Augustin på spaning efter den som flytt

Solen sken över Djurgårdens lummiga träd när jag gick på det krasande gruset upp mot Villan. Jag hörde ljuden från ett band med blåsinstrument. I ett tält utanför entrén lämnade jag min jacka. En tavla med vad som såg ut att vara över femhundra namnlappar mötte mig. Där, långt ner vid bokstaven E, var den lilla klisterbiten med mitt namn på.

Det är för många människor som väntar för att jag ska hinna se om lappen med Ernst Brunners namn är borta; han kanske redan har kommit.

De stora salarna pryds av porträtt på Fröding, Lagerlöf och Strindberg.

Makarna Kepler lyste ikapp; det här var deras kväll. Där stod Åsa Linderborg och såg inte alls ut som om hon just nu deltog i en internationell diplomatisk kris.

Där stod min förläggare och såg så glad ut när hon fick syn på mig att jag blev alldeles varm.

Det serveras skagenröra, paj, paté, ostbricka, jordgubbar och kolatårta. Någon berättar för mig att menyn är en tradition.

Diskussionerna kring DN:s litterära manifest uteblir; de som pratar om det konstaterar att det är sorgligt att unga författare lovar att inte pröva något nytt. Jag pratar med Aase Berg och Peter Fröberg Idling som båda skrivit under en manifestprotest som publiceras idag.

Vid borden där vinet serveras ser jag heller inte Ernst Brunner. De flesta männen jag möter har jeans och kavaj. David Lagercrantz har knäppt upp skjortan nästan lika långt som Björn Ranelid brukar göra.

Intill porträttet av Fröding möter jag en lycklig man. Ni som var med på debutbaren minns honom; poeten Linus Gårdfeldt läste med slutna ögon en debutdikt om rävbarnet.  Mitt i detta överdåd av mat, vin och konst står Linus.

-Det är inte så mycket pengar, säger han om det stipendium han nu lever på. Men jag behöver inte så mycket.  Så nu gör jag inget annat än skriver. Jag behöver inte så mycket.

Han rycker på axlarna och de kryckor han stöttade sig mot under debutbaren har han slängt. Han måste lära sig gå igen, säger han.

Han måste lära sig att gå som oss andra.  Jag tänker att jag behöver lära mig av Linus, poeten, lära mig att inte behöva så mycket.  

Jag spanar i ögonvrån, men jag ser inte Ernst Brunner någonstans. Jag funderar på om jag ska söka upp vår gamla mötesplats, men fastnar framför en vägg av böcker; de böcker som kommit ut i år.

Där, längst ut till höger står min roman; dess omslag av återvunnet papper bryter av mot de blanka storsäljarna. Jag struntar i att det är pinsamt; jag plockar fram min telefon och tar ett foto av den där den står. Det blir suddigt.

På gräsmattan står tre bokhoror; Johanna Ögren har sin faster Signes blommiga femtiotalsklänning, turkosa strumpor och rosa skor; hon ser ut som den bästa sortens engelsk konfekt. Vi pratar om bokmässan, och det känns som att denna sommarkväll är början på en spännande bokhöst. För samma människor som finns här ikväll, finns om en månad i baren på Park Avenue i Göteborg. Där kommer jag stöta på Ernst Brunner igen. Det känner jag på mig.

På en fest med över femhundra personer, där du skulle vilja tillbringa en livstid med hälften av dem, för att du vill veta vad de tycker om semikolon, vad de har att säga om postmodernismens död och för att du vill ha tid att vara tyst tillsammans med dem; på en sådan fest är du dömd att känna att den är för kort; att det går för fort; att du knappt hinner börja ditt samtal innan nästa tar vid.

Men jag satte mig och skrev ner detta och på det sättet fick jag festen att leva lite, lite längre.

/Augustin

6 reaktioner på ”Augustin på spaning efter den som flytt

  1. Hej Augustin – ja jag blev verkligen glad att se dig! Och precis som du tycker jag att det är fördömt att man inte hinner mer än hälsa innan nästa person eller samtal drar iväg med en…

  2. Med risk för att låta som i en Fan-club, Augustin, måste jag instämma i att dina beskrivningar är lysande. Vilket vackert språk, det känns så lekande lätt. Grattis till alla ”framgångar”!

    Blir lite nyfiken på Simonas böcker. Du nämner Ann -syftar du månntro på en skrivcoach som jag också känner?

  3. Vad fint skrivet. Fick tårar i ögonen – kan förstås bero på den tämligen generösa dosen hostmedicin som gör mig mer än lovligt slirig – men du skriver så fint. Gillade ditt förra inlägg också, om det svåra i att skriva, oavsett genre. Som representant för en genre som lär få ta mycket stryk framöver kan jag bara säga att det är svårt att skriva ytlig underhållning också. Vet du, jag gillar dig så mycket (helt platoniskt, vi har ju ändå aldrig träffats) att jag döpte en karaktär i en av mina böcker efter dig. Sedan fick Ann mig att ändra namnet, men ändå, du finns där som en vindpust. Slutar nu innan hostmedicinen får mig att skämma ut mig.

    Kram

  4. Pingback: Daniel Åberg » Bara så du vet, Erba.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s