Jag sitter och bearbetar ett manus som jag ska skicka in till ett förlag i september (om gudarna vill, och om jag fixar det). Jag kan lätt erkänna att jag är sönderstressad. Jag har ingen aning om vad huvudpersonens pappa heter. Jag har även tappat åldern på huvudpersonen. Men hon är runt trettio. Kan vara tjugoåtta, kan vara trettiotvå. Flertalet namn fick jag leta upp i texten så sent som idag. (Detta är en av nackdelarna då man inte för ordentliga anteckningar under skrivprocessen. Jag planerar att ändra på den saken per omgående.)
Jag har varit inne på att ha speciella skrivtimmar. Lite som; Nu går jag till jobbet som författare. Dessutom lära mig att koppla av. Tillåta mig att se en film. Gå ut på en simpel promenad för fan. Men det är svårt. Ska jag palla att jobba heltid och dessutom skriva böcker i olika genrer, bortsett från att jag faktiskt också ska föreställa trebarnsmamma, borde jag (rent logiskt) strukturera upp. Eller?
Men så är man ju författare dygnet om årets alla dagar. Det finns inte en chans att jag skulle se Kalle Anka på julafton om jag kom på någonting som jag måste ändra på i manuset. Hur fan orkar min man? Jag kan lugnt titulera mig hysterisk hyena om jag inte får min skrivdos. Mannen sa rätt nyligen att han trodde jag tagit på mig för mycket. Det var den gången jag grät så förtvivlat för att allt hade stockat sig i huvudet.
Och ändå vill jag ha mer. Jag vill skriva för någon tidning, jag vill att någon ska vilja att jag ska blogga för dem (som här på sidan – fantastiskt!) jag vill vara delaktig på någon skrivsida, jag vill ha ett uppdrag!
Kan det vara så att jag helt enkelt fungerar bäst med pistolen mot tinningen? Hur fungerar ni andra skrivande? Är det verkligen så jävla facebook-muntert hela tiden?
Eller vad? Jag misstänker att mycket bottnar i att jag är så förbannat ursäktande. Jag har skrivit två böcker som ska ges ut. Förlåt så mycket. Och så gråter jag på det. Såååå synd om mig. Äh!
Nä. Men hörni, förutom mitt nattygsbord kan ni analysera det här också. Jag blir inte klok på mig själv.
Debutantbloggen 
Jag lyssnar inte alls på mig. Jag bara gör mer och mer. Men jag skriver som bäst då jag jag jobbar heltid och har tusen andra saker på gång. Men hela jag är ju en fruktansvärt märklig person. Ungefär som då man äter minttabletter och dricker cola.
Facebookarna ljuger. Däremot tror jag det är viktigt att tvinga sig själv till att slappna av. Utan vila skriver åtminstone jag sämre. Lika mycket disciplin åt att skriva behöver jag åt att inte skriva. Det händer när man kommit över gränsen och avslutat några manus som blivit refuserade, när man BEHÖVER skriva och inte bara vill det.
Jag skriver som bäst när jag varit på semester, som nu. Sedan i söndags har tjugo sidor runnit ur mig, och då har jag haft skrivuppehåll måndag-tisdag. Med andra ord kom de här sidorna på ungefär en och en halv dag och det är sidor jag definitivt kommer behålla, korra men behålla.
Det låter som att du känner för stor press. Jag har upptäckt att jag inte lyssnar särskilt bra på mig själv, lyssnar du på dig själv? Vad skulle du säga till en människa som ställer alla dessa krav på sig? Jag tror att gnäll är ett sundhetstecken i de flesta fall. Gnäller gör man ju när någonting skaver.
Creutz: Jag är bra på att gnälla. Låt dem sitta och skriva på antagna romaner och lyckat odla kaffeträd i zon hundra.
Åh, de ljuger, nästan allihop, de ljuger, facebookarna…
Jamen det är ju för muntert på fejjan. Alla plockar bär, målar hus, syr en ny klädkollektion och skriver en antagen roman – på en dag. Köper inte glädjen.
Jag vill kasta datorn åt helvete och skära av mig armarna emellanåt.
Men jag vill fortfarande ha något mer skrivjobb. Okej?
Men du är ju likadan på facebook. Och jag med, för den delen…
Jag trodde jag gnällde där. Som på den här sidan. Du kanske har rätt, man kanske blir jävligt glad av att hänga där, men en sak är säker: Inga böcker blir då skrivna!
Facebookmuntert var nog dagens ord. Ja visst kan det vara något av ett gissel att alla är så jävla framgångsrika jämt på facebook. ”Hide feed” är en bra funktion, bör dock användas med urskillning… Och så finns ju alltid Debutantbloggen för avlastning av andra känslor. 🙂
Pingback: Debutantbloggen | Liz Wennberg