Efteråt (av fru Frato)

Jag kan erkänna att jag längtade till Efteråt. Tills boken officiellt var släppt, till festen var över, tills alltihop hade lagt sig. Det var lite mycket: festplanering, missade inbjudningar, dålig koll på OSA-listan, sista minuten-problem och on top of it all en släktträff som jag lovat att fixa för ungefär sju månader sedan – när jag inte hade en aning om vad vi skulle göra vid den här tiden i september och som innebar en veckas städning av vårt skräp-, förlåt, gästrum som använts till avstjälpningsplats i två år – och dessutom två barns födelsedagar med tillhörande familjekalas och barnkalas. Roliga saker, men som krävde energi, engagemang, tid. Det var lite mycket på en gång.

Så när jag går mot tunnelbanan på lunchen dagen efter festen för att åka till caféet och lämna tillbaka diskbaljan som vi tog hem blommorna i (tack Augustin för att du hade sinnesnärvaro nog att ordna med det) tänker jag att jag bara vill hem och sova. Fast det vill jag ju inte egentligen. När jag kommit till jobbet den morgonen möttes jag av nyheten om Recensionen och lite senare ropar min kollega högt att hon hittat en till. Jag sitter med dem öppna på datorn hela dagen på jobbet och är riktigt fånigt stolt. Riktigt riktigt fånigt superstolt. Mailar till släkten i USA med väl valda delar översatta. Mailar kompisar, kusiner och mostrar. Ringer mamma. Pappa gör en liten videofilm av hur han hämtar tidningen och slår upp den, för att skicka till mina svärföräldrar i Ohio. Vi är så förskräckligt stolta allihop. På tåget hem tänker jag att den lilla tanten i spetskrage och rosa kappa som sitter mittemot mig kanske har läst SvD idag. Kanske har hon läst om Kevin. Min Kevin. Efter jobbet, möte i arbetsgruppen på skolan och jag kan inte låta bli att berätta för dem också. Va katten, de är säkert jätteintresserade. När jag öppnar ytterdörren hemma har barnen redan somnat och blomdoften från köket slår emot mig. Rosor, liljor och orkidéer. Nejlikor och klematis. Och en massa annat vackert rosa, vinrött och lila som jag inte kan namnet på. Jag ska göra mitt allra bästa att hålla liv i alltihop så länge jag kan, jag som är fullkomligt värdelös på växter, för att hålla kvar det här ruset, den här känslan.

För nu är det efteråt. Dit jag längtade när jag kände att jag inte riktigt klarade av det. Och nu vet jag att det var värt det. Det här kommer aldrig igen.

Annonser

Om Kevin Frato

American author/educator living in Sweden.
Det här inlägget postades i Fruar och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Efteråt (av fru Frato)

  1. Tänker såhär när jag läser ditt fina inlägg, fru Frato; Böcker i all ära, men inget går upp mot ett riktigt gott förhållande. Visst låter det stressigt, men vilket föredöme ni är med att tackla allt tillsammans. Det inspirerar mig att avsätta tid med ”min” Mr B-C för att ”catch up”, beträffande drömmar och projekt -det är så lätt, käns det, att man seglar iväg åt olika håll. Så, tack för den inspirationen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s