Kevins hustru från diskbaljan

Jag diskar igen. Vår diskmaskin gick sönder för en tid sedan, och det var ett gemensamt beslut att inte köpa någon ny. Det är ju mest Kevin som diskar ändå, tänkte jag. Och att plocka ur diskmaskinen är på min tio-i-topp över trista saker jag gärna undviker.

Men nu diskar jag igen. Det är OK. Kevin jobbar med sitt manus. Stress, förlaget vill ha slutversion om ett par dagar. Det är viktigt, jätteviktigt. Sedan blir det sättning och korr. Hoppas jag får läsa korr i alla fall. Om jag hinner. Fotbollspåsar, tvätt, städning, tack-kort till dagisfröknarna, present till kusinen som tar studenten, packning till lägerskolan, knäckebröd till svärmor, mer tvätt.

För drygt ett år sedan hade jag suckat ljudligt och vänt mig mot Kevin just nu. Med tjatig ton krävt att han motiverade sina prioriteringar. ”Varför har du rätt till egen tid till skrivande när så mycket av min lediga tid går åt till pliktsysslor? Varför lägger du energi på de där manusen, vad ska det tjäna till? Varför ska jag stå ut med zombie-Kevin för att du skrivit halva natten igen?”

Det hände något hos mig när det blev klart att det skulle bli en bok. Plötsligt fick jag oändligt mycket mer tålamod. Och jag var tacksam att jag inte krävt att han gav upp. För jag kan erkänna att jag önskade det ibland, men insåg samtidigt att jag alltid vetat vad jag fick när jag bestämde mig för Kevin. Han har skrivit så länge jag känt honom. Kevin som inte skriver är otänkbart. Det har alltid funnits halvfärdiga manus, fullklottrade anteckningsböcker och diskussioner om historierna i hans huvud i vårt liv tillsammans. Det var inget som kom fram efter några månader. Nej, han kallade sig writer första gången vi någonsin pratade med varandra i telefon. Jag tyckte det var lite arrogant, jag kunde inte riktigt skillnaden mellan writer och author. Tio år senare kan jag skillnaden och börjar förstå allt vad den innebär.

Jag är oändligt tacksam för att det äntligen blir en bok. Det är något som har landat, något som äntligen har kommit fram. Det var rätt att inte ge upp.

Så skriv du, så diskar jag. Det är det minsta jag kan göra efter alla år av tvivel.

Om Kevin Frato

American author/educator living in Sweden.
Det här inlägget postades i Fruar och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Kevins hustru från diskbaljan

  1. Kevin Frato skriver:

    Hej, glöm inte att vi brukade delta i samma skrivarcirkel i Philadelphia. Då tog jag för givet att du skulle bli författare, även om du inte var lika övertygad. Och på den tiden var det du som fick skriva på ditt andra språk, nu har jag fått lära mig hur det känns!
    Tack för att du diskade här om kvällen.

  2. Fru Frato skriver:

    Ni är för söta. Tack.

  3. Augustin Erba skriver:

    Jag tycker att det är uppenbart att familjen Frato har fler än en författare i familjen.
    /A

  4. Maria skriver:

    Ja, skriv mer! 🙂
    Just nu får jag nog kalla mig skrivare, men hoppas byta ut epitetet mot författare så småningom.

  5. sofie skriver:

    Jättebra fru Frato -please skriv mer här!//Sofie

  6. Fru Frato skriver:

    Tack Sofie och Maria för fina ord! Jag blir alldeles rörd av många anledningar. Och sporrad att skriva mer här! Hoppas Sofie att din man förstår värdet i ditt skrivande. Maria, har du en bok på gång som kommer snart?

  7. sofie skriver:

    Jag tror Maria har rätt. Och jag håller samtidigt helt med Kevins fru om det fina i att vara generösa mot varandra. Jag tycker det är synd att du inte skriver, Kevins fru, för jag är alltid intresserad av att höra om gympapåsar och den där röriga vardagen som följer med att ha familj. Tyvärr har jag ofta svårt att känna igen mig när jag läser om manliga författares vardag. Kanske beror det på att män inte tror att det är OK att nämna hur många blöjor de bytt på väg till datorn? För visst är det väl så att detta blivit del av bådas vardag.

    Skrivandet har nästan alltid känts lika viktigt som syre för mig. Och Anna Wahlgren blev en viktig källa att tillgå när våra tre barn föddes. Man kan ju ha olika åsikter om Wahlgren, men för henne blandades ju onekligen disk, blöjbyten och amning med skrivandet. Hennes egen entusiasm smittade av, och nu finner jag faktiskt vardagslivets kaos inspirerande. Får man en lucka att skriva så sitter man inte och tvekar -barn runtomkring har gett en känsla för tid och organisation. Säkert berörs väl både manliga och kvinnliga författare av detta -säkert sitter väl såväl kvinnor som män runtom i världen skriver med ett barn gungades på knäet? Jag själv bor ju i England nu, och jag utgår alltid från att Sverige hunnit mycket längre i dessa avseenden. //Sofie

  8. Maria skriver:

    Vad fin du är! Det är så det borde vara i alla relationer, man stöttar och avlastar varandra så att den andra kan få möjlighet att uppfylla sina drömmar.

    Min man jobbar och sliter för att frigöra skrivtid åt mig. För det är jag honom evigt tacksam och hoppas kunna återgälda det när han någon gång behöver försvinna från plikterna för att uppfylla sig själv.

    Tyvärr är jag rädd för att det fortfarande mest är kvinnor som gör den uppoffringen för sina män. Jag hoppas att jag har fel.

  9. sofie skriver:

    Jag blir så jätteavundsjuk på Kevin. Min man tänker inte alls så. Själv skriver jag MEDAN jag diskar och sorterar fotbollspåsar… Kanske det ändrar sig när min bok äntligen blir utgiven, i höst? //Sofie

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s