What’s up?

IMG_8645Jaha, då har det blivit dags att ta en titt på vad som pågår i mitt författarliv just nu egentligen.

Manuset

Självklart håller vi på med manuset. Det trillade in i min mailbox fullt med rödpenna, fast det var ju ingen riktig rödpenna egentligen eftersom allt var digitalt. Hur som helst fanns det en hel del förslag på ändringar, stora som små, och jag tyckte faktiskt att det var kul. Så länge kritik är konstruktiv och utvecklande suger jag glupskt i mig den. Och det är en kick att se hur manuset blir bättre och bättre för varje ändring man gör. Att någon ser på ens verk med helt nya ögon, och kommer med påpekanden man inte reflekterat så mycket över innan, men som lyfter hela grejen. Nu är vi hur som helst på slutspurten. I skrivande stund är det min förläggares tur att ha manuset och jag sitter spänt och väntar på att allt ska bli klart för att skicka hela högen till tryckeriet.

Event

Det börjar också märkas på andra sätt att författarlivet snart blir något som pågår även utanför min fantasi. Bokmässan har varit inbokad i kalendern sedan länge, men nu har jag också bokat boende och börjat planera lite för hur jag ska lägga upp de dagar jag ska vara där. Kom dit och hälsa!

Sedan blir det väl dags att styra upp någon form av releasefest. Däromkring har mina tankar varierat. Det står i alla fall klart att det inte blir något superpartaj, utan mer en trevlig kväll i goda vänners lag. Kan hända att jag slår till på en hyrd lokal och bjuder in till öppet hus och tårta, men mer dramatiskt än så blir det inte. Jag har till och med tänkt den där förbjudna tanken, att måste man verkligen ha en releasefest? Men sedan har jag vaknat ur min sinnesförvirring och bestämt att det måste man. Jag i alla fall. Det första boksläppet är värt att fira!

Jag har blivit inbokad till mitt första författarbesök, vilket kommer äga rum i oktober. Det ska faktiskt bara bli kul. Jag är helt med på att det innebär att tala inför publik och sådant, men det har jag aldrig haft några problem med. Jag ska bara komma på vad tusan jag ska snacka om, men det löser sig nog.

Försäljning

Jag finns. Jag finns numera på Adlibris! (Och på många fler sidor, men det är på Adlibris jag själv hänger så vi fokuserar på det.) Ni skulle bara veta hur många gånger det senaste året jag skrivit in mitt eller bokens namn i sökfältet där, och vetat att det inte skulle ge något resultat men ändå liksom fantiserat om den dagen då det skulle göra det. Den dagen är här nu! Om ni inte tror mig kan ni antingen gå in på er favoritsida och prova att söka på mig, eller så kan ni helt enkelt följa den här länken.

Publicerat i Debut | 3 kommentarer

Läsa för att skriva

13934735_1596810507279804_8926557888544550005_n

I lördagens enkät (du har väl inte missat att vi är igång med både enkät och söndagsblogg nu? Tjoho!) svarade vi på frågan Hur kommer du igång med skrivandet igen efter en längre skrivpaus?

Trogna debutantbloggsläsare vet att det är en högst aktuell fråga för mig. Skrivarsommaren har varit tuff. Tuff på så sätt att jag knappt skrivit något. Alls.

Men faktum är att det börjat lossna nu. Anledningarna till det är säkert flera (bara att ta en paus ibland ska inte underskattas), men jag tror att det lika mycket kan handla om läsandet. Den här sommaren har jag läst oerhört mycket. Helt utan måsten, bara det jag vill.

I mina överfulla bokhyllor har jag dessutom ett par hemliga vapen. Inga knivar, nunchakus eller rykande revolvrar, men faktiskt något ännu bättre. Böcker som jag vet får mig att komma i skrivarfeeling.

Ett av dessa vapen är Hunger Games-trilogin. Ganska nyligen avslutade jag ett ungdomsmanus inom skräck/SF. Det har varit på gång ett par år. Jag har skrivit, redigerat och lagt undan det för att skriva på annat. Men varje gång jag tagit fram det igen har jag läst Hunger Games.

