Kråka på ett papper

Ingenting som händer, påstod jag i mitt förra inlägg. Det var en lögn. Det är massor som händer just nu. Det är prinsessor som gifter sig, olja som fortsätter att forsa ut i havet, favoriter som går bort sig i fotbolls-VM (du glömmer väl inte att lyssna på mina krönikor?), Linus Hallenius som leker Marco van Basten i Superettan och ett hektiskt tempo så här innan midsommar.

Och här sitter jag och funderar över en namnteckning.

Min farsa brukade säga, med ett grekiskt talesätt, att ”din pitt och din signatur ska du passa dig för var du sätter”. Jag vet inte om det verkligen är ett gammalt talesätt eller om det är hämtad ur egen fatabur. Hur som helst låter det mycket bättre på grekiska. ”Pitt” och ”signatur” rimmar, till exempel.

Moralkakan ifråga handlar förstås snarare om kontraktsskrivande än om boksigneringar. Men just det här med signaturen tycks ha en närmast mytologisk status bland författare och andra konstnärliga skapare. Jag minns en gång för mer än tio år sedan då jag stod i kö för att få Lars Winnerbäcks namnteckning kladdat tvärs över en av de bästa låttexterna på skivan – inte för att jag egentligen ville ha signaturen, utan för att det hörde till. (Till protokollet: Jag var nitton. Och Lars Winnerbäck var en helt annan artist då.)

Och det hör ju till. Både musikartister och författare ska ju åka runt och signera sina alster – vare sig någon vill ha den där kråkan eller inte. Jag har läst skräckskildringar av hur förhållandevis välkända författare (som Alex Schulman, som i och för sig inte är mest känd just som författare) åker ut för att signera, men bara möts av tystnad, tomhet och förnedring. Hur författaren åker ut och är stolt över att få signera, fantiserar om en kö av människor och kramp i skrivhanden – men bara möts av ett stort ingenting.

Det är en rätt tung knäck för självförtroendet att sitta i en öde bokhandel i typ Tidaholm i två timmar och ingen kommer. Så tung att vissa påstår att det bara är meningsfullt att åka runt och signera om man heter Jan Guillou.

Å andra sidan: Förlagskollegan Lars Rambe har ägnat de senaste veckorna åt att fara Mälardalen (med mera) runt, med pennan i högsta hugg och en trave av sin senaste deckare Skuggans spel i baksätet. Jag vet inte exakt hur det går för honom, men av twitterrapporterna att döma verkar det gå riktigt bra. Inte Guillou-bra, men han får boken såld. Och bokhandlarna gillar honom. Och så är han trevlig nog att rekommendera sina kollegor för handlarna också!

Innan Gå på djupet kom ut var jag helt säker på att jag inte skulle göra några signeringar. Mitt självförtroende är inte vad det borde vara (se där på en tankemässig rundgång!) och jag skulle inte palla Den Stora Tystnaden vecka efter vecka. Men det verkar ju funka för Lars! Så nu vacklar jag. Är det värt tiden? Är det värt jobbet? Är det någonting som man ska göra, eller är det något som man bara ”borde” göra?

Vad tycker ni kollegor, hangarounds och läsare om signeringar? Gör ni det själva? Varför? När ni köper böcker, vill ni då ha en kråka i den? Är det tufft med en signatur, eller är det bara en meningslös ritual som möjligen har någon poäng när det innebär att man får Träffa En Kändis?

Hit me!

/Marcus

 

PS. Egentligen skulle jag ha skrivit en hyllning till nyligen bortgångne José Saramago på det här stället. Men jag fick skrivkramp så fort jag skulle försöka beskriva vad Baltasar och Blimunda betydde för mig när jag var arton. Så det fick bli något mer trivialt istället. Ledsen för det. (Men nu är du väl nöjd, Nils S?)

 

19 reaktioner på ”Kråka på ett papper

  1. Jag har ingen tidigare uppfattning utöver de skräckhistorier jag hört, men min egen upplevelse är att folk mer än gärna har en kråka i sin bok.

    Med förmånen att jobba på samma ställe som boken säljs, och att det är ett allmänt känt faktum, så får jag ofta besök av folk som letat upp mig specifikt för att köpa boken och få den signerad. Det är otroligt trevligt för mig och verkar vara intressant för läsaren också.

  2. P.S! Jag är vid det här laget helt oanställningsbar och har aldrig gillat att kränga prylar.
    Mina tjänster ja, men då skriver jag hellre böcker och slåss för att de ska få ett bra utrymme.

