Skippa transportsträckorna

forlaget_michaela_von_kugelgen_2017_webres-001

Foto: Niklas Sandström.

”Det är som en tv-serie”, sa min handledare i författarutbildningen Litterärt skapande när hon hade läst mitt andra manus som går under namnet Nationen. I det manuset växlar jag perspektiv mellan tre huvudkaraktärer och allt bygger väldigt starkt på scener och noll transportsträckor.

Så var det inte när jag började skriva. Inte alls. Jag skrev och skrev och skrev om hur min huvudkaraktär promenerade eller åkte nånstans. Om meningslösa bussresor, check-in på flygplatser och ja – precis allt.

Det tog mig pinsamt länge att förstå att allt det där var fullständigt onödiga transportsträckor som inte behövs. Ingen är intresserad av avsnitt där det inte händer något, och det är just det transportsträckor är. Det händer inget och de tenderar att göra texten seg och trög.

Så när jag började skriva mitt andra manus skrev jag följande i mitt planeringshäfte: ”Plan: tänka i scener”. Och det var precis det jag gjorde. Hela manuset (som tyvärr fått alldeles för lite uppmärksamhet på sistone) bygger på scener som växlar från karaktär till karaktär.

Men vad är en scen? Så här tänker jag:

  • För mig är en scen ofta det samma som ett kapitel, allt mellan 800 och 2500 ord lång. Men det går naturligtvis att ha ett kapitel bestående av flera scener.
  • De utspelar sig oftast på en plats, med andra ord förflyttar sig min karaktär så gott som aldrig från en plats till en annan under en scen.
  • Scenen ska ha ett syfte, det ska hända något.
  • Läsaren ska få mer information/berättelsen ska fördjupas.
  • En bra scen för berättelsen framåt och leder till att läsaren vill läsa mer.
  • Scenen börjar inte för tidigt och håller inte på för länge.

Annat som är bra att fundera på:

  • Var utspelar sig scenen? Tänk på att variera detta så att alla scener inte utspelar sig vid köksbordet/på jobbet/på kaféet.
  • Vad vill karaktären och vad står i vägen för det?
  • Vad skriver du rakt ut, vad händer under ytan?
  • Vart leder scenen?

Det här var alltså allt sånt som jag inte ägnat en tanke då jag började skriva men nu skulle jag aldrig få för mig att skriva en transportsträcka, snarare är det så att jag efter råmanus får fylla och kötta ut med allt det jag lämnar osagt när jag bara hoppar till nästa scen. När jag tänker i scener är jag också tvungen att tänka på vad jag vill ha med och varför. En scen som inte bidrar med något kan lika bra strykas.

Fastän jag i början inte hade nån aning om det här med scener skulle jag säga att det nu är en av mina största styrkor när jag skriver. Jag är bra på att skapa ett driv i texten, att få läsaren att vända blad – den kommentaren har jag också fått av testläsare och blir lika glad varje gång. För det är såna berättelser just jag vill skriva, med driv och en framåtrörelse och den där känslan om ”bara ett kapitel till”.

Hur tänker du kring scener och transportsträckor? Föredrar du böcker med driv och framåtrörelse eller spelar det inte så stor roll för dig?

Publicerat i Debut | 2 kommentarer

Konsten att döda

”Man måste vara lite galen för att bli författare”, säger min lärare och han har oftast rätt. Coachen som tränat stora stjärnor som Åsa Larsson, Jens Lapidus, Denise Rudberg, Peter Fröberg Idling, Anna Schulze, Micael Dahlén, Jenny Ronneby och många många fler. Ni kanske också vet vem jag menar? The one and only Sir N.

Jag stötte på honom första gången när jag gick en kurs på Folkuniversitetet. Det var inte en slump. Jag sökte mig aktivt dit för att träffa denna mytomspunne man.