Jag vet inte vad det är, men på något sätt synkar de. Språket är inte likadant, de handlar om helt olika saker. Hunger Games utspelar sig i en främmande, dystopisk värld, mitt manus på en svensk högstadieskola. Men det är ändå någonting som gör att de klickar. Och som gör att jag kastar mig in i mitt eget manus med en nästan febrig iver.

Ibland tror jag helt enkelt att det blivit ett beting, en fix idé som jag fått för mig och som varje gång lurar hjärnan till att starta igång. Det vore inte fel, såklart. Allt en kan göra för att lura den där lata hjärnjäkeln mottas ju tacksamt. Men jag tror ändå inte det. Jag tror att det i grunden handlar om att läsa någonting som talar till dig. Och vad som talar till oss beror på vem du är. Två personer skulle troligtvis inte säga samma sak. Här tror jag att det handlar om utanförskapet, att det är någonting som är väldigt närvarande i båda våra texter. Vi väljer att skildra det på två helt olika sätt, men i Suzanne Collins böcker talar det till mig. På samma sätt som det är någonting som gång på gång drar in mig i min egen text. Jag känner så starkt att det finns någonting författaren vill förmedla, och det fyller mig med känslan av att jag vill göra likadant.

Annars finns det en risk med att läsa för bra böcker medan du skriver. I alla fall jag börjar lätt tvivla på mig själv, på min text, och tänka att jag a l d r i g kommer kunna skriva lika bra som författaren jag just då läser. Det gäller att hitta balansen, för den känslan kan också vara förlamande. Snarare än att pusha dig till att skriva kan den få dig att vilja lägga av.

Det är lätt att hamna i skrivarsvackor. För ett år sedan hade jag inte trott det, men nu vet jag. Det kan hända alla och precis när som helst. Och egentligen är det ingenting att vara rädd för. Du har ju svackor med allt annat i livet, eller hur? Dagar när till och med favoriträtten känns trist, eller du har svårt att motivera dig till att gå på det där träningspasset du i vanliga fall älskar. Såklart att det också kan hända med skrivandet. Konstigt vore väl annars?

Däremot är det inte så dumt att hitta de där strategierna som kan leda dig tillbaka till lusten. För det kan vara lurigt att komma igen. Lite som när du inte tränat på ett tag, och det känns oändligt svårt att ta det där första steget.

Vad som funkar för just dig måste du testa dig fram till. Kanske är det en skrivarkompis som kan pusha dig när det mesta känns tungt, att få skriva på något helt annat än det du ”borde” skriva på.

Eller en bok som får dig att med kliande förväntan vilja kasta dig över ditt manus igen.

 

Publicerat i Camilla Linde, Debut, läsning, skrivkramp | Lämna en kommentar

Lite om att utmana sig själv

GB_Karl_Modig_1

Jag tror att jag har nämnt det tidigare på bloggen, men just nu håller jag på och jobbar med ett bokprojekt som jag medvetet (och lite omedvetet) har gjort så annorlunda från min debut, Superkrafter, som möjligt.

Så nu tänkte jag skriva lite om det och hur jag tror att det har gjort mig till en bättre författare.

 

 

Det första läsaren kommer märka är att perspektivet är annorlunda. I Superkrafter var det två huvudkaraktärer som förde historien framåt i tredjepersonsperspektiv. Jag tyckte att det var skönt för då kunde jag hoppa fram och tillbaka mellan deras tankar och det var ett enkelt sätt att skapa små ”cliffhangers”. I det nya projektet skriver jag istället utifrån jag-perspektivet och med bara en huvudperson. Det var rätt läskigt först då jag nästan aldrig skriver i det perspektivet men jag tror att det har fått både mitt språk att bli bättre och annorlunda (på ett bra sätt).

Den andra större skillnaden, för mig i alla fall, är hur jag skriver dialog. I Superkrafter använde jag citationstecken ” ” men i det här projektet blir det talestreck, -, som används. Jag vet inte om det är något som läsaren kommer tänka på eller ens märka, men för mig har det varit en stor förändring och också gjort att jag fått en ny syn på min dialog. Den blir liksom mer avskalad och närmare hjärtat med talestreck.

