Skriva färdigt är vad man måste göra

Kära läsare,

jag ber dig ödmjukast att dra ned på tempot. Läs gärna mumlande. Låt varje ord sjunka in i dig. Inte mina då, men Författarnas. Idag har jag lagt en litterär mosaik åt oss, med hjälp av Ernest, Bruno, Marguerite och Bodil. Skärvorna talar till mig, och kanske också till dig. De handlar om det som gäckar oss båda. Skrivandet.

Ernest Hemingway, ur Edens Lustgård.

Huvudpersonen i Hemingways roman Edens Lustgård har svårt att få skrivtid. Han befinner sig på Riverian, två kvinnor pockar på uppmärksamhet. De vill ligga. Och ta med honom till frisören. Något annorlunda levnadsomständigheter än vad jag har, men dessa rader går rakt in i mig, jag som fortfarande redigerar. ”Skriva färdigt är vad man måste göra. Om man inte gör det är ingenting värt ett förbannat dugg.”

Bruno K Öijer, ur Svart som silver

Jag låter dikten komma till dig naken och obesudlad av mina kommentarer.

Marguerite Duras, ur Att skriva

Jag har ännu inte läst hela Att skriva, men de här raderna har jag fastnat för. Jag uppskattar alla påminnelser om skrivandets relationella natur. ”Just det, skrivandet riktat till exempelvis till dig, som jag ännu inte vet något om.”

Bodil Malmsten, ur Så gör jag

Bodil Malmsten var ju magnifik på detta, att med lätt hand förmedla beska sanningar. Jag hoppas på att få ta mig an problemet inom en inte alltför avlägsen framtid. Att skriva bok nummer två då alltså, utan att det märks att jag skriver debuten en gång till. Kör jag fast totalt får jag väl rådgöra med Bodil.

Hon delar nämligen gravplats med min pappa, Björn på Maria Magdalena kyrkogård i Stockholm (där vilar även Barbro och Jan som jag tyvärr aldrig träffat). Genom den demokratiseringsprocess som döden medför har samtliga nu skrivit färdigt. Den hyllade författaren ger oss inga fler verk. Den pensionerade gymnasieläraren skriver inga fler vykort, julklappsrim eller artiklar om ockupationen av Västsahara.

Jag däremot är inte färdig, och hoppa kunna skriva till dig igen om sju dagar,

Gudrun

Med naturen som inspiration

Dagens gästbloggare är Kristina Agnér aktuell med ”Var inte rädd för mörkret”

Det där telefonsamtalet …

När som helst skulle min mobil nås av det där telefonsamtalet från förlaget – men det visste jag inte då, där jag satt framför jobbdatorn med mitt kaffe, en mulen måndagsmorgon i april 2020. Vad som skulle hända med manuset till ”Var inte rädd för mörkret”, som jag skickat in till förlag precis innan pandemin slog ner, hade jag ingen aning om. Med tanke på världsläget, vågade förlagen ens satsa på nya författarskap?

Jag minns så tydligt när jag såg de främmande siffrorna på skärmen – med riktnummer 08. Manuset till min spänningsroman ”Var inte rädd för mörkret” hade sänts till flera större förlag, så när jag hörde en glad röst i andra änden måste jag erkänna att min enda tanke var: ”Vilket förlag ringer du ifrån?”

Miljontals timmar vid datorn

Det är en speciell känsla att bli uppringd av en förläggare på Albert Bonniers Förlag och erbjudas kontrakt. Jag har skrivit i hela mitt liv, avslutat mängder av noveller och flera manus som aldrig skickades till förlag. Först ville jag bara skriva och se om jag kunde avsluta en berättelse.

Därefter hade jag storslagna planer för en historisk pusseldeckare, som jag själv refuserade i samma sekund som jag skrev sista ordet (och förpassade till datorns innersta vrå, vår nutida version av att bränna pappersbunten i öppna spisen). Den var bra, men tydligen inte berättelsen jag ville satsa på. För att skriva på allvar måste man nog vara lite knäpp. Ändå var ingen av alla de där timmarna framför datorn bortkastade – eftersom det var så jag lärde mig.

In i releasekarusellen!

Att skriva avtal med Albert Bonniers gick fort, och det är underbart att se att inte ens en världspandemi kan hindra förlag och läsare från att känna sug efter nya berättelser. Bokförsäljningen 2020 ökade, snart är vaccinet här. Och på sistone har jag inte sett skymten av någon karantäntristess – det har milt uttryckt varit fart och fläkt! Sedan releasen av ”Var inte rädd för mörkret” för några veckor sedan har jag njutit i fulla drag av digital releaseafton, deltagande i härliga Pocketpodden, en spännande deckarafton med mig, Jens Lapidus och Christoffer Carlsson, intervjuer och egen live-högläsning ur boken. Det har blivit entusiastiska recensioner bland annat från självaste Lotta Olsson på DN, och många fina hälsningar från läsare som vill ha fler mordgåtor i Tosseboda, den lilla fiktiva småländska by där min deckare utspelar sig.

Debuten har varit en intensiv, rolig och smått surrealistisk upplevelse, som jag aldrig lär glömma. Nu har jag börjat samla flera av de digitala eventen på mitt Instagram-konto så att de kan ses i efterhand, och framöver återkommer jag med fler live-sändningar och pratar skrivtips, inspiration och annat kring böcker.

Det seglivade skogsskrivandet

Just nu varvar jag skrivandet med min dagliga sysselsättning som manusutvecklare i egen firma, något jag jobbat heltid med i sju år. Till vardags huserar jag på hemmakontor, så att sköta kontakten med förlag via telefonsamtal och online-möten har varit min vardag sedan långt innan pandemin.

