Att slänga en bok är att dö en smula

I hear you brothers.

Ibland ställer jag mig frågan vad vitsen är med böcker man har läst. Vi har otaliga exempel på det i våra bokhyllor: böcker jag läst, inte gillat speciellt mycket, men som jag ändå behåller. År efter år efter år. För att de … är böcker. Antar jag. Att göra sig av med en bok är på något sätt hädiskt.

Jag vet att jag aldrig kommer att läsa om dem. Jag behöver dem inte som referensmaterial. De är inte snygga. Inte värdefulla. De har inget känslomässigt värde. Och ändå! Det GÅR inte.

Det är som i det där Seinfeldavsnittet, när George har gjort slut med en tjej som han lånat ut böcker till. Han blir besatt av att få tillbaka dem, men han kan inte gå dit eftersom de gjort slut i vredesmod. Så han tvingar Jerry att gå dit under något svepskäl.

Anledning: nej, jag kanske inte kommer läsa om dem, men det är MINA BÖCKER.

Precis exakt så känner jag.

/Kalle

2 reaktioner på ”Att slänga en bok är att dö en smula

  1. Nu har i alla fall Kevin släpat iväg en kasse med böcker till vårt lokala Konsum, där någon eldsjäl ställt upp en, nej två bokhyllor. ”Ta en bok – lägg två kronor till Kooperation utan gränser”. Där hamnar en del böcker som rensats ut från jobbet som jag tänker kanske kan göra vår förort lite bättre (läs: mer frisinnad). Och så en del ur våra hjärtsnörpande rensningar hemma. Sådant som jag vet kommer att gå åt snabbt. En del vågar jag inte ställa där utan dumpar på Myrorna inne i stan. Man ville ju inte vara med om pinsamheten att behöva se sina utrensade böcker vecka efter vecka när man handlar mat (och ha chansen att ändra sig). Men mestadels är det böcker som inte varit hos oss så länge som åker ut. Böcker som aldrig riktigt fått en plats i hyllan, utan mest levt något slags ovärdigt bokliv i högar i trappan eller på bordet i sy/skräprummet. De är liksom inte lika svåra att ge bort, de har inte riktigt flyttat in. För jag kan inte ge bort min lilla samling av Inger Edelfeldt-böcker, min tummade Mossvikenfruar eller de fjorton delarna i Oz-serien i dålig sönderfallande pocketupplaga. De representerar perioder i mitt liv, de är just MINA BÖCKER. Jag lyckas inte ens slänga Citypack New York City Guide från 1996, herregud hur aktuell är den? Och alla ungdomsböcker, men där kan jag i alla fall tänka att barnen kanske läser dem sedan. Och om det är några böcker som verkligen har betytt något så är det väl Skugg-serien, Evelyn Spöke och Se bergen. Men den här gången gav vi faktiskt bort en stor hög barnböcker, och det satt långt inne. Men böcker som varken vi eller barnen gillar, varför spara dem egentligen? Och så slängde vi den där förskräckliga boken om Apan (inga titlar, här, tänk om författaren till ap-boken läser detta) som barnen tyckte var ap-kul men som i alla fall jag avskydde. Ja nu är den borta. Hm, hoppas inte barnen saknar den. Eller att det blir som när jag i smyg rensat bland barnens leksaker och vi sedan råkade besöka Myrorna vid jobbet. ”Precis en sådan där robot har jag hemma!” sa sjuåringen. Nja, inte längre…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s