Nämen hej!

Jag skäms. Det var alldeles för länge sedan jag skrev här på bloggen. Visserligen har jag, Augustin och Kevin kommit överens om att det inte ska vara ett krav eller en börda att skriva här. Det ska vara lustfyllt. Men det går inte att komma ifrån att det blir ett krav ändå. Skärmen blänger surt på mig när jag går in och läser alla inlägg: Augustins små pärlor av stilistik, Kevins flöden av ord, Fru Fratos insiktsfulla och stränga inlägg.

Inte för att jag fått prestationsångest, det är inte därför. Mer som att jag känt mig lite överflödig. Jag har gett ut min bok, jag är inte längre debutant (eller, jo, det är jag väl, men jag går inte längre i väntans tider). Alla ni andra – A, K och FF – har liksom så mycket mer att skriva om.

Så känns det. Men det är naturligtvis inte sant. Jag har massor att skriva om. Hur det går för min bok. Hur det känns att vara utgiven. Att jag börjat på bok nummer två. Att jag återigen har blivit besatt av surdeg. Men det har liksom inte velat sig.

Men nu tar jag ett djupt andetag och skriver. Kanske är det bäst jag tar det i punktform. Jag brukar göra det när det känns motigt. Så slipper man stilistiska överväganden.

  • Boken fick blandade recensioner. Jag är på det hela taget nöjd. En slutsats är att de etablerade finrecensenterna inte tyckte om den, men att de yngre, lite mindre finkultursbesudlade, tycker om den. Expressens Amanda Svensson gillade den. Arbetarbladets Bodil Juggas älskade den. Och på senare tid har det dykt upp en hel del bloggrecensioner som är mestadels positiva. Till exempel den här och den här.
  • Försäljningen tuggar på. Det senaste jag hörde var att den sålt i drygt 1 000 exemplar. Vilket tydligen ska vara klart godkänt för en debutant. Men det är klart under de Stieg Larsson/Jens Lapidus/Mikael Niemi-nivåer jag drömt om.
  • Jag har också börjat på bok nummer två, och jag har kommit överens med förlaget om att skicka in de första 30-40 sidorna för bedömning snart. Se där, något nytt att få ångest för. Men ärligt talat är jag skamlöst förtjust i den än så länge.
  • För att parafrasera Augustin, så dog min hibiskus lagom till att ”Toffs bok” kom ut. Min relation till den hibiskusen var på intet sätt lika djup och innerlig som den Augustin kände för sitt citronträd. Men den hade ändå levt med mig i säkert tio år. Nu har vi köpt två nya hibiskusar. De mår bra.  
  • Avslutningsvis, ett svar till Karin: min dotter är fullständigt oimponerad av att jag skrivit en bok. Däremot är hon väldigt förtjust i att man i den framtid jag beskriver bajsar i gropar. Det har hon tagit fasta på.

Och just det ja. Det där med surdeg. Jag har återfallit i gamla fasoner. Nu står det konstant en bytta och luktar surt i ett hörn av köket. Jag blir trygg av det. Lite som att ha ett husdjur. Som man med jämna mellanrum äter upp. Med smör.

/Kalle

Om kalledixelius

En av tre författare som kommer att debutera under 2009.
Det här inlägget postades i Debut, Kalle och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Nämen hej!

  1. Liz skriver:

    Näe, det är liksom bara tomt precis överallt. Fast läsare… ja, många säger att de gillar mina texter. Men de kan ju vara lögnare. Jag har inte kopplat upp några av dem mot en lögndetektor än. Inga påhopp på stan, men ibland tycker jag att vissa ser så konstigt på mej på affären, jag är övertygad om att de läser min blogg och tänker; Menvadihelvete är det där för galning – egentligen.
    Inga andra mystiska figurer i trappuppgången förutom mej själv.

    Är det inte patetiskt liv jag lever? Springer omkring och tror jag ska bli utgiven. Refuserad som fan är jag, inget annat.

  2. Fru Frato skriver:

    Läsare då, har du hört av några sådana, förutom de vi sett här på bloggen. Några vidarebefordrade brev från förlaget? Påhopp på stan? Mystiska figurer i trappuppgången?

  3. Liz skriver:

    Ja, hos mej finns inga levande blommor, surdegar eller förlag som väntar på mina manus. Det låter så trevligt då du skriver allt det där.
    Till och med plastblomman gick och dog.
    Det jag kan hålla med om är att jag sitter och är skamligt förtjust över en bunt med manus. Men det är dock inget man får Nobelpris för (vad jag vet).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s