Samtidigt kliar det i skrivfingrarna och jag ser fram emot att fortsätta med nästa spänningsroman – och att resa till vårt torp i Småland, såklart! Det är nämligen där som både ”Var inte rädd för mörkret” och uppföljaren utspelar sig. De trolska granskogarna och skimrande insjöarna är en enormt inspirerande miljö för en mordgåta, och drar alltid igång min fantasi på högsta växel. Större delen av bokens råmanus skrevs där uppe, under semestrar, långhelger eller bara en regnig höstkväll, långt från stadens gatlampor …

Hoppas vi ses i sociala medier (efter vaccin även fysiskt) – och skicka gärna ett pm om du har en fråga om mig, boken, skrivandet eller något helt annat.

Varma hälsningar

Kristina Agnér

Förlagssida www.albertbonniersforlag.se/bocker/277967/var-inte-radd-for-morkret/

Instagram www.instagram.com/kristina.agner/

Författarsida på Facebook www.facebook.com/kristinaagnerauthor

Världen klarar sig riktig bra utan min medverkan

Det har varit lite mycket för oss debutantbloggare den här våren. Redigering, deadline, migrän, blogg och så allt det där vanliga livet som pågår och ska hanteras. Visst känner ni igen er? Även om skrivandet är underbart blir det ibland svårt att få allt att gå ihop. Idag berättar vi om hur vi gör, eller tänker att vi borde göra för att hantera stressen.

August Strindberg, självporträtt

Gudrun: När jag är uppvarvad brukar jag må bra av att läsa feel good/chick lit, helst som fysisk bok. Gärna med avstängd mobil.

Caroline: Jag frågar mig vad som måste göras nu och vad som faktiskt kan vänta. Det viktigaste ser jag till att få gjort men pausar resten. Att inta ryggläge och kolla på en serie är ett knep för att tillfälligt förtränga det som stressar mig. Ibland lyssnar jag på avslappningsövningar i appen Calm för att komma ner i varv.

Mattias: Att stänga av och att säga nej till det mesta är ibland helt nödvändigt. Det mesta går att skjuta på, och världen klarar sig riktigt bra utan min medverkan. Ett handfast råd är att ha ett papper till hands och där skriva upp alla saker som behöver göras, omedelbart när du kommer på dem. Det kan vara allt ifrån att laga cykelslangen och att köpa diskmedel till en bra manusidé. Då har du dem på pränt och behöver inte stressa över att du ska glömma bort dem. Personligen lyssnar jag mycket på musik, helst i hörlurar, för att få hjärna och kropp i balans igen.

Anna: Nu kanske jag gör helt fel, men mitt bästa sätt att hantera stress är att jobba av det där som behöver jobbas av. Jag har svårt att slappna av när jag har något jobbigt framför mig. Det är lika bra att bli av med det. Just nu är det skriva som gäller.

Ann: Jag brukar tänka att jag är ”immun mot stress”!! Ett jättebra tips som absolut borde leda rakt ner i utbrändhet. Hahaha. Nej men jag är faktiskt OERHÖRT skicklig på att slappa, även när det kommer till saker som deadlines och jobb. Det jag brukar göra är lite likt Annas metod, jobba undan det som är absolut måste och sedan inte göra mer än nödvändigt. Tyvärr är min egen metod för avslappning att slösurfa jättelänge och mycket på mobilen. Funkar för mig men jag skulle rekommendera att följa någon av Gudruns, Carolines eller Mattias metoder i stället.

Från jourrummet intet nytt

Jag skriver det här från jourrummet ovanför akutmottagningen. I min ficka finns en larmtelefon. När den ringer har jag någon minut på mig att ta mig ner, det finns patienter som väntar. Förra veckan var det så mycket att göra att det helt enkelt inte blev något blogginlägg, iallafall inte något ordentligt sådant. Men så be it. Det är faktiskt inte på liv och död.

Ibland är jag så tacksam för mitt dagjobb. Eller, just nu är det nattjobb, men ni fattar: dagjobb som i ”don’t quit your day job”. Ganska många drömmer om att kunna ”leva” på sitt skrivande, alltså vara författare på heltid. Själv hoppas jag aldrig att det går därhän. Fördelarna med att ha ett dagjobb är flera.

1: Jag behöver inte vara kreativ för pengar. Jag kan skriva när jag tycker det är roligt, jag kan skriva det jag tycker är roligt. Jag behöver inte – åtminstone inte i någon större utsträckning – oroa mig för försäljningssiffror. Jag räknar inte med att få in särskilt mycket pengar på boken; jag menar, förskottet motsvarade knappt en månadslön. Det ger en enorm frihet att inte behöva tänka på det där, också en kreativ frihet. Den typen av frihet var ju förr enbart förunnad rika unga adelsmän som gick omkring och flanerade och skrev konstig ångestlitteratur. Gud vad skönt att inte behöva skriva på kommando, jag hade aldrig klarat det.

2: Jag får en känsla av mening i tillvaron. För hur meningslöst känns det inte att skriva ibland? Buhuu ingen kommer ändå vilja läsa min värdelösa smörja, tänker jag. Typ varje dag. Men de kommer kanske i alla fall va glada när jag räddar deras liv.

3: Jag har ångest hela tiden. Ja, detta är alltså relaterat till själva läkaryrket, inte så mycket arbetandet per se. Hur kan detta va en fördel undrar ni? Jo, jag är den typ av person som har ångest hela tiden, oavsett om jag har en anledning att ha ångest eller inte. På jobbet som läkare handlar ångesten om huruvida jag råkat ha ihjäl någon under gårdagens arbetspass. Den ångesten är massiv, och mycket konkret. All annan ångest, tex ångest över boken, bleknad i jämförelse. Ångesten får liksom en kanal, jag leder den vid sidan av skrivandet.

4: Jag verkar som en seriös person om nån frågar. Detta är helt klart den största fördelen.

Så, tja. Det här med att leva på sitt skrivande. Är det verkligen något att sträva efter? Njae. Jag säger som Tjechov: Medicinen kommer alltid vara min äkta hustru, men skrivandet är min älskarinna. När jag tröttnar på den ena kan jag alltid gå till den andra.

