Att döma en bok utifrån omslaget

På engelska heter det, ”The clothes make the man,” kläderna gör mannen, men det har jag aldrig velat tro på. Och så blev det ett återkommande bråk mellan mig och min mor: hon ville att jag skulle klä mig lite finare när vi skulle t. ex. till kyrkan. Men om det nu finns en gud, brukade jag svara, så tror jag att Gud ser förbi mina kläder.

På samma sätt har jag aldrig velat döma en hund efter håren eller en bok utifrån omslaget; men jag vet att alla gör så ändå. På min högstadieskola i Ohio tyckte bibliotekarien likadant — hon skar bort alla omslagen och ersatt dem med färgpapper. Bara titeln och färgen på pappret skilde The last of the Mohicans från Moby Dick. Det var 1980-talet det. Resultatet blev att mina kompisar och jag dömde ut hela skönlitteratursamlingen: Jag kan inte minnas att jag lånade en enda bok från det biblioteket.

Därför var jag minst sagt nervös inför omslagsprocessen till Numera negerkung. Men såhär gick det till: jag fick in idéer från folk på bloggen och skickade iväg dem till förlaget. Efter ett tag kom förlaget med ett omslagsutkast. Jag fick lite panik. Ska det där föreställa boken? undrade jag (men vilket omslag som helst, inlusive rent färgpapper, hade nog gett samma panikkänsla). Jag skrev ut utkastet i svartvitt, vände på det, frågade folk vad omslaget sa dem. Sedan återkom jag med  synpunkter. Förlaget hade synpunkter på mina synpunkter. Det blev en ny version som alla var nöjda med. Inte så intressant men så gick det till.

Sedan har förlaget även använt bilden till sin höstbokskatalog!

Ni andra: vad har ni haft för omslagserfarenheter?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s