Förlagskontakt av åttonde graden

Marcus berättade om sin konstnärssjäl och hur den hanterar refuser, och jag känner igen mig alltför väl. När förlaget ville diskutera ändringar satt vi tillsammans, de säger ”det här och det här är du bra på, det här andra behöver du tänka över” och jag skriver i mitt block ’de hatar kapitel 8, stryk och gör om’. Inte så produktivt. Reaktionen på refusen kan alltför ofta ha samma effekt.

Refusen är oftast den första kontakten med ett förlag (borträknat att man kollat upp deras hemsida eller ringt dem för att se om manuset passar deras utgivning och vilken adress man ska skicka till) och därför är man extra hudlös när det kommer till deras svar. För mig hjälper det att förvandla svaret till en siffra. Det blir mindre personligt då.

När det kommer till refuser så är jag väl medveten om förlagens börda, tusentals manus som dräller in varje år och minimalt med tid för att svara på dem. Jag har därför utgått från standardrefusen i min listiga lilla skala för all förlagskontakt. Det som rimligen kan kallas uppmuntran hamnar på plussidan, det som känns direkt förnedrande hamnar på minussidan och standardrefusen står för nollan. Här nedan skildrad med åtföljande reaktioner och förslag på behandling.

Alltså:

-2 Förlaget slarvar bort ditt manus, med eller utan en post-it där det står att du är refuserad. Ingen känner ansvaret att meddela dig. True story! Jag låg på ett tag innan jag fick svaret om post-itlappen. Jag anser att ett -2 bör hanteras med stora mängder varm choklad, sprit eller en gråtattack i duschen.

-1 En standardrefus, så standard att de glömt fylla i ditt namn eller din boks titel på de utsatta platserna i mallen och/eller underskriven med praktikant @ störreförlag.se. En -1 ger en rättighet att smutskasta förlagets namn i slutna sällskap, svära högt och hytta med näven till utrop i stil med ’Idioter! Kretiner! Ni ska få se, vänta bara!’. Tröstas med choklad.

+/-0 En standardrefus, med eller utan personligt valda förmildrande ord. Formuleringar som ”vi anser inte att ditt manus är lämpat för utgivning” istället för att säga att det inte passade deras utgivning kan eventuellt knuffa ner den till -1. De första känns värst. Utrop i stil med ’De förstår mig inte! De har ingen smak!’ Tröstas med choklad.

+1 Ett kortare personligt brev där de skriver att de gillar manuset men inte har plats till det eller att det inte passade deras utgivning och de önskar en lycka till. Samma utfall som ovan men med en trevligare eftersmak. En +1 kan leda till överdriven analys av varje extraord, samt önskan om en +2 istället med utrop som ’men om de ska säga nåt kan de väl säga vad som var fel?’. Men det är i alla fall på plusskalan och har gjort en förtjänt av choklad.

+2 Ett långt utlåtande antingen från redaktören själv eller från lektören med specificering av vad som inte passade, vad som går att förbättra osv. Guld värt om man vill jobba vidare med manuset. En +2 kan vara en förbannelse täckt i en välsignelse. Någon har lagt arbete på svaret, de vill uppenbarligen säga något, men vad? Att jag kanske kan bli antagen om jag ändrar? Att de gillade den så mycket att de vill uppmuntra mig? Samtidigt uppmuntras man verkligen inte att svara på brevet, ens med ett tack. Vanka av och an, läsa sitt manus med brevet i högsta hugg, utrop i stil med ’Men där har du fel! Kan du inte se?’ leder ingen stans. Den resonliga rösten i huvudet säger att det här är sällsynt och bör behandlas försiktigt. Fira med choklad.

+3 Ett telefonsamtal där de sonderar terrängen för att kolla om det är lönt att skicka manuset till en lektör. Det är förmodligen billigare att redaktören ringer i förväg än lektörens arbete i onödan, men det känns ändå uppmuntrande. Slutresultat: allt från noll till fem. Oavsett vad som händer efter det här samtalet ska man unna sig att fira. Man har kommit förbi den första sållningen, det blev inte en nolla direkt! Choklad kanske?