Och se där, jag hann skriva klart detta utan att det ringde.


Nu ska vi fokusera på nåt annat: Ska jag klippa lugg eller inte? Gillar lugg generellt, men den kommer ju alltid bli keff och helt sne som på bilden nedan. Är det värt det? Kommentera!



Tankar om ensamhet, hjärntrötthet och skrivande

Caroline Möllesand om ensamhet, hjärntrötthet och skrivande

Som jag skrev förra torsdagen så är det fantastiskt att hitta gemenskap i skrivandet – men något som är minst lika viktigt för mig är ensamhet.

Jag gillar att vara ensam. I flera timmar. Gärna i flera dagar.
Me, myself and I.
Det är så otroligt skönt att gå in i den där bubblan där jag får vara ifred och ta dagen som den kommer.

Missförstå mig inte, jag älskar min familj och mina vänner och umgås gärna med dem. ❤

Det kanske bara är så att jag innerst inne är lite av en enstöring? Jag har alltid haft kompisar, men redan i mellanstadiet brukade jag ta bussen själv in till stan för att äta hamburgare och gå runt i affärer. För några år sedan åkte jag iväg ensam på en charterresa till Teneriffa. Jag promenerade en del i omgivningarna men höll mig annars mest på hotellområdet, jobbade på rummet och hade en bok som sällskap vid middagen.

Så nej, jag räds inte ensamheten. Jag njuter av den, och extra mycket efter utmattningen som gett mig hjärntrötthet. Vissa dagar är det extremt svårt att filtrera intrycken. Ljus och ljud tar sig med full kraft rakt in i den grå massan. Utan filter blir det kaos i hjärnan och kaoset leder till trötthet. En obeskrivlig trötthet som är svår att vila bort.

Därför är det nödvändigt för mig att vara själv ibland. I total tystnad. Där inget stör.
Aaah…
Fast att bara ligga och vila funkar inte i längden, det mår nog ingen bra av. Trots att jag är trött behöver jag känna att livet har någon slags mening. Alla tankar som skapas, och som inte går att stoppa, behöver ta vägen någonstans. Så när orken finns, då skriver jag. Jag måste låta allt som finns där inne komma ut.

Jag har upptäckt att det är stor skillnad på intryck och uttryck. Det kan vara jobbigt att sortera och ta hand om allt det inkommande, medan att uttrycka sig är som en livsnödvändig ventil för att lätta på trycket. Att skriva blir alltså en lättnad istället för en ansträngning.

Vänta nu – jag vill absolut inte ägna all min tid åt att sitta och skriva i ensamhet. Nej, jag vill såklart vara del av ett större sammanhang och ha ett vanligt jobb också.

Jag tror dock att de flesta som har genomgått en kris av något slag omvärderar sina liv och frågar sig: ”Vad behöver jag för att må bra?” Eller som Isabel Boltenstern så klokt brukar säga: ”Det handlar om att ge sig själv de bästa förutsättningarna”.

Nu råkar det vara så att jag fyller 50 år i morgon.
Vore det inte på tiden att jag sätter ner foten och verkligen försöker leva ett så balanserat liv som möjligt?
Jo, jag tycker det.

Därför har jag kommit fram till att min idealtillvaro består av ett deltidsjobb i grunden, så att jag resten av tiden kan anpassa aktiviteterna efter dagsformen. Hälsan måste få komma först och jag prövar mig fram för att hitta rätt balans mellan gemenskap och ensamhet.

Så resonerar jag nu. Kanske tänker jag annorlunda längre fram, omständigheterna kan ju förändras.
En dag i taget.

Dagar som förflutit 2

Det finns dagar då debutanten inte skriver

Lördag 24/4 Framsidan till min kommande bok Skalbaggen i trädet dyker upp i ett e-mail och den ser ut precis så som jag hade tänkt mig. Jag har varit mån om att den ska ”prata” med min föra bok Pensionat Solvändan. Man ska tydligt se att det är två böcker i samma serie, och det gör man nu. Känner mig mycket nöjd!

Funderar på den här loggboksformen till bloggen som jag håller på med nu. Det känns rätt för stunden, så jag bestämmer mig för att fortsätta denna vecka också.

Onsdag 28/4 Jag får ett oväntat e-mail om att kursverksamheten i Alingsås börjar ta fart igen. Om allt går som det ska, och vi alla får vaccin, kan jag hålla kurser i måleri och teckning igen till hösten! Ser verkligen fram emot det!

I en konversation med mitt förlag får jag hopp om framtiden. Det börjar röra på sig så här ett halvår efter att jag sade upp mig helt från mitt jobb. Snart har jag varit utan fast anställning i ett år! Det är en tillvaro utan lön och därmed nolltolerans för all typ av shopping och onödiga inköp. Men jag tänker att jag lever i ett ”Buy-nothing-year” vilket skonar vår miljö. Väntar på att få Stora miljöpriset i år.

Torsdag 29/4 Jag bestämmer mig för att ta tag i essäsamlingen som behöver fogas ihop till ett helt manus. Får efter en del jobb ihop det så att essäerna har samma format, typsnitt, radavstånd, osv. Helheten är viktigast! Mitt förlag har visat intresse så jag skickar iväg texten innan det är dags för lunch. Mätt och belåten jobbar jag sedan med framsidan till min kommande bok Skalbaggen i trädet. Jag upptäckte dessvärre en liten miss i bilden. Tack och lov endast några kvarglömda blyertsstreck, men de måste ändå bort. Jag kommer att störa mig på dem! Får iväg en nystädad version av illustrationen till förlaget under eftermiddagen. Sedan går jag ut och går.

Fredag 30/4 Arbetar i ateljén idag. Tecknar några självporträtt som prov för ett eventuellt porträttuppdrag. Läser om melankoli i senaste numret av konstmagasinet Paletten. Leonard Cohens Take this waltz ljuder ur högtalarna:

”Now in Vienna there’s ten pretty women, there’s a shoulder where Death comes to cry. There’s a lobby with nine hundred windows. There’s a tree where the doves go to die.”