Sen har jag också bestämt att själva boken ska skrivas på ett annat sätt. Superkrafter var en rätt vanligt ordnad bok, det var förvisso perspektivbyten mellan Oscar och Klara men annars var det vanliga kapitel. I det nya projektet blir det ingen tydlig kapitel-indelning på samma sätt. Istället blir det som små ”avsnitt” på allt från 1 sida till 7-10 sidor. Ett avsnitt kan vara så lite som bara några meningar. Se boken Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag för exempel (superbra bok förövrigt!!)

En annan sak jag märkt när jag skrivit i jag-perspektivet är att det har kommit närmare mig. Alltså att saker som har hänt mig får hända huvudkaraktären på ett sätt som inte kunnat hända mina andra huvudkaraktärer.

 

Så, på det sättet har jag försökt att utmana mig själv med det här projektet och jag måste faktiskt säga att det är på väg att bli så jävla bra. Ibland läser jag och blir imponerad av mig själv, faktiskt. Och jag tror att den är så bra därför att jag bestämde mig för att utmana mig själv. Det fick mig att ta de första, läskiga steg.

 

Publicerat i Debut | 2 kommentarer

Men hur pratar de egentligen?

 

Anna porträtt 3

Foto: Göran Segeholm

 

”Du har så naturliga dialoger!”

”Det märks att du träffar mycket ungdomar.”

”Eh … så där pratar inte min sextonåriga son.”

 

När böcker om unga vuxna recenseras eller diskuteras är det inte ovanligt att dialogernas äkthet tas upp. Om det känns trovärdigt. Om ungdomarna i boken låter som riktiga ungdomar.

Men … hur pratar riktiga ungdomar?

Jag jobbar i ett skolbibliotek på högstadiet. Varje dag träffar jag många olika människor med olika intressen. Jag pratar oftast och mest ingående med läsare, för de brukar vilja snacka lite extra. Många av dem är dessutom intresserade av pyssel och musik. Den typen av ungdomar ligger till grund för mina karaktärer, för de ligger närmast mitt eget liv. Att skriva dem är enkelt för mig, för jag behöver inte förställa mig.

På vår skola finns det folk som är intresserade av teknik. De bygger saker, och pratar om saker som verkar coola men som låter ”pioooow” när de flyger över mitt huvud för att jag inte förstår (bokstavligt talat flyger över mitt huvud, för en del bygger flygplan, hehe). Skulle jag skriva dem som karaktärer skulle jag få göra ordentlig research för att få det rätt, eftersom jag inte har koll på hur de pratar. Alls.

Andra ungdomar pratar om mattegrejer, fotboll, ridning, webbdesign eller programmering. De kanske har gemensamt att de är sexton, men de är olika människor med olika erfarenheter, och pratar därför på olika sätt. Dessutom pratar de inte likadant med varandra som de pratar med sina lärare eller sina föräldrar, vilket också är intressant. Jag ska inte säga att jag är någon expert på ungdomars tal, men jag tycker att det är spännande (och jag gillar att tjuvlyssna). Vi rör oss i olika cirklar, och pratar olika i olika cirklar. Det gäller för ungdomar också.

När jag skriver dialog försöker jag att gestalta karaktärer och relationer snarare än att försöka härma ungdomar i allmänhet. För det går inte, tror jag. Folk är för olika för att det ska finnas något homogent och allmänt ”ungdomsspråk”.

Däremot finns det ju uttryck som kan användas av många. Slang. Ibland ser jag efterlysningar av sånt i olika författargrupper. ”Vad säger ungdomarna nuförtiden? Säger de grymt längre? Säger de kefft?” Jag blir alltid lite illa till mods av de där trådarna, för jag vet att faran med specifika slanguttryck är att de åldras snabbt och dåligt. Ett ”haff” eller en ”obror” i en nyskriven text riskerar att låta gammalt redan innan texten hunnit fram till tryckpressarna. När de hamnar i händerna på en ung person några år senare kan de bli en anledning att lägga ifrån sig boken, för att den känns inaktuell och svår att relatera till (jag har sett det hända både en och två gånger).

