Frid och ro

Julefrid. Dela ordet i två delar, lägg det första på tungan och smaka på det. Med en lagom mix av eftertanke och förväntan, ungefär som när ni provar årets nya pralin i Aladdinasken (den som bestämde att körsbär i likör skulle utgå förtjänar spöstraff). Jul – vilka associationer dyker upp? Parkeringskaos både utanför stormarknaden och inne i stan när alla ska handla mat och klappar samtidigt? Den vilda jakten på en fungerande bläckpenna när deadline för pappersjulkorten närmar sig? Storstädning som (inte får ske för tidigt för då hinner det bli skitigt igen och inte för sent för då finns det inte tid) schemaläggs med samma noggrannhet som ett statsbesök i Långtbortistan?

Och frid – vad tänker du på då? Att skrota runt hemma i de urtvättade svettisbyxorna, beställa hemlevererad pizza och bara låta dagarna rulla ut sig som de behagar? En skogspromenad bland mossa, blöta löv och kvarglömda trattkantareller? En hel eftermiddag i soffhörnan med den nya boken som du i flera månader väntat på ska komma ut? Exakt. Att slå ihop de där två orden till ett – jul och frid – är nog en av årets största utmaningar för de flesta och det är väl därför så många av oss bänkar sig framför teven och kollar på Tomten är far till alla barnen år efter år trots att vi redan kan hälften av replikerna utantill. Det finns alltid någon som får ännu mindre av den där lika överreklamerade som svårfångade julefriden.

För många författare finns det ett ord till som rymmer den där motsägelsefulla mixen av både pirrig förväntan och stressframkallad handlingsförlamning, nämligen ordet skrivro. Skrivron är den där åtråvärda tiden då författaren kan ägna sig så mycket eller lite hen vill åt att bara sitta på kammaren eller på caféet och skriva av hjärtans lust medan kaffet kallnar och kanelbullen torkar till knäckebröd. Eller ägna halva skrivpasset åt att googleresearcha och låta sökträffarna leda en längre och längre bort från ursprungsfrågan men istället kanske till en kunskap man tidigare inte hade en aning om att man borde ha haft.

Skrivron är också den där belöningen som skymtar svagt borta vid horisonten när allt annat är avklarat, som lönejobbet för dagen, familjelivet, det sociala umgänget och veckohandlingen. Men då ska det skrivas! Om det inte visar sig att just när skrivron äntligen är infångad, fastbunden vid stolen framför skrivbordet där datorn är uppdaterad och worddokumentet på skärmen lyser lika jungfruligt vitt som snön på taken så har Musan – som skulle komma med både inspiration och glögg – köpt en restresa och dragit till Kanarieöarna istället.

För egen del tar jag både julen och skrivet med frid och ro. Manuset till uppföljaren firar jul hos redaktören och här hemma får författarassistenten Folke Bengtsson ha teven för sig själv hela aftonen när jag åker till redan dukat bord på annat håll. Först ska jag bara klara av två författarsigneringar, slå in julklapparna, börja skissa lite på handlingen i tredje delen i Forstrilogin, handla mat, städa lite så att Folke inte behöver ägna julafton åt att jaga dammråttor i stället för favoritleksaken, skicka julhälsningar via sociala medier, ladda mentalt inför nästa redigeringsrunda som inleds i mellandagarna, skriva min textlucka till skräckjulkalendern på Facebook, rensa upp bland mapparna i datorn, deklarera, organisera inkorgen i mejlen, quizza mig igenom årets sista AW, läsa den där boken, blogga och ja, det blir nog jul i år igen trots allt. Kanske rentav lite frid också 😉.

Publicerat i Debut | Lämna en kommentar

Vad har hänt sedan sist? Förra årets debutantbloggare Mia Kim berättar.

