Gästblogg: Jesper Ersgård

jesperersgard_0083

Att debutera för fjärde gången

Jag debuterade i USA som manusförfattare när jag var 27 år, vilket nu börjar bli väldigt länge sedan. 2009 debuterade jag som deckarförfattare och några år senare debuterade jag som fackboksförfattare. Det känns som att jag inte gör annat än debuterar.

Och förra året var det dags igen. Jag hade just skrivit kontrakt med Natur och Kultur om att skriva en akademisk bok om forskning när Storytel hörde av sig och undrade om jag inte ville skriva en ljudboksserie för dem. Jag hade visserligen inte en aning om vad en ljudboksserie var för något men det hindrade mig inte från att glatt tacka ja.

Storytel är fantastiska att jobba med. De gav mig i princip fria händer att skriva vilken historia jag ville och vid det laget var jag erbarmligt trött på att skriva deckare och thrillers och längtade bort mot något annat. Något helt annat. Men vad?

Min storebror, som är regissör i USA, hade just skrivit början på ett filmmanus, Svart stjärna, en spännande science fiction, och jag gillade början.

Om jag bad snällt så kanske jag kunde ta hans idé, modifiera den något och voilà, en ljudboksserie färdig för Storytel! Enkelt, smidigt, roligt och något jag kan göra samtidigt som jag skrev för Natur och Kultur. Solen sken plötsligt över mitt författarskap.

Och visst var det glada dagar ett tag. Kanske till och med en hel vecka av glädje. Veckan innan jag skulle börja skriva. I detta glädjerus talade jag nämligen med en av mina vänner. Alla har minst en sån vän, ni vet, den där vännen som inte alltid delar ens glädje utan hellre lyfter upp eventuella svårigheter.

– Ska du skriva en ljudboksserie? undrade min vän skeptiskt. Har du tänkt på att det inte är som att bara skriva en vanlig bok? Du ska skriva en första säsong med tio olika avsnitt där varje avsnitt måste ha sin egen dramaturgi. Den första säsongen ska avslutas men ändå vara öppen för två säsonger till. Det är ruggigt svårt. Fattar du vad du gett dig in på?

– Ja, det låter ju lite komplicerat, sade jag, plötsligt inte alls lika glad och säker längre.

Min vän skakade medlidsamt på huvudet.

– Du har verkligen ställt till det för dig, sade han. Vad ska din fantastiska ”ljudboksserie” handla om då?

– Eh… det är en science fiction som…

Min vän spärrade upp ögonen och avbröt mig:

– Science fiction? Ska du skriva science fiction? Kan du verkligen det?

– Vadå ”kan”? invände jag förtretat. Jag har skrivit massor med thrillermanus, tre deckarromaner och…

– Science fiction är något helt annorlunda, skrattade min vän. Du kan inget om science fiction! Du gillar ju inte ens science fiction!

– Jag gillade Star Wars när jag var liten, sade jag osäkert.

– Star Wars? fräste min vän föraktfullt. Star Wars är inte science fiction. Riktig science fiction bygger på vetenskapliga teorier som författaren prövar i romanens form. Och inte bara vetenskap för den delen, filosofi också! Riktiga science fiction böcker har alltid en filosofisk ådra där de ställer existentiella frågor.

– Men det är min brors idé, sade jag hoppfullt. Han kan hjälpa mig med innehållet. Han gillar science fiction.

– Din bror! utbrast min vän föraktfullt. Ska du jobba med din bror?

– Alltså, jag skriver men han kan kommentera vad jag skrivit och komma med förslag på…

Detta ledde till ett skrattanfall hos min vän. En god tid passerade medan jag tålmodigt väntade på att han skulle skratta färdigt. Till slut torkade han tårarna och vände sig på nytt till mig.

– Din storebror ska alltså kommentera vad du, hans lillebror, skriver? Lycka till med det scenariot!

Fruktan svepte över mig. Min vän hade rätt! Jag hade försökt jobba med min bror förut när vi skrev manus tillsammans och det hade slutat illa, riktigt illa. Så pass illa att jag slutade skriva manus och skrev deckarromaner istället bara för att slippa samarbetet och nu skulle jag in i det igen. Jag hade dessutom aldrig skrivit en ljudboksserie förut, jag hade ingen aning om hur man gjorde. Jag hade definitivt inte skrivit science fiction förut! Jag skulle debutera på nytt men denna gång på tre olika sätt!

