Augustins hustru talar ut om att läsa manus

Hej!

Jag måste erkänna att jag känner igen mig. Att lära mig läsa Augustins manus har varit som att gå i skola – för oss båda. Med noggranna instruktioner om vad han förväntade sig och att jag förklarat vad jag kan bidra med så tror jag att jag under åren har lyckats bli en bra läsare åt A – men vägen dit har inte varit enkel.

Det första manuset jag läste fick jag kort efter att vi träffades. Jag läste, jag fick ont i magen, jag vågade inte säga något. Manusen därefter följer ungefär samma mönster som det du beskriver – de slutade i osämja och att jag hävdade min rätt och min skyldighet att vara sanningsenlig.

Men de sista åren så har det hänt något. A har varit tydlig med vad han behöver och i vilket skede jag får läsa. Jag uppfattar det som att han ger texten till mig när han själv tvivlar på den – vilket gör att jag uppfattar mitt uppdrag som är att ingjuta mod och självförtroende.

Sen har jag också insett att min styrka är att vara läsare, att bli engagerad i berättelsen och karaktärerna. Jag kommer ihåg att jag under flera veckor var sur på A för att han utsatte huvudpersonen för allt för stora prövningar. Jag försökte på alla sätt övertyga A om att en läsare behöver belöningar, att han måste vara lite snällare och till sist sa jag att att jag inte orkar läsa mer om huvudperson inte får det bättre…

Den lärdom jag försöker ha med mig som ett mantra när jag läser är att aldrig glömma bort vem jag läser för och varför jag läser. Kritik javisst, men sparsamt och kombinerat med tio gånger så många positiva kommentarer. Men all denna teroibyggnad kanske bara är en efterkonstruktion – den kan ju vara så enkelt, precis som du skriver, att A´s texter helt enkelt har blivit bättre och därmed mer läsvärda.

3 reaktioner på ”Augustins hustru talar ut om att läsa manus

  1. Pingback: Jag är rädd att vi är osams om recensentens uppdrag (II) « Debutantbloggen

  2. Hallå Å,

    åh vad jag tror att min man skulle känna igen sig i det du skriver! Första gången jag gav honom några kapitel i min bok tog han sig an dem med någon slags självpåtagen expertkommentatorsmin och jag kände mig mycket förnärmad. Expert? Han? Han pratar ju knappt svenska (vilket han gör, men ändå, han är ju från Australien)!

    Jag kommer inte ihåg hur lång tid det tog, men efer ungefär femton-tjugo kapitel skedde den stora transformationen – den då han blev LÄSARE. Och sa just vad han tyckte som läsare, inte expertkommentator. Och då visade det sig att han har världens bästa intuition och känsla för berättande. Inte språkligt kanske, men storymässigt.

    Fast han kanske också skulle säga att just där, vid kapitel 15 eller 20, så blev manuset mycket bättre:)

  3. Det är en massa bra reflektioner som du skriver här som jag ska tänka på nästa gång jag läser ett av Kevins manus. Det känns också på något sätt bra att det inte alltid varit tjolahopp med det här i er familj heller. Kanske det döljer sig genomlevda konflikter bakom många vackra tack-ord.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s