Ofta Frågade Frågor #1: Varför fotboll?

Det händer mig ibland att jag i sociala sammanhang råkar berätta att jag ska ge ut en bok. Allt oftare, därför att jag långsamt börjat förstå, och tro på, att det faktiskt kommer att bli en riktig bok och att den faktiskt kommer att finnas i en riktig bokhandel. (Till exempel här. Eller här.)

Det är oftast trevligt, eftersom folk är glada för min skull, tycker att det är häftigt att jag har skrivit en roman och så vidare. (Ibland är det nästan lite pinsamt trevligt. Jag är inte så bra på att ta emot beröm. Men hallå, lilla jag liksom…)

Men det finns ett antal frågor, som man till och med hinner tröttna på innan boken ens kommer ut. Än så länge är de inte i närheten av ”Är det inte hemskt tråkigt att fylla år på julafton?” eller ”Hur känns det att Hammarby spelar i superettan i år?”, men de tar sig. Så för att stämma i bäcken tänkte jag passa på att svara på dem här. Så att jag kan svara med en webbadress nästa gång jag får frågan.

Först ut: ”Varför skriver du om fotboll?”

Jo. Jag skriver om fotboll för att ingen annan gör det. Åtminstone inte på det här sättet.

Det finns en lång version också, och den börjar på Söderstadions norra läktare. Det har nog inte undgått så många att jag är mycket fotbollsintresserad och därtill Hammarbysupporter, och som sådan sitter man (eller står) emellanåt på en läktare för att titta på Hammarby. En av alla dessa matchdagar satt jag och tittade på spelarna som värmde upp där nedanför mig, och så slog det mig:

Fan. Dom är ju skitsmå! Jag är äldre än nästan varenda en av dom!

Det finns många sätt att märka att man är gammal.

Alltnog. Från insikten att allsvenska herrfotbollsspelare oftast är betydligt mer pojkar än de herrar de utger sig för att vara, var det inte långt till nästa tanke: tanken på utlandsproffsen. De lovande talangerna. De som ger sig iväg i unga år, till ett främmande land med en främmande kultur och för det mesta ett helt annat språk. Helt vanliga, mellanmjölkssvenska pojkar som plötsligt befinner sig i en tillvaro där de tjänar absurda pengar, där de kan läsa sitt namn i tidningsrubrikerna varje söndag, där alla känner igen dem och älskar dem – och där en hel stads förhoppningar vilar tungt över hans axlar.

Är inte det ett miljöombyte som förtjänar att beskrivas i skönlitteraturen? Jo, det gör det verkligen. Och känslorna! Tankarna! Relationerna! Livet utanför fotbollsplanen!

Är det en situation som har skildrats då? Nej, det är det inte. Den situationen har lämnats till skandalböcker och idolreportage – och taffligt spökskrivna självbiografier.

Världen behöver helt enkelt min bok. Svårare än så är det inte.

/Marcus