Korrektur!

HelenaHedlund20171207013

Foto: Kicki Nilsson

Exakt ett år efter att jag fått beskedet om att min bok skulle bli utgiven, damp korrekturet ner i brevlådan. Precis på dagen!

Som jag har längtat efter just detta ögonblick! Att för första gången få se min bok så som den kommer att se ut på riktigt, på boksidor, med illustrationer och rätt typsnitt. Ja, ända sedan jag började skriva på boken för fyra år sedan har jag sett just promenaden till brevlådan som en filmscen framför mig – hur jag öppnar locket, tar upp kuvertet, sprättar upp det och sedan bara njuter av en stunds stilla lycka och tillfredställelse …

 

 

 

Scen 1: KORREKTURET

(HELENA kommer hem från jobbet. Hon går in i köket bärandes på två tunga matkassar. Vid spisen håller MAKEN på att vispa ihop en fläskpannkaka. HELENA packar upp kattmaten och ser då det tjocka kuvertet som ligger vid fönstret.)

HELENA(exalterad): Åh, har det kommit?!!

MAKEN: Är det korrekturet?

(HELENA tar kuvertet, börjar öppna det.)

FEMÅRINGEN: Mamma, säg fyra plus fyra plus fyra plus fyra!

HELENA: Eeehh … sexton!

FEMÅRINGEN: NEEEEEJJJJJ!!!

HELENA(fortfarande med blicken på kuvertet): Va?

FEMÅRINGEN: ÅÅÅHHH du ska inte säga så, du ska säga fyra plus fyra plus fyra plus fyra!!!

HELENA(släpper blicken): Vad då? Fyra plus fyra plus fyra plus fyra…

FEMÅRINGEN: NEEEEEJJJ!!! Inte nu! Jag skulle säga det! VARFÖR LYSSNAR DU INTE??!!!

(FEMÅRINGEN börjar storgråta, MAKEN lyfter upp honom.)

MAKEN: Mamma har precis fått sin bok!

FEMÅRINGEN: ÅÅÅÅÅHHHHH!!!

MAKEN(till ÅTTAÅRINGEN som bygger ett korthus på golvet): Hörde du? Mamma har precis fått sin bok!

ÅTTAÅRINGEN: Jaha.

MAKEN(högre, till ELVAÅRINGEN på övervåningen): Mamma har precis fått sin bok!

ELVAÅRINGEN(ropar): Okej.

(Korthuset rasar)

ÅTTAÅRINGEN(storgråter): ÅÅÅÅHHHH!!! Faan! Jag vill bara dö!

HELENA: Säg inte så!

ÅTTAÅRINGEN: Jag vill inte leva om jag inte kan bygga korthus!

ELVAÅRINGEN(kommer in i köket): Är maten klar?

HELENA: Det är bara ett korthus, de rasar!

MAKEN: Snart!

FEMÅRINGEN: Säg fem plus fem plus fem plus fem då!

ÅTTAÅRINGEN: Jag hatar mitt liv!

HELENA: Sluta nu! Det är bara ett korthus! Fem plus fem plus fem plus fem. Släpp det bara!

FEMÅRINGEN: Tjugo!

ELVAÅRINGEN: Vad blir det?

MAKEN: Fläskpannkaka.

HELENA: Bra!

FEMÅRINGEN: När ska vi spela bil-yatzy?

HELENA: Inte nu.

MAKEN: Vi ska äta nu.

ÅTTAÅRINGEN: ÅÅÅHHHH!!!

FEMÅRINGEN: Men fyra i rad då?

IMG_1393.jpg 

Fyra timmar senare – efter ett antal partier fyra i rad och plockepinn, bilyatzy och gömma nyckeln, fler rasade korthus, livskrissamtal, mat och disk och plock och pill – så sänker sig tystnaden över huset. Barnen sover. Äntligen kan jag fokusera på korrekturet! Och visst är det en häftig känsla av både lycka och tillfredställelse! Och visst kan barn vara både outgrundliga, otajmade och oerhört jobbiga ibland. Men utan dem, vad skulle jag skriva om då?

Advertisements
Posted in Debut | Leave a comment

En releasefest senare

Mia blogg

Foto: Jini Sofia Lee

Klart att en bok ska firas med en fest! Tänk alla timmar och allt slit som har lagts ner från det tomma dokumentet till den färdiga boken. Jag ska absolut ha en releasefest när min bilderbok kommer ut i höst. Jag inser dock att jag ännu inte alls har någon plan för hur, när eller var än och det nog börjar bli hög tid att sätta mig ner och fundera på det.

För er som inte har varit på någon releasefest kan jag väl säga att ”fest” i de flesta fall är att ta i. ”Mingel” är nog mer korrekt. Ofta bjuds det på någon form av dryck och snacks eller snittar. Det kan hållas en liten intervju med författaren eller så blir det lite högläsning. Sedan finns det förstås chans att köpa och få boken signerad av författaren.

De vars böcker kommer ut på stora förlag kan i bästa fall få hjälp av förlaget att ordna en releasefest, medan vi andra får ordna det mesta själva. Det är säkert lätt att kostnaderna börjar skena iväg om en vill slå på stort, men det finns också de som är duktiga på att ta tillvara möjligheter som bjuds genom bekantskapskretsen vad gäller lokal eller sponsorer. Att hålla till i en bokhandel eller på ett bibliotek är också vanligt och då slipper en kostnaden för lokalhyra.

I fredags var det releasefest för den senaste novellantologin som jag medverkar i. Den heter ”Kära mamma” och är en samling noveller om moderskap. Alla författarna som medverkar i antologin samlades på Adlibris alldeles nyöppnade butik på Kungsgatan i Stockholm för VIP-mingel med bubbel och snittar. I en timme fick vi mingla och lära känna varandra innan det var dags för inbjudna gäster och allmänhet och fira med oss. Utanför butiken strålade solen och det var årets första riktigt varma dag. Ändå var det runt hundra personer som valde att komma och fira med oss. Under tre intensiva timmar träffade jag massor med människor som jag känner och det blev också många möten med nya människor.
Att, för mig främmande personer, kommer fram och ber mig signera boken är en högst ovan och overklig känsla. Men väldigt, väldigt roligt, ska jag tillägga.

2E4203B5-FA82-48D5-A863-1F25C17BC8D7

Jag, Linda Bengtzing, Annika Jankell, Maria Wells & Amelia Adamo

Och en extra trevlig sak som gjorde mig väldigt glad var att Emelie Novotny som också bloggar här på Debutantbloggen kom till releasefesten och vi fick tillfälle att träffas för första gången.

IMG_4615

Jag och Emelie

För några år sedan hade jag aldrig varit på någon releasefest och såg avundsjukt på bilder på sociala medier hur olika författare sprang titt som tätt på olika releasefester och jag undrade hur jag skulle få tillträde till dessa. Tillhör du också en av dem som suktar, längtar och undrar? De flesta releasefester är inte slutna event, utan de är öppna för allmänheten. Det gäller bara att hålla lite koll på när det annonseras för dem. Om du följer förlag på Facebook brukar de meddela när det är någon releasefest och de skapar ofta ett Facebook-event. Följer du författare på Instagram eller Facebook brukar de också ofta tala om när det är dags för releasefest och bjuda in allmänheten.

Väl på releasefesten måste en förstås inte köpa en bok, men det är klart att det uppskattas alldeles enormt av författaren om du gör det. Men se framför allt till att ha det trevligt och passa på att mingla och kanske lär du känna någon annan som skriver och vips har fått någon att dela ditt intresse med.

Här kommer lite fler bilder från releasefesten i fredags, den 20 april:

31178467_10155589731228553_7387214990295433216_o

Alla medverkande författare i “Kära mamma”

IMG_4602IMG_4601IMG_4600

Posted in Debut, Mia Kim | Tagged , , , , , , , , , | 2 Comments

Skriv med skrivgrupp

Veronica Almer press1

Foto: Jakob  Almer

För två år sedan tog jag mod till mig att fråga, genom min blogg, om någon i Lundatrakten skulle vilja vara med i en skrivgrupp tillsammans med mig. Jag hade precis läst ett reportage om en skrivgrupp i tidningen Skriva där flera av deras medlemmar hade blivit publicerade. Tänk, om jag också kunde få vara med i en sådan grupp och med deras hjälp och stöd bli publicerad? Visionen var definitivt stor. Men i ärlighetens namn trodde jag inte att någon skulle höra av sig till mig och även om besvikelsen var ett faktum kändes det också skönt att få behålla mina texter för mig själv. För tanken att andra faktiskt skulle läsa och att vi skulle prata om det högt… det var ju ganska läskigt.

Sedan hörde Anna Chung av sig  till mig, Anna som driver bokbloggen Boktycke, och ville vara med. Glad och lite panikslagen gick jag med på att hon tog med sig förfrågan till hennes blogg. Plötsligt var vi fyra stycken, jag, Anna, Ica Fischerström och Déa Solin. Fyra främlingar som bestämde sig för att ses… jag har nog aldrig varit så nervös som den där första gången men den rädslan övergick snabbt till något helt annat. En spänning, en förväntan och en glädje av att träffa dessa tjejer som delade samma dröm som jag. Jag fick dessutom under mötets gång bra tips på hur jag skulle kunna göra min text ännu bättre. För det är något viktigt, på dessa träffar trycker vi aldrig ner varandra utan vi höjer oss. Det gör vi genom att ge konstruktiv kritik och inte glömma understryka det som fungerar och vad som är styrkan i texten.

Vårt koncept ser ut som följande. En vecka innan vi ses skickar vi in en text på 10-15 sidor. Inför mötet läser vi varandras texter och förbereder med kommentarer och frågor. Vi bokar in en träff, oftast på ett café, och sedan går vi igenom en text i taget. Och diskussionerna vi kommer in på är allt från tempus, till att skriva om toalettbesök. Visst, emellanåt får man kommentarer om att stora saker inte funkar och det gör en självklart lite orolig men i slutändan har jag märkt att de har ju rätt. När jag har hittat ett sätt att genomföra förändringen blir texten så mycket bättre. Ibland håller vi inte alls med varandra och det blir också intressanta diskussioner. Det som är skönt är att vi försöker hjälpa varandra med att komma på alternativ när det inte riktigt klaffar. Det som också gör det kul är att vi alla skriver i så olika genrer, någon skriver historiskt, unga vuxna, barnböcker, spänning och självklart romance. Så inte nog med att man få värdefull feedback lär man sig också om alla dessa olika sätt att skriva på.

Emellanåt hjälps vi även åt med att testläsa hela manus. Min skrivgrupp hjälpte till exempel mig med Sunt förnuft, vilt hjärta innan jag fick det antaget. Jag är så oerhört tacksam för den hjälp och stöd jag har fått av min skrivgrupp. Ifall det är någon av oss som släpper bok kan man lita på att ni hittar någon ifrån gruppen på releasefesten som hejar på. Som författare är man ensam och därför är det så skönt med dessa möten, då får man ett sammanhang. Och inte nog med det, skratten vi delar och fikan vi äter.

Vi har fortsatt att ses cirka en gång i månaden för att diskutera våra texter och nu två år senare träffas vi fortfarande. Vi har även utökat vår lilla grupp till sju stycken. Av dessa sju är vi nu fyra publicerade författare, och jag är helt säker på att det kommer bli fler.

I min värld finns det bara bra saker med en skrivgrupp och därför vill jag nu tipsa er andra som skriver att skaffa det här sammanhanget. Våga låta andra läsa och genom att man själv läser deras texter och lämna feedback så utvecklar man sitt eget skrivande. Så det är win-win på alla sätt. Så om ni nu blev sugna på det här, använd kommentarsfältet här under för att hitta andra skrivande personer i er närhet så ni kan bilda en egen skrivgrupp! Kom ihåg att skriva i vilken ort och att lämna mailadress så ni kan komma i kontakt med varandra. Och självklart får ni höra av er om ni har några andra frågor om det här med skrivgrupp!

IMG_0616

Här sitter vi, min kära skrivgrupp. Från vänster Charlotte Cederlund, Ica Fischerström, Anna Chung, lilla jag, Mattias Andersson. Ej på bild Linnea Dahlgren och Déa Solin. 

 

 

 

 

Posted in Charlotte Cederlund, Debut, Sunt förnuft, vilt hjärta, Veronica Almer | 5 Comments

Hej från plugghästen

01_JennyGromarkWennberg_Foto_HenrikBerglund

Foto: Henrik Berglund

Jag har paus från mitt ljudboksmanus och inväntar feedback. Senaste veckan har jag istället jobbat med mina andra skrivprojekt. Jag sitter med i manusgruppen för en kommande tv-serie och har tagit första steget in i arbetslivet som manusförfattare.

Det är fantastiskt kul att ha fått förtroendet och en dröm att skriva komedi för tv! När jag tänker på mig själv som författare så är drömmen att fortsätta kunna kombinera skrivandet. Till exempel så som författaren och manusförfattaren Maria Nygren gör, och som gästbloggade på Debutantbloggen igår.

Jag har också haft litteraturseminarier med min klass på Stockholms Dramatiska Högskola (StDH). Vi läser manusförfattargurun John Yorke och testar hans teori kring tes och antites på våra egna projekt. Jag är som en svamp och försöker suga i mig varenda slatt av kunskap jag kan få. Samtidigt är det lätt att tappa lusten inför alla teorier. ”Det är viktigt att de ger energi om ni ska använda dem”, sa vår lärare klokt. I höst kommer John York dessutom till StDH för att föreläsa, men då är jag inte student längre.

Det är dags att efter 2 års studier ta klivet från student till manusförfattare på riktigt. Japp, det är som att vara 25 igen och vara på väg ut i arbetslivet. Släppa studentidentiteten och kasta sig ut. Söka jobb. I bagaget har jag ett manusförfattardiplom och en hel hög kurslitteratur för ja, jag erkänner – jag har blivit en plugghäst efter 40.

Ha en fin vecka!

bokhög_foto_jennygw

Foto: Jenny Gromark Wennberg

Posted in Debut, Jenny Gromark Wennberg, Skrivutbildningar | Tagged , , , , , , , | Leave a comment

Gästbloggare: Maria Nygren

MariaNygren

Maria Nygren

En ung kvinna med den största av drömmar gick på Dramatiska Institutets filmlinje. Hon hade alltid varit intresserad av var gränsen går mellan fantasi och verklighet och just nu arbetade hon med en långfilm som hon döpt till ”100 meter lycka”. Manuset handlade om den 17-åriga Ninna som har det svenska rekordet på 100 meter och hon tränar natt och dag för att komma till VM. Men på samma gång ligger hon orörlig i ett mörkt rum. Hennes kropp, märkt av sjukdom, har börjat angripa sig själv och hon blir snabbt allt sämre.

Kvinnan som skrev den historien var jag, och filmmanuset vann vidunderligt nog Nordisk film och tv-fonds stora tävling Nordic Talent. Nu skulle det bli till långfilm och jag började samarbeta med ett danskt filmbolag. Det var eufori, känslan av springa minst lika snabbt som Ninna, att nudda molnen, nej långt över molnen – att röra vid solen.

Och som det brukar gå i sedelärande historier gick det också för mig – solen brände alltför starkt, det uppstod en massa konflikter, jag kompromissade sönder min historia och till slut stod jag där, ensam i askan med ett filmmanus som jag inte ägde rättigheterna till. Och någonstans där, när jag var längst ner i Ninnas orörliga mörker, insåg jag till slut att jag kunde ta tillbaka min historia, ge den en form som inte krävde regissör, producent och en mångmiljonbudget. Och så blev det – ”100 meter lycka” blev min romandebut.

Sex år senare, hösten 2017 arbetar jag som lärare på Skrivarakademin och under en av lektionerna diskuterar vi de berättartekniska skillnaderna mellan filmen och romanen. Jag låter eleverna läsa ett utdrag av det ursprungliga filmmanuset till ”100 meter lycka” och därefter samma scen som litterär text. På vilka sätt skiljer de sig åt?

Först är det tyst, något enstaka nervöst skrapande med fötter, och jag uppmanar dem att våga vara rättframma. Här finns ingen hänsyn att ta, bara saker att upptäcka och lära sig av. Och så till slut säger en av dem att filmscenen var stringent, återhållsam och intressant medan den i bokform blev babblig och omständlig med alltför många tankekast.

”Precis”, svarar jag. ”Och varför blev det så?”

Ingen av dem hade något svar.

Men nu, så här många år efter att jag skrivit de två varianterna, har jag det.

När jag gjorde om historien från film till litteratur var jag så svältfödd på att få veta exakt allt som rörde sig inuti mina karaktärer (på film finns ju bara vad de gör och vad de säger, inga tankar och långa inre monologer). Jag var så lycklig över att få skriva exakt hur jag ville – detta att varje litet infall, varenda tanke kunde stoppas in, att jag ärligt talat sket i om det gjorde boken sämre.

Lusten att skapa utan kompromisser, utan en tanke på framtida läsare, var det enda som drev mig. Observera att det här inte är en särskilt smart strategi för att nå ut och sälja böcker, och idag hade jag förmodligen inte skrivit boken på det sättet jag gjorde. MEN samtidigt finns det något i detta som jag tycker är viktigt att påminna sig om – för att orka med skrivprojekt som tar enorma mängder tid och liv i anspråk måste lusten sättas allra främst. Den där lusten som får orden att rinna ur fingrarna.

För det är inte drömmen om försäljningssiffror och tv-soffor som bär dig genom skrivandets alla vedermödor, det är musiken som bryter fram under långa skrivpass – den som berättar att det här är ditt eget att fritt forma som du vill, och så länge du skriver är allt, precis allt tillåtet!

Eller som Gunnar Ekelöfs sa det:

Tag och Skriv

Om livet, om de levande.

Om döden, om de döda.

Om älska och hata.

Om öster och väster,

de två som aldrig skall mötas och aldrig skiljas,

blott ana varandras närhet,

förnimma och följa varandras rörelser,

så som människan måste i hat och i kärlek.

 

Maria Nygren är författare och manusförfattare. Hon har skrivit tv, film och fyra romaner, varav ungdomsboken ”Fjärde riket” blivit den mest uppmärksammade. Våren 2019 släpper hon ”Pojken utan namn” på Bonnier Carlsen.

 

Posted in Författarliv, filmmanus, Gästbloggare, skrivtips | Tagged , , , , , | 1 Comment

Skrivövning: att skriva om skrivandet

Poetik är läran om diktkonsten. Så länge vi har skrivit har vi också behövt formulera oss kring skrivandet. Därför är dagens skrivövning att i valfri litterär stil skriva om det egna skrivandet. Försök att besvara frågorna:

Varför skriver jag?

För vem skriver jag?

Vilka är mina litterära likar?

Vilka villkor och möjlighet har skrivandet för mig?

 

IMG_1996

Som inspiration följer två korta utdrag ur Bodil Malmstens och Pia Tafdrups böcker om sitt skrivande, läs dem gärna i sin helhet.

Bodil Malmsten – Det är fortfarande ingen ordning på mina papper

Det skapande jaget är inte sin skapelse; den skrivande inte sin skrift.

Ur motsägelsen kommer verket.

Verket är skillnaden mellan den skrivande och det skrivna.

Stilen är det som blir över.

Stil är friktionen mellan det som inte kan sägas och det som blir sagt. Det som blir över är skvaller och biografi.

 

Pia Tafdrup – Över vattnet går jag – Skiss till en poetik

Mellan två poler blir min poesi till, mellan livshunger och dödsångest, affekt och tanke, språk och tystnad. Processen är aldrig densamma, men – spänd i en vibration mellan ytterpunkter – rymmer den en tvingande nödvändighet som sällan låter sig förklaras på annat sätt än: Jag kan inte annat, därför måste jag.

 

Lycka till!

Posted in Skrivövningar | 2 Comments

Hästboken som feministisk strategi

Emelie-Novotny9_001_c Stefan Tell

Foto: Stefan Tell

Under Littfest i Umeå i mars höll bloggen Bara Hästböcker ett samtal om Hästboken som feministisk strategi. Med på samtalet var Katja Timgren och Malin Eriksson, båda hästboksförfattare.

De ställde frågan till varandra om hur deras hästböcker och författarskap är feministiska. I samtalet pratar både Katja och Malin om stallet som ett matriarkat, alltså en plats där kvinnan har makten. Men det betyder inte att det endast existerar kvinnor i stallet. Katja pratar om stallet som en värld av tjejer och kvinnors relationer till varandra, där männen oftast inte står i centrum. Det är en plats där det råder andra normer och tjejer till exempel måste vara starka. Framförallt så har de sitt fokus på hästtjejen, de vill vara lojal mot henne och ta hennes frågor på allvar.

30703876_10216026817733429_4055138821862326272_n.jpg

Jag ska försöka svara på samma fråga som Katja och Malin ställde till varandra utifrån mitt eget skrivande:

Det som intresserar mig mest med stallet är precis som Katja och Malin redan sagt relationerna, både de mellan människa och häst och de mellan människor. Hästtjejen ligger även mig varmt om hjärtat och jag har tidigare skrivit om henne här på bloggen. Att skildra ett intresse som utövas av tjejer i så stor majoritet är i sig feministiskt eftersom det innebär ett synliggörande av tjejers intressen. I stallet finns det ofta både uttalade och outtalade hierarkier och statusmarkörer och precis som Malin är inne på i samtalet är stallet ingen oproblematisk plats. De strukturer som ligger bakom detta har jag velat utforska, även om jag inte hade en formulerad feministisk problemställning när jag påbörjade skrivandet.

Vänd rätt upp utspelar sig i ett litet stall med få karaktärer och tydliga arbetsuppgifter och ansvarsområden. En av karaktärerna är dressyrryttaren Fredrik. Han är en typisk man i ett kvinnodominerat område och han blir hyllad för allt han gör, ett fenomen som jag har varit väldigt intresserad av att utforska. På ett sätt blir stallet i Vänd rätt upp inte ett matriarkat då den manliga karaktären till en början formar de övriga karaktärerna efter sig själv. Men berättelsen och miljön rör sig fortfarande i en matriarkal struktur där hela världen formas av kvinnor, även om ryttareliten fortfarande är orimligt mansdominerad. Det är först när huvudkaraktärerna i boken börjar ifrågasätta Fredriks roll som eftertraktad man och slutar att anpassa sig efter honom som deras egna relationer hamnar i fokus. För mig har det varit väldigt viktigt att låta karaktärerna genomgå den utvecklingen.

I Vänd rätt upp har jag också ställt mig frågor om kvinnlig vänskap i sena tonåren. Oftast skildras den vänskapen som nära och förtrolig, att ha en bästa vän i den åldern är att ha någon att dela allt med urskiljningslöst. Den vänskapen ses oftast som den mest åtråvärda och mest värdefulla. Huvudkaraktären i Vänd rätt upp, Ylva, och hennes kompisgäng från skolan har helt olika behov av deras vänskap. Ylva vänder sig istället till hästarna för närhet, förtrolighet och stöd. Det har också varit viktigt för mig att skildra tjejers sexualitet utan pekpinnar och skambeläggande.

Katja och Malin samtalar också om vad tjejer egentligen gör i stallet och vad utomstående och medier tror eller framställer att tjejer gör i stallet. Dessa bilder visar sällan samma sak och därför tycker jag att det är så viktigt att vi både skildrar stallet och pratar om hästböcker på ett mer nyanserat sätt. Där fyller Bara hästböcker en jätteviktig roll för hästboken, har ni inte tittat in hos dem än, gör det nu!

Samtalet mellan Katja och Malin kan ni titta på i sin helhet på Bara hästböcker.

Bara Hästböcker som består av Anna Nygren, Katja Timgren och Malin Eriksson har tidigare gästbloggat här på Debutantbloggen.

Posted in barnböcker, Debut, Emelie Novotny, Författarsamtal, Feminism, Hästbok, Mässa, Ridsport, Ungdomslitteratur, Vänd rätt upp | Leave a comment