Dubbelgångaren

Foto: Kajsa Göransson

Läser Bodil Malmstens Så gör jag om konsten att skriva och fastnar vid kapitlet där hon berättar om debuten. Hon skriver om dagen då hon satt mittemot Gerard Bonnier i hans rum på Bonnier förlag och han säger att ”vi ger ut den” om hennes diktsamling Dvärgen Gustaf. Där och då förvandlar hon sig till författare och får en dubbelgångare hon inte kunnat befria sig från sedan dess. Hon skriver vidare: ”dubbelgångaren författaren som skymmer det skrivna och mitt skrivande jag.” Hon skiljer alltså på författaren och sitt skrivande jag.

Funderar över den skillnaden, finns den också hos mig? Författaren förväntas prata om sitt verk, förväntas marknadsföra det, förväntas att avbryta sin skrivprocess för att hälsa på någon viktig politiker som råkar ha vägarna förbi. Förväntas då prata om sitt skrivande och hur viktig litteraturen är för unga. Mitt skrivande jag däremot är ett murmeldjur som säger: stör mig inte, lämna min fantasi ifred. Det är författaren i mig som sätter regler, skriv från 8-12 utan att röra telefonen. Håll deadlines. Skriv det som läsaren vill ha. Mitt skrivande jag får en tanke på bussen och svävar iväg utan mening eller mål. Mitt skrivande jag kanske skriver en text utan att någonsin visa den för någon annan människa, medans författaren jag tänker att allt ska vara så bra att det kan visas upp.

Intressant är också att Malmsten använder orden befria sig ifrån och menar då befria sig ifrån sig dubbelgångare, författaren. Som om den håller det skrivande jaget fången på livstid. En gång författare, alltid författare.

Annonser
Publicerat i Debut | Märkt | Lämna en kommentar

Medan jag väntar

Nu är det snart en månad sedan jag skickat in mitt omarbetade manus till förlag och jag försöker att inte tänka så mycket på det. Vill inte gå runt och hoppas på ett positivt besked. Eller frukta ett negativt. Och jag vet att det brukar ta tid. Känner mig nästan luttrad trots att jag inte varit med så länge. För tillfället fokuserar jag mestadels på släppet av ”Emmas nya liv” (nästa vecka – tjoho!), Bokmässan och så mitt pågående redigeringsarbete med ”Emmas nya liv 2” (manuset har ett annat arbetsnamn med det lär ändras ).

Men så ibland kan jag inte låta bli att fundera. Vända och vrida på olika scenarier. Hoppas och drömma mig bort en stund. Trots att jag inte borde. I helgen letade jag upp ett väldigt bra blogginlägg om ”positiva refuseringar” skrivit av Rebecka Edgren Aldén och som jag tidigare läst med stort intresse. Statistiken där är nämligen oerhört intressant. Ett stort förlag får i runda slängar in 2 000 manus per år och av dessa får ungefär 20 ett längre lektörsutlåtande. En procent kommer alltså ett snäpp längre än bara en standarsrefusering. En procent – det är inte många. 

Av de 20 som får en positiv refusering är det sedan 3 – 4 som blir utgivna. 15-20 procent. Lite större chans, men ändå 80-85 procent som därefter får ett nej. Så oddsen är inte på min sida och med största sannolikhet kommer ni så småningom få läsa om att det inte gick hela vägen. Att manuset inte höll måttet. Men jag kommer inte att ge upp för det. Jag kommer att fortsätta skriva. Fortsätta att skicka in manus. Fortsätta pendla mellan hopp och förtvivlan. Det är helt enkelt en del av min värld och jag har svårt att se att det skulle ändras. Jag har ju faktiskt två råmanus att redigera och sedan vill jag skriva del tre om Emma. Och så en uppföljare till mitt tredje manus (dvs det omskrivna manuset som är hos förlag nu). Och så ville jag skriva något nytt. Kanske välja någon av de idéer som jag samlat i ett dokument på datorn.

Men tillbaka till det där blogginlägget. Jag läste det precis innan läggdags och det satte tydligen igång en massa funderingar. Samma natt drömde jag nämligen att jag träffade på förläggaren och lektören från det förlag som kommit med feedback. De frågade hur det kändes och om vad jag var intresserad av ett besked. Men det var jag tydligen inte. Inte på något sätt. Jag ville hellre gå och vänta på ett besked för då fanns det ändå hopp. Och ja, så är det ju till viss del. Så länge det där nejet inte trillat in finns det ändå en chans. Förvisso inte så stor, men dock en chans. Och jag väntar nog gärna lite till. Hoppas att förlagen har fullt upp med Bokmässan och inte har tittat på mitt manus än. Att jag får släppa ”Emmas nya liv” och fortfarande ha hoppet kvar. Att jag får hänga på Bokmässan som författardebutant och fantisera om att återkomma dit med en ny bok i framtiden. Och då kanske jag rent av hamnar på framsidan av Lokaltidningen ännu en gång. För det var faktiskt precis vad som hände i helgen. Det var inget jag hade förväntat mig och när chocken hade lagt sig kändes det riktigt kul.

