Lördagsenkäten: Ge ett tips för att marknadsföra sin bok

10157221_701905456534394_6503728241913565292_n Johan Ring: Jag har kluvna känslor inför det där.

Å ena sidan är jag uppvuxen i en miljö som var starkt präglad av gammal hederlig svensk Jantelag – att ”tro att man var något” var den grövsta av synder. Å andra sidan har jag under främst det senaste halvåret upptäckt att jag tycker att allt det här med marknadsföring – låt gå för att det mest rör sig om ”gerillamarknadsföring” på amatörnivå – faktiskt är riktigt kul. Inte därför att jag gillar att trycka upp MIN bok i ansiktet på folk, där sitter fortfarande Jante på axeln och viskar ”psst, du vet väl om att du inte är en RIKTIG författare”, men för att jag upptäckt att jag fascineras av psykologin och hantverket bakom marknadsföring. Jag kanske rentav borde testa att jobba med det…?
Hur som helst, jag har ännu inte kommit fram till några omvälvande pr-tips. Allt jag kan säga är väl att social media är en bra grej, och att man snarare än att försöka synas på såväl Twitter som Instagram och Facebook och whathaveyou, istället bör fokusera på det man själv känner sig mest bekväm med. Jag finns förvisso på alla tre nyss nämnda plattformar, men det är utan tvekan Facebook jag känner mig mest bekväm med.

Thomas Thomas Thomas Årnfelt: Skriv en bok som du tycker om själv. Skriv den för att du vill att folk ska läsa den, inte av någon annan anledning whatsoever. Då blir det lättare att prata om den.

vår15 063 Christina Lindström: Eftersom alla hela tiden säger att det gäller att ses, höras och få uppmärksamhet i alla sammanhang, antar jag att det skulle kunna vara ett tips att upprepa. Sanningen är annars att jag nog inte är rätt person att ge tips angående marknadsföring. Jag har förtroende för mitt förlag (hej Jenny Zunko!) som uppenbarligen har lyckats jättefint med att nå ut med boken. Själv har jag egentligen helt enkelt bara skrivit ett manus som jag tror att den målgrupp jag har sett framför mig kommer att gilla. Jag önskar dock att jag kunde låta bli att med rynkad panna direkt avråda människor från att köpa boken genom att tvångsmässigt säga ”Har du verkligen tänkt igenom det här?” när någon talar om att hen vill köpa den. Jag önskar också att jag när jag blev intervjuad i radio förra veckan kunde ha låtit bli att ignorera reportens frågor om mina böcker. Jag styrde hela tiden bara in samtalet på Pippi Långstrump som fyllde 70 år i torsdags.

Fredrik Fredrik Fredrik Frängsmyr: Jag håller med Johan. Jag har inte heller varit så insatt i hur det går till med marknadsföring men ju mer jag ser av det desto roligare tycker jag att det är. Har man ingen stor budget så får man försöka nå ut på de sätt man kan. Internet erbjuder massvis av olika sätt att synas på och även om det är svårt att göra sig hörd så går det om man är lite uppfinningsrik. Allting från bloggar till boktips till kommentarer på bokaffärer till precis vad som helst. Kört hårt bara!

Felicia Felicia Welander: Eftersom jag jobbat med kommunikation och marknadsföring och hjälpt andra formulera sina budskap, så är jag nog väldigt luttrad på att det är nödvändigt. Även i bokbranschen. Och jag älskar när andra syns och hörs med sina verk – särskilt de som skapat konst. Det gör mig nyfiken. Men jag har också insett hur otroligt mycket svårare det är att marknadsföra sig själv. Plötsligt är jag den där kunden jag ofta blev så irriterad över – som vill säga allt – samtidigt. Så det är väl mitt främsta råd: välj ut vad du vill säga. Var tydlig med det. Gör det med hjärtat. Upprepa. Sprid. Dela. Skit i jante.

Publicerat i Debut | Märkt , , , | Lämna en kommentar

You had me at ”Jag har läst en hel jävla bok bara för att göra dig glad!”

vår15 063Så vi åt pizza, körde musikquiz, åt vår egen vikt i godis idag.