Ibland sammanfaller tingen.

Take this waltz

Måndag 3/5 Mitt manus till Skalbaggen i trädet är genomläst och i stort sett färdigt, meddelar mig Lange forlag idag. Jag kommer troligen att få tillbaka det under veckan för genomgång. Det innebär att jag nu kan börja med illustrationerna till boken. Jag har under det senaste halvåret skissat ganska mycket, så jag har nu mycket material. Det är egentligen bara att börja teckna originalen, vilket ska bli väldigt roligt! Fördelen denna gång är att jag nu vet i vilket format bild och text kommer att publiceras och det underlättar.

Jag får också frågan om vad Pensionat Solvändan ska ha för titel i en översättning? Det tål att funderas på. Jag kommer också att tänka på de gamla visorna som nämns i boken. Hur ska vi göra med dem? Vad blir Kostervalsen på engelska – Take this waltz?

Nu finns det ingen återvändo

Jag har lämnat ifrån mig ansvaret. Det finns inte längre någon jag kan göra för att förbättra mitt manus. När ni läser det här så har ljudboken börjat spelas in och det är bara några dagar kvar tills själva boken trycks. De senaste två veckorna har varit intensiva med slutredigering, bollande av baksidestext och andra saker viktiga saker som att fira att jag är FÄRDIG.

I slutet av april träffade jag min förläggare Sofia och min redaktör Ulrika i Polaris lokaler. Vi diskuterade svåra frågor som ifall det ska vara kolon i kapitelrubrikerna och om man ska våga ha releasefest utomhus i juni.

I veckan fick jag slutliga kommentarer på texten av Ulrika och i fredags gick jag upp klockan 7, vilket för mig är en otroligt sällsynt företeelse (eftersom jag jobbar till 24 brukar jag gå upp någonstans mellan 9-11 på dagarna). Jag satte mig och ändrade, sedan hade vi telefonmöte om ändringarna och jag förlorade kamper som att skriva ”dödsstäda” eftersom det tydligen ska vara ”döstäda” men vann samtidigt diskussionen om det ska stavas ”whiskey” eller ”whisky” (det förstnämnda då jag föredrar irländsk). Ni hör ju hur otroligt intressant detta måste vara för alla utomstående.

När jag var färdig träffade jag för första gången på väldigt länge tre vänner och iklädda vinterjackor härdade vi ut i blåsten på Debasers ponton-uteservering i Hornstull. (När ska det bli varmare?). Jag glömde dock ta bild på när vi skålade och drack bubbel så ni får en bild på körsbärsblommorna i Kungsträdgården som jag passade på att fota när jag cyklade förbi en mindre kall dag:

Frågan är bara vad jag ska göra med den här nyvunna friheten. Det är 36 dagar kvar till boken ges ut och jag behöver inte ens skriva på manus nummer två eftersom jag inväntar respons på de första 100 sidorna av förläggar-Sofia. Jag har dessutom bokat in en vistelse i en pittoresk sjöbod i Stockholms skärgård i augusti, då jag tänkte slutföra detta storslagna verk så det gäller att inte skriva för snabbt innan dess, för då har jag ju inget att göra när jag väl är där.

Tur att det finns blogginlägg att skriva, en lägenhet att städa, ett riktigt jobb att sköta och böcker att läsa så länge!

Jag minns alla mina titlar och hur jag dumpade dem

Problem tenderar att påverka oss mer när vi försöker undvika dem än när vi erkänner att de finns. Så, idag ska vi ska fokusera på titlar, eftersom ett av mina problem är att min debutroman saknar titel.

Vad är en bra titel? Det korta svaret är att en bra titel är: ”Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig.” Egentligen behöver väl inte det här motiveras, men för tydlighetens skull: Kerstin Thorvall formulerar sig intresseväckande, originellt, skojigt samtidigt som hon beskriver exakt vad boken handlar om.

På det pedagogiska fotot ser ni mig posera med några titlar som tilltalar mig. ”The Heart is a Lonely Hunter” av Carson McCullers, ”Tender is the Night” av F Scott Fitzgerald och ”Det är natten” av Karolina Ramqvist. De doftar poetisk melankoli, vilket är en utmärkt egenskap hos en titel. Förutsatt att det stämmer överens med bokens tema. Skulle det visa sig att ”The Heart is a Lonely Hunter” var en pekbok skulle det ju bli lite tokig. ”Det är natten” däremot skulle kunna vara en pekbok av Anna-Clara Tidholm. Hennes böcker brukar ju ha ett stråk av poetisk melankoli.

Jag gillar också prosaiska titlar som ”Min oskuld och Pearl Harbour”, av Charles Bukowski, ”Köp inte Dondi” av Cora Sandel och ”En dag i Ivan Densivotjs liv.” De har en krass, pang på kvalitet som jag uppskattar.

Hm. Tydligen är jag svag för flerordstitlar. Men arbetsnamnet på min debutroman är ”Läsåret”.

Ganska tidigt in i skrivandet hade jag en titel i huvudet. Det var ju inte Kerstin Thorvall-nivå, men jag trivdes med den, ”Det kändes som mitt liv äntligen hade börjat.” Sen kom Siri Sponts ”Är det nu allt börjar?”. Och förlaget påminde mig om att Karolina Ramqvist bok om att vara tonåring på 90-talet heter ”Alltings början”. Näe, något mer originellt behövde jag klämma ur mig.

Mitt nästa förslag var ”Min oskuld och Östra Real. ”Ganska fyndigt tyckte jag, med Bukowskireferensen, och så både oskuldstemat och namnet på gymnasiet där boken utspelar sig. Efter en liten gallupundersökning fick jag tänka om. Både förlag och vänner var oförstående. En väninna, den engagerade fröken T reagerade med ilska och deklarerade att hon aldrig skulle plocka upp en bok som hette så. Det var bara var en person som spontant associerade till Bukowski, och hur det var att höra män tjata om Bukowski. Hon tyckte titeln var toppen. Denna person var min bonussyster Eva. Om det krävs att man ska ha växt upp tillsammans med författaren för att digga titeln är målgruppen kanske lite snäv.

