Gästdebutant: Marika King om dagen hon blev antagen

Kära debutantkollegor,

Den första april kommer min bok ut och då är jag inte längre h ä r … bland de hundra omarbetningarna, de spända förväntningarna och laddningarna inför releasefesten. Då hamnar jag liksom på a n d r a  s i d a n, tillsammans med några blandade recensioner och en sådan där post-någonting-depression. Så nu berättar jag den. Historien om när jag blev antagen. Innan det är för sent…

Nollåttanummer. Okänt. Jag tryckte bort ljudet och tänkte att jag skulle ringa upp sedan.  Någon gång. Det var fredag, klockan var … ointressant. Sigge hade hunnit bli tre veckor men ammade fortfarande var nittionde minut – och däremellan hade han ont i magen. Jag var halvdöd. Jag glömde bort att lyssna på meddelandet.

Halv sju tog jag upp telefonen. Tryckte fram rösten. Det var en kvinna. Hon sa: ”Hej, jag heter Fru Förläggare och ringer från Norstedts. Det blir lite dumt inser jag nu eftersom klockan är så mycket och det är helg … men ja, du kan väl ringa mig om du hör det här. Mitt nummer är …”

Jag stirrade på telefonen. På klockan. Slog desperat numret i en förvirrad önskedröm om att de nog minsann hade fredagsfester där på förlaget. En rökig och litterär after work med telefonerna medkopplade så att de kunde svara om det kom ett riktigt viktigt samtal. Mitt till exempel.

Det blev en lång helg.

På måndagsmorgonen sa FF: ”Jag tycker att det var en riktigt bra schwung i den där historien.”

Schwung! Min historia har schwung!

”Okej.”

”Tänker att vi borde träffas.”

Absolut. Jag kommer över nu! Genast!

”Okej.”

”Kan du på torsdag?”

Torsdag. Det var en hel jävla evighet till torsdag.

”Visst, det går fint. Vilken tid?”

På torsdagen gick Sigge, jag, mannen och U (bästa kompisen som också hjälpt mig med hela bokskrivandet) till Skeppsholmen. Mannen promenerade Sigge och jag stod på standby för amning. U följde med mig på mötet som mentalt stöd och tolkningsbiträde (”U, jag är så jäkla trött, jag vet inte om jag kommer att förstå vad de säger!”).

”Jag har en fråga”, sa FF några minuter in i mötet. ”Hur självbiografisk är din bok?”

”Öh…”

”Inte för att det spelar någon roll, en bra historia är en bra historia.” Hon knäppte händerna över knäna. ”Det jag egentligen undrar är om du kan skriva några till.”

Vännerna slöt upp och firade med sen lunch på Tabac, men jag fattade ingenting. Jag trodde inte på det. Visst skrattade jag och log, men långt inuti tänkte jag att när jag får kontraktet, då kommer jag nog att fatta. Fyra månader senare hade jag kontraktet i min hand. Men … nej. Och så där höll det på. Omslag, redaktör, pressfoto. Omarbetning efter omarbetning och så äntligen ett färdigt manus. Overkligt. Och jag fattar fortfarande inte. Inte förrän jag ser boken i min hand.

Men då jävlar, då ska jag bli glad! Jag ska bli så glad att jag skakar och hoppar och sprutar champagne ur mig själv som den största magnumflaska ni någonsin sett!

Och sedan ska jag gråta en skvätt.

/Marika

2 reaktioner på ”Gästdebutant: Marika King om dagen hon blev antagen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s