Overklighet

Kevin. Jag känner igen mig i nästan allt. Jag må ha blivit förskonad från refuseringar (hörde ni det där ute? Jag blev antagen på FÖRSTA FÖRSÖKET) men ångesten har varit, och är, densamma för det. Jag hade en logistisk kris när jag lämnade in manusbunten hos det lokala postombudet. Aldrig har jag svurit så mycket över Postens omstrukturering som då. Plötsligt slog det mig att den där Roy Andersson-filmen för Posten som sändes i tv då var helt mitt i prick: ”Det är ju ingen riktig post”. Nä, just det. Det är ju inte det. Där stod Pelle Banan, 22 år och extraarbetandes i sin farsas tobaksaffär, och skulle hantera MITT MANUS. Han fipplade på några frimärken och stoppade det tjocka kuvertet i en påse.

”Är det där rätt påse?” frågade jag.

Jo, jag frågade faktiskt det. Sen gick jag hem och hade oerhört hög puls eftersom jag var ganska säker på att det här kommer att falla på en skitsak. Nån Karl-Bertil Jonsson på Postens avdelning för litterärt fragila kuvert kommer att ha en störd hämndplan mot medelklassjournalister i yngre medelåldern i innerstan. Eller så kommer den alkade Ronny på sorteringen att vara bakfull och bara sumpa hela skiten. Hur kunde jag vara så dum att jag postade det på en lördag? Då kommer det ju att vara måndag när det sorteras och bärs ut. Så klart Ronny kommer vara bakis.

Men det kom fram. Och det blev antaget och det var ett av de skönaste, mest bekräftande och upplyftande ögonblicken i mitt liv.

Sen vidtog en annan typ av ångest. Det hela var bara ett skämt. En gång om året genomför hela förlagsbranschen ett practical joke: de antar det sämsta skitmanus de någonsin fått och ser hur det går. Det här året var det Ordfronts tur. 

Eller så skulle förlaget gå i konkurs innan boken hann tryckas. Eller så var jag huvudpersonen i en ny realityserie som gick ut på att lura någon – i det här fallet jag – till att tro att han skulle få sin bok utgiven. På själva releasefesten skulle sedan allt avslöjas och allt skulle direktsändas i Kanal 5.

Men sen ringde någon som utgav sig för att vara min redaktör. Hon var mycket trevlig. Vi åt lunch. Vi pratade om min bok. Mina värsta farhågor om litterära schimärer skingrades – för att ersättas av nya hjärnspöken.

Med jämna mellanrum ringde sedan min redaktör. Ibland flera gånger i veckan. Varje gång sa hon, på lundaskånska och med en lätt stressad ton: ”Det finns något vi måste diskutera.” Och varje gång passerade min författarkarriär i revy under bråkdelen av en sekund. Hon har läst och insett att det bara är skit. Hälften måste strykas. Göras om till deckare. Skriv in en saftig sexscen. Gör butlern till psykopat. Förlägg handlingen till Bahamas i stället.

Värst var det när jag inte kunnat svara och hon lämnade ett meddelande. Då gick jag i flera timmar och var övertygad om att det var kört. Bara att skriva om. Ctrl+A, delete.

Men varje gång var det något förhållandevis trivialt. Har hon mörkbrunt eller ljusbrunt hår? På sidan 67 har hon det ena, på sidan 125 det andra. För många kolon. Ett syftningsfel här, en tveksam metafor där. Till slut blev det färdigt. Slutkorr lämnades till tryckeriet. Jag kunde andas ut. Slappna av. Lämna det bakom mig. I cirka tre dygn. Sen vaknade jag kallsvettig en natt, återigen med alldeles för hög puls.

Herrejävlar, folk ska ju läsa det här. Folk förväntas betala pengar för att läsa det. Människor som är betydligt smartare än jag ska recensera den och tycka till. Ännu värre: folk som är betydligt mer korkade än jag kommer att läsa den och tycka saker om den. Nu är den bortom min kontroll.

Och där är jag nu. I ett vakuum som kommer att brytas i slutet av januari. Tills vidare googlar jag tvångsmässigt på titeln. Kontrollerar dagligen om fler gått med i min Facebook-grupp. För mitt inre ser jag en ekande tom lokal på kvällen den 22 januari. Där finns jag, min dotter, min sambo, min bror och mina föräldrar. Ingen annan kom på releasefesten. Ett överfullt bord med böcker, alldeles för många drinkbiljetter och en ångest så stor att den påverkar tidvattnet.

