Skrivövning: något ljust möter mörker

I lördagens skrivövning hyllar vi det oväntade. Låt första raden i en vaggvisa inleda en mörk berättelse.

Vi uppskattar verkligen att få läsa era texter så fortsätt att dela med er antingen i en kommentar under detta inlägg, länka till din blogg eller hör av dig till oss på vår mejl, Facebooksida, Twitter eller Instagram!

Publicerat i Debut, Skrivövningar | Lämna en kommentar

It’s my party and I cry if I want to

IMG_7150
Kanske finns det någon som tycker: ”Har han skrivit en jäkla bok så borde det väl inte vara för mycket begärt att han får ur sig några väl valda ord om hur det var att ha releasefest för den”. Men jag är ledsen … och även om det är glädjetårar som strilar, så är sanningen den att jag fortfarande är alldeles för omtumlad efter gårdagens händelser för att lyckas formulera något värt att dela med mig av. Så jag ger er en mosaik av bilder på några av de fantastiska personer som var med och delade denna magiska kväll med mig. Och så får jag återkomma och berätta mer när jag landat!

Tack alla!

 

Bilder tagna av paparazzifotograf (och författare) Mats Strandberg.

 

Veckans låt är inte riktigt från  Down under-spellistan (musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår) utan här kommer ett nummer vi drog av på festen. Jag sjunger och min fantastiske vän Aaron Flinn (Adam i boken) spelar gitarr. Aarons musik finns t ex på iTunes och Spotify.  Nature Boy skrevs av Eden Ahbez. 

Publicerat i Debut, debutantåret, Down under, Johan Ehn, läsning, Omslag, Press, Releasefest | 3 kommentarer

Rätt och fel?

Bild Marica Kallner2017

Tjo!

I skrivsammanhang sägs det ofta att det inte finns några rätt och fel. Att allt bara handlar om smak. Jag håller inte med.

Jag gillar inte orden rätt och fel. Det är laddade ord. Ord som säger att någon kan bestämma vilket som är rätt sätt att skriva och vilket som är fel. Orden är dömande. Hårda. I det här inlägget använder jag dem ändå. Av praktiska skäl – jag vill inte krångla till det.

Rätt och fel. Jag tänker att allt handlar om texten. Tror inte att det går att kategorisera, inte att göra en lista på saker som är rätt och en lista på saker som är fel. Det är inte generellt utan specifikt för den enskilda texten.

”Felet” blir när någonting går emot textens villkor. När någonting skaver i berättelsen. Jag tror inte att det handlar om smak. Inte om vad vi tycker om. Det handlar om textens sätt att bli berättad och när något bryter mot berättandet.

Jag känner att det är orättvist mot texthantverket att säga att det inte finns några rätt och fel. I andra konstformer kan en säga att det har blivit fel – litteraturen ska vara skyddad. Som om text är något ömtåligt. Såklart kan det vara ömtåligt. Men jag upplever att vi ibland tenderar att dalta med litteraturen.

Jag jobbar också med fotokonst, främst självporträtt. Här upplever jag inte att människor är lika försiktiga. Ofta får jag hjälp att hitta felen i fotografier: ”Bilden är för mörk.” ”Bilden är sned.” ”Blixten är för skarp.”

Men jag får också hårda kommentarer som: ”Den här bilden var hemsk” eller ”Du ser jättekonstig ut” eller ”Det här är töntigt.” Detta är intressant. Att en konstform anses vara mer ömtålig än en annan. I ett självporträtt kan jag känna mig oerhört sårbar. Jag visar inte bara någonting jag skapat, ett foto, utan också mig själv. Jag är inte lika säker med mitt fotande som med mitt skrivande. Ändå är det text som människor är försiktiga med.

Kanske är det lättare att prata om bildkonst. Det är något konkret. Text är abstrakt. Det bara finns där. Men jag vill inte att text ska vara något ömtåligt. Jag vill att text ska kunna stå på sina egna ben. Självklart är det ömtåligt i skapandet. I skrivandets stund. I processen. Men för att komma vidare i skapandet bör vi kunna fånga upp det som blivit fel. Det är inte farligt när något blir fel. Det är inte farligt när något skaver i texten. Att visa ett fel är inte samma sak som att säga att texten är dålig eller att författaren inte kan skriva. Ett fel är bara ett fel och när vi hittar det kan vi gå vidare med skrivandet.