  3. Marcus, Jag menade inte att det var din personliga utgångspunkt, men som du själv sedan konfirmerar så är frågan ställd ledande. Det skapar förstås en intressantare diskussion, men då känns det viktigt för mig att poängtera att jag inte delar upplevelsen (vilket iofs är rätt uppenbart eftersom du använde mig som exempel från början). Sedan förstår jag inte distinktionen mellan ”författare” och ”företagsekonom” i det här fallet. Frågan är vem du skriver för och hur gärna du vill ha ut ditt verk. Har man förmånen att ha ett helt team som arbetar för en kan man möjligen kosta på sig att inte ta alla möjligheter. Men vill man ägna sig åt att skriva för andra tycker jag att det blir konstigt att nedvärdera mötet med läsarna. Jag skulle kunna vända på det helt, men det är en annan provokativ diskussion. Och varumärket är du själv och produkten det du har lagt oändligt med tid på att göra komplett, din bok, så det är långt från bingolotterna i min värld. Sedan passar inte alla för situationen, men det är en annan sak. Siffror finns, men de är meningslösa om man inte ser till helheten och planen bakom. Jag kommer sannolikt alltid tjäna mer på att ge juridiska råd än att signera böcker, så det handlar om något annat.

    • Japp, att du Lars tror på signering som grej var ju uppenbart i och med att du fick representera den ”skolan” redan från början.

      Jag vill naturligtvis inte ”nedvärdera mötet med läsarna”. Hela den här bloggen är ett försök till möte med läsarna. (Ehuru ganska misslyckat, eftersom det bara tycks vara andra författare som hänger här.) Jag bara ställer mig frågan om signering är rätt väg att gå.

      Den i mitt tycke intressantaste delen av frågan är tyvärr ännu obesvarad: Vad tycker läsarna själva? Vad är värdet av en signatur FÖR LÄSAREN?

  4. Lars och Sölve: Mitt primära intresse är inte marknadsföring eller att bygga något varumärke. Mitt intresse är författarskap, inte företagsekonomi. Enda anledningen att jag alls bryr mig om de kommersiella aspekterna är att jag vill att nån läser böckerna jag skriver. Men det kommer alltid att vara sekundärt.

    Om det är skitcreepy att sitta och signera, kommer det att ta emot att göra det. Såvida det inte antingen verkligen genererar uppmärksamhet och ca$h, eller är något som läsare och handlare förväntar sig och vill ha.

    Det leder mig till två frågor:

    1) Är det creepy att signera? (Ledtråd: jag tyckte att det var fruktansvärt otäckt att sälja bingolotter. Och jag hatar så mkt att söka jobb att jag gjorde det här som hämnd: http://www.youtube.com/watch?v=YCCqysxJHMw)

    2) Upplever ni att det har gett konkreta resultat? (Om ni har siffror som ni kan tänka er att dela med er av, får ni gärna maila!)

    Jag är alltså inte kritisk, eller har någon särskild utgångspunkt. Jag bara undrar. Om jag var helt säker på att jag inte skulle göra det, skulle det här inlägget aldrig kommit till.

  5. Vid ett av mina besök i en bokhandel, där jag stod i två timmar och signerade sju-åtta böcker på hela tiden så berättade bokhandlaren att när en av den svenska storsäljarna för första gången var där och signerade böcker sålde de bara sju böcker. Men många år och ännu fler signeringar senare så hade samme författare satt rekordet för en kväll med över 200 böcker på tre timmar…

    Poängen är, vilket Lars väl är inne på, att varje signering också är marknadsföring. Jag har alltid med mig en stor roll-up vilket gör att jag och boken syns ordentligt, även då besökarna i bokhandeln inte kommer fram och pratar med mig.

    Dessutom kan man ju ha turen att få exponering utanför på en skylt – tillsammans med något känt namn:
    http://innebandypiraterna.se/2009/12/signering-i-varberg-och-snart-i-solna/

  6. Marcus – men hela utgångspunkten bygger på att grejen suger. Varför skulle det göra det? Min erfarenhet är den motsatta. Man ska inte gå på bokhandlarnas skräckpropaganda som utgår från deras egen rädsla att det ska ”gå så dåligt”. När det verkligen går dåligt – rätt sällan tycker jag- så har man desto mer tid att lära känna handlaren, få honom eller henne intresserad av boken eller kanske av en stor fotbollsroman som går hand i handske med Fotbolls-VM…

    • Det är inte min utgångspunkt – det är ett påstående som jag läst på olika håll där folk som har skrivit böcker pratar om sina liv. (Tänker framför allt på ett par krönikor av Alex Schulman och Björn af Kleen.) Dessutom har jag blivit avrådd från det – av folk som borde veta. Så jag slängde ut en fråga, helt enkelt.

      Att jag själv inte gjort några signeringar eller tänkt mig det (och verkligen inte kommer att hinna med innan VM är över), har dessutom andra skäl som jag inte vill lägga ut så alla kan läsa. Men det är möjligt att jag kan rådda det efter sommaren, om det är en bra idé. Därav frågan.

