Anette Kindahl om att refuseras och antas

Anette Kindahl debuterar i april 2010 med romanen Kokongen. Anette är Debutantbloggens ”ständiga gäst” under 2010, och kommer att bidra med ungefär ett inlägg i månaden.

 

Sitter så äntligen med korrekturet till min roman. För första gånger liknar texten en riktig bok. Det har varit en resa på fyra år som nu närmar sig slutet. Det var i januari 2006 som jag började skriva på det som skulle bli Kokongen.

I två år höll jag på. Ja, inte varje dag, långt ifrån, långa tider låg texten bara och vilade, mörades, sedan tog jag fram den igen och såg nya öppningar, strykningar, tillägg som måste göras. I februari läste jag igenom texten från början till slut. Jag tyckte den var riktigt bra.

I mars 2008 skickade jag till åtta förlag på en gång, en dryg utgift tyckte jag, men, vad fan, nu gällde det att satsa för en gång skull. Det var det första jag skrivit, första gången jag skickade i väg något över huvudtaget, nu gällde det. På skrivarkursen hade jag lärt mig allt om hur många manuskript förlagen fick varje år, hur många procent av dem som fick ett artigt” nej tack”, ett längre utlåtande, och hur ynka få de var som verkligen antogs.

– Ett utlåtande borde du få, sa läraren.

Det gick ett par månader, de förtryckta refuseringsbreven började ramla in. Okej, tänkte jag, det räckte väl inte, trots att det är bra, undrar hur man ska skriva i så fall?

Jag hade fått fyra nej, det var försommar och kanske var skrivande ändå inget för mig. Fick jag inte ens ett personligt brev fick det nog vara. Eller…det hade ju varit otroligt roligt att skriva Kokongen. Kanske skulle jag skriva en roman till, bara för min egen skull?

Då kom det personliga brevet. ”Vi gillar det här jättemycket, men det är inte riktigt färdigt, behöver jobbas på lite mer.” De ringde också, för att förvisa sig om att jag förstod att de var väldigt intresserade.

Det räckte. Jag hade talang ändå. Jag var väldigt kaxig. De två refuseringsbreven som sedan kom berörde mig inte. Och Bonniers hade inte svarat, men de var så stora, inget att räkna med. Jag var nöjd.

Sommaren kom och jag tänkte att jag skulle börja bearbeta texten igen, men kom inte riktigt igång. I augusti fick jag plötsligt ett mail ifrån Bonniers. De skickar väl inte förtryckta refuseringsbrev med mail? Jag satt en stund framför datorn innan jag vågade öppna.

”Ursäkta att det tagit så lång tid. Vi vill gärna träffa dig”.

I april kommer Kokongen ut på Alberts Bonniers förlag.

3 reaktioner på ”Anette Kindahl om att refuseras och antas

  1. Det är olika. Jag har lite kuvert här som jag tänkte frankera själv, men jag har kört en del på rek. brev, eller förfrankerade, som man köper på ett Postenställe. Typ i en mataffär. Sen, som sagt, kan det löna sig att fiska på förlag som skriver på sin hemsida att dom inte tar emot via e-post; ibland har det hänt att dom gjort det, när jag presenterat mitt manus och frågat.

    Lycka till! 😀

  2. Underbart att höra! Drömmer om det där ögonblicket själv.

    En praktiskt fråga dock… på tal om den stora utgiften att skicka till åtta förlag. Frågar er som numera är experter. 😉 Hur brukar folk göra? Paketera med valfritt brunt kuvert och ett dussin frimärken? Eller är det REK och andra avancerade saker som gäller?

    • Kolla på förlagens hemsidor först ifall de tar emot rek-brev eller inte. Synd att ha skickat utskriften om det inte kommer fram.

      För egen del kopierade jag på ett tryckeriställe (det blev billigare än att skriva ut) och skickade med vanligt porto.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s