Jag hade två idéer som anspelade på den intensiva vänskapen mellan bokens huvudpersoner. Den första var ”Alla bokstäver i ditt namn finns i mitt.” För krångligt och kanske för ungdomsboksaktigt. Den andra var ”Girl Crush”. För anakronistiskt. Jag fick ändå ut en del av titeln för medan jag undersökte begreppet girl crush hittade jag en låt som hette så. Och eftersom jag är svag för country ledde det sen vidare till att jag utforskat en av låtskrivarna mer, Lori McKenna. Hennes sologrejer är mumma för älskare av vemodig mainstream americana.

Agnes på Systerkonspirationen kläckte ”Läsåret”, som med en fin dubbelmening fångar in både tidsrymden boken utspelar sig under, och läsningen som ett centralt tema. Lagom till att jag tagit titeln till mitt hjärta protesterade förlaget. För platt enligt dem.

Så boken kommer heta något annat. Något som förhoppningsvis är både originellt, intresseväckande och passande för innehållet. Eller i alla fall något som jag och Systerkonspirationen kan enas om.

Kanske tycker ni att det känns som ett antiklimax att ni inte får veta vilken titel det blir (eller så bryr ni er inte så väldans). Som bonus bjuder jag i alla fall på en favorit till, från Slas penna. Den som vill kurtisera mig kan komma ganska lång med att bara viska dessa ord mjukt vid mitt öra: ”Sov du så diskar jag.” Den titeln borde någon också göra en countrylåt av.

Yoga, hopp och speciella behov

Dagens gästbloggare är Cecilia Hjelte som skrivit boken Yoga med Natali

Cecilia Hjelte med dottern Natali

Det kan hon inte! Hon är ju mongoloid!

Läkaren synade mig misstänksamt när jag hade svarat Ja på frågan om min 6-månaders flicka visat tendens att vilja sätta sig upp.
Efter en kort stunds tystnad tittade han på mig och sade kort:
”Det kan hon inte! Hon är ju mongoloid.”

Chockad och med tårarna brännande innanför ögonlocken tog jag mitt barn och lämnade undersökningsrummet. I takt med att tårarna torkade växte min beslutsamhet fram. 

Ingen talar om för mig vad mitt barn inte kan!

Jag gick hem och påbörjade min research med syftet att hitta så många verktyg som möjligt för att hjälpa Natali i sin motoriska, kommunikativa, fysiska och kognitiva utveckling. Vi åkte och badade, tränade kommunikation med Karlstadsmodellen, jag tillverkade taktila böcker som vi läste, vi övade på tecken (TAKK) och gick på babymassage. Det jag saknade var verktyg för att hjälpa Natali ”ur frustration till ett lugnt sinne”. Idén att testa yoga (modifierad till en början) växte fram och vi provade. 

Resultatet av min idé ledde fram till boken jag nu har skrivit och även till konceptet ”Yoga med Natali” som jag praktiserat under några år i mitt yrke som lärare på särskolan. 

Att skriva den här boken har varit allt annat än lätt. Jag har både skrattat och gråtit mig igenom tidiga mornar, jag har våndats och jag har varit enormt stolt. Det är något visst med att lämna ut sig själv som jag gör, samtidigt som det kan vara just det som gör att andra i min situation känner igen sig och orkar kämpa en dag till. Det är så vanligt att känna sig ensam i detta, liksom att känna skuld, sorg och ovisshet. Men vi är inte ensamma!

Avvägningarna har varit många, vad vill jag att min dotter ska få ta del av i mina texter? Hur kommer hon reagera? Vilka frågor kommer väckas? Och hur ska jag kunna förklara? Är det begripligt att en mamma som är så stolt över sin dotter att hon nästan spricker samtidigt är helt slutkörd både mentalt och fysiskt?

Många gånger har jag fått frågan: ”Hur orkar du”?
Det gör jag inte alltid, men det är aldrig ett alternativ att ge upp.
Min drivkraft har varit vetskapen om att positiva böcker om individer med speciella behov behövs. Det är viktigt för oss föräldrar, för skola och omsorg och för samhället. Med min stora passion för skrivandet blev det mitt kall att bidra till förändring. Att vara olika är att berika och tro mig, både min dotter, hennes vänner och mina elever berikar mitt liv.
För mig är det viktigt att våra speciella barn och ungdomar får vara sina egna individer och inte klassas utifrån sitt syndrom med tillhörande föreställningar om hur ”man är” om man har ett visst syndrom. 

Det betyder enormt mycket för mig som både förälder och pedagog att få ge ut den här boken. När jag själv fick Natali hade jag önskat att just denna typ av bok hade funnits, men det gjorde det inte. Jag hoppas boken Yoga med Natali kan bidra med verktyg för barn och ungdomars utveckling, skapa igenkännanden i mina personliga berättelser och en stor dos hopp inför framtiden.

All min Kärlek,

Cecilia

En bild som visar gräs, utomhus, person, gunga

Automatiskt genererad beskrivning

Lördagsenkäten: Min Lördag

Okej så vi har alla stört oss på Svenska Dagbladets ”Min helg” där diverse kändisar har jättehärliga helger som framför allt går ut på svindyr konsumtion. Vi vet ju alla att det är skitsnack. Så den här första maj är väl allt inställt och vi förväntas stanna hemma och konsumera istället. Så vad gör debutantbloggarna en vanlig lördag? Här beskriver de vad de (hypotetiskt) gör idag, lördag.

