meningarna jag helst av allt bara skulle slänga. Men det är ju inte själva bloggandet i sig utan alla som läst och hejat och alla som frågat de senaste 2,5 åren: när kommer din bok? Nu kan jag med stolthet och glädje svara att den kommer i höst.

Så du som funderar på om du ska våga skriva, våga prata om det och våga skicka in: snälla gör det. Det kommer endast att leda till bra saker. Jag lovar.

 

Publicerat i Debut, Michaela von Kügelgen, Skrivprocessen | 4 kommentarer

Ode till alla som lever med ett skrivarpretto

Köket är ett kaos. Det står odiskade kastruller och koppar med intorkat kaffe på bänken. Inte bara på diskbänken, lite överallt faktiskt. Vem lämnar en mugg på handfatet i badrummet? Du vet vem. Varför kan hon inte ta bort den? Är det svårt?

Med en suck går du vidare till vardagsrummet. Någon har spritt ut papper i högar över bordet. Notisar i olika färger med kryptiska meddelanden täcker ytan och fortsätter upp över väggen. Det är samma gärningsperson. Tror hon att ni bor i en lekstuga eller håller hon kanske på med någon form av notiskonst, fem år efter alla andra?

Apropå det, var är hon? Du ropar men får inget svar. ”Hallå!”

Till slut hittar du henne i gästrummet.

”Är du hemma? Jag hörde inte att du kom”, säger hon och tittar upp från datorn. Hon är klädd i leggins (du skulle kalla dem dansbrallor men hon envisas med att säga yogabyxor – jättetrendiga och bekväma på samma gång). Håret har hon snurrat ihop till en knut och fäst med en penna. ”Men herregud”, fortsätter hon när hon får syn på dig, spärrar upp ögonen och håller händerna över munnen. Hon har glömt hämta barnen på fritids! Tydligen har hon även glömt att handla middag och gå ut med soporna. Det sista vet du är en lögn. Hon har skitit i det.

Du hämtar, handlar, lagar mat och skjutsar barnen till träningarna. Framåt åtta får du äntligen en paus. Ryggen värker. Kroppen skriker efter att få sträckas ut framför tv:n. Sporten börjar och Netflix är ständigt pågående. Du hinner inte lägga dig till rätta förrän hon står vid soffan och knackar med ett papper på din axel.

”Kan du läsa det här?” frågar hon.

”Det är handbollsfinal, jag skulle vilja…”

Hon rullar ihop pappret till en batong som hon börjar slå dig med istället. På skoj, men det är inte särskilt roligt. Du vet att hon aldrig kommer fatta att sport är blodigt allvar och du ser på hennes blick att hon inte heller kommer att ge sig. Med en uppgiven min tar du pappersbatongen ur hennes hand.

”Har jag inte redan läst detta?” frågar du, vänder dig mot henne och stirrar rakt in i ett par dansbrallor. Sömmen har börjat spricka längs insidan av låret.

”Jo, men jag har lagt till ordet ’gråkall’, ’himlen var gråkall’. På sidan åtta. Blev det inte starkare nu?” frågar hon. Hon trampar fram och tillbaka med fötterna i mattan medan hon pratar. Om du fick en krona för varje ändring du var tvungen att läsa hade du varit miljonär vid det här laget. Nu är ni luspanka istället, eftersom hon har bestämt sig för att leva ut den här drömmen. Hon försvinner iväg. Två minuter senare är hon tillbaka. ”Fan, tycker du det är urdåligt eller? Kan jag skicka in det? Ska jag be någon mer läsa? Hur långt har du kommit? Har du kommit till scenen med himlen, som är ‘gråkall’? Är det för starkt? Ska jag ändra tillbaka? Jag vet inte…”

En hagelstorm av frågor du inte hinner parera. ”Det är jättebra, lita på mig”, säger du. I ögonvrån ser du att Sverige håller på att kvittera.

”Men alltså jag vet inte, det känns inte bra. Är det inte bara skitnödigt? Varför skrev jag det här liksom?” fortsätter hon och ställer sig framför TV:n.

”Din pappa är inte glasmästare”, vill du ropa till henne men hon kan bli oproportionerligt arg när hon är stressad. Jublet bakom de trasiga dansbrallorna mitt i blickfånget vittnar om att Sverige antagligen har gjort ett mål som du just missade.

”Jaaa! Jag menar, du kan skicka in det”, svarar du snabbt.

Hon lämnar rummet. Det blir tyst. Timmarna försvinner, klockan passerar midnatt trots att du hade lovat dig själv att lägga dig tidigare på vardagar.

”Nu är jag klar, jag har skickat in. Det känns så grymt skönt”, ropar hon plötsligt och stormar in i sovrummet. Pennan trillar ut ur knuten och hårrufset virvlar runt hennes ansikte. Hon hoppar upp i sängen och sätter sig i en lotusställning framför dig. Lite som Ernst Kirschsteiger, fast i dansbrallor då.

