Jag har aldrig gått en skrivkurs

Egentligen vill jag bara skriva om Björn Ranelid. Men det känns som att en sån text vet man aldrig vart den tar vägen. Så jag prövar ett annat spår. En av alla dom saker som jag funderar över när jag läser mina medbloggares inlägg, och som jag med min nedärvda (hej pappa!)  talang för långrandighet genast vill breda ut mig över.

Det här med skrivarkurser.

Det hampar sig nämligen så att jag aldrig har gått en sådan. Inte en ynka ABF-kurs. För att inte tala om en hel folkhögskoleskrivarlinje.

För många år sedan, när jag började påpeka detta, sågs det som en självklar dygd. Vid den tidpunkten betraktades författarskap som en medfödd talang och skrivarlinjer som en industriell verksamhet som fråntog eventuella talanger deras språk och stöpte alla andra i samma finkulturella men andefattiga form.

Steken är sedan länge vänd nu. I en tid då den dominerande författarmyten är den om den vanliga tjejen som fick en skrivkurs i julklapp och blev nästa stora deckarstjärna, anses skrivkurser tydligen som snäppet under ett måste. I alla fall känns det så när jag nu kommer dragande med mitt ”Jag har aldrig…”. För nästan varenda kotte med ett eget skrivintresse svarar med ett uppriktigt förvånat:

”Men varför då?”

Nästan som om jag hade sagt att jag ville bli kemist men aldrig brytt mig om att gå på universitetet. Eller finansvalp och Handels, eller… ja, ni fattar.

Författare är ett yrke, förklarar en bekant och blivande skrivpedagog, och precis som med alla andra yrken måste man utbilda sig till det.

Jag har väl något drygt om försvunna lärlingsplatser på tungan, men jag biter resolut till om den rackaren och retirerar till introspektion istället. Tja, varför har jag, skrivintresserad sedan koltåldern, aldrig gått någon skrivarkurs?

Jag kommer snabbt på tre skäl.

För det första har jag alltid varit rädd för den kritik jag tror att man får där. Jag har alltid haft en bisarr idé om att jag skriver med hjärtat (hur otroligt det än kan tänkas för den som läser dessa blaserade rader), och ville helt enkelt inte utsätta mitt hjärta för att bli krossat (”dekonstruerat”) av någon fasadintellektuell haschtomte från fina villaförorten med fadersupproret skinande från varenda dreadlock.

För det andra uppfostrades jag till realism och försiktighet. För att göra en lång historia kort: utbildar man sig till kemist får man ett jobb som kemist. Utbildar man sig till författare får man för det mesta fikon. Kommer man från en plats där det är långt från självklart att någon har jobb, och dessutom är en feg fan, är det ett stort steg att lägga CSN-terminer på att skriva.

För det tredje låg de flesta skrivarlinjer jag kände till så långt från civilisationen att det skulle vara svårt att rymma när det behövdes (t.ex. efter närkontakt med ovan nämnda tomte). Jag hade varit med om det i lumpen – femton månader – och var inte så sugen igen.

Sen tog CSN-terminerna slut i en helt annan typ av vankelmod. Och på den vägen är det.

Det gör att jag har missat allt det här fina som Christin skriver om i sitt inlägg. Det är ingen som har slipat bort min övertydlighet, mina nässkriverier och mina slitna metaforer. Det är ingen läsgrupp som successivt har vant mig vid kritik och gett mig strategier för att hantera eländet.

När jag nu står inför min debut känns det lite jobbigt. Lite som att kastas in på scen som ny medlem i ett band som man aldrig har repat med. Och jag undrar om jag kanske inte hade behövt få mitt hjärtas texter dekonstruerade ändå, som en slags reality check. En uppvärmning inför kommande recensionsgatlopp – eller kanske ett sätt att se till att bokjäveln blev bra nog att slippa just gatloppsdelen.

Eller också – ett sätt att se till att jag omedelbart gav drömmarna på båten och helhjärtat satsade på min kemistkarriär.