Jag berättade att manuset de har hjälpt mig med blir bok nästa vår.  Men jag sa aldrig att det inte bara är vissa ordval och detaljer de har bidragit med, utan att de själva är insprängda i delar av romanen, deras livsglädje och sorg, deras rappa tempo och drastiska språk, deras färgstarka, störiga, galna, fina, skimrande personligheter. (Inga utelämnanden dock. Inga faktiska öden, inget i själva ”plotten”.)

Vi pratade om lördagens bal och studenten nästa vecka, sommarjobben, resor till Magaluf .

När jag gick förbi arbetsrummet sa kollegan att en elev ur en annan studentklass hade varit där och frågat efter mig. ”Han var mån om att få tag i dig. Han sa att han missade gårdagens lektion men att jag skulle hälsa att han ville tacka dig för en bra kurs.”

Hur det hugger till i hjärtat.

Utöver all rättning, alla extrauppgifter, all betygshets, alla sammanställningar av nationella prov, utöver allt det – alla avsked, all längtan och glädje och det stora, stora vemodet. Det blir så fruktansvärt tomt när studenterna försvinner ut i det ljusgröna gräset och kvar i korridorer och klassrum och lärarhjärtan finns alla minnen av dem. Deras pigga ögon. Deras frågor och intressanta tankar. Allt skämt och allt allvar.  Allt det där unga som vibrerar av liv.

När studenten närmar sig uppstår alltid ett tryck i mitt bröst. Jag är så glad för studenternas skull men jag undrar också hur allt ska gå, vilka berg och dalar som väntar i deras liv. Och hur jag ska klara mig utan de där typerna.

Jag försöker spela Allan inför eleverna ibland men är så sjukt blödig. Sanningen: Alla årets tekniktreor som jag har haft äran att få lära känna, ni är helt underbara och jag kommer att sakna er, varenda en.

Och TE12E: Ni har varit storslagna fyrverkerier i det vardagsgrå. Tack för att jag har fått vara med på ett litet hörn i er värld och att min huvudperson Jack har fått växa fram i den.  (Men ett sista tips från coachen: Somliga av er MÅSTE hitta nya och bättre raggningsrepliker. Måste!)

 

 

 

Publicerat i Debut, Inspiration, Målgrupp, Ungdomslitteratur | Märkt | 11 kommentarer

Riktigt på låtsas 2

OmslagFelicia

Jag har tänkt rätt mycket på det här med fiktion kontra verklighet den senaste veckan. Inte bara för att jag lever i ett gränsland mellan de båda – där jag i arbetet med nästa bok dagligen rör mig i låtsasvärldar och umgås med karaktärer som inte finns. Men också för att jag ofta hör vänner klaga på att böckerna de läser just nu inte är verklighetstrogna.

”Jamen det där valet skulle man ju aldrig göra i verkligheten!”

”Men en civilklädd polis skulle aldrig gå in obeväpnad på ett tillslag.”

”Fast Drottninggatan ligger faktiskt till höger om Sveavägen om man kommer från det hållet.”

Jag är lite förundrad över denna fixering över vad som är verkligt. Trots att läsaren på något sätt redan är medveten om att en roman är på låtsas, så vill vi ändå få veta om den är helt och hållet galen (som i science ficiton), eller om den är lik den värld som vi lever i. Om det är det sistnämnda, så ska den följa alla de sanningar som finns här.

Men det är just där jag får problem. För vilka sanningar är det egentligen? Och vems?Världen ser ju helt olika ut beroende på vilka glasögon man ser genom. Till och med detaljerna.

Och hur verklighetstroget är det egentligen att en hundraåring kliver ut genom fönstret och är med om fantastiska äventyr? Eller att en liten by på Västkusten har fler mördare än hela Sverige sammantaget? Populära berättelser som rör sig i en härlig låtsasvärld. Precis som min favorit Marie Hermanssons böcker, där allt är som vanligt men där något ändå inte riktigt stämmer…

Så jag känner mig lite kluven till det här med verklighet.