Exakt på klockslaget steg han in genom klassrumsdörren, klädd i svarta jeans och boots. Utan att säga något plockade han fram en burk cola zero och ställde på katedern. Det blev dödstyst. Han har en pondus få människor besitter och när han berättade att han i ett tidigare liv arbetat både som människosmugglare och mentalskötare blev jag inte förvånad. Det var alldeles klart att han kunde handskas med dårar.

Kursen bjöd på en introduktion i kreativt skrivande och jag älskade det från första sekund. Bokstäverna smattrade iväg.

”Klarar ni av att skriva femtio sidor, klarar ni av att skriva en bok”, sa Sir N. Underbart tänkte jag som var uppe i sextiotre. Idén till Stockholm psycho hade precis fötts och jag var fast besluten att slutföra projektet. Inget i mitt liv kändes mer viktigt.

När kursen led mot sitt slut frågade jag försiktigt om det fanns någon fortsättning och Sir N svarade kryptiskt. Det var ingen fortsättning men han ledde en privat grupp med högre ambitioner. De träffades varannan vecka, skrev tjugo sidor till varje gång och opponerade på varandras texter. Alla skrev på roman.

”Men då är det allvar. Ska du ha en chans där måste du steppa upp. Vem som helst får inte vara med i den samlingen och gruppen är inte officiell.”

Plötsligt fanns det bara en enda sak i mitt huvud. Jag måste ta mig in i hans hemliga grupp.

På kvällen mejlade jag honom.

”Det kommer bli mord och inga visor. Får jag den här chansen ger jag allt jag har. Ta in mig, jag vill inget hellre.”

Vid midnatt plingade det till och ett kort ”Du har en plats” dök upp i min inkorg. Jag trillade av skrivbordsstolen. Situationen påminde om när jag, i ett gömsle vid ryska gränsen, första gången såg en brunbjörn i det fria. Vildmarksguiden som var med åtlade med fiskrens i gläntan framför vår hydda och kort efteråt dök en gigantisk björnhanne upp från ingenstans. Jag var lyriskt, uppspelt och livrädd på samma gång. Guiden tittade på mig och utbrast torrt: ”Bevara det här ögonblicket för snart är det inte lika häpnadsväckande längre.” Femtio björnar senare hade han rätt och efter två dygn i urskogen ryckte jag inte ens på axlarna när en gigantisk hanne vässade klorna mot en granstam mindre än tre meter ifrån mig.

Några veckor senare kom ytterligare ett mejl. ”Ni kan börja skicka in era texter, vi ses i källaren.”

Källaren ägdes av ”Gorby-rånaren” och jag skälvde för andra gången. Inte för att adressen tillhörde en känd bankrånare, utan för att jag skulle mejla min text till proffs för bedömning, jag som knappt vågade visa den för människor jag känner. Till min fasa upptäckte jag att de som ingick i gruppen också var vilddjur. Publicerade författare som skrev på sina uppföljare, framstående copywriters, prisade journalister, tidningsredaktörer och verkställande direktörer.

Det låter som en kliché men jag darrade faktiskt när texten flög iväg mot deras inkorgar som fiskrenset i björngläntan. På vägen dit kräktes jag i en papperskorg och jag ljuger inte när jag skriver att det var det läskigaste jag någonsin upplevt. Långt värre än att befinna sig i det vilda tillsammans med nordöstra Finlands största brunbjörn.

”Kingen”, östra Finland. Foto: Anna Bågstam Ryltenius

Möter du en björn bör du stanna och ta av dig något som kan locka björnens uppmärksamhet. Sen backar du sakta ur situationen och undviker ögonkontakt. Går björnen till attack kryper du ihop på marken, skyddar hals och huvud och ber till gud. Med samma taktik konfronterade jag skrivbestarna.

Efter första träffen gick jag därifrån med magen uppsliten och kände mig värdelös. Mitt manus ville jag kasta i papperskorgen och jag förbannade Sir N som släppt upp mig i gruppen när jag inte höll måttet.

