Hur gick det sedan? Magont, sömnbrist och Den Hemliga Litterära Polisen

När jag i december 2008 slogs av idén till det som skulle bli Debutantbloggen var det för att jag mådde skit. Jag hade svårt att äta, svårt att sova ¬– och förstod inte varför. Men en sak visste jag, att jag ville ha mer kontroll över mitt debutantår.
Nu mår jag bättre, och jag går och undrar: varför mådde jag så dåligt?
Jag har ett par teorier:
För det första trodde jag att min bok skulle stöta på patrull hos språkpolisen. Mina tidiga inlägg här på bloggen, där jag skojade om Den hemliga litterära polisen, var nog inte bara på skoj. Jag var rädd för att Sverige kanske inte var moget för en blandspråksbok. Men ack så fel jag hade! Det visade sig bara vara Förläggareföreningen som inte ville ha med den att göra.
Jag befarade också att boken skulle bli ignorerad. Att allt mitt arbete, alla dessa nätter då jag somnade mitt i en mening med pennan i handen, långt efter min familj hade gått och lagt sig – tänk om allt skulle vara förgäves? Men nu blev det inte så. Jag hade den osannolika turen att som författare på ett litet förlag bli recenserad på första dagen. Jag är fortfarande överlycklig.
Och nu mår jag som sagt mycket bättre. Fast det känns som om jag inte sovit på hela hösten.
Debutantbloggen har blivit mycket större än vad jag någonsin kunnat tro. Att vi är tre stycken som skriver om vår ångest… det stämmer såklart inte längre, och kanske borde framtida bloggare lämna över staffettpennan när de inte längre känner för att delta. Men att bloggen fått mig att må bättre, det kan jag intyga.
Inget mer magont.
Äntligen.

About these ads

Om Kevin Frato

American novelist living in Sweden.
Det här inlägget postades i Kevin och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Hur gick det sedan? Magont, sömnbrist och Den Hemliga Litterära Polisen

  1. sofie b-c skriver:

    Ja, det fixar sig. Har ju dessutom hunnit knyppla på en hel del annat i ”väntrummet”. Min Reflective Practice in Counselling and Psychotherapy är t ex klar! Och boken ”Why therapists choose to be therapists” blir klar till jul. Det senare har varit ett kollaborativt projekt, vilket varit väldigt givande. Den boken är skriven tillsammans med fem andra kollegor. Vi frågade 240 samtalsterapeuter om deras bakgrund och skrev sedan en bok om psykoterapi som yrke, mot bakgrund av forskning och egna erfarenheter.

    Nu är jag mentor för debutförfattare på Karnac förlaget i London. Så, om någon läser detta och är psykolog, psykoterapeut eller life coach med tankar på att skriva (på engelska) -hör av er. Karnac efterlyser just nu bokuppslag.

  2. Kevin Frato skriver:

    Sofie,

    Under året som gått har jag fått lära mig en hel del om hur böcker blir till. Om vad en bok är och inte är. Du har ju ändå kommit oerhört mycket längre än de allra flesta; men jag förstår att du blir frustrerad. Jag hade också blivit det.

    Men jag tror på din bok, Sofie. Jag tror att din förläggare gör sitt bästa. Jag tror att din roman kommer.

  3. sofie b-c skriver:

    Ja, jag tycker MYCKET om Debutantbloggen. Bl a just eftersom man får lov att ”må dåligt tillsammans” här ibland. Er blogg har nästan tagit formen av en liten ”debutant-fackförening” … den har lite ”enade vi står” över sig. Det är väldigt trösterikt att läsa om sätt att tackla utmaningar från en mer erfarna -kanske garvade:)

    Jag själv går förvisso fortfarande och mår rätt skit -är ännu i den där fasen som du beskriver ovan Kevin. Känner mig lite som en gravid debut-tant som inte får tillgång till förlossningsalen. Vill bli fri från boken nu. Vill gå vidare. Jag har varit jättearg och sur på min förläggare som jag upplevt förhalat processen. Skulle ju t o m pratat om boken på bokmässan -och så blev boksläppet uppskjutet igen.

    Jag börjar emellertid gradvis erkänna för mig själv att min debutroman behövde ganska mycket omsorg, vilket min förläggare faktiskt gett. Jag inser nu att jag haft tur med en förläggare som bollat ideer och som kommit med väldigt mycket konstruktiv kritik. Man lär sig så mycket att man rodnar vid tanken på vad det var man skickade in från början som ”bok”. Kanske är det alltid så; att man utvecklas och lär sig -genom misstag.

    Skönt att höra att magontet är borta in familjen Fratos fall, i alla fall. Gratulerar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s