Vad tycker du?

 

”Life has more imagination than our dreams”

Columbus

Publicerat i Felicia Welander | Märkt , , , , , | 4 kommentarer

Synopsishjälp.

10157221_701905456534394_6503728241913565292_n  Jag har tidigare bloggat om att jag egentligen inte borde sitta här och dela med mig av råd om skrivande, eftersom jag oftast inte har en aning om vad jag själv sysslar med. Att sitta här och låtsas veta något, liksom. ”What the hell am I doing here? I don´t belong here”, som Radiohead sjöng en gång för hundra år sedan.
Men idag tänker jag gå ännu längre. Idag tänker jag inte ens låtsas ge några råd – idag tänker jag tvärtom be er om hjälp!

Hur gör ni när ni skriver synopsis?

Synopsis är ett sånt där ord som dyker upp lite här och var när man försöker bli klok på vad det egentligen är att vara författare. Allra vanligast är att förlag och agenturer ber om synopsis på ens bok, för att avgöra om det är intressant nog för att läsa hela manuset. Det är inte riktigt en sådan situation jag befinner mig i just nu, snarare skulle jag bara behöva sammanfatta en novellstory på ett kortfattat sätt, men det fick mig att återigen fundera över det här lilla ordet ”synopsis”.

Kanske är det här det verkligen märks att jag aldrig gått en enda skrivkurs eller författarskola (min enda formella ”utbildning” har varit att läsa Elizabeth George´s ”Skriv på!” och Stephen Kings ”Att skriva”), men jag har aldrig förstått hur ett synopsis ska se ut.
Är det att jämföra med de anteckningar jag gör för mig själv, där jag helt torrt går igenom storyn från A till Ö?
Eller bör det, med tanke på att det antas läsas av förlag och/eller agenter (visst är det förresten härligt hur agenter formulerar sina avslag som ”vi måste tyvärr tacka nej till erbjudandet om samarbete”, som om maktförhållandet vore det omvända mot hur det i själva verket är? Love it!), skrivas på ett kommersiellt gångbart sätt, som om jag inte bara vill berätta min historia utan även sälja den?
Bör det kanske rentav skrivas som en enda expanderad baksidestext?

Ni ser ju, jag har ingen som helst aning. Jag vet inte hur man skriver ett synopsis.
Men jag är helt säker på att ni, kloka och kreativa människor, vet.
Så lär mig!

Publicerat i Debut | 9 kommentarer

Mitt sommarlov …

ThomasAtt skriva inom fantastikgenren har sina poänger. För även om min debutroman bara tangerar genren, och lika gärna kan ses som en historisk roman så ser jag mig själv som i första hand en ”fantastikförfattare”. Och det är något väldigt positivt i mina ögon. För genren har en fördel som kanske inte är uppenbar för de som är utanför. Det finns en väldigt tät kontakt mellan läsare och författare. Och en väldigt tät kontakt författare emellan. En stark, och sedan länge etablerad och engagerad, läsarkrets har lett till att det ordnas massor med spännande saker runt omkring. Konvent/mässor sprängfyllda med intressanta, trevliga och lärorika möten.

Och lite grann är det så att vi är på väg in i den instensivaste årstiden nu.

I juni, närmare bestämt den 13:e, ordnas bokmässan Andra världar. I år hålls den i Ljungby, förra året var den i Jönköping. Jag var där förra året som besökare, och skall i år dit igen, fast den här gången som författare. Det mysiga med Andra världar är att det inte blir så stor skillnad. Det är en bokmässa av det mindre slaget, så alla umgås med alla och det är bara allmänt trevligt.