Hur kunde jag vara en sådan jubelidiot att jag kom på denna idé? Var det för sent att ringa Storytel och dra sig ur? Jag kanske bara kunde fly landet? Hoppa på ett plan till Sydamerika och aldrig komma tillbaka. Men jag hade ju barn och familj. Jag måste stanna kvar.

Dags för krishantering. I panik tittade jag på samtliga serier på Netflix för att få ett hum om serieskrivandet och säsongstänket. Vet ni att det finns 11 säsonger av ”Bones”? 11 säsonger? 23 avsnitt i varje säsong? Jag såg alla. Lärde mig en massa om lik och döda människor men inget som kunde hjälpa mig i skrivandet.

Jag loggade in på Adlibris och köpte två böcker – ”Writing Science Fiction – How to create out-of-this-world novels” och ”Science Fiction and Philosophy – From ”Time Travel to Superintelligence”. Visst låter titlarna bra? Jag har ännu inte haft tid att läsa dem.

Jag försökte sätta upp samarbetsregler med min bror för att hindra risken för spontana slagsmål. Det fungerade så där.

Uppgiven och övertygad om att ingen skulle vilja lyssna på min ljudboksserie ”Svart stjärna” satte jag mig ändå ner och började skriva för nästan precis ett år sedan. Jag förbannade min vän som sått tvivel i mitt inre och försökte förtränga hans skeptiska ord.

Jag försökte hitta tillbaka till nyckeln bakom allt mitt skrivande. Önskan att berätta en historia. Ni vet den där känslan som alla människor får ibland när de kommer hem från jobbet eller skolan och till sin familj eller vänner entusiastiskt säger: ”Alltså, jag bara måste berätta vad som hände idag…”

Jag bara skrev. Och skrev.

”Svart stjärna” hade premiär förra sommaren. Den blev Storytels mest lyssnade ljudboksserie någonsin. I julas kom den ut i Danmark och Holland och hamnade på första plats på topplistorna i båda länderna. Säsong två kom ut på Lucia förra året och är den högst betygsatta serien någonsin. Ingen kunde vara mer förvånad än jag över ”Svart stjärnas” framgång. Och ingen vet mindre än jag om varför den gick så bra.

Min skeptiske vän har inte heller några förklaringar. Jag frågar honom varje gång vi ses, vilket är ganska ofta. Den jäveln verkar bo i min badrumsspegel.

svartstjarna_s2

Jesper Ersgård debuterade 1997 som filmmanusförfattare i USA med Living in Peril med Rob Lowe och Jim Belushi. 2009 debuterade han som romanförfattare med Ut kom vargarna. 2011 debuterade han som fackboksförfattare med Hedebyborna – En berättelse on en TV-serie. 2016 debuterade han som populärvetenskaplig författare med De fem stora. 2016 debuterade han som ljudboksförfattare med Svart stjärna. Han funderar nu intensivt på vad han ska debutera med härnäst. Kom gärna med förslag direkt till honom på hans FaceBook-sida.

Publicerat i Debut, Gästbloggare, ljudbok | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Lördagsenkät: Vad gör du när du tvivlar på det du skrivit?

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Christina: Jag brukar tillåta mig själv att bryta ihop en stund och vältra mig i känslorna för att sedan plocka ihop mig själv igen och fokusera på något annat ett tag. Något som inte har med skrivandet att göra. Tex. ta en promenad med hunden, sätta mig och sy, måla eller laga mat. Sedan är det bara att ge sig på det igen. Fortsätta skriva/redigera/eller vad det nu var jag höll på med när tvivlet slog till. För vill man något tillräckligt mycket, då låter man inte tvivlet vinna utan man utnyttjar det för att bli bättre.

 

 

 

 

img_6998Anna: När tvivlet kommer tvingar främst min man och en nära vän att läsa det. Ibland även andra i min omgivning som jag har förtroende för. Sen går jag runt som en yr höna och tigger bekräftelse av dem. Ibland avbryter jag dessutom den som läser och frågar vad han tycker efter ungefär var tredje rad. Det hjälper lite men inte helt. Jag tycker fortfarande att det jag skrivit är värdelöst och pretentiös dynga. I normalfallet är min bästa medicin mot allt som är jobbigt att springa eller boxas. Alla former av hård fysisk träning helt enkelt. Problemet med skrivande är att “those crimes occur at night”, som Dale Cooper skulle ha sagt. Då är det svårare att dra ut på en runda (vill ogärna möta Bob på vägen). För att bota skammen kan det ibland kännas bra att kolla på något meningslöst TV-program med folk som gör bort sig värre eller har urkonstiga böjelser (har äntligen förstått poängen med de här programmen). Förlåt. Helst hade jag velat dricka ett rejält glas vin också men det känns som en oerhört dålig vana att börja göda när tvivlet hälsar på några gånger i veckan.