Ett år har gått sedan mitt år som bloggare på Debutantbloggen var över. Mycket är sig likt i den meningen att jag fortfarande jobbar heltid och att jag har tre barn att ta hand om. Men den största förändringen är trots allt att jag sedan förra året är en utgiven författare. Och att jag känner mig som en författare. Det, tillsammans med det faktum att jag vågade följa och uppå min dröm gör mycket för det fortsatta skrivandet och självförtroendet. 

När jag hade debuterat var jag orolig för att det aldrig skulle bli någon mer bok. Tänk om det bara var en engångsföreteelse. Att jag hade tur och det var allt. Vi vet ju att det är någon promilles chans att få en bok utgiven och hur liten är då inte chansen att en ska få TVÅ böcker utgivna? Men jag kan sluta oroa mig. I juni 2020 släpps nämligen uppföljaren till min debutbok. Det känns väldigt roligt att förlaget (OLIKA) har fortsatt förtroende för mig och vill samarbeta med mig. Jag skrev klart utkastet till uppföljaren på 5 veckor samtidigt som jag jobbade heltid. Och det mest fantastiska med det är att jag verkligen kan se att jag har utvecklats i mitt skrivande. Den första boken kämpade jag med i flera ÅR för att få ihop. Nu har det precis blivit klart vem som ska illustrera boken och jag längtar efter att få se de första skisserna. Jag är så otroligt tacksam och glad att jag ska uppleva det här med att släppa en bok igen.

Min debutbok, Kluriga ordens ABC, har fortsatt att leva under 2019. Den har fått massor av fina recensioner på Instagram och på bloggar och den har till och med tryckts i 1000 exemplar till. Det är också så roligt att se att den är flitigt utlånad på bibliotek i Sverige och Finland. 

I somras skrev jag äntligen klart manuset till mitt feelgoodmanus och jag har börjat skicka ut det till förlag. Vi får se vad som händer med det, men jag har i fått positiva indikationer så jag hoppas innerligt att går det vägen. Det är en riktigt stor dröm som går i uppfyllelse i så fall. Håll tummarna!!

Ytterligare ett barnboksmanus har det blivit också. Vad som händer med det återstår också att se. 

Jag kämpar på med heltidsjobb och att skriva varje dag och jag har gett mig dän på att jag en dag ska få en bok utgiven på ett stort förlag. Förra året fick jag en positiv refusering från Sveriges största barnboksförlag. Jag var nära. Men med rätt manus är jag övertygad om att jag en dag kommer att nå min dröm.

Det bästa med Debutantbloggen har varit kontakten och möten med er läsare. Det är så fantastiskt när okända människor kommer fram till mig och berättar att de har följt mig här och uppskattat det jag har skrivit. Jag blir verkligen varm i hjärtat och lika förvånad varje gång det händer. 

Jag vet att de flesta som följer den här bloggen bär på liknande skrivardrömmar som jag. Till er vill jag säga att ni aldrig ska sluta drömma. Men ni ska förstås inte bara drömma, utan jag hoppas att ni också jobbar för er dröm. Att ni går skrivarkurser, anlitar lektörer, går på skrivträffar, bokmässor och releasefester så att ni får möjlighet träffa andra som skriver. Men framför allt att ni skriver. Blir du refuserad? Skriv då något nytt och försök igen. Blir du refuserad igen? Skriv ytterligare något nytt eller skriv om en gammal text. Anlita en lektör. Och skicka in igen. Hitta också en vän, kollega eller familjemedlem som stöttar dig och som du kan dela dina tankar, våndor, glädje och drömmar med. Och glöm för all del inte att fira! Fira när du har uppnått delmål eller fått positiva besked. Och fira i förväg som om det du drömmer om redan har hänt. Då har du målbilden klar för dig och den kommer leda dig rätt i

Vill du fortsätta följa vad som händer med mitt skrivande får du gärna följa mig på Instagram. https://www.instagram.com/miakim.se/

Lycka till med ditt skrivande!

Publicerat i Debut | Lämna en kommentar

Lördagsenkät!