Mattias: En bra lördag börjar med äggfrukost, gärna med sill. Sedan en ganska lång tid tillbaka är det därefter tradition i det KvickLarssonska hemmet att lösa Melodikrysset, numera tillsammans med svärfar på Skype. När krysset väl är löst och inskickat (eftersom vi är ett hell-of-a-team när det gäller musik) kan det bli loppis och om det vill sig väl några trevliga fynd i form av nån gammal bok från 30-talet eller eller nån LP av Cool Candys för en tia. Väl hemma stundar oftast lördagsfriden (väl beskriven i Gunilla Bergströms Alfonsbok ”Vad sa pappa Åberg”) dvs. mera kaffe, kanske en banan till mellanmål, Cool Candys GO’-bitar på skivtallriken, och möjligen en stunds skrivtid vid datorn under eftermiddagen. Uteliv, shopping, fester, klubbliv, mm. lyser med sin totala frånvaro.

Gudrun: Lördagen inleds som vanligt med ett dopp i Mälaren tillsammans med mina vänner. Efteråt dricker vi kafffe, och jag läser en dikt som uppmärksammar oss på att det är 1 maj, arbetarrörelsens dag. Resten av dagen ägnas åt att redigera manus och småäta. På kvällen kollar jag på flera avsnitt Scott och Bailey fast min föresats är att bara se ett.

Anna: Lördagen inleds med en cykeltur till dansskolan. Häpp. Sen sitter jag utanför och jobbar med manus medan lillen dansar. Sen direkt till simskolan. På vägen svänger jag förbi Erikshjälpen second hand för att se om de har nåt, men det har de aldrig, och det är för mycket folk. Sen simskolar vi och köper bröd från Själsö Bageris brödbuss på väg hem. Ingen rast ingen ro, sen är det dansskola igen, och nånstans där ska jag hinna städa? Vem var det som sa att det var ledigt på helgen, inte nån småbarnsmamma iaf.

Caroline: Näe, jag har inte läst de där helgreportagen i SvD och har därmed sluppit störa mig. Skönt. Fast vem vet – jag kanske hade tyckt att de var underhållande?
Här i Kalmar inleder jag lördagsmorgonen med att läsa Barometern vid frukostbordet. Näe, just det, 1 maj innebär röd dag och ingen tidning. De flesta lördagar så här års brukar jag spela golf, men näe, det är för kallt och jag har för lite energi. På kvällen hade vi gärna gått hem till några kompisar på middag. Näe, på grund av pandemin träffar vi varken släkt eller vänner. Jag kommer därför stanna hemma och beskära några lavendelbuskar, redigera manuset, läsa Emma Hambergs Je m’appelle Agneta och se Muren (frågesport) på teve. Kolla gärna avsnitt 6 på SVT Play från i lördags – galet imponerande!

Inlägg inställt pga Covid-19

Okej så vet ni vad det blir inget blogginlägg idag.

Inget vettigt. För jag har faktiskt haft viktigare saker för mig.

Nej fan jag orkar inte ens lägga upp nån jävla bild.

Hela dagen har jag försökt ta itu med en massa folk som inte kan andas.

Jag har stått på akuten, där är det jämförelsevis ”lugnt”.

Mina kolleger på IVA har jobbat arslet av sig ännu mer.

Folk drunknar i sina egna lungor.

Begreppet är redan uttjatat, vi har hört det för mycket, det har ingen tyngd.

Men tänk dig att drunkna.

Jag drömmer ofta att jag drunknar.

Jag står inför de där människorna som drunknar i sina lungor, och jag andas i min FFP3-mask och jag drunknar också lite.

Och när jag kommer hem från det där vill jag inte skriva, jag vill vara med barnen och plantera ärtor och rita.

Stay safe, håll avståndet. Ni vill INTE ha den här skiten.

Hörs nästa vecka! Då är jag åter.

/A

Hitta ditt skrivsammanhang – Lista med 10 exempel

Caroline Möllesand Skrivsammanhang

En del av mig är absolut en introvert person som älskar att sitta ensam med mitt manus, annars hade jag aldrig fått ihop över 90.000 ord, men jag behöver också stimulans och kunskap utifrån.

När jag upptäckte skrivandet var det verkligen en spännande värld som öppnade sig. Jag tittade in, blev ännu mer nyfiken och ville veta mer om det mesta – både om hantverket och skrivgemenskapen.

Många tipsar om att gå en skrivarkurs, jag håller med – det är superbra! Förutom att det är lärorikt så knyter du förhoppningsvis värdefulla kontakter med likasinnade.
Men – om du inte blir antagen till den där gratiskursen, eller om du inte har råd att betala för en utbildning, eller om tajmingen råkar vara dålig – då finns det gott om andra skrivsammanhang att söka sig till.

I början ville jag ta del av så mycket som möjligt, men när jag kom djupare in i mitt manus blev det väldigt tydligt att tid och fokus nästan bara räckte till skrivprojektet. Det är väl som med det mesta – att behovet går i vågor. Här följer några exempel på källor till kunskap och gemenskap, de flesta är gratis medan några kostar pengar.

1 – Gratisguider och minikurser
Många lektörer och skrivcoacher är generösa och erbjuder kostnadsfritt material som går att ladda ner. En del av dem skapar också grupper, bokcirklar och medlemsklubbar för den som vill ha ännu mer gemenskap.

2 – Nyhetsbrev
Prenumerera på nyhetsbrev med fokus på skrivande. De flesta innehåller nyttiga saker, t.ex. konkreta skrivtips, specialerbjudanden på skrivtjänster eller information om roliga evenemang och tävlingar. Det går alltid att avregistrera sig ifall man tröttnar.

3 – Webbinarier, workshops och föreläsningar
Här får man se till att söka sig till rätt kanaler för att hitta godbitarna. Jag brukar få reda på dessa via Instagram, Facebook eller nyhetsbrev.

4 – Facebookgrupper och författarsidor
För att bara nämna några: Författare på Facebook, Författarhjälpen och Feelgoodfredag. Massor av diskussioner och tips om böcker. Jag följer också flera personliga författarsidor på Facebook.