Michaela von Kügelgen

Foto: Jon Krogell

Michaela: Att tvivla på sin text är en normal och obligatorisk del av processen. Om jag hela tiden skulle tycka att det jag skriver är bra tror jag inte att jag skulle utvecklas. Tvivlet hör till och det pushar mig vidare.

Om tvivlet växer sig för stort tar jag fram fina kommentarer jag fått tidigare. Fokuserar på det som är bra och det jag kan. Och några dagar senare brukar jag redan känna mig bättre. Det är också bra att släppa texten och göra något helt annat och sedan komma med fräsch blick på texten. Då ser jag att det mesta trots allt inte är så dåligt, utan kanske rentav bra.

bildmaricakallner16Marica: Jag fortsätter att skriva. Även om det känns skit. Skitjobbigt och skitdåligt. Jag kämpar vidare. Läser mina texter, letar tillbaka till språket. Läser andras texter. Texter som bränner i mig och trycker igång skrivandet.  Jag pratar också mycket om tvivlet. Tjatar och gnäller för alla som orkar höra på. Genom att prata om tvivlet biter jag huvudet av det.

 

image001Johan: Först försöker jag intala mig att det bara är en del av processen, ingenting att oroa sig för – skriv på bara så lossnar det. När det inte funkar så börjar jag noja och undra om det här verkligen är ett sådant ställe där det finns grund för tvivel – eller om det bara sitter i mitt huvud? Jag försöker tänka ut och testa olika scenarier i mitt huvud, men jag har alltid haft svårt med att följa mina tanketrådar hela vägen fram. Jag snärjer in mig på vägen och får svårt att fokusera, andningen blir grundare och det börjar klia i höger armhåla. Då är det dags att prata med någon – oftast med min man. Och även om han är klok och många gånger har väldigt bra saker att säga, så är det inte att få hans feedback som är huvudsyftet – jag behöver att han lyssnar när jag testar mina idéer och tankar – i tal. Jag behöver höra orden för att få grepp om dem. Sakta brukar det börja lossna så pass att jag kan gå tillbaka till pappret och köra på ett varv till.

Och jag går ut och promenerar mycket. Att vara i rörelse är toppen för min process.

Publicerat i Debut, lördagsenkät | Lämna en kommentar

Medlem i klubben

screen-shot-2017-02-16-at-16-37-42Jag har en bokklubb! En klubb där hela syftet är att läsa en massa böcker och sedan träffas och prata om de böckerna. Det är ju ett fantastiskt koncept! Genialt! Det är min första – därav peppen på högvarv … Men jag har längtat så länge efter att få vara med i en. Och nu efter första träffen så är jag säker på att det kommer att bli toppen. Lyssna på det här upplägget: en kirurg, en formgivare och konstnär, en debattchef på en tidning, en copywriter, en debattör (och lajvare), en rättviseexpert, en journalist (och groomingspecialist) – och så jag. Jag känner några sedan förut, är bekant med någon och några är helt nya för mig. Jag ser så mycket fram emot att få dyka ner i allsköns litteratur och sedan tillsammans med detta skarpa gäng prata och tjata om vad vi upplevt bland orden.

Om du inte har en bokklubb ännu så tycker jag att du ska sätta ihop en.

Om du behöver tips på böcker så kommer här några favoriter:

cats_eye_book_coverCat´s Eye – av Margaret Atwood

En otroligt nära och grym uppväxtskildring. Elaine Risley är konstnär och återvänder till sin uppväxtstad Toronto för en stor utställning. Hon överväldigas av alla minnen från barndomen – svek och grymma lekar förklädda i vänskapsband. Särskilt minnena av Cordelia jagar henne. Cordelia som en gång var hennes bästa vän men samtidigt även hennes värsta mobbare.