Snart är det dags att avlägga nya nyårslöften! Har du tänkt lova dig själv (eller någon annan) något speciellt när det gäller ditt fortsatta skrivande inför nästa år?

Anna Alemo

Jag lovar mig själv att fortsätta skriva. Att inte ge upp och att tro på mig själv. Och rent konkret ska minst två manus bli klara att skickas in under 2020 (ett råmanus finns redan så det bör gå). Sedan ska jag tillåta mig pauser ibland. För det är faktiskt helt okej att inte skriva precis varje dag.

Pia Kask

Mitt nyårslöfte handlar om en bättre struktur och planering i och av skrivandet. Innan har jag under åren mest spankulerat omkring och inväntat tillfällen då jag kunnat ägna många timmar, helst en hel dag, åt att skriva och det har i och för sig fungerat hittills med glesa superpass men nu börjar jag bli en liten aning trött på den varianten. Dels för att jag under det här året verkligen fattat exakt hur mycket snabbare tiden går när man har en deadline men också för att – hur roligt det än är att slå igen lapptoppen efter en massa nyskrivna sidor – det är rätt dränerande mentalt att jobba mot sådana urladdningar. Istället tänker jag lova mig själv, ackompanjerat av fyrverkerier och en skål med författarassistenten Folke Bengtsson på kaffe bryggt på irish creamsmaksatta bönor (avskyr bubbel), att 2020 blir året då jag ska skriva lite mindre varje gång men mycket oftare och därmed uppnå lite högre skrivfrid istället för deadlinepress.

Ina Lagerwall

Oj kan inte lova mig själv någonting med skrivandet med två små bebisar som kommer att förgylla nästa år. Kanske om de gillar att sova mycket att jag kan komma ur bebisbubblan och aktivera amningshjärnan en stund och skriva något men det blir en bonus isåfall.

Jens Mattsson

Jag tror inte på nyårslöften. Däremot ska jag unna mig skrivtid under det kommande året då jag ska vara tjänstledig en dag i veckan för att skriva. Om det blir något skrivet får vi se, men det känns som att risken ökar…

Mirijam Geyerhofer

Jag har lovat mig själv att få rejäl rutin på skrivandet igen, även om jag inte har en deadline och en redaktör som jagar mig. Så om det så bara blir X antal timmar varje tisdag så ska det finnas en särskild (del av en) skrivdag som bokas upp för just detta ändamål för att få klart nästa projekt! 2020 blir med andra ord året då jag skickar in mitt skönlitterära manus till ett gäng utvalda förlag och får se fram emot att bli debutant även inom den genren!

Publicerat i Debut | Lämna en kommentar

Några tips på vägen för dig med debutantdrömmar

Mirijam Geyerhofer. Foto Anna Hållams

Förra veckan var det årsdag av en ordentlig milstolpe för Lite trött bara, annars bra, nämligen dagen då jag skickade in mitt råmanus till Ehrlin Publishing. Vad som började som ett glatt ”Hej, jag har en idé på en bok som måste skrivas!” i ett mail, följt av synopsis och kontraktsskrivande hade då blivit ett färdigt råmanus. Med betoning på det råa, för när det var dags att skicka boken till tryck så var vi uppe i version elva av den ursprungliga texten. Nu var det inte så mycket språkligt i redigeringen (även om det självklart var det också) utan det var flyttandet av stycken, strykandet av oviktiga passager och utvecklande av mer de mer intressanta delarna som tog tid.

Men vilket år jag fick! Jag är fortfarande mitt uppe i det så det känns inte som att det riktigt går att landa i vad som hänt, för det är inte över än. Bara den här veckan är jag med i ett tre sidor långt reportage i Amelia, jag har pratat med P4 Dalarna och imorgon är jag Lördagsgäst på Retro FM. Det märks att allt jag gör genererar ringar på vattnet som sedan leder till något annat, så himla spännande!

