Härom året, när jag trodde aldrig att jag skulle bli utgiven, sa jag till min hustru att jag ville – precis som hon – också gå på fester och dricka vin.
Härom dagen tåg jag tåget till Göteborg för att gå på min första förlagsfest. Jag fick äntligen träffa Kristina Hård som skrivit sci-fi romanen Albaı som jag precis läst ut. Jag träffade min redaktör Anna Rosenqvist som tack och lov inte var sur på mig över allt extra-arbete som manuset krävde. Jag träffade supertrevliga författare, poeter, formgivare, bibliotekarier och musiker. Men inte Ernst Brunner. Det blev inga kändisförfattare.
Därför fick vi andra känna oss som kändisar: För första gången i mitt liv kom folk fram och ville prata med mig. För att jag skrivit en bok.
Jag drack inget vin i Göteborg, jag kände mig inte för det. Men festen – sällskapet – var precis vad jag längtat efter under alla år som outgiven.
När jag kom hem hade en låda från Kristianstads boktryckeri kommit med posten. Min hustru öppnade den, jag vågade inte. ”Det är trettiotvå stycken! Det luktar tryckeri!” utbrast hon. Jag vet inte hur tryckeri luktar. Men jag litar på henne.
Anna, tack, det är svårt som författare att veta!
Men Kevin, ditt manus krävde inte alls en massa extraarbete. Kanske man som författare tror att alla andras manus krävt mycket mindre redigering än ens eget, men så är det väldigt sällan. Visst, jag ställdes inför nya utmaningar när det gällde skrivregler och tecken på svenska respektive engelska, men själva berättelsen kändes väldigt stark och genomarbetad redan från start och krävde faktiskt inte särskilt mycket redigering alls. Bara så du vet 😉
Grattisssssm, fan vad coolt att HÅLLA i boken!!!