Emmas nya liv finns nu som kommande hos Bokus, Akademibokhandeln och Adlibris.

Publicerat i Anna Alemo | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Lajonfest!

Foto: José Figueroa

På lördag är det äntligen dags för releasefest. Eftersom jag är barnbibliotekarie så är jag extra glad att det blir på Stadsbiblioteket i min hemstad Lund.

Det är Kulturnatt och stan kommer att vara full av arrangemang så det är ett perfekt sätt att kicka igång en kulturextravaganza. 14:30 börjar vi med högläsning och sen blir det lajonpyssel och boksignering för hela slanten.

Det finns ett Facebook-evenemang man kan anmäla sig till här: https://www.facebook.com/events/487599505386902/?ti=cl Gör gärna det så vi får lite koll på hur många som kommer. För vi vill ju inte att någon ska stå utan bok.

För er som inte kan komma dit så kan jag erbjuda möjligheten att få signerade böcker hemskickade. Då kostar boken en hundring plus frakt. Skicka i så fall ett mejl till viarlajon@gmail.com så jag inte missar alla er som vill ha en bok.

Hoppas vi ses på lördag!

Publicerat i Debut, Jens Mattsson | Lämna en kommentar

Oskuldens tid

När jag bestämde mig för att börja skriva (i akt och mening att färdigställa ett manus tillräckligt bra för att ges ut på förlag) var den första och enda frågan jag ställde mig: ”Hur svårt kan det vara?” Ja, det var ju kanske aningen knepigare än jag tänkt från början och terminologin fick utökas med ett antal spännande ord som till exempel gestaltning, blankrad, perspektivperson och tempus. Men speciellt svårt var det inte, att börja skriva alltså. Frågan jag däremot inte ställde mig var: ”Hur lång tid kan det ta?” Om jag hade ställt den, och fått ett korrekt svar från någon högre eller lägre makt i universum eller på något annat sätt fått reda på att min skrivarkarriär som påbörjades vårvintern 2013 skulle kantas av inte ett utan fyra fullängdsmanus och kontraktet slutligen inte dimpa ner i mejlen förrän hösten 2018, ja då hade jag med största sannolikhet lagt ner Projekt Bestseller snabbare än blixten utan att ens överväga att fortsätta gneta på och istället ägnat mig åt något helt annat att fördriva all ledig tid med, och med aningen mer omedelbar måluppfyllnad, som till exempel tågräkning eller grankottssamlande.

Men turligt nog så är många frågor, oavsett vilken grubbelnivå de landar på, omöjliga att svara på. Och det jag saknade i tålamod överkompenserade jag med envishet istället. Så jag skrev på, vecka ut och månad in. Påbörjade nya manus medan de förra låg och tryckte i förlagens att-skicka-standardrefuser-på-snart-någon-får-en-stund-över-högar medan jag försökte övertyga universum om att nu var det väl ändå min tur snart att få det där förlösande telefonsamtalet eller magpirrsframkallande mejlet. Medan åren gick. Och gissa vad? Idag är jag tacksam att jag aldrig fick något svar på den där frågan jag aldrig ställde i den där tidiga, rusiga och av skrivplaneringsfyllda tillvaron innan tillräckligt lång tid passerat för att jag skulle inse själva grejen. Att det inte alls handlade om hur fantastiskt kul livet skulle bli efter den där dagdrömda bestsellern utan om hur fantastiskt kul det är att bara skriva på.