 

cover_stig_dagerman_rgb-424x600Snöblandat regn – av Stig Dagerman

En kort men riktigt fin skildring ur ett barns perspektiv. Stig Dagerman väljer ofta teman som klasskamp och människor på flykt. I novellen Snöblandat regn träffar vi Arne, som inte kan begripa hur fastern från Amerika kan veta att han är den där faderlösa pojken i bygden. Och i sin övergång mellan barn och vuxen tampas han med en värld han inte förstår sig på. Det är en berättelse om frånvaro och längtan, om vuxenvärlden och barndomen. Novellen är hämtad ur samlingen Nattens lekar (1947).

Mer barndom …

oceanen-vid-vagens-slutOceanen vid vägens slut (Ocean at the end of the lane) – av Neil Gaiman

En liten pojke stod öga mot öga med förgörande ondska och fann den vackraste vänskap man kan önska. Många år senare återvänder en man till sin barndoms trakter på den engelska landsbygden. Hans undermedvetna tycks leda honom till den plats där ondskan bodde. Tiden verkar ha stått stilla och vid en damm bakom huset kommer alla minnen tillbaka från när han var sju – då hans världar – både barnets fantastiska och de verkliga – förändrades för alltid.

… och så lite mer uppväxt …

512skkuu6ol-_sx330_bo1204203200_

Becoming a man – av Paul Monette

Otroligt ärligt och mänskligt om att växa upp och behöva förställa sig och kopiera ett beteende som värden förväntar sig av dig. Paul växer upp på 50-talet i New England och får högsta betyg i skolan, han är socialt begåvad och skrivandet går bra. Men han förtrycker samtidigt en stor del av sig själv. Han håller undan sin hemlighet så väl att  den heterosexuella mannen han lärt sig att imitera varje dag – nästan lyckas sudda ut vem han verkligen är. Men 1974 möter han någon som han inte kan gömma sig inför. Det är en memoir och Paul Monette har även skrivit Borrowed time, där han berättar om den tid han och hans partner Roger Horwitz delar innan Roger dör i AIDS 1985.

Jag ser nu att ett starkt tema för mig just nu verkar vara uppväxt och skildringar av barndomen. Kan ju ha att göra med den resa jag gör i och med arbetet med min egen bok …

Har du något tips på en bra uppväxtskildring?

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

 

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

Publicerat i BOKTIPS, Debut, debutantåret, Down under, Hbtq, Johan Ehn, lästips | 7 kommentarer

Lära sig att skriva

bildmaricakallner16Tjo!

Jag gick en kvällskurs i kroki – ingen frågade mig: ”Går det att lära sig att teckna?” Jag gick en kvällskurs i fotografi, ingen frågade: ”Går det att lära sig att fota?” Jag blev antagen till Författarskolan, många frågade: ”Går det verkligen att lära sig att skriva?”

Jag tror att det är en stor portion hantverk som måste läras för den som vill utrycka sig skriftligt.Bente Clod, Skriv – en bok om att skriva, s 9. Alfabeta 1989

Vad är hantverket? Jag tänker att det är textens uppbyggnad: strukturen, berättaren, personerna, platserna, situationerna, objekten, språket, mellanrummen, tystnaden och ljuden och oljuden. Allt det som gör texten. Som formar den.

I en utbildning får vi möjligheten att utveckla vårt textutryck. Vårt sätt att använda hantverket. Det skapar ett rum för att utforska skrivprocessen. Det skapar tid för skrivandet – det går inte att skjuta upp när texten ska vara inne senast ….

Jag har pluggat skrivande på både universitet och folkhögskola. Utbildningen har varit grundläggande för mitt författarskap. Jag hade inte varit där jag är nu om jag inte hade studerat. Samtidigt vill jag inte utbrista HURRA bara sådär. Det finns alltid baksidor: responssamtal som inte fungerar, handledare som inte engagerar sig, författare som underkastar sig lärarrollen och då ska studenterna vara tacksamma och glada för att författaren är där och ger av sin dyrbara tid och sin dyrbara kunskap. (OBS! Nu hänger jag inte ut någon, känner du dig träffad så var det inte dig jag tänkte på när jag skrev detta.)

Om jag tittar på mina texter som jag skrev innan utbildningen tycker jag att de är bra. Inte mer. De är bra. När jag tittar på texterna jag skrivit efter utbildningen ser jag något annat. Någonting har hänt i mitt utryck. Det känns säkrare, stabilare. Som om jag vet vad jag håller på med. Även om skrivandet är sökande och prövande och ibland resulterar i urusla texter.

