Det läskiga tyckandet

7D__8786 2Nu har min bok varit ute på marknaden i två veckor, och redan innan dess fanns den tillgänglig för bokbloggare och andra recensenter. I och med det har jag tagit klivet in i en helt ny värld. Från att ha haft total kontroll över vilka som fått läsa det jag skrivit, och då bara såna som mest troligt skulle ha snälla saker att säga, har jag nu gått till att fullständigt tappa just den kontrollen. Jag vet absolut ingenting om vad jag har att vänta mig och från vilka håll, dels eftersom jag inte har nån aning om vilka som köper boken och dels eftersom recensionsexen skickas ut av förlaget. Det är både superskrämmande och jättehäftigt på samma gång. Tre gånger har jag tack vare att förlaget repostat och taggat mig hittat bilder på Instagram som lagts ut av läsare på väg att ta del av och bedöma min bok. Vilken fullkomligt bisarr känsla att hitta min bok i flödet hos för mig helt främmande människor.
Bisarr och faktiskt helt jävla underbar. Det är superhäftigt! För att inte tala om kicken när recensionerna sedan är till bokens fördel, det är ju då man påminns om att det faktiskt är värt det att inte bara skriva för byrålådan, utan låta andra ta del av ens formuleringar. Den där stolta känslan, inte helt olik den man upplever när ens barn får beröm, när främlingar skriver att de saknar ens huvudkaraktär efter att ha läst ut boken, den är oslagbar. Då vill man bara sätta sig och fortsätta skriva, skriva, skriva. =)

Nu har jag också hittat en recension som inte alls var positiv men vars innehåll jag inte vill avslöja pga spoiler, och jag blev faktiskt inte ens lite självmordsbenägen. Det känns skönt, jag har varit så rädd för hur jag kommer att reagera när nån ofrånkomligen kommer att ogilla min bok, men det är okej. Jag hoppas förstås att det inte ska bli nån vana att jag stöter på såna recensioner, men det är okej. Det är naturligtvis en träningssak, att inte ta till sig av det negativa utan istället fokusera på det positiva. Det vet ju alla, om tio personer säger nånting snällt och en person säger nånting elakt, så är det den enda elaka kommentaren som fastnar medan de tio positiva dukar undan i skuggan av det onda. Jag ska försöka hindra det från att hända. Det kommer garanterat bli tufft emellanåt men som sagt, det är en träningssak. Och nån slags träning ska jag väl ägna mig åt jag också. =P

Publicerat i Debut, Genom paradiset på en spikmatta, Jannice Eklöf, Recensioner | Lämna en kommentar

Ett omslag blir till

I slutet av förra månaden var det äntligen klart!

Ända sedan jag skickade in mitt manus till förlag har jag drömt och fantiserat om hur omslaget kunde tänkas se ut. Jag har undrat hur mycket jag själv skulle få påverka och funderat på vad jag egentligen ville.

Det började i augusti förra året. En idé hade vuxit sig starkare, och för att kunna genomföra den krävdes det att en bild att utgå ifrån togs ganska omgående. Allt var ännu inte klart med förlaget, men jag bestämde mig för att ändå genomföra en fotografering innan det var för sent på året.

Jag samlade ihop en fotograf, en modell och ett par assistenter och gav mig av mot Röttleforsen en solig dag i slutet på sommaren. Vi tog många bilder (cirka 500 stycken) på olika platser och det var så häftigt att se visionen komma till liv.

IMG_9346[2]

Jag instruerar modellen.

Bilderna låg tryggt i min dator i några månader fram tills den dagen för ett tag sedan då det var dags att börja fila fram idéer tillsammans med min förläggare och en duktig grafiker. Det blev många turer. Förläggaren och grafikern gillade mina idéer, men de tyckte att bilderna hade för rörig bakgrund och önskade mer djup. Jag var helt öppen för att byta bakgrund, men ville att den nya i så fall skulle stämma med miljön och bokens känsla. Vi letade och letade. Vi ändrade oss också om originalbilden, men till slut hade vi enats och det var dags att finjustera.