Men jag skrapade ihop mina inälvor och reste mig. I slutet av terminen hade jag lärt känna åtta begåvade personer, lika inspirerande som galna. Min text hade gjort enorma framsteg och historien hade fått ytterligare ett perspektiv. Kanske känner ni till talesättet: ”Om du är den smartaste i rummet, är du i fel rum.” Well, när jag började i gruppen var jag den minst smarta och det var det bästa som kunde hända mig. Nu, tre år senare, har jag en fil kand i ”manusbearbetning – bankrånarstyle.” Jag är långt ifrån fullärd och till skillnad från björnsafari är det fortfarande häpnadsväckande varje gång vi ses, men jag har slutat vara en mes.

Allt jag hade gav jag och Stockholm psycho blev en bok till slut. Numera även nominerad till årets deckardebut. Och snart är jag färdig med nästa manus.

Jag visste att livet skulle förändras när jag öppnade källardörren och nu vill jag aldrig mer stänga den.

Leta efter en källare du med.

Ps. Om du inte hittar någon rekommenderar jag det näst bästa. Han har nämligen skrivit en bok, den där Sir N. Där delar han frikostigt med sig av sina tips. Han är mästare i konsten att döda.

Publicerat i Anna Bågstam Ryltenius, Debut, ljudbok, Stockholm psycho | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Queen of prokrastinering

20170505_145250Rumpan på stolen.

Det är så denna vecka och eventuellt också några dagar nästa vecka kommer att se ut för mig.

Förlaget vill nämligen läsa manus två.

Det manus som jag skrev kontrakt på i veckan som gått. Det känns fortfarande ganska overkligt att veta att två till böcker kommer att ges ut. Och att de kommer att vara skrivna av mig 🙂

Jag har en tredjedel kvar att gå igenom + att jag måste skriva ett nytt slut. Det som finns lite löst nedskriver nu känns inte längre helt rätt. Det slutet skrev jag innan jag ens skrivit klart halva råmanuset och så mycket har hänt med karaktärerna under resans gång att det känns lite platt och inte riktigt som dem. Jag vet vart sista kapitlet ska äga rum, eftersom jag planerat detta redan i första kapitlet, men det är händelserna som utspelar sig på platsen som känns lite sisådär.

Hur gör ni? Skriver ni från A till B till C eller skriver ni A och sedan C för att sedan gå tillbaka och fylla i B? Eller gör ni på något helt annat sätt?

Jag har oftast slutet klart för mig ganska tidigt i processen. Det ger mig ett riktmärke eftersom det som händer mellan starten och slutet inte alltid tar mig i ett spikrakt spår utan har en tendens att sicksacka fram och ibland göra några ofrivilliga loopar.

Det största problemet just nu för att få färdigt manuset är ändå att jag tydligen gått och blivit The Queen of prokrastinering. Ja, om jag inte hamnar i ett flow för då finns det nästan inget som kan få mig att sluta, inte ens om en tornado for genom huset skulle jag nog sluta. Men jag är inte i ett flow just nu och har inte varit på ett tag. Så jag prokrastinerar. Något som är en ny upplevelse för mig. Med Hemligheter små skrev och redigerade jag som besatt så fort tillfälle gavs men nu, nu kan det se ut så här hemma hos mig när jag har tid avsatt för att sätta mig och redigera:

Jag klickar upp dokumentet och letar fram stycket där jag var sist.
Å, jag ska bara hämta ett glas vatten innan jag börjar.
Jag hämtar vatten. Sätter mig och kommer på att jag glömt tvätta de där byxorna som sonen ville ha till skolan i morgon. Det tar ju inte så lång tid att starta en tvättmaskin så det kan jag fixa snabbt innan jag sätter mig och redigerar.
Går ner till tvättstugan och fyller tvättmaskinen med tvätt och startar den.
Kommer tillbaka upp och inser att hunden är kissnödig. Ut med vovven en snabbis för man vill ju inte torka kiss liksom.
Tillbaka vid datorn igen och börjar läsa igenom texten. Kommer på att jag är lite hungrig så jag ska bara fixa mig något att äta innan jag fortsätter, för man kan ju inte redigera medan magen kurrar, eller hur?
Och att redigera medan man äter går ju inte, så då passar man ju självklart på att surfa runt lite. Läser lite bloggar, kollar mejlen och Facebook osv.
Och vips så var de där två, tre timmarna man skulle sitta och redigera slut och barnen kommer indundrandes.

Om jag ska vara ärlig så ger det mig faktiskt lite ont i magen att jag inte tar vara på den tid jag har till att redigera för det är ju verkligen det här jag vill göra. Skriva böcker. Så varför gör jag inte det då? Varför prokrastinerar jag istället? Jag har faktiskt inget svar på det men jag vet att nu är det slut på det. Ingen mer prokrastinering för min del.

Jag har nämligen en plan.

Jag ska köra intervall redigering.

20 minuter intensiv redigering och 5 minuters paus. Detta upprepas tills tiden som man har tillgänglig är slut. Under de 20 minuterna som man redigerar får man inte kolla mobilen eller öppna andra internetsidor än synonymer.se. Under pausen får man göra vad man vill. Dansa lite kanske för att hålla igång blodcirkulationen.

I dag ska planen testas.

Önska mig lycka till!

Publicerat i Bok två, Brutna små regler, Christina Schiller, Debut, författarens hantverk, Författarliv, redigering, Romance, Skrivprocessen, Uppföljare | Märkt , , , , , , | 1 kommentar

Gästblogg: Caroline Degerfeldt

CarolineDegerfeldt

Fotograf: Viktor Holm

 

Refuseringar är bara början

 

När J.K. Rowling fick sitt första refuseringsbrev satte hon upp det på väggen, som en symbol för att hon från den stunden hade något gemensamt med sina favoritförfattare. Den handlingen får mig att tänka på en scen i tv-serien the L word (2004–2009) där den fiktiva karaktären Jenny Schecter nålar upp alla sina refuseringsbrev ovanför arbetsbordet. Första gången jag såg avsnittet, för tolv–tretton år sedan, tolkade jag handlingen som något destruktivt, som ett straff för misslyckanden. Idag tänker jag annorlunda. Ett refuseringskollage kan vara bränslet till att fortsätta skriva tills alla nej blir ett ja. Det kan som i J.K. Rowlings fall påminna om den väg de flesta behöver gå för att ta sig igenom nålsögat. Och refusering är inte samma sak som misslyckande. Det visar vilken synonymordlista som helst.

Själv nålar jag inte upp mina refuseringsbrev. Det har jag inte tillräckligt med väggutrymme till. Nej då, så många har det inte blivit än. Men ändå så pass många att jag beslutat mig för att skriva om mitt bokmanus Habanav. Och nu snackar vi stor renovering. Stambyte och slamsug.

För ett år sedan stod jag inför att skicka ut manuset till förlag. Jag skulle ta examen från Författarskolan vid Lunds universitet och Habanav var mitt examensarbete. Manuset hade genomgått cirka fem redigeringsomgångar under utbildningen och medbedömaren som godkände manuset tyckte att prosan var nyanserad och att berättelsen var intresseväckande, men gav också förslag på ändringar som skulle gynna helheten. Jag gjorde några mindre justeringar, men stod fast vid att testa den version jag hade på förlagen. Jag ville se vilken respons manuset kunde få, om det skulle få någon respons överhuvudtaget.

Totalt tretton utskick resulterade i standardrefuseringar, men också kortare omdömen som språkmässigt välskrivet och intressant tema. Dock inget erbjudande om samarbete. Istället för att fortsätta redigera lämnade jag Habanav helt. En ny manusidé dök upp och jag hamnade i en intensiv uppstart av min enskilda firma som lektör och korrekturläsare.

Månaderna gick och Habanav låg i döda vinkeln. Men med tiden började jag snegla åt sidan, se mig om efter berättelsen som riskerade att bli ännu ett byrålådemanus. Så var det ju inte tänkt. Lektörsläsningarna av mina kunders manus påverkade alltmer, jag började ställa liknande lektörsfrågor till mitt eget manus. Och intresset växte långsamt fram, att titta på Habanav igen, med nya ögon. Därför tog jag hjälp av en testläsare för några veckor sedan som gav ett flersidigt utlåtande. Testläsaren som inte visste vad som tidigare sagts om manuset föreslog då samma ändringar som medbedömaren på Författarskolan.

Det hade blivit dags.

Jag var inte redo för ett år sedan när utlåtandet från medbedömaren kom. Jag hade inte tillräcklig distans då. Jag ville inte förmedla berättelsen på ett annat sätt. Men nu har jag sakta kommit till insikten själv att det skulle gynna manuset. Och idag är jag redo. Tror jag i alla fall. För det är med skräckblandad förtjusning jag ger mig på det här uppdraget, att slita upp strukturen och rumstera om.

Det kommer att bli jobbigt. Och ja, jobbigt är en förskönande omskrivning. Det här är ju trots allt ett dagtidsinlägg. Men framöver, när frustrationen sliter i mig, ska jag försöka tänka på att jag älskar känslan av kreativitet och att jag ju faktiskt är som mest kreativ under redigeringsprocesser. Det ska jag påminna mig själv om, med hopp om att det hjälper.

Och vem vet, fler refuseringsbrev kanske väntar när stambytet är färdigt och manuset ligger hos förlagen igen. Men de kommer inte heller att nålas upp på väggen. Vad som däremot ska få en hedersplats vid arbetsbordet, när den dagen kommer, är en kopia av ett efterlängtat förlagskontrakt.

Refuseringarna var bara början. Nu fortsätter arbetet.

 

Caroline Degerfeldt är lektör, korrekturläsare och medskribent till inspirationsbladet Författerier. Hon har diplom från Österlens folkhögskolas skrivarkurs på distans (2011) och en kandidatexamen i litterärt skapande från Författarskolan vid Lunds universitet (2014–2016).
www.carolinedegerfeldt.se
 

 

 

Publicerat i Debut, Gästbloggare, refusering, Skrivprocessen | Märkt , , , | 5 kommentarer

Skrivövning: Fortsätt meningen …

Screen Shot 2017-05-19 at 20.17.23Ibland kan det vara svårt att komma igång med skrivandet. Storyn finns där, namnet på huvudkaraktären känns självklart, men något blockerar flödet. Då kan det vara till hjälp att skriva av sig i 15-20 minuter på ett helt annat tema. Bygga vidare på en öppen mening. Som den här tillexempel:

Tre barn sitter längst ute på bryggan. En av dem tittar upp mot himlen och säger …

Vi vill gärna läsa det du skrivit! Dela med dig i en kommentar, länka till din blogg eller hör av dig till oss på mejl, Facebook, Twitter eller Instagram!

Publicerat i Debut | 6 kommentarer

Utsläppt i världen

Screen Shot 2017-05-18 at 22.50.47

Foto: Lena Stjernström

I måndags var det releasefest för maken Mats Strandbergs nya bok Hemmet. Det är en skräckroman som utspelar sig på ett demensboende, och Mats och förlaget lät festen bli därefter. Smörgåstårtor med svenska flaggor. Skålar med Bridgeblandning. Och framför allt en fantastisk DJ; Fröken Vega, en drag queen-vän till oss som kvällen till ära förvandlats till folkilsk gammal dam som spelade gamla örhängen. Dessutom visades Hemmet-kortfilmen som Mats gjort tillsammans med regissören Mattias J Skoglund. Det blev succé, förstås. Fullt med folk, och massor av blommor och presenter. Vår lägenhet luktar som en hel blomsterhandel nu. Skåpen är fulla av lyxiga chokladaskar och champagneflaskor.

Och jag var minst sagt stolt över maken. Men jag kunde förstås inte heller undvika att tänka på min EGEN release. Nu sitter jag med sista korrekturet på manuset, och det börjar kännas verkligt nu. Det kommer att bli en bok. Den ska släppas ut i världen. Och det ska firas. Datumet i augusti är redan satt. Men det är ungefär allt jag vet.

Var ska jag ha festen? Vilka ska jag bjuda? Tänk om ingen kommer? Vad ska jag bjuda på? Vad ska jag ha på mig? Ska jag slå ihop releasen med min 50-årsfest, eftersom jag fyller en vecka tidigare? Musikvalet är åtminstone ganska givet; musik är en viktig del av både själva boken och mitt skrivande av den, som ni som läser den här bloggen vet vid det här laget. Men vad ska jag ha för tema på festen? När Mats firade sin förra bok Färjan var det också enkelt; buffé, Minttu-bar och dansbandet Chinoz spelade. Men Nya Zeeland i slutet av 1980-talet? När jag (och min huvudperson Jim) drog fram längs vägarna drack vi det billigaste vi kunde hitta, och åt oftast mat som gick att laga på gasolkök. Det kanske inte är så jättekul? Sen spelar marsipan från Lübeck en viktig roll också. Det var förstås den där gången jag (och Jim) följde med en gammal sjöman till en lyxbåt som tillhörde Simon Le Bon, sångaren i Duran Duran, men det känns lite svårt att återskapa, och dessutom fångar det knappast boken som helhet. Jag måste fundera vidare. Men först ska jag bli klar med det här jäkla korrekturet.

Tills vidare, en låt med just Duran Duran från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

Publicerat i Boktrailer, Debut, musik, Releasefest | 2 kommentarer

Säg inte att min lästeknik inte räknas!

bildmaricakallner16Tjo!

I hela mitt läsliv har jag fått höra att jag inte läser. Att mitt sätt att läsa inte räknas. Att det inte är på riktigt. Detta för att jag använder öronen och inte ögonen. Om jag säger att jag har läst exempelvis Harry Potter och de vises sten och det kommer fram att jag använt en ljudbok är det inte ovanligt att svaret blir: “Då har du ju inte alls läst den!”

Ofta upplever jag att personer kan bli provocerade när jag säger att jag läst en bok. Som om jag inte får säga läst, som om jag måste säga lyssnat. Som om det är av yttersta vikt att klargöra hur jag tagit in boken. Som om det är avgörande för min läsupplevelse. Men: Vi läser med hjärnan, inte med ögonen.

Det finns en snobbism i ögonläsning. Som om det vore en större bedrift att ta in en text genom ögonen är genom öronen. Det är fjantigt. Hur imponerande är det att sammanfoga bokstäver till ord? Det svåra, eller komplexa, med läsningen sker inuti. I medvetandet, i känslolivet. I tanken. Det är där själva läsningen händer. Hur texten kommer in, genom ögon eller öron eller fingrar, är inte viktigt. Det viktiga är vad som händer inuti oss när vi tar in texten.

Varför spelar det någon roll vad andra tycker om min läsning? Jag kan väl bara skita i vad folk säger? Ja, det kan jag väl göra. Men det är svårt att som en läsande och skrivande person får veta att mitt lässätt inte räknas. Inte är på riktigt. Det tär på självförtroendet. Det gör ont. Skapar en känsla av utanförskap. Att jag inte är normal. Ofta berättar jag inte att jag använder talböcker – ordet talbok kan förstöra ett helt samtal om litteratur. Det är absurt! Jag är en bra läsare. Om du pratar med mig om en bok skulle du inte märka att jag använt en talbok och inte en textbok.

Jag är född med en synnedsättning. Har försökt anpassa mig. Kämpat mig igenom textböcker för att vara normal, bli accepterad och för att jag ibland inte haft något alternativ. I skolan fick jag inte läsa ljudböcker eller talböcker. Jag skulle bara läsa textböcker och jag klarade det inte. Det blev dåliga betyg och dåligt självförtroende och jag hatade att jag inte klarade att läsa. Jag ljög för min svenskalärare när vi skulle läsa skönlitteratur. Jag tog emot boken hon delade ut sedan gick jag till biblioteket och lånade den som ljudbok. Läste den i smyg. Var livrädd att någon skulle komma på mig och tvinga mig att läsa den som textbok.

Ljud- och talböcker är ingenting nytt. Det har funnits länge. Nyligen läste jag en bok som var inläst på 40-talet.

Talböcker är en tjänst för personer som behöver alternativa medier för läsning. Talböckerna köper jag inte utan lånar digitalt från biblioteket Legimus. När jag var liten och började läsa fanns bara talböcker som kassettböcker. Kassetterna låg i stora orangea emballage och de bara skrek: ”ANNORLUNDA” och ”MOBBOFFER!” Därför tog jag aldrig med mig hela boken till skolbussen, bara en kassett och hoppades att den skulle räcka för resan till skolan och resan hem. I skolan läste jag aldrig talböcker. Under lektionstid var det inget alternativ och på rasterna vågade jag inte.

Ljudböcker är en kommersiell produkt. Alla som vill kan köpa och låna dem. Ofta är de inlästa av kända och omtyckta skådespelare. Även de var på kassett när jag var liten, men emballagen var betydligt finare, nättare och med bokens omslagsbild på framsidan. Men även ljudböckerna lämnade jag hemma. Det var pinsamt med kassettböcker. Pinsamt och barnsligt. Det var onormalt och udda.

Jag vill inte att talböcker ska vara något udda. Vill inte att någon ska behöva känna sig onormal och läsa ljudböcker i smyg och tvinga sig igenom textböcker trots att det inte går. Jag vill inte det. Det är funkofobi.

Även om det inte handlar om en funktionsvariation är det fånigt att ljudböcker inte räknas. Öronläsning är läsning även utan en funktionsvariation. Idag oroar vi oss för att färre och färre läser. Är det då nödvändigt att också kategorisera läsning i riktig och inte riktig? Nej, det är det inte. Det är onödigt. Motarbetar läsfrämjande. Läsning är härligt och roligt och givande. Ska få vara det oavsett lästeknik.

I hela mitt läsliv har jag fått höra att mitt lässätt inte är på riktigt. Jag har tvingat mig igenom skola och läroböcker för att öronläsning inte är accepterat. Det har gjort ont. Idag är jag författare och för att skriva Det som får plats har jag läst oerhört många böcker och texter. Fler än de jag nämner i boken. Min älskade lilla bok är ett stort plåster på såren. För om mitt sätt att läsa inte skulle vara på riktigt, då skulle inte jag ha kunnat skriva en bok. Och det har jag gjort.

p.s I samtal om ljud- och talböcker används ofta ordet öronläsning. Ett bra ord och ett svårt ord. Jag använder det själv men känner mig inte alltid bekväm med det. Ett bra ord som markerar läsning. Ett svårt ord som markerar öron. Säger att lässättet inte är det normala, att det är viktigt att förklara hur vi läser. Ett ord som jag tror är viktigt för att ge upprättelse till talböcker, men som i fel sammanhang kan bekräfta att det är konstigt och udda. Vad tycker du om ordet öronläsning? ds

 

Publicerat i Debut, Det som får plats, läsning, ljudbok, Marica Källner | Märkt , , , , | 15 kommentarer