Gästdebutant från ’08: Erik Helmerson

Hej kära debutanter,
Här kommer några tankar från en debutant ’08 till er som är debutanter ’09:

För ett år sedan debuterade jag med ‘Blixthalka’, en roman om Erik, Lotta och Island. Om två människor som försöker hitta var sitt sätt att inte vara ung längre och om ett land som förhäxade mig omedelbart från den stund då det tog emot mig med en käftsmäll i form av en snöstorm som hämtat sin styrka ur Atlantens alla drunknade sjömän.

En bokdebut är förstås inte en isolerad händelse, det är en samling av många ögonblick som håller varandra i handen i en vindlande ringdans. Jag skickade in mitt manus, mitt sjätte eller kanske sjunde under en period av tjugo år. Inget nytt där. Allt som sedan hände var däremot helt unikt, och varje enskild detalj sitter runristad i mitt minne:

En förläggare ringde och sa att det fanns chans till utgivning men att han måste höra med ytterligare en person. Förläggaren ringde igen och sa att Norstedts ville ge ut min bok. Förläggaren och jag satt ner och diskuterade min text (det var sannerligen unikt, den diskussion förlagen tidigare haft om mina texter brukade förmodligen handla om huruvida de skulle elda upp dem direkt eller först kollektivt skratta ut dem.) Min bok blev beställningsbar på nätet, den dök upp i förlagets vårkatalog. Jag fick korrektur på texten. Jag fick min färdiga bok i handen – och den var fin. Den var som jag ville ha den. Jag grät på Riddarholmen med min bok i handen, solen sken på mig och ‘Blixthalka’, min bok om två själar på en taggig vulkanö.

Varenda en av dessa händelser kvalar var för sig in på min lista av det bästa som någonsin hänt mig. Inte tiobästalistan, kanske. Men definitivt hundra.

Nu var det recensioner. Jag jobbar själv med att skriva vad jag tycker om skapade verk, så jag vet vad som utmärker en kritiker: Hon är sällan orättvis, men får hon minsta chans att vara elak är hon det gärna med frisk entusiasm. Men jag hittade ett förhållningssätt som var fruktbart för mig och som jag gärna delar med mig av:

Jag såg mig som en fotbollsspelare som fick debutera i landslaget. Han kommer in på Råsunda, Nationalarenan, och han har Sveriges gula tröja på sig. Det kanske inte är VM-final, och kanske han blir utbytt i 63:e minuten – men han är där, på gräset, i tröjan.

Dagen efter läser han tidningen. Där har en äldre, alkoholiserad man tänkt nu jävlar och vässat sin penna: ”Helmersons debut gjorde ingen åskådare glad. Han passade mest i sidled och höll flera gånger på att ställa till det för det egna försvaret.”

Jaha. So what? Jag blev uttagen. Jag spelade för fucking Sverige. Varför ska jag låta min parad regnas av ett Råsundafetto med ischias och villaamorteringar?

Det visade sig att min parad höll sig torr. Jag fick fina recensioner. Nu lutade jag mig tillbaka och inväntade världsdominansen. Förlaget försökte svalka av mig: ”Räkna inte med intervjuförfrågningar, boksigneringar, pocketutgåvor och litterära priser, det är ytterst få ickekända bokdebutanter som bryter igenom” – så det är klart att jag blev förvånad till chockgränsen när varken intervjuförfrågningar, signeringar, pocket eller priser dök upp.

I alla fall inte i besvärande mängd. Jag har gett intervjuer – men inte fler än en handfull. Jag har signerat böcker, flera gånger till och med (ärligt talat två gånger, den ena på min releasefest). Jag har fått… nej, jag har inte fått någon pocketutgåva eller några litterära priser. Det blev inte så den här gången.

 

Det blev inte så att ‘Blixthalka’ blev den nya ‘Ett öga rött‘. Jag har inte kunnat lägga några massiva royalties på en skrivarlya i Antibes – faktiskt inte ens i Akureyri. Svenska Akademien har inte försynt hört sig för om hur mina torsdagar ser ut. Men damn att jag ska känna någon besvikelse. Damn it to hell!

Jag är utgiven författare. På ett av de två stora förlagen. Jag har en förläggare som stöttar mig och diskuterar min nya text med mig. Jag kan se min bok på bibliotek, i boklådor och på nätet. Jag kan säga till människor att jag är författare och berätta om min bok när de frågar vad jag gett ut. Under tjugo år som opublicerad såg jag allt detta som privilegier av en ofattbar dignitet, som en burfågel ser på flyttsträcken utanför fönstret.

Nu reviderar jag min andra roman och minns med varmt hjärta den tid för ett år sedan då ‘Blixthalka‘ var uppe och dansade på scenen. Det blev en kort dans, men en intensiv och en vacker. Jag gläder mig åt det lilla – som sannerligen inte är så lite.

Jag är författare nu.

/Erik Helmerson

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s