Omslaget stod klart ungefär samma dag som det skulle skickas in till Svensk Bokhandels höstkatalog tillsammans med mitt debutantporträtt (som ni kommer få ta del av i sommar).

Jag är så hemskt nöjd!

forsdansen 3d cmyk

Publicerat i Debut | 1 kommentar

”Som om Tintin blivit återfödd av Douglas Adams”

camilla-linde-portrait-350-squareJag skulle egentligen skriva ett helt annat inlägg. Men efter vad som hände idag (tisdag) så finns det liksom inte plats för något annat inom mig. Allting på insidan är en väldig röra av regnbågar och rymdraketer och dansande enhörningar med steppskor.

Snack har nämligen fått sin alldeles första recension!

Och det var med blandade känslor jag lät muspekaren vila över länken. Konstigt, kanske många skulle tycka. Att få en recension är väl något odelat positivt? Någonting som alla som skrivit en bok ser fram emot? Men det är inte så lätt, eller hur? Bara för att någon recenserar din bok behöver de ju inte … gilla den.

Jag hade noga förberett mig för att läsare inte skulle tycka om den. Okej, jag ljuger – jag har försökt förbereda mig, men sanningen är den att jag fortfarande är helt jäkla vettskrämd över att någon inte ska göra det. Vilket är knasigt, förstås. Det är ju högst troligt att någon av de personer som läser boken helt enkelt inte kommer att tycka om den. Flera säkert. Jag gillar inte allt jag läser, eller äter, eller hör på radion. Varför skulle andra människor vara annorlunda? Det är fullkomligt logiskt.

Så varför lyssnar inte min hjärna?

Jag blev i alla fall tipsad om att bokbloggaren Bokhuset (som har en massa briljanta lästips och recensioner) postat en recension. Med svettblanka tangenter öppnade jag länken.

Den första delen fick något att klösa runt i magen, som ett vilt litet djur som ville ut:

”Jag var lite orolig när jag tackade ja till den här boken, det ska erkännas. Snack Parrows, kapten Hammock och en Tintin-kopia på omslaget, risken för en ripoff från andra kända verk kändes överhängande.”

Hoppet sjönk. Den där rösten som alltid finns långt bak i huvudet började genast viska. De tyckte inte om den, såklart att de inte tyckte om den. Trodde du egentligen något annat?

Men den där rösten är ju ingenting man ska lyssna på. Jag läste vidare.

”Som mina trogna läsare vet är Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams min ständiga följeslagare här i livet. Boken som alltid haft en given plats i min resväska och numera pryder bokhyllan med sina slitna sidor. En älskad bok. Så när jag säger att Snack Parrows intergalaktiska rymdbyrå för underliga mysterier och piratbestyr ger mig samma känsla som Liftarens guide, så förstår ni kanske hur mycket jag gillar det här.”

Någonstans där slutade det oroliga inom mig att krafsa. Faktum var att det kändes som att det gått och tvärdött, eller i alla fall slängt i sig en massa mat och hamnat i ett rejält paltkoma.

Jag läste recensionen igen, och sedan ännu en gång.

Det är svårt att sätta i ord, vad som händer inne i en. Hur det känns att läsa de där orden. När den som recenserat verkligen förstått hur du menat. Som tycker att du träffat rätt i det som du slet så med, som du nojjade så över (är språket för svårt? Går det för snabbt? Kommer ens barnen tycka att det är roligt?).
Det är känslan av något lugnt och tungt och samtidigt sprudlande och sprittande som sjunker genom kroppen.

När jag kom till recensionens sista del var jag faktiskt lite tårögd.

”Som Tintin blivit återfödd av Douglas Adams. Så känns det här. Kärleksfull nostalgi med stora doser av skruvad rymdhumor. Jag vill genast ha nästa bok. Helst igår.”

