Augustin:Dagen jag blev antagen

Hej Kalle och Kevin,

När Bonniers ringde till mig en förmiddag och sa att de ville ha mitt manus funderade jag på om jag borde invänta det påskrivna kontraktet innan jag firade. Men så tänkte jag att om jag inte vågade vara glad nu, så skulle jag aldrig kunna vara glad.

Så jag ringde min fru och sa: ”Det är den fjärde april. Klockan är nio och fyrtiofem.”

”Jaha?” sa min fru.

Då insåg jag att jag proklamerat datum och tidpunkt för den stora händelsen utan att tala om vad själva händelsen var.

Sen ringde jag min skrivarbroder Erik.

Jag var hemma i lägenheten, stirrade ut genom fönstret och kände mig avtrubbad. Jag hade stålsatt mig inför beskedet och rustningen som skulle skyddat mig från sorg, stod också i vägen för glädjen.

Det ringde på dörren. Där stod Erik, han skakade om en champagneflaska och plötsligt var jag genomblöt.

Inom några timmar var mitt hem fyllt av vänner och skumpa och det gick upp för mig att jag nu skulle bli författare inte bara i mina egna ögon utan också i andras.

Hur beter sig författare? tänkte jag.

De åker till bokmässan. Och de bor på Park Avenue i Göteborg.

Jag gick ifrån de glada skrålen i vardagsrummet, in i garderoben som jag gjort om till skrivrum, och ringde:

”Hej, jag undrar om ni har några rum lediga till bokmässan?”

”Nej.”

Svaret kom omedelbart. Rösten var artigt kylig och jag förstod att det varit fullbokat i evigheter.

Hade det varit en vanlig dag så hade jag tackat, lagt på luren och ringt ett vandrarhem på Hisingen.

Men idag var det en alldeles särskild dag.

”Men hur är det med sviterna?”

”Jaså, sviterna.” Rösten fick en annan klang. ”Vänta ska jag se. Jodå. Vilken vill du ha?”

En halv minut senare klev jag ut bland mina champagnerusiga vänner och ställde frågan:
”Vilka tycker jag att ska jag hyra en svit som jag inte har råd med på bokmässan?”

En skog av händer i luften.

”Ja, tack”, sa jag i luren.

Sen beställde vi hämtpizza, ännu fler vänner dök upp; jag läste första kapitlet högt och Sandra tog en bild på mig där jag satt i en stol och och försökte riva muren som jag byggt för att skydda mig och mitt skrivande från andras åsikter. Nu, när det största förlaget gett mig sitt finaste betyg, ville jag riva muren för att få kontakt med glädjen och lugnet som kommer av att ha funnit ett hem för sitt skrivande.

Det var då jag bestämde mig för att ha fest för alla vänner och bekanta som också var på bokmässan.

Och det var i sviten som jag för första gången träffade Kevin.

/Augustin

Advertisements

About Augustin Erba

Augustin Erba är författare. Han finns på twitter under @augustin_erba Webbplats: augustinerba.wordpress.com
This entry was posted in Augustin and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

9 Responses to Augustin:Dagen jag blev antagen

  1. Sandra says:

    (försökte posta bilden, men det verkade inte funka, så här är länk istället!)

  2. Liz says:

    Augustin; Det är väl så, men då kan jag inte låta bli att förundras över varför yrket valde mej då det inte liksom vill sej riktigt. Misstänker att tiden får utvisa det. Jag har ju gott om tid att vänta. Det har jag.

    //Liz

  3. Hej Liz,
    Det låter som om du inte har något val. Jag har skrivit det på bloggen och jag skriver det igen: författaryrket kan vi inte välja, det väljer oss.

    Att ge upp är inget alternativ. Jag tror att om du försöker ge upp så kommer du sitta och skriva lik förbannat. Så har det i alla fall varit för mig.

    Skriv och skriv och skriv och det värsta som kan hända är att du blir ännu skickligare på att skriva. Låt inte refuseringsbrev styra ditt liv. Du förtjänar bättre än så.
    /A

  4. Liz says:

    Jo, men jag vill veta när jag ska ge upp. När? När bör jag fatta att jag ska börja knyppla istället?

    Herregud, jag kanske sitter här och är totalt urusel. Jag kanske har målat in mej i ett hörn med en färg som aldrig kommer att torka och här får jag sitta. Nå, lika bra det.

    Jag ser det som självmord att lägga ner mitt skrivande, likväl att skrivandet håller på att ta livet av mej.

    //Liz

  5. Det låter eländigt – och det måste vara tungt att komma igen efter en sån grej.

    Vet inte om det hjälper, men jag var på en föreläsning med en tränare – en så’n som tränat hela jämrans landslaget – och han sa att de allra bästa är inte de vars karriärer gått på räls.
    De som hade det lätt från början tappade ofta sugen vid första stora motgången (och stora motgångar har alla som vill göra något svårt – förr eller senare), medan de som haft det träligt hela tiden hade förmågan att bita ihop och gneta vidare och bli riktigt bra.

    Så ge inte upp. Skriv vidare. Och fortsätt skicka till förlag. Någonstans därute finns en förläggare som kommer älska din text.
    /A

  6. Liz says:

    Augustin; Det som hände var att jag blev antagen av ett mindre förlag. Ett samarbete kom igång, månader av planering och korr av manus förlöpte. Så en fredag fick jag veta att på måndagen skulle illustrationer (detta gällde en barnbok) och manus in till layouten. På måndagen hade jag istället ett mejl från förlaget som avblåser allt för att de helt plötsligt tror att de inte får sålt boken och att det är bättre om ett annat förlag ger ut mej… bla bla bla.

    Jag bloggar om refuseringseländet, där går det att läsa en massa skit.

    Mycket ska man få vara med om. Jag säger bara; Gubbar i hatt!

    //Liz

  7. Hej Annika, vad kul att höra att du är på gång med ny bok! Ser fram emot att läsa alla detaljer på bloggen.

    Och Liz: först antagen – sedan refuserad? Vad var det som hände?

  8. Liz says:

    Oj, vad det låter härligt! (jag har varit där själv för att sedan ryckas bort från det ett par dagar senare. Mitt var mer spartanskt, men ändå, jag var där)

    Jag kan känna känslan, lyckan, den obeskrivliga frånvaron i nuet. Alla nya frågor, ångesten som byter skepnad till en annan sorts ångest…

    Jaja. Nu kan jag bara beskriva känslan av att vara refuserad. Som en fet käftsmäll varje dag och en spark i ryggen då och då. Man ligger ner. Skillnaden mot ett riktigt slagsmål är att du är fri att gå, men som refuserad väljer du att ligga kvar.

    Det var kul att läsa inlägget. Härliga känslor!
    //Liz – Refuserad som fan!

  9. Grattis Augustin! Jag ser dig överallt just nu, det ska bli roligt att läsa din bok! Du är bra modig du som vågar fira i “förskott”. Jag och Maria fick vår bok antagen för flera veckor sedan men har ännu inte vågat fira – eller blogga om det heller för den delen – ännu. Ikväll ska jag skriva om det på min blogg, eftersom jag skickade tillbaka kontraktet igår påskrivet och klart! I kväll ska jag berätta om boken på min blogg. Ha det gott, så hörs vi.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s