Ge aldrig upp

Skulle kunna börja mitt första inlägg med att berätta hur tacksam jag är över att få skriva här och allt som har med det att göra, men det tror jag ni redan förstår. Därför går jag raskt över till november 2009.

Någon gång i mitten av november, på en ganska perfekt dag att ge upp sitt skrivande, efter hundra år av refuseringar ringer det på min mobil. Jag var på jobbet, på väg ner i källaren och svarade med andan i halsen. ”Hej, det är från Svenska Dagbladet, jag tänkte om jag får göra en intervju med dig angående ditt skrivande?”

Jättekul, verkligen. Har inte folk bättre för sig än att driva med en utsvulten vill-bli-författare? Inget svar var lämpligare än ”Och jag har rastaflätor i näsan”.

Det var SvD. Och jag hade inga rastaflätor i näsan. Inga hjärnceller heller vilket säkert blev noterat. Tid för intervju bokades dagen efter. Jag kände mig utvald. På frågan hur han hittat mig bland andra mycket mer erfarna och duktiga refuserade blev svaret ”Du var länkad från en sida, inget märkvärdigt med det”. Vilken sida det var vet jag inte och det är mindre viktig. Men märkvärdigt var det – för mig.

Intervjun publicerades i en kulturbilaga ett par veckor senare. Året nådde sitt slut. Det var liksom bara att ge upp det här med att skriva. Jag menar, jag hade kämpat som fan. Försökt lära mig kommatera, stava och tänka rätt. Läsa en bok? Hur gjorde man då liksom? Astrid Lindgren vet man vem det var, men där går gränsen. Det kändes ut som om hela världen var full med mer begåvade som alldeles snart skulle vifta med ett avtal. 2010 skulle dessutom bli året då färre debutanter skulle ges ut. Färre än vad? Hur små summor finns det egentligen. Tack och hej. Skriv ni som ids och orkar, nu går jag och knypplar.

Januari. Antagen. Mars. Antagen – igen. Ge inte upp för sjutton! Skriv!

//Liz

10 reaktioner på ”Ge aldrig upp

  1. Härligt peptalk – och skönt att höra det från någon som själv kämpat en hel del (tycker jag mig läsa mellan raderna). Lycka till med din nya bok, måtte den sälja som smör!

  2. Tack för dina uppmuntrande ord, Liz! Jag är på tok för envis för att vilja ge upp även om det är bra frestande emellanåt. Och jag tänker inte överväga att börja knyppla heller. 😉

  3. Jättebra och uppmuntrande skrivet för oss som fortfarande kämpar på.
    Jag tänker verkligen fortsätta att skriva för det är det roligaste jag vet.
    Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s