Det kommer såklart inte att vara såhär hela tiden. Det som här lyfts fram som spännande och intressant kommer någon annan inte tycka om. Jag vet det.

Men just nu spelar det ingen roll.

(Recensionen finns här i sin helhet.)

 

Publicerat i Barnböcker, Camilla Linde, Debut, Recensioner, science fiction | 8 kommentarer

Hur ska man komma ihåg allt?

GB_Karl_Modig_2

När jag planerar mina böcker så börjar jag alltid med att skriva ett synopsis och jobba med det tills jag känner mig nöjd. Men hur mycket jag än jobbar med den så blir det alltid ”bara” en grov skiss. Det kommer fram massa bra idéer under arbetet med mitt synopsis men de bästa idéerna kommer alltid i ett senare skede, när jag är mitt uppe i skrivandet av boken.

 

Allra oftast händer det när jag ligger i min säng och ska försöka sova. När jag slappnar av och går igenom vad som hänt under och tankarna far iväg. Det är då genislagen kommer. Förvånansvärt ofta är det faktiskt riktigt bra idéer. Förut, när jag fick mina kvällsidéer, så brukade jag tänka att jag säkert kommer komma ihåg det imorgon.
Sen vaknade jag nästa morgon och ibland kom jag ihåg idén, och ibland kom jag inte ihåg. Men det håller inte i längden, tänk om jag skulle glömma världens bästa idé?

Så då började jag Evernote, troligtvis en av människans bästa uppfinningar. Det är en anteckningsapp som synkroniserar det du skriver i mobilen med ett program på din dator. Om du får en genialisk idé på tunnelbanan, i bilen eller precis innan du ska sova så skriver du upp det i din mobil och nästa gång du sätter dig vid datorn så finns den där. Hur smidigt som helst.
(Det finns såklart fler appar än Evernote som gör samma sak.)

21091982231_b5e401f066_bMen om appar och mobiler inte är din grej så kan jag från botten av mitt hjärta rekommendera att skriva dagbok. Jag har börjat göra det, och det är så bra. Både som ett sätt att komma ihåg vad man gjort, reflektera över olika saker och att göra anteckningar till boken.

Publicerat i Debut | Lämna en kommentar

Fylla i luckorna

Anna porträtt 3

Foto: Göran Segeholm

Ibland får jag frågan var min inspiration kommer ifrån. Det är klurigt att svara på tycker jag, för jag kan bli oväntat inspirerad av vad som helst. En flygande tanke om en karaktär, en låt jag hör som får mig att fundera över vem som kan tänkas lyssna på den och hur musiken får personen att känna, en klädstil på någon jag ser på stan, eller bara en känsla jag vill att någon i en historia ska känna. När den första tanken har kommit till mig rullar det ofta på snabbt som bara den, hjärnan dagdrömmer ihop grejer och historier vecklar ut sig.

Så var det till exempel i veckan. Jag är väldigt inne på Karin Boye för tillfället. Det är något med årstiden (En gång i min ungdom när jag gick till biblioteket för att låna Karin Boye var alla diktböcker utlånade, och bibliotekarien skrattade åt mig och sa ”Alla Boye-samlingar är utlånade, det är ju vår”. Det tyckte jag var kul). Jag tycker speciellt mycket om en samling som heter Härdarna, där det finns en jättelång dikt som heter Tillägnan.

De här dikterna gör mig så inspirerad att jag nästan sprängs. Speciellt denna:

Tillägnan 14

Tillägnan, vers 14, av Karin Boye

Och denna:

Tillägnan 13

Tillägnan, vers 13, av Karin Boye

Hennes dikter är som koncentrerade unga vuxna-noveller! Min hjärna fyller i luckorna och hittar på historier runt de här orden. Nu håller jag på att skriva ner dem. Att fundera över vad som har hänt och vilka personer som känner så här gör mig superinspirerad. Dessutom har flera av dikterna Uppsalamarkörer, vilket känns extra kul med tanke på att det jag skriver också utspelar sig i Uppsala. Jag gillar verkligen tanken på att låna lite tematik från Boyes Uppsala till mitt Uppsala.