I Det som får plats resonerar jag mer kring fel. I essän Hon som inte finns diskuterar jag en av mina noveller. De båda texterna blir gemensamt en reflektion kring vad som händer när det blir fel och hur jag hanterar det. De här texterna är de jag är mest stolt över i boken, för jag vågar lyfta den obekväma frågan och jag vågar blotta det som blivit fel i mitt eget skrivande.

p.s Vad tänker du om rätt och fel? d.s

Publicerat i Debut, Det som får plats, Marica Källner, Skrivprocessen | Märkt , , , | 3 kommentarer

Pirr och lite panik

forlaget_michaela_von_kugelgen_2017_webres-001

Foto: Niklas Sandström.

I dag är en stor dag. En dag jag drömt om ända sedan jag började skriva. I dag är det äntligen dags för min releasefest. Den här veckan har min debutroman också dykt upp i bokaffärer – både fysiska och på nätet.

Plötsligt händer allt och jag känner ungefär trehundratusen känslor på en och samma gång. Boken finns, snart läses boken, det är en hel del intervjuer (yay), recensionsdatumet närmar sig och så vidare.

Fastän jag trodde att jag varit förberedd på allt detta känner jag mig inte alls förberedd. Det är så mycket som händer i mitt huvud. Allt är spännande och ljuvligt men det är också skrämmande och nervöst. Jag är glad men samtidigt är jag så himla trött.

Jag har kaxigt sagt tidigare att jag vet att det kommer att finnas personer som inte gillar det jag skrivit – och det vet jag ju fortfarande. Men nu vet jag inte om jag längre är lika stabil i den tanken. Jag känner mig faktiskt inte alls så stabil – men jag antar att det hör till. Det är faktiskt en stor sak att skriva en bok och få den utgiven och så får vem som helst tycka till.

Men nu ska jag slänga nervositeten och alla jobbiga känslor i väggen och fokusera på kvällens fest som jag vet att kommer blir sjukt rolig. Jag kommer att vara omringad av nära och kära, det finns bubbel och jag räknar med en massa kramar. Och så får jag äntligen fira min lilla bokbebis. Tror jag behöver festen för att verkligen fatta att boken finns. Jag har ju hållit den i min hand flera gånger, men i kväll blir allt verkligt på ett helt nytt sätt. Skål!

Publicerat i Debut, Michaela von Kügelgen | 2 kommentarer

Att kombinera två yrken

I månadens nummer av tidningen Karriär, som går ut till alla Jusekmedlemmar, är jag intervjuad på temat att kombinera två yrken – jurist och deckarförfattare. I artikeln beskrivs bl.a. hur jag under våren varit tjänstledig varannan månad för att skriva. Ett upplägg jag valt och som för mig har fungerat bra. Det har möjliggjort att hålla kontakten med min arbetsplats under tiden jag varit borta och därför också kunna prestera fullt ut när jag kommit tillbaka. Perioderna av tjänstledighet däremellan har gett mig chansen att skriva utan stopp.

Men kan man vara tjänstledig hur som helst undrar du kanske nu? Jag har förmånen att ha en oerhört bra arbetsgivare som satsar långsiktigt och den formella grunden för min tjänstledighet har varit studier. Under tiden jag skrivit manus har jag också gått en godkänd manusbearbetningskurs som motsvarar heltidsstudier i nedlagd tid. Det är där min bok har formats och tröskats. Många arbetsgivare godtar tjänstledighet för studier av det slaget. En seriös utbildningsarrangör skriver ett kursintyg till arbetsgivaren där innehållet framgår om du funderar på denna lösning. Lösningen ger dessutom oftast möjlighet att planera tjänstledigheten och studierna så att det passar i tid både för egen del och för arbetsgivaren. Det är vad jag gjorde.

Manusbearbetningskursen var helt avgörande för boken. Jag hade aldrig fixat att skriva den utan en piska för att hålla tempot och den ovärderliga feedbacken på texterna. Min lärare, vars synpunkter jag värdesätter högt, kommer för övrigt att gästa Debutantbloggen inom kort och ge tips och råd.

Efter våren kan jag konstatera följande. Det finns jättemycket i mitt juristjobb som jag haft nytta av i arbetet som författare. I synnerhet när det gäller noggrannhet, struktur och inställningen till research. Jag har haft många roller som samordnare och projektledare och manusproduktion för mig har stora likheter med hur jag i andra sammanhang planerar och lägger upp ett projekt med leveranser och delmål. Om någon frågade min förläggare misstänker jag starkt att hon skulle beskriva mig som i och för sig lite galen men helt anal. Jag missar inte en deadline och ser helst att allt följer tidsplanen. Däremot är min ryggsäck efter femton år med rättsliga frågor att jag alltid måste ha både hängslen och livrem. ”Lägg till frasen ‘såvitt vi vet’, ‘i allt väsentligt’, ‘vid en sammantagen bedömning'” – ni fattar. Otroligt hämmande.

