Ett omslag växer fram

En kul sak med att vara debutant är alla nya yrken man får prova på. Under arbetet med Gå på djupet har jag bland annat fått praoa lite i modebranschen.

I begynnelsen var vår idé till bokomslag. Vi ville ha något som var snyggt, som gav en försmak av vad som väntade i boken och som fångade folks blickar. Vi tänkte oss något i stil med en snygg bil, en modelliknande tjej, en fotbollsplan, märkeskläder, hela den klyschiga proffsgrejen, och så mitt i allt en ledsen blick eller nåt sånt. Nåt som signalerade att det var nåt fel på allt. Drömmen som inte blev som den skulle.

Omslagsmakare Niklas hade en annan idé:

Det var helt annorlunda. Och samtidigt… så mycket bättre. Coolt! En kille som står på en gigantisk fotboll och ser ut som att han inte vet vart han ska ta vägen. Fast med ryggen mot oss, så vi inte riktigt vet vad han tänker. Och helt vit bakgrund. Tufft!

Vi var begeistrade direkt. Det var egentligen bara ett fel på omslaget: Killen själv. Han såg inte ut som ett fotbollsproffs. Inte med den där bruna munkjackan. Jeansen var väl fel också. Och sådär. ”Perfekt” sa vi till Niklas, ”bara vi byter ut snubben mot en annan!”

Det fanns ingen annan snubbe i Niklas arkiv. Så vi fick ge oss ut att hitta en. En modellagentur var inte att tala om, på Kalla Kulor håller vi hårt i stålarna – men var hittar man någon som kan gestalta en fotbollsspelare? I ett fotbollslag, naturligtvis. Vi hittade en lovande kille i ett division 1-lag som var rätt lik Emil och som kunde ta sig bra ut på bild. Men… så fotbollsspelare han var, hade han inga proffskläder…

Okej – nästa steg: Vad har ett fotbollsproffs på sig? När han representerar laget är han klädd i kostym, oftast Armani. Men på fritiden? En bildgoogling visade att han typiskt sett ser ut ungefär som han gjorde innan han blev proffs, fast dyrare. Jeans och skjorta, eller jeans och t-shirt, men naturligtvis Versace istället för JC:s eget märke. Lite sporty-trashy sådär. Och dyrt, dyrt, dyrt!

Ingen jag känner klär sig så. Och så var det det där med budgeten. Så när jag fick idén att se om man kunde låna kläder från något svenskt klädhus – Vafan, det funkar ju för alla glammiga magasin, inte lär dom betala för sina ”Här är vårens hetaste grejer”-reportage? – var Hans-Olov genast eld och lågor. ”Ut med dig och kolla runt!” tyckte han.

Så en regnig, blåsig och kall novembereftermiddag luffade jag runt på Biblioteksgatan i Stockholm, bland de hetaste märkenas flagship stores, och tiggde modevisningskläder. Utan visitkort och utan rekvisition, utan minsta kontakt med någon av de PR-byråer som sköter alltsammans, men med en bohemchic gubbkeps på mig som åtminstone visade att jag var kulturell – och en uppenbart felaktig klädstorlek för de grejer jag tiggde.

Jag trodde egentligen inte att det skulle gå vägen. Sånt där brukar vara byråkratiskt. Och visst: ett klädmärke kunde inte göra såna saker utan att först få det clearat från Italien, ett annat var tvunget att kolla med tre chefer varav en på PR-byrån (ingen var där denna fredageftermiddag. Fotograferingen skulle ske tidigt nästa vecka), ett tredje samarbetade bara med ”magasinen som står på den här listan, ni är inte där, eller hur?”, och så vidare. Butikerna själva kunde aldrig låna ut något, till det hade de stränga order, utan det här skulle gå via deras PR-kanaler och lånas ut från särskilda showrooms.

Borde man väl ha räknat ut. Men vad visste väl jag om hur modebranschen arbetar? Det där visar de ju inte på Top Model…

Jag var på vippen att köra öppet köp-tricket någonstans innan räddaren i nöden dök upp. Tiger of Sweden. Med en otroligt hjälpsam butikschef och en PR-byrå (Jung Relations, tack!) som gillade idén. Det gick på bara ett par timmar, sedan hade vi kläderna. Vårkollektionen 2010! Innan den ens fotograferats till Café och King!

Sen bar det av in i studion tillsammans med modellen/fotbollsspelaren (som knappt visste vad det var frågan om) och fotografen Eva (som var minst sagt måttligt intresserad av fotboll). Min roll? Någon slags projektledare. Jag skulle föreställa killen med koll på hur slutresultatet skulle bli. Han som talade om för modellen hur poserna skulle se ut, han som valde mellan sextiofyra nästan likadana bilder i Evas kamera. Omslagsbedömaren. Fan, det var nästan som att vara domare i Top Model! Eller en av de här ”VIIIILLL HAAAA!”-bloggarna! Och jag som inte har nån aning om hur mode funkar!

(Jag vet inte om ni förstår det absurda fullt ut. Ni som har träffat mig gör säkert det. Ni som inte har gjort det: föreställ er en korsning mellan en gymkille off season och en typisk författarwannabe. Ser inte direkt ut som en modebloggare, eller hur?)

Det var bara att köra på magkänsla. Och lita på proffset och talangen som var med mig i studion. Och visst blev det väl ändå bra till slut?

Jag vet inte hur många debuterande författare som har varit så här insyltade i sina omslag, men trots att det var en lång vandring på nattgammal is var det roligt att ha varit med om det. Tack, alla ni som hjälpte till! Det blev ett fantastiskt omslag till slut.

5 reaktioner på ”Ett omslag växer fram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s