Augustin bakom bokmässans kulisser

Jag är som en inbrottstjuv i den övergivna mässhallen.

Klockan är 08.15 på lördagsmorgonen; om fyrtifem minuter öppnar mässan. Om några timmar kommer kanske tjugotusen människor trängas här. Jag hör ljudet av steg och ett lågmält samtal och går mot rösterna. Är det nattens barn som dröjt kvar?

Jag vaknade tidigt trots att vi kom i säng sent i natt. Erik sov och jag duschade tyst för att inte väcka honom, åt en snabb frukost och skyndade till mässan för att få nytta av min namnskylt.

För första gången i livet hade jag en graverad namnskylt. Den gav mig tillträde till mässområdet dygnet om och det tänkte jag utnyttja.

Det avlägsna sorlet får mig att fortsätta; jag går mot ljudet. På vägen möter jag Fredrik Strage iklädd T-shirt med texten Strage. Hans ögon glittrar när han berättar att vakterna på hotellet försökte fösa in folk i hissarna för att utrymma stökiga svitfester. När de äntligen fått iväg den ena hissen så öppnas den andra hissen och nya gäster väller in i de korridorer som ska vara tysta om natten.

Några meter bort, det är därifrån ljudet kommer. Jag upptäcker att jag befinner mig i mitt eget förlags monter. Här springer, ja springer, femton rödklädda människor och packar ner, packar upp, flyttar och anpassar montern till dagens författarframträdanden. Flera hundra författare och tiotusentals böcker finns hos förlaget under de här dagarna. Om de som lyssnat till en författare snabbt ska kunna hitta det de letar efter måste uppställningen anpassas.

Samarbetet påminner om när ett team intar kontrollrummet inför direktsändning. Alla vet vad de ska göra, alla tar ansvar och jag blir stående.

Jag hinner inte stå mer än någon minut förrän någon kommer fram till mig och frågar hur jag har det.

Medan vi pratar inser jag att han naturligtvis har mycket att göra, att han naturligtvis inte gått upp klockan fem för att prata med mig, men att han i detta ögonblick väljer att prioritera författaren Augustin Erba. Jag avlägsnar mig snabbt ifrån montern för att inte störa arbetet och jag tänker på Linda Skugge som, om hon fick bestämma, vill ge hälften av de här människorna sparken för, som hon verkar tycka, att de inte gör nytta.

Något säger mig att Skugge inte varit på bokmässan före nio.

Jag njuter av de tomma gångarna och kan titta på böcker i lugn och ro på ett sätt jag aldrig upplevt på bokmässan.  Jag traskar iväg mot Sekwa förlags monter som de delar med Elisabeth Grate förlag. Här märks den intellektuella nivån inte bara på att de ger ut underbara franska romaner utan också på att de anländer en akademisk kvart efter mässans öppnande. Jag fantiserar om att de förstår att njuta av stunden och äter chokladöverdragna croissanter på hotellet i god parisisk stil.

När de kommer får jag ett antal rekommendationer och går iväg med fler böcker än jag tänkt. Sekwa/Grate har den inverkan på mig, ända sedan jag slutade kräva av mig själv att jag borde läsa deras böcker på originalspråk.

Jag kan inte låta bli att åter gå förbi mitt förlags monter – nu laddar de för signering med Katarina Wennstam. Flera rödklädda frågar hur jag har det, om jag är nöjd.

Ja, visst är jag nöjd, för jag är på bokmässan, jag har en bok som människor verkar förstå och jag står någon meter ifrån den. Min bok står i hyllan med framsidan vänd mot mig i en horisontell trave.

En tant ställer sig mellan mig och min bok och beskådar den stora bokhyllan. Hon talar i telefon samtidigt och säger något i stil med att nej, den finns inte någonstans.

Hon skenar iväg och återvänder med en rödklädd kvinna i släptåg.

”Ser du, här står den”, säger den rödklädda förlagskvinnan och pekar på en tjock bok som står i tredubbla travar i ögonhöjd. Nu ser jag att namnet på boken är likadant som namnet på tantens skylt – jag känner inte till henne och har inte läst hennes böcker.

”Den borde stå här också”, säger tanten. Hon pekar på ett bord mitt i montern där flera bästsäljare är staplade i stora högar.

Med ett vänligt leende hämtar den rödklädda böcker.

Jag plockar åt mig Lotta Lotass och Steve Sem-Sandbergs senaste. Båda utsökt formgivna. Ytterligare någon i rött stannar till bredvid mig och frågar om jag har det bra.

Säcken med böcker jag släpar hem väger många kilo, men det är en lätt börda.

/Augustin

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s