Det vet man aldrig. Inte ens efterklokheten är en exakt vetenskap. Och nu är det som det är.

/Marcus

9 reaktioner på ”Jag har aldrig gått en skrivkurs

  1. Äsch, det finns massvis med jobb man inte behöver utbildning för. Man lär sig helt enkelt under tiden som man håller på. Du läser säkert mycket och skriver antagligen bättre än du gjorde när du först började skriva. Jag tror inte att författande är en gudagåva, utan det är något man kan lära sig på egen hand genom att öva och öva. Skrivarkurser är för sissies och deckardrottningar. Och du är varken eller.

  2. Ah 🙂 Marcus. Me love and respect u. Jag kommer att lägga upp ett inlägg om min so called ”tegelstenskärlek” – jag har alltid velat skriva en REJÄL bok själv och beundrar alla er, som lyckas. Det kommer en mer djupsinnig förklaring än så i kommande inlägg… 🙂

    Men, bara för att du tjatar, lägger jag redan nu upp mitt inlägg om hur jag som bäst hanterar kritik. Du är välkommen att anamma det du tycker tilltalar.

    • Jag ser fram emot ditt inlägg, men det är inte svårt att skriva en tegelsten. Det är bara att se till att man är riktigt långrandig och att lägga in väldigt många scener. Då går det av bara farten. 🙂

  3. Tack, ni är rara! MEN – och här är nästa farhåga på listan – vad gör ni om ni också tycker att min bok (500 sidor fotboll) suger gammal svettig fotbollsstrumpa?

    • Finns det hejjarklackar i fotboll nuförtiden? Jag kan skicka en bild från när jag var hejjarklack på gymnasiet och under den kan du tejpa upp en lapp som säger: Hejja Marcus! *klapp,klapp,klapp* Hejja Marcus!

      Kritik, liksom döden, är en av de få saker man kan vara helt säker på här i världen. Jag behöver inte ta del av den för att vara på din sida. Man byter inte laglojalitet för att det har varit en svag match. Och jag förutsätter ju att du tar hem guld!

      (500 sidor!? Femhundra? Wow.)

      • Visst finns det supporterklackar, men jag misstänker att de mer fanatiska supportrarna skulle reagera negativt på begreppet ”hejjarklack”. Lite som en MC-klubb på ”moped”, eller en fantasyläsare på ”sagobok”. 🙂

        Men det är helt sant det du säger om laglojalitet. Man byter inte lag. Tack!

        (wow eller långrandighet, det är frågan)

        • Hmmm, ja fotot jag hade i åtanke var på mig i lagets färger med pom-poms i händerna, det rörde sig ändå om skola-mot-skola och vi ville visa vårt stöd. Men jag kan leva med att kalla det ‘klack’. Det är för övrigt mitt enda möte med fotboll utöver gympan i skolan.

  4. Instämmer i Nenes svar – du har redan tagit dig förbi, du har redan ett kontrakt, med eller utan hjälp så är det en bragd i sig. Smällarna man får ta kommer vid olika tillfällen, och du bör använda bloggen till att skriva av dig om just dessa, för
    här får du allt stöd du behöver. Trust me 🙂

    *hejamarcus*

  5. Marcus: valida anledningar allesammans! Jag gjorde det bara för att få känna på hur det skulle vara att satsa på skrivandet, ta det lite på allvar (se ”lite” på allvar, det är ju tragiskt) och i Lund får man en etablerad författare som handledare, något man knappt kan köpa för pengar annars.

    MEN det förbereder en inte inför åsiktsgatlopp, folk kommer att tycka saker i alla fall, oavsett hur många Sigrid Combüchen som än har gillat min bok tidigare. Och du har ju tagit dig förbi den stora gallergrinden genom att bli antagen och snart publicerad.

    När dina hjärtetexter får kritik, kom till oss så pratar vi dig ur det svarta. För alla på alla skrivarkurser har någon gång fått sina hjärtetexter ‘dekonstruerade’ och det är jobbigt. Även när man vant sig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s