Jag är medlem i flera författargrupper på Facebook och när jag själv smög in i min allra första med känslan av att vara en skabbig strykarkatt bland idel högavlade och välputsade hermeliner var jag som en treåring i en leksaksaffär och tankarna uppstod lika snabbt som de första refuseringsmejlen dök upp, att jag ska snart vara en av dem! En av de utgivna riktiga författarna! Den där entusiasmen över ett eventuellt snart antagandet av ett förlag lade sig med tiden. Men det som istället växte sig allt starkare var kärleken till att skriva. Visst, alltid med baktanken att det var inskickandet som hägrade, men det stod alltmer klart att själva resan var någonting väldigt speciellt, ett nöje jag aldrig nekades och dessutom kunde utöva varenda dag om jag ville, ibland till och med under en hel dag, flera timmar i sträck! Och när jag nu ser nya medlemmar i de där författargrupperna bomba oss andra, mer erfarna gamla skrivrävar, med frågor om allt möjligt så hoppas jag alltid att ingen av dem ska ställa den där frågan. Den om hur lång tid det troligtvis tar innan de får se sitt nypåbörjade manus utgivet på förlag. Och om de ändå gör det, och får det svar jag lyckligtvis aldrig fick (eller valde jag att hoppa över den kommentaren) hoppas jag att de inte låter sig avskräckas av oss som kämpat i flera år, utan att även de istället upptäcker att själva skrivandet är den bästa dagdrömmen som ingen ens behöver vakna upp ur.

Ps.

Sedan finns det vissa dagar när tanken på grankottssamlande ter sig som en lika givande som meningsfull fritidssyssla…

Jag *medan jag sitter och halvdåsar och låter någon liten del av hjärnan svirra runt medan jag skriver ett aningen trist läkardiktat på jobbet* ”Hmmm … får inte glömma att utveckla den där grejen i manusredigeringen ikväll.”

Mördarkaraktären i min uppföljare vaknar till: ”Hallå! Här är jag! Och jag har funderat på en sak.”

Jag: ”Åh nej. Håll tru-” *blir avbruten*

Mördaren: *skiner upp som en sol* ”Jo alltså, jag har en idé!”

Jag *skruvar upp volymen på diktatet i hörlurarna och försöker förtvivlat engagera hela hjärnan i lönearbetsuppgiften* ”Jag hör dig inte. Sluta prata med mig nu. Du är bara en karaktär i mitt manus. Jag har inte tid. Försvinn. Knip. Schas!”

Mördaren: ”Jag har precis nu bestämt mig för att ändra mitt modus operandi. Vad tror du om att jag tar livet av dem såhär istället för sådär?” *detaljerad förklaring*

Jag: *kollar på klockan* ”En fantastisk idé! Jag flexar ut nu direkt, åker raka vägen hem och skriver om halva manuset.”

Publicerat i Debut | Lämna en kommentar

Gästbloggare: Sofia Ymén

Feelgoodgenren växer, men vad är det som krävs för att skriva en riktigt bra feelgoodroman och få den publicerad? Sofia Ymén, själv författare och lektör, driver gruppen Feelgoodfredag på Facebook. En plats där aspirerande och etablerade författare möter läsare, förläggare, bokhandlare, bibliotekarier och recensenter. 

Sofia Ymén. Forograf: Madeleine Wejlerud

Idag ser vi dem överallt, feelgoodromanerna som med konstfulla omslag och fantasieggande baksidestexter väcker nyfikenhet och läslust. I en feelgoodroman ligger fokus på människor och relationer, på hjältinnans resa från mörker till ljus, från svaghet till styrka. Längst med vägen kan allt hända, det enda som är riktigt säkert i en feelgoodroman, är det lyckliga slutet. 

I gruppen Feelgoodfredag på Facebook tipsas om mängder av litteratur inom genren, samtidigt som det pratas om vad som egentligen utgör en riktigt bra feelgood. Något som nämns om och om igen, är karaktärerna. I en relationsdriven roman behöver läsaren få lära känna huvudpersonerna på djupet. De behöver ha starka drivkrafter och väcka vårt engagemang och vår sympati när de möter motgångar. Vi behöver älska dem och heja på dem när de är på väg att ge upp. Och vi behöver muttra över, men förlåta dem för, deras snedsteg. Vi behöver få följa dem nära, inte bara genom återblickar kring deras bakgrund, utan också genom levandegörande gestaltning i situationer här och nu som visar vad de känner och vilka de är. 

Svärta och spänning
Vägen till det lyckliga slutet får inte vara för enkel, hindren inte för lätta att överkomma. Ämnen som berörs kan vara allt från skilsmässor, sjukdom, förluster och dödsfall. Men i en feelgoodroman stannar inte karaktärerna kvar i mörkret, de löser problemen och överkommer hindren för att nå sitt lyckliga slut. 

Samtidigt är karaktärerna inga superhjältar, de har styrkor och svagheter som gör dem både mänskliga och trovärdiga. De är sårbara i sorg och besvikelse men reser sig starkare ur dem och visar samtidigt prov på både humor och värme. Det handlar om karaktärer vi som läsare kan identifiera oss med, även om de behöver det där lilla extra som gör dem värda att läsa om.  