Som författare har jag lärt mig mycket om språkanvändning, gestaltning, analys men framförallt mer om mig själv. Jag kan pitcha en idé, jag kan oförberedd ställa mig på en scen och prata inför massor av människor jag inte känner, jag kan jättemycket om marknadsföring och jag har ett jävla driv. Jag vågar delge mina tankar utan att ha en aning om hur de kommer att tas emot och jag kan hitta på! Varje dag har jag som författare gjort något som jag aldrig testat tidigare och som juristen i mig egentligen är absolut livrädd inför. Kanske är detta den viktigaste lärdomen som jag tar med mig tillbaka efter sommaren – modet författarskapet innebär. Och jag tror att det är något som jag kommer att ha nytta av under resten av mitt yrkesliv även som jurist.

Publicerat i Anna Bågstam Ryltenius, Bok två, Debut, debutantåret, Författarframträdanden, Författarliv, ljudbok, ljudboksserie, Marknadsföring, Media, Press, Stockholm psycho | Märkt , , , | 10 kommentarer

En liten bok fylld av tankar och känslor

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Under arbetet med Hemligheter små, från skrivandet av råmanus till att jag korrekturläste manuset innan tryck, så skrev jag dagbok.

En skrivdagbok.

Jag antecknade var jag suttit och skrivit, vilken tid på dygnet, känslan jag haft medan jag skrivit och om något känts extra bra eller extra kämpigt.

20170814_101016

Det är ganska intressant att gå tillbaka och läsa hur jag upplevde saker och ting när jag befann mig i samma situation med Hemligheter små som jag är nu med Brutna små regler. Jag kan se hur vissa saker kommer igen och att vissa saker har jag utvecklats på.

Förra gången kämpade jag tex. mycket med feedbacken från redaktören. Jag hade svårt att ta till mig den och jag behövde längre tid på mig att smälta alla synpunkter. Denna gång har den processen gått mycket lättare och smidigare. Kanske för att jag denna gång själv kände att manuset var långt ifrån färdigt när jag skickade det till förlaget 🙂
Och precis som när jag redigerade Hemligheter små så har jag även nu en tendens till att ha dagar där jag inte får ner särskilt många ord eller tar mig igenom scenerna som behöver redigeras, där jag istället funderar mycket och benar ut saker i huvudet för att sedan ha otroligt produktiva dagar där jag kan skriva flera nya scener och hinna gå igenom flera kapitel.

Att kunna gå tillbaka och se hur jag kände och upplevde det under arbetet med Hemligheter små har faktiskt fått mig att känna mindre stress över vart jag befinner mig just nu i redigeringen av Brutna små regler och jag har haft färre djupa dippar av tvivel där jag ifrågasatt om jag överhuvudtaget kan skriva.

Jag gillar verkligen formatet med en skrivdagbok. Jag gillar att kunna gå tillbaka och minnas och läsa om hur jag kände och tänkte. Och att motiveras av det. Att veta att även när det kändes hopplöst så lyckades jag ta mig ur det och nå målet.

Det ska bli roligt att få gå tillbaka och läsa skrivdagboken för Brutna små regler sen, när jag håller den färdiga boken i min hand och jag sitter med ett nytt råmanus som ska bearbetats 🙂

 

 

Publicerat i Bok två, Brutna små regler, Christina Schiller, Debut, Författarliv, Hemligheter små, råmanus, redigering, Romance, Skrivprocessen, skrivtips, Uppföljare | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

Gästbloggare den här veckan: Peter Barlach

Första person presens

Lind & Co.Peter Barlach.
Foto: Mia Carlsson

Foto: Maria Carlsson

Jag skriver nu på min åttonde roman, men jag minns som igår när jag för tolv år sedan fick ett erbjudande att provskriva till min första.
Jag hade tidigare endast skrivit dramatik, låttexter och filmmanus. Mitt filmmanus som jag då höll på att göra en novellfilm på – en självbiografisk berättelse om en tolvårig pojke som förlorade sin mamma i en bilolycka – skickade jag på vinst och förlust till Bonnier Carlsen, med följdfrågan: ”Tror ni att det här kan bli en ungdomsbok?”

Jag fick svar efter ett par veckor av Pernilla Glaser som var förläggare på BC vid den här tiden. ”Fantastisk och gripande historia. Absolut tror vi att det här kan bli en stark roman, men kan du skriva prosa?”

