Ett hyllningstal till betaläsaren och redaktören

Jag hade troligen kunnat skriva en lovsång på gränsen till en kärleksförklaring till mina betaläsare och till min redaktör. Nu nöjer jag mig med ett hyllningstal.

När jag började med den här boken hade jag redan berättat historien för flera olika personer. Den utspelar sig i Malmö, det har alltid varit det år i berättelsen som det är i verkligheten, det händer märkliga saker bakom dörrar och på innergårdar över hela stan. När jag har promenerat omkring i stan har det varit en strid ström av ’här händer det’ och ’där händer det andra’. Det har alltid varit en berättad historia. Sen ska man skriva ner den och efter det ska någon läsa den. Det borde vara lätt, men det är det verkligen inte.

Jag skrev den här historien som mitt examensarbete på Författarskolan vid Lunds Universitet och det som började som en tio år gammal historievärld blev plötsligt ett romanprojekt i en kontext där vem som helst kunde kommentera, peta och dra i allt jag skrivit. Jag önskar att jag kunde säga att det är lätt att bli ifrågasatt eller kritiserad, men det är det förstås inte. Det är inte alltid roligt heller, men det är baske mig alltid smickrande när någon har lagt ner tid på att läsa igenom ens text kritiskt och sen lägger energi på att försöka få dig att se deras läsning av din text. Det betyder inte att man måste hålla med, tack och lov, men det betyder att man blir lite mer tjockhudad inför kommande kritik.

Och kritiken kommer, det är helt säkert. Om man har tur så hittar man betaläsare som går igenom ens text och kommenterar på vad som funkar och vad som är sämre. Som ser de teman du inte visste att du använt dig av, som ifrågasätter vilka arketyper du använder dig av och som har bättre koll på tidslinjen än du själv. Jag har haft underbara betaläsare (och om jag skulle be någon skriva så som fru Frato har skrivit om att leva med Kevin så vore det mina betaläsare, de ser mig och min text när vi inte är fina och belevade) som outtröttligt har gått igenom version efter version av min text. De har varit stöttande och hårda om vartannat och det har varit precis vad jag behövt.

Sen kom min redaktör. Hon är guld. Rent och skinande guld. Med hökögon. Hon hittar alla mina skrivarlater och stryker dem med stenhårda bläckdrag. Hon låter mig inte komma undan med veka ’men det är ju mitt unika språk’-kvidanden utan frågar mig vad jag tror att det tillför texten att lasta den med sånt som lämpar sig bäst i annat forum. Som P3-svada till exempel. Ja, jag sa ju att hon var hård, som guld. Men det bästa med allt är att jag håller med henne. Jag sitter här och läser varje mening hon har petat på högt för mig själv, först som jag skrivit den och sen med hennes korrigering. Och den blir alltid bättre när hon varit framme.

När man haft näsan så nära texten som jag (jag vet inte om andra författare har större distans till sin text) så slutar man se saker som man skulle märka i vilken tryckt bok som helst. Att någon annan läser och ser dem hjälper verkligen.

Som Marcus och Chrisitn har antytt, att ge och ta kritik är inte lätt men jag tycker det är betydligt lättare när alla är införstådda med att det är för bokens bästa. Och för att avrunda hyllningstalet – jag önskar alla lika dedikerade redaktörer och betaläsare som jag har haft!

Annonser
Det här inlägget postades i Nene och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Ett hyllningstal till betaläsaren och redaktören

  1. Jesper Hultqvist skriver:

    Marcus (och Nene): Jag läste också ”betalläsare” och förblev förvirrad tills jag läste Marcus kommentar.

    Jesper

    • Nene Ormes skriver:

      Ja, det är en väldigt rolig felläsning! Och förvirrande kan jag tänka mig. 🙂

      Själv tycker jag att det är lite underligt att det inte är vanligare att erkänna de personer som hjälper till att finslipa manus, ge feed-back och stötta under processen. Man kan se det här som mitt bidrag till att hylla dem som hyllas borde. Det ligger hårt arbete bakom betaläsning, obetalt hårt arbete.

  2. Kristina Hård skriver:

    Eller betatestare. De testar en som författare… ser hur många versioner man kan pressa fram 🙂

    • Nene Ormes skriver:

      Någon som vet hur många genomarbetningar en snittbok har haft? Jag har räknat de olika versionerna jag har lämnat vidare till läsning och det är ganska många nu …

  3. christinljungqvist skriver:

    Intressant, Nene 🙂 ska jag lägga på minnet, och använda mig av när jag ber mina nära om läshjälp, nära som dina har ögon för texter, för språket, att bli mina betaläsare. Som att titulera dem 🙂

    Marcus: hahaha 🙂 betalläsare. Lektör?

  4. Marcus Priftis skriver:

    Jag läser alltid ”betaläsare” som ”betalläsare”, fastän det strängt talat är raka motsatsen.

  5. christinljungqvist skriver:

    Betaläsare är ett nytt ord för mig, vem är det i sammanhanget? 😀

    • Nene Ormes skriver:

      För mig har betaläsaren varit den person som läst igenom min text innan jag skickat den vidare eller när jag kört fast. Det är inte alla som använder betaläsare.
      I mitt fall är det två personer som läst varje version av min text och hjälpt mig vidare. De är privatpersoner som jag litar på, som kan vara raka och som har ett öga för text och orkar lägga tid på mig. För somliga är det samma personer som man har i skrivgrupper men för mig är det två vänner som är oumbärliga. De läste igenom mitt manus efter den första förlagskommenterade omskrivningen och kom med synpunkter och hittade fel.

      http://en.wikipedia.org/wiki/Beta_reader

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s