Sedan ska jag ta mig ett arbete

Här kommer ett mindre planerat, mindre putsat inlägg om oro, känslan som allt som oftast infinner sig när jag är färdig med ett manus, korrigerar och vet att det sakta men säkert glider ur mina händer. Att denna värld i bokstavsform inte längre är bara min, och kan bli sågad, ganska rejält, av fullständiga främlingar.

Vecka 7, den 15e februari, påbörjar vi på Skrivarlinjen vår projektperiod, som pågår till och med den siste april. Jag ska ha Inga-Lina Lindqvist som handledare och vi ska tillsammans bearbeta mitt manus, som är klart nu, blev det i förra veckan. Någonstans nära den siste april ska jag posta/maila det bearbetade manuset, och gå och vänta. Och oroa mig. Brukar alltid bli lite nedstämd dagarna efter att manuset är skickat – precis när jag sätter på frimärken, eller klickar på ”sänd”, är det kanonspännande. Som om jag redan har förläggaren på tråden. Sedan kommer nerförsbacken. Som Nene löser jag det här med choklad. Jag löser det också genom att städa och se några avsnitt av Sex and the City.

Sedan brukar jag inse att jag är värdelös. Eller att jag inte gjorde mitt absolut bästa. Brukar väl inträffa ungefär efter en dryg vecka, kanske två. Då arbetar jag om manuset. Lagom tills refuseringarna trillar in kan jag hålla upp ett nytt och ”bättre” manus som sköld och återigen kunna känna att det är mitt, ingen annans, och så länge som ingen har sett det så kan jag också fortsätta tro att det är bra.

Men inte den här gången. Det här är sista gången jag försöker. Kanske låter lite dramatiskt, och det är meningen. Någonstans får gränsen gå och ett tag höll skrivandet på att äta upp mig, för saken är den att jag ger mig inte. Jag ger mig aldrig. Jag är som den där figuren som kastar sig själv mot stenen bara för att få sina vänner att skratta, men som närapå slår ihjäl sig på kuppen. Jag sjasar ut mig själv i min strävan efter att lyckas och förstår inte vad det gör med mig. Så nu har jag bestämt mig för att jag gör det en sista gång. Jag skriver samma story, på ett nytt sätt, en sista gång. Jag postar/mailar manuset till alla förlag som kan tänkas vara intresserade en sista gång. Och när refuseringarna trillar in ska jag ta dem som en kvinna; jag ska låta dem trilla in. Jag ska läsa igenom dem flera gånger. Jag ska förstå, inte förneka.

Sedan ska jag ta mig ett arbete, arbeta i några år och när jag glömt hur det här känns, när jag är påfylld med årsgammalt skriv och orden kryllar i fingrarna, kanske jag öppnar ett blankt Word-dokument och börjar om, börjar nytt.

10 reaktioner på ”Sedan ska jag ta mig ett arbete

  1. Jag förstår att du vill bli utgiven, läst och uppmärksammad. För att kunna ta skrivandet på än större allvar, kunna göra det i mer professionell anda och få bekräftelse på din litterära begåvning. Men samtidigt kan jag bli så ledsen över det här sättet att tänka (jag har själv författardrömmar och tänker i stort sett likadant som du). Säg att det är ett tiotal förlag som du skickar manuset till som ska bestämma om det är värt att ge ut. Och får du refusering på refusering så ska du tolka det som om ”nehej, det var inte värt att publiceras..” Det kan ju ändå vara värt att publiceras och läsas! Det finns väl massor av skäl till varför manus inte antas och en refusering behöver inte betyda att manuset är opublicerbart, långt ifrån, utan kan också ha att göra med ekonomiska begränsningar, utgivningsmässiga orsaker och att manuset inte faller i redaktörernas smak.

    Såhär tänker jag om min framtid. När jag väl skrivit klart den där bländande, omvälvande och vågade diktsviten skickar jag in den till tio förlag, säg att jag sedan får ett blankt nej av allihopa. Då vill jag inte tillåta mig själv att hänga läpp i år och dar, om jag fortfarande tror på manuset i den form den är och om jag tycker att folket behöver läsa den, ja då trycker jag upp den själv, alternativt startar ett eget litet förlag. Så måste det bli. Och nutidens våg av självpublicering och alternativa utgivningssätt öppnar ju verkligen upp för det här entrepenörsmässiga tänket. Jag mår faktiskt lite illa av att det ska behöva vara så auktoritärt, att vissa människor ska få bestämma vad hela svenska folket ska läsa. ”Fan dom vill inte ge ut mitt manus nu kan jag lika gärna skita i att försöka nå ut med min historia”, varför underordna sig på det sättet???

