Den hemliga litterära polisen III: Bokbårhuset

Det var dags att skicka in ny version på manuset igen. Det var ont i magen och delar av manuset var borta. Jag ringde den hemliga litterära polisen.

Du får leta i annexet, på biblioteket i gamla polishuset, sa en röst.

Jag cyklade dit. Bakom informationsdisken höll bibliotekarien på att sticka en garnfjäril samtidigt som hon läste Sommarens Böcker. Annexet? sa hon. Tittade bort. Tuggade på läppen. Vem har berättat om annexet? Du får inte ta med dig något därifrån.

Nej, sa jag.

Jag fick nyckeln – en gammal söndertuggad blyertspenna. Gick nerför trappan till en branddörr. Bibliotekarien ropade efter mig: Nyckeln ska du ha bakom örat! Jag satte pennan bakom örat. Dörren gick upp. Jag klev in i ett bergrum upplyst av knastrande ljusrör. Luften var sval och luktade torkade äpplen och tryckfärg. Folk i labb-rockar höll på att skära upp böcker på ett sjukhusbord.

Jag har blivit av med delar av mitt manus, sa jag.

En gråhårig kvinna tittade upp. Kanske är det du som har slarvat bort dem, sa hon. Här kan vi i alla fall inte hjälpa dig, här obducerar vi mordoffer.

Vem skulle vilja mörda en bok?

Jadu, ibland är det svartsjuka eller prestige, andra gånger är det fördomar eller missförstånd. Men om det handlar om ett manus, prova darlings-avdelningen längre bort. Men du får inte ta med dig något.

Jag vet, sa jag och fortsatte vidare.

Längre bort hängde nattfjärilar i taket. En fladdrade ner och landade på min hand, vingarna var täckta med pyttesmå rader av ord på världens alla språk. Golvet var inte längre golv utan skogsmull. Böcker och lösa blad låg utspridda på marken. De förmultnade samtidigt som mal åt på dem. Framför ögonen på mig vävde malarna kokonger runt sig själva, kläcktes ur dem, flög iväg. En man höll på att räfsa löv.

Jag har blivit av med delar av mitt manus, sa jag.

Det är det många som har. Men jag kan inte hjälpa dig, här återupplivar vi böcker, sa han.

Det ser ut som ni låter dem försvinna.

Böcker försvinner aldrig, de blir bara till nya böcker. Här samlar vi alla böcker som ingen längre minns. Ni tror att ni skriver nya men det är bara en halvsanning. Du ska nog leta vidare du, sa han.

Ännu längre bort kom jag till en bokskog. Marken var tjock av vitsippor och blåsippor. Barn sprang omkring och satte sig på huk och pratade med blommorna: Älsklingar, det är inte ert fel, var inte ledsna, sa barnen. De älskade er men förstod inte att konst även är kärlek.

Vem pratar ni med? frågade jag.

Med författarnas älsklingar. Som de dödat, sa barnen.

Det är banne mig bara blommor, sa jag. Dessutom ska man stryka sina litterära älsklingar.

Nej, sa barnen, det finns ett annat sätt. Odla dem. Plantera flera. Se hur fint det blir såhär!

Jag vill ha tillbaks mina, sa jag.

Du får prata med dem. Med det är förbjudet att plocka dem.

Jag pratade med mina darlings. Bad om ursäkt. Lovade att ta bättre hand om dem nästa gång. Sedan gick jag hem.

Blyertspennan har jag fortfarande kvar bakom örat. Jag tuggar på den och funderar.

2 reaktioner på ”Den hemliga litterära polisen III: Bokbårhuset

  1. I denna hemskt exploaterade plats vi kallar jorden, blir det så konstigt med tanken att ens tankar kommer ut i någon konst(ig) form eftersom allt bara flyger iväg. Vi låter tiden flyga utan att se. Man försöker – men det är riktigt svårt. Man vill inte bli sedd längre – men hörd, eller – man vill inte bli hörd eller sedd – eller, man vill bli sedd och hörd – men det blir ingen längre riktigt. Man vill egentilgen bara leva. Men det tilllåter vi inte. När man sedan lägger till löjliga pengavärden till allt – tappar det som betyder något sitt egentliga tillstånd, sin styrka som en skapelse. Det blir manipulerat att passa in i vissa ramar – som inte tillåter en frihet till att låta delar av ens verk att vara kvar som de är. Man frågar sig – blir det bättre? Men vad vet de, när alla har åsikter hela tiden – om ens det.

    ”Don’t play what the public wants. Play what you want and let the public catch up.” – Thelonious Monk

    Men det blir väl lite krångligt när man har litterära poliser som gransar allt.
    Därför finns en lösning – att skriva upp ett arkiv som kanske blir upphittat efter ens existens – om det blir det – kanske vinden bara äter upp det. Men det är ju fint också.

  2. Hmpf! Bibliotekarier sitter inte och stickar bakom disken! Möjligt läser vi sommarnumret med fint reportage om hur man bär sig åt för att få ge ut en bok…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s