  7. Intressanta svar! Hade kunnat bli en kul debatt om nån från ”gud så knäckande att sitta och signera”-sidan hade tagit sig hit… Nån som känner nån riktig författare? (Vi här är ju bara marknadsförare, det har Nils sagt.)

    Min fundering är mest nåt i stil med det här: om man nu drivs av nån slags bekräftelsetörst, vilket jag antar att alla författare nånstans gör, måste man inte ha en självkänsla huggen i granit för att palla med dom här ”fan vad det här suger, men det är nog bra för den långsiktiga marknadsföringen”-signeringarna? För egen del är jag inte alls säker på att jag skulle må bra av det…

    Skulle också vara skoj att läsa vad nån läsare tycker. Alltså nån som bara läser böcker, inte försöker skriva dom. Nån sån som läser här?

  8. Eftersom Jenny och kanske någon till undrar hur jag tänker i frågan vill jag gärna kommentera. Om man vill ge sitt författarskap utrymme är det ett arbete. Förutom att skriva handlar det om att bygga sin läsekrets och skapa sitt varumärke. Att signera är marknadsföring, dessutom rätt trevlig sådan. Ska man lyckas med något måste man försöka och ligga i om det ska bli något. Att vara i bokhandeln är en upplevelse som inte kan särskiljas från min roll som författare. Det är där jag träffar mina läsare och de som ska sälja mina böcker. Visst är det trist med den där ensamma pocketboken som någon gång blir resultatet, men även då har jag och min bok synts – fått utrymme – långt mer än de flesta andra titlar i handeln. Säljer jag fem när jag sitter där säljer jag sannolikt 20 (eller 50, eller 100) till under månaderna efter signeringen. Ibland är jobbet trist, ibland en fantastisk egotripp – ungefär som att skriva en bok.

  9. Jag har gjort ett 20-tal signeringar hittills, både i bokhandel och på andra mer oväntade platser som idrottsevenemang men även i samband med föreläsningar. Visst har man undrat vad man sysslade ibland när det såldes kanske tre böcker på två timmar.
    Men samtidigt har jag vid flera tillfällen sett att det faktiskt var signeringen, eller snarare att jag som författare var på plats som gjorde att folk köpte boken.
    Precis som Jenny skriver, jag tror man får en starkare relation mellan läsare och författare om man träffas.

  10. Jag har inte provat själv men jag tror att det kan vara en bra idé. De som man träffar på sin signering får en sorts relation till en och blir därför mer benägen att både följa en vidare ( köpa ens kommande böcker och så vidare) och att rekommendera böckerna vidare till andra. Dessutom får man en extra anledning att slå på marknadsföringstrumman, att som nämnda Lars Rambe har gjort, berätta att ”idag är jag i x-stad och signerar böcker” signalerar att man är efterfrågad.

    Däremot får man, som alltid, väga det mot andra sälj- och marknadsföringsaktiviteter. Särskilt om man ska åka på långväga signeringar så tar det ju mycket tid, är det det bästa sättet att utnyttja tiden? Vore intressant med en kommentar om det från hr Rambe eller någon annan som har provat.

  11. Jag tror på Signeringar, varje positivt möte konstnär – kulturkonsument emellan bidrar till det personliga som tex att läsa en bok bör vara. Men det ger sig förstås inte automatiskt, det behövs lite hype innan.

  12. Det är det jag har ångest inför mest vad gäller att bli/försöka bli författare; signeringen. Och tystnaden. Och stäppvandrarna. Så jag förstår dig men kan inte komma med peppe tyvärr.

    🙂

  13. Angående signering så har det visat sig att nästan alla som har förhandsbokat min poesibok I ett grovt rep vill ha den signerad. Någon som inte bett om det vid förhandsbokningen ville ha den signerad live. Så det är bara att öva på en snygg namnteckning (vilket jag har problem med. Kombinationen L i och z är dålig).

    Jag har alltså inte hunnit tänka i banorna om jag ska signera eller inte, för mig blev det liksom bara att köpa en penna och gilla läget.

    • Jo, om man ändå hade tänkt köpa boken (vilket ju är fallet vid förhandsbokning) och ställs inför valet signerad eller inte, tror jag också att dom flesta väljer signerad. Jag signerade också en hel del böcker på min release, och förstås alla som jag säljer själv.

      Det är den här ”åka runt i bokhandlar”-grejen jag undrar över. (Det är också det som Rambe ägnar sig åt.) Att åka ut och signera som ett slags event – för att locka såna som annars inte hade köpt boken. Det är det som Schulman m.fl. beskriver som den stora tystnaden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s