Något som också händer i juni (25-28) är Archipelacon. Den årliga Fantasy- och SF-bokmässan på Åland. Jag ville åka förra året, men det blev av olika anledningar inte så.  Men i år skall jag dit. Lyssna på paneldebatter och föredrag, prata med allehanda litteraturintresserade, och ha det alldeles lysande i 4 dagar. Archipelacon är lite större än Andra Världar, med ett max på 800 besökare. Ett antal som snabbt fullbokades då det visade sig att de i år lyckats få en viss George R. R. Martin som hedersgäst. Det blev fullbokat så snabbt att jag som var lite sen med hotellbokningen misslyckades med att få rum på samma hotell under hela eventet. Så det blir till att flytta mitt i alltihop…

Sedan, i augusti (7-9), är det dags för Swecon – den ambulerande årliga svenska fantastikmässan. I år hålls den i min hemstad Linköping, så det får jag ju inte missa. Det blir mitt fjärde år i rad. Uppsala, Stockholm, Gävle och nu alltså Linköping. Att i år stå med på den här listan är givetvis extra kul!

Lägg på det de ”vanliga” mässorna – typ Bokmässan i Göteborg 24-27 september, och den mer lokala bokmässan i mitt hemlän: Östergötlands bokmässa den 19:e september – och kanske en signering nånstans, och eventuellt något utländskt Con – så börjar ni nog förstå hur mitt semesterplanerande fungerar. Familjesemester får klämmas in där det går.

”Varför?” undrar kanske någon.

”För att det är så otroligt kul. För att jag får en kick av att träffa människor som också verkligen älskar läsande och/eller skrivande – för gemenskapen.” Ungefär därför.

På vissa av ovanstående kommer jag att vara där i egenskap av författare, till och med sitta med i paneldebatter på några, på andra bara som ”besökare”. Oavsett vilket, ser ni mig så hoppa fram och säg hej. Det vore kul att få lite ansikten på de som läser här på bloggen.

Publicerat i Debut, Thomas Årnfelt | Märkt , , , , , , | 2 kommentarer

Vad gör jag nu?

FredrikDet känns lite tomt. Lite som det brukar göra när något man har planerat för under en längre tid kommer och sedan är något som plötsligt ligger bakom en. Som julafton, en 30-årsfest, ett bröllop eller liknande. Allting som har med mitt skrivande att göra har snurrat runt den här boken och nu finns den redan ute i handeln och jag kan liksom inte göra någonting åt den längre.

Vad gör jag nu då? Vi satte upp tre mål för året i vår första lördagsenkät i januari och ett av mina mål var att skriva färdigt nästa bok innan sommaren. Jag har inte uppnått det målet. Ska jag vara helt ärlig så är jag inte i närheten men det är något jag borde ta tag i nu. Jag hade skrivit mer än halva när jag la projektet på is i november och så fort jag tänker på att ta upp det igen blir jag glad ända in i märgen så det är väl bara att spotta i nävarna och sätta igång. Skrev jag verkligen att den skulle vara färdig innan sommaren börjar? Jag måste kolla upp det finstilta, jag kanske skrev innan sommaren var över. Det låter ju rimligare.

Den har i alla fall arbetsnamnet Kärlek på en gul cykel och är en helt annan typ av bok än Arytmi. Inte samma mörker. Inget sex eller våld. Eller… inget sex och inte så värst mycket våld och eftersom boken är mer feelgood/komedi så är våldet ändå lite mer snubbelskojigt än någonting annat. Men jag känner det i hela kroppen. Det är dags att byta ut tomheten mot ett nytt projekt och det ska bli kul att börja skriva saker från början och att inte bara redigera redan skriven text.

Publicerat i Fredrik Frängsmyr | 2 kommentarer

Gästbloggare: Lina Wolff

Lina Wolff Lina Wolff är författare och debuterade med novellsamlingen Många människor dör som du 2009. Hennes roman Bret Easton Ellis och de andra hundarna fick Tidningen Vi:s litteraturpris 2012 och blev finalist i Sveriges radios romanpris 2013. Hon är bosatt i Skåne och har bott många år utomlands, huvudsakligen i Spanien där flera av hennes berättelser utspelas.