5 – Skrivbloggar och poddar
Jag har redan tipsat om några skrivbloggar i ett tidigare blogginlägg och det finns många fler. Debutantbloggsgänget har tipsat om flera skrivpoddar här.

6 – Interna skrivgrupper
Jag hade turen att bli inbjuden till en liten mysig grupp med sex personer som skriver feelgood. Vi har inte haft några organiserade aktiviteter än. Vi ställer frågor, tipsar och peppar varandra lite då och då.

7 – Författarsamtal
Jag har deltagit vid författarkvällar hos min lokala bokhandel och jag älskar att höra om hur andras skrivliv ser ut. 2019 var jag på Bokmässan och det är förstås svårslaget på många sätt. Det finns ännu fler författarsamtal att hitta på nätet, men visst längtar vi efter fler live-evenemang?!

8 – Böcker och tidningar
Jag har läst flera olika skrivhandböcker och började omedelbart att prenumerera på tidningen Skriva.

9 – Skrivtävlingar
Det är populärt att delta i novelltävlingar, så långt har inte jag kommit än. Dock var jag med och tävlade i en adventskalender med skrivövningar hos Marita Brännvall där jag lyckades vinna fina lektörspriser. Det gäller att hålla utkik och hänga på rätt ställen för att inte missa något.

10 – Instagram
Även om det är sista punkten på den här listan så är den en av de viktigaste för mig. Instagram är ett kärleksfullt och peppande forum som jag inte skulle vilja vara utan. Mitt konto heter @caroline.skriver. Är du inte bekväm med att publicera egna inlägg så behöver du inte. Det går bra att ”bara” följa författare, förlag, lektörer och andra likasinnade.
Men försök komma ihåg att sociala medier går ut på att interagera med andra genom att gilla och kommentera, det blir så mycket roligare då.

Lycka till – och kom gärna med fler tips i kommentarerna!

Dagar som förflutit

Debutant i skogsparti

Fredag 16/4 Får feedback från betrodd läsare (dvs. min syster) på min essä. Jag måste bl a skriva om inledningen, den håller inte ihop med övriga texten, samt lite andra saker. Jag håller med.

Får plötsligt oväntat besked från föreningen Liv i Sverige att de antagit min novell med illustrationer till sin antologi om egna-hems-hus. Roligt! Jag hade gett upp hoppet där.

Söndag 18/4 Städar garaget och fixar cyklarna inför våren. Lyckas få oväntat liv i en kedja som är stel som en furukvist då jag börjar smörja in den. Känner mig som en handy-man med skitiga och oljiga händer.

Måndag 19/4 Spelar in ett nytt bok-podd-avsnitt med syrran. Den här gången har vi läst om Ulf Lundells roman Vinter i paradiset från 1979. Vi gör allt vi kan för att prata om boken och tankar den väckt så här trettio år senare, och vi undviker att prata om Lundell själv i den mån det går. Jag tror vi lyckades ganska bra. Avsnittet kommer inom kort att finnas på podden Mellan mörker och ljus.

Tisdag 20/4 Stortvättar och skriver om inledningen till essän om Giacometti och seendets svåra konst. En riktigt bra kombination! Jag blir färdig med alla omskrivningar, strykningar och ändringar ungefär samtidigt som jag hängt den sista maskinen med jeans och skjortor i torkrummet.

Hittar en pigg, metallglänsande skalbagge i källartrappan som kanske kan bli användbar i mitt pågående manus Skalbaggen i trädet om Algot/Beatrice. Funderar på att byta ut Renfanebaggen i texten.

Onsdag 21/4 Börjar dagen med en mugg kaffe och med att skicka ett e-mail till ett möjligt förlag för essäsamlingen som nu känns redo. Blir oväntat nervös av detta! Cyklar ner till ateljén (med väloljad kedja) för att göra färdigt min senaste målning – en över två meter hög Gullviva avtecknad från en svensk flora från 1959. Kommer ner till ateljén och inser att jag behöver städa! Städar. Dricker mera kaffe och lyssnar på Cat Power. Jag tänker på att hon var döende i någon märklig sjukdom men hämtade sig otroligt nog, upptäckte samtidigt att hon var gravid, födde sin son och gav sedan ut den fina plattan Wanderer. Jag är glad över att hon överlevde!

Jag slutför målningen av Gullvivan genom att teckna in en trea vid sidan av stjälken, så som det ser ut på plansch 41 i min flora. Ett litet tecken som förändrar hela bilden.

Torsdag 22/4 Vaknar tidigt med huvudvärk från helvetet. Det är som en gammal krigsskada, ett ärr i hjärnan från en lång period av utbrändhet. Jag har läst att stress under längre tid förändrar hjärnan och att man aldrig blir helt återställd. Vad ska jag med den kunskapen till? Det hela är som ett straff för att jag ägnade för många människor för mycket uppmärksamhet under för lång tid. Numera har jag ibland ingen uppmärksamhet kvar att ge, och så får det vara. Jag har lovat mig själv att aldrig mer läsa en rad till om stress och utmattningssyndrom!

Idag blir inte mycket gjort. En dag i marginalen.

Fredag 23/4 Kan för första gången i år gå ut med block och penna utan att frysa. Varje år blir längtan efter utomhustecknandet bara större. Det är något opretentiöst och bra med att teckna träd och stenar utan mål och mening. Att teckna landskap är som att skriva – man utgår ifrån verkligheten, sedan gör man som man vill. Man tar bort, lägger till och flyttar på sådant som inte passar i bilden. Att teckna för att exakt efterlikna det man ser är ganska tråkigt, men att teckna av och samtidigt få göra som man vill är fint. Jag kan numera till och med strunta i vad andra kan tänkas tycka om bilden, vilket är befriande.

