Två nycklar

Skrivaryrket är ett ensamyrke. Man övar mycket på att hantera sig själv och sin ensamhet när man matar ur sig historier, fiktiva vanligtvis, med verklig grund i ens eget liv. Ensamhet. Men värdet i andra människor är svårt att ens gradera.

När vi lever är det i mötet med andra som vi blir medvetna om oss själva, också historierna, och idéerna. I kontrast till det stimmiga, röriga med andra människor blir ensamheten levande, ett andrum, inte ett tomrum.

Responsperioden har nu tagit vid på min skrivarkurs. Med Inga-Lina Lindqvists hjälp går jag igenom manuset en sista gång, och vad hon hittar, som jag har missat, är viktiga saker. Saker som kan strykas och saker som kan vidareutvecklas och saker som jag inte ens varit medveten om att jag skrivit. Utan hennes hjälp skulle jag skickat manuset som det är nu, till förlagen och förmodligen blivit refuserad eftersom förlagen idag letar efter manus som är näst intill perfekta. Eller har det där unika, som ingen tidigare skrivit om, och att de då blir beredda att bearbeta det.

När jag skriver kan jag ibland bli frustrerad, liksom försöka tvinga ur mig text, för jag vet ju vad som ska hända och det är bara att berätta. Men jag har lärt mig att trots att skrivaryrket är ett ensamyrke, måste vi leva, vi också. Jag får lov att tvinga ut mig själv på promenader istället, tvinga iväg mig på fikor, tyvärr tvinga, åtminstone när jag skriver och det är svårt att släppa. Tvinga mig till att leva externt, inte enbart internt, möta människor och inspireras, och ta hjälp av de som kan bättre. Som lyckats. Om man får den chansen.

Därför är hantering av ensamhet, och mötet med andra människor, två nycklar till ett färdigt manus.

Det här inlägget postades i Christin och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Två nycklar

  1. nilla|utanpunkt skriver:

    Ett underbart inlägg, ”blir ensamheten levande, ett andrum, inte tomrum”, så vackert dessutom. Och sant. Kanske är vi alla skrivare introverter till en stor del, och måste vara det. Men det gör det bara roligare de där gångerna då extroverten gör sig påmind, tycker jag, ”Hallå, vill andra mänskor. Nu, genast!”

    Men på det hela taget är det lite förbjudet att sitta själv på sin kammare, oavsett vad man gör där, man ses som lite knäpp, eller va?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s