När jag skriver dialog försöker jag att låta mina karaktärer använda ett språk som känns naturligt för mig. Jag tror att det är bättre att jag använder ord som jag är bekväm med och som jag kan göra till karaktärernas egna, än att jag försöker härma för att få till någon sorts ungdomlighet. Härm brukar inte riktigt bli bra. Dessutom behöver jag ta med i beräkningen att det ska funka i skrift, det gör långt ifrån allt som låter bra i verkligheten. På vår bokklubb i biblioteket läste vi en kärleksbok, och en elev utbrast ”oh, the feels!” och drog fingret från ögat och ner över kinden för att mima tårar. I verkligheten skrattade alla för att det var så fint, men i text blir det platt och låter konstruerat.

Jag är väldigt förtjust i att tänka på karaktärer och vilka ord de använder. En testläsare frågade mig om Frank verkligen kan ett ord som gracil. Ja, svarade jag. Det kan han. För han är dansare. Han har ett stipendium från Kungliga Operan i bagaget, och har övat med deras danstrupp. Så ”gracil” är definitivt ett ord som finns i hans dansvokabulär. Däremot tvivlar jag på att programmeringskidsen stött på det ordet, eftersom de kanske inte behövt det. Om de inte är läsare dårå, för läsare får ju som bekant gratis smyginblick i världar som kan vara ganska olika deras egen.

”Så där pratar inte min sextonåring” får mig att le. Givetvis pratar inte alla sextonåringar som John och Frank i Du, bara. För alla sextonåringar är inte som John och Frank. Att förutsätta att alla sextonåringar skulle prata på samma sätt är som att tänka att alla sextonåringar är samma person, och så är det inte. Alla sextonåringar gillar inte samma sak, och pratar därför inte på samma sätt. Alla tjugonioåringar eller fyrtiotreåringar pratar inte på samma sätt heller. Ungdomar är mest som folk är i allmänhet, de är bara lite yngre. Och har lite mer feels, överlag.

 

Publicerat i Anna Ahlund, Debut, dialog, Du, bara, författarens hantverk, Inspiration, Målgrupp, Språket, Ungdomslitteratur | 4 kommentarer

Att vara sin egen huvudkaraktär

Annika Taesler är journalist och föreläsare. Hon debuterar med självbiografin Ända in i märgen på Bookmark förlag i september.

Annika Taesler  2016

Egentligen förstår jag inte vad han säger. Mannen med den vita rocken står precis intill min säng, så nära att jag borde kunna sträcka ut armen och ta på honom om det inte vore för taklampan som lyser mig rakt i ögonen. Det är först efter flera minuter som jag inser vad det är han upprepar gång på gång – vad han och mamma och tydligen alla vet utom jag:

Att jag sovit i två veckor. Att jag kastats av en hästrygg. Att jag brutit nacken.

Att jag blivit totalförlamad.

Tolv år nu, och några månader till. Ända sedan jag lämnade de kala väggarna på neurointensiven har vårdpersonal och vänner – och senare publik när jag varit ute och föreläst, främmande människor på fester och inte minst min man – vräkt ur sig samma replik:

”Du måste skriva en bok!”

Måste jag det? Finns det något allmänintresse i min privata, svartaste erfarenhet? Är jag rent av skyldig att påminna om livet efter några av alla bilolyckor, dykningar på grunt vatten och – jodå – självmordsförsök vi snabbt skummar igenom tidningarnas notiser om, innan vi rusar vidare mot dagishämtningar och jobbmöten? Eller är det tvärtom: vem, förutom min man, mamma och kompisar bryr sig om just den här berättelsen, där varenda mening och knapptryckning uteslutande handlar om mig? Går det ens att tänka sig något mer narcissistiskt?

Från början svarade jag inte när folk tjatade. Smålog lite, förhoppningsvis klädsamt anspråkslöst, och låtsades inte om att manuset redan fanns i min dator. En djupgående skildring, tyckte jag själv. Smart. Analytisk. Och när de första refuseringsbreven från förlagen tickade in – med ord som osovrad, behöver renodlas, till och med övermäktig – fattade jag ingenting. Herregud, en bruten nacke! Om inte den var dramatisk nog för ett bestsellerstoff, så vad är?