Miljöer som lockar
Miljöerna hjälper till att skapa den speciella stämningen i en feelgoodroman. Och även här vill vi som läsare komma nära. Vi vill känna att vi är på plats i skärgården där vi hör vågorna slå, vassen susa och havet dofta. Om boken utspelar sig i stadsmiljö vill vi drömma oss bort till mysiga kaféer i smala gränder i Paris, eller till soliga dagar sittandes på en parkbänk i Central Park. Författarens uppgift är att få oss att önska att vi var på plats där boken utspelar sig.  

Lyckliga i alla sina dagar
Det som alla feelgoodromaner har gemensamt är det lyckliga slutet, eller rättare sagt, det tillfredställande slutet. Målet för varje feelgoodförfattare är att läsaren ska känna sig varm i hjärtat när hon eller han lägger ifrån sig boken. Därmed inte sagt att alla hjältinnans drömmar måste ha slagit in, men där ska finnas hopp, hopp om att de kan komma att göra det längre fram. 

Att bli publicerad
Det är oerhört stor skillnad mellan att ha en idé till ett bra manus och att faktiskt skriva ett bra manus. Se till att inledningen sitter, att den väcker nyfikenhet och får förläggaren att fortsätta läsa. Se till att karaktärerna kliver ut från pappret och genast engagerar din läsare och att manuset slipats på så mycket som möjligt. Att anlita en duktig lektör som hjälper dig att vässa manuset tills det riktigt glänser är en god idé, precis som alla säger. Ju bättre manuset är när det landar på förläggarens skrivbord, desto större är chansen att förlaget ser utgivningspotentialen. Skicka inte in något halvfärdigt, skicka alltid in ditt allra bästa!  

Boktips för inspirerande feelgoodläsning: 

  • ”Familjereceptet”, av Veronica Henry
  • ”Välkommen till Flanagans”, av Åsa Hellberg
  • ”Den glömda rosenträdgården”, av Marita Conlon-McKenna
  • ”Det lilla simsällskapet vid havet”, av Katie May
  • ”Ensamma hjärtan och hemlösa hundar”, av Lucy Dillon

Läs mer om Sofia Ymén på www.sofiaymen.se och häng gärna med i gänget i Facebookgruppen Feelgoodfredag

Publicerat i Gästbloggare | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Lördagsenkät: Vad ser du mest fram emot inför årets Bokmässa?

Anna Alemo

Det jag allra mest ser fram emot är att ”Emmas nya liv” släpps på Bokmässan. Jag kan inte riktigt ta in att det är dags. Att boken snart är här. Det är så overkligt! Sedan ser jag fram emot att för första gången besöka mässan och förhoppningsvis få träffa en massa författare, Instagram-vänner, bloggläsare, läsare (mina blivande) och branschfolk. Kanske rent av få till en träff med mina Debutantbloggen-kollegor 😉

Jens Mattsson

Förra året var jag på mässan och arbetade och det var väldigt mycket olika möten och däremellan montertjänst och en ganska uppstressad känsla. I år ser jag dels fram emot att bara glida runt och prata med folk men också att få delta i de olika seminarier som mina förlag ordnat. Och antagligen köpa på mig alldeles för många böcker…

Mirijam Geyerhofer

Mirijam Geyerhofer. Foto Anna Hållams

 Jag är sjukt pepp på att besöka bokmässan men tyvärr kommer mitt förlag inte ha någon monter där utan jag ska endast mingla runt som gäst! Planerar dock att lasta ett gäng böcker i väskan så att den som vill ändå kan få köpa ett ex.
På årets mässa ser jag fram emot massor av mingel och att få träffa många av de där författarkollegorna som man annars endast ser genom sina olika skärmar, de andra debutantbloggarna inte minst! Och så drömmer jag om att sno åt mig lite tid med en agent för att få upp intresset för boken även utanför landets gränser!