+4 Ett samtal där de vill diskutera manuset och möjligheterna att arbeta vidare med det. Slutresultat: allt från noll till fem. Lyckorus är att förvänta. Utrop i stil med ’någon vill jobba med min bok! Någon har sagt att boken är fin! Någon förstår!’. Men det är inte en garanti för utgivning, så passa på att fira nu.

+5 Antagningssamtalet. Det ovillkorliga antagningssamtalet som leder till ett kontrakt inom en snar framtid. Glada utrop är valfria men brukliga, ändrad ansiktsfärg kan vara ofrivillig och är lyckligtvis dold av telefonen. Fira. Champagne är det minsta man kan begära. Och choklad.

Det sinnrikt plågsamma är att även väntan på de lägsta graderna av kontakt tar flera månader. Jag försöker se det som ett uthållningstest och inte som kinesisk vattentortyr. När man väl blir antagen tar det ändå oftast ett helt år innan det blir bok av det.

Skalan är summan av min skrivgrupps, Bitches United, samlade refuseringsbrev, balanserad med en rudimentär kunskap om hur förlagen fungerar. Har ni kalibreringsförslag så låt mig veta, listan kan alltid finjusteras.

Och som med alla andra delar av skrivandet – ge inte upp! Det finns många förlag.

/Nene

Det här inlägget postades i Nene och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

31 kommentarer till Förlagskontakt av åttonde graden

  1. Ping: Vad jag inte lärde mig i skolan | Annelie Drewsen

  2. Ping: Refusering 2.0 « Enter Slöinge

  3. Nene Ormes skriver:

    Jonathan: Vi försöker svara på alla inlägg här på bloggen, det är smickrande att få dem och få chansen att svara. 🙂

    Det är en rätt spännande sits det här, att ha blivit antagen och få chans att prata om det så öppet som här på bloggen, och då vill man ju gärna dela med sig när folk visar intresse.

    Lycka till med det framtida skrivandet/förlagsvalsen!

  4. Jonathan A skriver:

    Shit, finns det en plussida? Det visste jag inte ens om! Man lär sig något nytt varje dag.

    Förresten, Nene, har börjat läsa om dig och din bok, och kort därefter beställde jag den från Adlibris. Vill bara säga att smakprovet på de första två kapitlen var assmarrigt!

    Har kollat upp Styxx-förlag, och förhoppningsfullt ligger min framtid hos dem =) Något tips om vad jag ska ha med i det personliga brevet till dem? Någon speciell som kräver ass licking?

    • Nene Ormes skriver:

      Jösses, jag har ingen aning om vad de kan tänkas titta efter i det personliga brevet. En kort beskrivning av texten man skickat in är väl lämpligt? Men annars tror jag att man lockar till mer intresse om man är personlig – fast utan att vara privat eller skriva en kontaktannons. Men jag tror inte att jag blev antagen på mitt personliga brev precis! Det var rätt standard tror jag.
      Och ass-licking tror jag inte på, rent principiellt. 🙂

      Jo, det är min fasta övertygelse att allt extra utöver ett standardsvar är på plussidan. Förlagen är företag och lägger bara pengar där de tror att det gör någon nytta, så allt är bra, även en senare refusering.

      Kul att du gillade smakprovet, nu hoppas jag förstås att resten av boken faller på läppen också.

  5. blabarspaj.se skriver:

    Det jobbigaste med -2 är den där perioden efter den 3:e månaden (som de flesta förlag anger som svarstid), när man allt mer optimistiskt börjar fantisera om hur manuset skickas runt på förlaget och läses av den ena uppskattande förläggaren efter den andra (och att det är därför det dröjer).

    Sen det långsamma och sirapssega uppvaknandet när man närmar sig 7-8-9-10 månader och inser att det inte kommer att bli nåt svar.

    • Nene Ormes skriver:

      Jag väntar den utsatta tiden plus max en månad. Sen ringer/mailar jag. De får gärna slösa med min tid om jag vet att de faktiskt använder den till något. Annars får det vara.

      Det var enda anledningen till att jag fick veta att mitt manus blivit behäftat med en post-it med min refus på. =) Det är inte alltid goda nyheter, men det är nyheter i alla falll.