Sju månader, kanske åtta. Så länge fick texten ligga skamsen och bortglömd i datorn, medan jag själv tröstade min förorättade fåfänga. Sedan köpte jag en enorm chokladkaka, lät min assistent kavla upp mina ärmar – och så skrev jag om. Strök, la till, började på nytt igen. Tvingade mig än en gång ut på en emotionell tidsresa – till fördomar jag inte längre delar, känslor jag jobbat aktivt för att förtränga – men framför allt till ett läge där mitt liv förvandlades till något litterärt. Där sjukhuset var miljön, olyckan en intrig med dramatiska kurvor, och mitt 24-åriga jag en karaktär: En förtvivlad liten tjej som fick hela sin värld raserad, och som betedde sig precis så desperat som många som varit i kris kan vittna om i efterhand. Henne måste jag distansera mig från. Objektifiera. Utan att göra avkall på varken mina känslor eller minnen.

Och nu ska hon bli allas egendom. Någon man kan antingen älska eller irritera ihjäl sig på, som Mary Bennet i Stolthet och fördom eller Bella i Twilight eller valfri jag-är-polis-och-ser-av-en-händelse-ut-som-en-fotomodell-brud. Bara att jag inte skapat henne för att folk ska störa sig. Hon är jag. Eller var, åtminstone. Och jag var hon.

Så till sist är det upp till mig. Jag som måste skriva tillräckligt bra, som måste kunna förklara – försvara? – sorgen som vällde över och närapå dränkte mig, som lava över mitt privata Pompeji. Som måste få er att förstå min väg – lika mycket som att mitt liv faktiskt inte tog slut i det där fallet. Att Annika i dag är en vanlig villamorsa, med föräldramöten och lattefikor och charterresor och uppsatsseminarier i kalendern. Att hon är glad, mår bra, har (galg)humor. Och kanske viktigast av allt: att låta er bli underhållna under läsandets gång. En utmaning nästan lika stor som en bruten nacke.

Följ mig gärna på Facebook: annikataeslerförfattare

 

Publicerat i Debut | 3 kommentarer

Lördagsenkät: Hur kommer du igång med skrivandet igen efter en längre skrivpaus?

Semestertiderna lider mot sitt slut och både skola och jobb pockar på uppmärksamhet. Så gör ofta även skrivandet i dessa tider. Trots stora ambitioner och höga målsättningar brukar semestertider även innebära semester från skrivandet. Gott så, vi behöver alla en paus ibland. Men hur gör man egentligen för att kicka igång skrivandet efter en lång skrivpaus?

(Hade du hoppats på en annan enkätfråga? Ställ den till oss i kommentarsfältet så lovar vi att svara någon kommande lördag!)

Charlotte Cederlund

Charlotte: Jag är ju en väldigt planerande författare så jag brukar sätta upp ett start-datum för när jag ska dra igång skrivandet igen. Inför det datumet förbereder jag mig genom att kolla igenom min synopsis, kanske läsa lite av det jag redan skrivit, köpa ett nytt anteckningsblock (mycket viktigt!) och göra en tidplan för de närmaste veckorna. Har jag tur gör förberedelserna mig skrivtaggad och när start-datumet kommer är det bara att köra igång. Har jag otur och fortfarande är i paus-mode tvingar jag mig att börja i alla fall men sänker kraven på mig själv. Det viktiga är att komma igång, inte egentligen vad jag producerar. För börjar man bara blir det ju kul till slut, sen att det ibland tar en dag att komma dit och ibland en månad är en annan sak. Lycka till med era skrivstarter!!!

 

GB_Karl_Modig_1Karl: Det är lite som med konditionsträning för mig. Jag hatar konditionsträning, men jag vet att det är bra för kroppen att träna. Så efter en lång paus från träningen brukar mitt dåliga samvete samlas på tills jag en natt bestämmer mig för att imorgon, då jävlar ska jag fan springa. Och sen går jag ut och gör det, oavsett hur mycket det suger.
Förutom om det regnar, då kan det få vänta en dag till.