Jag sitter både i skolbänken och står framme vid tavlan. Ibland är jag student, ibland är jag pedagog. Ibland byter jag roll på en och samma dag. Från klockan 9-15: författarstudent. Från klockan 17.30 – 19.45: Skrivpedagog. Kanske låter det stressigt (för det är det) men det är kul, och givande. Att bli undervisad och att undervisa går ihop: jag får prata om text, andas text, vara med text. Samvaron i skrivandet. Samtalen, läsningarna, texterna. Jag lär mig lika mycket vid tavlan som i bänken.

Går det då att lära sig att skriva? Jag tycker att diskussionen är tjatig, men den verkar inte vilja gå ur tiden. Går det att lära sig att skriva när vi skriver hela tiden. Vi skriver sms och inköpslistor och önskelistor och Facebookinlägg och vi skriver affirmationer på små lappar och lägger i varandras jackfickor. Vi skriver hela tiden. Men det finns ett hantverk att lära sig för den som vill utrycka sig i text. Det går att lära sig att skriva – precis som det går att lära sig att teckna och fota och sticka och pilla och pyssla.

p.s. På internationella kvinnodagen leder jag en workshop i självbiografiskt skrivande – för alla som identifierar sig som kvinna. Det blir en kväll med skrivande, samtal och gemenskap. Vi lyfter frågor om kvinnliga författare, etik och moral, skrivande och feminism. Det kommer att bli hur kul som helst! Hoppas att vi ses då. 8 mars, Folkuniversitetet i Malmö. Läs mer om workshopen här.

Publicerat i Debut, Marica Källner, Skrivutbildningar | Märkt , , , , , , , | 4 kommentarer

Vem är de och vad vill de?

Foto: Jon Krogell

Foto: Jon Krogell

Som jag skrev förra veckan så går det utmärkt att skriva en roman fastän en inte har någon aning om vem en skriver om eller vad en sysslar med. Men det blir ju hundra gånger bättre om en verkligen vet varför en karaktär beter sig på ett visst sätt.

Det här låter som en grundkurs i att skriva: du ska veta vem du skriver om och hur handlingen byggs upp. Det låter så enkelt och ändå har det varit så svårt för mig. Jag tror att det handlar om att jag måste skriva mig fram till historien och så får jag fylla på med detaljer efteråt.

De senaste veckorna har jag försökt bli klok på mina tre huvudkaraktärer i mitt andra manus som än så länge går under namnet Nationen. Berättelsen kretsar kring Astrid, Mikael och Saga som alla studerar i Helsingfors. Det handlar om studierna, festerna och livet omkring.

Jag hade en vag uppfattning om vem de var innan jag började skriva och under skrivprocessen lärde jag känna dem bättre. Men inte tillräckligt bra. Det händer saker till dem som jag skrivit in för att jag velat ha det med i storyn, inte för att det skulle vara logiskt med tanke på hurdana karaktärerna är.

Så nu har jag funderat på varför de gör som de gör. Vad driver dem? Vad drömmer de om och vad borde de kanske drömma om i stället? Hur reagerar de om en annan karaktär gör x, hur reagerar de om hen gör y?

En testläsarkommentar jag fick var att jag gör det för lätt för mig själv. De låter bli att göra saker för att ”de inte har lust” och så kan det inte vara! Det är bara slappt skrivet och driver inte berättelsen framåt. Det måste hela tiden finnas en orsak till deras handlingar, en vilja och logik som läsaren kan känna igen då hen läser.

Nu har jag då suttit med Astrid, Mikael och Saga i några timmar. Funderat och funderat. Vissa saker har löst sig, andra behöver jag klura på. Och det kommer jag att fortsätta med tills jag har svaren.

Jag har nämligen ett manus på 70 000 ord som fungerar någorlunda okej, men det är nåt som saknas. Och jag tror det är just det där djupet som kommer nästan automatiskt när en verkligen vet vem en skriver om.

När jag vet varför de gör som de gör vet jag att den här romanen kommer att bli så himla bra och då kommer det också att vara relativt ”lätt” för mig att fylla i luckorna.

För när jag vet vem jag skriver om och har en tydlig riktning blir texten också hundra gånger bättre. Ofta måste jag harva runt med dålig text i lång tid för att hitta fram till kärnan, men när jag äntligen gör det så vet jag att träffar rätt.