    • Jag har faktiskt fått lika många blanka nej, som förklarande nej, alltså positiva refuseringar. Jag har försökt med det här manuset i 7 år ungefär. Så jag är inte rädd, eller vad man nu ska säga, för att försöka igen. Det är väl mest att jag efter varje refusering försökt igen, och igen, och att det snarare är det som tärt på mig. Men precis som du planerar jag att ge ut själv och alla förlag tackar nej. Det är självklart ett alternativ.

      Grejen med att försöka för många gånger är att man utarmar sig själv. Jag är envis som fasen, jag mailar förlag och tjatar och har fått mycket värdefulla insikter genom åren. Detsamma gäller människorna som sitter och avgör min framtid; det är mycket viktigt att veta att de faktiskt är människor, och långt ifrån perfekta, och att ett nej inte betyder att mitt manus är dåligt, snarare att det har hamnat hos fel människor och fel i tiden.

      Tack för ditt långa och engagerade svar! 🙂

  2. Jag håller med om vikten av respons och kommunikation. Och jag är väl inte rätt människa att uttala mig -är ingen direkt storsäljare … ännu:) Faktum kvarstår att inte ens de som jag vet säljer förhållandevis väl kan helt försörja sig på skrivandet. Jag känner ganska många vid det här laget som har debuterat utan att livet förändrats i drastisk, avgörande bemärkelse. Den största förändringen som många av oss enas om tycks hänga ihop med att ge sig själv tillåtelse att ta skrivandet på allvar -no matter what. Lycka till med ditt!

  3. Sofie: ja, det är så vansinnigt viktigt att bli utgiven. För mig. Det är givetvis individuellt, men jag betraktar mitt skrivande som en tvåväga kommunikation. Jag skriver för att skriva och bli läst. Jag vill också få en liten inkomst från skrivandet som gör det möjligt för mig att fortsätta skriva; ta fria dagar i veckan. Egentligen vill jag att mitt skrivande ska bli mitt arbete, skriva på heltid. Och då måste jag bli utgiven.

  4. Är det så vansinnigt viktigt att bli utgiven? Jag kan förstå känslan som du nämner när skrivandet blivit för intensivt -det kan ju både en själv och omgivningen bli less på. Sådana faser kan ju få en att lägga skrivandet åt sidan ett tag. Men jag håller inte med om att man måste sluta skriva om man inte ges ut!

  5. Okej okej ooookeeeej, jag lovar, jag ska inte ge upp 🙂 Och du har absolut rätt; vi behöver skrivandet. Genom att skriva förstår vi, oss själva, andra människor och världen vi lever i, lite bättre. Det är bara det att jag behöver ge upp för att orka igen. Ge upp på riktigt, verkligen känna det och tänka det och tro det. Ge upp för att låta saker hända, istället för att försöka få dem att hända. Så jag tänkte ge upp för att få saker att hända. Och, pausa. Vi behöver våra pauser.

  6. Nej, Christin, du ska fan i mig inte ge upp! 🙂 Du ska inte ge upp om du blir refuserad, du ska skriva nya berättelser och fokusera på det roliga med skrivandet, inte att prestera! Du kan ta ett jobb och skriva ändå, du kan bränna ut dig och skriva ändå, för det är skrivandet som gör livet värt att leva! Själv jobbar jag på en statlig myndighet och har blivit utbränd två gånger och det som håller mig levande och det som gör mig lycklig är skrivandet! Även om jag inte är publicerad ännu, det är inte det viktigaste, det viktigaste är att få fly in i sin fantasivärld där man är Gud och få upptäcka alla historier som bor i ens undermedvetna. Så fortsätt skriv!!!!

  7. Tack Nene 🙂 ja, det ska bli väldigt roligt och lärorikt att få respons från Inga-Lina. Och jag lovar att säga till när det är dags!

  8. Omarbeta med proffshjälp är en erfarenhet jag önskar alla, hoppas du får den hjälp du behöver och vad stöd du önskar. Säg till när det är dags att börja hålla tummarna för det inskickade manuset så gör vi det!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s