Gästdebutant Johan Erlandsson: Därför fick jag ångest av mina 20 recensioner

Del 1: Så blev det en bok.

Det är den enda sajten jag vet där det spelar roll om man skriver in adressen med versaler eller gemener. Svensk Bokhandels recensionssamling. Det ska stavas svb.se/Recensioner. Knappar man in svb.se/recensioner blir det error i rutan.

Jag har hängt där en del den här sommaren.

I juli 2005 satt jag rätt sysslolös i mitt arbetsrum på Kommunalarbetaren. En idé kom och jag började samla fakta för en biografi om en av våra mest folkkära skådespelare, Allan Edwall. Intervjuade 79 pers. Fick låna en unik klippsamling av Allans härliga syster. Fick flimriga ögon av mikrofilmen på KB. Försökte bjuda Gösta Ekman på köpebullar, det ville han inte ha. Fick via sagolika Marie Nyreröd (som Norén och Donner nu spyr galla på) Ingmar Bergmans ord om Allan.

Tre år och nio månader gick. Jag jobbade kvar på tidningen, var tjänstledig sex veckor.

Åtta minuter över nio på kvällen den 4:e mars 2009 mejlade jag två obehagligt tunga word-dokument (ett med själva prosatexten, ett med alla källor) till fantastiska Caroline Åberg på Atlas förlag. Efter korr och form och bildblock och två teveintervjuer höll jag måndagen den 27 april boken i min hand. Jag går ut på Drottninggatan, svänger upp mot Tegnérlunden. Papperskassarna med friexen är tunga i mina båda händer. Är jag författare nu?

Del 2: Så övergav jag den.

Det är som de säger: Man ger inte ut en bok, man överger den. Recensionsdagen skulle infalla den 14:e maj. Den 13:e maj tokgooglade jag förstås. Den för mig helt okände Stig Åke Stålnacke hade skrivit en recension i Läsarnas Fria Tidning. Stig Åke, om du mot all förmodan läser det här: jag är ännu ordlös. Men jag blev så glad.

Även om jag förstås förstod att förhållandevis få följer Läsarnas Fria slaviskt. Det spelade just då inte den minsta roll.

Timmarna gick, recensiondagen kom.

Nästa dag, den 14:e, kom jag till jobbet på tidningen som vanligt. I fikarummet satt alla och läste Gunilla Brodrejs stort uppslagna förstadagsrecension i Expressen under rubriken Allan åt oss alla. Jag var lite försenad – fortfarande efter två dagar svårt releasefestbakis, det erkännes – och hade ingen aning vad nån hade skrivit. DN hade inget på morgonen.

Om Stig Åke gjorde mig ordlös gjorde Gunilla mig detsamma. Hon saknade Allans privatliv (med rätta), men skrev vackert att hon genom hela boken hörde Edwalls röst som om det var igår.

Mina kolleger teg inte. Lättnad. Skratt. Leenden. Tårta? Underbara underbara kolleger.

(Och, det här är som synes en parentes: Men är det nåt jag unnar en debutant så är det att ha en redaktion att gå till.)

Sen kom strömmen.

Jag har först långt senare förstått att det finns listor på hur många recensioner en bok får. På vissa wikipediasidor om författare står det stolt att han eller hon minsann har satt rekord i antalet recensioner i dagspressen.

Om mig skrev de allihopa. Det beror alldeles självklart på föremålet för min biografi, Allan själv, jag säger inget annat. Men ändå. DN skrev, BLT skrev, Aftonbladet skrev, fan och hans moster skrev. Till och med halva Lars Kepler skrev (i Göteborgs-Posten)! Genomgående rätt välvilliga. Helsingborgs Dagblad var negativ, boken var ”tråkig” och ”slarvig”. Tidningen Kulturen tyckte inte ens att det var en bok. Och Ingemar Unge, åh, Ingemar Unge. En finsk bloggare gillade min bok, Dalademokraten gjorde det inte.

Men hur ska man kunna överge sin bebis till såna här vargar? Jag tror jag kom på det idag, detta skrivs den 5:e september. Fyra månader sent publicerade Svenska Dagbladets Lars Ring, en av landets mest betydande teaterrecensenter, idag en recension. Ring tyckte att min bok var ”charmig”, ”lättillgänglig, ”inte dålig”.

Men problemet – det var jag. Jag kan inget om teater och Lars Ring undrar varför jag som inte kan ”relatera till den svenska Stanislavskijtraditionen” får skriva den här boken. Två gånger bankar han in den spiken. Boken saknar fördjupning och kunskap om teater. Ett rätt hårt hugg trots allt.

Det var då jag gjorde det förbjudna.

Jag skrev ett mejl till Lars Ring. Och i samma stund övergav jag min bok. För att göra ett halvlångt mejl kort skrev att han hade rätt. Jag tackade ”uppriktigt för en rättvisande recension”. Jag är trots allt en sketen murvel i fackförbundspressen, ingen teatervetare.

Nu du bok lilla. Nu är du vargamat!

/Johan Erlandsson

Länkar:
Läsarnas FriaExpressenDNBLTAftonbladetGPHD,
KulturenViSvD

4 reaktioner på ”Gästdebutant Johan Erlandsson: Därför fick jag ångest av mina 20 recensioner

  1. Nu ska det vara rätt titel! Felet berodde troligtvis på att i den första recensionen som lades in, Helsingborgs dagblad, stod namnet fel. Se, jag skyller glatt ifrån mig.

  2. >>Karin
    SvB, håhåjäjä. Min bok är dessutom felskriven. Titeln ska – enligt deras sida – sluta ”varann”. Rätt ska vara ”varandra”. Verkligen en petitess. Men dock.

    >>Augustin
    Lars Ring har inte hört av sig.

  3. Ha ha ha! Ja du har rätt att SvB:s sida lämnar en del att önska. Försök att söka recensioner på titlar med å, ä eller ö så får du se hur kul det är. Men allt ska bli bra, förhoppningsvis redan nästa vecka.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s