Jag träffade en bekant för ett tag sedan som sa att han ser boken, och mig, lite överallt och han undrade om jag hade trott att den skulle få ett sådant mottagande. ”Ja, såklart”, svarade jag. Och det är nog det jag tar med mig mest från allt slit som det är med att skriva och redigera och marknadsföra en bok, att om man tror helhjärtat på sin idé från början så sänker man de hinder som uppstår efter vägen så att de blir lättare att ta sig över.

För det är slitigt att bli med bok. Det krävs tid och energi och den tiden och energin måste tas någonstans ifrån. Annat i livet kommer få stryka på foten, jag prioriterade (ironiskt nog) bort en hel del sömn eftersom jag varit ensam mycket med barnen och redan jobbat heltid, så manuset kom till vid köksbordet efter att barnen somnat. Jag kan fortfarande känna mig förvirrad efter nattningen när jag kommer ut i köket och inser att jag inte har något brådskande att göra innan det är dags för mig att sova. Jag valde även bort tid med barnen (”Gå och kolla på Hitta Nemo nu så ska mamma jobba lite med datorn!) och jag valde bort att umgås med vänner (”Kan vi inte se om vi hittar en lucka nästa vecka istället, jag måste redigera tre kapitel innan söndag”). Tyvärr så valde jag i tidspressen även bort en hel del träning, trots att det nog hade gett mer energi i slutändan, och dessutom så hade partiet kring rygg, nacke och axlar helt säkert mått bra av lite extra styrka under alla dessa oändligt långa timmar framför skärmen.

Så siktar du mot debuten så är mina bästa råd att tro på dig själv, ditt projekt och din förmåga att planera rätt i din kalender. Jag misslyckades lite med det sistnämnda den här gången, men inför arbetet med mitt romanmanus ska jag definitivt ligga steget före!

Publicerat i Debut, Mirijam Geyerhofer | Lämna en kommentar

Till alla oss som läser böcker för mellanåldern

Foto: Kajsa Göransson

Vi går varvet har recenserats av många bokbloggare, räknade till ett tjugotal när jag ögnade igenom de skärmdumps jag sparat med recensioner. En del känner jag, men de flesta inte. Jag är så tacksam för alla er som läst och skrivit. Ni som har delat med er av det som ni tänkt på och funderat över när ni läste. Några recensioner i lokaltidningar har det blivit. En recension i Vi läser, ett par radiointervjuer och en artikel i tidskriften Skriva. Men jag förvånas över hur lite barn- och ungdomsböcker uppmärksammas i media och då särskilt böcker för mellanåldern. Som bibliotekarie visste jag detta sedan innan men ändå. Det som saknas är kritiska röster, de där rösterna som ger bredd. Bokbloggare i all ära men det är i princip enbart positiva omdömen som ges. Jag saknar det ger mig något att arbeta med, att fundera över, kanske som till och med hjälper mig att utvecklas. Det jag också saknar är forum där barn i mellanåldern själva får tycka till om böcker. Bilderböcker de tycker man är fina, kanske köper till barnbarnet. De läses av vuxna för det lilla barnet men mellanålder de läser själva. Det som är så viktigt, det som alla säger är så viktigt. Men varför finns det inte då fler recensioner och forum där barnen själva får säga sitt?

Barnens romanpris i Sveriges radio är ett gott exempel för här får verkligen barnens åsikter ta plats. Det är barnen som är juryn och bestämmer vilken bok som ska vinna. Men vad finns det mer? Pinsamt lite!

Biblioteken och bibliotekarien som arbetar med läsfrämjande är otroligt viktiga. Vi jobbar ofta i det lilla lokala sammanhangen och jag ser läsfrämjande som min viktigaste arbetsuppgift. Men det samhället i stort säger mig är att det inte är så viktigt. Jo med ord sägs det och det förfäras över att barn och unga inte läser men i handling, vad gör man? Jag tänker på Lotta Olssons debattinlägg i DN i oktober: Ska vi sluta låtsas att vi tycker det är viktigt att barn läser. Här undrar hon varför vi inte pratar mer om barnböcker och varför läser inte vuxna mer om vi vill att barnen ska läsa?