 

Dolores Claiborne

Om jag skulle definiera mig själv som läsare skulle jag nog få tillstå att jag är ganska ensidig och sällan provar något nytt. Medveten om detta händer det att jag går till en bokhandel och anstränger mig för att välja något som jag annars inte skulle valt. I en sån ansträngning valde jag för några månader sedan en bok av Stephen King. Jag befann mig i Bologna och den största bokhandeln i Bologna heter Ambasciatori och är ett flera våningar högt hus med böcker, kafé, bar och restaurang. Man kan samla alla böcker som intresserar en i en korg, sätta sig på restaurangen och äta och dricka ett glas vin medan man i lugn och ro bläddrar igenom det man hittat. Så gjorde jag med Stephen Kings roman Dolores Claiborne. Det blev en riktigt fin stund. Efter det samlade jag på mig ytterligare några böcker av King innan jag gick till kassan, bland annat hans bok om skrivande.

I sin bok om skrivande skiljer Stephen King på ”berättelse” och ”situation”, och vill över huvud taget inte prata om intrig. Det tycker jag är sunt, även om hans styrka samtidigt ligger just i intrigskapandet. Men han föreslår alltså att man som författare av fiktion antingen ska utgå från situationerna, eller från en mer underliggande berättelse. Personligen utgår jag gärna från situationerna, sen försöker jag hitta berättelsen bakom. Det är tålamodskrävande, ändå är det just utforskandet av berättelsen bakom som med tiden blir det mest intressanta, mer intressant än de enskilda situationerna. Att hitta berättelsen blir som att försöka hitta den ideala jordmånen för att situationer ska kunna växa.

Dolores Claiborne är inte vilken King-bok som helst. För det första skriver King oftast i tredje person vilket gör att karaktärers attityder och synsätt måste underordnas en övergripande idé. Men i Dolores Claiborne skriver han i jagform, dessutom ur en kvinnas synvinkel. Och han får till en väldigt bra röst, en väldigt intressant, gripande och trovärdig röst.

Vad handlar då boken om? Man kan säga att den handlar om en kvinna som blir anklagad för ett mord hon inte har begått. Däremot har hon begått ett annat mord, ett mord som hon aldrig blivit anklagad för. Under en natt berättar hon sin historia för personalen på den lokala polisstationen. Historien har flera stegringar. Dolores Claiborne dödar nämligen sin man efter att denne förgripit sig på deras dotter, och i äkta King-anda så byggs detta defining moment upp mycket detaljrikt och noggrant. Här och där är det outhärdligt spännande. Men sen – och det är detta som är det mest intressanta när man väl ser det – så finns det också i boken ett slags bakomliggande mystik och drivkraft som baseras på naturens rörelser. Man är inte riktigt medveten om detta när man läser, men när man lägger boken ifrån sig slås man plötsligt av hur hela historien egentligen har styrts av en eklips. Förtätningen i historien följer eklipsens annalkande. En scen när eklipsen väl äger rum är oförglömlig: månen står framför solen som en iris i ett öga. Och King beskriver hur ögat ser på människorna, men ögat finns också inne i människorna och ser som en människa på människan själv. Det är svårt att återge det såhär men King bäddar snyggt för det, och låter sen situationen blomma ut i all sin prakt.

Något liknande tror jag man kan säga finns i Marie Hermanssons Musselstranden. Myten om de bergtagna, och möjligheten att den lilla Maja blivit bergtagen ger en känsla av mystik som förstärks av Hermanssons inkännande och samtidigt spänningsstegrande skildringar av naturen, och de saker som utspelar sig där. Ni kanske minns karaktären Kristina som paddlar kajak rakt in bland havsfåglarna, och som bor i det lilla huset vid hagen. Musselstranden som är fylld av blåaktiga skal, och den triggande svårigheten och faran att ta sig dit. Också sist men inte minst – den döda kvinnan som hittas i gången bakom klippblocken.

Att hitta miljöer och ledmotiv som tillåter de skeenden man vill komma åt är en utmaning i skrivandet, men ibland läser man berättelser vars olika nivåer hakar i varandra perfekt. Och just naturen kan ge en högst fertil jordmån ur vilken situationerna kan växa. Dessutom är den ett utmärkt redskap i skrivandet. Vet man inte vad som ska hända härnäst? Börja med att beskriva naturens rörelser, så kommer det.

 

 

 

 

Publicerat i Debut | 2 kommentarer