Jag sjunger som jag vill!” KSMB

Svek, lögner och Château Amore

Tidigare i veckan togs alla avsnitt av mitt favoritprogram Paradise Hotel ner från strömningstjänsten Viaplay efter att det framkommit att en manlig deltagare kan ha begått övergrepp inne på hotellet under inspelningarna.

Det är ingen hemlighet att realityserien i min kommande debut, Château Amore, är inspirerat av föregångaren och samtidigt en hyllning till dokusåpan som genre. Trailern ovan har min vän Annika Bäckström skapat (jag har bidragit med copyn och många åsikter) som reklamfilm för mitt kommande boksläpp.

Det var egentligen meningen att vi skulle släppt den om en knapp månad, när det närmade sig utgivningsdatum. Men så uppstod tumultet kring Paradise Hotel och det kändes rimligt att släppa den nu, när dokusåpor och dess hantering av deltagare är på allas läppar. Det händer nämligen något liknande i min bok, inte just övergrepp av det slag som skett i tv, men likväl en kris som måste hanteras av min huvudperson Doris och hennes kollegor.

Under veckan har flera vänner hört av sig, som fått läsa manus eller hört mig berätta om romanen och skrivit något i stil med ”Är inte det här väldigt likt…?”. Händelserna som skildras i Någon annans tidsfördrivs har jag tagit helt ur luften och manuset skrevs som de flesta läsare av denna blogg vet vid det här laget under förra året.

Jag vet inte om jag ska tolka detta som att jag helt enkelt råkade hamna rätt i tiden eller att jag har en synsk förmåga och därför ”kände” att det här ämnet var perfekt att skriva en roman om, just här och just nu. Förhoppningsvis har inte dokusåpan hunnit dödförklaras inom två månader och gjort min bok helt irrelevant i sin samtid.

Tills vi vet svaret kan ni kolla på videon en gång till och drömma er bort till sol, pool och fest (någon mer än jag som blir avundsjuk till och med på påhittade miljöer i böcker nuförtiden?).

Det var så på den tiden

Det är en vanlig lördagskväll i mitten av 90-talet. Jag är drygt tjugo år gammal och befinner mig i Gösens kök. Vi dricker vin och pratar. Möbelhandlaren (jag kallar honom så för enkelhetens skull, fast han ännu inte har en inredningsaffär) är också där. Vid det här tillfället bor han i London och är i Stockholm på besök. Han vill veta vad som hänt sen sist. Det här är före internets genombrott, så Möbelhandlaren vet typ ingenting. Vilka har blivit ihop? Vilka har gjort slut? Har det kommit någon ny musik?

Vindrickning på 90-talet. Cellon har inget med texten att göra. Foto: Anna-Liisa Putkinen

Gösen och jag levererar lite skvaller, sen berättar vi att det har kommit en ny artist som blivit väldigt populär på listorna. En dansk-svensk man som klär ut sig till indier, sjunger på bruten engelska och kallar sig Dr Bombay. Möbelhandlaren skakar misstroget på huvudet. Det här låter för dumt, det måste vara ett uttryck för mitt och Gösens skämtlynne. Nej, säger vi, det är på riktigt. Som bevis sjunger vi samfällt ”SOS the tiger took my family.” Vi skrattar så att tårarna rinner åt Möbelhandlarens perplexa uppsyn. Sedan fortsätter vi med ”come on hurry hurry, buy my rice and curry.”

Var det där en skojig anekdot? Harmlös? Eller bara rasistisk? Ja, för att använda ett uttryck som äldre personer brukar ha när de inte vill ställas till svars för gångna tiders hemskheter, ”så var det på den tiden.” När jag tänker tillbaka på en del saker jag garvat åt som ung fastnar skrattet i halsgropen. Det är inte så trevligt att tänka på. Men tänka tillbaka är just vad jag behövt göra eftersom min debutroman utspelar sig på 90-talet.

Med en rysning har jag dragit mig till minnes vad jag kallade chokladbollar och mintkyssar för när jag var liten. Hur det pratades om personer med Downs Syndrom, turkar, romer och homosexuella i min hemstad. De sexualiserade glåpord som kastades efter mig redan på mellanstadiet, och fortsatte upp i tonåren. Hoten som mötte de killar i bekantskapskretsen, som färgade håret och använde smink.

Allt det här finns med som en fond när jag försöker gestalta 90-talet. Men hur skriver jag tidstroget utan att framstå som en rasistisk-homfobisk-funkofobisk-kvinnohatare? Det finns såklart inget enkelt svar på den frågan. Men jag vill avstå från att strössla med uttryck som kan upplevas som kränkande, bara för att markera tidsandan. Samtidigt skriver jag med tilltro till mina eventuella läsare. De förtjänar mer än förenklingar. Att världen är full av både skit och guld, för trettio år sedan och nu, det vet de nog redan.

Och medan jag skriver på det här manuset (vilket jag gjort i ganska många år), förändras världen. En kväll när jag kollar Dagens Nyheter på mobilen ser jag att den man som figurerar i fiktionaliserad version i mitt manus, blir avslöjad av Matilda Voss Gustavsson under benämningen Kulturprofilen. Jag blir upphetsad, och skadeglad, men också lite, lite besviken över att Matilda hinner före. Efter artikel, rättegång och boken Klubben framstår min romanfigur som kliché. Jag ändrar en del detaljer så att han blir mindre lik Kulturprofilen.

I en scen i mitt manus spelas Lemon Incest, låten som Serge Gainsbourg sjöng in med sin dotter Charlotte Gainsbourg, när hon var 13. Den handlar om förbjuden kärlek. Övertydligt, invänder Agnes och Sara på mitt förlag. De är båda betydligt yngre än jag. Deras invändning viftar jag bort. Vadå övertydligt? Det var ju så på den tiden. Men sen behöver jag en stunds vila från alla tankar om det förflutna. Jag vill ha ny musik, något som är här och nu, och sätter på Taylor Swift. En bit in i Willow sjunger hon, ”I´m coming at you stronger than a 90s trend.”