Detta kan göras som en kul skrivövning för den som behöver lite inspiration: Välj ut en dikt eller en låttext och gör om den till en längre historia. Vilka är personerna, vad har hänt, varför känner någon som den gör? Jag kan speciellt rekommendera Boye. Det är något med Boye och våren.

 

 

Publicerat i Anna Ahlund, Debut, Inspiration, poesi, Skrivövningar | 2 kommentarer

Gästblogg: Marcus Olausson

Marcus PorträttVad vill jag uppnå med mitt skrivande?

Har du ställt dig den frågan någon gång? Den är starkt närbesläktad med frågan – Varför skriver jag? – men låt oss diskutera syfte och mål och vad som skiljer dem åt. Förmodligen har du något du vill berätta, något som driver dig, något som bara måste ut. Ett livsöde, en upplevelse, en dröm, en fantasi. Du har blivit inspirerad och berättelsen bara måste ut eller så verkar det helt enkelt kul att skriva. Det svarar på varför du skriver, ditt syfte, men vad vill du uppnå med berättelsen? Skriver du för din egen skull, för att få själslig ro, för att upplysa, bli rik och berömd eller kanske bara för att underhålla? Med andra ord, målet med ditt skrivande. Eller som Wikipedia torrt sammanfattar det hela: Ett mål bör vara mätbart och tidsbundet så att man kan fastställa när målet är uppnått.

Jag har inte alltid skrivit men jag har nog alltid berättat, genom konst och musik. Någonstans växlade det över mer och mer till författande och berättelserna kommer nu till mig snabbare än jag hinner knappa ner dem. I en recension av min bokserie Serahema Saporium beklagade recensenten att mina karaktärer var väl stereotypa, absolut inte värre än andras, snarare tvärtom, men hon ställde högre krav på fantastikförfattare att ta sig utanför ramarna. Det gav mig en tankeställare. Vad är det egentligen jag försöker uppnå här? Vad är mitt verkliga mål?

Jag vill inte bara skriva fantasieggande och spännande utan även beröra och om jag dessutom på minsta sätt kan påverka vår värld till något bättre så tänker jag banne mig försöka. Inspirera, förtrolla, ge mod, väcka hopp, belysa orättvisor, söka lösningar. Pretentiöst så det heter duga men fantastiken ger oss trots allt chansen att bryta ny mark utanför det mimetiska. Det innebär inte att jag låter recensenter styra vad jag skriver, men jag har lagt till ytterligare ett mål.

Ifjol kraschade jag för andra gången i mitt liv av kombinationen stressfylld heltidstjänst och tusen järn i elden privat. Jag orkade inte längre. Sjukskrev mig och sjönk allt djupare ner i depressionens avgrund medan världen verkade brinna allt intensivare omkring mig. Droppen blev när bilden på treårige Aylan Kurdi kablades ut. Jag är själv småbarnsfar och när jag såg den lille pojken ligga död på stranden, samtidigt som folk empatilöst häcklade hans far, då brast det. Efter att ha torkat tårarna bestämde jag mig för att nu är det fanimej nog. Jag ska uppnå något gott med mitt skrivande, sprida glädje och framtidstro. Fantastikhjälpen föddes och mörkret i mina tankar drog sig undan.

Fantastikhjälpen är ett initiativ för att ideellt samla in pengar till behövande och jag har fått med mig ett mycket talangfullt team. Vårt första projekt blir att producera en bok där överskottet går till Läkare utan gränser och jag har en kanonstory som känns i hjärtat. Redan beslutet att göra det här stärkte mig och fick mig att börja kravla tillbaka till livet igen. Jag är inte sjukskriven längre och jag vet vad jag vill uppnå med det här projektet, hela tiden med koll på min hälsa. Nu hoppas jag att världen kommer omfamna den ensamkommande flickan Nahrina och hennes äventyr i ett förtrollat Trollhättan. Ett äventyr som blandar orientalisk mystik med nordiska gudar, tomtar och troll. Vad boken handlar om mer i detalj är hemligt ett litet tag till men håll gärna koll på vår hemsida så kommer snart mer information.

