Du skrivande: munk eller människa?

”If it took him eleven years to write his first novel, what was he doing the whole time?”

Det ville vi alla veta efter att ha lyssnat på författaren Nadeem Aslam på Kulturhuset i Stockholm i onsdags. Den pakistansk-engelske författaren hade under kvällen berättat att debutromanen Maps for Lost Lovers (Kartor för vilsna älskande) hade krävt elva år av hans liv. Dessutom brukade han isolera sig i uppemot ett halvår – utan att prata med en enda människa – under skrivandet av sina romaner. Han börjar skriva vid elva-tiden på kvällen, när alla andra gått och lagt sig, och somnar själv inte förrän två-tre tiden på eftermiddagen. Fast om han någon gång lär sig skriva bättre, om han får bättre självförtroende, då kanske han vågar leva normalt, sa han.

Dåligt självförtroende? Där kände jag igen mig. Fast det tycker jag inte att han ska ha: Nadeem Aslam må skriver på sitt andra språk men prosan är vidunderligt vacker, precis som det ibland kan bli hos folk som tvingas väga vartenda ord med lexikon i ena handen och pennan i andra handen. Han reciterade ett långt stycke från minnet och hans sjungande brytning gjorde berättelsen än mer lyrisk. Kanske tog boken elva år att skriva, om han valt orden så pass noggrant som det verkade.

Nadeem Aslam diskuterade även alla böcker som han kommer att skriva i framtiden, som om de redan fanns med. Som en del av hans författarskap. Som om han redan vet att det blir flera böcker, att han kommer att skriva livet ut. Det kanske är skillnaden mellan England och Sverige, tänkte jag. Att en debut i England ger möjligheten till att skriva ostört vidare, utan att behöva ta pendeln till jobbet varje morgon. Utan att behöva jämnt och ständigt ifrågasätta sitt egenvärde som författare. ”Does Sweden really need another book from me?” kan jag stundvis undra. När upplagorna och – marginalerna – för en svensk debutant är så små, är det inte alltid så lätt att veta.

Samtidigt är jag ändå tacksam över att jag inte har råd att bli skrivarmunk. Vem skulle hämta barnen?

Och inte heller tror jag på det där med att Nadeem Aslam inte pratar med en människa månader i sträck. Vem levererar maten? Vem lagar toan? Men vilken berättelse. Vilken berättare.

Om Kevin Frato

American author/educator living in Sweden.
Det här inlägget postades i Böcker, Debut, Kevin och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Du skrivande: munk eller människa?

  1. Razum skriver:

    Bara en fotnot och fraga.
    Den forsta kommentaren jag skrev i detta inlagg hade inget med pengar att gora – utan tystnaden. Det ar fullt mojligt att lata dagar ga utan att prata i England. Med rosten. Inga problem. Men men.

    Och fragan..
    … vill man verkligen bli betalda till att skriva?
    Blir det sa – att om man blir publiserad och kan officiellt yttra sig som forfattare – ”shit nu ar jag forfattare – nu MASTE jag skriva” – blir forvantningarna for mycket till det ovarderliga skrivandets noje? Blir det bara ett till ”jobb”? Ett maste? Blir man bara valdigt bra pa att ignorera allt annat forutom att skriva sina historier?

  2. Elvira Lyktberg skriver:

    Hej Mr. Frato!
    Ville bara hälsa (med tanke på tidigare inlägg) att jag ibland roar mig med att leta efter din bok om jag går in i bokhandlar.
    Allra senast hittade jag den i en (om jag minns rätt) Akademibokhandel i Karlstad.
    Ha det bra!
    /MVH en elev

  3. Razum skriver:

    Sofie,

    You can rob a person and demand they give you their pin – or you can purchase the goods online – having the person hostage – screaming and kicking away the pin so that it can all be arranged to be delivered to your doorstep. Yet, personally, I would rather just sing some songs at a street corner and hope I get enough to buy some bananas.

    But yes, any creative person who is trying to make a living, purely out of it, will always, as the course of history goes, have to work very hard to put money on the table. Especially when they are just getting started.

    All in all, generalizations will always be vague.

  4. Perhaps I’m straying from the subject slightly, but I couldn’t DISagree more about England being the perfect place for isolation. My experience based on fifteen years in the UK is that solitude is regarded with utmost suspicion over here. Swedes on the other hand tend to not only tolerate but often thrive from it. ”Just give us a cottage deep in the woods”, boasts a poster on the wall in the Swedish embassy in London!
    So, I can’t see how the culture climate would encourage a solitude living, for a start.

    Secondly, I know several authors who have been published both once and twice who rely on parallel works. In face, one of the actually the stack shelves in Tesco!
    I would imagine that the social well fare system would make it easier, rather than harder for writers in Sweden? There are no benefits to claim in the UK. Tesco home delivery is a great thing. But how do you pay for the goods unless you have an income? Razum -please share your secret:)

  5. Razum skriver:

    England is the perfect place for isolation. Totally possible with today’s box living in this country. Anything you need can be delivered to your doorstep and you do not even have to open the door. Just leave it by the door. There you have the food. Otherwise the chance of meeting someone that dares to converse or even say a word, except cursing, is highly rare. The “r u a-it” does not count, because its just an expression, and you do not answer to it. It took a while to get used to that. And the loo. He studied biochemistry and possibly created some formula that helps in that department. Or maybe it has not broken. Yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s