 

 

 

Profilbild

 

Anna: När det går segt för mig brukar det hjälpa att prata om projektet. Min arma bästis fick till exempel i somras lyssna när jag berättade om (hela) manuset jag skriver på nu, del för del med repliker och allt. Mina skrivar-Annor och jag diskuterar också ständigt nya idéer och tankar. Det håller projektet levande och igång även under långsamma perioder.

 

13934735_1596810507279804_8926557888544550005_nCamilla: Jag har på sistone haft en ofrivillig skrivpaus, på grund av att det helt enkelt inte gått att producera någonting. Men nu har det så smått börjat lossna. Min lösning har varit att läsa, läsa mycket. Och inte sånt du ”borde” läsa, utan bara sådant du gillar, som sätter igång fantasin. I bokhyllan har jag ett par ”godingar”. Böcker som jag vet får mig att komma i skrivarfeeling. För mig gäller det att hitta de där böckerna, som får mig att bli taggad att själv skriva.

 

 

IMG_8645Ida: Jag har inte något fiffigt knep för detta, utan brukar helt enkelt vänta tills inspirationen kommer tillbaka av sig själv, och då är det bara att köra. Den kommer alltid tillbaka, förr eller senare.

 

 

Publicerat i Debut, lördagsenkät | 2 kommentarer

Vikten av ett skrivarnätverk

Charlotte CederlundNär jag började skriva på Middagsmörker för fyra år sedan var jag helt ensam i min skrivarbubbla. Ingen jag kände tyckte om att skriva. De flesta av mina vänner tyckte inte ens särskilt mycket om att läsa, i alla fall inte ungdomsfantastikböcker som alltid varit min stora passion.

Jag  har alltid varit van vid att ha ett stöttande nätverk runtomkring mig. När jag var yngre och satsade på ridningen hade jag massor av ridande kompisar och flera olika tränare som stöttade, nu som brandingenjör har jag gamla kursare, nya och gamla kollegor och chefer som jag kan vända mig till om jag behöver hjälp. Att ensamheten kring mitt skrivande kunde bli ett problem insåg jag därför ganska så snabbt och när jag försökte komma på en lösning hittade jag skrivarbloggarna.

Jag hade egentligen aldrig varit en särskilt stor bloggläsare när jag hittade den första skrivarbloggen. Lättnaden och glädjen jag kände när jag insåg att det fanns någon mer som slet med sitt skrivande var enorm. Det var som att hitta en prunkande oas i den torraste av öknar. Jag började kommentera på bloggen, ställa frågor och få svar. Och bland de andra kommentatorerna hittade jag fler bloggar.

Efter ett tag vågade jag starta en egen blogg, en blogg där jag lyfte mina funderingar och osäkerheter kring skrivandet. Jag fick en trogen skara läsare, samma läsare vars bloggar jag slukade inlägg efter inlägg. Våra diskussioner tog aldrig slut och vi delade med oss av erfarenheter så att andra inte skulle behöva begå samma misstag som vi gjort. Och det gör vi fortfarande. Stöttar, peppar och hjälper.

Nu, fyra år senare har jag har träffat de flesta de flesta av mina skrivarvänner, på Bokmässan och på Författarkliniken förra året. Några har testläst åt mig och hjälper mig i skrivande stund med att läsa Gryningsstjärna. Och ett par har på något magiskt sätt förvandlats från skrivarvänner till ”riktiga” vänner. Samhörigheten jag känner med dem alla går inte att beskriva, de har följt mig från första bokstav till färdig bok och det är som om Middagsmörker är lika mycket deras som den är min.

Jag är så tacksam att min skrivarbubbla inte är ensam längre, att den har fyllts av fantastiska skribenter som skriver och drömmer och kämpar. Många har debuterat som författare och många är på god väg. Och jag har gått från att inte känna en enda skrivande person till att känna massor. Det är helt underbart!

NamnlösFrån Middagsmörker

Så om du känner dig ensam i din bubbla – våga sträcka ut handen i den digitala världen. Det finns massor med andra skrivande personer som längtar precis lika mycket efter samhörighet som du gör och kanske kan ni stötta varandra att bli riktigt, riktigt bra!

Publicerat i Charlotte Cederlund, Debut, Gryningsstjärna, Middagsmörker, Sociala medier, Vänner | 8 kommentarer