Så vad vill jag då uppnå med Fantastikhjälpen? Det mätbara målet är att samla in pengar till Läkare utan gränser som på plats runtom i världen gör heroiska insatser för utsatta människor. Som bonus hoppas jag väcka lusten att läsa och lära hos våra barn, infödda som nyanlända. Att förmedla hur viktigt det är att se bortom det som skiljer oss åt om vi ska kunna samsas, såväl i den här verkligheten som andra. Att väcka barnens nyfikenhet för historia. Och jag kan lova en sak, det kommer att bli helt magiskt.

Tack till Debutantbloggen för att jag fick gästa ert utrymme och tack till dig som har läst det här. Kommentera gärna vad du själv vill uppnå med ditt skrivande. Förutom Fantastikhjälpen kan man även följa mig på Facebook eller min blogg www.marcusolausson.com. Där kan man läsa om vad som hänt sedan debuten ”De rotlösa” 2014 och vilka planer jag har för framtiden.

Vid tangentbordet

/Marcus

Publicerat i Debut, Gästbloggare | 4 kommentarer

Lördagsfrågan: Vem är den allra första som får läsa det du skriver?

I dag svarar vi på frågan om vem som är den allra första som får läsa det vi skriver. Fortsätt gärna att fråga oss saker så svarar vi under kommande lördagar!

Profilbild

Anna: Mina skrivartribe Anna Arvidsson och Anna Jakobsson Lund (som jag har blogg med) brukar få ta del av saker som ibland är riktigt råa. Vi har jobbat så mycket med varandras manus att de fattar hur jag tänker och vad jag är ute efter att få fram. När de testläser kan de bättre än några andra peka på vad jag behöver utveckla för att det ska synas i texten. För mig är det viktigt att den första som läser kan vara peppig och kan se hur bra det kommer att bli även om det inte är bra just då, så att jag håller uppe drivet att komma vidare.

 

GB_Karl_Modig_1Karl: Hmm, jag vet inte riktigt. Jag har lite dåligt med skrivarkompisar att bolla idéer med, men allra oftast är det min förläggare Ada som jag vänder mig till. Hon är väldigt duktig både på att ge tips på mina halvdåliga idéer och såklart ge respons på det jag skriver.

 

 

 

 

 

camilla-linde-portrait-350-square

Camilla: Fram tills för ungefär ett år sedan lät jag sällan någon annan läsa mina texter. Jag arbetade med dem till förbannelse och skickade sedan in till förlag.
I efterhand kan jag se hur mycket de fortfarande behövde arbetas om. Men det var sådant jag själv inte kunde se. Inte då.
Nu är jag betydligt bättre på att ta hjälp av andra. Olika personer får läsa i olika stadier. Och jag är inte längre så rädd för att visa den där ”råa” texten.

 

IMG_8645Ida: Jag låter helst flera olika personer läsa mina texter under processen, men den allra första som får läsa är min pojkvän. Han är tillräckligt peppande och snäll för att kicka upp mitt självförtroende lagom mycket för att skicka texten vidare. Han är också den jag bollar idéer med i förhand.

 

 

 

 

7D__8786 2 - kopiaJannice: Min syster Jeanette läser i stort sett allt jag skriver och hon brukar vara först, tätt följd av systerdotter Jennifer. Jeanette har dessutom tagit på sig att varje torsdag påminna mig om att det är just torsdag, utifall att jag skulle glömma bort att publicera fredagsinlägget här på bloggen. Sen korrläser hon och godkänner inlägget. Ordning och reda, inlägg på freda. =)

Publicerat i Debut, lördagsenkät | Lämna en kommentar