Lektören Jenny Bäfving uttrycker det så väl i sin blogg: Finns riktningen och dramat i scenen skrivs den ofta med energi och framåtrörelse. Författaren har kul. Vet författaren inte riktigt vad hen vill säga eller vad som egentligen ska berättas blir det energilöst och har förmodligen varit en ren plåga att skriva.

Och jag känner så igen mig i det där. Dessutom är det sist och slutligen så enkelt: ha kul på vägen så kommer läsaren också att ha kul. En rolig scen att skriva är ofta en rolig scen att läsa. Då faller bitarna kring karaktärerna också naturligt på plats och det syns i texten.

Någon annan som alls känner igen sig i det här?

Publicerat i Debut, karaktärer, Michaela von Kügelgen | Lämna en kommentar

En jävla mes


img_6998

Boken är ute och jag har fastnat i den där omtalade tomheten. Samma känsla som när ett nära förhållande med någon man tycker väldigt mycket om tar slut. Ni vet, man vaknar under småtimmarna, kryper upp i soffan, bläddrar bland gamla bilder i telefonen och tänker ”Det är borta och kommer aldrig tillbaka, varför i hela helvetet gjorde jag det här?”

Jag satsade allt, la ner varenda beståndsdel av min själ i projektet ”skriva bok” och poff – jag lät det flyga iväg som ett pappersflygplan.

Nu när det har gått några veckor och jag själv har landat vet jag svaret på frågan om varför.

Jag har alltid gjort det man ska. Pluggat, fått femmor i alla ämnen, suttit längst fram i klassrummet och räckt upp handen, haft utökad studiekurs, jobbat på flera olika extrajobb samtidigt bla bla bla… Ni fattar – allt det som utmärker en riktigt duktig tjej. Det beror inte på att jag är bättre än någon annan eller har särskilda talanger. Jag saknade civilkurage nog att stå upp för mig själv och var en jävla fegis som gjorde det jag blev tillsagd. Jag önskar att jag hade andra skäl men det är sanningen.

Jaha, en högpresterande mespropp, så intressant tänker ni nu. Håll ut, det kommer en poäng i slutet. Innan ni dömer mig måste jag bara sätta in er i kontexten.

Jag började inte livet som en nermosad trasa, hela min barndom präglades motsatsen. Om jag inte fick som jag ville skrek jag tills jag svimmade, det var defaultläget. Folk kom fram och beklagade sig för mina föräldrar som snabbt blev kallade till möte hos dagisföreståndaren. ”Vi måste varna ny personal för er dotter, hon blir okontrollerat arg när man säger till henne. Alla kan inte tas med henne.”

De första åren i skolan var ett krig. ”Anna vägrade att klippa domherrar av filttyget, hon tillverkade svanar. Sen fick hon ett raseriutbrott och slängde svantavlan i golvet”, ”Vi tecknar tussilago här, men Anna målade hela pappret gult” eller ”Anna har varit i slagsmål med en av killarna igen.” Ni hör, jag var en jobbig unge som vägrade rätta sig i ledet.

Inte heller såg jag ut som en traditionell flicka – snaggad med praktiska kläder som min hopplöst otrendiga pappa hade köpt på B&W i Arninge Centrum. ”Hel och ren, inga märken eller symboler och sånt trams” tyckte skånska pappan medan jag gömde min sjuttiotalsblå Kånken lite bakom jackan och storögt betraktade flickorna med rosetter i håret packa upp sina Hello Kitty-pennskrin ur rosa Salomonryggsäckar. (Fjällräven Kånken var helt ute under senare delen av åttiotalet). Crescendot kom när det skulle väljas lucia i skolan. En tradition som gick till så att alla elever skrev ett tjejnamn på en lapp och rösterna redovisades med stor spänning på svarta tavlan. Vem var populärast i klassen? Sådär käckt som i Robinson fast med barn som deltagare. När jag kom in ropade fröken i förebyggande syfte: ”Ingen röstar på Anna, lucia ska ha långt hår!” Jag var ny, alla andra hade lekt ihop sedan förskolan. Vi hade precis flyttat till Danderyd från en lägenhet i Solna. Kontrasten från mitt vegetariska dagis Illern där vi hade karneval, var på Drakfesten på Gärdet och dansade flaskdansen med Juan från den chilenska avdelningen var enorm.