”Alltså, jag måste sova, jag ska gå till jobbet klockan sju. En av oss måste dra in degen”, säger du samtidigt som du ser på henne att hon absolut inte kommer varva ner inom den närmsta timmen. ”Du kanske kan kolla lite på TV om du är pigg. How I met your Mother, det brukar sändas vid den här tiden”, tillägger du.

Hon försvinner ut genom dörren och drar igen den efter sig med en smäll. Du låter ögonlocken glida igen. Det finns inget skönare när man är riktigt riktigt trött.

”Alltså, jag har tänkt på det här. Det känns inte alls bra. Tänk om han Göran du vet, som vi bodde granne med för tre lägenheter sedan, tänk om han tror att boken handlar om honom. Huvudperspektivet heter ju också Göran.” Den förtvivlade rösten sliter upp dig ur djupsömnen. Sakta öppnar du ögonen. Hon står i dörrhålet.

”Jag kom på det nu. Tänk om han blir jättesur och tycker att det är förtal att huvudpersonen Göran i min text är rökare. Jag skrev ju ‘Göran och gick ut och tände en Blå Blend.’ Han röker inte. Den riktiga Göran alltså. Nu kanske han tror att jag tycker att han är en tant som röker Blå Blend. Förstår du? Hur kunde jag vara så dum i huvudet att jag inte tänkte på det när jag döpte huvudperspektivet till Göran”, fortsätter hon osammanhängande och slänger sig ner bredvid dig i sängen. ”Jag menar, tänk om…”

”Nej, tänk inte om”, svarar du lugnande. Vad pratar hon om? Vem är den här Göran som ni kanske bodde granne med tre flyttar bort? Du känner ingen Göran.

Hon börjar tvinna det trassliga håret. Du vet precis vad som kommer att hända nu. Och du har aldrig fel.

”Ahhh….Phhuu…Ahhh…Phhuu…” Suckandet som alltid kommer när hon har ångest. Högt och omöjligt att missa. Antagligen även för de på andra sidan väggen. Göran måste ha hatat suckandet om han har bott granne med er.

”Sluta med det där, Gösta kommer aldrig tro att din text handlar om honom, varför skulle han tro det?” börjar du försiktigt. Med tanke på försäljningssiffrorna är chansen att den här personen ens läser texten minimal, men det är helt fel läge att lyfta fram den omständigheten som en fördel.

”Göran, Ahhh…phhuu…”, svarar hon i en ny suck.

”Okej Göran.”

”Tänk om jag liksom sårar honom, tänk om…”

Du lösgör hennes hand från den trassliga luggen. Om du inte hindrar henne kommer hon snurra av hårstråna längst fram och frisyren kommer förvandlas till den där ”olyckan” som var så inne 1989. Du kan se det framför dig. Disco, dansbrallor och stubblugg. Ångest.

”Du kan inte ta ansvar för andra människors känslor. Om någon blir sur eller kränkt handlar det om dem. De har problem. Inte du. Försök skita i det. Kan vi inte snälla snälla snälla bara släcka lampan och sova nu”, säger du, mer allvarligt denna gången. ”Sluta oroa dig för att vår gamla granne ska tycka att du har hängt ut honom som en röktant”, tillägger du. Hon reser sig och försvinner iväg.

Ett slammer väcker dig några timmar senare. Klockan är halv sex. Har hon inte sovit? Ljuden kommer från köket. Hon rusar fram och tillbaka mellan mikron och kaffebryggaren samtidigt som hon håller på med sin telefon. Mobilen som hon har med sig överallt, även på toaletten.

”Hur mår du?” frågar du och lyfter ut kaffekoppen från mikron. Mjölken har kokat över och kladdat ner bottenskivan.

”Lakrits77 gillar min bok”, säger hon triumferande och håller fram en Iphone. ”Titta här, Lakrits77 säger att den är toppklass.” Hon skrattar. På skärmen lyser ett felstavat meddelande som avslutas med ”Topp klass”, följt av ett litet gult fläskansikte som blåser ett hjärta.

”Jag har ju sagt hela tiden att jag tycker du är grym”, säger du samtidigt som du undrar hur det kommer sig att hon hoppar upp och ner av glädje för att en helt okänd människa som uppenbarligen särskriver dagisuttryck och kommunicerar med leksakssymboler gillar något hon har gjort. Vilken rimlig vuxen skickar ens emojis?

”Nähä, här var någon ’cyberbrallan’ också som skrev att historien är rena smörjan”, tillägger hon och sjunker ner vid bordet med en min som om världen just gick sönder.