Pia Kask

Pia Kask
Pia Kask, fotograf Magnus Johnsson

Oj, vad jag ser fram emot mest? Eftersom det är första gången någonsin jag besöker mässan så ser jag fram emot typ allt. Kanske mest att bara vara och försöka ta in så mycket som möjligt men också att träffa en massa författare i verkliga livet, speciellt alla som jag hittills bara hängt med på sociala medier och i den här bloggen. Och det ska förstås bli jättekul att träffa läsare och bokbloggare! Och hänga med mina förlagsförfattarkollegor och andra från förlaget. Och signera. Och vara med i HOI-TV. Och köpa böcker. Och kolla på framträdanden. Och etc … 😉

Ina Lagerwall

Foto: Kajsa Göransson

Jag har besökt mässan som: tonårig boknörd, student, bibliotekarie och nu för första gången, som författare. Det ska bli otroligt roligt! Att få lyssna på andra författare, mingla runt på mässgolvet och vara med på Norstedts förlagsmiddag. Hoppas på att träffa mina Debutantbloggenkollegor, instagramvänner och skrivarkompisar. Och inte minst er läsare av Debutantbloggen, ser ni mig på mässgolvet så säg gärna hej! Jag ser till och med fram emot att få svullna fötter och en tygkasse som kommer att bli för tung att bära för alla böcker.

Här kan ni träffa oss under Bokmässan

Anna Alemo

Anna kommer att finnas i Nicole Publishings monter B03:65.

Pia Kask

Mig hittar ni i HOI förlags monter B07:60
Följande tider är jag bokad för olika event i montern, men jag kommer att hänga där ändå alla dagar, när jag inte är ute på mässgolvet och irrar runt.
Fredag 27/9 signering 14.30 – 15.00, HOI-TV 15.00 – 16.00
Lördag 28/9 bokbloggarfrukost 09.30 – 10.00 signering 11.00 – 11.30
Söndag 29/9 signering 10.30 – 11.00

Jens Mattsson

Små läsare, stora frågor.
Död, missfall, Förintelsen, alldeles för tunga ämnen för en barnbok – eller? Med Stina Wirsén och Emma Karinsdotter och Ylva Mårtens som moderator.
Plats: Scen J1
Tid: Torsdag 26.9 kl 17.00-17:45

Att prata om det svåraste med de minsta
Hur gestaltar man ondska för barn? Hur kan fantasin hjälpa barn att läka själsligt? Med Stina Wirsén och psykologen Jenny Klefbom.
Plats: Psykologiscenen, C-Hallen
Tid: Fredag 27.8 kl 13.00-13:20

Barnböcker om död och sorg
Många av höstens finlandssvenska barnböcker behandlar sorg, sjukdom och att mista någon som står en väldigt nära. Men hur talar man bäst om det svåra?
Medverkande: Annika Sandelin och Jens Mattsson.
Plats: Finlandsarenan
Tid: Lördag 28.9 kl 10.30

Mirijam Geyerhofer

Minglar runt på mässgolvet!

Ina Lagerwall

Kommer att hänga en del i Rabén & Sjögrens monter B05:22 och strosa runt på mässgolvet.

Publicerat i Debut | Märkt , , | Lämna en kommentar

Nu är karusellen igång!

”Början av september”, det vill säga tiden som jag spänt väntat på sedan förra sommaren, har kommit och gått. Förra veckan släpptes Lite trött bara, annars bra och nu är boken ute på vift i sin egna lilla universum. Det känns HELT sjukt. Först allt jobb och jobb och jobb, sedan en låååång sommars väntan och nu är den här. Bara sådär. Så nu signerar, packar och skickar jag böcker kors och tvärs över landet. Den var uppe på en tolfteplats på Adlibris Familj- och hälsa-topplista en dag och den liksom… finns? På riktigt. Med pärmar och sidor istället för i ett extremt långt worddokument, och hemma hos människor jag inte känner. Jag får svindel.

OCH SÅ HAR DEN FÅTT EN RIKTIG RECENSION! Av Bibliotekstjänst, som gav den nästa högsta betyg. Kan eventuellt ha fällt en tår eller två när jag parkerat bilen för att tanka och såg mailet från mitt förlag.

Och nu rullar det på! Jag har varit med på P4 Kristianstad och P4 Extra, jag har blivit intervjuad för Amelia och har en dagstidningsintervju bokad på måndag. Nästa helg är det releasefest här i Malmö (välkomna alla som vill!) och så är det bokmässan i Göteborg helgen efter det och föreläsningar och monter på UnderbaraBarn-mässan i Stockholm i mitten av oktober, då jag även ska vara med i tv på bästa sändningstid! Men mer om det då.

Nu ska jag ta helg och njuta av mina första två veckor som publicerad författare, med signeringspennan i högsta hugg! Det är ju minst sagt ett angenämt problem att aldrig riktigt hinna skicka iväg de beställningar man har innan det kommer nya, kolla bara så glad jag är:

Publicerat i Debut, Författarliv, signering | Lämna en kommentar