Jag är extremt vänsterhänt, skrev bakvänt och tyckte läsning var en seg utmaning som jag inte hade ro till. Det dröjde bara någon månad tills jag hamnade hos en arg speciallärare tillsammans med en elev som slickat på näsblod (han ville vara Gene Simmons i Kizz), en som inte kunde stava till myra och en som aldrig slutade sjunga i blockflöjten på musiklektionerna. Med andra ord – trotsarna. Man hade kunnat tro att det skulle gå åt skogen för oss men ett välutvecklat bildminne räddade mig genom skoltiden och jag råkar veta att de gick bra även för ”Blockflöjten”, ”Myran” och han som slickade på näsblodet. Skönt.

Någonstans där bestämde jag mig för att hädanefter göra allt perfekt. De skulle inte hitta en enda grej att klaga på. Så jävla gärna ville jag passa in.

Och jag blev duktig. Till och med bäst. Jag gick ut gymnasiet med skyhöga betyg, hade fantastiska omdömen och fick stipendium för studieprestationer varje år. Jag satt uppe hela nätterna och illustrerade mina skolarbeten tills de närmade sig konstverk, skrev monumentala regionalgeografiska analyser (den över Nordafrika är en riktig kioskvältare, fullspäckad med demografiska jämförelser mellan Mauritanien och Mali) och gjorde specialarbete om djurskötsel från ett EU-rättsligt perspektiv. Fick rekommendationsbrev och åkte till Djursholms slott och tog emot pris i en författartävling. Bla bla bla…Men vem älskar inte en sån tjej?

Jag kunde välja och vraka bland universitetsutbildningarna och beslutade mig för juristlinjen. Det självklara valet för den som vill vara perfekt.

Inombords krackelerade jag samtidigt. Den lilla flickan i mitt hjärta rev sitt hår och gjorde volter av frustration och vantrivsel.

Som jurist passar det inte att vara kreativ, lite galen, ha åsikter, skämta om allvarliga saker, dra på i sitt uttryckssätt eller sticka ut. Som kvinnlig jurist är det direkt opassande. Juristmallen krävde stor skärpning. Tusen sidor om sakrätt i 10 punkter, en tegelsten helt utan dramaturgi, är en kamp för den som läser sakta och har svårt att sitta still. Ändå var det ingenting i jämförelse med vad som behövdes för att hålla tillbaka mitt inre världskrig.

Efter examen började jag jobba på en statlig myndighet. Inget ont om den verksamheten men vi nyutexade fick standardiserade arbetsuppgifter och ombads klista in stödtexter formulerade på kanslisvenska i brev till folk som blev arga och för det mesta inte förstod ett dyft av det som stod där. Jag avancerade snabbt till förvaltningsdomstolen för en mer gedigen utbildning i att skriva så att absolut ingen förstår. Alltid otydligt och alltid med en utväg om någon skulle kritisera ett beslut. ”Vid en samlad bedömning av…” eller ”I allt väsentligt…” Ju luddigare – ju mindre risk för påhopp från överrätten. För herregud, den skräcken, att våga stå för något!

Nä nu lät jag raljant. Förlåt. Det är djupt orättvist också eftersom jag själv i sann feghet givetvis var en urduktig och följsam notarie och producerade dom efter dom i precis den stilen. För er som inte känner till det kan nämnas att en domstol alltså är en arbetsplats där vuxna människor på riktigt sätter betyg på varandra. Ja, det är sant!

Jag fick utmärkta betyg trots att ingen av mina färdigheter kom till sin rätt där. De följande tio åren satt jag på olika kontorsstolar och gjorde det som förväntades av mig. Skrev jättetråkiga inlagor med enormt många svåra ord som i princip ingen läste. Alltså, jag var bra. Jag tog på mig allt extra som gick, ledde alla projekt och utvecklade verksamheten där jag befann mig, bla bla bla… Den perfekta medarbetaren som alla vill ha i sitt team.

Jag fick beröm, men det betydde inte något för den lilla personen inuti mig. Ibland fick jag  reaktioner som tog mig tillbaka till skoltiden. De betydde desto mer. Efter fjärde intervjun på en av Sveriges finaste advokatbyråer blev jag inkallad att träffa delägaren. Han kom tjugo minuter för sent till vårt möte och inledde med orden ”Tror du att du är något? Varför ska jag anställa dig?”

Jag kände mig värdelös.