Du tröstar henne, du lyssnar på henne och du uppmuntrar henne att fortsätta. Du ordnar det praktiska i tillvaron runtomkring henne, trots att hon egentligen passerat alla gränser. Du handlar, städar, diskar, tvättar, lagar mat och hämtar barnen. Du tar dem till Skansen på lördagen för att ge henne arbetsro.

Hon i sin tur är väldigt bra (till och med ”topp klass”) på att berätta om alla andras liv men väldigt dålig på att säga det hon tänker varje dag om huvudpersonen i sitt eget.

Att du är hennes hjälte.

Publicerat i Anna Bågstam Ryltenius, Debut, Författarliv | Märkt , , , | 20 kommentarer

Låt oss prata marknadsföring: del 1

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Den senaste veckan har jag funderat mycket på det här med marknadsföringen av Hemligheter små. Jag har skrivit ner tankar och idéer på hur och vad jag kan göra för att nå ut med min lilla bok, så att folk får upp ögonen för den.

Hemligheter små ges ut i Silk serien som är en del av HarperCollins Nordics massmarknads sida, dvs. Harlequin böckerna man ser i dagligvaruhandeln. Detta gör att jag inte har en PR avdelning bakom mig utan jag kommer att få sköta all marknadsföring själv. En av fördelarna med att ges ut i Silk serien är att Hemligheter små kommer att skickas ut till alla som prenumererar på Silk, så redan där har jag ett antal läsare inom rätt målgrupp som förhoppningsvis kommer att läsa och tycka om Hemligheter små. Kanske till och med rekommendera den till andra. För det är ju det man vill uppnå, att folk pratar och rekommenderar ens bok.

Men hur når man dit då? Hur når man ut genom bruset?

Det är frågan jag ställt mig själv ett antal gånger sedan jag började skriva. Och om någon sitter på svaret så får ni väldigt gärna höra av er 🙂

20170319_143101

Spenderade söndagen med att planera inför den kommande marknadsföringen av Hemligheter små.

Orden: Om du inte syns, så finns du inte ligger det mycket i tror jag. I alla fall när det gäller att nå ut med sin bok och sitt författarskap i den stora konkurrensen som finns där ute. Och hur skrämmande det än är så är det något jag tagit fasta på när jag skrivit på min marknadsföringsplan. Ja, när jag känner mig obekväm med att göra något så gillar jag att planera och att vara förberedd. Nästan in i minsta detalj, lite svängrum måste finnas kvar för spontana saker.

Några av punkterna på min lista är följande:

  • Boka in så många signeringar som det går under veckorna efter boksläppet (först och främst i Västra Götaland, för att det är där jag bor och även i Värmland, för att det är där Hemligheter små utspelar sig)
  • Skicka ut pressmeddelande (kommer att göras ca 1 vecka innan boksläppet)
  • Ta kontakt med lokalradion (både i Västra Götaland och Värmland) och se om de kanske är intresserade att göra en intervju eller liknande.
  • Kontakta utvalda bokbloggare och se om de kan vara intresserade av att recensera boken.
  • Skapa en annons på Facebook, gärna redan när boken finns att bevaka hos diverse nätbokhandlare.
  • Var aktiv på sociala medier och posta sådant som är relevant för ditt författarskap och boken.
  • Var inte rädd för att prata om boken, med alla som visar minsta lilla tecken på att vara nyfiken. Var stolt över vad du åstadkommit.
  • Förbered en kort pitch om vad boken handlar om som du kan ta till när frågan vad den handlar om kommer, då slipper du stamma fram något osammanhängande och eventuellt tappa intresset hos den som frågade.
  • Var med på bokmässor.

Planen är att när Hemligheter små finns där ute på marknaden så ska jag göra något för boken varje dag. Ringa eller mejla om att boka in en signering, mejla tidningar och se om de är intresserade av att skriva något om mig och boken, ha en tävling på Instagram eller Facebook där man kan vinna min bok osv. Litet eller stort spelar ingen roll så länge som jag gör något varje dag.

Att nå ut med sin bok är som ett långdistanslopp tror jag och det gäller att hålla i hela vägen, ända tills man springer över mållinjen. Tills man får det där genombrottet. Så just nu laddar jag inför att startskottet ska gå och jag påbörjar mitt långdistanslopp. Hur det hela kommer att gå vet jag inte men jag kommer ge allt jag har, det kan jag lova. Och det kommer att komma en del 2 på detta ämne också. Jag måste ju hålla er uppdaterade om hur det går med min marknadsföringsplan.

Hur tänker ni om det här kring marknadsföring av er bok? Ser ni fram emot det eller är det mer en skräckblandad förtjusning som för mig?

Publicerat i Christina Schiller, Debut, debutantåret, Författarframträdanden, Författarliv, Hemligheter små, Inspiration, Marknadsföring, Målgrupp, Media, Press, Romance, signering, Sociala medier | Märkt , , , , , , , , , | 7 kommentarer