De oändliga redigeringarna

Jag började frukta min redaktörs röda penna.

Våren 2008 var jag hos förlaget och diskuterade manuset med dem, varefter jag levererade en ny version. ”Är den färdig nu?” frågade folk.

”Nå, den ska nog korrläsas”, svarade jag.

Men ånej. Februari 2009 var hos förlaget igen och fick två sidor med frågor, förslag, önskemål. Jag tog ledigt från jobbet i en vecka, låste in mig i en stuga och återbekantade mig med en bok jag en gång läst. Allt eftersom mindes jag att jag till och med skrivit den. Jag fick agera familjerådgivare åt karaktärer jag inte pratat med på länge. Men det blev tajtare, mer sammanhållet.

Några veckor senare låg manuset åter i brevlådan, kompletterat med en hel del röda kommentarer och korrekturtecken. ‘Hur orkar hon?’ undrade jag angående min redaktör. Hon ville stryka några sidor, skriva om några meningar, och dessutom ville hon att jag skulle ta ställning i språkfrågor som jag aldrig tidigare orkat ta itu med. Skulle det heta ”Kitt, man!” eller ”Skit, man!” och när och varför? Min redaktör luskammade manuset. Jag började känna mig som huvudkaraktären i romanen, som har svårt för sin lärarinnas röda penna. Men precis som i boken visade det sig att hon var precis vad texten behövde.

Flera gånger när jag trodde att processen var avslutad fick jag återigen tillbaka manuset. Min redaktör blev nog lika frustrerad som jag, men till slut återstod endast en diskussion, om de typografiska tecknen: Skulle vi enas om en svensk eller engelsk ellipses (tre punkter)? Och citationstecknen: jag drog mig i håret. De ser annorlunda ut på engelska. Men boken är tvåspråkig. Hur skulle vi göra?

Till slut trycktes boken i Kristianstad. Min redaktör heter Anna. Jag tackar henne … och hennes röda penna.

3 reaktioner på ”De oändliga redigeringarna

  1. Jag har precis kommit tillbaka från något som skulle varit semester men som blev korrläsning istället. Jag fick sitta med med laptopen vid strandkanten och korrigera, vår stuga på Österlen är för liten (fem pers på 53 kvm). Bara lite till, tänkte både jag och lektören … men det tar ju otrolig tid, det där ”lilla sista”. Tanken är ju dessutom att boken ska släppas i mitten av september. Det känns som ett ”race against time”. Nu har man i alla fall lärt sig att planera bättre. Min lektör heter Ingrid Sigfridsson. Jag är stum av beundran för hennes förmåga att hitta både stora och små fel i texten, en verklig tillgång. Skrattade gott och ditt Kit och Shit exempel, Kevin! Avundas naturligtvis Läckbergs förmåga, men är inte säker på att jag någonsin kommer att lära mig uppskatta att rensa ogräs …

  2. Jo det stämmer, processen kändes vettigt. Men kommer vi verkligen till en punkt där det inte behövs omskrivningar? Jag är inte säker på att jag vill slippa skriva om. Det är då jag verkligen lär mig textens hemligheter!

  3. Nu är jag också rädd för den röda pennan… 🙂 men vilken spännande process. Och Camilla Läckberg säger att hon inte alls jobbar så längre, nu när hon lärt sig processen och vad som krävs. Vad som görs i hennes korrläge är att ”rensa ogräs” – hoppas att vi också hamnar där en dag 🙂 jag menar, rensa ogräs är ju oftast ganska trevligt…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s