För att bota den känslan började jag plugga extra samtidigt som jag jobbade heltid, var på tusen tjänsteresor, hade två småbarn och var gravid i nionde månaden, bla bla bla… Då täffade jag en högst inspirerande föreläsare på Berghs. (Gick en yrkesinriktad utbildning där Att skriva för att övertyga – otroligt bra). Han öppnade mina ögon. ”Jag är djupt imponerad, jag har aldrig fått en så ambitiös text från en elev. Men du är på fel plats min vän. Sluta slåss mot väderkvarnarna. Lämna världen där du befinner dig och satsa på det här.”

Jag anmälde mig omedelbart till en kurs i kreativt skrivandeFolkuniversitetet. Och jag älskade det från första stund. Plötsligt hittade jag en kanal där jag kunde använda den energi och kreativitet som lagrats inom mig under årens lopp. Här fick jag uttrycka mig hur jag ville. Inget ludd, inga klichéer och ingen otydlighet. Befrielsen jag kände över att slippa vara tyglad går inte att beskriva. Och det bästa av allt. Jag fick vara precis den jag är. Mina mest dominanta egenskaper blev styrkor. Galenskapen, viljan och drivet att aldrig ge upp är grundförutsättningar för att skriva en bok. Att få ihop berättelsen och gå igenom en redigering är som att skrika tills man svimmar. Samma känsla och samma strid som jag var van att utkämpa varje dag, bara mycket mer utdragen. Och det blev en bok, Stockholm Psycho.

”Du har en egen röst, det är vad jag letar efter”, sa min kursledare. Det är den finaste komplimangen jag har fått. Den lilla tjejen i mig har aldrig blivit så glad. Hon grät, fast av lycka denna gången.

Detta är förklaringen till varför jag gjorde det.

Jag måste helt enkelt visa att jag kan göra något oslagbart, underhållande och unikt när jag själv får bestämma och vara precis den jag är. Alla oförstående lärare, inrutade byråkrater och dömande människor ska få se att en person som öser på och inte följer normer är en tillgång. Mest av allt vill jag svara den otrevliga delägaren på en av Sveriges finaste advokatbyråer det jag aldrig fick fram under mardrömsintervjun.

Så, hör upp surgubbe för nu kommer mitt svar, du får det i form av ett vårskrik:

Jag tror inte att jag är något. Jag vet det. Läs min bok så får du se.

Vänliga hälsningar

Anna- Stockholm Psycho

Ps Jag vet, det dröjde några år men du verkar ju inte ha problem med folk som kommer sent.

fullsizerender-2

Så här ser lycka ut. Bilden är tagen två sekunder efter att min förläggare skickat ett mejl där det stod att boken officiellt var klar.

Publicerat i Anna Bågstam Ryltenius, Danderyd, Debut, debutantåret, debutantbloggen, författarens hantverk, Författarliv, Feminism, Revansch, Språket, Stockholm psycho, våga vara den du är | Märkt , , , , , , , , | 12 kommentarer

Vad ska folk tycka?

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Min hjärna är mosig. 

När jag sitter här och skriver detta inlägg så har jag precis korrekturläst klart de sista kapitlen. I morgon bitti ska jag skicka tillbaka de få saker jag hittat i manuset till förlaget.

Tvivlet är tyvärr tillbaka. Jag försöker att inte lyssna. Jag önskar att jag kunde pausa  den här känslomässiga bergochdalbanan – bara för en liten stund så jag hinner hämta andan – som jag befunnit mig på i lite mer än två år men jag vet att än är inte denna åktur slut.

Hittills har jag bara uppfyllts av enorm lycka när jag tänkt på det, att mitt lilla manus ska bli en bok och läsas av andra men nu … nu känner jag paniken komma smygandes.

Vad ska folk tycka?

Kommer de att gilla mitt sätt att skriva, min röst, tonen, storyn, huvudkaraktärerna?

Jag vet inte. Än dröjer det några månader innan jag får svar på det.

Allt jag vet just nu är att jag är sjukt stolt över mig själv och över min lilla bok. Och oavsett hur det kommer att gå för Hemligheter små när den finns där ute för alla att se, läsa och tycka till om så har jag skrivit för mig själv. Jag har skrivit vad jag vill läsa. Och det är egentligen allt vi kan göra.

Publicerat i Christina Schiller, Debut, debutantåret, debutantbloggen, Författarliv, Hemligheter små, Romance, Skrivprocessen | Märkt , , , , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer