Var? När? Hur?

Anna Alemo

Var?
Jag sitter lite överallt och skriver. I soffan, i sängen, vid matbordet, på altanen, i stugan eller på mitt nya lilla hemmakontor. Ja, det är knappt jag tror det själv, men sedan lite mer en vecka tillbaka har jag ett alldeles eget litet krypin hemma. Yngsta barnet behövde nämligen ett större rum vilket satte igång en enorm flyttrockad (där försvann det jullovet 😉) och ett rum blev kvar till mig. Så nu har jag en plats där datorn alltid står redo, papper och penna finns tillgängliga och kalendern ligger uppslagen. Jag är helt överväldigad över denna lyx! Men trots detta kommer jag ändå inte att överge mina andra platser. Vad som är mest praktiskt för stunden får avgöra var jag sätter mig. 

När?
Som för de flesta, gissar jag, är mitt största problem att få tid till att skriva. För att försöka få ihop skrivtid snor jag åt mig lite tid här och lite där. Om sönerna spelar TV-spel samtidigt som dottern leker med lera, kanske jag kan få några minuter framför datorn (samtidigt som jag blir serverad lite play-doh-mat och eventuellt måste avstyra något bråk). På kvällarna, åtminstone de kvällar jag inte nattar dottern, brukar jag ägna mig åt mitt pågående skrivprojekt (eller åt att förbereda ett inlägg till Debutantbloggen). Vissa vardagar smyger jag upp tidigt för att hinna skriva lite innan övriga i familjen vaknar och även på helger och lov kan jag göra likadant. Ibland tar jag faktiskt en hel dag ledigt från jobbet för att få chans att sitta hemma själv (med hundsällskap) och skriva. Höjden av lyx!

Hur?
När jag ska påbörja ett nytt manus eller en ny novell skriver jag ner själva huvudidén och beskriver lite kortfattat personerna. Därefter börjar jag helt enkelt att skriva. Persongalleriet fyller jag på efter hand och så fort jag skildrar någons utseende eller egenskaper är jag noga med att föra in det i dokumentet. Det kan vara bra om huvudpersonens syster har brunt, långt hår genom hela handlingen (såvida hon inte varit hos frisören och skaffat sig en ny look). Under tiden jag skriver har jag även ett Vad-ska-hända-dokument där jag antecknar idéer som ploppar upp och även trådar som jag inte får glömma att knyta ihop.

Jag bär hela tiden med mig mitt manus i huvudet och plötsligt kan något ploppa upp, kanske en ny idé, något som jag har missat eller måste ändra. För att inte glömma det jag kommit på, slänger jag ofta iväg ett mail till mig själv. Direkt efteråt är det möjligt att följande scenario utspelar sig: Pling! Åh, jag fick mail! Jaha, det var från mig själv… 

Annonser
Publicerat i Anna Alemo, Debut, Debutantbloggare 2019 | Märkt | Lämna en kommentar

Att skriva på känn

Jens Mattsson

Mitt skrivande började som barn. Skolan passade mig inte alls de första åren. Det enda som jag egentligen gillade var den fria skrivningen, när man fick hitta på precis vad som helst så länge man skrev ner det. Det fanns inga krav på att man skulle fortsätta på det man börjat, varje tillfälle var ett nytt oändligt fält av möjliga berättelser. Så här i efterhand vet jag inte riktigt varför men den känslan tappade jag sedan bort någonstans på vägen.

Jag hade alltid läst väldigt mycket, vilket hade lett mig till att läsa både litteraturvetenskap och sedan bibliotekarie, men aldrig sett kopplingen till skrivande. Det var egentligen inte förrän jag verkligen behövde en studiepaus under bibliotekarieutbildningen som skrivandet dök upp som något jag kunde göra.

Det blev ett oerhört roligt år på skrivarlinjen på Sörängens folkhögskola i Nässjö. Där återfann jag det kravlösa skapandet från min barndom. Varje vecka var det nya utmaningar i prosa och poesi för att vi skulle få prova på så många verktyg i verktygslådan som möjligt. Jag skrev och skrev och skrev. Hela tiden nya saker men det var aldrig något problem med att skriva.

När året sedan var över var det som att skrivandet också var det. Jag kanske skrev lite här och där, men det blev mest låttexter till vårt band. Texter som jag förvisso är stolt över men det kändes inte som samma sak. Det var först när min kompis Camilla startade en skrivarcirkel för fem år sedan och sökte deltagare som jag tänkte att jag kanske skulle testa att skriva igen. Cirkeln fick det fyndiga namnet Penndraken för det var fokus på den fantastiska litteraturen som gällde. Varannan vecka träffades vi och fick återkoppling på de noveller vi lämnat in föregående gång. Vi turades om att hitta på skrivaruppgifter, men de var alltid helt olika och återigen skrev och skrev och skrev jag.

Det är en fantastisk ynnest att ha en skrivarcirkel som alltid ställer upp och läser det man skrivit, som sågar det som är dåligt och hjälper en att hitta vad det är i texten som faktiskt fungerar, och jag har turen som har hittat en grupp som fungerar så bra ihop. Till och med när jag överraskade med ett bilderboksmanus kom de med riktigt bra återkoppling som jag kunde använda.

Nuförtiden träffas vi inte lika ofta, och vi skriver inte längre noveller utan alla har sina egna skrivprojekt som vi försöker hjälpa varandra med, men det är fortfarande lika roligt. Jag har också kapitulerat inför att jag är en sån där författare som man brukar varna för i böcker om skrivande. En sån där som bara skriver på känn, fast de flesta menar att man ska sitta ner och skriva varje dag oavsett om man vill eller inte för att det ska bli något skrivet. Men jag får avsluta med att citera min farfar: Alla sätt är bra utom de dåliga.

Publicerat i Jens Mattsson | Lämna en kommentar

Klara, färdiga…

Pia Kask
Pia Kask, fotograf Magnus Johnsson

… skriv! Är allt förberett och klart? Fötterna i startblocken, bönen uppsänd, lungorna sprängfyllda med färskt syre och allehanda tics noggrant utförda? Bra. Då kan vi sätta igång dagens skrivpass. Nä, skönt nog behöver nog de flesta av oss som skriver inte lika rigorösa ritualer eller utmattande uppladdning som hundrameterslöparna på OS innan vi kör igång. Det är en av de stora fördelarna med den här hobbyn (eller yrket för de få lyckligt lottade som sprängt den mållinjen), att skriva kan man göra lite varstans och hursomhelst. Vissa är nöjda med bara det finns ett spiralblock och en penna i närheten, andra tummar ner det senaste kapitlet i manuset på mobilen i väntan på bussen.

Själv har jag, ända sedan jag någon gång under juraperioden lärde mig fingersättning på en mekanisk skrivmaskin med hjälp av en plåtskärm som dolde tangenterna, älskat tangentbord. Och som medicinsk sekreterare på en resursenhet (99,9% diktatskrivning) och nu även författare känns livet ganska räkmacka så att säga. Lägg till en hyfsat bekväm sittplats, en mugg bortglömt och sakta kallnande kaffe och jag är nöjd. Skrivandet kan börja.

Det enda absoluta krav jag haft under mina skrivstunder, och där en uppenbar stor risk för brist på detta fått mig att avstå från långa sköna skrivpass, är ostördhet. Inte tystnad, tvärtom vill jag helst ha något slags bakgrundsbrus som en skvalande radio, hörlurar med min spellista (som både innehåller och är döpt till ”en salig blandning”), viskningarna på ett bibliotek eller sorlet på ett fik. Däremot vill jag inte bli tilltalad av någon. Behöva svara på frågor, bli indragen i en diskussion eller på annat sätt tvingas ut ur skrivbubblan. Okej, om någon av er skulle råka se mig ute någonstans, i färd med att motionera tangentbordet, och vill komma fram och säga hej så gör det för Guds skull. Jag kommer inte att dänga den bärbara i huvudet på er, jag lovar 😉.

Min skrivbordshörna hemma, en pinnstol på caféet eller en solsäng vid poolen med den bärbara i knäet. För min del funkar de flesta vrår och hörn alldeles utmärkt som skrivplatser och ännu bättre om det finns ett närbeläget eluttag så inte batteritiden tar slut långt före inspirationen gör det. Vad funkar bäst för dig?

Publicerat i Debut | Lämna en kommentar

Debutantbloggen söker gästbloggare

Varje söndag under hela året låter vi en gästbloggare blogga hos oss om något skriv- eller bokrelaterat.

Ska du debutera med en bok i år? Eller har du nyligen debuterat? Eller var det länge sedan du debuterade? Jobbar du inom förlagsbranschen? Hur gjorde du för att få ditt efterlängtade förlagskontrakt? Eller valde du att ge ut en bok själv? Hur var just din resa? Vill du inspirera och peppa andra skrivande människor att göra en liknade resa?

Vill du få chansen att berätta just din historia här på Debutantbloggen? Skicka i så fall ett mejl till oss på: debutantbloggen(a)gmail.com och skriv några rader om dig själv och vad du skulle vilja skriva om som gästbloggare. Vi ser fram emot att höra från just dig!

Publicerat i Debut | Märkt , | Lämna en kommentar

Skrivövning: Smeten

När vi skriver blandar vi lögn, sanning, minnen och iakttagelser till en enda gottig smet. Allt rörs om tills du inte vet vad som är vad. Förhoppningsvis blir kakan god! Gör en beskrivning av dig själv i tredje person. Låtsas att det är någon som tycker riktigt mycket om dig som gör beskrivningen. Ljug tre gånger! Men se till att lögnerna smälter in i beskrivningen. Det ska inte gå att gissa vad som är lögn och vad som är sant för någon som inte känner dig. Bon apetit!

Publicerat i Skrivövningar | Lämna en kommentar

Jag tackade nej till att bli utgiven (jo, det är sant!)

Jag fick ju göra något så ovanligt som att tacka nej till att bli utgiven förra året. Så här i efterhand känns det mer och mer galet ju mer jag tänker på det, men samtidigt så himla rätt eftersom mitt nuvarande förlag Ehrlin publishing är så otroligt härliga att ha att göra med.

Så vad hände egentligen där i våras? Jo, jag skickade in en idépitch till ett förlag som jag trodde skulle kunna hjälpa mig att göra boken jättebra, och de svarade att de gärna ville boka ett möte. Ganska kort därefter fick jag ett mail.

Tusen tack för ett väldigt bra möte! Vi har diskuterat din bokidé här internt, och alla är entusiastiska. Vi vill väldigt gärna ge ut din bok till våren 2019! 

De var entusiastiska! De ville ge ut min bok! Våren 2019 skulle min högsta dröm gå i uppfyllelse! Jag dansade hela vägen hem från jobbet och glädjen visste inga gränser! Förlaget höll på att revidera sina avtal så det dröjde två veckor innan kontraktet kom, och på grund av helger och röda dagar ytterligare en vecka innan jag fått det granskat av författarförbundet.

Det var ett bra avtal, till och med jättebra på vissa punkter. Men vissa punkter var inte lika bra, och en av de inte lika bra-punkterna var en grej jag inte ville vika mig på. Och vi förhandlade lite fram och tillbaks, de ändrade sig väldigt mycket från sitt ursprungsförslag men ändå inte dit jag ville.

Så jag tackade nej.

Jag tackade nej till min bok, till min största dröm, till den absolut sista saken jag har på min bucket list. Och först kändes det jättebra, jag kände mig stark som inte vek ner mig och väldigt tacksam över att förlaget verkligen försökte mötas så att vi kunde göra boken. Men det var inte så roligt direkt, det var det ju inte. I flera veckor hade jag varit så himla nära den där drömmen och nu hade den försvunnit. Jag var på ruta ett igen. Eller ruta noll kanske. Det kändes så himla tomt.

En månad senare beklagade jag mig på min instagram och fick en kommentar från Linda Ehrlin om att jag kunde skicka synopsis till dem ifall jag trodde att boken kunde passa deras utgivning. Jag knappade mig snabbt in på deras hemsida och möttes av texten:

”Ehrlin Publishing är ett litet bokförlag som strävar efter att skapa böcker som på ett praktiskt sätt faktiskt gör skillnad i människors liv”

SAY WHAT? Det kunde ju inte bli bättre!? Det här är alltså förlaget som ligger bakom megasuccén Kaninen som så gärna ville somna och vad ska jag skriva? Jo, en överlevnadsguide för trötta småbarnsföräldrar. En match made in a sleepless heaven ju! Jag skickade in min idé och efter lite mailande och några samtal så låg det ett nytt kontrakt bredvid min kaffekopp. Ett kontrakt som Författarförbundet inte hade några invändningar mot och skrivandet kunde äntligen ta fart!

Jag är mitt uppe i det nu – skrivandet alltså – och ska precis skicka tillbaks manuset efter att ha redigerat det i omgång ett. I augusti kommer boken ges ut, och min livslånga dröm om att ha mitt namn på ett bokomslag är inte längre bara en dröm, den är nu ett i allra högsta grad pågående projekt. Peppen alltså: SKYHÖG!

Publicerat i Debut, Mirijam Geyerhofer | Lämna en kommentar

Om hur jag blev antagen: Skriv om och om igen.

Jag började skriva på Vi går varvet när jag deltog i Nanowrimo 2012. Det är en skrivarutmaning som pågår varje år där man ska skriva 50 000 ord under november månad. Det gäller att skriva på så jag satte igång med att skriva ner minnen från när jag var barn, men när jag kom till högstadiet mindes jag nästan ingenting. Det jag mindes var att jag och mina vänner gick varv efter varv genom korridorerna i min gamla högstadieskola. Den hade en atriumgård i mitten som vi kunde gå runt. Vareviga rast gick vi för det fanns inget annat att göra. Bara en lång väntan på att bli äldre. Att gå motade en förlamade känsla av rastlöshet. För om man går så händer det i alla fall något!

Eftersom jag inte hade så många andra minnen än detta varv började jag hitta på. Karaktären Liv fick berätta den högstadietid jag hade glömt. Hon gjorde det så bra att jag klarade Nanowrimoutmaningen och hade ett råmaterial till en berättelse. Sedan jobbade jag med den, skrev om, gick skrivarkurs och skrev om igen. För varje varv blev texten bättre och bättre tills jag tog mod till mig och skickade in min text till alla förlag som kunde tänkas vara intresserade. Jag hade en hel lång lista. Jag var så nervös att jag mådde illa. Första veckan kollade jag telefonen stupalöst, nästan maniskt. Andra veckan kollade jag bara några gånger om dagen. Tredje veckan, fjärde, femte. Tre månader tog det innan första standardrefuseringen dök upp i mailen. Efter ett halvår hade jag en samling ganska likadana brev. Efter att ha deppat ett tag sökte jag en skrivarkurs till och fortsatte skriva.

Jag fick respons, skrev om och skrev om igen. Jag blev gravid med mitt andra barn och tänkte att om jag inte får iväg texten innan bäbisen kommer så hamnar texten i byrålådan för gott. Att ha en deadline har alltid funkat för mig och så även denna gång. Bara några få dagar innan min dotter föddes mailade och postade jag mitt manus till de förlag jag hade valt ut. Den här gången hade jag verkligen kollat upp och valt vilka förlag jag tyckte om. Jag hade också lagt ner mycket tid på följebrevet. Efter jul hörde Rabén och Sjögren av sig: Hej vi gillar det! Men kan du tänka dig att skriva om? JA sa jag, det är det jag kan! Jag började skriva om igen.

Antagen!

Så äntligen, i april förra året under en promenad med mina barn sovandes i dubbelvagnen, fick jag så beskedet att: JA vi vill ge ut din bok!

Undrar hur många gånger min text har blivit omarbetad, kanske tio? Tjugo? Hur många varv jag gått? Men ett är säkert: Om man bara går så händer det faktiskt något. Till sommaren är jag framme, då släpps Vi går varvet!

Skriv om och om igen av Katarina Kuick och Ylva Karlsson

Som bibliotekarie jag är kan jag inte låta bli att tipsa om skrivarhandboken Skriv om och om igen av Katarina Kuick och Ylva Karlsson. En bok jag har nära till hands när jag skriver och även om den har hängt med länge lyckas jag fortfarande hitta nya skrivövningar i den att göra.

Publicerat i Debut, Ina Lagerwall, Vi går varvet | Märkt , , , | 5 kommentarer