/Kalle

7 reaktioner på ”Overklighet

  1. Jo jag har läst ut boken! Faktum är att den kvalade in bland en av de få böcker som jag inte bara läste på tåget (det är där jag läser, när jag inte jobbar och alltså inte åker tåg över en timme om dagen så läser jag nästan inga böcker alls), utan som åkte upp ur väskan så fort kvällens plikter var gjorda (disken fick t o m vänta) och lästes ut i ett rask. Jag tokgillade den (nu ska jag inte säga för mycket här eftersom första recensionsdag inte varit) men jag tyckte den var helt enkelt underbar. Det egna språket, människorna, beskrivningarna, allt. Det enda var att när jag väl läst ut den kände jag mig ledsen varje gång jag tänkte på den, med tanke på den Crying Game-aktiga överraskningen på slutet. Den lämnade mig deppad, nedslagen och lite förvirrad. Jag var tvungen att börja om och läsa början, och lite här och där igen nu när jag visste. Och jag har inte riktigt bestämt mig hur jag ska tolka det. Nu sitter jag tyvärr inte i den positionen att jag skriver recensioner men jag kommer att prata väl om den med alla som vill lyssna, och vet i alla fall ett par personer som kommer att få den i paket under året. Och jag har raggat två från redaktionen till festen.

  2. Tack, tack, tack. Jag behöver all hjälp jag kan få. Hur långt har du kommit i boken? Eller just det, så här är det naturligtvis: du har läst hela boken, men tycker den SUGER CIRKUSCLOWN. Och därför säger du inget om vad du tycker.

    Jag? Paranoid? Nejdå. Jag kallar det realistisk.

  3. …och nu har din bok landat på tidningsredaktioner Sverige över och en hel del människor kommer stoppa den i väskan och läsa den på vägen hem. Jag hoppas du kan sova i natt, och alla nätter tills deras recensioner gått igenom layoutare, korrläsare och tryck och förhoppningsvis hamnar på var mans frukostbord. Jag håller tummarna och lovar att läsa vårt exemplar av boken på tåget så att alla ser.

  4. Tack Karin. Jag känner mig mycket tryggare. Nu oroar jag mig bara för att jag ska drabbas av BiB-sjukan och stressat börja klunka vin vid 17.30-tiden för att sedan inte sluta och någon gång runt klockan 21.15 vara full som en bräddfull pastakastrull. Vaka över mig.

  5. Och det värsta är att den där gnagande bluffkänslan inte går över. Det är snart tre år sedan min debut och jag väntar fortfarande på telefonsamtalet som inleds ”HAHAHA!”.

  6. Förresten, det här med releasefester. Jag är bortskämd med inbjudningar till en hel del releasefester via jobbet. I början gick jag på rätt många, det var ”wow gratis vin nästan på arbetstid”. Nu har jag blivit kräsen och tänker mer strategiskt för att täcka in mesta möjliga information om flest böcker och kanske se till att odla någon relation. Eller om det är något spektakulärt ställe eller lockande utlovad underhållning.

    Men jag ska tänka om nu. När en inbjudning dimper ner i mailen eller häftas upp på anslagstavlan, så ska jag se bakom de grälla färgerna eller den sobra layouten. Jag ska försöka se efter om det sitter en liten människa där som hoppas, hoppas att någon ska vara intresserad av hennes bok, så intresserad att de orkar masa sig iväg en vardagkväll efter jobbet. Även om förlaget inte har abonnerat Edsbacka Krog eller bokat Cirkus Cirkör för privatföreställning. Jag ska se efter noga, och om jag anar en något nervös debutant ska jag minnas min egen rädsla för att ingen skulle orka komma på min 35-årsfest för att vi bor så förskräckligt långt bort, och så ska jag försöka mobilisera så många av kollegorna som möjligt och gå på just den releasefesten. Och ha skitkul.

  7. Och vi som hade tänkt bränna av en värdefull kvällsbarnvakt på den 22 januari, ett av de få tillfällen då morföräldrarna steker köttbullar, läser sagor, nattar barnen och sedan själva somnar utmattade i soffan, främst använda till bröllop och ett och annat teaterbesök, men det kanske är bättre att vi tar med allihop till partyt så är vi i alla fall 13 personer där. Våra tre killar i olika storlekar fyller upp rätt bra. Och min mamma skulle nog verkligen gilla drinkbiljetterna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s