Jag och Pernilla kom fram till att jag skulle provskriva 20-30 A4-sidor för att se om jag hade det.
Det slog mig att jag aldrig skrivit löpande text i obunden form (förutom några obligatoriska försök för papperskorgen i sena tonåren), men jag ville såklart ge det en chans. Storyn kunde jag ju – min hjärna har sparat allt det dramatiska och traumatiska från tiden före, under och efter att pappa berättade för mig att mamma krockat med bilen och dött på hemväg från Arvika. Jag visste att jag kunde berätta denna historia på ett osentimentalt sätt. Men i vilken form? Ska jag skriva Han eller Jag? Nutid eller Dåtid? Frågor man som dramatiker aldrig behöver ställa sig.
Jag hade nyligen läst Se till mig som liten är, av Bengt Ohlsson. En bok i fyra delar som utspelar sig när huvudpersonen är 8/13/18/30 år gammal. En fantastisk berättelse om hur Martin går från skilsmässobarn till skilsmässoförälder. Den var skriven i jagform presens. Intuitivt, utan att analysera varför kände jag att det var mitt perspektiv.
Jag började skriva och redan efter en mening kände jag att det bar. ”För en gångs skull funkar min backhand.”
Jag skulle vara i den känslige tenniskillen Johns huvud hela tiden. Jag skulle vara i Johns känslor när hans matta rycktes undan och aldrig lämna hans perspektiv. Aldrig lyfta blicken och gå in i någon annan person. Jag skulle vara honom 100% lojal genom hela hans tonår.

Det blev tre böcker om John och hans tragikomiska ungdom (Inte bara tennis, Dubbelfel & Fifteen Love). När jag var klar ville jag börja skriva om Caroline, som jag kallar mitt alter ego, min förebild och min tittglugg på världen. Alter ego för att hon precis som jag har ett trauma i barndomen; min mamma dog i bilolycka när jag var tolv, hennes lillebror drunknade på hennes trettonårsdag. Förebild för att hon vågar gå sin egen väg; hon sitter i förarsätet av sitt liv, ofta sitter jag i baksätet och gnäller. Tittglugg på världen för att det blir mer spännande och dynamiskt om en kvinna på riktigt utmanar etablissemangets alla normer om hur man bör och ska leva både i det stora (följa lagboken) och i det lilla (tex vem man ligger med och varför) än om en man gör det. En kvinna har fortfarande andra inre och yttre krav på sig som vi män slipper.

När jag skulle börja skriva första kapitlet om Caroline försökte jag faktiskt skriva i tredje person. I scenen var det bara Caroline och hennes mamma, men det blev ändå för virrigt för mig. Det blev en enda röra av Hon och Hon och Sin och Hennes och jag förstod knappt själv vem det var som pratade och ännu mindre om vem som berättade. Jag återgick till första person presens och kände mig direkt som hemma. Nu har jag skrivit fyra böcker om Caroline (Konsten att vara Caroline, Nyckeln till Caroline, Det är jag som är Caroline samt Carolines pris) och det kommer jag att fortsätta med tills hon eller jag dör.
Och jag kommer aldrig att skriva i någonting annat än första person presens. Alla personer runtomkring studsas alltid mot Caroline. Vi hör vad de säger och vi ser vad de gör, men vad de tänker är vi utlämnade åt Caroline att tolka. Bi-karaktärer kanske behöver målas i starkare färger för att synas bredvid en så övertydlig huvudperson, men det tror jag bara är bra. Och jag behöver variera mig i tempo så att det aldrig blir enformigt. Ibland snabbspolar jag en dialog så får Caroline referera vad de pratar om. Om jag hoppar i tiden kan hon på ett subtilt sätt återberätta vad som hänt.
Men annars är det hon och bara hon i nuet. Precis som livet. Om hon blir förälskad i sin advokat kan vi läsare bara – precis som Caroline – försöka tyda hans beteenden om huruvida det är ömsesidigt eller inte.

När jag träffade Bengt Ohlsson i en bar för några år sedan berättade jag att jag inspirerats av honom att skriva i första person presens. Vi filosoferade kring skrivsättet och han sa att det var lite som att vara ”Kaptenen surrad vid ratten.”
En briljant metafor och som jag förstår det är Caroline mitt skepp och jag kaptenen som aldrig kommer att lämna henne vind för våg.

Läs mer om Peter Barlach och hans böcker på Lind & Co hemsida.

Publicerat i Debut, Gästbloggare | Lämna en kommentar