Till alla oss vuxna som läser böcker för mellanåldern och låter det höras, heja oss!

Publicerat i Debut | Märkt , , | 4 kommentarer

Novellantologin ”Våreld”

Den 14 februari 2020 släpps novellantologin ”Våreld” där min novell ”Född att sticka ut” finns med. Inriktningen är ”paranormal romance” och jag ska erkänna är jag själv aldrig läst något i den genren. Personligen gillar att läsa om sånt som finns på riktig, det vanliga livet kryddat med härlig kärlek, lite humor och spänning. Å  andra sidan har jag sett både tv-serier och filmer med övernaturliga inslag, utomjordingar och annat. Och romatik är ju aldrig fel. Så jag kände att jag ville testa och se om jag kunde få ihop en novell. Jag skissade upp en handling, placerade min huvudkaraktär i gymnasieskolan, la till lite övernaturlighet och så en kärlekshistoria på det. Och vips hade det blivit en liten novell. Förlaget ville att jag skulle göra huvudpersonen mer vuxen, så jag fick skriva om lite. Inte helt lätt när man själv har barn som faktiskt är äldre än karaktären och som man ändå, trots att de är vuxna och ansvarsfulla individer som flyttat hemifrån, ser som sina små barn. Men det var bara att tänka bort det och fokusera på historien.

Jag ser verkligen fram emot boksläppet och att få hålla den fantastiskt fina boken i handen. Omslaget är helt magiskt och jag är så glad att min lilla novell ska få vara med där. 

Antologin ”Våreld”
Bild: Seraf förlag

Publicerat i Anna Alemo, antologi, Debut, noveller, Våreld | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Att ta sig tid

Foto: José Figueroa

Många handböcker ger ju tipset att bara sätta sig och skriva varje dag. Det är främst menat för dem som har svårt att komma igång för att de gjort tröskeln för hög för sig själva. Istället för att tänka att ”idag ska jag skriva” tänker de ”idag måste jag få ihop ett vasst tredjekapitel där huvudkonflikten introduceras”. Då är det bra att släppa förhandsplanerandet och bara sätta igång med skrivandet.

Men för mig är det inte det som är problemet. Jag fastnar oftast på steget innan, det vill säga att ta tag i skrivandet och att skapa förutsättningarna för att lyckas göra det. Jag vet att jag kan skriva på mobilen på bussen till jobb men då måste jag ha landat i något slags känsla av att vara färdig med annat. Annars får jag ingen ro att skriva.

Vad ”att vara färdig med” innebär kan vara lite allt möjligt, men oftast är det en känsla av att hinna göra det jag vill på fritiden. Beroende på dagsform kommer skrivandet olika långt ner på prioriteringsstegen men jag har märkt att det går lättast när jag inte är stressad över jobbet och har haft tid att reflektera över texterna mellan varven i skrivandet. Och där är tid en viktig komponent.

När jag jobbade på förlag satt jag med andras texter hela dagarna och märkte ett väldigt motstånd mot att sätta mig med min egna alster på kvällen. Men nu när jag är tillbaka på bibliotek har jag ännu inte märkt av den förlösande kraft jag förväntade mig. Min sambo pratar ofta om att det krävs sammanhängande skrivtid för att man ska kunna gå in i texten och jag tänker att hon vet vad hon pratar om. Så nu ska jag prova på det.

Till våren ska jag gå ner i arbetstid och prova att ha en skrivdag i veckan. Förhoppningsvis ger det mig den tid jag så väl känner att jag behöver och det kan bli lite fler böcker skrivna. Det är ju värt att testa, för jag vill ju inte förbli en författare med bara en bok i min verksförteckning. Vi får se hur det funkar med både jobb och inkomstbortfall, men att ”våga är att vinna” eller hur det brukar sägas.

Publicerat i Jens Mattsson | Lämna en kommentar