Mitt +4samtal

+4 Ett samtal där de vill diskutera manuset och möjligheterna att arbeta vidare med det. Slutresultat: allt från noll till fem. Lyckorus är att förvänta. Utrop i stil med ’någon vill jobba med min bok! Någon har sagt att boken är fin! Någon förstår!’. Men det är inte en garanti för utgivning, så passa på att fira nu.

Det var en ruggig kväll i slutet av året 2008.  Jag hade gjort mig ett namn hos Damm förlag – de visste vem jag var genom en hel del mailkorrespondens. Denna period kallar jag för ”raggperioden”; jag skickade mail kors och tvärs till varje förlag i Sverige. Frågade om de kunde tänka sig att läsa manuset per mail, och fick faktiskt napp hos ett antal förlag som uttryckligen skriver på sina hemsidor att de inte tar emot manus på det sättet. Sparade pengar genom att få maila dem manuset, och hade en kontakt på förlaget som jag kunde fråga utifall att refusen dröjde. Faktiskt är detta ett tips till alla som skriver; att höra sig för hos någon av redaktörerna innan. Ni har att vinna på det.

Hur som helst. Det var en ruggig kväll i slutet av året 2008, och min mobiltelefon började plötsligt ringa. Av vana undersökte jag numret, såg att det är ett 08-nummer och tänkte genast ”förlag”, försökte lugna mig med ”vilsen försäljare”, och svarade. I andra änden hade jag Damm förlags förläggare personligen, som sa att hon tyckte mycket om manuset, blivit riktigt berörd, och ville gå vidare med det. Jag närapå svimmade, golvet blev som gelé. Försökte hålla mig proffessionell, men kom ihåg att jag är en gröngöling. Jag inbillade mig att this is it! Nu blir jag utgiven! Äntligen får jag upprättelse för alla dessa dagar, dessa år, som jag suttit på min kammare och drömt och människor omkring mig har sagt att jag ska ta mig ett hederligt arbete!

Förlaget vill gå vidare med min bok. Det betyder ytterligare ett steg i rätt riktning. Boken är inte helt klar. Enligt vår överenskommelse ska jag skriva färdigt, maila över till förlaget och sedan vidarebefordrar hon mitt manus till två andra redaktörer. Dessa ska säga sitt. Sen ska det manglas och stöpas. Idag har jag skrivit tolv sidor. Jag har ett antal kapitel kvar och kommer, bortsett från ytterligare ett besök hos tandläkaren, att skriva på boken varje vaken timme. Allt stöd är välkommet.

Jag började skriva om det på min blogg, nu när jag faktiskt hade något att berätta.

Förlaget sa, att de har ett utgivningsmöte först närmare slutet av januari. Då vet jag.

Men jag antar att ni anar vart det barkar.

Förläggaren ringde precis. Tre av de fyra redaktörerna som har läst mitt manus, avråder. Mina texter är enligt dem för unga. Jag förstår vad de menar. Jag är trots det hopplöst trött. Vad ska jag göra nu? Tror inte att jag orkar skriva om boken ytterligare en gång. Förläggaren sa, att de gärna följer mitt skrivande och väntar på nytt material, för hon tror på mig. Det är underbart sagt av henne. Men hon uppmanade mig att skicka, när jag har skrivit något nytt. Något nytt. Alltså, inte samma manus fast omskrivet. Oj oj, så trött jag är…

Damm förlag har gjort sig förtjänta av sin +4 på Nenes skala. Under all den tid vi haft kontakt, vilket sträcker sig över ett år (blev refuserad av dem tidigare, återkom igen med mitt omskrivna manus, nådde ända upp till förläggaren och så vidare), har de varit mycket vänliga. Särskilt redaktören, Lisa Wilhelmsson, som tålmodigt besvarade mina tjatmail, och förläggaren, Cina Jennehov, som personligen ringde mig båda gångerna. Det var modigt av henne att ringa för att refusera – hon hade lika gärna kunnat maila. Men hon ville ta det med mig per telefon.

Så, jag vill tacka er båda för att ni gav mig den här erfarenheten. Nu vet jag. Och jag kan även stoltsera med en +4, vilket är grymt.

Det här inlägget postades i Christin och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Mitt +4samtal

  1. Marcus Priftis skriver:

    Okej, men om vi skiljer på två saker då:

    1. Att författaraspiranten skrivit en bok som är tillräckligt bra för att vara snubblande nära utgivning.

    2. Att förlaget först säger ”det här ska vi ge ut” och sen vänder på en femöring och säger ”nä förresten”.

    Ettan är +4 och värd vågen, men till tvåan är jag fortfarande skeptisk.

  2. christinljungqvist skriver:

    Jag har varit bitter över det som inträffade, men bara när jag var trött och uppgiven. Nu, när jag kan se klart på händelsen, känner jag bara tacksamhet. Det var en stor fet bekräftelse på att jag är bra, är något på spåren. Att jag kan beröra med min historia. Det är väldigt mycket värt 🙂

  3. Marcus Priftis skriver:

    Alltså, jag är rätt kluven till den här +4-grejen. Å ena sidan är det väl bra att författaraspiranten får positiv feedback i form av ett ”du har kommit vidare ett steg”. Men att låta aspiranten tro att det faktiskt blir en utgivning, och sedan dra tillbaka det outtalade löftet, är faktiskt rätt taskigt – och småaktig som jag är känner jag mig tveksam till om det ska vara ett plus.

    Jag tror att det är skitviktigt att förlaget är tydligt. Som det förlag som skrev till mig ”Du har passerat det första nålsögat. 95% av inskickade manus gör inte det”. Utan några löften – bara en saklig upplysning. Det känns ärligare så. Man kommunicerar bedriften att vara nära utgivning, men man undviker att skapa och sticka hål på förväntningar.

    • Nene Ormes skriver:

      Jag för min del tror att det är ett sätt att hålla flera lågor brinnande tills de har bestämt sig för den där sista lilla procenten av utgivningen.

      Jo, jag tycker också det är fult att hålla någon på halster (se tidigare missnöje) men det är som du säger slutresultatet i förhållande till förväntningarna som jag opponerar mig mot. Jag anser fortfarande att bara det att man har skrivit en bok som meriterar ett sådant samtal är att betraktas som +4, även om det sen leder till ett avfärdande (dvs, slutresultatet kan bli en nolla, eller en -1 om man har otur). Det tar inte bort det faktum att man en gång har fått det där samtalet.

      Detta är samma resonemang som gör att ett personligt brev ger +2 även om det inte uppmanar till att skicka in igen när man har skrivit om. Att det läggs tid på ens manus är att betraktas som uppmuntran. Med tanke på hur dyrbar förlagens tid är så tycker jag att skalan är sund.

      Att det sen kan ge en bitter eftersmak att bli dumpad halvvägs in i processen det råder det ingen tvekan om.

  4. Nene Ormes skriver:

    Liz: otur och flyt samtidigt? Jobbigt i vilket fall som.

    Christin: jag är mycket glad att höra att det var Damm som stod för din +4 och att du tycker de är värda det. För min del var de min -2.

  5. Liz skriver:

    Jo, där har jag också varit. Lovad utgivning, ingenting skulle komma mellan. Allt var klart. Öppna fönstret och skrik ut till världen, sa de till mej. Manuset var korrat, illustrationerna gjorda, men istället för att skicka allt till layout på måndagen kom ett mejl istället: vi har ångrat oss.

    Vill inte hänga ut förlaget. Men visst sved det ganska mycket då. Nu är jag ytterst tacksam över att de inte gav ut mej.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s