  6. christoffer skriver:

    Hahaha!

    Jag arkiverar denna härliga post under ”ta fram när du väl tagit dig över det första enorma hindret att faktiskt skriva något”.

    Christoffer

  7. Att göra skriver:

    Hihi, bra skrivet! Tror nästan att jag ska skriva ut den och hänga upp på väggen nu när jag snart ska skicka in mitt första manus…

    • Nene Ormes skriver:

      Lycka till med inskickningen! Jag håller tummarna för dig! Roligt om det här hjälper dig att hantera refuseringarna.

  8. Breathless skriver:

    Jag tänkte bara påminna om att en refus inte behöver betyda att texten är dålig. Det går trender i allt, också i vad folk vill läsa. H&M gör inte kläder de inte tror de kan sälja, förlagen ger inte ut böcker de inte tror de kan sälja. Det är trots allt en marknad… Och passar du inte in på marknaden det här året, så kanske du gör det nästa år, eller nästa. Det är bara att fortsätta skriva och skicka igen och igen och igen.

    Therése
    Bitches United

    • Monica O Kolkman skriver:

      Ja, men det är ju det som jag invänder mot; att man INTE VET om texten är dålig eller inte.

      Att jag inte passar in just nu, har otur helt enkelt, kan jag acceptera, även om det känns ruttet.

      Visst förstår jag att förlagen inte kan vara författarcoacher, men LITE mer kunde de väl få ur sig om texten är bra, eller hur?

      • Breathless skriver:

        Fast det ingår inte i deras arbete att skriva lektörsutlåtande till varje manus, och det står alltid tydligt på de flesta förlags hemsidor att de inte kommer att ge dig något utlåtande om du blir refuserad. Det är bara en bonus om man får något förutom ”nej tack”. Enligt Nenes tabell ovan: +-0.

        Det bästa sättet att få reda på om ens text är bra eller dålig är att ha/skaffa sig en riktigt bra skrivgrupp. En samling duktiga skribenter som är duktiga läsare och bra på att ge konstruktiv kritik. Sedan måste man dessutom kunna ta kritik, men det är en helt annan historia…

        Therése

    • Monica O Kolkman skriver:

      Therese, jag önskade inte heller att de skulle skriva ett lektörsutlåtande till VARJE manus, utan till de som de tyckte var bra. (Alltså rilktigt bra)

      Jag skulle gärna vilja vara med i en virtuell skrivgrupp, bor utomlands och umgås inte med svenskar.
      Men det är lättare sagt än gjort. En skrivgrupp fungerar bättre om man ses IRL regelbundet, sitter ned över en fika och diskuterar manus. Det saknar jag något oerhört.

      • Breathless skriver:

        Jo, det hade varit fint om förlagen uppmuntrat en mer…

        Apropå skrivgrupp, så är det sant att de fungerar bäst om skribenterna känner varandra väl och vet var ens (litterära) svagheter återfinns:) Om du inte kan hitta en skrivgrupp på svenska så kanske du kan hitta en annan sorts grupp som också kan ge inspiration och nya lärdomar om skrivande utan att man diskuterar sina manus. En bokcirkel kanske?

  9. christinljungqvist skriver:

    Monica – ja. Skicka till alla förlag samtidigt, och skulle två bli intresserade under samma tidsperiod hamnar du i ett förhandlingsläge. Man måste vara minst lika tuff som när man ska ro hem en affär av vilket slag som helst annars – affärsmässig och beräknande. Tyvärr. Trots att det handlar om oss ömtåliga skapare, som egentligen inte borde behöva fiska fram dessa sidor hos oss.

    Själv blev jag kallad Christian i en refus en gång. Det glömmer jag aldrig. Den sved. Jag är KVINNA! Jag är SÄKER!

    😀

    • Monica skriver:

      Christin,haha, två intresserade samtidigt! vilken önskedröm!

      • Nene Ormes skriver:

        Det hade jag. I nio månader höll två förlag mig på halster. Det är bara roligt om båda förlagen erbjuder dig kontrakt, det här var mindre lustigt. Det var svårt att försöka möta båda förlagens krav på omskrivningar när de inte ville ha samma sak av boken och kontrakt var det inte tal om förrän de sett omskrivningar de gillade.

        Inget av dem är det förlag som sen tog min bok.

      • Monica O Kolkman skriver:

        För en som bara får refuseringar typ -2 tom +-O är det fortfarande en önskedröm.

      • Nene Ormes skriver:

        Ja, när jag skickade ut första gången frågade en väninna mig vad jag skulle göra om fler än en svarade ja (hon tyckte det var underligt att jag skickade till flera) och jag sa att det skulle jag aldrig behöva ta reda på, för sån tur har man inte. Och om man lyckats göra någon intresserad tycker man inte att steget borde vara så långt till antagning som det var för mig. Eller att harvandet skulle göra mig så ledsen. Jag hade nog otur där.

        Jag önskar dig tre förlag på en gång! Eller fler!

    • Christin skriver:

      Fy fasen, Nene, vilken prekär sits att befinna sig i! :O ville dom alltså att du skulle göra omskrivningar innan du ens sett ett kontrakt? Det är verkligen fult, särskilt som det sker garantilöst…

      • Nene Ormes skriver:

        Jag tyckte också att det vara fult, men om man hade börjat bråka så hade de dragit tillbaka sitt intresse, det har jag fått höra från andra författare. Så det var bara att tillgodose och hoppas att de gillade resultatet.

        Det är därför jag kallar +3 och +4 för förlagsKONTAKT och inte KONTRAKT. De är bara för att förlagen vill känna av författaren, inte binda sig till något än.

        Men jag kom vinnande ur det i alla fall. Kabusa har varit otroligt bra att arbeta med så här långt. De andra två var Natur & Kultur och Norstedts och jag är verkligen inte ledsen att det inte blev något, när de jobbar så.

  10. Hensku skriver:

    Jag känner igen mig från alla kategorierna ovan och har fått ca. 100 refuseringsbrev från två olika länder sedan jag skickade in mitt första manus 1994. Det skulle ha varit skönt att ha din lista på den tiden och känna att man inte är ensam… Jag trodde ju då att +2 var dåligt. Sedan gick det ännu sämre ett tag. Men nu är jag publicerad, efter 15 år!
    OBS! Du har nog glömt version + 5.2. dvs. ett antagningsMEJL. Det har ju undertecknad varit med om…

    • Nene Ormes skriver:

      100 refuser är verkligen hårt att ta sig igenom! Men det är helt rätt att en +2 är sällsynt och fint. Även när de säger saker som är hårda att ta.

      +5 ska genast uppdateras med antagning via mail också!

  11. Kikki skriver:

    Härligt!
    Jag kanske borde återuppta min refuseringsvägg och hänga upp alla breven i ordning efter listan. Eller så tar vi Bitches samlade refuseringsskörd och gör något slags installation av det hela under valspråket att refusering också är konst!
    Nu ska jag gå och posta ännu ett manus för övrigt …

  12. Monica O Kolkman skriver:

    Bra sammanfattning!

    Jag har råkat ut för -2, -1 och +/- 0

    -2 känns extra bitter eftersom förlaget jag ”beundrar” mest (inte längre) och helst skulle vilja bli utgiven av, står för den fadäsen (har inte fått svar ännu efter 8 mån. Någon gång i höstas erkände de att de ”tappat bort den” (jag skickade den digitalt)

    En sak har jag lärt mig; skicka manuset till alla förlag samtidigt för att förkorta väntan (tortyren) så mycket det är möjligt. I min naivitet delade jag upp inskicken, eftersom jag trodde jag skulle få personliga refus som kanske gav tips om vad som inte funkade (och då kunde jag ju ändra det innan jag skickade in på nytt).

    • Nene Ormes skriver:

      Fy vad surt! I mitt fall var min -2 det enda förlag som svarat att de tagit emot manus så de kunde inte förneka att de hade fått.

      Och ja, att skicka till alla samtidigt är klokt om man vill minska väntetiden men det är jobbigt när alla refuserna dräller in ungefär på samma gång. Då är det extra skönt att betrakta standardrefuserna som varken bra eller dåligt, för de brukar vara flest.

      Lycka tilll med nästa omgång manus!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s